År: 2021

Jag har intervjuat Hans Bergström med anledning av att det i debatten bl a påstås att friskolor är överkompenserade och att kommuner måste få kompensation för att de har extra kostnader för tomma skolplatser. Jag återger hela intervjun här och den finns också på friskolornas webb.

Lättare för kommuner att anpassa sig till elevförändringar

Linnea Lindquist, rektor på en lågstadieskola i Göteborg, är en flitig debattör och driver tesen att dagens skolpengssystem, med den lagreglerade principen om ”lika villkor”, gynnar friskolorna och tar pengar från de kommunala skolorna, med följd att dessa får svårt att klara sitt uppdrag. Hon har nyligen kommit med boken ”En negativ spiral – kampen om den kommunala skolans resurser”.

Jag har bett Hans Bergström,, som är väl insatt i hur det svenska skolpengs- och skolvalssystemet fungerar, att kommentera det som hon skriver i sin artikel i SvD kultur den 11 augusti 2021.

 

Vad har du för övergripande kommentar till hennes analys i artikeln?

– Den har fundamentala brister redan till sin utgångspunkt. Men det imponerar på många när Linnea Lindquist säger att hon gått igenom skolbudgetarna i landets alla kommuner. Vänsterinriktade redaktioner sväljer hennes teser med hull och hår, utan att vilja genomskåda bristerna i fakta och argumentering.

 

Vad menar du när du säger att utgångspunkten är fel?

–  Linnea bortser från det faktum att elever i friskolor i dag erhåller betydligt lägre skolpeng än elever i kommunala skolor, i snitt omkring 90 procent av budgeten för de kommunala skolorna. Det säger sig självt att om elever i friskolor får ca 10 000 kronor lägre ersättning än elever i kommunala skolor, så bidrar inte friskolesektorn till att försvaga den kommunala ekonomin jämfört med om alla elever gick i kommunala skolor. Det förhåller sig tvärtom. Friskolorna erhåller lägre skolpeng och måste drivas mer kostnadseffektivt. När friskolor övertar elever, efter familjernas fria val, övertar de också kostnaderna för dessa elever. Till detta kommer att de avlastar kommuner en del av bördan att etablera nya skolor när årskullarna växer, som de nu gör i grundskolan.

 

Det anförs att kommunerna har ett ”skolpliktsansvar” som de borde få göra extra avdrag för. Är det fel?

– Man kan inte meningsfullt diskutera den frågan innan man etablerat en korrekt utgångsnivå, som uppfyller principen om ”lika villkor” och följer intentionerna i gällande lagstiftning. Den faktiska skolpengen till friskolor ligger redan i dag på 85-90 procent av kommuners egna kostnader per elev.

– Extra socioekonomiskt baserade ersättningar är en förklaring. Men det finns också andra systematiska snedvridningar, delvis av manipulativt slag, som sänker ersättningen till friskolor. En är att många kommuner sätter låga eller inga avkastningskrav på egna skolfastigheter och därmed kan reducera lokalkostnadsersättningen till friskolor. De senare är hänvisade till den vanliga lokalhyresmarknaden, där avkastningskravet normalt ligger på 7-10 procent. Lokalkostnaderna väger tungt i en skolas kostnadsmassa.

– En annan snedvridning ligger i att ersättningen för administration är beräknad som en schablon på tre procent i skolpengen. Den verkliga administrationskostnaden torde ligga på ca 6-7 procent. Kommuner kan lätt förlägga även kostnader som sammanhänger med rollen som huvudman till en högre nivå i organisationen och kalla dem ”administration” och sedan ge en administrationsersättning till friskolor, enligt schablonen, långt under de egna kostnaderna liksom friskolornas verkliga kostnader.

– En tredje aspekt är att det i skolförordningen inte finns någon ersättningspost för att bygga finansiella marginaler i en friskola. Sådana är helt nödvändiga för att möjliggöra investeringar och expansion samt för att möta påfrestningar i verksamheten. Kommunen, däremot, har enligt lag en norm för finansiellt sparande byggd på sin skattemakt. Även reglerna för tilläggsbelopp för elever med särskilda behov, liksom systemet för momskompensation, missgynnar i realiteten friskolor.

– Som Friskolekommittén enhälligt konstaterade, finns det en utbredd misstro hos friskolor över objektiviteten i kommunala beslut om skolpeng. Den hänger samman med att kommunen sitter på dubbla stolar; den är både myndighet med makt att besluta om skolpengen för friskolor och huvudman som driver konkurrerande verksamhet. Friskolekommitténs iakttagelse ledde till att dåvarande regering tillsatte Skolkostnadsutredningen. S/Mp-regeringen har inte gjort någonting för att förverkliga dess förslag för ökad transparens i skolpengsbesluten.

 

Linneas resonemang handlar mycket om hur förutsättningarna för existerande kommunala skolor förändras när det öppnas en ny friskola i kommunen. Är inte detta en realitet?

– Förändringar har alla att anpassa sig till, om man inte tvingar familjer att stanna i en skola som fungerar dåligt för dem. Ett huvudargument från Linnea Lindquist är att etablering av en ny friskola drar elever från existerande kommunala skolor, som inte kan anpassa sin kostym genast. Det är sant att varje förändring rymmer utmaningar. Det gäller vare sig en ny skola är kommunal eller friskola. Den nya skolan får dock inte elever om inte familjer aktivt söker sig till den, vilket torde innebära att den representerar något de finner viktigt för sina barn. När kommunledningen tillstyrkt etablering är det också för att friskolan tillför något viktigt till kommunen, som att höja attraktionskraften för internationella företagsetableringar eller för universitet i staden.

– Om en ny skola är en friskola, har den också stora finansiella utmaningar under sina första år, även om den skulle vara populär. Investeringskostnaden för en ny friskola är normalt ca 15-20 miljoner kronor, innan elever finns på plats och skolpeng börjar utbetalas. En typisk ny skola i Stockholmsområdet för Internationella Engelska Skolan går första året med förlust på drygt tre miljoner kronor, andra året med noll i resultat för att i bästa fall ge ett litet överskott år tre. Detta för en skola som har stor dragningskraft. Skälet är att det tar några år innan skolan fylls med elever nerifrån och upp i årskurserna och man får skaleffekten av fulla lokaler. Även friskolor måste hantera underskott.

– För att kunna ta sådana investeringar och underskott för en ny skola, måste det finnas en huvudman som har överskott från andra skolor. Med sänkt skolpeng av det slag Åstrandsutredningen föreslår och Lindquist stödjer, skulle nästan inga nya friskolor kunna etableras. Åren av underskott skulle bli alltför många, och den finansiella styrkan från tidigare etableringar alltför svag. Det skulle bli tvärstopp för friskolor.

– Åstrandsutredningen visar också att kommuner i själva verket har bättre förutsättningar att anpassa sig till förändringar i elevtryck. ”Har en fristående skola färre sökande än platser kommer platser stå tomma på skolan och inte, som ibland är fallet för kommunala skolor, fyllas med elever….” (Åstrand sid. 313). Med andra ord: Kommuner kan aktivt fördela elever mellan sina skolor. Huvudmän för friskolor har inte rätt att göra det. Och har de bara en skola i en kommun, är de helt beroende av att många söker sig till just den skolan. Annars får de ta smällen. Det är inte självklart och enkelt för en friskola att fylla en skola. Intresset måste förtjänas.

 

Men det hävdas ju i debatten att det finns en fri etableringsrätt för friskolor. Det innebär väl också ett hot mot de kommunala skolorna om det blir en överetablering av skolor?

– Det finns ingen fri etableringsrätt för friskolor. Tillstånd till nya friskolor ges bara om de behövs långsiktigt. Det rör sig inte om ett permanent överskott av skolplatser i en kommun. Innan Skolinspektionen beviljar tillstånd för en ny friskola prövar den hur en sådan nyetablering påverkar det samlade skolväsendet i kommunen. Kravet formuleras så här i Skollagen (2010:800), 2 kap, § 5: ”För att godkännande ska lämnas krävs därutöver att utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för eleverna eller för den del av skolväsendet som anordnas av det allmänna i den kommun där utbildningen ska bedrivas.”

– Linnea Lindquist ger bilden att kommunala skolor pressas hårt av en våg av etableringar av nya friskolor. Detta är en totalt falsk verklighetsbeskrivning. Dels genomgår vi en period där det finns stort behov av nya skolor, varav friskolor täcker en del av detta utbyggnadsbehov. Under femårsperioden 2014-2019 föddes 25 000 fler barn per år än under tidigt 2000-tal. Samtidigt har ansökningarna om att få starta nya grundskolor minskat kraftigt, och andelen avslag från Skolinspektionen ökat. Det hänger inte minst samman med höjda krav på ekonomisk styrka. Antalet godkända ansökningar för nya grundskolor är de senaste åren bara en femtedel av vad de var några år dessförinnan. Den enda större huvudman som har drivit expansion i grundskolan är Internationella Engelska Skolan, och då endast i kommuner som välkomnat etableringen.

Så här ser statistiken ut över godkända ansökningar om nya grundskolor från friskolehuvudmän, i fyraårsperioder:

2009-2012           287 godkännanden

2013-2016           122

2017-2020             56

– Verkligheten är att behovet av nya grundskolor ökar, men att etableringen av friskolor mattats kraftigt och mötts av allt större svårigheter att få godkännande. De senaste fyra åren är vi nere i tillstånd för i snitt endast 14 nya friskolor per år, i hela landet, varav en del inte blir av. Detta är en radikalt annan verklighet än den Linnea Lundquist söker frammana.

Du invänder också mot bilden att enskilda kommunala skolor som tappar elever till en nyetablerad skola måste ta hela budgeteffekten genast?

– Ja, även detta är ett missförstånd från Linnea Lindquist. Kommuner som huvudmän har full frihet att finansiellt underlätta omställning för en kommunal skola. Reglerna i Skolförordningen (2011:185) rörande beslut om skolpeng gäller enbart enskilda huvudmän. Hur en kommun fördelar pengar mellan kommunala skolor regleras inte av lagen. Linnea Lindquist verkar inte vara medveten om denna skillnad mellan friskolor och kommunala skolor. Om en viss kommunal skola skulle hastigt förlora många elever till en nyetablerad friskola, står det kommunen fritt att mildra verkningarna genom att övergångsvis acceptera underskott i den skolan. Den behöver inte vid budgetering för kommunala skolor, i egenskap av huvudman för dessa, följa den skolpengsfördelning som gäller för ersättning till friskolor när kommunen uppträder som myndighet.

– Större friskolehuvudmän agerar för övrigt så hela tiden inom sin organisation; de ställer inte samma resultatkrav på en skola som just har råkat ut för en smäll, kanske i form av ett hastigt kommunalt beslut om sänkt skolpeng. Hela organisationen står solidariskt bakom alla skolor, och hjälper dem under skiftande omständigheter. Självfallet måste problem åtgärdas, som när sänkt kvalitet lett till färre elever och sämre ekonomi i en skola. Men man stöttar skolan finansiellt medan åtgärder sätts in, så att inte drastiska neddragningar behöver genomföras.

– Många kommuner har valt att tillämpa samma typ av fördelning av resurser mellan skolor som används enligt skolpengen, men det är helt frivilligt. Det är ytterst rimligt att en kommun tar ansvar för omvandlingstryck i de skolor för vilka den är huvudman – precis som större friskoleföretag gör. Och en kommun har i kraft av sin beskattningsrätt alla möjligheter att ta sådana hänsyn.

– Att, som Linnea Lindquist tenderar göra, skylla nästan alla problem i kommunala skolor på skolpengen till friskolor är grovt oegentligt. Att kommuner i besparingsdokument tenderar ange ersättningar till friskolor som skäl för besparingskrav på kommunala skolor betyder inte att detta är det verkliga sambandet.

– Verkligheten är att många kommuner har behov av att förändra strukturen för de skolor de driver som huvudmän. Byggnader kan vara nedslitna, familjer har flyttat så att antalet barn är färre i en viss kommundel, lokaler behöver användas effektivare, etc. Kommuner strävar också efter att skapa skolor med vidare upptagningsområden, och därför större, för att motverka följderna av boendesegregationen. Alla sådana förändringar är politiskt känsliga. Det är då tacksamt att skylla på att de är en effekt av friskolorna, en utomstående faktor. Linnea har ofta funnit det argumentet när hon gått igenom kommunala budgetskrivningar. Hon vill inte se dess drag av politisk och byråkratisk taktik.

/

Idag kom det en intressant rapport från Skolinspektionen ”Långvarigt låga kunskapsresultat”. De har granskat vilka insatser som skolhuvudmän med långvarigt låga kunskapsresultat gör för att vända denna utveckling. Skolinspektionen har tittat 10 år tillbaka i tiden. Granskningen omfattar 18 skolhuvudmän och 28 skolor. Bland skolhuvudmännen återfinns såväl fristående (2 st) som kommunala huvudmän. Urvalet av skolor baseras på att dessa skolor har en andel elever med godkända betyg i åk 9 som ligger under den lägsta kvartilen i jämförelse med andra skolor, varje år 2010-2019. Noterbart är att det är ett flertal skolor som återfinns hos landets tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Skolhuvudmän som alltså tillhör landets största. Trots detta har dessa  skolor alltså kunnat fortsätta att leverera dåliga kunskapsresultat under 10 års tid, utan att huvudmannen agerar. Skolinspektionen skriver ”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomfört kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat.” De fortsätter ”Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten.” De konstaterar att 27 av de 28 granskade skolorna har behov av utveckling.

Intressant nog så sammanfaller resultatet i denna granskning av Skolinspektionen med det som framkom i vår rapport ”Se skolans verkliga utmaningar – Låt alla goda krafter bidra” som vi presenterade i juni 2020. Även den rapporten tog upp det faktum att flera skolhuvudmän underlåter att agera kraftfullt för att vända skolors resultatutveckling. Syftet med vår rapport var att understryka att det yttersta ansvaret för verksamheten ligger på skolhuvudmännen. Kommunerna när det gäller de kommunala skolorna och friskoleägarna när det gäller friskolorna. Vi jämförde också det systematiska kvalitetsarbetet hos några av de större friskolehuvudmännen med bl a Göteborgs kommun, Malmö och Norrköping. Det erfarenhetsutbyte som vi hoppades att rapporten skulle kunna leda till har tyvärr inte kunnat genomföras pga pandemin. För det är viktigt att lära av varandra, precis som Skolinspektionen konstaterar i den nu aktuella rapporten.

Skolinspektionen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. Nyligen konstaterade de i rapporten ”Resultatskillnader inom skolor” bl a att över hälften av rektorerna på de granskade skolorna saknar en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena, stöd ges sällan till lärare utifrån kunskap om klassernas resultat utan efter signaler eller händelser och att en majoritet av rektorerna har som princip att blanda elever med hänsyn till socioekonomisk bakgrund snarare än utifrån elevernas tidigare kunskapsresultat när det sätter samman klasser.

Dagens rapport från Skolinspektionen pekar tydligt på vad skoldebatten borde handla om. Hur ser vi till att alla skolor blir bra skolor, hur kommer vi till rätta med de skolhuvudmän som inte tar sitt ansvar för att varje skola har ett systematiskt kvalitetsarbete? Skolinspektionen konstaterar i dagens rapport att det finns samsyn mellan huvudmän och rektorer om varför kunskapsresultaten ser ut som de gör. Men förklaringarna utgår sällan från en orsaksanalys och ingår inte heller i huvudmannens plan för utvecklingsarbetet. Ofta handlar det om att undervisningen behöver utvecklas för att bättre tillgodose elevernas behov. Trots detta har bara ett fåtal av de granskade huvudmännen genomfört riktade utvecklingsinsatser som faktiskt stärka rektors arbete med att utveckla undervisningen.

Skolinspektionen konstaterar också ”Tidigare har det varit vanligt att skolorna har betonat skolans sociala uppdrag, med konsekvensen av lägre förväntan på elevernas lärande och resultat.”

Ett intressant konstaterande mot bakgrund av att det kompensatoriska uppdraget och de kunskapsmål som faktiskt finns för skolan. De menar till och med att godkända betyg i alla ämnen framstår som ett mer sekundärt mål än målet gymnasiebehörighet. Bristande uppföljning av de insatser som göra är en annan kritik mot skolhuvudmännen. Det innebär att det inte går att utvärdera vilken betydelse som genomförda insatser har haft för elevernas kunskapsutveckling.

För mig är det helt obegripligt att inte Skolinspektionens rapporter leder till större diskussioner. De visar tydligt på att det finns brister i svenska skola. Det är kunskapsbrister som bl a har in grund i bristande ledarskap. I stället handlar debatten om att man ska förbjuda friskolor att ha kö, att det är ett problem att elever väljer bort kommunala skolor till förmån för friskolor och att friskolor är ”överkompenserade”. Det senare ett påstående som inte är sant. I grunden handlar kritiken mot friskolor att man inte vill se effekterna av att människor väljer skola.

Men mot bakgrund av bl a Skolinspektionens rapporter, berättelser om mobbing mm och bristande studiero på många skolor;

Det går knappast att klandra de som väljer en friskola. De långa köerna visar ju dessutom att det är många fler som vill ha en friskoleplats. Var femte elev har redan valt en friskola. Den fråga som många borde ställa sig är – Varför gör de det? En del svar på denna fråga ligger i de rapporten som jag har nämnt ovan.

/

 

Många elever får idag inte en utbildning som ger dem rätt start i livet. Förra året var det över 16.000 elever som lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dessa elever kommer från skolor som saknar ordning och reda, ett bristande ledarskap som innebär att eleverna inte lär sig det de behöver. Många får inte ens rätt att läsa vidare på gymnasiet. Detta borde skoldebatten handla om. Istället fokuserar debatten på att problemet är elevernas kvalitet som avgör om skolor är bra eller dåliga. Bra skolor är bra därför att eleverna är bra – inte därför att rektorer är bra ledare, att lärarna är erfarna och duktiga, eller att undervisningen håller hög kvalitet. Dåliga skolor är därmed dåliga, därför att eleverna är dåliga.

Detta är ett märkligt och felaktigt synsätt.

Vi vet att alla elever har olika utgångsläge. Det handlar om hur mycket de har lärt sig tidigare, om de gillar att gå i skolan eller inte, hur bra de kan språket eller om föräldrarna kan ge dem stöd. Men alla kan lära sig mer oavsett var man startar. Det är längden på utbildningsresan som räknas och den bestäms av hur bra skola man går i. Därför är det också konstigt att vi inte har ett mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå under skolåren. En skola som lyckas med att höja kunskapsnivån hos elever med låga förkunskaper kan då mycket väl visa sig vara en bättre skola än den som har elever som hade goda kunskaper redan när de började skolan. Några friskolehuvudmän har låtit forskare ta fram ett sådant mått.

Likvärdighet handlar om att alla elever har rätt att gå i en skola med utbildning av hög kvalitet som är anpassad till varje elevs förutsättningar. Idag har Sverige en skola där många elever har utländsk bakgrund. De kan ha kommit hit mitt i skolåren, vara födda utomlands och kommit hit före skolåldern eller ha föräldrar som är födda utomlands men själva födda i Sverige. Detta är en helt annan verklighet än den som fanns i svensk skola för 50 år sedan. Den tid som många av de som då gick i skolan jämför med dagens. Då var barn med utländsk bakgrund mycket ovanligt, och fanns knappt alls utanför storstäderna. Då avgjorde bostadens lokalisering vilken skola eleven blev placerad i. Hyreshusområdenas barn blandades sällan med villaägarnas. Jag vet, jag gick själv i en sådan skola i ett hyreshusområde. Då krävde ett skolbyte att  man flyttade. Annars gick det inte att byta, inte ens om barnet var mobbat.

Friskolereformen ändrade på detta. Den innebar att familjer kunde välja skola utan att behöva flytta. Boendesegregationen fick mindre genomslag. Samtidigt fick politiker och tjänstemän mindre makt när människor kunde välja. Det är detta som är viktigt att komma ihåg i dagens debatt. För i grunden handlar den om att politiker och tjänstemän ska återta en del av denna makt och därmed se till att det blir en ”bättre fördelning av eleverna med hänsyn till bakgrunden”. De kallar det för en allsidig social sammansättning. Men vad som egentligen detta innebär kan ingen svara på, men det ska vara en skyldighet för rektorer och huvudmän att jobba för.

Det som borde vara i fokus i skoldebatten, och som föräldrarna tycker är viktigt, är vad som händer i klassrummet. Hur är kvaliteten i varje skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola? Alla skolor ska granskas hårt och ofta. Hur bra är rektor? Hur väl leds och drivs skolan? Hur mäter skolan kvaliteten och ger återkoppling på resultaten? Hur duktiga är lärarna? Hur lugnt är det i klassrummen och i korridorerna? Hur mycket lär sig varje elev utifrån sina förutsättningar?

Trots årtionden av diskussioner om mobbing i skolan så finns problemet alltjämt. Hur kan det komma sig att mobbing och rasism förekommer på skolor? Rädda Barnens och Friends rapporter om detta den senaste veckan är förfärande läsning. Hur kan detta fortgå?

Målet måste vara att alla skolor i Sverige ska vara bra, oavsett huvudman och oavsett var i landet de finns. Men det verkar som om man glömmer bort i debatten att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Ändå handlar debatten nästan enbart om de skolor där 15 procenten av eleverna går.

De stora befolkningsförändringar som skett av det svenska samhället det senaste halvseklet är en stor utmaning. Sverige har blivit det mångkulturella samhälle som det talats om så länge. Det påverkar givetvis även skolan. Förmågan att klara det uppdraget skiftar verkligen och man kan fundera på hur lärarutbildningen förbereder de blivande lärarna för detta uppdrag.

Samtidigt finns det idag mycket kunskap och erfarenhet hos framgångsrika kommuner och friskolor som man kan lära av. Och Skolinspektionen måste få bättre verktyg och resurser för att kunna granska skolornas kvalitet. För det finns inga dåliga elever. Det handlar om varje skolas förmåga att utgå ifrån de elever man har. Var och en kan inse att detta är en tuff uppgift men som Skolinspektionen konstaterar, det finns skolor som klarar det uppdraget. Låt oss lära av dem.

I dag kom Friendsrapporten 2021. Den handlar om trygghetens på skolor runt om i landet. Elever i grundskolan har svarat på frågor om mobbing, kränkningar mm. Resultatet av enkäten är beklämmande och understryker vikten av att en elev måste kunna få byta skola om skolmiljön inte är bra för eleven. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då det var näst intill omöjligt för en mobbad elev att byta skola. Det krävdes tillstånd från kommunen för att få göra det, även om det var uppenbart att eleven var mobbad på skolan. De familjer som kunde flyttade från skolans upptagningsområde till en annan skola. En möjlighet som var få förunnade.

I och med friskolereformen så finns inte denna begränsning kvar längre och det är många som kan vittna om vilken befrielse det var att kunna byta till en annan skola och därmed komma ifrån den förfärliga mobbningssituationen som den förra skolan inte hade haft förmåga att hantera.

Detta är ett perspektiv på skolvalet som sällan är uppe i debatten, individens möjlighet att idag ”ta sin mats ur skolan” om skolan inte har förmåga att hantera mobbning och kränkande beteenden. Friendsrapporten visar att det tyvärr är många elever som även under det senaste året har upplevt mobbing och att de inte fått stöd från vuxna i skolan för att hantera situationen. Friends pekar på att myndigheterna måste få bättre förutsättningar för att kräva att problemen åtgärdas. Men när nästan var 5:e elev i åk 6-9 (19%) svarar att man sällan eller aldrig upplever att personalen på skolan agerar när de märker/får veta att elever blir illa behandlade/kränkta så anser jag att det vittnar om ett ledarskapsproblem i skolan. För mig blir den naturliga frågan;  ”Vilken koll har egentligen huvudmännen på hur detta förebyggande arbete mot mobbing och kränkning fungerar i deras skola/or? ”.

Trygghet – i grunden handlar det om en bra skolmiljö där det finns en kultur för att ta tag i problemen så fort de uppstår – borde vara en självklarhet i alla skolor i ett land som har skolplikt. Vi vet också att ordning och reda i skolan är en av de viktigaste grunderna för skolvalet. Det handlar om skolhuvudmannens ansvar gentemot varje elev. När skolan inte kan leverera detta är det tur att det finns en väg ut i dagens skolsystem för de flesta drabbade elever. De kan byta till en annan skola.

/

”I skolan ska man kämpa för kunskap – inte maximal vinst” det är rubriken på förstasidan i DI idag. Citatet är från en intervju med utbildningsministern där hon, föga förvånande, aviserar att socialdemokraterna kommer att söka majoritet för sänkt skolpeng för friskolor och för att ändra på ett kösystem till friskolor som de anser vara fel.

Det som är intressant med (s) klappjakt på friskolor är att de kommer undan med svepande påståenden. Det hade ju varit rätt naturligt att ställa följdfrågan till ministern ”Vilka friskolehuvudmän menar du sätter maximal vinst före kunskap?” Svaret på den frågan är ju minst sagt intressant. Är det AcadeMedia som har en rörelsemarginal på ca 2,5 procent efter skatt? Eller är det den lilla skolhuvudmannen vars ägare tar utdelning vart 5:e år i stället för lön varje år? Eller är det alla som har ett AB för att de – enligt den rådande (s) retoriken – är verksamheter som bara är ute efter vinst och därmed struntar i kvalitet?

Nu ställs inte frågan i denna intervju. Därför får vi, och hundratals friskolehuvudmän, fortsätta att leva i okunskap om vad ministern och hennes kollegor menar konkret. Hur många är det egentligen som sitter på de anklagades bänk?

Sista ordet är knappast sagt i denna fråga så förhoppningsvis finns det någon journalist som kan ställa följdfrågan;

”Kan du namnge en eller flera friskolehuvudmän som du menar sätter maximal vinst före kunskap?”.

 

Ibland funderar jag över hur det kommer sig att skolvalet och skolpengen förefaller intressera DN:s ledarsida mer än frågan om kvalitet och kunskapskrav och hur framgångsrika skolor jobbar för att fånga upp alla elever oavsett bakgrund, tidigt i skolan, och därmed minskar risken för att de hamnar i dåligt sällskap och inte klarar sin skolgång. Inger Enkvist tar upp vikten av kunskapsfokus i artikel efter artikel på ett förtjänstfullt sätt. Så även i denna intervju. Men hon är dessvärre ganska ensam i sitt fokus på hur man får alla skolor att bli bra skolor. Det är som om det faktum att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor inte behöver beaktas i denna systemdebatt.

För skoldebatten handlar inte om hur vi ser till att så många elever som möjligt lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet. Den handlar inte om vad som händer i skolan och i klassrummet utan den handlar om friskolor, där de 15 procenten eleverna går.

DN skriver idag om skolpengen på ledarsidan. Inspirationen kommer bl a från Lärarförbundet som länge drivit frågan att skolpengen ska baseras på gruppstorlek snarare än dagen system med individuell skolpeng. Även den sk Likvärdighetsutredningen reflekterade över denna modell som baseras på grupp, men landade i stället på förslaget att skolpengen ska sänkas för de elever som väljer en friskola. Tanken om gruppbaserad skolpeng bygger bl a på föreställningen att friskolor är överkompenserade i dagens system och att det stimulerar till stora klasser och därmed följande resurseffektivitet. Men verkligheten är att friskolorna snarare är underkompenserade, vilket skolforskaren Gabriel H Sahlgren har visat i denna analys av Likvärdighetsutredningens förslag.

Debatten är inte ny, och jag vill här påminna om den replik som Hans Bergström hade i SvD i december förra året, till Lärarförbundets ordförande.

”Friskoleelever har för låg skolpeng”

Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Det skriver Hans Bergström i en replik om skolpengen.

Publicerad 2020-12-28

REPLIK | SKOLPENGEN

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, har länge visat att hon förstår skolekonomi bättre än de flesta andra. Så också i hennes debattartikel på juldagen. Skolpengen ger starka incitament att fylla klasser, eftersom kostnaden för en extra elev är marginell. Det är genom att fylla klasser som man kan nå en god ekonomi, inte genom att skära i väsentliga kostnader, som andra felaktigt fått för sig (till exempel ordföranden i riksdagens utbildningsutskott).

Med den logik Jaara Åstrand anför, tomma platser i kommunala skolor och fyllda klasser i friskolor, skulle friskolor alltid få högre ersättning per elev än kommunala skolor. Men så ser det inte ut. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Detta kan bara delvis förklaras med socioekonomiska skillnader, som antalet ”nyanlända”.

Sanningen måste alltså rymma något mer än vad Jaara Åstrand redovisar. En aspekt är att det inte alls är så lätt för friskolor att fylla klasser som Jaara Åstrand tycks tro. Det kräver utomordentligt gott rykte hos föräldrar för kvalitet och ordning, så att en skola kan bygga en kö, som också gör att barn som flyttar snabbt kan ersättas av nya elever. En friskola har bara sig själv att lita till därvidlag, medan en kommun kan aktivt fördela sina elever mellan skolor. Åstrands-utredningen (icke att förväxla med artikelförfattaren) konstaterar faktiskt detta: ”Har en fristående skola färre sökande än platser kommer platser att stå tomma och inte, som ibland är fallet i kommunala skolor, fyllas med elever…” (sid 313).

Under de år vi nu genomgår ökar antalet elever kraftigt i grundskolan. Det gör att kommuner kan fylla upp sina existerande skolor, vilket har sänkt den relativa skolpengen för friskolor de senaste åren.

Men det finns en faktor till, nämligen att dagens regler för ”lika villkor” i praktiken inte leder till lika behandling av offentliga och enskilda huvudmän. Administrationsersättningen till friskolor anges i skolförordningen som en schablon om 3 procent, medan den verkliga administrationskostnaden uppgår till 6-8 procent. Lokalkostnadsersättningen, som väger tungt i ekonomin, manipuleras av många kommuner genom att de sätter låg eller ingen internränta på kommunala skollokaler, medan friskolor är hänvisade till en lokalhyresmarknad där avkastningskravet ligger på 7-12 procent. Kommunerna har med dagens regelsystem stora möjligheter att vägra ge friskolor tilläggsbelopp för elever med extraordinära stödbehov; familjer med sådana behov söker sig ofta till friskolor.

Detta är tre tunga exempel. Om dessa och vissa andra brister i tillämpningen av ”lika villkor” (som momsreglerna) åtgärdades, kunde det sedan gå att sansat diskutera avdrag från den korrekta utgångsnivån. Man bör samtidigt komma ihåg att kommuner inte är någon svag aktör utan har en rätt till skatteuttag bakom sig som enskilda huvudmän saknar.

Det andra stora problemet med Jaara Åstrand resonemang handlar om incitament. Det var mest av det skälet som Åstrandsutredningen avvisade Lärarförbundets förslag om ersättning per klass i stället för elev. Individersättningen ger bra skolor starka skäl att ta in fler elever, vilket är ett samhällsintresse. Den ger kommuner, men också friskolor, anledning att rationalisera, vilket också är ett samhällsintresse. Hög kostnad kan inte vara ett mål i sig.

En fast ersättning per klass, oavsett klassens storlek, leder till onödig fördyring och samhällsekonomiskt slöseri under år när behovet av elevplatser är stort. Tanken att kommuner skulle få räkna klasser som fulla även när de är halvfulla är faktiskt samhällsekonomiskt huvudlös.

 

Hans Bergström
docent, engagerad i Internationella Engelska Skolan, grundad av hans hustru Barbara Bergström. ”The Hans and Barbara Bergstrom Foundation” äger 13.8 procent av IES.

 

Jag har träffat Aida Hadzialic (AH) vid ett flertal tillfällen. När hon var statsråd och sedan hon avgått som minister. Det är en ambitiös person, kunnig och insiktsfull. Därför är det sorgligt att läsa det hon skriver på sin Facebook den 12 juli  för jag tror inte att hon tror själv på det hon skriver.

Jag har respekt för att man anser att friskolor inte ska finnas, även om jag givetvis inte alls håller med om detta. Men jag har ingen förståelse för att man tar till argument som inte har någon grund i verkligheten för att få med människor för sin sak. Det är ärligare att säga som det är – vi vill inte ha friskolor.

 

En faktagranskning av det AH skriver i sitt FB-inlägg ger anledning till följande kommentarer:

”För två dagar sedan skrev den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg en välkommen krönika. Hon hade i flera veckor intervjuat rektorer som arbetat i en av landets största gymnasiekoncerner inom Academedia. Rektorerna vittnade om glädjebetyg, en rädsla för att tala med medier och om hur vinstjakten går före barnens framtid.”

Kommentar: AcadeMedias kommunikationsdirektör Paula Hammerskog har bloggat om Expressenledaren. Det finns ca 275 rektorer hos Academedia. Att det går att finna enskilda kritiska röster är inte konstigt. Det kan man högst sannolikt göra även bland kommunala rektorer utan att det kan tas till intäkt för att kommunala skolor har ett systemfel. Academedia var tidiga med att införa en visselblåsarfunktion och meddelarfrihet. Ledningen på Academedia har varit tydliga med att påtryckningar kring betygssättningen är helt oacceptabla samt att rörliga löner endast finns inom gymnasieskolan och inte får kopplas till elevernas resultat. Hade beskrivningen i Dahlbergs artikel stämt hade ju Academedia haft en stor personalomsättning, men det har de inte. Alla studier som gjorts visar ju på att friskolor generellt har mer nöjda medarbetare med bättre relationer till sina arbetsgivare än i kommunala skolor. Glädjebetyg är absolut ett problem vi måste komma till rätta med, men det är inte typiskt för friskolor.

 

”Mäktiga skolkoncerner har de senaste åren flyttat skattepengar utomlands. ”

Kommentar: Det är förklarligt att exemplet inte konkretiseras, för det finns inget sådant flöde. Vissa av de större svenska friskoleföretagen bedriver verksamhet även i andra länder, men det betyder inte att svenska skattepengar går dit.

 

”Bristen på ett fungerande regelverk har lett till att Skolinspektionen vid upprepade tillfällen tvingats stänga friskolor på grund av dess koppling till våldsbejakande islamism. ”

Kommentar: Detta visar ju framförallt att regelverket fungerar. Det stämmer att en handfull friskolor har haft allvarliga fel och därför lagts ned. Och det är självfallet viktigt att agera mot de huvudmän som inte följer regelverken, oavsett om det är kommunala eller fristående skolor. Skolinspektionen har för övrigt också framhållit de stora friskolekoncernernas systematiska kvalitetsarbete som ett föredöme.

 

”Vid andra tillfällen har de inte ens kunnat spåra bolagens ägare för att bedöma om huvudmännen är lämpliga. ”

Kommentar: Detta handlar om ett enda exempel där det av olika byråkratiska skäl drog ut på tiden att få fram rätt papper från andra länder för att bekräfta ägares ägare. Det råder dock ingen som helst tvekan om vilka personer som är det aktuella företagets huvudägare och Skolinspektionen har också godkänt dessa ägare.

 

”Samtidigt har betygen i friskolekoncernernas verksamheter klassats som affärshemligheter.”

Kommentar: Att påstå att detta bara gäller friskolekoncerner är för det första helt fel. Det gäller alla friskolor som är AB. För det andra är detta ett beslut som bygger på Statistiska Centralbyråns (SCB) tolkning av sekretessregler för statistik. Ingen annan har velat se denna stränga tolkning av statistiksekretessen, allra minst friskolorna. Vi välkomnar därför att en ny lagstiftning kommit på plats som gör att siffrorna är publika igen. Vår uppfattning är att denna lagstiftning borde bli permanent och har inget emot öppenhet.

 

”Den offentliga skolpengen var aldrig till för att finansiera friskolejättarnas vinster i Saudiarabien.”

Kommentar: Det här är rent trams. Det finns inget exempel på att friskolor bedrivit verksamhet med skattemedel i Saudiarabien. Förmodligen syftar AH på att Kunskapsskolan startat en skola i Saudiarabien med hjälp av saudisk finansiering. Lyssna på Peje Emilssons kommentar till detta felaktiga påstående som hennes dåvarande ministerkollega Shekarabi framförde för flera år sedan och som nu AH försöker att ge nytt liv. Det var osanning då och det är osanning nu.

 

”Sverige är idag det enda landet i hela världen som pumpar in miljarder i ett skolsystem – som inte går att granska – utan att begränsa vinstuttagen.”

Kommentar: Sverige är snarare det enda landet som tillåter att alla föräldrar kan välja skola bland flera alternativ, utan att det krävs en tjock plånbok. Om inte friskoleföretagen hade funnits hade de allra flesta föräldrar och elever bara varit hänvisade till den kommunala skolan. Den genomsnittliga vinsten för friskoleföretag är ca 2,5 % av omsättningen, efter skatt. Utdelningen är naturligtvis ännu mindre eftersom det mesta av överskotten återinvesteras. Att det inte skulle gå att granska hur man använder överskotten stämmer självklart inte. Skolinspektionen har full insyn i friskolornas ekonomi, vilket bl a visas av denna rapport till regeringen. Dessutom har alla de friskolor som är AB offentliga årsredovisningar som finns tillgänglig via Bolagsverket.

 

Till slut

Det fria skolvalet har ett starkt stöd, inte minst bland landets barnfamiljer. Allt fler väljer friskolor för sina barn och en stor majoritet av friskolorna är AB. Det är inte för att friskolorna är vinstfixerade, utan för att det är en bra verksamhetsform. Den stora majoriteten friskolor är små. 495 friskolehuvudmän med färre än 500 elever tar idag emot hela 45 procent av de elever som går i fristående grundskolor. Samtliga är AB. Eleverna som går här har frivilligt valt dessa skolor. Det kommer de inte att kunna göra om aktiebolagsformen förbjuds. Då kommer skolvalet att starkt begränsas eller t o m försvinna på många platser eftersom enbart en bråkdel av dagens friskolor då kommer att bli kvar. Det kanske är AH och socialdemokratins syfte. Men i så fall vore det ärligare att också säga det till alla de föräldrar som ingenting hellre vill än låta sina barn gå i en friskola.

/

Det finns ett starkt stöd för att det är rätt att välja skola. Bland de som har barn i åldern 0-16 år är det 3 av 4 som anser att det är rätt. Det är en stor och viktigt grupp av väljarkåren. Och det ständigt ökade intresset för friskolor visar att det inte bara är ord utan också handling. Att kunna välja skola är viktigt för många, inte minst för föräldrar med invandrarbakgrund. Det sneare visar en nyligen genomförd undersökning.

Barn är olika och de som känner barnet bäst är föräldrarna. Det är lätt att glömma varför friskolereformen, och därmed också möjligheten att, oavsett plånbokens storlek, kunna välja skola kom till. Förtvivlade föräldrar kämpade för att deras mobbade barn skulle få möjlighet att byta skola. Då krävdes det tillstånd av kommunala tjänstemän eller politiker för att få komma bort från de som gjorde skoldagen till en mardröm för dessa mobbade elever. Idag har föräldrarna möjlighet att ta tag i problemet om skolan inte förmår åtgärda det, genom att helt enkelt ”ta sin Mats ur skolan” och byta till en annan skola som kan ge deras barn en bra skoltid. Många var förvisade till den närmsta skolan enligt närhetsprincipen och oavsett kvalitet så var det den skolan som gällde. om inte föräldrarna hade råd att köpa en bostad i närheten av en bättre skola förstås. Detta är bakgrunden till friskolereformen som många verkar ha glömt bort. En friskolereform som många av dagens unga har växt upp med och tar för given. Idag är många av dem föräldrar eller på väg att bli föräldrar.

Men skolval förutsätter också att det finns alternativ att välja mellan. Därför spelar förutsättningarna för att driva friskola roll. Det är när det finns bra alternativ, oavsett huvudman, att välja mellan som det blir skolval på riktigt. Därför är kvalitetskontroller och en tuff Skolinspektion viktigt. Många, oavsett partifärg, säger att de slår vakt om skolvalet och att det ska finnas kvar. Men tänk efter. Vill de verkligen det? För om man slår undan benen för friskolorna, genom att till exempel sänka skolpengen för de elever som väljer en friskola (som bl a (s) säger sig vilja) så att den lilla marginal som finns idag försvinner och ekonomin inte går att få ihop, vad finns det då kvar av skolvalet?

Det är bara när det finns både friskolor och kommunala skolor som skolvalet blir på riktigt. Rätten att välja skola ger makt och självbestämmande. Var femte elev har redan använt den makten till att välja en friskola.

 

Delegationen mot segregation tar i sin rapport ”Segregation i Sverige – årsrapport 2021 om den socioekonomiska boendesegregationens utveckling” svaret på frågan i rubriken. Det är en intressant rapport som till att börja med påpekar att segregation inte är en nutida företeelse utan har funnits i Sverige under hundratals år, men har skiftat karaktär. Dagens socioekonomiska boendesegregation har utvecklats i takt med industrialiseringen och med att det moderna samhället vuxit fram.

Rapporten tar sin huvudsakliga utgångspunkt i tidsperioden 1990-2018 och konstaterar att boendesegregationen i Sverige har ökat under denna period, med brasklappen att segregationen minskar något under 2010-talet men att det är svårt att i dagsläget avgöra om denna minskning utgör ett trendbrott.

Utvecklingen sedan 1990 är inte så förvånande med tanke på den stora flyktingtillströmning som skett mot bakgrund av Jugoslavens fall och kriget i Syrien, för att bara nämna några exempel. Världshändelser vars effekter tydliggjort det svenska samhällets oförmåga att hantera tillströmningen så att de som kommit har kunnat integrerats och därmed fått en egen försörjning.

Det som delegationen lyfter fram är att boendesegregationen framförallt handlar om att skillnaden har ökat mellan de områden som är socioekonomiskt utsatta områden där många med låg utbildning och låg inkomstnivå bor och de bostadsområden där högutbildade med höga inkomster bor. De understryker också att detta inte är ett storstadsfenomen. Mer än hälften av Sveriges kommuner har exempelvis ett eller flera områden med socioekonomiska utmaningar och nästan en tredjedel av kommunerna har områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar.

I rapporten påpekas det också att det är viktigt att komma ihåg att individuella preferenser spelar roll. Man måste skilja på frivillig och ofrivillig segregation när analyserna genomförs.

Delegationen skriver ”Resultaten i denna rapport visar att barn i områden med socioekonomiska utmaningar växer upp i områden som karaktäriseras av en hög andel boende som lever i risk för fattigdom och där utbildningsnivån generellt är lägre. Det finns också tydliga skillnader i ungdomars utbildnings- och arbetsmarknadsutfall mellan olika typer av bostadsområden. Andelen som slutför en gymnasieutbildning samvarierar i hög grad med vilket bostadsområde eleven bor i. Ju bättre de socioekonomiska förutsättningarna är i ett område desto högre andel av eleverna slutför gymnasiet inom tre år. I och med att gymnasiekompetens blivit en vattendelare på den svenska arbetsmarknaden har avsaknaden av den stora konsekvenser för ett lyckat arbetsmarknadsinträde och i förlängningen även för livsinkomsten. Skillnader i andelen unga som varken arbetar eller studerar mellan de olika områdestyperna kan vara ett tecken på svårigheter att hitta inträdesarbete.”

De konstaterar; ”De tre tematiska områdena, bostad, utbildning och arbetsmarknad, hänger tätt samman, är beroende av varandra och har en stor påverkan på varandra. Därför behövs en starkare koppling mellan dessa tre politikområden för att kunna skapa mer jämlika förutsättningar och därmed på sikt kunna ha en positiv inverkan på segregationens utveckling. Det är inte enskilda förslag och insatser som kommer att minska och motverka segregation, utan flera förslag och åtgärder som genomförs i samverkan och med hänsyn till varandra.”

Rapporten tar upp ett helhetsperspektiv på segregationsfrågan. Det handlar om bostad, arbete och utbildning. Den gör också en klassificering av fem olika områdestyper, baserat på ett tillsammans med SCB framtaget socioekonomiskt index.

 

Skolvalet förstärker inte segregationen – tvärtom minskar

I skoldebatten påstås det ofta att friskolor och skolvalet förstärker segregationen. Påståenden som den internationellt välrenommerade professor Peter Hedström och doktoranden Selcan Mutgan vid Linköpings universitet har visat är felaktiga, men dessa forskningsresultat förhindrar dock inte motståndarna till skolvalet och friskolor att fortsätta att hävda att friskolorna ökar segregationen.

I en debattartikel i SvD i januari 2021 konstaterar forskarna; ”Många tycks tro att skolorna blivit betydligt mer segregerade under senare år och att det fria skolvalet varit en viktig pådrivande faktor. Vår forskning visar dock att skolsegregationen varit förvånansvärt stabil och att det fria skolvalet haft en tämligen marginell betydelse för skolsegregationens omfattning. Orsakerna till skolornas segregation står snarare att finna i kombinationen av en kraftigt segregerad bostadsmarknad och att de allra flesta elever går i skolor nära hemmet.”

De skriver också följande i sin debattartikel;

”Det fria skolvalet hade en radikal desegregerande potential som tyvärr inte har förvekligats. Reformen innebar att familjer som inte hade råd med dyra privatskolor också fick möjligheten att söka skolor som de ansåg vara lämpligare för sina barn än de lokala kommunala skolorna. Även om flertalet familjer inte har kunnat utnyttja denna möjlighet får vi inte bortse från att reformen gett många barn utan förmögna föräldrar en möjlighet att söka sig till andra skolor än de lokala. Elever med utländsk bakgrund går numera oftare i friskolor än elever med svensk bakgrund och friskolorna gör det möjligt för dem att undvika de ibland problematiska lokala skolorna. Bland grundskoleelever med utländsk bakgrund som bodde i ett område där mer än hälften hade utländsk bakgrund valde exempelvis nästan en tredjedel en friskola i stället för den lokala kommunala skolan år 2017.”

Hela replikskiftet kring deras forskningsresultat rekommenderas för läsning. Detta är en forskning som blivit anmärkningsvärt lite uppmärksammad i debatten.

Från förbundets sida framhåller vi alltid att skolvalet minskat effekterna av den kraftiga boendesegregationen i och med att familjer, oavsett inkomst, kan välja en annan skola än den kommunala skola som de ”tillhör” enligt närhetsprincipen. Det finns många exempel på detta runt om i vårt land. För att öka kunskapen hos alla att de har möjligheten att välja skola vill vi också att skolvalet ska vara obligatoriskt.

Helhetsperspektivet ett måste

Åter till Delegationen mot segregation vars rapport understryker vikten av att det handlar om att ha ett helhetsperspektiv på segregationsfrågan. Den som läser rapporten inser snabbt att de som i dagens skoldebatt framställer skolvalet som orsak till den ökade segregationen i samhället snarare är ute efter friskolorna och skolvalet än att minska effekterna av segregationen i samhället. Närhetsprincipen är den rådande i de flesta kommuner. Den som så önskar kan bryta boendesegregationens effekter via skolvalet.

Det som Delegationen mot segregation lyfter fram, som jag tolkar den, är att skolans viktigaste roll att se till att alla elever, oavsett bakgrund, får bästa möjliga förutsättningar för att få ett jobb och egen försörjning. Men skolan kommer aldrig att kunna lösa segregationsfrågan. För att minska segregationen krävs det en hel del andra åtgärder som innebär att människor kan få en egen försörjning och kanske därmed också får möjlighet att flytta. Det handlar bl a om skattepolitik, arbetsmarknadspolitik och givetvis har den nu så aktuella bostadspolitiken stor betydelse.

/

Har precis läst den intressanta ”På andra sidan – brevväxling över Atlanten genom en säregen vinter”. Mats Svegfors och Hans Bergström, två fd chefredaktörer med oerhörd erfarenhet från svensk samhällsdebatt, utbyter tankar om nutid och dåtid. Det är en mycket tänkvärd bok. Tack Fri tanke förlag för denna möjlighet att få ta del av intressanta perspektiv på svensk politik, amerikansk politik, medias och journalisters roll i samhällsdebatten. Givetvis kommer svensk skola upp i flera av brevväxlingarna och jag vill gärna dela med mig av några citat.

Hans Bergström skriver ” Jag är överraskad, och totalt desillusionerad, av vad jag ser av faktaresistens i journalistiken. Det är mest från det område som jag ägnat huvuddelen av min energi de senaste 17 åren, skolan. Men jag är övertygad om att de som inifrån kan andra verksamheter har samma erfarenhet. Man kan påpeka faktafel, till exempel påståenden om att andelen utbildade lärare ( där statistiken har råkat utelämna 1000 av våra lärare som har utländsk lärarexamen), men likväl återkommer det veckan därpå. När, som jag nämnde, professor Peter Hedström i Linköping – världsledande samhällsvetare – med obestridliga data visar dels att ingen nämnvärd ökning av den socioekonomiska skolsegregationen har skett till följd av det fria skolvalet de senaste tio åren, dels att en begränsning av friskolor och valfrihet skulle komma att öka, inte minska, den etniskt betingade segregationen – då är det som om ingen journalist har tagit del av resultaten. Dagen därpå fortsätter även nyhetsreportrar att oberörda av data skriva om ” den växande skolsegregationen” som ett självklart faktum.”

Mats Svegfors kommenterar också den svenska skoldebatten. Han refererar till den norska maktutredning, som blev en inspirationskälla till den svenska Maktutredning som kom med sitt betänkande 1990. Den norska talar om ” järntrianglar” i samhället. Maktfaktorer som är svåra att ” komma åt”.  För skolpolitikens del handlar det till och med om fyra poler enligt Svegfors, politik, byråkrati, intresseorganisationer och skoljournalistik. Journalistiken är idag järnbunden till vad lärarförbunden och skolbyråkratin står för. Dock lyckades Hans Bergstöm under sin tid på DN åstadkomma ett brott på järntriangeln genom artiklar som bla lyfte ledarskapets betydelse för att vända skolutvecklingen i USA.

Mats Svegfors skriver vidare: ”Den mediokra journalistiken sväljs av den maktstruktur som finns på bevakningsområdet. Journalistiken granskar inte kritiskt makten utan blir dess redskap. Och det är klart att friskolor och skolval utmanar skolpolitikens järntriangel av skolpolitiker, intresseföreträdare och byråkrater. De förlorar ju makten om elever och föräldrar kan välja bort deras skola. Fokus blir därför inte på hur skolan med hjälp av kvalificerad kunskap och internationella referenser kan förbättras utan på hur konkurrensen ska kunna neutraliseras. Och de problem som järntriangeln formulerar görs till hela samhällets problem : vinsterna. Och såtillvida är ju problemformuleringen konsekvent att om väl vinsterna elimineras så elimineras i praktiken alla starka konkurrenter till järntriangelns skolor”.

Som sagt, en brevväxling väl värd att läsa. Den belyser, och ifrågasätter, drivkrafterna i samhällsdebatten. Behovet av fakta är stort i dagens debattklimat. Efter att ha läst denna bok är det tydligt att det inte är bara elever som måste lära sig att identifiera fake news och att söka rätt på fakta, det gäller även journalister. För finns det något som är viktigare i den svenska skoldebatten än att lära av de framgångsrika skolorna, oavsett huvudman, och därmed höja kvaliteten på hela det svenska skolväsendet? Borde inte den fyrhövdade järntriangeln hålla med om det?

/