I onsdags besökte jag Lunaskolan i Bromma – en friskola som jobbar med elever med särskilda behov: många av eleverna har ADHD- eller Aspergerdiagnoser.
Lunaskolan gör ett fantastiskt jobb med att se till att dessa elever får en fullvärdig skolutbildning med sina individuella behov säkerställda. Här satsas det på specialpedagoger, extralärare, skolsyrror, kuratorer och alla elever ges möjligheten att jobba mycket med praktiska ämnen som slöjd som väldigt ofta passar dem som hand i handske. I klassrummen hänger bildsatta scheman på väggarna som gör det tydligare vad som ska hända under dagen. Korridorerna har utrustats med särskilda utrymmen där man ska kunna ta en paus i avskildhet, men samtidigt ska korridorerna vara så pass överskådliga så att lärare och annan personal ska kunna ha överblick och se till att ingen elev far illa. På Lunaskolan har man, kort sagt, tänkt på allt.
Man kunde önska att också våra politiker hade tänkt till ett extra varv kring den här gruppen elever som verkligen behöver extra stöd.
Men Lunaskolan och andra så kallade resursskolor lever med kniven mot strupen.
Lunaskolan är en friskola, som erbjuder många elever som mot bakgrund av sina särskilda behov inte har funnit sig till rätta i skolan. Ofta handlar det om kommunala skolor. För de eleverna är det livsviktigt att få gå i en skola med mindre klasser, i en skola som kan ge dem det extra stöd de behöver och där engagemanget räcker till för att ge dessa elever den uppmärksamhet de kräver. På Lunaskolan får de allt det och lite till. Det är så uppenbart att skolpersonalen här bryr sig.
När man tittar närmare på villkoren för fristående resursskolor så är det uppenbart att dagens finansieringssystem har stora problem som drabbar dessa elever som har behov av extra stöd. Kommunerna ställer allt högre krav på att friskolorna ”bevisar” att eleverna behöver extra stöd. Det finns många exempel på elever som kommer från kommunala skolor, där de har fått bra extra stöd, men när kommunen bedömer samma elevs behov i friskolan så landar det i betydligt lägre resurser, och även i flera fall avslag. Det innebär att de mest behövande och utsatta eleverna ofta lämnas i sticket.
Detta beror på att resursskolor ska, utöver skolpengen, också få något som kallas tilläggsersättning för de elever som har särskilda behov. Detta beslutar kommunerna om. Vi har sett att det har det näst intill har blivit standard i många kommuner att elever med dessa behov får sina biståndsansökningar om tilläggsersättning avslagna. Ett tag såg det ut som att Lunaskolan och andra friskolor med denna inriktning i Stockholmsområdet skulle tvingas stänga. För skolpengen räcker inte till för att ta hand om dessa elever på ett lämpligt sätt.
Efter att elevernas föräldrar protesterat har nu Stockholm ändrat sitt system och ger nu dessa resursskolor ett så kallat strukturbidrag. Det täcker något så när skolornas kostnader – för de elever som bor i Stockholms stad. Men Lunaskolan har många elever från andra kommuner, som inte får dessa extrapengar.
Det talas mycket i skoldebatten om de vinstuttag som går till ”giriga entreprenörer” i friskolebranschen. Men vinstuttagen från friskolor är kaffepengar i sammanhanget – och är dessutom en fullt rimlig kompensation för att dessa entreprenörer satsat sina egna pengar, sin egen obetalda tid och sitt engagemang för att göra svensk skola bättre.
Kommuner som sparar pengar på de elever som behöver samhällets stöd mest – det talas det nästan inte alls om.
Att besöka Lunaskolan gav mig råg i ryggen – vi kämpar verkligen för något viktigt och många friskolor gör dagligen enorma insatser för de barn som har det tuffast, och som kommunala skolor ofta inte kan hantera på ett bra sätt. Och efterfrågan på platser på en resursskola ökar ständigt. Köerna växer.
Ändå får de så mycket ovett i debatten, medan kommuner kan komma undan med att slå undan benen för elever med ADHD och Aspberger – vilket förstås är hjärtlöst mot dessa barn och deras föräldrar. Men i förlängningen kan det också – när dessa barn, som inte fått det stöd och den trygghet de haft rätt till under barndomen, växer upp – bli ett enormt samhällsproblem.
Någonting är fel i skoldebatten. Hjälp oss att vrida perspektivet rätt genom att sprida denna intervju med Lunaskolans skolchef Lena Schmidt
/