Jag läser en krönika av Jesper Bengtsson i Dagens Arena. I den argumenterar han mot Anna-Karin Hatts positiva inställning till friskolor. Han menar att det varje år redovisas miljarder av svenska folkets skattepengar som skolvinster. Ett intressant påstående som förmodligen syftar till att spela på människors okunskap. För de som inte känner till hur det faktiskt ser ut kan förmodligen tro att det är sant och dessutom uppfatta det som att det innebär att friskoleägarna stoppar enorma vinster i egen ficka. Sanningen är att det endast är ett fåtal friskoleföretag som faktiskt gör utdelning. Och den totala summan uppgår inte till miljarder. De allra flesta friskolehuvudmän återinvesterar tvärtom överskottet i sin verksamhet.
Jörgen Bengtsson fortsätter ”Vi vet numera också att det svenska skolsystemet blivit det mest segregerade och därmed ojämlika i Norden ”. Jasså tänker jag – vet vi det – och letar efter belägg för detta påstående i artikeln. Men hittar inga, vilket inte är så konstigt för de finns inga.
Mobiliseringen pågår för fullt inför socialdemokraternas kongress och nästa års val. Då gäller det att sätta bilden att allt som är fel i skolan har sin grund i friskolereformen. ”Marknadiseringen”, dvs att människor fått möjlighet att välja skola, är det stora problemet. Men håller Bengtssons påståenden?
Är det svenska skolsystemet det mest segregerade och mest ojämlika i Norden?
Vi vet alla (och det VET vi faktiskt) att Sverige har tagit emot fler flyktingar och invandrare än de flesta andra länder. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren analyserade PISA-resultaten för 2018 i rapporten ”En av världens mest likvärdiga grundskolor”. och slutsatsen är att svensk skola är en av världens mest likvärdiga skolor. Han konstaterar att ” Hursomhelst var Sverige enligt PISA 2018 över lag ett av de mest likvärdiga skolsystemen i OECD, när man jämför lika med lika. Sveriges skola står inte heller ut som mindre likvärdigt än skolsystemen i övriga Norden. Slutsatsen är att den stora utmaningen vad gäller likvärdigheten i det svenska skolsystemet framför allt handlar om – precis som i frågan om den kunskapsmässiga kvaliteten – att kompensera för ett mer komplicerat elevunderlag som har uppstått på grund av invandringen under de senaste decennierna.” Detta illustreras i ett diagram från rapporten:
Av rapporten framgår det också att ”Skolsegregationen efter utländsk bakgrund har inte ökat. Tvärtom tycks den ha sjunkit något sedan 2006. Sverige står inte ut i jämförelse med andra nordiska länder. Segregationen efter utländsk bakgrund är lägre i Sverige än i Danmark och på samma nivå som i Island och Finland, om än något högre än i Norge.”
Den senaste PISA-rapporten, 2022, tar också upp detta. ”Sverige, liksom övriga nordiska länder uppvisar en relativt låg spridning mellan skolor vad gäller den socioekonomiska sammansättningen. Skolsegregationen i Sverige uppgår enligt PISA 2022 till 14,9 procent. Siffran är lägre än OECD-genomsnittet på knappt 24 procent. Danmark har en skolsegration (13,5 procent), som inte är signifikant skild från Sveriges medan en lägre skolsegregation återfinns i Norge (10 procent), Finland (11 procent) och Island (11,1 procent)”.
Låt mig fortsätta granska påståendet.
IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering vid Uppsala universitet) har konstaterat att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte har förändrats för svenskfödda elever under perioden 1988–2017. Däremot förklarar familjebakgrund mer av skolresultaten idag än tidigare för elever som är födda utomlands. Det har blivit större skillnader bland annat beroende på hur gamla eleverna är när de kommer till Sverige och vilka länder de kommer ifrån.
Boendesegregationen är det största orsaken till elevsammansättningen i skolan. Enligt IFAU har skolsegregationen till ca 75-80 procent sin grund i boendesegregationen. Eftersom de flesta kommuner har närhetsprincipen som urvalsgrund till skolan innebär det att boendesegregationen får fullt genomslag om eleverna inte använder sig av skolvalets möjligheter att välja en annan skola. Många elever gör ett aktivt skolval, men det kan bli fler. Det är därför införandet av ett obligatoriskt skolval är en viktig förändring. Det skulle öka kunskapen i hela samhället om att man kan välja skola och det skulle också tvinga fram information så att alla kan göra ett mer informerat skolval. Här har Tidöpartierna inte levererat, vilket är mycket beklagligt.
I den intressanta forskningsstudien ”Segregation – Slutrapport från ett forskningsprogram” (Riksbankens jubileumsfond skriftserie 16) analyseras flera påståenden kring skolvalet och skolsegregation och professor Peter Hedström mfl konstarerar att skolvalet snarare gjort det möjligt för elever att, genom att välja en annan skola än den närmsta, minskat boendesegregationens effekter i deras skolval. I en debatt i SvD konstaterar han bland annat att ”Utifrån debatten får man lätt intrycket av att skolsegregationen ökat kraftigt på senare tid och att det fria skolvalet varit en av de viktigaste pådrivande faktorerna. Så förhåller det sig emellertid inte. Eftersom flertalet elever går i skolor mycket nära hemmet står skolsegregationens drivkrafter snarare att finna i bostadsmarknadens utveckling.” Han fortsätter ”Trots att skolornas etniska och socioekonomiska sammansättning ofta är en direkt reflektion av bostadsområdenas etniska och socioekonomiska sammansättning har emellertid bostadssegregationens betydelse för skolsegregationen nästan helt lyst med sin frånvaro i den allmänna debatten.”
”Elever med utländsk bakgrund går numera oftare i friskolor än elever med svensk bakgrund och friskolorna gör det möjligt för dem att undvika de ibland problematiska lokala skolorna. Bland grundskoleelever med utländsk bakgrund som bodde i ett område där mer än hälften hade utländsk bakgrund valde exempelvis nästan en tredjedel en friskola i stället för den lokala kommunala skolan år 2017.”
Fakta måste göra skillnad
Det är symptomatiskt för skoldebatten att studier som dessa inte får genomslag alls. Deras resultat stämmer ju inte in i den bild som många vill sätta av friskolereformen. En reform som satt individens perspektiv och behov i centrum. Och på tal om individens perspektiv vill jag också bara kommentera ytterligare ett påstående från Jesper Bengtsson; ”Och även om man väljer att bortse från systemets segregerande effekter finns det inget direkt samband mellan rätten att välja skola och rätten för privata företag att ta ut vinst från svensk skola. Det går alldeles utmärkt att tänka sig skolor som drivs som stiftelser eller ekonomiska föreningar och som därmed erbjuder alternativ till de kommunala skolorna, även om man skulle förbjuda vinst.”
Det är korrekt att det finns andra driftsformer än AB. Idag går totalt ca 423.000 elever i fristående för-, grund och gymnasieskolor. Av dessa går 37.000 i stiftelsedrivna verksamheter, 26.000 i ideella verksamheter och 42.600 i ekonomiska föreningar (som också är verksamheter som ska främja medlemmarnas ekonomiska intresse). Återstår således 311.400 elever som valt verksamheter som är AB.
Den stora majoriteten elever som idag går i friskolor har fått en plats tack vare att det finns friskolor som är aktiebolag och som vill växa. Det har också gjort det möjligt för investerare att bidra till denna tillväxt och därmed bidra till att utveckla svensk skola. Köerna till friskolorna visar att det alltjämt finns en efterfrågan. De som tror att mångfalden och valfriheten skulle vara densamma om det inte är tillåtet att driva friskola som AB förstår inte vilken betydelse som denna verksamhetsform har för att utveckla en bransch och därmed också tillgodose en ökad efterfrågan på skolplatser. För att tillgodose detta behov behövs det kapital och investerare, och de vill, precis som vi som sparar på bank eller sparar i fonder, ha ränta eller avkastning på sitt kapital.
För Sverige har friskolereformen varit en mycket viktig reform så här långt, den har bland annat bidragit till att höja resultaten i svensk skola och sätta fingret på vikten av ordning och reda och gott ledarskap i skolan. Men den bilden kommer vi inte att få från friskolemotståndarna. Och det som är så allvarligt med dessa försök till bildsättande av vad som är problemen i svensk skola är att de verkliga problemen inte kommer att åtgärdas. 84 procent av alla grundskoleelever går trots allt i kommunala skolor.
/