En frisk fläkt i debatten om Sveriges betygssystem! Så var vi nog många som kände när Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm, klev in i diskussionen i veckan på DN Debatt. Hans viktigaste poäng var att förtroendet för det svenska betygssystemet är så pass skadat att han och hans kollegor inte längre kan lita på att de mest kvalificerade eleverna kommer in på Handels eftertraktade utbildningar. Det är allvarligt och det finns goda skäl att lyssna noga när Handelshögskolan överväger att ha särskilda intagningsprov för en större andel elever.

Att det svenska betygssystemet är fullt av brister är ingen nyhet för någon. Tvärtom är det mycket väldokumenterat vid det här laget. 2018 var det en omfattande debatt, startad i P1:s Studio 1, om kunskapskriterierna. Det verkar många ha glömt bort.

Nyligen har både Skolverket och Riksrevisionen underkänt systemet och slagit fast att det inte går att nå ökad likvärdighet i betygssättningen nationellt utan att först ändra systemet.

Självfallet ska alla huvudmän och skolor göra vad de kan för att så långt det går säkerställa att de betyg som sätts är rättvisa, men det kommer inte att hjälpa på riksplanet. Detta konstaterar bland annat betygsexperten Per Måhl i denna intervju.

Betyget C kan fortfarande betyda helt olika saker på olika skolor. Den relativa betygssättningen, som innebär att det är olika svårt att få bra betyg på olika skolor beroende på elevgruppens samlade kunskapsnivå, är det stora bekymret i dagens system enligt Skolverket.

Lars Strannegård, som också deltog i ett samtal med undertecknad och skolminister Lotta Edholm (L) i StudioEtt , beskriver på ett utmärkt sätt vilka konsekvenserna kan bli när tilliten till betygen inte längre finns. Det är också befriande att höra hur Strannegård talar klarspråk om systemfelen och vi kan bara hoppas att ansvariga politiker lyssnar.

Debatten om betygen har länge präglats av polarisering och har alldeles för ofta reducerats till att handla om ”glädjebetyg i friskolor”. Det har etablerats ett narrativ om att friskolor använder höga betyg som marknadsföring och att lärare i friskolor därmed tar sin myndighetsutövning lite mindre seriöst. Och visst finns det friskolor med omotiverat höga avvikelser mellan nationella prov och kursbetyg, men det finns också kommunala skolor och hela kommuner med stora avvikelser uppåt. Att detta skulle bero på att lärare i både fristående och kommunala skolor medvetet sätter fel betyg för att ”locka elever på skolmarknaden” är att underskatta både problemets dignitet och lärares integritet.

Om vi vill öka tilliten till betygen måste frågan hanteras seriöst. Det finns skolor som inte jobbar tillräckligt bra med de här frågorna. Även om skolministerns hot om att stänga skolor som missbrukar skolsystemet är ett naturligt sista steg i en eskaleringstrappa vore det mycket mer ändamålsenligt att gå till botten med själva problemet i betygssystemet.

Om vi ska kunna kvalitetssäkra betygssystemet och få ett betygssystem att lita på, som våra högskolor och universitet kan känna sig trygga med, måste styrande politiker agera. Kommuner och fristående huvudmän ska naturligtvis göra vad de kan för att ge elever de betyg de förtjänar, men utan att förändra systemet, som är grunden till problemet, kommer det aldrig att vara tillräckligt.

Friskolornas riksförbund har anmält Södra Lapplands gymnasieförbund till Skolinspektionen efter att lapplandskommunerna mutat sina elever för att de ska välja kommunernas gymnasieskolor.

I går hade jag en debattartikel i Dagens Samhälle där jag kommenterade det faktum att det finns flera kommuner som lockar elever till deras gymnasieprogram genom att erbjuda ersättning om 750 kr/mån under utbildningsperioden. Jag kan förstå att grannkommuner reagerar på detta. Det är inte bara så att detta torde vara olagligt (jag har som sagt anmält kommunerna till Skolinspektionen) enligt skollagens krav på lika villkor, det torde också strida mot kommunallagens krav på lika behandling av kommuninvånare. Min anmälan till Skolinspektionen lyder så här;

”Med anledning av att det i media har förekommit information om att kommuner i Södra Lapplands gymnasieförbund betalar ersättning till elever som väljer en kommunal gymnasieskola (750 kr/månad under 10 månader/år under hela utbildningen) så önskar vi att Skolinspektionen granskar detta.

Att betala ersättning till elever som väljer vissa kommunala gymnasieskolor torde inte vara förenligt med vare sig Skollagens krav på likvärdighet eller kommunallagens krav på likabehandling. Enligt uppgifter i media så finns liknande ersättningar för att locka elever i Södertälje kommun samt i Lapplands kommunalförbund.

Sedan tidigare har vi också uppmärksammat er på att det finns kommuner som inte kommunicerar skolpengsbeslut i enlighet med lagens bestämmelser. I skrivande stund kan vi konstatera att kommuner som Sala, Vindeln, Nora och Hallstahammar inte har kommunicerat till friskolehuvudmän om skolpengsnivån för 2023. Detta trots att detta enligt lag ska ske senast vid årsskiftet.  Vi utgår ifrån att Skolinspektionen kommer att agera för att detta inte ska upprepas. ”

Efter denna anmälan har jag fått information om att även Aneby och Arboga bryter mot lagens krav på att skolpengen ska kommuniceras innan årsskiftet.

Åter till ”mutfrågan”.

Kommunernas agerande strider också mot de gemensamma riktlinjer för marknadsföring som Friskolornas riksförbund och SKR tagit fram, i samverkan med Sveriges Elevråd och Sveriges Elevkårer.

Där står det bland annat ”Syftet med det här underlaget är att ge skolhuvudmän, såväl offentliga som enskilda, ett stöd i att utforma marknadsföringsinsatser enligt god standard. Med god standard avses här marknadsföringsinsatser som stämmer överens med god marknadsföringssed enligt 3 § marknadsföringslagen (2008:486) och där huvudbudskapet till eleverna handlar om studiernas upplägg, genomförande och resultat. Marknadsföringsinsatser som är utformade enligt god standard hjälper eleverna att göra väl informerade gymnasieval.”

Jag måste erkänna att vi inte tagit upp frågan om att erbjuda ersättning till de som väljer ”rätt utbildning” i det gemensamma dokumentet. Men det ingick helt enkelt inte i vår föreställningsvärld att detta skulle kunna ske. Men där hade vi fel.

Det är beklagligt att kommuner inte tror på sin utbildnings attraktivitet utan att de i stället försöker locka med pengar för att elever ska söka sig till deras utbildningar. En sak är säker – det är inte en likvärdig behandling av eleverna. Jag utgår ifrån att såväl Skolinspektionen som SKR agerar för att dessa tilltag försvinner. För bevare oss om fler kommuner börjar att locka elever med kontant ersättning. Det är kvalitet och jobbmöjligheter som ska attrahera. Inget annat.

/

Ensidighet förstärker skillnad mellan kommunala och friskolor

Under torsdagen har vi haft vår årsmöteskonferens ”Svensk skola i en ny tid”.

Det är hög tid att skoldebatten handlar om de viktiga frågorna. Detta lyfte jag i min inledning på dagens välbesökta konferens:

I dag ska vi ägna dagen åt att tala om svensk grundskolas förutsättningar och utmaningar så som de ser ut i dag. En väl fungerande grundskola är avgörande för individers möjligheter i livet. En väl fungerande grundskola är också oerhört viktigt för samhället i stort. Det är nämligen här som grunden läggs för nationens Sveriges kompetensförsörjning och därmed också näringslivets konkurrenskraft. En väl fungerande grundskola bidrar konkret till tillväxten – såväl den ekonomiska som individens.  Vi vet från forskningen att goda matematiska kunskaper påverkar tillväxten i samhällsekonomin positivt.

I förra veckan stod en av våra talare, Damian Brunker, rektor för IES i Fröslunda Eskilstuna och tog emot sina elever som han brukar göra på morgonen. Men detta var ingen vanlig dag och han hade flera kollegor från skolan med sig. De stod där tillsammans. Kvällen innan hade det varit en dödsskjutning precis vid skolan. De visste att det mycket väl kan vara så att flera av eleverna kände såväl den som dödades och den misstänkte gärningsmannen. De stod där för att skapa trygghet för eleverna och visa att de finns där för dem. Detta är förhoppningsvis ett unikt exempel. Och ja – det är ett extremt exempel – men det illustrerar att våra medlemmar gör skillnad för elever varje dag. För mer än 410 000 elever.

Skolan i dag har helt andra utmaningar än vad den hade för 30-40 år sedan. En tid som en del drömmer sig tillbaka till i debatten. Vår bestämda uppfattning är att vi måste utgå ifrån dagens verklighet. Debatten om skolan måste fokusera på det som är viktigast, på de stora utmaningar som lärarbristen innebär, på hur vi bäst tar oss an den utmaning som det innebär att svensk skola har en elevsammansättning där i princip vad fjärde elev har utländsk bakgrund, där vi ser en ökad andel elever med behov av åtgärdsprogram, en hög omsättning på skolledare, en ökad ohälsoproblematik bland eleverna för att bara nämna några områden.

Dessa utmaningar är inte omöjliga att hantera om vi gör det tillsammans, och tar hjälp av den kunskaps som finns inom bland annat forskningen och av de tekniska möjligheter som dagens digitala värld kan erbjuda. Men lösningen ligger inte i att bråka om huvudmannaskapet. Våra medlemmar, ja, jag vågar säga hela branschen, vill bidra till att göra svensk skola bättre. Det är människor som ser att man kan bidra till detta som startat friskolor.

Tillsammans har skolhuvudmännen ett stort ansvar för att se till att kompetensförsörjningen fungerar väl och bidrar till att stärka svensk konkurrenskraft. Det kräver rätt förutsättningar, det kräver ett gott ledarskap.

Det förutsätter att skolan är duktig på att förmedla kunskap, att motivera elever och medarbetare och att det finns ett stort engagemang för att förmedla lärandet till individer med oftast väldigt olika förutsättningar.

Dagens samhälle är komplext. Det ställer stora krav på ledarskapet, inte bara i skolan utan i stort. Det är om dessa frågor som vi vill tala om i dag. För svenskt samhälle oerhört viktiga områden. Därför hoppas jag att detta kan vara en start på en bredare diskussion om hur vi tillsammans utvecklas svensk skolas konkurrenskraft och kvalitet och därmed också ser till att alla elever får en bra grund att stå på inför vuxenlivet.

Med detta vill jag åter hälsa er alla välkomna.

I morse hörde jag ett inslag på radion som handlade om hur kommuner jobbar med att förbereda sina skolor för ev krigsfara. Regeringen kom nyligen med en ny förordning på området. Dessvärre tar regeringen inte hänsyn till att det finns ett stort antal fristående skolor, vid sidan om de kommunala skolorna, som också behöver beaktas i detta arbete.

Mot bakgrund av detta har förbundet idag skickat nedanstående skrivelse till skolminister Lotta Edholm.

Alla skolhuvudmäns ansvar vid krig och krigsfara

Regeringen har nyligen beslutat om ändringar i Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara mm.
Friskolornas riksförbund kan konstatera att förordningen endast behandlar de offentliga skolhuvudmännens ansvar och befogenheter och inte alls nämner fristående huvudmän och deras roll och ansvar för skolväsendet under krig och vid krigsfara.

Friskolornas riksförbund hemställer därför hos Regeringen om ändring i aktuell förordning på det sättet att alla skolhuvudmäns roller och ansvar förtydligas och fördelas på ett sätt som gagnar alla barn och elever i skolväsendet.

Bakgrund
Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara m.m. trädde i kraft den 1 augusti 1991. På 90-talet fanns färre fristående förskolor och friskolor än idag och det är inte förvånande att förordningen i första hand tar sikte på de offentliga skolhuvudmännen. Sverige har också varit förskonat från krigsfara och innehållet i förordningen har därmed inte känts helt aktuellt. Situationen idag är dock annorlunda. Dels har kriget i Ukraina visat att vi inte längre lever i ett samhälle utan risk för krigsfara, dels har pandemin Covid-19 visat att skolväsendet behöver ha en tydlig flexibilitet och möjlighet till omställning till olika scenarios där skolor kan tvingas stänga eller på annat sätt förändra undervisningen. Det stod också klart under pandemin att det är oerhört viktigt att allas ansvarsområden och befogenheter är tydliggjorda i förväg.

Det uppstod stora informationsbrister i alla delar i diskussionerna mellan Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Smittskyddet och Arbetsmiljöverket och skolhuvudmännen. De kommunala huvudmännen fick åtminstone mestadels, om än inte samordnad, information, medan de fristående huvudmännen utelämnades till kommunernas välvilja att informera vidare (med risk för att vissa viktiga delar missades att föras fram). I vissa regioner/kommuner ändrades informationsmöjligheterna till det bättre under tid, men i andra områden kvarstod att fristående förskolor och skolor fick söka information helt på egen hand eller via förbundet.

Samtidigt delade de fristående förskolorna och skolorna ansvaret med de kommunala exempelvis när det gällde vaccination, extra stöd genom elevhälsan och andra viktiga frågor i samband med skolgången för barnen och eleverna.
Idag är det de ordinarie reglerna i skolans författningar som gäller även vid höjd beredskap, om inte regering eller riksdag beslutar om något annat. Men om så skulle ske, gäller de nyligen beslutade förordningsändringarna, som trädde i kraft den 11 april 2023, endast den del av skolväsendet som en kommun eller region är huvudman för. Förordningen innehåller därmed inte några bestämmelser om fristående huvudmäns ansvar vid höjd beredskap. Förordningen talar om kommunens, regionens och statens ansvar samt vid ett tillfälle ”huvudmannens” ansvar, men det framgår inte om det avser huvudmannen i egenskap av kommun eller alla skolhuvudmän. Med tanke på förordningens innehåll utgår vi från att det är den kommunala skolhuvudmannen som avses.

Förbundet anser att det är olyckligt att förordningen är otydlig i det här avseendet. Förbundet anser också att det behöver tydliggöras vilket ansvar som fristående huvudmän har. Vi menar att alla skolhuvudmän kan och har en förmåga att bidra i händelse av kris, krigsfara och krig och att det bör framgå av förordningen.

Förskolan och skolan är samhällsviktiga verksamheter som behöver fungera och upprätthållas med hög prioritet även under fredstida kriser, höjd beredskap, krig och krigsfara. Alla huvudmän och rektorer, tillsammans med lärare, förskollärare och övrig personal behöver ha förmåga att ta ansvar för att skolverksamheten ska fungera och ge elever utbildning även i tider av osäkerhet och oro. Kan utbildningen bedrivas i för barn och elevers ordinarie verksamhet så långt det är möjligt begränsas den skadliga påverkan på både elevers lärande och mående.

För att det ska kunna fungera för alla berörda på bästa sätt under sådana förhållanden som det nu är fråga om, behöver lagstiftningen i alla sina delar vara mycket tydlig; både om vad som gäller i fråga om ansvar och om själva utbildningens bedrivande. Här menar vi att även fristående huvudmän och förskole- och skolenheters ansvar och roll på ett tydligt sätt behöver framgå i aktuell lagstiftning. Förbundet vill också framhålla att ett tydliggörande av ansvar och funktion även för fristående huvudmän i praktiken också kommer att underlätta för kommunerna att kunna fullgöra sitt ansvar enligt lagstiftningens krav.

Vi kan inte ha en situation vid krigsfara eller annan kris, då risken ändå är stor att informationsmöjligheterna brister till exempel genom att digitala kanaler stängts ned, och det är otydligt vad som gäller och vem som ska göra vad.
Det står klart att alla skolhuvudmän vill bidra med vad som krävs. Förbundet hoppas därför att Skolministern och Regeringen ser över aktuella författningar och vidtar
nödvändiga åtgärder i syfte att alla huvudmän ska kunna upprätthålla förskola och skola som samhällsviktiga verksamheter i händelse av kris, krigsfara och krig.

För Friskolornas riksförbund

Ulla Hamilton, vd

Gudrun Rendling, förbundsjurist

 

Läser i mediasammanställningen idag en intressant ledarartikel från Norran. Leo Wikberg skriver under rubriken ” Socialdemokraternas ovärdiga politiska spel” om valrörelsen och skolpolitiken. Det är en intressant reflektion av hur socialdemokraterna drev skolfrågan i valrörelsen. Han skriver;

”I utfrågningar inför valet blev det i det närmaste tragikomiskt då Magdalena Andersson gav intrycket att partiet bara har en skolfråga: stoppa vinster i välfärden. Om man krasst ser politik som ett spel är frågan om vinster i välfärden guld värd, men sett till hur stor påverkan frågan har i realiteten är partiets strategi mindre önskvärd. Att det blev just vinster i välfärden som blev det budskap som skulle pratas om i varje skoldebatt är politiskt tacksamt av flera orsaker. Det är en ideologiskt spänstig fråga, det är lätt att hitta enskilda fall där en skola inte lever upp till förväntningarna och det måste vara en socialdemokratisk partistrategs dröm att få måla ut de stora koncernens ledare som riktiga (rika) skurkar.”

Han fortsätter lite längre ner i artikeln;

”Den viktigaste anledningen till att jag inte lyfter frågan är dock att jag genuint upplever att den får för stor uppmärksamhet i förhållande till hur stor skillnad jag tror att det har potential att göra för svensk skola. Det är rimligt att ändra i systemet så att fuskare av olika slag inte kan utnyttja det, så som vi försöker göra med alla välfärdssystem.”

Han avslutar sin artikel med följande:

”Socialdemokraterna har väldigt mycket klokt att säga om skolan och det skulle göra mig mycket glad om de valde att prata om det lite oftare.”

Så långt Norran.

Det är intressant att friskolorna är så mycket i fokus i debatten, detta mot bakgrund av att fler än 8 av 10 grundskoleelever går i kommunala skolor. Varför är det inte lika intressant för journalister att noga följa och läsa Skolinspektionens rapporter efter granskningar av de kommunala skolhuvudmännens skolor? Är det inte lika viktigt att de elever som går där erbjuds bra undervisning? Dåligt fungerande skolor måste uppmärksammas oavsett huvudman.

Jag vill dela med mig av Skolinspektionens kommentarer till en granskning av en kommunal skola. En granskning som rimligtvis borde föranleda intresse och uppföljning, inte minst mot bakgrund av den miljö som dessa elever uppenbarligen vistas i varje dag. Men om någon har skrivit så har jag missat det.

Jag håller med Leo Wikberg i hans önskan om en värdigare skoldebatt, en debatt där skolans verkliga problem lyfts. Som till exempel hur vi tillsammans ändrar på det faktum att 18.000 lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Hur löser vi lärarbristen och vad innebär det faktum att mer än var fjärde elev i grundskolan har utländsk bakgrund, för skolarbetet?. Tänk om skoldebatten kunde handla om hur Sverige kommer till rätta med dessa problem. Vi kommer att lyfta dessa frågor på vår årsmöteskonferens den 27 april, ”Svensk skola i en ny tid.” Passa på att anmäla dig nu.

 

Nu till Skolinspektionens rapport från en granskning  av en kommunal skola

Några resultat från Skolinspektionens granskning.

Tillsynen visar att utbildningen inte utgår från styrdokumentens krav på att undervisningen ska bedrivas av legitimerade och behöriga lärare.

Ingen på skolan, varken rektorn eller lärare, tar ansvar för att eleverna ges undervisning i de ämnen som de ska ha undervisning i och att undervisningen utgår från kursplanerna. Oklarheten om vem som ansvarar för undervisningen innebär också att ingen lärare ansvarar för att följa upp elevernas kunskapsutveckling och på så sätt säkerställa att de utvecklas mot betygskriterierna.

Skolinspektionen bedömer att eleverna inte undervisas utifrån rätt kursplan beträffande ämnet svenska som andraspråk. Det innebär att undervisningen inte följer och omfattar ämnets syfte och centrala innehåll.

Skolinspektionen bedömer att skolan brister i sin skyldighet att erbjuda eleverna att frivilligt delta i undervisning i form av extra studietid. Extra studietid erbjuds inte i den omfattning och till alla elever som skollagen kräver. I vilken mån eleverna på skolan erbjuds extra studietid utöver den ordinarie undervisningen varierar i omfattning och är beroende på individuella lärares välvilja och tillgänglighet.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att identifiera, anmäla och skyndsamt utreda elevers behov av särskilt stöd. Tillsynen visar att lärare inte anmäler till rektorn när de bedömt att extra anpassningar inte är tillräckliga. Tillsynen visar vidare att det inte alltid görs en utredning av elevens behov av särskilt stöd då det anmälts att det kan befaras att en elev, trots extra anpassningar, inte kommer att uppfylla de betygskriterier som minst ska uppfyllas. Om en elevs behov inte anmäls och utreds eller inte utreds skyndsamt, riskerar eleven att helt eller i vart fall under en viss tid bli utan det särskilda stödet som eleven har rätt till.

Därtill brister skolan mot skollagens krav att eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas. Slutligen bedömer Skolinspektionen att det är otydligt vem på skolan som fattar beslut om åtgärdsprogram.

Skolinspektionen bedömer att alla elever på skolan som behöver studiehandledning på sitt modersmål inte ges sådan handledning.

Skolinspektionen bedömer att betygssättningen på skolan inte uppfyller lagens krav om att betyg ska beslutas tillsammans med en legitimerad lärare när den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas är olegitimerad.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att utreda elever med upprepad eller längre frånvaro. Avsaknaden av utredningar riskerar att leda till att effektiva åtgärder för att komma till rätta med elevens frånvaro inte sätts in i rätt tid, alternativt inte sätts in alls. Att en frånvaroutredning inte startas för alla elever på skolan med upprepad eller längre frånvaro riskerar att leda till att huvudmannen inte får kännedom om frånvaroproblematiken och inte kan vidta eventuella nödvändiga åtgärder på huvudmannanivå.

 

 

 

 

När den svenska skoldebatten emellanåt känns minst sagt inåtvänd och lätt klaustrofobisk kan det vara uppiggande med lite perspektiv, med en utblick mot världen.

The Economist har nyligen publicerat flera viktiga texter om USA:s så kallade ”charter schools” och om den alltmer utbredda amerikanska skolpengen – ”school vouchers”. Detta mot bakgrund av en pågående utbildningskris, inte minst i spåren av pandemin och skolnedstängningarna.

Det sägs inte så sällan att den svenska friskolereformen är världsunik såtillvida att friskolor hos oss får gå med vinst. Det är inte sant. (Den svenska reformen är visserligen världsunik, men det beror på att alla elever här kostnadsfritt kan välja en friskola.) Ett år innan den svenska friskolereformen introducerades en likartad skolreform i USA. Deras ”charter schools”, som är någon slags motsvarighet till våra friskolor, drivs av privata stiftelser eller företag och har framför allt varit ett sätt att lyfta kunskapsresultaten i socioekonomiskt svaga områden. I dag finns över 7 500 sådana skolor runt om i landet och sju procent av de amerikanska eleverna går i en charterskola – i vissa städer uppemot 40 procent. De kan drivas av föräldrar, lärare eller andra intressenter. Skolorna regleras på olika sätt från delstat till delstat, men många av dem är vinstdrivande. Andra lägger ut undervisningen eller andra delar av verksamheten på entreprenad till privata företag som tar ut vinst.

Resultaten har varit mycket uppmuntrande. Till skillnad från i Sverige har den amerikanska friskolereformen följts av att man blivit mycket mer noga med att både nationellt och lokalt testa elevers kunskapsresultat och följa upp dem. Därför vet man att i skoldistrikt där tio procent av eleverna skrivits in i charterskolor har testresultaten i matematik och läsning höjts med sex respektive tre procentenheter. (Tack vare det internationella kunskapstestet Pisa, som vi i Sverige får nöja oss med i brist på nationella utvärderingsverktyg, vet vi att också de svenska friskolorna bidragit till högre resultat. Skillnaden mellan friskoleelever och kommunala elever i Sverige uppgår till 10-13 Pisapoäng, justerat för elevernas socioekonomiska bakgrund.)

Ändå är inte charterskolorna helt okontroversiella. I USA, liksom i Sverige, pågår en debatt om vad som händer med de offentligt drivna skolorna. Men en studie från New Orleans visar att motsvarigheten till kommunala skolor som togs över av charterskolor hjälpte eleverna att höja sina matteresultat med 13 procentenheter. Och den tillgängliga forskningen visar också att skoldistrikt som blivit konkurrensutsatta av charterskolor ökar sin effektivitet, att konkurrensen leder till högre lärarlöner och att skoldistrikten i längden anpassar sig väl.

Trots goda resultat och charterskolornas inriktning mot de elever som är i störst behov av bättre utbildning – i områden dominerade av socioekonomiskt svaga grupper, ofta med afroamerikansk eller latinamerikansk bakgrund – fortsätter amerikanska politiker bråka om charterskolor. Inte så mycket demokrater mot republikaner, utan i första hand rör det sig om en inomdemokratisk fajt.

I delstaten New York rasar just nu en politisk strid där den demokratiska guvernören Kathy Hochul slåss för att införa fler charterskolor, skriver Economist. New Yorks skolsystem är USA:s största, med nära 1,1 miljoner elever! Charterskolornas elever överträffar regelbundet distriktsskolornas vad gäller testresultat. Och fattiga svarta och latinamerikanska elever höjde sig mest. Men här finns de, som liksom svenska friskolemotståndare, tycker att charterskolornas löften om valfrihet och sund konkurrens stinker kapitalism. Staden New Yorks tidigare borgmästare, demokraten Bill de Blasio, rullade därför tillbaka de reformer som företrädaren Michael Bloomberg, likaledes demokrat, genomfört för att öka valfriheten för stadens mest behövande barn.

Sedan kom Covid-19. I USA stängde man, till skillnad från i Sverige, under pandemin ner offentligt drivna distriktsskolor. Det fick lätt förutsägbara och katastrofala följder. De senaste två decenniernas återhämtning av kunskapsresultat i matematik och läsning (som möjliggjorts mycket tack vare de reformer som gett mer frekventa kunskapsmätningar och större valfrihet) tycks mer eller mindre ha utraderats bland nioåringar. Som Economist skriver: ”man kunde tro att USA skulle vara besatt” av denna dramatiska nedgång. Men icke. Joe Biden har inte gjort utbildning till sin hjärtefråga, och republikanerna är mer besatta av kulturkriget och Donald Trumps klammerier med rättvisan än något annat.

Men trots allt mullrar ett momentum för fritt skolval och friskolor under ytan. Charterskolorna var de enda som höll öppet under pandemin. Och när övriga elever hänvisades till hemundervisning insåg allt fler föräldrar de stora brister som finns inom det offentliga skolväsendet. Inte minst har det så kallade ”läskriget” – ”the reading wars” – härjat många offentligt drivna amerikanska skolor under de senaste tjugo åren. Det har visat sig, bland annat i detta utmärkta reportage i The New Yorker, att många elever i USA har lärt sig att läsa på fel sätt, med hjälp av fria associationer i stället för fonetik och tragglande. 2019 var det bara 47 procent av New Yorks elever i årskurs tre till åtta som ansågs vara duktiga på att läsa. Många föräldrar som suttit och läst med sina barn har upptäckt att barnen inte kan ljuda och helt enkelt gissar sig fram i en text i stället för att läsa den. Det har förvånat dessa föräldrar eftersom lärarna i skolan har varit mycket entusiastiska över barnens framsteg. Ännu mer förvånade blev de när det visar sig att skolan haft en helt annan uppfattning om hur man ska lära sig att läsa än den föräldrarna fått med sig från sin egen skolgång.

Allt detta gör att många fler – både politiker som New Yorks demokratiska guvernör, Kathy Hochul, och vanliga föräldrar – fått upp ögonen för vikten av fritt skolval och fristående skolor. Hochul vill nu avskaffa taket på 275 charterskolor i staden New York och i hennes budgetförslag för hela delstaten vill hon öka taket med 85 skolor och tillåta privata utbildningsanordnare att ta över ett 20-tal så kallade zombieskolor som har stängt.

Arizona införde i somras det mest liberala skolvalssystemet i USA och numera får alla elever, precis som det har varit i Sverige i 31 år, en skolpeng som de kan ta med sig till den skola de, eller deras föräldrar, själva väljer. Dock har Arizona, liksom Florida där ett liknande system precis införts, en hel del att lära av Sverige. Den svenska friskolereformen tillåter exempelvis inte, till skillnad från de amerikanska varianterna, skolorna att ta ut elevavgifter. Tänk om vi kunde vara lite stolta över det här hemma. Då skulle Sverige med råg i ryggen kunna välkomna amerikanska politiker som vill lära sig mer om hur man inför valfrihet i skolan på ett demokratiskt vis till oss.

Men på Friskolornas riksförbund låter vi oss förstås inte hejdas av den svenska skoldebatten. Vi lovordar de ambitiösa USA-politikernas politiska vilja och säger ”welcome to Sweden”!

/

Varför är det så svårt att behandla skolhuvudmän likvärdigt? Vi har sett detta oavsett regering. Under pandemin skickades den sk skolmiljarden till kommunerna. De skulle i sin tur se till att friskolehuvudmännen skulle få ta del av dessa pengar. I pressmeddelanden från regeringen stod det ” För att möta den tuffa utmaning som covid-19-pandemin har inneburit för skolan får Sveriges skolväsende dela på 1,25 miljarder i år. ”… ”Pengarna kan bland annat skapa förutsättningar för ökad undervisningstid, bättre arbetsmiljö för elever och lärare och användas för att smittsäkra verksamheten.” 

Tyvärr var det många friskolor om inte såg skymten av dessa medel. De stannade på kommunnivå i många fall. Nu är det dags igen, med ett statsbidrag som inte är rättvist. Ett statsbidrag som bara kommuner kan söka.

Därför har vi idag skickat ett brev till skolministern och påpekat att fristående förskolor inte kan söka det statsbidrag som regeringen har infört för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan. Det är ett viktigt statsbidrag. Vi har kontaktats av flera medlemmar som tydligt framfört att de önskat ta del av ett sådant statsbidrag för att kunna satsa extra på just sådana åtgärder som statsbidraget avser. Varför ska de föräldrar som valt en fristående förskola ”straffas” på detta sätt kan man undra. Här är skrivelsen i sin helhet.

Möjligheter för alla skolhuvudmän att söka riktade statsbidrag för utbildning

Riksdagen har uttalat att det ska råda lika villkor så långt möjligt mellan elever som väljer en kommunal respektive fristående skolhuvudman för sin skolgång, vilket framkommer till exempel i prop. 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 238, som riksdagen antog 2010. Det innebär också att resursfördelningen så långt möjligt ska ge en likvärdig skolgång för eleverna oavsett vilken skola de väljer.

Friskolornas riksförbund hemställer därför hos Regeringen att ändra statsbidragsförordningarna på det sättet att alla skolhuvudmän ges möjlighet att söka riktade statsbidrag, så att inte elever i fristående förskolor och skolor missgynnas vid resursfördelningen.

Bakgrund

Skolhuvudmännen finansierar i huvudsak sin verksamhet genom skattemedel. Förutom generella statsbidrag, skatteintäkter och den skolpeng som respektive kommun ersätter fristående förskolor och skolor med, finns också möjlighet för skolhuvudmännen att söka riktade statsbidrag via Skolverket och ibland från andra myndigheter. De olika statsbidragen tillgängliggörs på Skolverkets hemsida och där framgår också de särskilda bestämmelser som gäller för varje bidrag, exempelvis vem som kan söka, vad statsbidraget är tänkt att användas till och eventuell återrapportering till Skolverket eller annan myndighet.

Friskolornas riksförbund har vid flera tillfällen noterat och ifrågasatt fördelningen av de riktade statsbidragen, då alla skolhuvudmän inte ges möjlighet att på lika villkor att söka dessa bidrag. Några av de större bidragen har inte fördelats på lika villkor och fristående verksamheter har utestängts från att ta del av dessa. Det gäller till exempel den så kallade Skolmiljarden. Bidraget syftar till att bidra till goda förutsättningar för att minska de negativa effekterna på elevers kunskapsutveckling och hälsa till följd av covid-19-pandemin. Skolmiljarden fördelades utan att huvudmännen behövde söka bidraget. Men fristående skolhuvudmän fick inte ta del av bidraget alls, trots att deras elever har drabbats på samma sätt av pandemins konsekvenser. Det har varit helt upp till kommunernas goda vilja om de önskat fördela delar av bidraget även till de fristående huvudmännen. Vissa kommuner har delat bidraget utifrån ett elevperspektiv, dvs. delat ut bidraget till alla skolor utifrån antalet folkbokförda elever i kommunen. Flertalet kommuner har dock använt resurserna för sina egna verksamheter.

Ytterligare ett statsbidrag som fristående förskolor stängs ute från att söka är statsbidraget för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan. Det är ett viktigt statsbidrag och förbundet har blivit kontaktade av flera medlemmar som tydligt framfört att de önskat ta del av ett sådant statsbidrag för att kunna satsa extra på just sådana åtgärder som statsbidraget avser.

Statsbidrag för barn som inte är folkbokförda i Sverige, liksom statsbidraget för papperslösa barn är också exempel på sådana bidrag hos Skolverket som inte fristående huvudmän kan söka. Där anges att det endast är kommuner som kan söka den typen av statsbidrag för eleverna. Det som dock är betydligt vanligare och därmed mer svårhanterat är de bidrag som Migrationsverket fördelar för asylsökande barn och elever. Även där är endast kommuner behöriga att söka – även om barnet direkt börjar i fristående verksamhet. Det innebär att fristående förskolor och skolor som tar emot dessa barn är helt hänvisade både till om kommunerna väljer att ansöka om bidrag och även om så sker, när kommunerna väljer att betala ut bidraget. Fristående huvudmän kan få vänta upp till ett år på ersättning för eleven.

Förbundet har som ovan nämnts tidigare påtalat i flera remissyttranden samt också i tidigare kontakter med skolministrar och departement; orättvisan i att inte alla skolhuvudmän kan söka ett visst riktat statsbidrag, men utan resultat eller förklaring till skillnaderna hittills. Förbundet hoppas nu att Skolministern och den här Regeringen vill bidra till lika villkor för de elever som valt en fristående förskola eller skola så att statsbidrag för sådana åtgärder som är viktiga för alla elever, oavsett vilken skola de valt, kan fördelas till alla huvudmän.

/

 

 

Den som hälsar på åttaårige Samuels familj i en vanlig radhuslänga får med sig instruktioner på vägen dit – nästan som i en agentfilm: ring inte på dörren!

Samuel är som så många andra barn med NPF-diagnoser mycket känslig för yttre intryck. Samuel är en så kallad hemmasittare. Han har över 50 procents skolfrånvaro. I det senaste numret av Magasinet Filter ingår en så kallad ”tung granskning” av den svenska skolplikten och hur den gör livet ännu värre för de många barn som av olika anledningar inte kan gå till skolan.

Den senaste tiden har rapporterna om dem som kallas hemmasittare duggat tätt. I damtidningen Femina kan vi bland annat läsa om Petra, vars son har suttit hemma i flera år, och hennes kamp för att få skolan att anpassa miljön så att han kan komma tillbaka. Petras dagbok under dessa år av kamp är skrämmande läsning. ”Vi har skolplikt i det här landet men ett barn kan bara sluta vara i skolan utan att något händer”, säger hon till Femina.

I Sundsvalls Tidning intervjuas Anna, mamma till Nova och Alva. Alva kraschade i årskurs åtta och återvände aldrig till skolan, Nova blev hemmasittare redan i förskoleklass. ”Jag har en klump i magen nästan varje dag”, säger Anna.

Felicia, 22, i Kristinehamn berättar för NWT om hur hon blev hemmasittare som 13-åring och ett par år senare försökte ta sitt liv. Numera har hon läst in gymnasiet på Komvux och är numera på väg tillbaka. Men för alla slutar det tyvärr inte lika lyckligt.

Och ofta stjälper skolan mer än den hjälper dessa barn och deras föräldrar. I Filter lämnar Samuels föräldrar, Malin och Peter, en skakande redogörelse för hur de, efter ännu ett rektorsbyte på Samuels förskola, fick förklara ännu en gång varför deras son var i behov av att en specifik pedagog mötte honom på morgonen för att han skulle kunna känna sig trygg och våga komma dit. Rektorn svarade kort och koncist:
Förskolan håller inte alls med om att Samuel har ett sådant behov. Enligt föräldrarna gick rektorn därpå till motangrepp med en kommentar kring Samuels brors rufsiga hår.

– Det vore ju synd med det förtroendet vi har för varandra, om vi skulle behöva börja göra orosanmälningar.

Skolan ägnar sig alltså åt utpressning mot föräldrar som ger allt de har för att få sin son att gå till förskolan. Det rör sig, kan vi läsa i Filter, exempelvis om att sitta på en kall parkeringsplats utanför förskolan i timmar för att invänta att Samuel lugnar ner sig och är redo att gå in. De flesta dagar förgäves.

Av Filterreportaget framgår att skolplikten – inte minst sedan den skärptes 2011 – är en bov i dramat. Här ges en intressant och viktig historisk skildring till varför det ser ut som det gör. Sedan tidigare vet vi att många som hellre undervisar sina barn hemmavid, kanske på grund av att de mobbats i skolan eller för att föräldrarna tycker att skolan är undermålig, tvingats fly till Åland för att bedriva hemundervisning. I Finland har man nämligen en läroplikt i stället för skolplikt. Men som tydliggörs av reportaget i Filter drabbar skolplikten även de så kallade hemmasittarna. Det är enligt skollagen förbjudet med distansundervisning i Sverige. Även om man sedan ett par år i teorin kan erbjuda digital hemundervisning så har hittills inte ett (1) enda godkännande utfärdats av Skolinspektionen.

Samuels föräldrar Malin och Peter vill helst bedriva hemskola för sin son. Men med svensk lagstiftning planerar de i stället en flytt.

– Det handlar bara om att vi ska orka genomföra det, säger Malin till Filter.

Dessvärre kompletterar Filter detta skakande reportage med en podd där de skyller mycket på friskolor, som sägs ha utarmat kommunala resurser. Men det är knappast resursbristen som får en rektor som uppmanas följa lagen att hota med orosanmälningar till socialtjänsten. Det är den kalla byråkratins maktfullkomlighet. Man kan tycka att det är en självklarhet att vi i ett land med så högt skattetryck som i Sverige skulle ha råd att satsa lite mer på barnen med störst behov. Det är trots allt kommunerna som själva väljer hur de prioriterar i sina budgetar. Snålheten får inte skyllas på friskolor.

Faktum är att vi på Friskolornas riksförbund som av en händelse arrangerade ett seminarium om hemmasittare i förra veckan. Där fick vi se prov på tre friskolor som står längst fram vid fronten i kampen om att få tillbaka dessa elever till skolan:

På Internationella Engelska Skolan i Fröslunda, Eskilstuna (som jag skrivit mer om här), jobbar Annelie Johnsson som socialpedagog. Hon berättade under vårt seminarium om de på IES Eskilstuna jobbar med särskilda rum med ”mjuk miljö” där elever som inte riktigt klarar av klassrumssituationen får jobba ostört och med stöd från elevhälsoteamet. Annelie gör också hembesök hos de elever som inte klarar av skolan. Hon bjuder dem på pizzalunch (eller vad eleverna nu väljer), som ofta intas i tystnad, för att steg för steg förbereda dem för ett återinträde inom skolans väggar.

Lena Schmidt, som är skolchef på Utbildningspedagogik, som driver resursskolor för elever med särskilda behov (och vars skola Lunaskolan i Bromma jag skrev om här), förklarade hur de målmedvetet och under lång tid jobbar för att odla och stärka relationen till både elever och föräldrar och så lyckas locka tillbaka hemmasittarna.

Sirkka Persson, som varit rektor på Kringlaskolan i Södertälje (numera Innovitaskolan), och har skrivit den viktiga boken ”Från hemmasittare till återvändare” om sitt framgångsrika arbete med elever med problematisk skolfrånvaro, förklarade att ”vi måste äga problemet – det handlar om hur skolan är uppbyggd” för att passa elever som inte befinner sig inom den normala ramen.

Och Aggie Öhman, från Prestationsprinsen, som jobbar med flera skolhuvudmän kring hur man systematiskt kan arbeta med att minska skolfrånvaro, levererade en hel del hårda sanningar: ”Vi jobbar inte enligt skollagen”, som ett exempel på att skolorna och dess huvudmän behöver ta frågan på betydligt större allvar. I en kommun där hon jobbat hade man uppskattningsvis 600 hemmasittare, men hade bara gjort 100 frånvaroutredningar. Aggie Öhman underströk också att insamlingen av data kring frånvaro behöver bli betydligt bättre – vi vet inte i dag exakt hur många elever som sitter hemma, men en uppskattning är mellan 20 000 – 50 000. Å andra sidan: ”Data gör ingen glad om man inte vet vad som ger effekt.”

Och apropå skolplikten, som jag frågade om den hjälper eller stjälper, svarade Aggie att – den stjälper. Först 2021 kom Skolverket fram till även giltig frånvaro (anmäld av vårdnadshavarna) är ett problem, exemplifierade hon. Sirkka Persson höll med om att skolplikten är ett problem i sammanhanget: ”Den trycker eleverna längre bort”, sa den tidigare superrektorn i Södertälje. Och den efterlevs ju inte ens ändå – Sirkka berättade att hon stött på en elev som inte haft någon kontakt med sin skola på två år!

Jag rekommenderar varmt att du som läser detta också tar del av vårt seminarium som vi streamade och som i efterhand kan ses exempelvis här nedan. Vi behöver ta skolans verkliga utmaningar på mycket större allvar. Allt är faktiskt inte friskolornas fel, Filter. Inte sällan är företrädare för friskolor föregångare i att hantera de riktiga problem som finns inom skolans värld.

Se gärna även våra korta intervjuer med Sirkka Persson, Annelie Johnsson och Lena Schmidt här nedan: