År: 2021

Debatten om friskolornas verksamhetsform tar inte julledigt. Det är intressant att notera att till och med många borgerligt sinnade personer verkar tro att de som bedriver en verksamhet i form av AB är helt vinstfixerade. När 77 procent av alla friskoleelever i grund- och gymnasieskolorna går i friskolor som är AB, så är det ingen liten sak att säga att de inte borde få finnas.

Jag har träffat många friskoleföreträdare under de år som jag har jobbat på förbundet, och även tidigare för den delen. Det som förenar dessa personer är att de brinner för att bidra till att utveckla svensk skola. Det är få branscher som har så små marginaler som friskolebranschen, i genomsnitt 3,5 procent före skatt. Trots detta har många, en hel del fd medarbetare på skolor, tagit steget för att starta eget. De flesta är små verksamheter. 95 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolenheter. Mer än var tredje fristående grundskola har färre än 100 elever. Trots detta drivs debatten som om hela friskolebranschen består av enorma friskolekoncerner. Enligt Skolverkets enhetsregister i feb 2021 var det 18 aktörer (varav 10 ägs av privatpersoner, 3 är stiftelseägda, 2 är personalägda och 3 börsnoterade) hade fem eller fler grund- och/eller gymnasieskolor. Flera av dessa skolor är populära och vill fortsätta att växa.

Tack vare dessa, såväl stora som små friskolor, har hundratusentals familjer fått möjlighet att välja skola, ca 80.000 lärare och rektorer har kunnat byta arbetsgivare utan att behöva byta yrke och små nedläggningshotade kommunala skolor har kunnat leva vidare som friskola. Det är lätt att inse att många av dessa friskoleägare anser att den kritik som framförs mot friskolor, enbart pga att de drivs som AB, känns orättvis och väldigt generaliserande.

Jag vill med detta blogginlägg ge rum för några av dessa. Hösten 2020 hade vi en intervjuserie som hette Sveriges skolpionjärer. Syftet med den var att ge en bild av varför man tar steget och startar en friskola. Läs här vilken drivkraft som ligger bakom 18 friskolestarter.

Gunvor Selberg Nya läroverket Luleå

Tomas Harrysson Virserums friskola

Ina Angel Båstad Montessori

Håkan Johansson Fridaskolan

Anita Westerberg Hudikskolan och Hudikgymnasiet 

Jessica och Fredrik Påhlsson, Småskolan och Erlaskolan Ljungsbro

Johan H Larsson Europaskolan Strängnäs

Johan Sjölin Pops Academy Stockholm

Jan Vikström Lärande i Sverige Norrköping

Marie-Louise Ek Malmö Montessoriskola

Niklas Ahlström Utvecklingspedagogik Stockholm

Anders Ringård Lust & Lära Bollnäs

Marita Andersson Inspira

Pecka Marklund Honesta Skolutveckling

Ulla Parkkinen Cordoba International School

Peje Emilsson Kunskapsskolan

Barbara Bergström Internationella Engelska Skolan

Efter dessa 18 personers beskrivning av varför de valde att bidra till att friskolorna växer i Sverige så länkar jag också till Hans Bergströms kommentar till GP:s ledare av Håkan Boström som publicerades i julhelgen.

/

 

 

 

Att det fria skolvalet är populärt vet vi sedan gammalt. Trots debatten om friskolor och en mängd felaktigheter som florerar i debatten så väljer allt fler elever och föräldrar friskolor. Under de senaste veckorna, då jag tyvärr inte har hunnit med att blogga, har vi sett flera exempel på detta.

Reaktionerna bland föräldrar som har barn på resursskolor i Stockholm var omedelbara när en av skolorna – Utvecklingspedagogik AB – meddelade att de var tvungna att stoppa intaget till nya klasser i sina grundskolor om Stockholm stad höll fast vid de alltför låga tilläggsbelopp som staden betalar för att eleverna med särskilda behov ska få det stöd som de behöver. Som tur var reagerade politiken och nu får de 100-tals elever som står i kö för en plats till resursskolorna förhoppningsvis möjlighet att börja i en skola till hösten och därmed också det stöd som de behöver för att klara grundskolan och därmed kunna gå vidare till gymnasiet.

Björn af Kleens artikel i Dagens Nyheter om Internationella Engelska Skolan (IES) och framförallt dess grundare Barbara Bergström, har väckt stor debatt. När jag fick frågan från honom vad IES har bidragit med så var det enkelt för mig att svara

1. Tack vare IES har många elever fått möjlighet att välja en friskola. En skola som vill växa ger möjlighet till fler elever att välja. Det är viktigt.
2. Tack vare IES, och även andra friskolor, har det investerats mycket privat kapital i svensk grundskola. Det skulle inte har varit fallet om inte friskolorna fanns.
3. Tack vare IES, och andra friskolor, har det blivit fokus på skolans kunskapsuppdrag och vikten av studiero i skolan.
4. Tack vare IES har lärare från andra länder fått möjlighet att jobba i svenska skolor, något som bidrar till att utveckla svensk skola.

Detta var bara några exempel. Exempel som tar utgångspunkt i individen. En individ som helt försvinner i den nationella strukturella skoldebatt som förs från friskolemotståndarhåll.

DN-artikeln har också medfört att det blivit en debatt om hur statsråd agerar och uttrycker sig på twitter, det är också välkommet.

De som tittat på programmet ”Så mycket bättre” kunde i det program som sändes den 18 december dessutom konstatera att skolor och lärare gör skillnad för individer. Efter att ha bytt bort en stökig skola till förmån för IES så hittade artisten Daniel Adams Ray sig själv. Tack vare skolan, och framförallt en lärare, så kunde han bygga upp en tilltro till sig själv och sin förmåga. En fantastisk berättelse – så milsvida från den artikel som var i DN.

Människor är olika, vi är alla individer och inte pusselbitar i ett pussel vars motiv är politiskt beslutat. Då gäller det att ”alla ska välja rätt” så att pusselbitarna passar så att motivet blir korrekt utifrån politikens perspektiv. Men dagens skoldebatt är intressant. Den gestaltar sig på två helt olika sätt.

• Det nationella systemperspektivet, som tar sin utgångspunkt i att politiken ska styra, ett ingenjörsperspektiv där individens behov kommer bort.
• Det individuella perspektivet där landets föräldrar befinner sig. Där de funderar på vilken skola de ska välja, och kanske oftare vilken de ska välja bort, för att deras barn ska få bästa möjliga skolgång.

De förslag som nu skisseras från regeringens sida kommer, om de blir verklighet, att slå direkt mot dessa föräldrar, och alla de som hoppas på att få en plats i en friskola. Och hotet riktas inte bara mot de friskolor som är AB utan mot alla! Johan Oljeqvist från Fryshuset tydliggör detta i denna intervju.

Det går nämligen inte att förena att slå vakt om valfriheten samtidigt som politiken slår undan förutsättningarna för att bedriva friskoleverksamhet. En insikt som nu börjar växa bland barnfamiljerna runt om i landet. Det handlar om 400.000 elever som går i friskolor, om alla de som står i kö och hoppas på att få en plats i en friskola och självfallet om alla de familjer som berörs av detta politiska spel. Anders Wramnell får ge röst åt dem genom sitt perspektiv. Och det handlar givetvis om alla de 4.100 fristående förskolor, grundskolor och gymnasieskolor som gör det möjligt att välja.

/

 

I måndags arrangerade Svenskt Näringsliv ett intressant seminarium ”Vad gör bra skolor rätt?” På seminariet presenterades rapporten ”Vad kan vi lära av Pisa 2018 – faktorer bakom svenska elevers resultat”. Rapporten som är skriven av skolforskaren Gabriel H Sahlgren, är en analys av Pisa-resultaten bl a uppdelad på elever i friskolor respektive kommunala skolor. De svenska Pisa-resultaten har ju förbättrats något efter den kraftiga nedgången som Pisa 2012 visade. I skoldebatten hävdas det ofta att anledningen till att friskoleelever har högre betyg har sin grund i att friskolor sätter glädjebetyg. Sverige saknar egna nationella kunskapsmätningar så Pisa är det mått som vi har för att få en bild av svenska elevers kunskapsnivå.

Pisa är en internationell undersökning som rättas av oberoende och därmed kan den inte anklagas för att inte ge en korrekt bild av provresultaten.

Vad visar då den analys som Gabriel Sahlgren har gjort när det gäller elevernas resultat?

• Han visar i rapporten att elever i fristående skolor presterade bättre än elever i kommunala skolor. Det är en statistiskt säkerställd marginal och det gäller såväl innan som efter det att man justerar för elevernas bakgrund. Efter justering för en rad bakgrundsvariabler, dvs att elever med liknande förutsättningar och bakgrund jämförs, så uppgår skillnaden till 10–13 Pisa-poäng. Det kan låta modest men det motsvarar ungefär den inlärning som sker under en tredjedel av ett läsår. Den som så vill kan alltså hävda att friskolornas elever har bidragit till att höja Pisa-resultaten 2018.
• Heller Sahlgren har också tittat närmare på vad som kan utgöra viktiga faktorer för resultaten. De faktorer som är intressanta, justerat för elevers bakgrund och skola, handlar om undervisning som anpassas till elevernas förutsättningar samt lärarstöd, feedback och bättre studieklimat och att de är associerade med bättre resultat – medan förseningar och skolk är associerade med lägre resultat.
• Elever i fristående skolor rapporterar i genomsnitt högre värden på flera av variablerna som är positivt relaterade till resultaten. De får mer anpassad undervisning och feedback, använder digitala hjälpmedel i klassrummet oftare samt har ett bättre studieklimat.
• Analysen i denna intressanta rapport, av vilka faktorer som kan påverkar resultatskillnaderna i Pisa inom Sverige, borde vara intressant i skoldebatten. Rapporten ger konkreta tips på hur alla skolor kan bli bättre.
• Dessvärre har jag inte sett en enda nyhetsartikel om denna intressanta rapport. Icke desto mindre är resultatet intressant. Dessa faktorer, som inkluderar fristående respektive kommunalt huvudmannaskap, handlar om undervisningsmetoder, studieklimat, användning av digitala hjälpmedel, förseningar och skolk.

Se hela seminariet här:

 

Idag vill jag återge en debattartikel som en av våra medlemmar har skrivit i Gefle Dagblad. Det är många som känner frustration över den debatt som pågår om friskolorna och dess förutsättningar. Det stora antalet medlemmar hos oss är små verksamheter och för dem skulle en sänkning av skolpengen på det sätt som Anna Ekström har aviserat, vara detsamma som att de inte kan fortsätta att bedriva verksamhet. Något som i sin tur skulle slå direkt mot valfriheten på skolområdet. Utan friskolor ingen valfrihet. Så här skriver Johan Sennerfeldt i tidningen idag, måndag.

Det blir omöjligt att bedriva en skola med hög kvalitet

Jag har nu arbetat på Älvboda Friskola på bruket i Skutskär i 22 år. Under dessa år har debatten om friskolornas vara eller icke vara böljat fram och tillbaka. Friskolorna framställs som penninghungriga vargar som gör allt för att suga ut alla resurser ur skolan. Debatt är bra men den behöver hyfsas och hålla sig till fakta. De flesta friskolor är, liksom Älvboda Friskola, små skolor med en till två enheter. När Älvboda Friskola slog upp portarna hösten 2000 drabbades varje elevs skolpeng av ett så kallat skolpliktsavdrag, dvs kommunen behöll 14 procent av elevens skolpeng när eleven valde en friskola. Avdraget motiverades med att kommunen måste vara beredd att ta emot inflyttande elever.

Det kommer att bli en kaoskommunalisering. Det var avslutningsorden vid fredagens webinarium där Almega presenterade den mycket intressanta rapporten om vilka effekter den aviserade politiken från socialdemokraterna kommer att få för valfriheten och därmed landets föräldrar och elever – samt för kommunerna som måste ta hand om de elever som går i de friskolor som kommer att tvingas lägga ner om s-politiken blir verklighet. Tidningen Näringsliv har intervjuat Almegas Näringspolitiske chef om rapporten.

Jag brukar påpeka att politik faktiskt spelar roll. Det är särskilt tydligt i dessa frågor. Dagens skoldebatt handlar inte om vinst eller om köer – den handlar om att man vill lägga ner friskolor och därmed försvinner den valfrihet som dagens unga generationer har tagit för given. En valfrihet mellan kommunala såväl som fristående skolor.

Läs rapporten och begrunda konsekvenserna. Titta gärna på webinariet här.

Detta handlar om individernas framtid och deras möjligheter att få välja skola. 1 av 5 har redan valt, antalet friskoleelever växer år från år. Idag är det ca 400.300 som varje dag går till en fristående förskola, grund eller gymnasieskola. De går dit för att de har valt den. inte för att någon politiker eller byråkrat anser att de ska gå där.

Deras önskemål kommer inte att kunna tillgodoses om s-politiken på detta område blir verklighet. Så enkelt är det. Och som någon konstaterade – samtidigt lämnar ca 15.000 elever grundskolan varje år utan behörighet till gymnasiet….

Och torsdagens nyhet från Skolverket om att en av fyra sjätteklassare saknar fullständiga betyg.

En kaoskommunalisering av landets friskolor kommer definitivt inte att lösa skolans verkliga problem. Men hur länga ska majoriteten av landets politiker acceptera att skoldebatten handlar om friskolor och inte om skolans verkliga problem?

/

Jag har tillbringat två intensiva dagar med min styrelse. Den består av hårt arbetande stolta ägare och företrädare för friskolebranschen. De är stora och små attraktiva arbetsgivare med nöjda medarbetar och ofta långa köer till sina populära skolor. Det är härligt att umgås med personer som brinner för att bidra till att utveckla svensk skola, till att stötta elever, oavsett elevens bakgrund eller förmåga, så att dessa elever kan gå vidare med goda kunskaper i bagaget. Detta är personer vars verksamheter smutskastas å det grövsta i den offentliga debatten bara för att de är friskolor. Inte ens regeringsföreträdare kan avstå från att stämma in i anklagelsekörerna. Fakta lyser ofta med sin frånvaro i denna debatt.

Men våra dagar handlade om möjligheter och framtiden. Om hur vi tillsammans kan bidra till att utveckla svensk skola. Tankar som finns hos många av våra medlemmar runt om i landet. De brinner för att se eleverna växa.

Vi talade om hur vi tillsammans kan bidra till att höja varje elevs kunskapsnivå så att risken för utanförskap i samhället minskar. Vi talade om hur mobbing motverkas och hur individer lär sig respektera varandra, oavsett bakgrund. Vi talade om hur vi än bättre kan kroka arm med näringslivet så att branscher med kompetensbrist kan få sitt kompetensbehov tillgodosett. Vi talade om hur vi kan se till att framgångsrika skolor, oavsett huvudmannaskap, delar med sig av sina erfarenheter så att vi tillsammans kan lyfta svensk skola. Hur kan vi se till att läraryrket blir attraktivare? 

Detta var bara några områden som vi talade om. Vi såg tillsammans vilka stora möjligheter det finns för att utveckla skolan i den globaliserade världen och därmed få med alla elever på en framgångsrik hållbar kunskapsresa. När vi sedan tittade på nyhetssidorna så såg vi att landets utbildningsminister vill stoppa friskolor, vi såg också att Skolverket konstaterade i en ny rapport att en av fyra av landets sjätteklassare fått underkänt i något ämne.

Jag kan lova att ingen av de som var med under dessa dagar skulle tveka om de skulle få frågan – vill du vara med och vända denna betygsutveckling för dessa sjätteklassare. Men istället för att få frågan blir de anklagade för vinstjakt och glädjebetyg. Hur hamnade vi i detta debattklimat?

/

Anna Dahlberg skriver i Expressen om exemplet Nyköping. Kommunen bestämde sig för att samla så många elever som möjligt på en högstadieskola i stan. Fyra skolor blev en. Detta bland annat för att man ville se en blandning av elever. För några år sedan, när detta infördes, var det mycket populärt på olika håll i Skolsverige. Många ville se denna styrning som ett sätt att hantera skolsegregationen. Flera kommuner följde efter och såg fram emot bättre skolresultat och en bättre integration.

Men eleverna och föräldrarna i Nyköping var inte lika nöjda. Intresset för att gå i friskolor ökade markant och idag går nästan var tredje högstadieelev i en friskola. Idag kan vi läsa i GP att vår utbildningsminister vill införa ett kommunalt veto mot friskoleetableringar. Jag tror att det är väldigt många familjer och elever i Nyköping som är glada över att Nyköpings kommun inte har eller har haft vetorätt. Det skulle ju ha inneburit att många av dessa familjer inte hade haft något annat val än att gå till den skola som kommunpolitikerna tycker att man ska ”välja”. En skola som uppenbart har problem med ledarskapet och ordningen i skolan.

I våras kom en intressant rapport från forskare i Örebro som beskrev ett liknande projekt, vars syfte var att minska skolsegregationen. Högstadieelever i stadsdelen Vivalla flyttades till andra skolor i kommunen. Målsättningen var att integrationen skulle förbättras och skolresultaten höjas. Hur blev då resultatet enligt forskarna? På de nya anvisningsskolorna nådde i genomsnitt 42 procent av eleverna som kom från Vivallaskolan grundläggande behörighet till gymnasiet efter årskurs nio. I jämförelse med tidigare avgångsklasser på Vivallaskolan var det ett klart sämre resultat. För dem var medeltalet 59 procent för åren 2001 till 2018. Ett experiment med elever utan särskilt lyckat resultat.

Skolforskningen kring framgångsrika skolor är mycket tydlig. Den fokuserar inte på ”rätt blandning av elever” utan den lyfter fram betydelsen av ledarskapet i skolan. Betydelsen av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund, höga förväntningar på alla medarbetare, att det finns ett väl fungerande kollegialt samarbete som också innebär att man har koll på att eleverna får det stöd som var och en behöver för att nå sin fulla potential. Hur resurserna används är oerhört viktigt. Hur lång tid ska det ta innan denna insikt tränger in hos de största skolhuvudmännen i landet, kommunerna? Och för den delen också ledande skolpolitiker.

Skolan är en komplex värld. Många skolor har problem med ordning och reda, man tar inte itu med mobbingproblemen och lärare får lägga mycket tid på att få lugn och ro i klassen. Det är knappast konstigt att de skolor som har en sådan miljö väljs bort av föräldrar och elever, men även av lärare och rektorer. De vill helt enkelt inte utsätta sig själv eller sitt barn för en sådan miljö, om det går att undvika.

Det är beklämmande att skoldebatten inte handlar mer om huvudmännens ansvar för att lösa dessa problem. Istället handlar debatten om att stoppa populära friskolor. Exemplen från Nyköping och Örebro visar att det inte är något quick fix, som att byta ut delar av elevunderlaget, utan det handlar om ett systematiskt arbete med fokus på kunskap, ordning och reda.

Så länge som föräldrar och elever har möjlighet att välja skola så kommer de att välja bort en skola som inte klarar detta som för dem är att betrakta som ”hygienfaktorer”.

Tänk igen – hur hade det sett ut i Nyköping om Anna Ekströms önskan att kommunen hade haft ett veto varit verklighet? Tror du att den kommunala högstadieskolan hade varit bättre idag om eleverna inte kunnat välja friskolor? Hur hade skolresultaten i Vivalla sett ut om eleverna hade fått vara kvar där och haft en annan skolledning?

/

Idag har jag varit på två intressanta seminarier. Båda kommer att vara tillgängliga på nätet på respektive organisations hemsida.

Professor Henrik Jordahl talade på en IFN-konferens. Han har tillsammans med skolforskaren Gabriel H Sahlgren studerat vilken betydelse som utbildningens kvalitet, då specifikt i ämnena naturvetenskap och matematik, har för tillväxten i ett land. Traditionellt sett så har man haft uppfattningen att tex utbildningens längd har stor betydelse för landets ekonomi. Men detta är en uppfattning som har reviderats på senare tid. Det som nu lyfts som viktigt är kvaliteten på utbildningen. Detta är också vad forskarna har tittat på. De har studerat sambandet mellan studenters resultat i internationella tester, som PISA och TIMSS, och ekonomisk tillväxt. Deras studie bygger vidare på tidigare studier. De kommer fram till att andelen högpresterande elever har betydligt större betydelse för den ekonomiska tillväxten än andelen elever som når grundnivå. För ett lands ekonomiska tillväxt är det således viktigt att se till att högpresterande elever kan nå sin potential, men givetvis också att se till att alla når en grundnivå. Så ser det inte ut i svensk skola idag.

Ett intressant resultat som borde påverka ett lands utbildningssystem.

Med detta i bakhuvudet gick jag sedan vidare till Svenskt Näringsliv och deras seminarium ”Bra skolor i hela landet”. Gabriel H Sahlgren presenterade där sin rapport ”Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019”. I sin bilaga till Långtidsutredningen 2019 lyfte IFAU denna skillnad. Sahlgren har nu borrat vidare i detta och tittat på vad som kan vara orsaken till att resultatskillnaderna är så stora. En granskning som man tycker att den sk Likvärdighetsutredningen borde har gjort men inte gjorde. De valde att fokusera på friskolefrågan istället. Det som Sahlgrens rapport visar är att elever på landsbygden och i mindre orter underpresterar i TIMSS i både matematik och naturvetenskap, jämfört med elever i storstäder och tillhörande förorter. Detta är en jämförelse gjord med beaktande av elevernas bakgrundsvariabler. Skillnaderna i prestationer mellan storstadsområdenas skolor och skolorna på landsbygden och mindre orter motsvarar ca 1-2 års inlärning. En oerhörd skillnad!

Vad kan denna då bero på enligt Sahlgren. Han har tittat på förväntningar på eleverna från lärare och föräldrar, och även elevernas förväntningar på sig själva. Skillnader när det gäller studiero, mobbing, hur lektionerna genomförs är faktorer som han framhåller som viktiga i sin intressanta granskning. Hans avslutning i rapporten citerar jag gärna:

”Givet att de största kunskapsmässiga problemen i svensk skola idag finns på landsbygden och i mindre orter – och i mindre utsträckning även i städer utanför storstadsområdena – bör skoldebatten och skolpolitiken fokusera på hur man kan lösa dessa problem i högre utsträckning än vad som är fallet idag.”

Det är lätt att instämma i detta. Den svenska skoldebatten har fastnat i systemfrågor, köer till populära friskolor och frågan om vinst. Men som det konstaterades idag – debatten utgår ifrån storstadsperspektiv och huvudmannaskap. Skolans utmaningar på landsbygden är helt annorlunda. Här talar vi om små skolor, oftast kommunala skolor då det saknas underlag för fristående skolor på små orter, och den utmaning som ligger i att attrahera bra lärare, bra ledarskap och att leva upp till alla de krav som staten ställer på en liten skola. Krav som ofta utgår ifrån perspektivet att alla skolor har 500 elever. Det är 7 procent av landets alla grundskolor som har 500 elever eller fler, 25 procent har färre än 100 elever. Tittar vi på bara friskolor så är det 33 procent av dessa grundskolor som har färre än 100 elever.

Det är välkommet att vi nu förhoppningsvis kan få ett annat perspektiv på skoldebatten. För det som har lyfts i båda dessa seminarier är viktiga frågor. Utbildningen kvalitet har stor betydelse för tillväxten och konkurrenskraften i landet. Och Sahlgrens rapport visar vilken utmaning som finns i denna del idag i Sverige, och den handlar inte om det som skoldebatten idag har fokus på. Att sänka skolpengen för friskoleelever löser inte detta problem ej heller att förbjuda friskolor att ha kö eller förbjuda vinstutdelning.

 

Finns det något som inte är friskolornas och friskolereformens fel undrar jag när jag läser Per Kornhalls tolkning av Skolinspektionens intressanta, men beklämmande rapport ”Långvarigt låga kunskapsresultat”, som jag bloggade om tidigare i veckan. När jag då skrev blogginlägget slog mig faktiskt aldrig tanken att det faktum att 26 av de 28 granskade skolorna var kommunala skolor och att det faktum att de utmärker sig genom att ha haft låga kunskapsresultat under hela 10 år, kunde vara friskolornas fel. Men i Skolvärlden skriver Per Kornhall ” Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter.” och avslutar sin krönika med ”Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.” Han hävdar att detta har kunnat pågå under tio års tid eftersom om kommunerna skulle gjort något åt detta så hade det kostat pengar och då inneburit att friskolorna fått en högre skolpeng. För det resonemanget hänvisar jag till min intervju med Hans Bergström.

Men det som är en intressant tillfällighet är att denna krönika i Skolvärlden kommer bara någon dag innan den 10 september. Den 10 september 1990 hade Expressen en intervju med skolforskaren Lennart Grosin. Det var en artikeln i en serie som gick under rubriken ”Den orättvisa skolan”. Detta var före friskolereformen och före kommunaliseringen och läser man artikeln så inser man tyvärr att de problem som Skolinspektionen beskriver i sin rapport kvarstår 31 år senare….Hur i hela friden kan detta komma sig?

DEN ORÄTTVISA SKOLAN – EXPRESSEN 10 september 1990

”SKÄMS” av Charlotte von Proschwitz

Kunskap eller kriminalitet? Barnens framtid avgörs av den enskilda skolans anda. – I grundskolan pågår en kamp mellan det goda och det onda, säger skolforskaren och docenten Lennart Grosin, som vill skrota dagens läroplan och ge politikerna en känga.

Dagens skolor är frukten av våra politikers resonemang. När det ansågs gammalmodigt att plugga skulle barnen lära sig att ifrågasätta istället. Nu har vi fått en ökad social snedrekrytering både till högre utbildning och till mer kunskapsinriktade jobb. Och när kunskapsmålen och och kraven blir luddigare är det barnen i oroliga miljöer som drabbas hårdast.

Går det då inte att skapa en bra skola för alla?

-Jo, det kan vi, säger Lennart Grosin med eftertryck.

Lennart är docent i pedagogik vid Stockholms universitet och en ett litet fåtal svenska forskare som törs jämföra enskilda svenska högstadieskolor med varandra.

Politikerna borde skämmas

-Politikerna borde skämmas för att de inte studerar sina egna verksamheter och drar slutsatser av dem. Sanningen är att de inte vågar!

Lennart Grosin har jämfört fyra enskilda skolor under ett år och han har funnit många brister i systemet.

-Grundskolan är ojämlik, säger han. Det finns en stark dold segregering i skolorna. Social status, bostadsområde och betyg har ett klart samband.

-Det intressanta är att det finns skolor som bryter mot mönstren. I vissa arbetarskolor är tillexempel medelbetygen lika höga som i en bra medelklasskola.

Lennart Grosins forskningsresultat i Sverige går hand i hand med de internationella rapporterna.

-Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunnande bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare.

Nyckelordet är samarbete

-I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet. Det finns ingen motsättning mellan ledning och lärare. Nyckelordet är samarbete och målet kunskap. Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, och inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.

Eftersom det finns skolor som kan skapa ett bra socialt klimat måste andra skolor också kunna hitta dit.

-I så fall måste skolans kunskapsmål prioriteras, säger Lennart Grosin. Det skapar en bra social miljö. Egentligen är alla överens om det – både lärare, skolledning, föräldrar och elever. I enighet med skolans huvuduppgift får man en bra grund. Det minskar elevernas behov att vara utåtagerande och saboterande. Trivseln, sammanhållningen och skolans anda blir bara bättre.

Lennart Grosin ser skolan som ett slagfält där det goda slåss mot det onda

-De mest utåtagerande och kriminellt belastade eleverna är negativa ledare för elevgruppen. Lärarna är positiva. Ju sämre de vuxna lyckas, desto färre är de elever som kan göra sig kunskapsmässigt gällande. Det finns både kriminologisk och pedagogisk forskning som visar sambandet mellan kriminalitet och misslyckande i skolan.

Skriv om läroplanen

Vad vill du säga till Sveriges skolpolitiker?

-Skriv om läroplanen! Det borde vara förbjudet att skriva läroplaner så motsägelsefullt som Lgr80. Om skolan ska öka jämlikheten måste kunskapsmålet tydliggöras! Dessutom bör vi akta oss för att ta bort betygen. Risken är att skolan blir ännu mer segregerad då.

 

FORSKAREN ANKLAGAR POLITIKER FÖR KRISEN I SKOLAN

Bildtext: – Politikerna borde skämmas för att de inte studerar sina egna verksamheter och drar slutsatser av dem. Om de jämförde enskilda skolor med varandra skulle de se hur ojämlik grundskolan är idag, säger Lennart Grosin, som tror att kunskapens träd kan rädda svensk grundskola.