Anna Dahlberg skriver i Expressen om exemplet Nyköping. Kommunen bestämde sig för att samla så många elever som möjligt på en högstadieskola i stan. Fyra skolor blev en. Detta bland annat för att man ville se en blandning av elever. För några år sedan, när detta infördes, var det mycket populärt på olika håll i Skolsverige. Många ville se denna styrning som ett sätt att hantera skolsegregationen. Flera kommuner följde efter och såg fram emot bättre skolresultat och en bättre integration.
Men eleverna och föräldrarna i Nyköping var inte lika nöjda. Intresset för att gå i friskolor ökade markant och idag går nästan var tredje högstadieelev i en friskola. Idag kan vi läsa i GP att vår utbildningsminister vill införa ett kommunalt veto mot friskoleetableringar. Jag tror att det är väldigt många familjer och elever i Nyköping som är glada över att Nyköpings kommun inte har eller har haft vetorätt. Det skulle ju ha inneburit att många av dessa familjer inte hade haft något annat val än att gå till den skola som kommunpolitikerna tycker att man ska ”välja”. En skola som uppenbart har problem med ledarskapet och ordningen i skolan.
I våras kom en intressant rapport från forskare i Örebro som beskrev ett liknande projekt, vars syfte var att minska skolsegregationen. Högstadieelever i stadsdelen Vivalla flyttades till andra skolor i kommunen. Målsättningen var att integrationen skulle förbättras och skolresultaten höjas. Hur blev då resultatet enligt forskarna? På de nya anvisningsskolorna nådde i genomsnitt 42 procent av eleverna som kom från Vivallaskolan grundläggande behörighet till gymnasiet efter årskurs nio. I jämförelse med tidigare avgångsklasser på Vivallaskolan var det ett klart sämre resultat. För dem var medeltalet 59 procent för åren 2001 till 2018. Ett experiment med elever utan särskilt lyckat resultat.
Skolforskningen kring framgångsrika skolor är mycket tydlig. Den fokuserar inte på ”rätt blandning av elever” utan den lyfter fram betydelsen av ledarskapet i skolan. Betydelsen av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund, höga förväntningar på alla medarbetare, att det finns ett väl fungerande kollegialt samarbete som också innebär att man har koll på att eleverna får det stöd som var och en behöver för att nå sin fulla potential. Hur resurserna används är oerhört viktigt. Hur lång tid ska det ta innan denna insikt tränger in hos de största skolhuvudmännen i landet, kommunerna? Och för den delen också ledande skolpolitiker.
Skolan är en komplex värld. Många skolor har problem med ordning och reda, man tar inte itu med mobbingproblemen och lärare får lägga mycket tid på att få lugn och ro i klassen. Det är knappast konstigt att de skolor som har en sådan miljö väljs bort av föräldrar och elever, men även av lärare och rektorer. De vill helt enkelt inte utsätta sig själv eller sitt barn för en sådan miljö, om det går att undvika.
Det är beklämmande att skoldebatten inte handlar mer om huvudmännens ansvar för att lösa dessa problem. Istället handlar debatten om att stoppa populära friskolor. Exemplen från Nyköping och Örebro visar att det inte är något quick fix, som att byta ut delar av elevunderlaget, utan det handlar om ett systematiskt arbete med fokus på kunskap, ordning och reda.
Så länge som föräldrar och elever har möjlighet att välja skola så kommer de att välja bort en skola som inte klarar detta som för dem är att betrakta som ”hygienfaktorer”.
Tänk igen – hur hade det sett ut i Nyköping om Anna Ekströms önskan att kommunen hade haft ett veto varit verklighet? Tror du att den kommunala högstadieskolan hade varit bättre idag om eleverna inte kunnat välja friskolor? Hur hade skolresultaten i Vivalla sett ut om eleverna hade fått vara kvar där och haft en annan skolledning?
/