Idag kom det en intressant rapport från Skolinspektionen ”Långvarigt låga kunskapsresultat”. De har granskat vilka insatser som skolhuvudmän med långvarigt låga kunskapsresultat gör för att vända denna utveckling. Skolinspektionen har tittat 10 år tillbaka i tiden. Granskningen omfattar 18 skolhuvudmän och 28 skolor. Bland skolhuvudmännen återfinns såväl fristående (2 st) som kommunala huvudmän. Urvalet av skolor baseras på att dessa skolor har en andel elever med godkända betyg i åk 9 som ligger under den lägsta kvartilen i jämförelse med andra skolor, varje år 2010-2019. Noterbart är att det är ett flertal skolor som återfinns hos landets tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö. Skolhuvudmän som alltså tillhör landets största. Trots detta har dessa  skolor alltså kunnat fortsätta att leverera dåliga kunskapsresultat under 10 års tid, utan att huvudmannen agerar. Skolinspektionen skriver ”Granskningen visar att det är ovanligt att huvudmannen genomfört kraftfulla insatser baserade på en tydlig problembild för att vända långvarigt låga resultat.” De fortsätter ”Endast ett fåtal granskade huvudmän visar att uppföljning, analys, stöd och insatser är verktyg i ett förbättringsarbete som hela styrkedjan deltar i, och som tydligt syftar till att bryta de låga resultaten.” De konstaterar att 27 av de 28 granskade skolorna har behov av utveckling.

Intressant nog så sammanfaller resultatet i denna granskning av Skolinspektionen med det som framkom i vår rapport ”Se skolans verkliga utmaningar – Låt alla goda krafter bidra” som vi presenterade i juni 2020. Även den rapporten tog upp det faktum att flera skolhuvudmän underlåter att agera kraftfullt för att vända skolors resultatutveckling. Syftet med vår rapport var att understryka att det yttersta ansvaret för verksamheten ligger på skolhuvudmännen. Kommunerna när det gäller de kommunala skolorna och friskoleägarna när det gäller friskolorna. Vi jämförde också det systematiska kvalitetsarbetet hos några av de större friskolehuvudmännen med bl a Göteborgs kommun, Malmö och Norrköping. Det erfarenhetsutbyte som vi hoppades att rapporten skulle kunna leda till har tyvärr inte kunnat genomföras pga pandemin. För det är viktigt att lära av varandra, precis som Skolinspektionen konstaterar i den nu aktuella rapporten.

Skolinspektionen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete på varje skola. Nyligen konstaterade de i rapporten ”Resultatskillnader inom skolor” bl a att över hälften av rektorerna på de granskade skolorna saknar en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena, stöd ges sällan till lärare utifrån kunskap om klassernas resultat utan efter signaler eller händelser och att en majoritet av rektorerna har som princip att blanda elever med hänsyn till socioekonomisk bakgrund snarare än utifrån elevernas tidigare kunskapsresultat när det sätter samman klasser.

Dagens rapport från Skolinspektionen pekar tydligt på vad skoldebatten borde handla om. Hur ser vi till att alla skolor blir bra skolor, hur kommer vi till rätta med de skolhuvudmän som inte tar sitt ansvar för att varje skola har ett systematiskt kvalitetsarbete? Skolinspektionen konstaterar i dagens rapport att det finns samsyn mellan huvudmän och rektorer om varför kunskapsresultaten ser ut som de gör. Men förklaringarna utgår sällan från en orsaksanalys och ingår inte heller i huvudmannens plan för utvecklingsarbetet. Ofta handlar det om att undervisningen behöver utvecklas för att bättre tillgodose elevernas behov. Trots detta har bara ett fåtal av de granskade huvudmännen genomfört riktade utvecklingsinsatser som faktiskt stärka rektors arbete med att utveckla undervisningen.

Skolinspektionen konstaterar också ”Tidigare har det varit vanligt att skolorna har betonat skolans sociala uppdrag, med konsekvensen av lägre förväntan på elevernas lärande och resultat.”

Ett intressant konstaterande mot bakgrund av att det kompensatoriska uppdraget och de kunskapsmål som faktiskt finns för skolan. De menar till och med att godkända betyg i alla ämnen framstår som ett mer sekundärt mål än målet gymnasiebehörighet. Bristande uppföljning av de insatser som göra är en annan kritik mot skolhuvudmännen. Det innebär att det inte går att utvärdera vilken betydelse som genomförda insatser har haft för elevernas kunskapsutveckling.

För mig är det helt obegripligt att inte Skolinspektionens rapporter leder till större diskussioner. De visar tydligt på att det finns brister i svenska skola. Det är kunskapsbrister som bl a har in grund i bristande ledarskap. I stället handlar debatten om att man ska förbjuda friskolor att ha kö, att det är ett problem att elever väljer bort kommunala skolor till förmån för friskolor och att friskolor är ”överkompenserade”. Det senare ett påstående som inte är sant. I grunden handlar kritiken mot friskolor att man inte vill se effekterna av att människor väljer skola.

Men mot bakgrund av bl a Skolinspektionens rapporter, berättelser om mobbing mm och bristande studiero på många skolor;

Det går knappast att klandra de som väljer en friskola. De långa köerna visar ju dessutom att det är många fler som vill ha en friskoleplats. Var femte elev har redan valt en friskola. Den fråga som många borde ställa sig är – Varför gör de det? En del svar på denna fråga ligger i de rapporten som jag har nämnt ovan.

/

 

Många elever får idag inte en utbildning som ger dem rätt start i livet. Förra året var det över 16.000 elever som lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dessa elever kommer från skolor som saknar ordning och reda, ett bristande ledarskap som innebär att eleverna inte lär sig det de behöver. Många får inte ens rätt att läsa vidare på gymnasiet. Detta borde skoldebatten handla om. Istället fokuserar debatten på att problemet är elevernas kvalitet som avgör om skolor är bra eller dåliga. Bra skolor är bra därför att eleverna är bra – inte därför att rektorer är bra ledare, att lärarna är erfarna och duktiga, eller att undervisningen håller hög kvalitet. Dåliga skolor är därmed dåliga, därför att eleverna är dåliga.

Detta är ett märkligt och felaktigt synsätt.

Vi vet att alla elever har olika utgångsläge. Det handlar om hur mycket de har lärt sig tidigare, om de gillar att gå i skolan eller inte, hur bra de kan språket eller om föräldrarna kan ge dem stöd. Men alla kan lära sig mer oavsett var man startar. Det är längden på utbildningsresan som räknas och den bestäms av hur bra skola man går i. Därför är det också konstigt att vi inte har ett mått på skolans förmåga att höja elevens kunskapsnivå under skolåren. En skola som lyckas med att höja kunskapsnivån hos elever med låga förkunskaper kan då mycket väl visa sig vara en bättre skola än den som har elever som hade goda kunskaper redan när de började skolan. Några friskolehuvudmän har låtit forskare ta fram ett sådant mått.

Likvärdighet handlar om att alla elever har rätt att gå i en skola med utbildning av hög kvalitet som är anpassad till varje elevs förutsättningar. Idag har Sverige en skola där många elever har utländsk bakgrund. De kan ha kommit hit mitt i skolåren, vara födda utomlands och kommit hit före skolåldern eller ha föräldrar som är födda utomlands men själva födda i Sverige. Detta är en helt annan verklighet än den som fanns i svensk skola för 50 år sedan. Den tid som många av de som då gick i skolan jämför med dagens. Då var barn med utländsk bakgrund mycket ovanligt, och fanns knappt alls utanför storstäderna. Då avgjorde bostadens lokalisering vilken skola eleven blev placerad i. Hyreshusområdenas barn blandades sällan med villaägarnas. Jag vet, jag gick själv i en sådan skola i ett hyreshusområde. Då krävde ett skolbyte att  man flyttade. Annars gick det inte att byta, inte ens om barnet var mobbat.

Friskolereformen ändrade på detta. Den innebar att familjer kunde välja skola utan att behöva flytta. Boendesegregationen fick mindre genomslag. Samtidigt fick politiker och tjänstemän mindre makt när människor kunde välja. Det är detta som är viktigt att komma ihåg i dagens debatt. För i grunden handlar den om att politiker och tjänstemän ska återta en del av denna makt och därmed se till att det blir en ”bättre fördelning av eleverna med hänsyn till bakgrunden”. De kallar det för en allsidig social sammansättning. Men vad som egentligen detta innebär kan ingen svara på, men det ska vara en skyldighet för rektorer och huvudmän att jobba för.

Det som borde vara i fokus i skoldebatten, och som föräldrarna tycker är viktigt, är vad som händer i klassrummet. Hur är kvaliteten i varje skola, oavsett om det är en friskola eller en kommunal skola? Alla skolor ska granskas hårt och ofta. Hur bra är rektor? Hur väl leds och drivs skolan? Hur mäter skolan kvaliteten och ger återkoppling på resultaten? Hur duktiga är lärarna? Hur lugnt är det i klassrummen och i korridorerna? Hur mycket lär sig varje elev utifrån sina förutsättningar?

Trots årtionden av diskussioner om mobbing i skolan så finns problemet alltjämt. Hur kan det komma sig att mobbing och rasism förekommer på skolor? Rädda Barnens och Friends rapporter om detta den senaste veckan är förfärande läsning. Hur kan detta fortgå?

Målet måste vara att alla skolor i Sverige ska vara bra, oavsett huvudman och oavsett var i landet de finns. Men det verkar som om man glömmer bort i debatten att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Ändå handlar debatten nästan enbart om de skolor där 15 procenten av eleverna går.

De stora befolkningsförändringar som skett av det svenska samhället det senaste halvseklet är en stor utmaning. Sverige har blivit det mångkulturella samhälle som det talats om så länge. Det påverkar givetvis även skolan. Förmågan att klara det uppdraget skiftar verkligen och man kan fundera på hur lärarutbildningen förbereder de blivande lärarna för detta uppdrag.

Samtidigt finns det idag mycket kunskap och erfarenhet hos framgångsrika kommuner och friskolor som man kan lära av. Och Skolinspektionen måste få bättre verktyg och resurser för att kunna granska skolornas kvalitet. För det finns inga dåliga elever. Det handlar om varje skolas förmåga att utgå ifrån de elever man har. Var och en kan inse att detta är en tuff uppgift men som Skolinspektionen konstaterar, det finns skolor som klarar det uppdraget. Låt oss lära av dem.

I dag kom Friendsrapporten 2021. Den handlar om trygghetens på skolor runt om i landet. Elever i grundskolan har svarat på frågor om mobbing, kränkningar mm. Resultatet av enkäten är beklämmande och understryker vikten av att en elev måste kunna få byta skola om skolmiljön inte är bra för eleven. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då det var näst intill omöjligt för en mobbad elev att byta skola. Det krävdes tillstånd från kommunen för att få göra det, även om det var uppenbart att eleven var mobbad på skolan. De familjer som kunde flyttade från skolans upptagningsområde till en annan skola. En möjlighet som var få förunnade.

I och med friskolereformen så finns inte denna begränsning kvar längre och det är många som kan vittna om vilken befrielse det var att kunna byta till en annan skola och därmed komma ifrån den förfärliga mobbningssituationen som den förra skolan inte hade haft förmåga att hantera.

Detta är ett perspektiv på skolvalet som sällan är uppe i debatten, individens möjlighet att idag ”ta sin mats ur skolan” om skolan inte har förmåga att hantera mobbning och kränkande beteenden. Friendsrapporten visar att det tyvärr är många elever som även under det senaste året har upplevt mobbing och att de inte fått stöd från vuxna i skolan för att hantera situationen. Friends pekar på att myndigheterna måste få bättre förutsättningar för att kräva att problemen åtgärdas. Men när nästan var 5:e elev i åk 6-9 (19%) svarar att man sällan eller aldrig upplever att personalen på skolan agerar när de märker/får veta att elever blir illa behandlade/kränkta så anser jag att det vittnar om ett ledarskapsproblem i skolan. För mig blir den naturliga frågan;  ”Vilken koll har egentligen huvudmännen på hur detta förebyggande arbete mot mobbing och kränkning fungerar i deras skola/or? ”.

Trygghet – i grunden handlar det om en bra skolmiljö där det finns en kultur för att ta tag i problemen så fort de uppstår – borde vara en självklarhet i alla skolor i ett land som har skolplikt. Vi vet också att ordning och reda i skolan är en av de viktigaste grunderna för skolvalet. Det handlar om skolhuvudmannens ansvar gentemot varje elev. När skolan inte kan leverera detta är det tur att det finns en väg ut i dagens skolsystem för de flesta drabbade elever. De kan byta till en annan skola.

/

”I skolan ska man kämpa för kunskap – inte maximal vinst” det är rubriken på förstasidan i DI idag. Citatet är från en intervju med utbildningsministern där hon, föga förvånande, aviserar att socialdemokraterna kommer att söka majoritet för sänkt skolpeng för friskolor och för att ändra på ett kösystem till friskolor som de anser vara fel.

Det som är intressant med (s) klappjakt på friskolor är att de kommer undan med svepande påståenden. Det hade ju varit rätt naturligt att ställa följdfrågan till ministern ”Vilka friskolehuvudmän menar du sätter maximal vinst före kunskap?” Svaret på den frågan är ju minst sagt intressant. Är det AcadeMedia som har en rörelsemarginal på ca 2,5 procent efter skatt? Eller är det den lilla skolhuvudmannen vars ägare tar utdelning vart 5:e år i stället för lön varje år? Eller är det alla som har ett AB för att de – enligt den rådande (s) retoriken – är verksamheter som bara är ute efter vinst och därmed struntar i kvalitet?

Nu ställs inte frågan i denna intervju. Därför får vi, och hundratals friskolehuvudmän, fortsätta att leva i okunskap om vad ministern och hennes kollegor menar konkret. Hur många är det egentligen som sitter på de anklagades bänk?

Sista ordet är knappast sagt i denna fråga så förhoppningsvis finns det någon journalist som kan ställa följdfrågan;

”Kan du namnge en eller flera friskolehuvudmän som du menar sätter maximal vinst före kunskap?”.

 

Ibland funderar jag över hur det kommer sig att skolvalet och skolpengen förefaller intressera DN:s ledarsida mer än frågan om kvalitet och kunskapskrav och hur framgångsrika skolor jobbar för att fånga upp alla elever oavsett bakgrund, tidigt i skolan, och därmed minskar risken för att de hamnar i dåligt sällskap och inte klarar sin skolgång. Inger Enkvist tar upp vikten av kunskapsfokus i artikel efter artikel på ett förtjänstfullt sätt. Så även i denna intervju. Men hon är dessvärre ganska ensam i sitt fokus på hur man får alla skolor att bli bra skolor. Det är som om det faktum att 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor inte behöver beaktas i denna systemdebatt.

För skoldebatten handlar inte om hur vi ser till att så många elever som möjligt lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet. Den handlar inte om vad som händer i skolan och i klassrummet utan den handlar om friskolor, där de 15 procenten eleverna går.

DN skriver idag om skolpengen på ledarsidan. Inspirationen kommer bl a från Lärarförbundet som länge drivit frågan att skolpengen ska baseras på gruppstorlek snarare än dagen system med individuell skolpeng. Även den sk Likvärdighetsutredningen reflekterade över denna modell som baseras på grupp, men landade i stället på förslaget att skolpengen ska sänkas för de elever som väljer en friskola. Tanken om gruppbaserad skolpeng bygger bl a på föreställningen att friskolor är överkompenserade i dagens system och att det stimulerar till stora klasser och därmed följande resurseffektivitet. Men verkligheten är att friskolorna snarare är underkompenserade, vilket skolforskaren Gabriel H Sahlgren har visat i denna analys av Likvärdighetsutredningens förslag.

Debatten är inte ny, och jag vill här påminna om den replik som Hans Bergström hade i SvD i december förra året, till Lärarförbundets ordförande.

”Friskoleelever har för låg skolpeng”

Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Det skriver Hans Bergström i en replik om skolpengen.

Publicerad 2020-12-28

REPLIK | SKOLPENGEN

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, har länge visat att hon förstår skolekonomi bättre än de flesta andra. Så också i hennes debattartikel på juldagen. Skolpengen ger starka incitament att fylla klasser, eftersom kostnaden för en extra elev är marginell. Det är genom att fylla klasser som man kan nå en god ekonomi, inte genom att skära i väsentliga kostnader, som andra felaktigt fått för sig (till exempel ordföranden i riksdagens utbildningsutskott).

Med den logik Jaara Åstrand anför, tomma platser i kommunala skolor och fyllda klasser i friskolor, skulle friskolor alltid få högre ersättning per elev än kommunala skolor. Men så ser det inte ut. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Elever i kommunalt drivna grundskolor har i snitt cirka 10 000 högre ersättning än elever i friskolor. Detta kan bara delvis förklaras med socioekonomiska skillnader, som antalet ”nyanlända”.

Sanningen måste alltså rymma något mer än vad Jaara Åstrand redovisar. En aspekt är att det inte alls är så lätt för friskolor att fylla klasser som Jaara Åstrand tycks tro. Det kräver utomordentligt gott rykte hos föräldrar för kvalitet och ordning, så att en skola kan bygga en kö, som också gör att barn som flyttar snabbt kan ersättas av nya elever. En friskola har bara sig själv att lita till därvidlag, medan en kommun kan aktivt fördela sina elever mellan skolor. Åstrands-utredningen (icke att förväxla med artikelförfattaren) konstaterar faktiskt detta: ”Har en fristående skola färre sökande än platser kommer platser att stå tomma och inte, som ibland är fallet i kommunala skolor, fyllas med elever…” (sid 313).

Under de år vi nu genomgår ökar antalet elever kraftigt i grundskolan. Det gör att kommuner kan fylla upp sina existerande skolor, vilket har sänkt den relativa skolpengen för friskolor de senaste åren.

Men det finns en faktor till, nämligen att dagens regler för ”lika villkor” i praktiken inte leder till lika behandling av offentliga och enskilda huvudmän. Administrationsersättningen till friskolor anges i skolförordningen som en schablon om 3 procent, medan den verkliga administrationskostnaden uppgår till 6-8 procent. Lokalkostnadsersättningen, som väger tungt i ekonomin, manipuleras av många kommuner genom att de sätter låg eller ingen internränta på kommunala skollokaler, medan friskolor är hänvisade till en lokalhyresmarknad där avkastningskravet ligger på 7-12 procent. Kommunerna har med dagens regelsystem stora möjligheter att vägra ge friskolor tilläggsbelopp för elever med extraordinära stödbehov; familjer med sådana behov söker sig ofta till friskolor.

Detta är tre tunga exempel. Om dessa och vissa andra brister i tillämpningen av ”lika villkor” (som momsreglerna) åtgärdades, kunde det sedan gå att sansat diskutera avdrag från den korrekta utgångsnivån. Man bör samtidigt komma ihåg att kommuner inte är någon svag aktör utan har en rätt till skatteuttag bakom sig som enskilda huvudmän saknar.

Det andra stora problemet med Jaara Åstrand resonemang handlar om incitament. Det var mest av det skälet som Åstrandsutredningen avvisade Lärarförbundets förslag om ersättning per klass i stället för elev. Individersättningen ger bra skolor starka skäl att ta in fler elever, vilket är ett samhällsintresse. Den ger kommuner, men också friskolor, anledning att rationalisera, vilket också är ett samhällsintresse. Hög kostnad kan inte vara ett mål i sig.

En fast ersättning per klass, oavsett klassens storlek, leder till onödig fördyring och samhällsekonomiskt slöseri under år när behovet av elevplatser är stort. Tanken att kommuner skulle få räkna klasser som fulla även när de är halvfulla är faktiskt samhällsekonomiskt huvudlös.

 

Hans Bergström
docent, engagerad i Internationella Engelska Skolan, grundad av hans hustru Barbara Bergström. ”The Hans and Barbara Bergstrom Foundation” äger 13.8 procent av IES.

 

Jag har träffat Aida Hadzialic (AH) vid ett flertal tillfällen. När hon var statsråd och sedan hon avgått som minister. Det är en ambitiös person, kunnig och insiktsfull. Därför är det sorgligt att läsa det hon skriver på sin Facebook den 12 juli  för jag tror inte att hon tror själv på det hon skriver.

Jag har respekt för att man anser att friskolor inte ska finnas, även om jag givetvis inte alls håller med om detta. Men jag har ingen förståelse för att man tar till argument som inte har någon grund i verkligheten för att få med människor för sin sak. Det är ärligare att säga som det är – vi vill inte ha friskolor.

 

En faktagranskning av det AH skriver i sitt FB-inlägg ger anledning till följande kommentarer:

”För två dagar sedan skrev den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg en välkommen krönika. Hon hade i flera veckor intervjuat rektorer som arbetat i en av landets största gymnasiekoncerner inom Academedia. Rektorerna vittnade om glädjebetyg, en rädsla för att tala med medier och om hur vinstjakten går före barnens framtid.”

Kommentar: AcadeMedias kommunikationsdirektör Paula Hammerskog har bloggat om Expressenledaren. Det finns ca 275 rektorer hos Academedia. Att det går att finna enskilda kritiska röster är inte konstigt. Det kan man högst sannolikt göra även bland kommunala rektorer utan att det kan tas till intäkt för att kommunala skolor har ett systemfel. Academedia var tidiga med att införa en visselblåsarfunktion och meddelarfrihet. Ledningen på Academedia har varit tydliga med att påtryckningar kring betygssättningen är helt oacceptabla samt att rörliga löner endast finns inom gymnasieskolan och inte får kopplas till elevernas resultat. Hade beskrivningen i Dahlbergs artikel stämt hade ju Academedia haft en stor personalomsättning, men det har de inte. Alla studier som gjorts visar ju på att friskolor generellt har mer nöjda medarbetare med bättre relationer till sina arbetsgivare än i kommunala skolor. Glädjebetyg är absolut ett problem vi måste komma till rätta med, men det är inte typiskt för friskolor.

 

”Mäktiga skolkoncerner har de senaste åren flyttat skattepengar utomlands. ”

Kommentar: Det är förklarligt att exemplet inte konkretiseras, för det finns inget sådant flöde. Vissa av de större svenska friskoleföretagen bedriver verksamhet även i andra länder, men det betyder inte att svenska skattepengar går dit.

 

”Bristen på ett fungerande regelverk har lett till att Skolinspektionen vid upprepade tillfällen tvingats stänga friskolor på grund av dess koppling till våldsbejakande islamism. ”

Kommentar: Detta visar ju framförallt att regelverket fungerar. Det stämmer att en handfull friskolor har haft allvarliga fel och därför lagts ned. Och det är självfallet viktigt att agera mot de huvudmän som inte följer regelverken, oavsett om det är kommunala eller fristående skolor. Skolinspektionen har för övrigt också framhållit de stora friskolekoncernernas systematiska kvalitetsarbete som ett föredöme.

 

”Vid andra tillfällen har de inte ens kunnat spåra bolagens ägare för att bedöma om huvudmännen är lämpliga. ”

Kommentar: Detta handlar om ett enda exempel där det av olika byråkratiska skäl drog ut på tiden att få fram rätt papper från andra länder för att bekräfta ägares ägare. Det råder dock ingen som helst tvekan om vilka personer som är det aktuella företagets huvudägare och Skolinspektionen har också godkänt dessa ägare.

 

”Samtidigt har betygen i friskolekoncernernas verksamheter klassats som affärshemligheter.”

Kommentar: Att påstå att detta bara gäller friskolekoncerner är för det första helt fel. Det gäller alla friskolor som är AB. För det andra är detta ett beslut som bygger på Statistiska Centralbyråns (SCB) tolkning av sekretessregler för statistik. Ingen annan har velat se denna stränga tolkning av statistiksekretessen, allra minst friskolorna. Vi välkomnar därför att en ny lagstiftning kommit på plats som gör att siffrorna är publika igen. Vår uppfattning är att denna lagstiftning borde bli permanent och har inget emot öppenhet.

 

”Den offentliga skolpengen var aldrig till för att finansiera friskolejättarnas vinster i Saudiarabien.”

Kommentar: Det här är rent trams. Det finns inget exempel på att friskolor bedrivit verksamhet med skattemedel i Saudiarabien. Förmodligen syftar AH på att Kunskapsskolan startat en skola i Saudiarabien med hjälp av saudisk finansiering. Lyssna på Peje Emilssons kommentar till detta felaktiga påstående som hennes dåvarande ministerkollega Shekarabi framförde för flera år sedan och som nu AH försöker att ge nytt liv. Det var osanning då och det är osanning nu.

 

”Sverige är idag det enda landet i hela världen som pumpar in miljarder i ett skolsystem – som inte går att granska – utan att begränsa vinstuttagen.”

Kommentar: Sverige är snarare det enda landet som tillåter att alla föräldrar kan välja skola bland flera alternativ, utan att det krävs en tjock plånbok. Om inte friskoleföretagen hade funnits hade de allra flesta föräldrar och elever bara varit hänvisade till den kommunala skolan. Den genomsnittliga vinsten för friskoleföretag är ca 2,5 % av omsättningen, efter skatt. Utdelningen är naturligtvis ännu mindre eftersom det mesta av överskotten återinvesteras. Att det inte skulle gå att granska hur man använder överskotten stämmer självklart inte. Skolinspektionen har full insyn i friskolornas ekonomi, vilket bl a visas av denna rapport till regeringen. Dessutom har alla de friskolor som är AB offentliga årsredovisningar som finns tillgänglig via Bolagsverket.

 

Till slut

Det fria skolvalet har ett starkt stöd, inte minst bland landets barnfamiljer. Allt fler väljer friskolor för sina barn och en stor majoritet av friskolorna är AB. Det är inte för att friskolorna är vinstfixerade, utan för att det är en bra verksamhetsform. Den stora majoriteten friskolor är små. 495 friskolehuvudmän med färre än 500 elever tar idag emot hela 45 procent av de elever som går i fristående grundskolor. Samtliga är AB. Eleverna som går här har frivilligt valt dessa skolor. Det kommer de inte att kunna göra om aktiebolagsformen förbjuds. Då kommer skolvalet att starkt begränsas eller t o m försvinna på många platser eftersom enbart en bråkdel av dagens friskolor då kommer att bli kvar. Det kanske är AH och socialdemokratins syfte. Men i så fall vore det ärligare att också säga det till alla de föräldrar som ingenting hellre vill än låta sina barn gå i en friskola.

/

Det finns ett starkt stöd för att det är rätt att välja skola. Bland de som har barn i åldern 0-16 år är det 3 av 4 som anser att det är rätt. Det är en stor och viktigt grupp av väljarkåren. Och det ständigt ökade intresset för friskolor visar att det inte bara är ord utan också handling. Att kunna välja skola är viktigt för många, inte minst för föräldrar med invandrarbakgrund. Det sneare visar en nyligen genomförd undersökning.

Barn är olika och de som känner barnet bäst är föräldrarna. Det är lätt att glömma varför friskolereformen, och därmed också möjligheten att, oavsett plånbokens storlek, kunna välja skola kom till. Förtvivlade föräldrar kämpade för att deras mobbade barn skulle få möjlighet att byta skola. Då krävdes det tillstånd av kommunala tjänstemän eller politiker för att få komma bort från de som gjorde skoldagen till en mardröm för dessa mobbade elever. Idag har föräldrarna möjlighet att ta tag i problemet om skolan inte förmår åtgärda det, genom att helt enkelt ”ta sin Mats ur skolan” och byta till en annan skola som kan ge deras barn en bra skoltid. Många var förvisade till den närmsta skolan enligt närhetsprincipen och oavsett kvalitet så var det den skolan som gällde. om inte föräldrarna hade råd att köpa en bostad i närheten av en bättre skola förstås. Detta är bakgrunden till friskolereformen som många verkar ha glömt bort. En friskolereform som många av dagens unga har växt upp med och tar för given. Idag är många av dem föräldrar eller på väg att bli föräldrar.

Men skolval förutsätter också att det finns alternativ att välja mellan. Därför spelar förutsättningarna för att driva friskola roll. Det är när det finns bra alternativ, oavsett huvudman, att välja mellan som det blir skolval på riktigt. Därför är kvalitetskontroller och en tuff Skolinspektion viktigt. Många, oavsett partifärg, säger att de slår vakt om skolvalet och att det ska finnas kvar. Men tänk efter. Vill de verkligen det? För om man slår undan benen för friskolorna, genom att till exempel sänka skolpengen för de elever som väljer en friskola (som bl a (s) säger sig vilja) så att den lilla marginal som finns idag försvinner och ekonomin inte går att få ihop, vad finns det då kvar av skolvalet?

Det är bara när det finns både friskolor och kommunala skolor som skolvalet blir på riktigt. Rätten att välja skola ger makt och självbestämmande. Var femte elev har redan använt den makten till att välja en friskola.

 

Delegationen mot segregation tar i sin rapport ”Segregation i Sverige – årsrapport 2021 om den socioekonomiska boendesegregationens utveckling” svaret på frågan i rubriken. Det är en intressant rapport som till att börja med påpekar att segregation inte är en nutida företeelse utan har funnits i Sverige under hundratals år, men har skiftat karaktär. Dagens socioekonomiska boendesegregation har utvecklats i takt med industrialiseringen och med att det moderna samhället vuxit fram.

Rapporten tar sin huvudsakliga utgångspunkt i tidsperioden 1990-2018 och konstaterar att boendesegregationen i Sverige har ökat under denna period, med brasklappen att segregationen minskar något under 2010-talet men att det är svårt att i dagsläget avgöra om denna minskning utgör ett trendbrott.

Utvecklingen sedan 1990 är inte så förvånande med tanke på den stora flyktingtillströmning som skett mot bakgrund av Jugoslavens fall och kriget i Syrien, för att bara nämna några exempel. Världshändelser vars effekter tydliggjort det svenska samhällets oförmåga att hantera tillströmningen så att de som kommit har kunnat integrerats och därmed fått en egen försörjning.

Det som delegationen lyfter fram är att boendesegregationen framförallt handlar om att skillnaden har ökat mellan de områden som är socioekonomiskt utsatta områden där många med låg utbildning och låg inkomstnivå bor och de bostadsområden där högutbildade med höga inkomster bor. De understryker också att detta inte är ett storstadsfenomen. Mer än hälften av Sveriges kommuner har exempelvis ett eller flera områden med socioekonomiska utmaningar och nästan en tredjedel av kommunerna har områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar.

I rapporten påpekas det också att det är viktigt att komma ihåg att individuella preferenser spelar roll. Man måste skilja på frivillig och ofrivillig segregation när analyserna genomförs.

Delegationen skriver ”Resultaten i denna rapport visar att barn i områden med socioekonomiska utmaningar växer upp i områden som karaktäriseras av en hög andel boende som lever i risk för fattigdom och där utbildningsnivån generellt är lägre. Det finns också tydliga skillnader i ungdomars utbildnings- och arbetsmarknadsutfall mellan olika typer av bostadsområden. Andelen som slutför en gymnasieutbildning samvarierar i hög grad med vilket bostadsområde eleven bor i. Ju bättre de socioekonomiska förutsättningarna är i ett område desto högre andel av eleverna slutför gymnasiet inom tre år. I och med att gymnasiekompetens blivit en vattendelare på den svenska arbetsmarknaden har avsaknaden av den stora konsekvenser för ett lyckat arbetsmarknadsinträde och i förlängningen även för livsinkomsten. Skillnader i andelen unga som varken arbetar eller studerar mellan de olika områdestyperna kan vara ett tecken på svårigheter att hitta inträdesarbete.”

De konstaterar; ”De tre tematiska områdena, bostad, utbildning och arbetsmarknad, hänger tätt samman, är beroende av varandra och har en stor påverkan på varandra. Därför behövs en starkare koppling mellan dessa tre politikområden för att kunna skapa mer jämlika förutsättningar och därmed på sikt kunna ha en positiv inverkan på segregationens utveckling. Det är inte enskilda förslag och insatser som kommer att minska och motverka segregation, utan flera förslag och åtgärder som genomförs i samverkan och med hänsyn till varandra.”

Rapporten tar upp ett helhetsperspektiv på segregationsfrågan. Det handlar om bostad, arbete och utbildning. Den gör också en klassificering av fem olika områdestyper, baserat på ett tillsammans med SCB framtaget socioekonomiskt index.

 

Skolvalet förstärker inte segregationen – tvärtom minskar

I skoldebatten påstås det ofta att friskolor och skolvalet förstärker segregationen. Påståenden som den internationellt välrenommerade professor Peter Hedström och doktoranden Selcan Mutgan vid Linköpings universitet har visat är felaktiga, men dessa forskningsresultat förhindrar dock inte motståndarna till skolvalet och friskolor att fortsätta att hävda att friskolorna ökar segregationen.

I en debattartikel i SvD i januari 2021 konstaterar forskarna; ”Många tycks tro att skolorna blivit betydligt mer segregerade under senare år och att det fria skolvalet varit en viktig pådrivande faktor. Vår forskning visar dock att skolsegregationen varit förvånansvärt stabil och att det fria skolvalet haft en tämligen marginell betydelse för skolsegregationens omfattning. Orsakerna till skolornas segregation står snarare att finna i kombinationen av en kraftigt segregerad bostadsmarknad och att de allra flesta elever går i skolor nära hemmet.”

De skriver också följande i sin debattartikel;

”Det fria skolvalet hade en radikal desegregerande potential som tyvärr inte har förvekligats. Reformen innebar att familjer som inte hade råd med dyra privatskolor också fick möjligheten att söka skolor som de ansåg vara lämpligare för sina barn än de lokala kommunala skolorna. Även om flertalet familjer inte har kunnat utnyttja denna möjlighet får vi inte bortse från att reformen gett många barn utan förmögna föräldrar en möjlighet att söka sig till andra skolor än de lokala. Elever med utländsk bakgrund går numera oftare i friskolor än elever med svensk bakgrund och friskolorna gör det möjligt för dem att undvika de ibland problematiska lokala skolorna. Bland grundskoleelever med utländsk bakgrund som bodde i ett område där mer än hälften hade utländsk bakgrund valde exempelvis nästan en tredjedel en friskola i stället för den lokala kommunala skolan år 2017.”

Hela replikskiftet kring deras forskningsresultat rekommenderas för läsning. Detta är en forskning som blivit anmärkningsvärt lite uppmärksammad i debatten.

Från förbundets sida framhåller vi alltid att skolvalet minskat effekterna av den kraftiga boendesegregationen i och med att familjer, oavsett inkomst, kan välja en annan skola än den kommunala skola som de ”tillhör” enligt närhetsprincipen. Det finns många exempel på detta runt om i vårt land. För att öka kunskapen hos alla att de har möjligheten att välja skola vill vi också att skolvalet ska vara obligatoriskt.

Helhetsperspektivet ett måste

Åter till Delegationen mot segregation vars rapport understryker vikten av att det handlar om att ha ett helhetsperspektiv på segregationsfrågan. Den som läser rapporten inser snabbt att de som i dagens skoldebatt framställer skolvalet som orsak till den ökade segregationen i samhället snarare är ute efter friskolorna och skolvalet än att minska effekterna av segregationen i samhället. Närhetsprincipen är den rådande i de flesta kommuner. Den som så önskar kan bryta boendesegregationens effekter via skolvalet.

Det som Delegationen mot segregation lyfter fram, som jag tolkar den, är att skolans viktigaste roll att se till att alla elever, oavsett bakgrund, får bästa möjliga förutsättningar för att få ett jobb och egen försörjning. Men skolan kommer aldrig att kunna lösa segregationsfrågan. För att minska segregationen krävs det en hel del andra åtgärder som innebär att människor kan få en egen försörjning och kanske därmed också får möjlighet att flytta. Det handlar bl a om skattepolitik, arbetsmarknadspolitik och givetvis har den nu så aktuella bostadspolitiken stor betydelse.

/

Har precis läst den intressanta ”På andra sidan – brevväxling över Atlanten genom en säregen vinter”. Mats Svegfors och Hans Bergström, två fd chefredaktörer med oerhörd erfarenhet från svensk samhällsdebatt, utbyter tankar om nutid och dåtid. Det är en mycket tänkvärd bok. Tack Fri tanke förlag för denna möjlighet att få ta del av intressanta perspektiv på svensk politik, amerikansk politik, medias och journalisters roll i samhällsdebatten. Givetvis kommer svensk skola upp i flera av brevväxlingarna och jag vill gärna dela med mig av några citat.

Hans Bergström skriver ” Jag är överraskad, och totalt desillusionerad, av vad jag ser av faktaresistens i journalistiken. Det är mest från det område som jag ägnat huvuddelen av min energi de senaste 17 åren, skolan. Men jag är övertygad om att de som inifrån kan andra verksamheter har samma erfarenhet. Man kan påpeka faktafel, till exempel påståenden om att andelen utbildade lärare ( där statistiken har råkat utelämna 1000 av våra lärare som har utländsk lärarexamen), men likväl återkommer det veckan därpå. När, som jag nämnde, professor Peter Hedström i Linköping – världsledande samhällsvetare – med obestridliga data visar dels att ingen nämnvärd ökning av den socioekonomiska skolsegregationen har skett till följd av det fria skolvalet de senaste tio åren, dels att en begränsning av friskolor och valfrihet skulle komma att öka, inte minska, den etniskt betingade segregationen – då är det som om ingen journalist har tagit del av resultaten. Dagen därpå fortsätter även nyhetsreportrar att oberörda av data skriva om ” den växande skolsegregationen” som ett självklart faktum.”

Mats Svegfors kommenterar också den svenska skoldebatten. Han refererar till den norska maktutredning, som blev en inspirationskälla till den svenska Maktutredning som kom med sitt betänkande 1990. Den norska talar om ” järntrianglar” i samhället. Maktfaktorer som är svåra att ” komma åt”.  För skolpolitikens del handlar det till och med om fyra poler enligt Svegfors, politik, byråkrati, intresseorganisationer och skoljournalistik. Journalistiken är idag järnbunden till vad lärarförbunden och skolbyråkratin står för. Dock lyckades Hans Bergstöm under sin tid på DN åstadkomma ett brott på järntriangeln genom artiklar som bla lyfte ledarskapets betydelse för att vända skolutvecklingen i USA.

Mats Svegfors skriver vidare: ”Den mediokra journalistiken sväljs av den maktstruktur som finns på bevakningsområdet. Journalistiken granskar inte kritiskt makten utan blir dess redskap. Och det är klart att friskolor och skolval utmanar skolpolitikens järntriangel av skolpolitiker, intresseföreträdare och byråkrater. De förlorar ju makten om elever och föräldrar kan välja bort deras skola. Fokus blir därför inte på hur skolan med hjälp av kvalificerad kunskap och internationella referenser kan förbättras utan på hur konkurrensen ska kunna neutraliseras. Och de problem som järntriangeln formulerar görs till hela samhällets problem : vinsterna. Och såtillvida är ju problemformuleringen konsekvent att om väl vinsterna elimineras så elimineras i praktiken alla starka konkurrenter till järntriangelns skolor”.

Som sagt, en brevväxling väl värd att läsa. Den belyser, och ifrågasätter, drivkrafterna i samhällsdebatten. Behovet av fakta är stort i dagens debattklimat. Efter att ha läst denna bok är det tydligt att det inte är bara elever som måste lära sig att identifiera fake news och att söka rätt på fakta, det gäller även journalister. För finns det något som är viktigare i den svenska skoldebatten än att lära av de framgångsrika skolorna, oavsett huvudman, och därmed höja kvaliteten på hela det svenska skolväsendet? Borde inte den fyrhövdade järntriangeln hålla med om det?

/

Aftonbladet har idag en ledare där friskolor som är AB anklagas för att bara vilja ha fjärr- och distansundervisning för att det skulle öka vinsten. Som ”stöd” för detta påstående hänvisar de till ett blogginlägg på friskolebloggen från maj 2020. Detta blogginlägg, se hela nedan, är en återgivning av en debattartikel som vi skrev tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, om vikten av att öppna upp för fjärr- och distansundervisning. Sverige har lärarbrist och som vi skriver i artikeln:

”Så småningom kommer skolan återgå till en ny normal situation. Och självklart är dagens situation med studier hemifrån inte optimal. Men varje kris innebär möjligheter att se nya lösningar. Den omläggning som gjorts till mer utbildning genom fjärr- och distansundervisning borde tas till vara för att lösa några av skolans stora utmaningar: lärarbristen och hemmasittarna.”

Det är viktigt att inse att det som svensk skola har hamnat i pga pandemin är en nödlösning för att se till att elever ska få undervisning trots pandemin. Andra länder har stängt skolor, det har vi tack och lov sluppit i Sverige. Att ta denna snabba nödlösning som intäkt för att avvisa fjärr- och distansundervisning som ett sätt att hantera tex bristen på behöriga lärare vore mycket oklokt. Det rimliga är i stället att, som vi skriver i artikeln, dra nytta av erfarenheterna från denna nödsituation och utveckla kompetensen för såväl fjärr- som distansundervisning. Det skulle innebära att många elever som idag tex inte har behöriga matte-lärare skulle kunna få ta del av deras kunskaper på distans. En lösning som rimligen de flesta måste tycka är bättre än att ha en lärare på plats som saknar behörighet i matematik. Ökade möjligheter för fjärrundervisning för en skola skulle också innebära att skolor kan jobba på ett flexiblare sätt för att se till att hemmasittare kommer tillbaka till undervisning i skolan.

Aftonbladets ledarsida anklagar friskolorna som är AB för att vara fixerade vid vinst. Jag som umgås med friskoleföreträdare dagligen kan konstatera att deras fokus är på att ge eleverna en bra skolgång. Uppenbarligen uppskattas de även av föräldrar och elever eftersom intresset för att få en plats i en friskola bara ökar år efter år. Och andelen av allmänheten som tycker att det är rätt att man kan välja skola ökar också, trots den intensiva debatten om friskolor, där felaktigheter florerar hej vilt. Däremot är Aftonbladet så fixerade av vinstfrågan att de inte ens kan återge innehållet i ett blogginlägg på ett korrekt sätt. Det är bara att beklaga att läsarna inte får en korrekt bild. Hela blogginlägget från 12 maj 2020 återges här:

Backa inte bandet om fjärr- och distansundervisning riksdagen

 

Idag skriver jag och Per-Arne Andersson SKR om regeringens proposition om fjärr-och distansundervisning. Om det förslaget går igenom i riksdagen så innebär att det tas stag tillbaka i möjligheterna att bedriva fjärr- och distansundervisning jämfört med idag. Det vore inte bra. Läs vår artikel här.