Friskolebloggen 2015-2024

Jag har tillbringat två intensiva dagar med min styrelse. Den består av hårt arbetande stolta ägare och företrädare för friskolebranschen. De är stora och små attraktiva arbetsgivare med nöjda medarbetar och ofta långa köer till sina populära skolor. Det är härligt att umgås med personer som brinner för att bidra till att utveckla svensk skola, till att stötta elever, oavsett elevens bakgrund eller förmåga, så att dessa elever kan gå vidare med goda kunskaper i bagaget. Detta är personer vars verksamheter smutskastas å det grövsta i den offentliga debatten bara för att de är friskolor. Inte ens regeringsföreträdare kan avstå från att stämma in i anklagelsekörerna. Fakta lyser ofta med sin frånvaro i denna debatt.

Men våra dagar handlade om möjligheter och framtiden. Om hur vi tillsammans kan bidra till att utveckla svensk skola. Tankar som finns hos många av våra medlemmar runt om i landet. De brinner för att se eleverna växa.

Vi talade om hur vi tillsammans kan bidra till att höja varje elevs kunskapsnivå så att risken för utanförskap i samhället minskar. Vi talade om hur mobbing motverkas och hur individer lär sig respektera varandra, oavsett bakgrund. Vi talade om hur vi än bättre kan kroka arm med näringslivet så att branscher med kompetensbrist kan få sitt kompetensbehov tillgodosett. Vi talade om hur vi kan se till att framgångsrika skolor, oavsett huvudmannaskap, delar med sig av sina erfarenheter så att vi tillsammans kan lyfta svensk skola. Hur kan vi se till att läraryrket blir attraktivare? 

Detta var bara några områden som vi talade om. Vi såg tillsammans vilka stora möjligheter det finns för att utveckla skolan i den globaliserade världen och därmed få med alla elever på en framgångsrik hållbar kunskapsresa. När vi sedan tittade på nyhetssidorna så såg vi att landets utbildningsminister vill stoppa friskolor, vi såg också att Skolverket konstaterade i en ny rapport att en av fyra av landets sjätteklassare fått underkänt i något ämne.

Jag kan lova att ingen av de som var med under dessa dagar skulle tveka om de skulle få frågan – vill du vara med och vända denna betygsutveckling för dessa sjätteklassare. Men istället för att få frågan blir de anklagade för vinstjakt och glädjebetyg. Hur hamnade vi i detta debattklimat?

/

Anna Dahlberg skriver i Expressen om exemplet Nyköping. Kommunen bestämde sig för att samla så många elever som möjligt på en högstadieskola i stan. Fyra skolor blev en. Detta bland annat för att man ville se en blandning av elever. För några år sedan, när detta infördes, var det mycket populärt på olika håll i Skolsverige. Många ville se denna styrning som ett sätt att hantera skolsegregationen. Flera kommuner följde efter och såg fram emot bättre skolresultat och en bättre integration.

Men eleverna och föräldrarna i Nyköping var inte lika nöjda. Intresset för att gå i friskolor ökade markant och idag går nästan var tredje högstadieelev i en friskola. Idag kan vi läsa i GP att vår utbildningsminister vill införa ett kommunalt veto mot friskoleetableringar. Jag tror att det är väldigt många familjer och elever i Nyköping som är glada över att Nyköpings kommun inte har eller har haft vetorätt. Det skulle ju ha inneburit att många av dessa familjer inte hade haft något annat val än att gå till den skola som kommunpolitikerna tycker att man ska ”välja”. En skola som uppenbart har problem med ledarskapet och ordningen i skolan.

I våras kom en intressant rapport från forskare i Örebro som beskrev ett liknande projekt, vars syfte var att minska skolsegregationen. Högstadieelever i stadsdelen Vivalla flyttades till andra skolor i kommunen. Målsättningen var att integrationen skulle förbättras och skolresultaten höjas. Hur blev då resultatet enligt forskarna? På de nya anvisningsskolorna nådde i genomsnitt 42 procent av eleverna som kom från Vivallaskolan grundläggande behörighet till gymnasiet efter årskurs nio. I jämförelse med tidigare avgångsklasser på Vivallaskolan var det ett klart sämre resultat. För dem var medeltalet 59 procent för åren 2001 till 2018. Ett experiment med elever utan särskilt lyckat resultat.

Skolforskningen kring framgångsrika skolor är mycket tydlig. Den fokuserar inte på ”rätt blandning av elever” utan den lyfter fram betydelsen av ledarskapet i skolan. Betydelsen av höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund, höga förväntningar på alla medarbetare, att det finns ett väl fungerande kollegialt samarbete som också innebär att man har koll på att eleverna får det stöd som var och en behöver för att nå sin fulla potential. Hur resurserna används är oerhört viktigt. Hur lång tid ska det ta innan denna insikt tränger in hos de största skolhuvudmännen i landet, kommunerna? Och för den delen också ledande skolpolitiker.

Skolan är en komplex värld. Många skolor har problem med ordning och reda, man tar inte itu med mobbingproblemen och lärare får lägga mycket tid på att få lugn och ro i klassen. Det är knappast konstigt att de skolor som har en sådan miljö väljs bort av föräldrar och elever, men även av lärare och rektorer. De vill helt enkelt inte utsätta sig själv eller sitt barn för en sådan miljö, om det går att undvika.

Det är beklämmande att skoldebatten inte handlar mer om huvudmännens ansvar för att lösa dessa problem. Istället handlar debatten om att stoppa populära friskolor. Exemplen från Nyköping och Örebro visar att det inte är något quick fix, som att byta ut delar av elevunderlaget, utan det handlar om ett systematiskt arbete med fokus på kunskap, ordning och reda.

Så länge som föräldrar och elever har möjlighet att välja skola så kommer de att välja bort en skola som inte klarar detta som för dem är att betrakta som ”hygienfaktorer”.

Tänk igen – hur hade det sett ut i Nyköping om Anna Ekströms önskan att kommunen hade haft ett veto varit verklighet? Tror du att den kommunala högstadieskolan hade varit bättre idag om eleverna inte kunnat välja friskolor? Hur hade skolresultaten i Vivalla sett ut om eleverna hade fått vara kvar där och haft en annan skolledning?

/

Idag har jag varit på två intressanta seminarier. Båda kommer att vara tillgängliga på nätet på respektive organisations hemsida.

Professor Henrik Jordahl talade på en IFN-konferens. Han har tillsammans med skolforskaren Gabriel H Sahlgren studerat vilken betydelse som utbildningens kvalitet, då specifikt i ämnena naturvetenskap och matematik, har för tillväxten i ett land. Traditionellt sett så har man haft uppfattningen att tex utbildningens längd har stor betydelse för landets ekonomi. Men detta är en uppfattning som har reviderats på senare tid. Det som nu lyfts som viktigt är kvaliteten på utbildningen. Detta är också vad forskarna har tittat på. De har studerat sambandet mellan studenters resultat i internationella tester, som PISA och TIMSS, och ekonomisk tillväxt. Deras studie bygger vidare på tidigare studier. De kommer fram till att andelen högpresterande elever har betydligt större betydelse för den ekonomiska tillväxten än andelen elever som når grundnivå. För ett lands ekonomiska tillväxt är det således viktigt att se till att högpresterande elever kan nå sin potential, men givetvis också att se till att alla når en grundnivå. Så ser det inte ut i svensk skola idag.

Ett intressant resultat som borde påverka ett lands utbildningssystem.

Med detta i bakhuvudet gick jag sedan vidare till Svenskt Näringsliv och deras seminarium ”Bra skolor i hela landet”. Gabriel H Sahlgren presenterade där sin rapport ”Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019”. I sin bilaga till Långtidsutredningen 2019 lyfte IFAU denna skillnad. Sahlgren har nu borrat vidare i detta och tittat på vad som kan vara orsaken till att resultatskillnaderna är så stora. En granskning som man tycker att den sk Likvärdighetsutredningen borde har gjort men inte gjorde. De valde att fokusera på friskolefrågan istället. Det som Sahlgrens rapport visar är att elever på landsbygden och i mindre orter underpresterar i TIMSS i både matematik och naturvetenskap, jämfört med elever i storstäder och tillhörande förorter. Detta är en jämförelse gjord med beaktande av elevernas bakgrundsvariabler. Skillnaderna i prestationer mellan storstadsområdenas skolor och skolorna på landsbygden och mindre orter motsvarar ca 1-2 års inlärning. En oerhörd skillnad!

Vad kan denna då bero på enligt Sahlgren. Han har tittat på förväntningar på eleverna från lärare och föräldrar, och även elevernas förväntningar på sig själva. Skillnader när det gäller studiero, mobbing, hur lektionerna genomförs är faktorer som han framhåller som viktiga i sin intressanta granskning. Hans avslutning i rapporten citerar jag gärna:

”Givet att de största kunskapsmässiga problemen i svensk skola idag finns på landsbygden och i mindre orter – och i mindre utsträckning även i städer utanför storstadsområdena – bör skoldebatten och skolpolitiken fokusera på hur man kan lösa dessa problem i högre utsträckning än vad som är fallet idag.”

Det är lätt att instämma i detta. Den svenska skoldebatten har fastnat i systemfrågor, köer till populära friskolor och frågan om vinst. Men som det konstaterades idag – debatten utgår ifrån storstadsperspektiv och huvudmannaskap. Skolans utmaningar på landsbygden är helt annorlunda. Här talar vi om små skolor, oftast kommunala skolor då det saknas underlag för fristående skolor på små orter, och den utmaning som ligger i att attrahera bra lärare, bra ledarskap och att leva upp till alla de krav som staten ställer på en liten skola. Krav som ofta utgår ifrån perspektivet att alla skolor har 500 elever. Det är 7 procent av landets alla grundskolor som har 500 elever eller fler, 25 procent har färre än 100 elever. Tittar vi på bara friskolor så är det 33 procent av dessa grundskolor som har färre än 100 elever.

Det är välkommet att vi nu förhoppningsvis kan få ett annat perspektiv på skoldebatten. För det som har lyfts i båda dessa seminarier är viktiga frågor. Utbildningen kvalitet har stor betydelse för tillväxten och konkurrenskraften i landet. Och Sahlgrens rapport visar vilken utmaning som finns i denna del idag i Sverige, och den handlar inte om det som skoldebatten idag har fokus på. Att sänka skolpengen för friskoleelever löser inte detta problem ej heller att förbjuda friskolor att ha kö eller förbjuda vinstutdelning.

 

Finns det något som inte är friskolornas och friskolereformens fel undrar jag när jag läser Per Kornhalls tolkning av Skolinspektionens intressanta, men beklämmande rapport ”Långvarigt låga kunskapsresultat”, som jag bloggade om tidigare i veckan. När jag då skrev blogginlägget slog mig faktiskt aldrig tanken att det faktum att 26 av de 28 granskade skolorna var kommunala skolor och att det faktum att de utmärker sig genom att ha haft låga kunskapsresultat under hela 10 år, kunde vara friskolornas fel. Men i Skolvärlden skriver Per Kornhall ” Det har återigen kommit några viktiga studier om marknadsskolans effekter.” och avslutar sin krönika med ”Det är dags för lärare och skolledare att bry sig om vilken skolpolitik olika partier faktiskt för. Både genom hur man röstar men också genom att bli politiskt aktiv. Det är faktiskt dags att avsluta det här barnexperimentet.” Han hävdar att detta har kunnat pågå under tio års tid eftersom om kommunerna skulle gjort något åt detta så hade det kostat pengar och då inneburit att friskolorna fått en högre skolpeng. För det resonemanget hänvisar jag till min intervju med Hans Bergström.

Men det som är en intressant tillfällighet är att denna krönika i Skolvärlden kommer bara någon dag innan den 10 september. Den 10 september 1990 hade Expressen en intervju med skolforskaren Lennart Grosin. Det var en artikeln i en serie som gick under rubriken ”Den orättvisa skolan”. Detta var före friskolereformen och före kommunaliseringen och läser man artikeln så inser man tyvärr att de problem som Skolinspektionen beskriver i sin rapport kvarstår 31 år senare….Hur i hela friden kan detta komma sig?

DEN ORÄTTVISA SKOLAN – EXPRESSEN 10 september 1990

”SKÄMS” av Charlotte von Proschwitz

Kunskap eller kriminalitet? Barnens framtid avgörs av den enskilda skolans anda. – I grundskolan pågår en kamp mellan det goda och det onda, säger skolforskaren och docenten Lennart Grosin, som vill skrota dagens läroplan och ge politikerna en känga.

Dagens skolor är frukten av våra politikers resonemang. När det ansågs gammalmodigt att plugga skulle barnen lära sig att ifrågasätta istället. Nu har vi fått en ökad social snedrekrytering både till högre utbildning och till mer kunskapsinriktade jobb. Och när kunskapsmålen och och kraven blir luddigare är det barnen i oroliga miljöer som drabbas hårdast.

Går det då inte att skapa en bra skola för alla?

-Jo, det kan vi, säger Lennart Grosin med eftertryck.

Lennart är docent i pedagogik vid Stockholms universitet och en ett litet fåtal svenska forskare som törs jämföra enskilda svenska högstadieskolor med varandra.

Politikerna borde skämmas

-Politikerna borde skämmas för att de inte studerar sina egna verksamheter och drar slutsatser av dem. Sanningen är att de inte vågar!

Lennart Grosin har jämfört fyra enskilda skolor under ett år och han har funnit många brister i systemet.

-Grundskolan är ojämlik, säger han. Det finns en stark dold segregering i skolorna. Social status, bostadsområde och betyg har ett klart samband.

-Det intressanta är att det finns skolor som bryter mot mönstren. I vissa arbetarskolor är tillexempel medelbetygen lika höga som i en bra medelklasskola.

Lennart Grosins forskningsresultat i Sverige går hand i hand med de internationella rapporterna.

-Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunnande bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare.

Nyckelordet är samarbete

-I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet. Det finns ingen motsättning mellan ledning och lärare. Nyckelordet är samarbete och målet kunskap. Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, och inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.

Eftersom det finns skolor som kan skapa ett bra socialt klimat måste andra skolor också kunna hitta dit.

-I så fall måste skolans kunskapsmål prioriteras, säger Lennart Grosin. Det skapar en bra social miljö. Egentligen är alla överens om det – både lärare, skolledning, föräldrar och elever. I enighet med skolans huvuduppgift får man en bra grund. Det minskar elevernas behov att vara utåtagerande och saboterande. Trivseln, sammanhållningen och skolans anda blir bara bättre.

Lennart Grosin ser skolan som ett slagfält där det goda slåss mot det onda

-De mest utåtagerande och kriminellt belastade eleverna är negativa ledare för elevgruppen. Lärarna är positiva. Ju sämre de vuxna lyckas, desto färre är de elever som kan göra sig kunskapsmässigt gällande. Det finns både kriminologisk och pedagogisk forskning som visar sambandet mellan kriminalitet och misslyckande i skolan.

Skriv om läroplanen

Vad vill du säga till Sveriges skolpolitiker?

-Skriv om läroplanen! Det borde vara förbjudet att skriva läroplaner så motsägelsefullt som Lgr80. Om skolan ska öka jämlikheten måste kunskapsmålet tydliggöras! Dessutom bör vi akta oss för att ta bort betygen. Risken är att skolan blir ännu mer segregerad då.

 

FORSKAREN ANKLAGAR POLITIKER FÖR KRISEN I SKOLAN

Bildtext: – Politikerna borde skämmas för att de inte studerar sina egna verksamheter och drar slutsatser av dem. Om de jämförde enskilda skolor med varandra skulle de se hur ojämlik grundskolan är idag, säger Lennart Grosin, som tror att kunskapens träd kan rädda svensk grundskola.

 

 

 

 

 

 

Jag har intervjuat Hans Bergström med anledning av att det i debatten bl a påstås att friskolor är överkompenserade och att kommuner måste få kompensation för att de har extra kostnader för tomma skolplatser. Jag återger hela intervjun här och den finns också på friskolornas webb.

Lättare för kommuner att anpassa sig till elevförändringar

Linnea Lindquist, rektor på en lågstadieskola i Göteborg, är en flitig debattör och driver tesen att dagens skolpengssystem, med den lagreglerade principen om ”lika villkor”, gynnar friskolorna och tar pengar från de kommunala skolorna, med följd att dessa får svårt att klara sitt uppdrag. Hon har nyligen kommit med boken ”En negativ spiral – kampen om den kommunala skolans resurser”.

Jag har bett Hans Bergström,, som är väl insatt i hur det svenska skolpengs- och skolvalssystemet fungerar, att kommentera det som hon skriver i sin artikel i SvD kultur den 11 augusti 2021.

 

Vad har du för övergripande kommentar till hennes analys i artikeln?

– Den har fundamentala brister redan till sin utgångspunkt. Men det imponerar på många när Linnea Lindquist säger att hon gått igenom skolbudgetarna i landets alla kommuner. Vänsterinriktade redaktioner sväljer hennes teser med hull och hår, utan att vilja genomskåda bristerna i fakta och argumentering.

 

Vad menar du när du säger att utgångspunkten är fel?

–  Linnea bortser från det faktum att elever i friskolor i dag erhåller betydligt lägre skolpeng än elever i kommunala skolor, i snitt omkring 90 procent av budgeten för de kommunala skolorna. Det säger sig självt att om elever i friskolor får ca 10 000 kronor lägre ersättning än elever i kommunala skolor, så bidrar inte friskolesektorn till att försvaga den kommunala ekonomin jämfört med om alla elever gick i kommunala skolor. Det förhåller sig tvärtom. Friskolorna erhåller lägre skolpeng och måste drivas mer kostnadseffektivt. När friskolor övertar elever, efter familjernas fria val, övertar de också kostnaderna för dessa elever. Till detta kommer att de avlastar kommuner en del av bördan att etablera nya skolor när årskullarna växer, som de nu gör i grundskolan.

 

Det anförs att kommunerna har ett ”skolpliktsansvar” som de borde få göra extra avdrag för. Är det fel?

– Man kan inte meningsfullt diskutera den frågan innan man etablerat en korrekt utgångsnivå, som uppfyller principen om ”lika villkor” och följer intentionerna i gällande lagstiftning. Den faktiska skolpengen till friskolor ligger redan i dag på 85-90 procent av kommuners egna kostnader per elev.

– Extra socioekonomiskt baserade ersättningar är en förklaring. Men det finns också andra systematiska snedvridningar, delvis av manipulativt slag, som sänker ersättningen till friskolor. En är att många kommuner sätter låga eller inga avkastningskrav på egna skolfastigheter och därmed kan reducera lokalkostnadsersättningen till friskolor. De senare är hänvisade till den vanliga lokalhyresmarknaden, där avkastningskravet normalt ligger på 7-10 procent. Lokalkostnaderna väger tungt i en skolas kostnadsmassa.

– En annan snedvridning ligger i att ersättningen för administration är beräknad som en schablon på tre procent i skolpengen. Den verkliga administrationskostnaden torde ligga på ca 6-7 procent. Kommuner kan lätt förlägga även kostnader som sammanhänger med rollen som huvudman till en högre nivå i organisationen och kalla dem ”administration” och sedan ge en administrationsersättning till friskolor, enligt schablonen, långt under de egna kostnaderna liksom friskolornas verkliga kostnader.

– En tredje aspekt är att det i skolförordningen inte finns någon ersättningspost för att bygga finansiella marginaler i en friskola. Sådana är helt nödvändiga för att möjliggöra investeringar och expansion samt för att möta påfrestningar i verksamheten. Kommunen, däremot, har enligt lag en norm för finansiellt sparande byggd på sin skattemakt. Även reglerna för tilläggsbelopp för elever med särskilda behov, liksom systemet för momskompensation, missgynnar i realiteten friskolor.

– Som Friskolekommittén enhälligt konstaterade, finns det en utbredd misstro hos friskolor över objektiviteten i kommunala beslut om skolpeng. Den hänger samman med att kommunen sitter på dubbla stolar; den är både myndighet med makt att besluta om skolpengen för friskolor och huvudman som driver konkurrerande verksamhet. Friskolekommitténs iakttagelse ledde till att dåvarande regering tillsatte Skolkostnadsutredningen. S/Mp-regeringen har inte gjort någonting för att förverkliga dess förslag för ökad transparens i skolpengsbesluten.

 

Linneas resonemang handlar mycket om hur förutsättningarna för existerande kommunala skolor förändras när det öppnas en ny friskola i kommunen. Är inte detta en realitet?

– Förändringar har alla att anpassa sig till, om man inte tvingar familjer att stanna i en skola som fungerar dåligt för dem. Ett huvudargument från Linnea Lindquist är att etablering av en ny friskola drar elever från existerande kommunala skolor, som inte kan anpassa sin kostym genast. Det är sant att varje förändring rymmer utmaningar. Det gäller vare sig en ny skola är kommunal eller friskola. Den nya skolan får dock inte elever om inte familjer aktivt söker sig till den, vilket torde innebära att den representerar något de finner viktigt för sina barn. När kommunledningen tillstyrkt etablering är det också för att friskolan tillför något viktigt till kommunen, som att höja attraktionskraften för internationella företagsetableringar eller för universitet i staden.

– Om en ny skola är en friskola, har den också stora finansiella utmaningar under sina första år, även om den skulle vara populär. Investeringskostnaden för en ny friskola är normalt ca 15-20 miljoner kronor, innan elever finns på plats och skolpeng börjar utbetalas. En typisk ny skola i Stockholmsområdet för Internationella Engelska Skolan går första året med förlust på drygt tre miljoner kronor, andra året med noll i resultat för att i bästa fall ge ett litet överskott år tre. Detta för en skola som har stor dragningskraft. Skälet är att det tar några år innan skolan fylls med elever nerifrån och upp i årskurserna och man får skaleffekten av fulla lokaler. Även friskolor måste hantera underskott.

– För att kunna ta sådana investeringar och underskott för en ny skola, måste det finnas en huvudman som har överskott från andra skolor. Med sänkt skolpeng av det slag Åstrandsutredningen föreslår och Lindquist stödjer, skulle nästan inga nya friskolor kunna etableras. Åren av underskott skulle bli alltför många, och den finansiella styrkan från tidigare etableringar alltför svag. Det skulle bli tvärstopp för friskolor.

– Åstrandsutredningen visar också att kommuner i själva verket har bättre förutsättningar att anpassa sig till förändringar i elevtryck. ”Har en fristående skola färre sökande än platser kommer platser stå tomma på skolan och inte, som ibland är fallet för kommunala skolor, fyllas med elever….” (Åstrand sid. 313). Med andra ord: Kommuner kan aktivt fördela elever mellan sina skolor. Huvudmän för friskolor har inte rätt att göra det. Och har de bara en skola i en kommun, är de helt beroende av att många söker sig till just den skolan. Annars får de ta smällen. Det är inte självklart och enkelt för en friskola att fylla en skola. Intresset måste förtjänas.

 

Men det hävdas ju i debatten att det finns en fri etableringsrätt för friskolor. Det innebär väl också ett hot mot de kommunala skolorna om det blir en överetablering av skolor?

– Det finns ingen fri etableringsrätt för friskolor. Tillstånd till nya friskolor ges bara om de behövs långsiktigt. Det rör sig inte om ett permanent överskott av skolplatser i en kommun. Innan Skolinspektionen beviljar tillstånd för en ny friskola prövar den hur en sådan nyetablering påverkar det samlade skolväsendet i kommunen. Kravet formuleras så här i Skollagen (2010:800), 2 kap, § 5: ”För att godkännande ska lämnas krävs därutöver att utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för eleverna eller för den del av skolväsendet som anordnas av det allmänna i den kommun där utbildningen ska bedrivas.”

– Linnea Lindquist ger bilden att kommunala skolor pressas hårt av en våg av etableringar av nya friskolor. Detta är en totalt falsk verklighetsbeskrivning. Dels genomgår vi en period där det finns stort behov av nya skolor, varav friskolor täcker en del av detta utbyggnadsbehov. Under femårsperioden 2014-2019 föddes 25 000 fler barn per år än under tidigt 2000-tal. Samtidigt har ansökningarna om att få starta nya grundskolor minskat kraftigt, och andelen avslag från Skolinspektionen ökat. Det hänger inte minst samman med höjda krav på ekonomisk styrka. Antalet godkända ansökningar för nya grundskolor är de senaste åren bara en femtedel av vad de var några år dessförinnan. Den enda större huvudman som har drivit expansion i grundskolan är Internationella Engelska Skolan, och då endast i kommuner som välkomnat etableringen.

Så här ser statistiken ut över godkända ansökningar om nya grundskolor från friskolehuvudmän, i fyraårsperioder:

2009-2012           287 godkännanden

2013-2016           122

2017-2020             56

– Verkligheten är att behovet av nya grundskolor ökar, men att etableringen av friskolor mattats kraftigt och mötts av allt större svårigheter att få godkännande. De senaste fyra åren är vi nere i tillstånd för i snitt endast 14 nya friskolor per år, i hela landet, varav en del inte blir av. Detta är en radikalt annan verklighet än den Linnea Lundquist söker frammana.

Du invänder också mot bilden att enskilda kommunala skolor som tappar elever till en nyetablerad skola måste ta hela budgeteffekten genast?

– Ja, även detta är ett missförstånd från Linnea Lindquist. Kommuner som huvudmän har full frihet att finansiellt underlätta omställning för en kommunal skola. Reglerna i Skolförordningen (2011:185) rörande beslut om skolpeng gäller enbart enskilda huvudmän. Hur en kommun fördelar pengar mellan kommunala skolor regleras inte av lagen. Linnea Lindquist verkar inte vara medveten om denna skillnad mellan friskolor och kommunala skolor. Om en viss kommunal skola skulle hastigt förlora många elever till en nyetablerad friskola, står det kommunen fritt att mildra verkningarna genom att övergångsvis acceptera underskott i den skolan. Den behöver inte vid budgetering för kommunala skolor, i egenskap av huvudman för dessa, följa den skolpengsfördelning som gäller för ersättning till friskolor när kommunen uppträder som myndighet.

– Större friskolehuvudmän agerar för övrigt så hela tiden inom sin organisation; de ställer inte samma resultatkrav på en skola som just har råkat ut för en smäll, kanske i form av ett hastigt kommunalt beslut om sänkt skolpeng. Hela organisationen står solidariskt bakom alla skolor, och hjälper dem under skiftande omständigheter. Självfallet måste problem åtgärdas, som när sänkt kvalitet lett till färre elever och sämre ekonomi i en skola. Men man stöttar skolan finansiellt medan åtgärder sätts in, så att inte drastiska neddragningar behöver genomföras.

– Många kommuner har valt att tillämpa samma typ av fördelning av resurser mellan skolor som används enligt skolpengen, men det är helt frivilligt. Det är ytterst rimligt att en kommun tar ansvar för omvandlingstryck i de skolor för vilka den är huvudman – precis som större friskoleföretag gör. Och en kommun har i kraft av sin beskattningsrätt alla möjligheter att ta sådana hänsyn.

– Att, som Linnea Lindquist tenderar göra, skylla nästan alla problem i kommunala skolor på skolpengen till friskolor är grovt oegentligt. Att kommuner i besparingsdokument tenderar ange ersättningar till friskolor som skäl för besparingskrav på kommunala skolor betyder inte att detta är det verkliga sambandet.

– Verkligheten är att många kommuner har behov av att förändra strukturen för de skolor de driver som huvudmän. Byggnader kan vara nedslitna, familjer har flyttat så att antalet barn är färre i en viss kommundel, lokaler behöver användas effektivare, etc. Kommuner strävar också efter att skapa skolor med vidare upptagningsområden, och därför större, för att motverka följderna av boendesegregationen. Alla sådana förändringar är politiskt känsliga. Det är då tacksamt att skylla på att de är en effekt av friskolorna, en utomstående faktor. Linnea har ofta funnit det argumentet när hon gått igenom kommunala budgetskrivningar. Hon vill inte se dess drag av politisk och byråkratisk taktik.

/

Idag kom det en intressant rapport från Skolinspektionen ”Långvarigt låga kunskapsresultat”. De har granskat vilka insatser som skolhuvudmän med långvarigt låga kunskapsresultat gör för att vända denna utveckling. Skolinspektionen har tittat 10 år tillbaka i tiden. Granskningen omfattar 18 skolhuvudmän och 28 skolor. Bland skolhuvudmännen återfinns såväl fristående (2 st) som kommunala huvudmän. Urvalet av skolor baseras på att dessa skolor har en andel elever med godkända betyg i åk 9 som ligger under den lägsta kvartilen i jämförelse med andra skolor, varje år 2010-2019. Noterbart är att det är ett flertal skolor som återfinns hos landets tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Skolhuvudmän som alltså tillhör landets största. Trots detta har dessa  skolor alltså kunnat fortsätta att leverera dåliga kunskapsresultat under 10 års tid, utan att huvudmannen agerar. Skolinspektionen skriver ”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomfört kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat.” De fortsätter ”Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten.” De konstaterar att 27 av de 28 granskade skolorna har behov av utveckling.

Intressant nog så sammanfaller resultatet i denna granskning av Skolinspektionen med det som framkom i vår rapport ”Se skolans verkliga utmaningar – Låt alla goda krafter bidra” som vi presenterade i juni 2020. Även den rapporten tog upp det faktum att flera skolhuvudmän underlåter att agera kraftfullt för att vända skolors resultatutveckling. Syftet med vår rapport var att understryka att det yttersta ansvaret för verksamheten ligger på skolhuvudmännen. Kommunerna när det gäller de kommunala skolorna och friskoleägarna när det gäller friskolorna. Vi jämförde också det systematiska kvalitetsarbetet hos några av de större friskolehuvudmännen med bl a Göteborgs kommun, Malmö och Norrköping. Det erfarenhetsutbyte som vi hoppades att rapporten skulle kunna leda till har tyvärr inte kunnat genomföras pga pandemin. För det är viktigt att lära av varandra, precis som Skolinspektionen konstaterar i den nu aktuella rapporten.

Skolinspektionen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. Nyligen konstaterade de i rapporten ”Resultatskillnader inom skolor” bl a att över hälften av rektorerna på de granskade skolorna saknar en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena, stöd ges sällan till lärare utifrån kunskap om klassernas resultat utan efter signaler eller händelser och att en majoritet av rektorerna har som princip att blanda elever med hänsyn till socioekonomisk bakgrund snarare än utifrån elevernas tidigare kunskapsresultat när det sätter samman klasser.

Dagens rapport från Skolinspektionen pekar tydligt på vad skoldebatten borde handla om. Hur ser vi till att alla skolor blir bra skolor, hur kommer vi till rätta med de skolhuvudmän som inte tar sitt ansvar för att varje skola har ett systematiskt kvalitetsarbete? Skolinspektionen konstaterar i dagens rapport att det finns samsyn mellan huvudmän och rektorer om varför kunskapsresultaten ser ut som de gör. Men förklaringarna utgår sällan från en orsaksanalys och ingår inte heller i huvudmannens plan för utvecklingsarbetet. Ofta handlar det om att undervisningen behöver utvecklas för att bättre tillgodose elevernas behov. Trots detta har bara ett fåtal av de granskade huvudmännen genomfört riktade utvecklingsinsatser som faktiskt stärka rektors arbete med att utveckla undervisningen.

Skolinspektionen konstaterar också ”Tidigare har det varit vanligt att skolorna har betonat skolans sociala uppdrag, med konsekvensen av lägre förväntan på elevernas lärande och resultat.”

Ett intressant konstaterande mot bakgrund av att det kompensatoriska uppdraget och de kunskapsmål som faktiskt finns för skolan. De menar till och med att godkända betyg i alla ämnen framstår som ett mer sekundärt mål än målet gymnasiebehörighet. Bristande uppföljning av de insatser som göra är en annan kritik mot skolhuvudmännen. Det innebär att det inte går att utvärdera vilken betydelse som genomförda insatser har haft för elevernas kunskapsutveckling.

För mig är det helt obegripligt att inte Skolinspektionens rapporter leder till större diskussioner. De visar tydligt på att det finns brister i svenska skola. Det är kunskapsbrister som bl a har in grund i bristande ledarskap. I stället handlar debatten om att man ska förbjuda friskolor att ha kö, att det är ett problem att elever väljer bort kommunala skolor till förmån för friskolor och att friskolor är ”överkompenserade”. Det senare ett påstående som inte är sant. I grunden handlar kritiken mot friskolor att man inte vill se effekterna av att människor väljer skola.

Men mot bakgrund av bl a Skolinspektionens rapporter, berättelser om mobbing mm och bristande studiero på många skolor;

Det går knappast att klandra de som väljer en friskola. De långa köerna visar ju dessutom att det är många fler som vill ha en friskoleplats. Var femte elev har redan valt en friskola. Den fråga som många borde ställa sig är – Varför gör de det? En del svar på denna fråga ligger i de rapporten som jag har nämnt ovan.

/

 

Många elever får idag inte en utbildning som ger dem rätt start i livet. Förra året var det över 16.000 elever som lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dessa elever kommer från skolor som saknar ordning och reda, ett bristande ledarskap som innebär att eleverna inte lär sig det de behöver. Många får inte ens rätt att läsa vidare på gymnasiet. Detta borde skoldebatten handla om. Istället fokuserar debatten på att problemet är elevernas kvalitet som avgör om skolor är bra eller dåliga. Bra skolor är bra därför att eleverna är bra – inte därför att rektorer är bra ledare, att lärarna är erfarna och duktiga, eller att undervisningen håller hög kvalitet. Dåliga skolor är därmed dåliga, därför att eleverna är dåliga.

Detta är ett märkligt och felaktigt synsätt.

Vi vet att alla elever har olika utgångsläge. Det handlar om hur mycket de har lärt sig tidigare, om de gillar att gå i skolan eller inte, hur bra de kan språket eller om föräldrarna kan ge dem stöd. Men alla kan lära sig mer oavsett var man startar. Det är längden på utbildningsresan som räknas och den bestäms av hur bra skola man går i. Därför är det också konstigt att vi inte har ett mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå under skolåren. En skola som lyckas med att höja kunskapsnivån hos elever med låga förkunskaper kan då mycket väl visa sig vara en bättre skola än den som har elever som hade goda kunskaper redan när de började skolan. Några friskolehuvudmän har låtit forskare ta fram ett sådant mått.

Likvärdighet handlar om att alla elever har rätt att gå i en skola med utbildning av hög kvalitet som är anpassad till varje elevs förutsättningar. Idag har Sverige en skola där många elever har utländsk bakgrund. De kan ha kommit hit mitt i skolåren, vara födda utomlands och kommit hit före skolåldern eller ha föräldrar som är födda utomlands men själva födda i Sverige. Detta är en helt annan verklighet än den som fanns i svensk skola för 50 år sedan. Den tid som många av de som då gick i skolan jämför med dagens. Då var barn med utländsk bakgrund mycket ovanligt, och fanns knappt alls utanför storstäderna. Då avgjorde bostadens lokalisering vilken skola eleven blev placerad i. Hyreshusområdenas barn blandades sällan med villaägarnas. Jag vet, jag gick själv i en sådan skola i ett hyreshusområde. Då krävde ett skolbyte att  man flyttade. Annars gick det inte att byta, inte ens om barnet var mobbat.

Friskolereformen ändrade på detta. Den innebar att familjer kunde välja skola utan att behöva flytta. Boendesegregationen fick mindre genomslag. Samtidigt fick politiker och tjänstemän mindre makt när människor kunde välja. Det är detta som är viktigt att komma ihåg i dagens debatt. För i grunden handlar den om att politiker och tjänstemän ska återta en del av denna makt och därmed se till att det blir en ”bättre fördelning av eleverna med hänsyn till bakgrunden”. De kallar det för en allsidig social sammansättning. Men vad som egentligen detta innebär kan ingen svara på, men det ska vara en skyldighet för rektorer och huvudmän att jobba för.

Det som borde vara i fokus i skoldebatten, och som föräldrarna tycker är viktigt, är vad som händer i klassrummet. Hur är kvaliteten i varje skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola? Alla skolor ska granskas hårt och ofta. Hur bra är rektor? Hur väl leds och drivs skolan? Hur mäter skolan kvaliteten och ger återkoppling på resultaten? Hur duktiga är lärarna? Hur lugnt är det i klassrummen och i korridorerna? Hur mycket lär sig varje elev utifrån sina förutsättningar?

Trots årtionden av diskussioner om mobbing i skolan så finns problemet alltjämt. Hur kan det komma sig att mobbing och rasism förekommer på skolor? Rädda Barnens och Friends rapporter om detta den senaste veckan är förfärande läsning. Hur kan detta fortgå?

Målet måste vara att alla skolor i Sverige ska vara bra, oavsett huvudman och oavsett var i landet de finns. Men det verkar som om man glömmer bort i debatten att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Ändå handlar debatten nästan enbart om de skolor där 15 procenten av eleverna går.

De stora befolkningsförändringar som skett av det svenska samhället det senaste halvseklet är en stor utmaning. Sverige har blivit det mångkulturella samhälle som det talats om så länge. Det påverkar givetvis även skolan. Förmågan att klara det uppdraget skiftar verkligen och man kan fundera på hur lärarutbildningen förbereder de blivande lärarna för detta uppdrag.

Samtidigt finns det idag mycket kunskap och erfarenhet hos framgångsrika kommuner och friskolor som man kan lära av. Och Skolinspektionen måste få bättre verktyg och resurser för att kunna granska skolornas kvalitet. För det finns inga dåliga elever. Det handlar om varje skolas förmåga att utgå ifrån de elever man har. Var och en kan inse att detta är en tuff uppgift men som Skolinspektionen konstaterar, det finns skolor som klarar det uppdraget. Låt oss lära av dem.

I dag kom Friendsrapporten 2021. Den handlar om trygghetens på skolor runt om i landet. Elever i grundskolan har svarat på frågor om mobbing, kränkningar mm. Resultatet av enkäten är beklämmande och understryker vikten av att en elev måste kunna få byta skola om skolmiljön inte är bra för eleven. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då det var näst intill omöjligt för en mobbad elev att byta skola. Det krävdes tillstånd från kommunen för att få göra det, även om det var uppenbart att eleven var mobbad på skolan. De familjer som kunde flyttade från skolans upptagningsområde till en annan skola. En möjlighet som var få förunnade.

I och med friskolereformen så finns inte denna begränsning kvar längre och det är många som kan vittna om vilken befrielse det var att kunna byta till en annan skola och därmed komma ifrån den förfärliga mobbningssituationen som den förra skolan inte hade haft förmåga att hantera.

Detta är ett perspektiv på skolvalet som sällan är uppe i debatten, individens möjlighet att idag ”ta sin mats ur skolan” om skolan inte har förmåga att hantera mobbning och kränkande beteenden. Friendsrapporten visar att det tyvärr är många elever som även under det senaste året har upplevt mobbing och att de inte fått stöd från vuxna i skolan för att hantera situationen. Friends pekar på att myndigheterna måste få bättre förutsättningar för att kräva att problemen åtgärdas. Men när nästan var 5:e elev i åk 6-9 (19%) svarar att man sällan eller aldrig upplever att personalen på skolan agerar när de märker/får veta att elever blir illa behandlade/kränkta så anser jag att det vittnar om ett ledarskapsproblem i skolan. För mig blir den naturliga frågan;  ”Vilken koll har egentligen huvudmännen på hur detta förebyggande arbete mot mobbing och kränkning fungerar i deras skola/or? ”.

Trygghet – i grunden handlar det om en bra skolmiljö där det finns en kultur för att ta tag i problemen så fort de uppstår – borde vara en självklarhet i alla skolor i ett land som har skolplikt. Vi vet också att ordning och reda i skolan är en av de viktigaste grunderna för skolvalet. Det handlar om skolhuvudmannens ansvar gentemot varje elev. När skolan inte kan leverera detta är det tur att det finns en väg ut i dagens skolsystem för de flesta drabbade elever. De kan byta till en annan skola.

/

”I skolan ska man kämpa för kunskap – inte maximal vinst” det är rubriken på förstasidan i DI idag. Citatet är från en intervju med utbildningsministern där hon, föga förvånande, aviserar att socialdemokraterna kommer att söka majoritet för sänkt skolpeng för friskolor och för att ändra på ett kösystem till friskolor som de anser vara fel.

Det som är intressant med (s) klappjakt på friskolor är att de kommer undan med svepande påståenden. Det hade ju varit rätt naturligt att ställa följdfrågan till ministern ”Vilka friskolehuvudmän menar du sätter maximal vinst före kunskap?” Svaret på den frågan är ju minst sagt intressant. Är det AcadeMedia som har en rörelsemarginal på ca 2,5 procent efter skatt? Eller är det den lilla skolhuvudmannen vars ägare tar utdelning vart 5:e år i stället för lön varje år? Eller är det alla som har ett AB för att de – enligt den rådande (s) retoriken – är verksamheter som bara är ute efter vinst och därmed struntar i kvalitet?

Nu ställs inte frågan i denna intervju. Därför får vi, och hundratals friskolehuvudmän, fortsätta att leva i okunskap om vad ministern och hennes kollegor menar konkret. Hur många är det egentligen som sitter på de anklagades bänk?

Sista ordet är knappast sagt i denna fråga så förhoppningsvis finns det någon journalist som kan ställa följdfrågan;

”Kan du namnge en eller flera friskolehuvudmän som du menar sätter maximal vinst före kunskap?”.