År: 2024

Publicerat

Samma friskoledebatt där som här

Det är intressant att följa debatten om friskolor och skolval i andra länder. Det är väldigt liten skillnad när det gäller påståenden om friskolorna i debatten. Men en stor skillnad mellan ländernas skolsystem är att Sverige har skolplikt och Danmark har undervisningsplikt. En dansk friskola kan, till skillnad från en svensk, välja vilka elever de tar in. Svenska friskolor är gratis men i Danmark kostar det i genomsnitt ca 15.300 kr/år. En dansk friskola startas på initiativ av föräldrar. Det finns anledning att återkomma i detta forum till mer information om hur det danska friskolesystemet fungerar. Men nu till en aktuell debattartikel från den danska organisationen Friskolerne. Dags för lite övning i danska.

Debat: Friskoler inkluderer flest med specialbehov i almenundervisningen

Friskoler og private grundskoler landet over viser hver dag i praksis, at elever med specialundervisningsbehov kan inkluderes i den almene undervisning. Det sker i et omfang, der langt overskrider folkeskolerne.

I årevis har inklusion været det højtbesungne ideal. Inklusionsloven i 2012 havde som ambition, at folkeskolerne skulle have en inklusionsgad på 96 procent – både af økonomiske og pædagogiske hensyn.

I 2022 blev inklusionsloven evalueret – og fik dumpekarakter. Færre elever med særlige behov inkluderes i dag i folkeskolen, end da inklusionsloven blev vedtaget for mere end ti år siden. Trist for klassefællesskaberne – trist for den enkelte elev – trist for forældrene.

Sideløbende med det markante fokus på inklusion i folkeskolen, har fortællingen i årevis været, at friskoler og private grundskoler ikke løfter specialundervisningsområdet tilstrækkeligt. Og der er tale om en hårdnakket fortælling.

Men nye tal fra børne- og undervisningsministeriet bekræfter dét, som skolefolk fra friskoler og private grundskoler har haft en klar fornemmelse af længe.

Faktum er, at friskoler og private grundskoler inkluderer langt flere elever med specialundervisningsbehov i klassefællesskabet end folkeskolerne.

På friskoler og private grundskoler er hele 3,4 procent af elever med specialundervisningsbehov såkaldt ’enkeltintegreret’. Det vil sige, at de er en del af klassefællesskabet – men med særlig støtte. I folkeskolen er det kun 0,9 procent af alle elever, der er enkeltintegreret i den almene undervisning.

Regeringens udlægning skurrer

Derfor skurrer det noget, når man i en artikel om elevers specialundervisningsbehov på Politiken og Skolemonitor i september kan læse, at børne- og undervisningsminister Mathias Tesfaye mener, at friskoler og private grundskoler bør påtage sig et større ansvar ved at optage og fastholde flere elever med særlige udfordringer.

Det er bevæggrunden for, at ministeren i finanslovsudspillet fra 2025 har indstillet at afsnøre yderligere 120 millioner kroner til specialundervisning på friskoler og private grundskoler.

Elever med specialundervisningsbehov vokser med 10 procent årligt på fri- og privatskolerne. Så, det er en god idé at lade midlerne følge med opgaverne.

Det skal måske lige bemærkes, at midlerne til specialundervisning tages af den samlede bevilling til friskoler og private grundskoler – og dermed altså fra det almenpædagogiske område på friskoler og private grundskoler.

Det er ikke ’nye’ penge, men en øget omfordeling. Og vi bakker fuldt op om denne prioritering.

Når den hårdnakkede fortælling om friskoler og private grundskolers manglende andel af specialundervisningselever holdes i hævd – ikke mindst fra Christiansborg, må vi både kaste lys på de reelle tal samt selve rammebetingelserne og vilkårene for at udføre specialundervisning for elever med særlige behov i grundskolen som et hele. De er nemlig væsensforskellige.

Friskoler og private grundskoler har lovhjemmel til alene at tilbyde enkeltintegreret specialundervisning, mens folkeskolen både kan tilbyde enkeltintegreret specialundervisning og undervisning i specialklasser.

De nye tale fra børne- og undervisningsministeriet viser, at der i folkeskolerne samlet set er 4,8 procent af eleverne, der modtager specialundervisning. Heraf går 3,9 procent af eleverne i en specialklasse. Som nævnt undervises kun 0,9 procent af eleverne med specialundervisningsbehov i den almene undervisning i folkeskolen.

Da friskoler og private grundskoler ikke må have specialklasser, skal alle elever med specialundervisningsbehov integreres i klasserne. Dette tal er som nævnt hele 3,4 procent.

Et presset system

Derfor giver det simpelthen ikke mening at blive ved med at slå på friskoler og private grundskoler med budskabet om, at skolerne ikke løfter tilstrækkeligt. Fortællingen er blevet fortykket i en grad, som gør, at ingen sætter spørgsmålstegn ved den længere. Det er skadeligt for samtalen.

Da friskolernes elever rent socioøkonomisk ligner folkeskoleelever til forveksling, må vi samtidig konstatere, at der kan være grænser for antallet af elever med særlige behov i den almene klasse.

Det vil folkeskolerne helt sikkert kunne tale med om, for der er jo en grund til, at hele 3,9 procent af eleverne i folkeskolen er placeret i specialklasser – altså uden for den almene undervisning i klassen.

Der er ingen tvivl om, at specialundervisningen er en udfordring for hele grundskolen – altså både folkeskoler og friskoler og private grundskoler.

Der er et støt stigende antal elever, der har brug for særlig tilrettelagt undervisning, hvilket kræver flere ressourcer – både fagligt og pædagogisk hos lærerne og flere økonomiske ressourcer, som må tages fra det almene undervisningstilbud.

Dertil kommer et behov for faglig pædagogisk sparring og dokumentation fra Pædagogisk Psykologisk Rådgivning, hvis vi skal lykkes med at tilbyde elever med særlige behov god undervisning. Også her er systemet presset.

Situationen er, at der er en reel risiko for, at normalområdet bliver mere og mere snævert. Det holder naturligvis ikke.

Virkeligheden er en anden i dag end for 20 år siden. Og der er brug for en oprigtig nysgerrighed på, hvad der bevirker, at nogle skoler faktisk lykkes med de rummelige klassefællesskaber. Den samtale bidrager vi meget gerne til.

11 nov 2024
Peter Bendix Pedersen Formand for Friskolerne

Maren Skotte Kommunikationschef Friskolorne

/

FAKTA

Specialundervisning i grundskolen

Folkeskolerne:

  • I alt modtager 4,8 procent af eleverne i folkeskolerne specialundervisning.
  • 0,9 procent er enkeltintegreret (i den almene undervisning)
  • 3,9 procent går i specialklasser (udenfor den almene undervisning)

Friskoler og private grundskoler:

  • I alt modtager 3,4 procent af eleverne i friskoler og private grundskoler specialundervisning.
  • Alle er enkeltintegrerede i den almene undervisning. Lovgivningen giver ikke friskoler og private grundskoler mulighed for at have specialskoler eller -klasser.

Specialskoler:

  • Desuden går 2,2 procent af alle grundskolens elever i specialskoler, hvortil de er visiteret. Disse elever kan både komme fra folkeskolen og fra de friskoler og private grundskoler.

Kilde: Børne- og Undervisningsministeriet, Center for Analyse og Struktur, i mail til Friskolerne

 

 

Publicerat

Vad vilja moderaterna i Stockholms stadshus?

Den sittande s-v-mp-majoriteten höjer skatten i Stockholm. Det innebär att rik som fattig får en högre skatt nästa år. Vad vill då moderaterna i Stockholm? Jag samtalade inför budgetdebatten , med Christofer Fjellner, oppositionsborgarråd (M), om detta. Det blev om bland annat skatter, trygghet och skola. Lyssna här.

 

Publicerat

Vetenskaplig grund och lärarutbildningarna

Skoldebatten går vidare. Jag har varit på safari med goda vänner i Kenya, men noterat att debatten om elevernas läskunnighet och läsförståelse går vidare. Det är egentligen förskräckligt att det finns grund för en sådan debatt om skolans förmåga. För kunskapen om hur man lär unga att läsa är knappast okänt område.

Att svensk skola idag inte klarar att fånga upp elever tidigt är minst sagt obegripligt. SvD:s reporter Maria Jelmini skriver om detta i SvD den 19 november. Hon tar upp bl a den rapport som Näringslivets Skolforum presenterade på ett seminarium den 21 augusti. Det budskap som professor Agneta Gulz, professor vid Lunds universitet, framförde när hon presenterade rapporten ”En F-3 lärarutbildning på vetenskaplig grund för bättre tidig läs- och skrivutveckling” var faktiskt skrämmande. Se seminariet här, hennes inslag kommer ca 23:50.

Efter att ha gått igenom svenskkursernas kurslitteratur konstaterar rapportförfattarna till exempel att ”Mycket material är inriktat på hur den som redan har en grundläggande läs- och skrivförmåga kan stöttas snarare än på hur man från början lär barn att läsa och skriva.”

De sammanfattar sin granskning  på följande sätt:

  • att majoriteten F-3 lärarutbildningar i Sverige inte erbjuder en vetenskapligt baserad utbildning som förbereder blivande F-3-lärare på att stötta elevers tidiga läs- och skrivutveckling
  • att många F-3-lärare examineras utan den teoretiska och praktiska kompetens de skulle behöva – och som de och deras elever förtjänar.

Hur har Sverige hamnat i ett sådant läge att landets lärarutbildningar bedriver en utbildning som inte baseras på aktuell vetenskapligt grund? Visserligen är det många som kritiserat lärarutbildningarna och dess innehåll, men det som dessa forskare lyfter fram är skrämmande. Frågan är hur många elever som drabbats av att lärarutbildningarna inte byggt på forskning som är väl etablerad i andra länder.

Rapportförfattarna lämnar förslag på åtgärder och menar att det bland annat handlar om att ge utrymme åt kunskapsbildningen Science of Reading. Ett kunskapsområde som enligt dem inte finns med i den svenska lärarutbildningen. Därför behöver lärosätena får ett mer specificerat uppdrag än idag. En viktig uppgift är att de ska åta sig att säkerställa att de F–3-lärare som examineras behärskar vissa specificerade kunskaper och färdigheter.
Det handlar om fem områden.
• Utvecklingen av en grundläggande läs- och skrivförmåga.
• De olika fördelar den får som tillägnar sig läs- och skrivförmåga.
• Hur man bör arbeta (och varför på detta sätt) för att hjälpa barn
att utveckla grundläggande läs- och skrivförmåga.
• Hur man kan arbeta med variationen i F–3-elevers förutsättningar.
• Evidensbaserad screening och Response to Intervention (RTI)

Budskapet i rapporten är tydligt! Frågan är om, och i så fall hur, det kommer att tas upp av de viktiga utredningar som sitter just nu. Den 29 november får vi ett första svar på frågan då utredningen ”Utveckla lärar- och förskollärarutbildningarna” ska lämna sitt förslag.  En annan utredning är Läroplansutredningen, som ska lämna sitt förslag senast den 28 februari 2025.

Det ska bli intressant att se hur dessa utredningsförslag kommer att ta hänsyn till den hårda kritik som bl a framfördes vid  Näringslivets skolforums intressanta seminarium i augusti 2024. Särskilt som bl a Agneta Gulz och andra intressanta forskare sitter med i läroplansutredningens expertgrupp.

Kommer dessa experter att påverka utredningens förslag i tillräcklig grad för att få till stånd en tydlig förändring?

Och en annan fråga – i nästa seg – är Hur kommer lärarutbildningarna och Skolverket att effektuera eventuella förändringar? Tidigare politiska ambitioner på dessa områden har ju knappast lett till det politiken syftade till.

/

Publicerat

Var nionde elev fick F i matte när de lämnade grundskolan vårterminen 2024

Skolverket publicerade rapporten ”Skolgången för elever med slutbetyget F” i veckan. En bedrövlig läsning. Den beskriver skolors oförmåga att ge stöd till elever i matematik. Detta trots att skolorna redan i åk 3 kan se att eleverna halkar efter. Rapporten visar att 4 av 10 inte får det stöd de har rätt till. Hur jobbar Internationella Engelska skolan med detta? Om det samtalar jag i veckans podd med Annakarin Johansson Sandman, head och academics på IES. Lyssna och lär!  

 

Publicerat

Gustaf Drougge i Smedjan: Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Jag vill dela med mig av en tänkvärd artikel av Gustaf Drougge, som Smedjan publicerade den 4 november 2024. Det är enkelt att säga att privata verksamheter ska omfattas av offentlighetsprincipen bara för att de får intäkter från det offentliga, men vad innebär det egentligen  i form av extra kostnader, risk för individers integritet, elever såväl som lärare, företagshemligheter mm. Han menar att en offentlighetsprincip för friskolor är att öppna Pandoras ask. Inte bara lär liknande krav snabbt komma att riktas mot andra branscher, det skulle också förvandla offentlighetsprincipen till ett instrument för destruktiv politisk aktivism, Läs Gustafs artikel nedan om bedöm själv om det verkligen är en bra idé./

*****************

Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Under november löper remisstiden ut för förslaget att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. Det är ett förslag som lämnar dörren vidöppen för politiker att införa offentlighetsprincipen i alla verksamheter de ogillar. Efter skolan riskerar det att bli privat driven vård och omsorg. Det är i grund och botten lika orimligt att vanskötta Thorénkoncernen måste lämna ut sina interna affärsmodeller som att ABF:s ledning skulle tvingas redovisa alla sina sms.

Att Liberalerna vill införa offentlighetsprincipen för ideella föreningar och privata företag inom skolan är att öppna Pandoras ask. Analysen om varför partiet gjort en 180-graders svängning handlar sannolikt mer om partiets känslighet för ett halvt dussin inflytelserika skoltwittrare än om att partiet gjort en fundamental idémässig resa under året.

Detta är tyvärr början på en bredare utveckling där marknadskritiska krafter, som vill minska individers rätt att göra egna val inom välfärden, har siktat in sig på den för tillfället politiskt enklaste sektorn – skolan.

Men utvecklingen stannar inte där. Hade detta skett för 15 år sedan, under den så kallade Caremaskandalen, skulle omsorgsföretagen ha varit först ut att krävas på samma typ av offentlighetsprincip. Grunden för den här typen av reglering är densamma, en strävan efter att politiskt kontrollera privata aktörer på ett sätt som riskerar att kväva den riskvillighet och det förtroende som dessa verksamheter bygger på.

Politiskt sett handlar detta om ett sluttande plan, där offentlighetsprincipens syfte kan förskjutas från att enbart gälla insyn i offentlig maktutövning till att användas som ett verktyg för att undergräva politiska motståndare. Det är knappast långsökt att föreställa sig att högerpartier skulle kunna kräva samma typ av granskning av organisationer som ABF, insamlingsverksamheter som lotterier eller fackföreningsarbete, med hänvisning till korruption eller andra missförhållanden inom deras verksamheter.

Frågan om gränsdragningen lyftes senast 19 oktober i Svenska Dagbladet av Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet. Där argumenterar Nergelius för att offentlighetsprincipen bör skyddas från att urvattnas genom att appliceras inom privat sektor och menar att det riskerar ”åsidosätta grundläggande principer om integritet och rättssäkerhet”.

Den de facto S-styrda utbildningsaktören ABF, som lät gängkriminella rekrytera på fritidsgårdar i Botkyrka hade säkerligen stoppats tidigare om offentlighetsprincipen tvingade verksamheten lämna all information. Hur många äldre dementa hade undgått att luras på sina pensioner om S-styrda lotteriföretag hade underställts offentlighetsprincipen? Vad är den moraliska överlägsenhet som gör det rimligare att tvinga på detta på ideella föreningar som driver förskolor än på skurkaktiga politiska verksamheter som blåser ovetande äldre?

Samtidigt är det fel att göra det. Som individer och medborgare  har vi en större makt. Vi har valfrihet att välja bort ABF och att välja bort bli månadsgivare till Socialdemokraterna.  Om Liberalernas och Socialdemokraternas förslag tillåts genomföras av övriga Tidöpartier, öppnas en dörr som snart kan omfatta hela välfärdssektorn, från sjukvård till omsorg. I stället för att försvara valfrihetens makt offras den av skäl som endast kan beskrivas som partistrategiska.

I Tidöavtalet beskrivs offentlighetsprincipen snarare som en insynsprincip:  “Eftersom offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor borde det klargöras i en insynsprincip som gäller fristående skolor och blir motsvarigheten till offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän.” Det ligger långt ifrån hur Liberalerna nu låter. Utifrån den mediala rapporteringen om Tidöavtalets stabilitet vore ett sådant avsteg förvånande.

Från ett strikt moraliskt perspektiv innebär offentlighetsprincipen ett intrång i äganderätten och den autonomi som alla privata aktörer, oavsett organisationsform, har rätt till. Det är en sak att ställa krav på omedelbar transparens för offentliga verksamheter som styrs av folkvalda. Men att likställa den offentliga maktens inflytande över våra liv med privata föreningar och företag som går att välja bort är oproportionerligt.

Ur ett ekonomiskt perspektiv hotar offentlighetsprincipen att förkasta en grundläggande princip för företagande – möjligheten att vara först att utveckla en tjänst eller produkt och genom innovation ta marknadsandelar, så kallat first mover advantage. Om alla aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om de verkar inom skola, vård eller omsorg, tvingas dela med sig av all sin information öppet, försvinner incitamenten för att utveckla nya tjänster och produkter.

Om alla kan se varje steg, varje strategi och varje teknisk utveckling, försvinner de ekonomiska drivkrafterna för innovation. Då får vi kommunala organisationer i aktiebolagsformat. Vad får oss tro att dessa företag skulle leverera bättre resultat än kommunerna?

Förespråkare av offentlighetsprincipen argumenterar ofta för att det skulle leda till ökad transparens och förtroende för välfärdssektorn. Men transparens kan uppnås på andra sätt utan att förstöra incitamenten för privata aktörer. Ett förstärkt och riktat inspektionssystem, öppet kvalitetssystem som visar bra och dåliga vårdgivare/skolor/äldreboenden och där insatser görs specifikt mot de aktörer som visat brister, skulle kunna ge samma effekt utan att belasta hela sektorn med betydande administrativa krav.

Tänk om samma logik hade gällt under covid-19-pandemin? Vi hade inte sett vacciner utvecklas på rekordtid om de företag som investerade i forskningen och tog riskerna inte hade fått möjlighet att behålla sina affärsmodeller och affärshemligheter. Möjligheten att göra vinster är en avgörande drivkraft för att företag ska vilja ta risker och investera i utveckling. Om vi tar bort rätten till egen information, underminerar vi förutsättningarna för innovation och effektivitet inom hela välfärdssektorn.

Som med alla verktyg för att hålla offentlig makt begränsad och transparent går dessa att missbruka. Redan för 10 år sedan motionerade moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson om att ”Regeringen bör utreda hur en bestämmelse om uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen bör utformas och återkomma till riksdagen med förslag”. Detta efter skandaler i Kalmar där en enskild medborgare ”terroriserade” kommunen med begäran om allmän handling på ett sätt så att kommunen fick anställa extra handläggare och budgeten påverkades.

I dagens politiserade värld med ideologiskt motiverade motståndare är det uppenbart att en offentlighetsprincip i privat sektor riskerar att missbrukas. Tillsammans med digitalisering kan en enskild medborgare tvinga ned en privat sektor på knä. Med patienter, äldre eller elever som får sämre förutsättningar när privata företag och föreningar tvingas flytta resurser från verksamhet till administration.

Hög ekonomisk risk måste matchas av hög ekonomisk vinst. Annars har vi inte företag som vågar ta risk utan i stället väljer att tjäna pengar på att spara in på sista kronan snarare än att skapa något helt nytt.

Att införa offentlighetsprincipen för privata aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om det gäller skola, vård eller omsorg, är ett farligt steg som kan få långtgående konsekvenser. Det underminerar inte bara individens rätt att välja, utan hotar också innovation och utveckling inom hela sektorn. Det riskerar också att leda till ideologiskt motiverad lagstiftningsaktivism som drabbar patienter, elever och skattebetalare.

Gustaf Drougge är vd för Synaps, en partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på sjukvård.

Publicerat

Får man vräka ur sig vad som helst på Expressens ledarsida?

Debattören Linnea Lindquist har begått en artikel på Expressens ledarsida. Den är åter ett led i hennes attacker mot friskolor. Det är enligt henne struntprat att friskolor tar ansvar. Som exempel på detta tar hon Internationella Engelska skolan i Eskilstuna och försöker förminska de insatser som skolan och dess rektor gjort under de senaste åren. Varför kan man undra.

Jag skrev nyligen om den rapport som skolans förre rektor Damian Brunker skrivit om hur det var när han började på skolan 2020. Det är en mycket intressant läsning som Linnea uppenbarligen inte har läst, i vart fall inte med öppet sinne. Än mindre kan hon ha besökt skolan. För om hon har besökt skolan så är det helt obegripligt hur hon kan skriva att skolan har ”kapat åt sig ett mycket mer lätthanterligt elevunderlag än de kommunala skolorna”.

Damian Brunker skriver i rapporten;

”År 2020 hade 68 procent av eleverna utländsk bakgrund. De flesta eleverna var nu av somaliskt, arabiskt eller kurdiskt ursprung och till övervägande del muslimska. Tidigare hade skolan lockat elever från när och fjärran men nu var kön mycket uttömd och sörjde främst för familjer i närområdet. Det var 2020 som jag valde att lämna min roll på huvudkontoret och att återvända för att nu leda skolan som rektor. I juli 2024, året då jag avslutade min anställning på skolan, hade över 80 procent av skolans elever utländsk bakgrund. ”

Internationella Engelska skolan ligger i Fröslunda, ett särskilt utsatt område. Ett riktigt tufft område. När jag läser hennes ledare tänker jag; Hur kan det komma sig att en biträdande rektor kan vara så arg på att en skolledare i en friskola, en yrkeskollega, har förmått att skapa trygghet i skolan och förtroende bland de som bor runt skolan? Hur kan det locka fram en sådan ilska som dessutom framförs med helt felaktiga fakta?  Har hon missat att det går elever i denna skola som känner ungdomar som skjutits till döds bara runt hörnet från skolan? Har hon missat att rektorn själv blivit hotad?

För mig är det obegripligt att en skolföreträdare kan vara så förblindad av huvudmannafrågan att hon inte ens kan se att det finns många friskolor som gör stor skillnad för tusentals elever varje dag. Är inte det att ta ansvar för elever? Även i Göteborg, hennes förra hemstad, var det elever som sökte sig från hennes skolområde till Internationella Engelska skolan. Jag skulle tro att även elever som bor i närheten av hennes nuvarande arbetsplats på Järva sökt sig friskolor. Det är sorgligt att läsa hennes grundlösa påhopp.

Dessutom är det ju uppenbarligen så att kommunledningen i Eskilstuna har en helt annan uppfattning i sakfrågan, vilket framgår i denna artikel.

”Det är inte svårt att äta sig mätt när man har gräddfil till honnorsbordet” avslutar hon sin artikel. Jag inbjuder er kära läsare till detta  ”honnörsbord” i form av ett diagram. Eller har jag missuppfattat? Hon kanske menar att det är ett honnörsbord när andelen elever med utländsk bakgrund överstiger 80 procent….

Publicerat

Varför behövs företag inom vård, skola och omsorg?

Jag samtalar med Stefan Stern, rådgivare till Nordstjernan AB och Wallenberg Foundation AB, tidigare statssekreterare hos Mona Sahlin och biträdande partisekreterare för socialdemokraterna. Vi talar om varför det är politiskt kontroversiellt att välfärdsföretag är AB, vad är orsaken till socialdemokraternas attacker mot dessa företag, vilka effekter får deras politik när de får möjlighet att genomföra den, som tex i region Stockholm och om vilka som drabbas. Lyssna här

Publicerat

En rektors vittnesmål från en utsatt skola

Näringslivets skolforum gör verkligen många bra saker. Den 23 oktober arrangerade de ett seminarium om skolledarskap. För detta ändamål hade Damian Brunker, tidigare rektor för Internationella Engelska skolan i Eskilstuna, skrivit om sina erfarenheter från att ha varit rektor 2020-2024 i en av landets största grundskolor ”Failure notice – en rektors vittnesmål från en utsatt skola.” IES i Eskilstuna är belägen i Fröslunda, ett av landets 59 socialt utsatta områden.  2024 hade 80 procent av eleverna utländsk bakgrund.

Han kom till en skola med stora problem. På skolgården pågick knarkhandel. Skadegörelsen på skolan var stor, fönsterrutor krossades under helger, skoldatorer stals, handfat på toaletterna skadades så att det förorsakade översvämningar, väggar slogs sönder inomhus osv. Han beskriver att han snabbt insåg att han behövde installera ett kamerasystem för att få koll på vad som hände i skolans stora lokaler och för att få bukt med skadegörelsen. Att installera kameror kräver tillstånd. En process som tog ett och ett halvt år innan kamerorna var på plats. Han beskriver ansökningsprocessen som en byråkratisk fars. Varje kameraplacering måste motiveras och därtill förklaras varför behovet vägde tyngre än elevernas personliga integritet. ”Vi befann oss i en nödsituation – men myndigheterna var för långsamma”. Skolan hotades faktiskt av gängkriminella.

Han skriver om en vardag där han själv och medarbetare i skolan blev hotade av gängföreträdare. Till att börja med anmälde de hoten men insåg snabbt att de ytterst fick klara sig själva. Han understryker vikten av att snabbt kunna ta bort individer från skolan om det uppstår konflikter som involverar personal och elever som är involverade i gängkriminalitet. Gänget ställer alltid upp för individen och tvekar inte att använda hot och våld.

Skollagen ger möjlighet att stänga av ett barn under högst en vecka i taget, högst två gånger per termin. Helt otillräckligt enligt Damian. Han skriver ”I situationer där människors liv är i fara anser jag att skolor måste ha makten att fatta dessa beslut så snabbt som möjligt, utan att begränsas eller hindras av en långsam byråkratisk process. Reaktionerna från sociala myndigheter eller polis är ofta långsamma.” Han pläderar för akutskolor med anpassad läroplan som en lösning. Men det förutsätter lagändring.

Ett mycket tänkvärt avsnitt är där han skriver om hur det kan skapas en gemensam kultur i en skola. Utan en gemensam kultur förblir värdegrundsdokumenten rena pappersprodukter konstaterar han.

Damian Brunkers skolkultur bottnar i fyra ord – disciplin, kunskap, skolanda och gemenskap. I rapporten beskrivs vad som menas med dessa ord och hur de jobbade med att förankra detta i skolan. Dessa delar av rapporten borde läsas av alla som jobbar i en skola, eller är huvudman för en skola.

Jag vill avsluta detta långa blogginlägg med att citera Damian;

”Mina erfarenheter som rektor på en skola i ett socialt utsatt område leder mig till slutsatsen att Sverige befinner sig i en integrations- och utbildningskris. Den sammantagna situationen kommer inte att lösas genom mindre justeringar av befintliga lagar, regler och andra ramar som styr svenska skolor. Det behövs ett omfattande skifte bort från den nuvarande utbildningsfilosofin och tankesättet till skolan till ett nytt paradigm. Den skola jag ledde nådde inte framgångar för att vi noggrant följde Skolverkets riktlinjer, eller sökte svar i skollagen, eller enbart anställde behörig personal utbildad i Sverige. Skolan lyckades i det utsatta området Fröslunda, just eftersom den var en friskola. Vi hade friheten att skapa vår egen pedagogiska idé, vår vision och vår internationella kultur, anpassad till de utmaningar vi mötte. ”

Damian Brunker presenterar sig själv som irländare, britt och svensk. Kanske är det därför han vågar vara tydligt kring vad som är ett viktigt ledarskap i skolan. Han har erfarenhet från flera utmanade skolor i norra och östra England. No excuse är en ledstjärna för honom. Men den svenska lagstiftningen tillåter inte att den modellen implementeras. Men kulturen ”strikt men snällt”, med tydliga regler kring vad som gäller i skolan, för såväl medarbetare som elever och föräldrar har uppenbarligen varit en stor hjälp på vägen. Liksom en skolhuvudman som varit ett tydligt stöd i arbetet som rektor på en skola med mycket utmanande förutsättningar.

ps – du kan se hela seminariet här. ds

Publicerat

Öppna ögonen, skolproblemen är inte bara svenska

 

The Economist presenterade i juli 2024 rapporten Schooling’s stagnation. Dagens Industri har översatt några av rapportens artiklar i sitt magasin ”Världen om”. Rapporten är inte en rolig läsning för oss i den rika världen.

En av artiklarna tar upp skolresultaten i de rika länderna, som har dalat kontinuerligt sedan 2006. Dessa länder tvingas inse att kunskapsnivåerna i deras skolor sjunker. Sedan två decennier tillbaka kan alla, tack vare Pisa-proven, göra jämförelser över tid. Något som också är föremål för debatt när det rör de svenska Pisa-resultaten.

Var fjärde 15-åring saknar grundläggande kunskaper

Artikeln visar på en allvarlig utveckling när det gäller kunskaperna i matte, läsning och naturvetenskap. Ungefär en fjärdedel av 15-åringarna inom OECD saknar grundläggande kunskaper i dessa ämnen, enligt de krav som ställs av de som utvecklar Pisa-proven. Översatt innebär det att cirka 16 miljoner tonåringar har svårt med räkneuppgifter, eller svårare än vad de borde ha med att förstå innebörden av enklare texter. Detta är alarmerande, inte bara för dessa ungdomar utan också för ländernas förutsättning för ekonomisk tillväxt.

Hanushek och Wössmann har tagit fram en modell för att visa de positiva effekterna som kan följa av att höja matte- och naturkunskapsämnena i arbetskraften motsvarande 25 poäng i Pisa-proven. Deras beräkningar visar att om en sådan kunskapshöjning skulle kunna åstadkommas bland ungdomar från och med 2030, så kan det innebära att ett land blir 30 procent rikare än det annars hade varit, vid nästa sekelskifte.

Systemet måste ruskas om

Artikelförfattaren Mark Johnson konstaterar helt sonika att ”Skolsystemen måste ruskas om. Ju längre de lämnas åt sitt öde desto svårare blir det att skaka liv i dem.” ”Spektakulära reformer med svag evidens får stöd, medan tråkigare lösningar blir förbisedda.”

En annan artikel handlar om lärare. Det är inte bara Sverige som har lärarbrist, den finns i många rika länder. Samtidigt visar studie efter studie vilken betydelse som bra lärare har för elevernas skolresultat. Det understryker vilket problem det är att läraryrket sjunker i attraktivitet. Dessutom återfinns bristen på lärare i just de ämnen politikerna (och även forskningen) ser som viktiga för att behålla konkurrenskraften i ekonomin.

I England lyckas lärarhögskolorna bara locka hälften så många som man tror behövs

I England lyckas lärarhögskolorna bara locka hälften så många som man tror behövs för att personalförsörjningen på gymnasierna ska tillgodoses. I USA har andelen föräldrar som anser att läraryrket är en bra karriär halverats sedan 2009, 2022 var det 37 procent. En nyligen genomförd europeisk studie visar att utbildningssystemen i 38 av 43 länder har något slags problem med personalförsörjningen.

En ögonöppnare

Samtidigt som det råder en stor brist på lärare i de flesta rika länderna så visar statistiken att klasstorleken i rika länder har krympt över tid. I många fall handlar det om dubbelt så många anställda per elever som under 1970-talet. Journalisten konstaterar att ”Det stjäl resurser som skulle kunna göra skillnad för både lärare och elever, mer pang för pengarna så att säga. Till exempel kan det bidra till att hålla lärarlönerna nere.” En amerikansk studie visar också att elever som undervisas av en lärare inom yrkeskårens främsta fjärdedel gör dubbelt så stora framsteg som barnen som undervisas av lärare inom den lägsta fjärdedelen. Kan det bli tydligare hur viktigt det är att Sverige har förmåga att attrahera personer till läraryrket som ligger i den främsta fjärdedelen?

Rapporten är en ögonöppnare. Det är en klen tröst att lärarbristen och utmaningen när det gäller att höja kunskapsnivåerna inom matte, naturvetenskap och läsning är ett generellt problem för den rika världen. Men den kommer inte att förbli den rika världen om vi inte förmår att vända utvecklingen på dessa områden.

Krönika i Altinget 21 oktober 2024