Tankar om skolan

Är det verkligen sant att lärarutbildningarna inte är tillräckligt bra för att ge blivande lärare stöd i detta som ju faktiskt är en myndighetsutövning? Om svaret är ja så är det ju det problemet som måste åtgärdas. Att Skolverket lappar ock lagar en undermålig grund är ju inte långsiktig lösning.

En av nyheterna i morse var att Skolverket ska ta fram allmänna råd för att göra det lättare för lärare vid betygsättning. När jag hör detta är min första tanke -men lärarutbildningarna, vad gör de?

Det finns en omfattande debatt om betygsinflation mm. Friskolor anklagas för att vara orsaken till detta. Samtidigt så visar undersökningar att problemet finns oavsett huvudman. Skolverket skriver i sin granskning av relationen mellan betyg och provresultat 2016; ”Det går inte utifrån statistiken att fastställa om vissa skolenheter eller huvudmän sätter för höga eller för låga ämnesbetyg för enskilda elever, oavsett hur mycket de avviker från resultaten på de nationella proven. Det kan vara så att det betyg som är högre eller lägre än provbetyget är mer representativt än provbetyget för den kunskap eleven visat under sin skoltid. Den stora variationen i skillnader mellan skolenheter kan dock indikera att skolorna tolkar kunskapskraven och vad som krävs för att en elev ska få ett visst betyg på olika sätt.”

Problematiken med betygsinflation fanns även före friskolereformen.  Jag påminns om en debattartikel som Matilda Gustafsson, ordförande Lärarförbundet student, skrev för knappt ett år sedan i Dagens Samhälle. Hon skrev; Svaret ligger i lärarutbildning och fortbildning. Hon fortsätter

”Våra medlemmar vittnar om att tillfällen att praktiskt få tillämpa kunskaper om bedömning ofta saknas eller är bristfälliga under utbildningen. Detta trots att betygssättning, som faktiskt är en form av myndighetsutövning, är en del av läraryrket. Studenter som närmar sig lärarexamen känner sig fortfarande, efter många års studier, ofta osäkra på vad som skiljer ett A från ett C.”

Visst kan det vara bra att Skolverket tar fram allmänna råd – men om det stämmer som Matilda Gustafsson skriver så är det ju knappast en lösning på problemet. Då måste grunden till problemet angripas. Kort sagt – Är det verkligen sant att lärarutbildningarna inte är tillräckligt bra för att ge blivande lärare stöd i detta som ju faktiskt är en myndighetsutövning? Om svaret är ja så är det ju det problemet som måste åtgärdas. Att Skolverket lappar ock lagar en undermålig grund är ju inte långsiktig lösning.

Den proposition som riksdagen ska rösta om innan sommaruppehållet kommer att omfatta alla verksamheter oavsett verksamhetsform.

Det av regeringen aviserade undantaget för vissa friskolor mfl från de nya tillståndsvillkoren finns inte med i den lagrådsremiss som nu skickades till lagrådet. Det innebär att den proposition som regeringen avser att förelägga riksdagen innan sommaruppehållet alltså kommer att omfatta alla verksamheter oavsett verksamhetsform.
Således har de tänkt sig att först rösta igenom ett förslag som drabbar alla verksamheter, och sedan ska de presentera ett förslag som innebär att det görs undantag för vissa av dessa verksamheter. Jag tycker att miljöpartiet, som ju säger sig vara för friskolor, har kommit alldeles för lindrigt undan i debatten. Vad säger deras medlemmar som under flera år kämpat för valfrihet och mångfald på skolområdet? Vad säger de riksdagsledamöter som faktiskt tycker att det är viktigt med mångfald inom välfärdsområdet? Hela cirkusen kring välfärdsföretagens villkor innebär att många inte vågar investera inom välfärdsområdet, där alla vet att behoven av investeringar pga ökad efterfrågan är mycket stora.

Hanteringen av denna fråga är knappast imponerande. En stor majoritet av remissinstanserna har avfärdat Reepalus ursprungsförslag. Regeringen går trots detta vidare med detsamma. Riksdagsledamöterna från mp, s och v ska alltså först rösta på ett förslag som de vet är dåligt och som slår hårt mot bl a hela friskolesektorn. Sedan ska de i nästa steg (som ju inte kommer att ske innan årets val) rösta på ett förslag som de påstår ska lindra effekterna, men som ju de facto inte gör det. Vilken cirkus!

Detta är inte seriöst på något sätt. Och denna hantering kommer från en regering som påstår sig värna om skattebetalarnas pengar.

Dessutom är det så att det faktiskt finns ett antal problem i den svenska skolan som kraften borde ägnas åt att åtgärda istället för att lägga så oerhört mycken kraft åt att försöka ta död på en del av det svenska skolväsendet som faktiskt fungerar rätt bra, och där 100.000 tals står i kö för att få en plats för sitt barn. Och där ingen har kunnat visa på att verksamheter som drivs i form av AB har dålig kvalitet.

De argument som används i debatten är också intressanta. Ett exempel är civilministerns uttalande i sitt pressmeddelande i samband med att förslaget till lagrådet presenterades;

”Beräkningar visar att övervinsterna 2015 uppgick till ca 4,7 miljarder kronor. Det är pengar som behövs i vår gemensamma välfärd och skulle räcka till att till exempel anställa 8 000 gymnasielärare. När vi ställer krav på att en större del av våra skattemedel ska gå till verksamheten finns förutsättningar för att höja kvaliteten, säger civilminister Ardalan Shekarabi.” För siffran 4,7 Mdr kronor hänvisar jag till mitt blogginlägg om just denna. Och för påståendet om 8.000 gymnasielärare hänvisar jag till blogginlägget om att regeringen vill tvinga friskolorna att köpa fastigheter.

Det ligger nära till hands att citera Rumpnissarna – ”Vafför gör de på detta viset?”

 

Det finns ingen ansvarsfull företagare som är beredd att bedriva verksamhet, med ansvar för medarbetare, elever mfl, med så små marginaler. Men regeringen menar att landets friskoleelever ska utsättas för detta.

Jag skrev igår om det av regeringen påhittade beloppet 4,7 Mdr, som av regeringen definieras som ”övervinster” eftersom det översiger det som regeringen anser vara ”rätt” vinstnivå, 550.000 Mkr.

Jag vill fortsätta att dela med mig av vad som står i lagrådsremissen.  Regeringen skriver på s 100.

”Hur påverkas rörelsemarginalerna om företagen ökar sitt operativa kapital?

De företag som i genomsnitt har ett litet eller saknar operativt kapital förväntas genom införandet av kravet på tillstånd att ta emot offentlig finansiering få incitament att öka sitt operativa kapital. Beräkningar på två alternativa scenarier har tagits fram (se tabell 6.9). I det första scenariot antas varje företag som saknar operativt kapital öka sitt operativa kapital till att motsvara genomsnittet för de företag som hade positiva operativa kapital, vilket var 13,6 procent av företagets omsättning. I detta scenario ökar rörelsemarginalerna mest bland större företag, som i dagsläget har ett litet operativt kapital. I det andra scenariot antas mer omfattande ökningar ske och alla företag, även de som redan hade positiva operativa kapital, antas öka sina operativa kapital till fyrtio procent av omsättningen, förutsatt att det operativa kapitalet inte redan var större. I detta scenario sker betydande ökningar av rörelsemarginalerna, utom i gruppen med omsättning upp t.o.m. en miljon kronor, där många förlustföretag finns. Operativa kapital som överstiger 40 procent av företagets omsättning var relativt ovanliga i de berörda sektorerna 2015, endast ca 10 procent av företagen hade detta. I realiteten är det osannolikt att alla företag på kort sikt har möjlighet att göra omfattande investeringar för att öka det operativa kapitalet, men på längre sikt är det enligt regeringen sannolikt att det operativa kapitalet kommer att öka. Regeringen bedömer att vissa företag, särskilt de med större omsättning, har goda förutsättningar att göra omfattande ökningar av det operativa kapitalet redan i dag. Det finns däremot inga garantier för att så sker. Scenarierna antyder dock att med de förutsättningar som rådde 2015 skulle aktörer som fortsatt vill bedriva verksamhet inom de berörda välfärdsområdena ges incitament att genomföra investeringar som får inräknas i det operativa kapitalet.”

I tabell 6.9 illustreras detta tydligt.

 

Kort sagt så anser regeringen att de som inte har operativt kapital, tex äger sina fastigheter, borde ändra på det och investera i fastigheter. Det är ju inte riktigt den retorik som statsråden använder i debatten, när de hävdar att man vill ”säkerställa att alla skattemedel används till verksamheten”. Vissa har till och med dristat sig att hävda att det ska användas för att anställa fler lärare. Men nu vet vi. Alla som inte äger sina fastigheter borde köpa dem. Det faktum att det kanske finns ett skäl till varför man inte investerar 13,6 procent av sin omsättning i fastigheter verkar regeringen inte fundera över. Tabellen ovan talar sitt tydliga språk – detta handlar inte om att skolan ska få mer resurser, det handlar inte om omsorg om skattebetalarnas pengar eller om att värna kvalitet. Det handlar om att strypa friskolebranschen. GP har tagit upp detta i en ledare.

Vi har tittat på hur våra medlemma fördelas utifrån de omsättningsgrupper som finns i tabellen. Resultatet blev på detta sätt – och det speglar med all sannolikhet hela branschen.7 av 10 omsätter som mest 20 Miljoner kronor. De får således ha en rörelsemarginal om max 0,3% men om de investerar i fastigheter så kan de komma upp i en rörelsemarginal om ca 0,3-0,4%. Och om de lyckas öka det operativa kapitalet till 40% av omsättningen så kan man få en rörelsemarginal om 1,4%. PwC har i en rapport konstaterat att en rörelsemarginal över tid under två procent som regel är otillräcklig i välfärdsbranschen för att driva en ekonomiskt sund och stabil verksamhet. Detta ska jämföras med en genomsnittlig rörelsemarginal på ca 4-6% för friskolor.

Men, regeringen ser inga problem med sina förslag. Tvärtom.

•  ”Regeringen bedömer dock att huvuddelen av verksamheterna kommer att fortsätta att bedrivas.” (s.88).
• ”Regeringen bedömer att konsekvenserna för barn, elever och brukare är övervägande positiva.” (s.104) .
• ”Regeringen bedömer att effekterna på kvaliteten och effektiviteten ni välfärdsverksamheterna samt den samhällsekonomiska effektiviteten är övervägande positiva.” (s.106).

Jag är övertygad om att regeringen är väldigt ensam i dessa bedömningar. Det finns ingen ansvarsfull företagare som är beredd att bedriva verksamhet, med ansvar för medarbetare, elever mfl, med så små marginaler.  Men regeringen menar att landets friskoleelever ska utsättas för detta. Regeringen ser inga problem.

 

Siffran 4,73 miljarder kronor är en siffra som utgår ifrån hur regeringen anser att det borde se ut – inte från verkligheten. Regeringens uppfattning är nämligen att vinsten 2015 borde ha uppgått till 0,55 miljarder kronor, för så slår nämligen deras vinstregleringsförslag. Onekligen en intressant grepp.

Jag noterar att påståendet att ”övervinsterna är 4,7 miljarder kronor” förekommer allt oftare i debatten. Jag bestämde mig för att undersöka vad den kommer ifrån. På s 90 i regeringens lagrådsremiss finns det en tabell som visar på ”Totalt rörelseresultat utan vinstbegränsning 2011-2015, miljarder kronor”.

De områden som redovisas där är

• Skollagreglerad verksamhet,
• Öppna sociala insatser samt
• Vård och omsorg med boende.

På sidan 98 framgår det att den genomsnittliga rörelsemarginalen för dessa verksamheter är 6,5% 2015. En låg siffra jämfört med många företag i tjänstesektorn.

Regeringens förslag berör minst 3.435 företag som sysselsätter ca 229.000 personer i ovan nämnda verksamhetsområden. Enligt lagrådsremissen uppgick vinsten för dessa områden till 5,28 miljarder kronor 2015, förlusterna uppgick  -0,42 miljarder kronor. Så långt sammanställningen.

Men hur kommer då siffran 4,7 miljarder kronor in i detta sammanhang? Det är det som är intressant. För det är grovt vilseledande hur denna siffra hanteras i debatten.  Regeringens sätt att använda denna siffra är djupt ohederligt och har inget med verkligheten att göra.

De skriver ”Övervinsten, dvs den del av rörelseresultatet som översteg vad begränsningen skulle tillåtit och som därmed skulle återförts till verksamheterna skulle ha uppgått till 4,73 miljarder kronor.” Den skollagsreglerade verksamheten (förskola, grund- och gymnasieskola samt komvux) står enligt regeringen för 21% av de sk ”övervinsterna”.

Detta är mycket intressant sätt att beskriva ekonomin i dessa branscher. Siffran 4,73 miljarder kronor är således en siffra som utgår ifrån hur regeringen anser att det borde se ut – inte från verkligheten. Regeringens uppfattning är nämligen att vinsten 2015 borde ha uppgått till 0,55 miljarder kronor, för så slår nämligen deras vinstregleringsförslag. Onekligen en intressant grepp. Regeringen sätter sig ner och funderar igenom vad de tycker är en rimlig nivå på vinsten, utan att definiera vad de menar med vinst, och sedan kallar de allt det som i verkligheten visar sig vara mer än det som det tycker vara rätt nivå som ”övervinst”. Snacka om unikt system  – här ska regeringen bestämma välfärdsföretagens rörelseresultat. Allt som ligger högre än deras uppfattning är ”övervinster”.  Hur många länder har ett sådant system?

Greppet är ju intressant också utifrån perspektivet att regeringen inte redovisar hur 2015 års vinster har används av ägarna. De kanske har återinvesterat allt i verksamheten. Det framgår inte om siffran 5,28 Mdr är före eller efter skatt, räntebetalningar och investeringar. I ärlighetens namn är det en siffra som inte säger särskilt mycket. Men regeringen har tagit den som utgångspunkt och skriver vidare i lagrådsremissen ”Redogörelsen ovan visar att det rörelseresultat som kunde tas ut i praktiken kraftigt avvek från det utrymme för rörelseresultat som begränsningen skulle ha tillåtit.” Kort sagt – verkligheten stämmer inte med det som de politiskt har beslutat är rätt nivå på rörelseresultatet. Detta kommuniceras sedan ut som att det är övervinster. Och dessutom ger de intrycket av att dessa papperskonstruerade ”övervinster” är något som gäller varje år.

Detta är inte seriöst.

 

 

 

 

Men den regering vi har nu anser att det är viktigare att stoppa vissa driftsformer än att jobba tillsammans för en attraktiv skola. I ett läge där det saknas 55.000 lärare inom de kommande åren och lärarbristen blir värre för varje dag så finns det solklara förlorare i detta läge – landets elever.

SIQs utmärkelse Bättre skola 2017 har åter gått till en friskola. Det är tydligt att det finns ett stort engagemang bland friskolor för ett systematiskt kvalitetsarbete. De som startar och driver en friskola vill ha koll på hur kunskapsresultaten utvecklas. Därför är det ofta självklart att man söker hitta en modell för ett systematiskt kvalitetsarbete som fungerar som ett verktyg i arbetet på flera sätt.
1. Målen för verksamheten blir tydliga för alla medarbetare oavsett arbetsuppgifter.
2. En systematisk uppföljning av kunskapsresultaten på individuell och gruppnivå skapar gör att ledning och medarbetare har koll på hur verksamheten fungerar och snabbt kan vidta åtgärder om det visar sig finnas problem på individ eller organisationsnivå.
3. Ett rätt utformat systematiskt kvalitetsarbete skapar en kultur av ett gemensamt uppdrag och öppen dialog mellan medarbetarna.
4. Den som har koll på hur verksamheten fungerar har också förmåga att använda resurserna, såväl mänskliga som ekonomiska, på bästa möjliga sätt.
Trots att detta är väl kända sanningar så finns det runt om i landet många skolor/ huvudmän som inte jobbar på detta sätt. Drivkraften för detta arbete verkar saknas i många kommuner. Det har Skolinspektionen visat i sina inspektionsrapporter och det vet också Skolverket genom sitt arbete Samverkan för bästa skola.
Friskolehuvudmännen ligger klart före på detta område. AcadeMedias skolor har fått utmärkelsen vid flera tillfällen, senast idag. Dessa friskolehuvudmän som regeringen och LO vill ta död på. Vinstdrivande AB, som vid flera tillfällen vunnit SIQs utmärkelse Bättre skola och även fått erkännanden, ska inte få finnas.
Tänk om vi hade en regering som sa;
”Det finns många mycket duktiga friskolehuvudmän som jobbar systematiskt med kvalitets-, mål- och resultatuppföljning. De har fått utmärkelser från SIQ. Det är viktigt att landets offentliga skolor, och även andra friskolor, lär sig av deras erfarenheter. Vi måste bortse från driftsform utan lära av de som är framgångsrika. Så lyfter vi tillsammans skolan och gör den mer attraktiv att jobba i.”
Men den regering vi har nu anser att det är viktigare att stoppa vissa driftsformer än att jobba tillsammans för en attraktiv skola. I ett läge där det saknas 55.000 lärare inom de kommande åren och lärarbristen blir värre för varje dag så finns det solklara förlorare i detta läge – landets elever. Och valfriheten ryker också om regeringens politik blir verklighet.

Skolinspektionen har i ett antal olika rapporter konstaterat att det systematiska kvalitetsarbetet fungerar utmärkt i bl a de friskolekoncerner som LO kritiserar i sin rapport. Det skriver LO inga rapporter om.

I morse arrangerade LO sitt frukostseminarium. Redan igår kunde man läsa rubriken ”Ny LO-rapport: Friskolornas vinstuttag drabbar eleverna” på DNs webbsida. Det är intressant att landets ledande morgontidning bara rakt av accepterar hela LOs beskrivning av en så politiskt kontroversiell fråga som friskolorna. I artikelns inledning står det ” Pengarna till fortsatt maktkoncentration och vinstuttag skapas främst genom att fler elever tvingas dela på varje lärare.” som om det vore en sanning. Man häpnar.

Att LO är emot friskolor är ingen nyhet och innehållet i den rapport som presenterades idag är inte heller nytt. Men det är förvånande att statsråden Shekarabi och Ekström undertecknar en artikel med ett så vilseledande budskap. Det finns ingen vinstjakt bland friskolorna. Däremot finns det ett stort fokus på kvalitet och resultat och ordning och redan som dessvärre saknas i många av de stora offentliga skolkoncernerna, dvs kommunerna. Det är inte en tillfällighet att andelen elever har ökat i fristående grundskolor från ca 2,7 procent 1997/98 till nästan 15 procent 2017/18. Det beror inte på att en stor andel av dessa elever vill gå i friskolor som är AB. Det beror inte heller på att friskolorna är fokuserade på ”vinstjakt” så statsråden påstår. Utan det beror på att dessa skolor har fokus på det som människor uppskattar; systematiskt kvalitetsarbete, fokus på kunskapsförmedling och ordning och redan. Dessutom har de ett omvittnat gott ledarskap. De har fokus på individen och har höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Det är också därför som vi har sett att skillnaden i bakgrund mellan de elever som väljer friskolor och de som väljer kommunala skolor kontinuerligt har minskat sedan 1997/98. Det har halverats.

Det är också därför som enkät efter enkät visar att såväl medarbetare, föräldrar och elever är nöjdare i friskolor än i kommunala skolor. Nu senast illustrerat av en rapport av Gabriel H Sahlgren.

Statsråden hävdar – mot bättre vetande – att lärartätheten skulle vara ett mått som bevisar ”vinstjakt”. Som fd generaldirektör för Skolverket borde Anna Ekström känna till att ett genomsnittsmått på lärartäthet för alla kommuner jämfört med genomsnittsmått för tex alla medarbetare i AcadeMedia eller de andra koncernerna, inte säger ett dugg om vare sig kvalitet eller resultat. Det är lärarens kompetens som är avgörande. En duktig lärare kan åstadkomma mer än många dåliga. Således handlar det också om hur resursen lärare används. Sverige avviker genom att lärarna har låg andel av tiden för undervisning och kontakt med eleverna. Kunskapsskolan, som används som negativt exempel av LO och statsråden, har tex omkring 35 procent mer tid med eleverna än lärare i genomsnitt. Det lyckas de med genom att de organiserar sig på ett annat sätt. Men det syns ju inte om man bara tittat i statistik och tabeller. Det krävs ett besök i verkligheten för att inse detta.

Sverige tillhör de länder i världen som satsar mest på skolan. Men vi ligger inte i topp när det gäller resultaten. Däremot så utmärker sig friskolor ofta när det gäller resultat. I veckan ska tex SIQs utmärkelse Bättre skola delas ut. Den går till en friskola, LBS Halmstad, som dessutom råkar ingå i AcadeMedia-koncernen.

Var tredje grabb som lämnar den kommunala grundskolan gör det utan fullständiga betyg, det talar LO tyst om. Det skrivs det inga rapporter om.

Anders Morin har visat att det finns en enorm effektiviseringspotential inom det offentliga välfärdsområdet – dvs det sker ett slöseri med skattemedel. Det skriver LO inga rapporter om.

Skolinspektionen har i ett antal olika rapporter konstaterat att det systematiska kvalitetsarbetet fungerar utmärkt i bl a de friskolekoncerner som LO kritiserar i sin rapport. Det skriver LO inga rapporter om.

Internationella Engelska Skolan fick 32.000 nya elever i kö på ett år och har nu 154.000 som köar för plats. De har startat 17 nya skolor sedan 2017. Det skriver LO inga rapporter om.

Bland ägarna till Internationella Engelska Skolan finns Swedbank Robur fonder, investmentbolaget Öresund, Tredje AP-fonden och AMF Försäkring & Fonder (ägt gemensamt av LO och Svenskt Näringsliv). Det vill säga de som bl a förvaltar LO-medlemmarnas pensionspengar. Det skriver LO inget om i sin rapport.

Det är beklagligt att vi har en regering som valt att lyfta frågan om ägarbilden av friskolorna som en stridsfråga. Med bästa vilja i världen så kan man inte påstå att detta är en av de viktigaste frågorna på utbildningsområdet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Som politiker har man ett ansvar för att beskriva verkligheten som den ser ut, att inte sprida vilseledande uppgifter och att prioritera de viktigaste frågorna. I denna del verkar det som att regeringen, i skön armkrok med bidragsgivaren LO, vill konkurrera med presidenten i väst.

 

 

 

 

Det är tydligt att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Det ska bli intressant att se om LO kommer att ta upp detta perspektiv på måndag. De spelar ju uppenbarligen en viktig roll i denna utveckling eftersom statsråd oblygt krokar arm med dem i denna fråga.

Noterar att LO bjudit in till seminarium på måndag om ”Skolindustrin – hur mångfald blev till enfald”. Det fick mig att påminnas om det blogginlägg som jag skrev i  juni 2017 – 25 år med friskolereformen. Jag återger det här igen, något aktualiserat i form av kommentarerna. Jag tror att få insåg, för 25 år sedan, hur populär denna reform skulle bli bland framförallt barnfamiljer. Då hade nog inte (s) varit med på reformen under dess första knappa 20 år. Få trodde väl inte heller att denna reform, som ju i grunden handlar om att rik som fattig ska få välja skola, skulle vara så omdebatterad även 25 år senare.

För 25 år sedan fanns det 77 friskolor i Sverige och det kostade pengar att gå i de flesta av dessa skolor. Och valfriheten, för de som hade råd att betala terminsavgiften, var begränsad till framförallt storstäderna. så här såg det ut 1991/92:

77 fristående grundskolor varav
25 konfessionella
25 Waldorf
3 minoritetsskolor
6 internationella
12 montessoriinspirerade
6 övriga
73% av friskolorna var i storstäderna
72% av skolorna hade elevavgifter – median 8.000 kr – högsta årliga 43.100 kr.
0,9% av eleverna

Och så här ser det ut 2016:
827 fristående grundskolor (17% av det totala antalet)
428 fristående gymnasier (33%)
15% av alla grundskolebarn går i friskola (158.000 elever)
86,4 % går i allmän inriktning grundskola
7,8 % konfessionella
4,5% i Waldorf
1,3% internationella
186 kommuner har fristående grundskolor – ca 65%
Ingen friskola har elevavgifter
18% av eleverna går i friskolor
Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov – som var fallet innan. 385.000 arbetar i förskola och skola i landet, av dessa är det ca 61.000 i fristående förskola och skola. Över 340.000 barn och elever går i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Så många har det aldrig varit tidigare.
Sverige är det enda OECD-land som inte tillåter avgifter i friskolor/enskilda skolor. Vårt system är unikt och det borde vi vara stolta över.

Dessvärre hotas friskolornas framtid av ett flertal olika utredningar. Det handlar framförallt om Reepalus förslag om vinstbegränsningar, som i praktiken handlar om ett vinstförbud, och som drabbar alla friskolor oavsett verksamhetsform. Vi ser att den oro inför framtiden som den politiska debatten leder till också innebär att färre ansöker om tillstånd för att starta nya friskolor. Detta trots att vi vet att det är stor efterfrågan på friskoleplatser. Hundratusentals elever står i kö till friskolor idag.

Samtidigt har det skett en förändring av Skolinspektionens bedömningar av tillståndsansökningarna. Det är tydligt att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Det ska bli intressant att se om LO kommer att ta upp detta perspektiv på måndag. De spelar ju uppenbarligen en viktig roll i denna utveckling eftersom statsråd oblygt krokar arm med dem i denna fråga.

För denna utveckling går ju rakt emot retoriken om att man vill värna de små aktörerna, och  tvärt emot vad tex utbildningsminister Fridolin säger sig se som en önskvärd utveckling. Det framgår av nedanstående sammanställning.

 Ansökningar nyetableringar                2012   2013   2014   2015   2016.  2017
10 största friskoleaktörerna – antal     85       92      73        46       32.       34
10 största friskoleaktörerna – andel    36%   41%   45%     35%.   16%      29%
Övriga – antal                                           152     135    91        85       162       83
Övriga – andel                                           64%   59%  55%    65%    84%     71%

Godkända nyetableringar                     2012    2013    2014    2015   2016
10 största aktörerna – antal                  25        30        26        23        17
Andel godkända ansökningar               29%     33%     36%     50%    53%
Övriga – antal                                          40         9          18        21         42
Andel godkända ansökningar               26%      7%       20%    25%     26%
Källa: Skolinspektionen

Till detta kommer att tyvärr allt fler mindre friskolor tröttnat på att vara slagpåsar i politiken och väljer att sälja sitt företag. Solveig är en av dem. Läs gärna intervjun med henne. Bra jobbat LO mfl.

I dessa juletider är det lätt att tänka på den gamla sången ”Prästens lilla kråka” – än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket,…Å ena sidan ska resultatet på ett nationellt prov vara betygsbestämmande – men å andra sidan framkallar de stress och ska därför minskas till antalet, de som minskas blir frivilliga. Så det blir färre antal nationella prov men de blir desto viktigare för slutbetyget. Är inte det stressande?

Regeringen har tydligen beslutat att antalet nationella prov på gymnasiet ska halveras. Argumentet är att det blir för stressigt för elever och lärare. Samtidigt säger regeringen att de skolor som vill genomföra de nationella proven får göra det. Men hur tänker regeringen?

För någon månad sedan röstade riksdagen igenom regeringens förslag som innebär att resultaten på de nationella proven i princip ska vara styrande för betygen i dessa ämnen i grund- och gymnasieskolan. Friskolorna kritiserade förslaget i vårt remissyttrande, vi menade att förslaget innebär att lärarnas möjligheter att göra en helhetsbedömning radikalt begränsas. Regeringen menade att en hårdare styrning behövs –”för att öka likvärdighetens och rättssäkerheten i den nationella stödet för kunskapsbedömning och betygssättning…” (proposition 2017/18:14 ”Nationella prov – rättvisa, likvärdiga, digitala”).

Men nu är uppenbarligen inte likvärdigheten lika viktig. Begränsningen av antalet prov och kopplingen till att provresultaten blir än mer styrande för betyget torde knappast leda till minskad stress för eleverna. Nu blir ju det färre prov som avgör betyget. Men förhoppningsvis är det bara ett fåtal skolor som använder sig av denna väg för att ”minska stressen” i gymnasiet.

Å ena sidan ska resultatet på ett nationellt prov vara betygsbestämmande – men å andra sidan framkallar de stress och ska därför minskas till antalet, de som minskas blir  frivilliga. Så det blir färre antal nationella prov men de blir desto viktigare för slutbetyget. Är inte det stressande?

Det är svårt att finna en röd tråd i regeringens skolpolitik. I dessa juletider är det lätt att tänka på den gamla sången ”Prästens lilla kråka” – än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket,…

I dag hotas förutsättningarna för att driva friskolor av aviserade förslag från regeringen. Samtidigt konstaterar kommunpolitiker runt om i landet att de inte klarar av att hantera den kraftiga ökning av antalet barn och ungdomar som prognostiseras för det decenniet.

I år är det 25 år sedan friskolereformen beslutades av riksdagen. Trots detta så är debatten intensiv om friskolorna. Dessvärre kan man inte påstå att debatten baseras på fakta. Jag tänkte använda detta utrymme att påminna lite om vad som hänt under året. Det har blivit över 60 inlägg i friskolebloggen under året, och återanvändning är ju populärt så jag vill påminna om en del saker.

Vid nyår skrev jag att Reepalus förslag inte handlar om ett vinsttak utan om en begränsning av valfriheten. Under det år som gått sedan dessa har det blivit allt tydligare att dessvärre okunskapen om hans förslag och dess effekter alltjämt är stor. Inte minst bland politiker och journalister. Hur många har läst förslaget och remissyttrandena kan man undra. Att statsministern inte har koll på vad förslaget innebär framgick tydligt när han medverkade i SvTs morgon-TV. Reepalus förslag går till historien som det mest kritiserade utredningen någonsin. Dessvärre verkar det inte bekymra regeringen.

Det är lätt att glömma hur det var innan friskolereformen infördes. Politiker och byråkrater tilldelade skolplatser. Det var mycket svårt att byta skola för en elev. Vi uppmärksammade 25-års jubileet på vår årsmöteskonferens. Allt finns filmat och det är mycket intressant. Titta gärna här och reflektera över vad som har hänt. Dagen illustrerade också tydligt hur mycket friskolorna bidrar med varje dag på skolområdet.

Det var verkligen inte en bra skola på 1980-talet, men den debatten är bortglömd. Det är också tydligt när det gäller debatten om de fallande skolresultaten. Glädjande nog verkar fallet ha bromsats upp och i vissa fall har utvecklingen vänt. Men jag roade mig med att titta historiskt på detta – intressant. Det var inte alltid bättre förr.

Svenska folket gillar valfriheter. Det finns många bevis på det. Ett är att andelen elever som väljer fristående grundskola har ökat under den tid som debatten om friskolorna har florerat som värst. En intressant IPSOS-undersökning, där frågan om vinstbegränsningar ställs mot kvalitetskrav – visar att inte en s-väljare prioriterar vinstbegränsningar.  8 av 10 anser att det är viktigt att få välja skola. Bland småbarnsföräldrarna är det 9 av 10.

Under året har vi från förbundet försökt att få mer fokus på vad som faktiskt händer i klassrummet, vad som kännetecknar en bra skola, vikten av bra ledarskap, vikten av att mäta progression och den enorma frågan som verkligen borde bekymra alla – lärarbristen. Vi har gratulerat Falufrigymnasium till SIQs Bättre skola. Det känns nästan som friskolorna prenumererar på den utmärkelsen.

Det är glädjande att det kommit ett antal intressanta böcker som tar upp just ledarskapet. Maria Jarls forskning som hon mfl skriver om i ”Att organisera för skolframgång” och ”Kunskapssynen och pedagogiken” med Magnus Henrekson som redaktör är några exempel.

Vi har svarat på över 50 remisser under året – det är mycket för ett kansli på 5 personer. Vi har också fått många nya medlemmar, det är verkligen glädjande.

Sverige har tyvärr en regering som vrider den svenska skoldebatten åt fel håll. Det stora problemet är inte att det finns privata aktörer som är beredda att investera i friskolor och som vill ha en liten avkastning på sitt investerade kapital. Det stora problemet är att svensk skola misslyckas i det sk ”kompensatoriska uppdraget”. För att vända den utvecklingen så måste debatten handla om vad som händer i klassrummet, hur skolans ledarskap fungerar och det måste finnas systematiska kvalitetskontrollsystem som gör att de som leder skolan har koll på hur kunskapsutvecklingen ser ut. Lösningen är sällan mer pengar.

Den debatt om ”rätt blandning av elever” som drivs från vissa håll är djupt oroande. Den sätter fokus på fel sak, den riskerar att leda till att skolan har lägre förväntningar på dessa elever. Och det slår undan fötterna helt för skolvalet, men det talar dessa personer tyst om. All forskning visar att det är oerhört viktigt att ha höga förväntningar på alla elever. Ska skolan lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag så är insikten om att det är viktigare vad varje elev gör och vart hen är på väg än varifrån hen kommer.

Friskolorna har kommit för att stanna hävda många, Skolkommissionen konstaterar också detta. Men för att det ska vara så krävs det rimliga villkor. I dag hotas förutsättningarna för att driva friskolor av aviserade förslag från regeringen. Samtidigt konstaterar kommunpolitiker runt om i landet att de inte klarar av att hantera den kraftiga ökning av antalet barn och ungdomar som prognostiseras för det decenniet. Lärarbristen blir allt värre. De behöver hjälp av friskolehuvudmännen.

Vi kommer att jobba stenhårt under 2018 för att verkligheten och fakta ska vinna över den – ursäkta uttrycket – totalt faktaresistenta debatt som idag drivs av regeringsföreträdare.  Man kan undra vad friskolevännerna i Miljöpartiet tänker – om de finns kvar – om sitt partis politik på riksplanet. Glädjande nog har Allianspartierna tydligt satt ner foten i frågan.

Till sist – under året har jag startat serien ”Vd intervjuar”. Det är videosamtal med olika personer som har koppling till skolan. Du vet väl att du kan prenumerera på dessa?

God Jul önskar Ulla Hamilton

”I den svenska välfärden finns riktiga problem som växande vårdköer, brister i äldreomsorgen och otillräckliga kunskapsresultat i skolan. Inget av dessa problem löses med förslag som begränsar valfriheten.”

”I den svenska välfärden finns riktiga problem som växande vårdköer, brister i äldreomsorgen och otillräckliga kunskapsresultat i skolan. Inget av dessa problem löses med förslag som begränsar valfriheten.” Så skriver Allianspartierna i det gemensamma uttalande som gjordes i veckan. Läs hela uttalandet ”Stoppa hotet mot valfriheten”.

De lyfter fram vikten av nationella kvalitetskrav, öppenhet och transparens, generell tillståndsplikt, samt ägar- och ledningsprövning för hela välfärden (oavsett huvudman) samt skärpta och stärkta sanktioner. Om en kommunal skola inte håller tillräckligt goda resultat kommer kommunen att ytterst förlora möjligheten att fortsätta driva den skolan. Det är välkommet att de också understryker att Reepalus förslag innebär minskade möjligheter att välja och därmed också att välja bort.

Jag tycker att det har varit alldeles för tyst från Alliansens sida när det gäller Reepalus förslag. Nu blir det förhoppningsvis ändring på detta. Vi vet att människor vill välja inom vård, skola och omsorg. Det vet egentligen också regeringspartierna. Det framgår bl a genom den formulering som finns i den historiska debattartikel som civilminister Shekarabi skrev tillsammans med vänsterpartiets partisekreterare Ali Esbati i DN att de vill värna mångfalden och valfriheten  i välfärden. Deras uttalande är inget värt när deras retorik kring ”vinstjakt” riktas mot alla som är AB. 3 av 4 elever går i fristående grund- och gymnasieskolor som är AB och mer än var annat förskolebarn. Det är så som verkligheten ser ut.

Mot bakgrund av detta kan man konstatera att Alliansen har goda förutsättningar att mobilisera många elever, föräldrar, medarbetare mfl i sitt viktiga arbete med att rädda valfriheten och mångfalden på välfärdsområdet.  Regeringens ambition att få denna fråga som en viktig fråga i valrörelsen kan, mot bakgrund av hur många som anser att valfriheten är viktigare än ägarformen, visa sig vara ett riktigt strategiskt misstag. Därför är Alliansens tydliga utspel en mycket viktig markering – för valfrihet, mångfald och kvalitet inom välfärden.