Är politiker bättre på att avgöra vad du och din familj behöver än ni själva? Svaret på frågan är kärnan i den debatt som pågår om välfärdsfrågorna. Socialdemokraternas svar, och även vänsterpartiets, är tydligt. ”Det är hög tid att ta tillbaka kontrollen så att kommunerna och regionerna kan se till att välfärden ges efter behov och inget annat.” står det i kongresshandlingarna till vårens s-kongress.
Uttrycket ”ta tillbaka kontrollen” innebär i klartext att politiken ska ta tillbaka makt från individen. Det är ett tydligt ställningstagande som jag uppmanar alla att tänka igenom effekterna av om det skulle blir verklighet. Valfriheten tas idag för given av många i vårt land. Stödet för rätten att välja skola är mycket starkt. Få vill tillbaka till den tid då politiken bestämde vilken skola som barnen skulle gå i och det var svårt att få tillstånd av kommunen att byta skola. Idag liggen den makten hos individen, då låg den makten hos politiken.
De förändringar som genomförts sedan 1992 har sin grund i att människor helt enkelt inte accepterar att någon annan, politiker eller en offentlig tjänsteman, ska bestämma vilken förskola, skola, vårdcentral, äldreboende eller hemtjänst som passar bäst för den enskilde. Människor litar inte på att någon okänd kan veta vad som är bäst för en familjemedlem eller anhörig. Det gällde då och jag är helt övertygad om att denna inställning råder ännu hos den stora allmänheten.
Därför är det en intressant argumentation som förs i de socialdemokratiska kongresshandlingarna. Och inte bara i det partiet utan den framförs också från flera håll i den offentliga debatten. Jag har inte tänkt kommentera alla skrivningar i handlingarna utan nöjer mig med några som jag tycker är relevanta för helhetsperspektivet i välfärdsdebatten och valfriheten.
Det framförs bland annat följande:
- Det krävs kontrollsystem för att granska en växande mängd olika aktörer
- Det är svårt att välja för människor kan inte agera som informerade konsumenter
- Det går inte att mäta kvalitet
- Det är nära nog omöjligt att vara en informerad konsument om man är dement, mobbas på skolan eller har en kronisk sjukdom.
Den socialdemokratiska partistyrelsen vill därför ge kommunerna större makt och tillsätta ”….en bred välfärdsutredning enligt norsk modell – en ”Ta tillbaka kontrollen utredning”- som ska lägga konkreta förslag på hur vi återtar kontrollen och stoppar pengaläckaget.” Vi i detta fall är givetvis politiken.
Påståendet att skälet till att det krävs kontrollsystem för välfärdstjänster är att det finns såväl offentliga som privata aktörer är intressant. För varför skulle inte behovet finnas om det enbart finns offentliga aktörer inom vård, skola och omsorg? Visserligen kanske det är ointressant att få information om verksamheten om människor inte har möjlighet att välja eller välja bort, men rimligen bör skattebetalarna alltid ha intresse av hur skattemedlen används, oavsett om det är offentlig eller privat verksamhet. En effektiv resursanvändning som leder till god kvalitet är alltid relevant information, som förutsätter uppföljning, dvs kontroll.
Det andra argumentet, som är intimt förknippat med det första, är att det är svårt att vara en välinformerad person när man ska välja välfärdstjänster. Det är korrekt att det här finns brister i dagens system. Men orsaken till dessa brister har sin grund i att det funnits, och alltjämt verkar finnas, ett ointresse från politiken att se till att det tas fram information/jämförelsetal för att underlätta människors val. Här ligger makten helt i politikens händer.
Det finns inget som hindrar de som har den politiska makten att ställa krav på att det ska finnas jämförande nyckeltal för att skapa förutsättningar för människor att göra välinformerade val. Det har framförts flera olika förslag i debatten på hur dessa skulle kunna utformas och det finns även exempel i andra länder. En försummelse från politiken används nu som argument för att politiken ska ta tillbaka kontrollen eftersom det är svårt för människor att göra välinformerade val. En minst sagt försåtlig argumentation som tyvärr inte bara faller tillbaka på inaktivitet hos socialdemokraterna. Bristen på initiativ gäller alla partier.
Det tredje argumentet är att det inte går att mäta kvalitet. Det är verkligen nonsens. Tillsynsmyndigheterna utför kvalitetsgranskningar och det är givet att det är möjligt att ta fram mått för kvalitet inom välfärdsområdet. Ett sådant mått för skolan skulle kunna vara skolans förmåga att höja individens kunskapsnivå, ett sk förädlingsmått. Ett annat kan vara hur väl medarbetarna trivs i verksamheten, personalomsättning mm. Internationellt finns det kvalitetsmått inom vården som kan översättas till svenska förhållanden. Även på detta område faller det tillbaka på politiken när det hävdas att det inte går att mäta kvalitet. Det går om man vill. Nationalekonomen och forskaren Gabriel Heller Sahlgren har nyligen presenterat en rapport som ger exempel på hur man skulle kunna ange sk outputmått.
Invändningen att det är nära nog omöjligt för dementa, mobbade och kroniskt sjuka att göra ett välinformerat val är knappast skäl för att hindra alla andra att välja inom välfärdsområdet. Det är självklart svårt för en dement person att välja, men de allra flesta har anhöriga som känner personen väl och därmed kan bistå så att valet blir så bra om möjligt. I vissa fall kanske det till och med kan vara så att det är det alternativ som företrädare för kommun eller region föreslår.
Det är viktigt att se välfärdsområdet utifrån ett systemperspektiv. Mångfalden och valfriheten har gjort skillnad. Att strypa de privata alternativen, eller begränsa dem, riskerar att inte bara leda till att valfriheten minskar eller till och med försvinner för många. Det riskerar att leda till en ineffektivare verksamhet och sämre kvalitet. För det som sällan nämns i debatten är att valfriheten har inneburit ett effektivare resursutnyttjande och att vi fått mer vård, omsorg och skola för pengarna. Mångfalden har också stimulerat till innovationer på välfärdsområdet. och som jag skriver om i min krönika i Altinget; medarbetarna i de privata välfärdsföretagen trivs bättre än se som jobbar i de offentliga motsvarigheterna. En väl så viktig faktor när vi vet att det är svårt att attrahera medarbetare till verksamheter inom vård, skola och omsorg.