Tankar om skolan

Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.

Kan en civilminister om är utbildad jurist strunta i vad landets ledande jurister anser om de lagförslag som han bett dem granska? Det är en intressant fråga. Sagde minister har investerat hårt retoriskt i debatten om välfärdsföretagen. Han har inte dragit sig för att framföra vilseledande uppgifter och han har en mycket hög profil. Nu har lagrådet granskat hans lagförslag. Det handlar dels om det sk Reepaluförslaget om att strypa rörelsemarginalerna i välfärdsföretag, och dels om förslaget om nytt tillståndssystem och därtill kopplad ägarprövning för bl a friskolor.

Lagrådets yttranden är mycket läsvärda. När det gäller lagförslagen som bygger på Reepalus utredning så konstaterar Lagrådet helt sonika att;”…de remitterade förslagen inte är ägnade att läggas till grund för lagstiftning”. Det är finare svenska för att detta förslag kan inte ligga till grund för en lagstiftning. De kommenterar förslagets förenlighet med grundlagen; ”Enligt lagrådets mening saknas en tillräckligt djupgående analys av förslagets förenlighet med näringsfriheten.” och fortsätter ”Det är förenat med risker att införa en reglering såsom den föreslagna utan en mer djupgående analys av de konstitutionella frågorna. Enligt Lagrådets mening bör en sådan analys göras i fortsatt beredningsarbete.” Kort sagt – detta förslag kan inte ligga till grund för lagstiftning för det saknas en konsekvensanalys. Något som ju också ett stort antal remissinstanser påpekat, men som regeringen struntat i sitt lagförslag.

När det gäller regeringens bedömning att huvuddelen av företagen kommer att vara intresserade av att bedrivs välfärdsverksamhet även efter det att den föreslagna regleringen införts konstaterar Lagrådet; ”Vad dessa bedömningar, som självfallet är mycket svåra att göra, grundas på är inte tydligt angivet. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att ifrågasätta om ens hjälpligt säkra sådana slutsatser kan dras av det material som lagts fram.” De lyfter även frågan om det finns beredskap i kommunerna att ta hand om effekterna om det visar sig att många välfärdsföretag förvinner.  De konstaterar ”Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.”

När det gäller det andra förslaget, som baseras på den sk Ägarprövningsutredningen, där ett förslag var krav på långsiktigt hållbar ekonomi som förutsättning för tillstånd, konstaterar Lagrådet följande;

”Enligt den föreslagna paragrafen uppställs ytterligare ett krav för tillstånd att bedriva verksamhet enligt 23 §, nämligen att den enskilde har ekonomiska förutsättningar att följa de föreskrifter som gäller för verksamheten. Enligt författningskommentaren innebär detta krav att verksamheten ska bedrivas på ett sätt som innebär att den bär sina kostnader och att det finns ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Om verksamheten visar underskott är detta endast godtagbart om det finns fonderade eller andra medel, exempelvis en bankgaranti, tillgängliga för att hantera underskottet. Ägarprövningsutredningen hade föreslagit ett annorlunda utformat krav, nämligen att den som ansöker om tillstånd ska ha ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten långsiktigt (SOU 2015:7 s. 223). Enligt Välfärdsutredningen, vars förslag ligger till grund för utformningen av förslaget i lagrådsremissen, finns det dock nackdelar med ett krav på långsiktighet, men enligt utredningen bör de ekonomiska förhållandena däremot kunna vara föremål för tillsyn i ett kortare perspektiv (SOU 2016:78 s. 440). Lagrådsremissens (och Välfärdsutredningens) beskrivning av vad kravet på ekonomiska förutsättningar innebär är kortfattad och oprecis.”

De fortsätter

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Kan det sägas tydligare? Jag tar det igen

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Regeringens hantering av villkoren för välfärdsföretagens förutsättningar och Reepalus utredningsförslag är under all kritik. Det är obegripligt att välutbildade personer i regeringen lånar sig till detta spel. Skattebetalarna betalar för spektaklet.

Nu har även landets ledande jurister i Lagrådet konstaterat, precis som mängder av myndigheter och andra remissinstanser gjort redan tidigare, att dessa förslag är så undermåliga att de inte kan ligga till grund för lagstiftning.  Statsminister Stefan Löfven har det yttersta ansvaret för att detta får fortgå. Imorgon ska han träffa president Trump, när han kommer tillbaka till landet är det hög tid att han sätter stopp för detta ovärdiga politiska spektakel.

/

 

 

Ytterst handlar detta om rättssäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå.

Jag har tidigare skrivit om den enkät som vi gjort till landets kommuner om hur de kommunicerar skolpengsbeslut till friskolorna. Resultatet var nedslående. Det visade sig att 6 av 10 kommuner inte följer lagen. Ett myndighetsbeslut, vilket beslut om skolpeng är, ska kommuniceras till respektive friskolehuvudman. Det kan inte kommuniceras via ett generellt beslut. Detta har domstol konstaterat och även Skolinspektionen.

SKL har som organisation varit tydliga i hur skolpengsbesluten ska kommuniceras, men tyvärr har deras medlemmar inte följt detta. Vi välkomnar därför att SKL åter, i ett cirkulär till sina medlemmar, understryker att det ska vara enskilda beslut. Tack för det!

Då vi vet Skolinspektionens inställning till kommuner som inte följer regelverket så har vi också gjort en formell anmälan till Skolinspektionen av de kommuner som svarat att de bara kommunicerar via generella beslut om skolpengen. Dessa kommuner följer således inte lagen. Ytterst handlar detta om rättsäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå. För att säkerställa detta måste skolpengsbeslut kunna överklagas, och då krävs det ett myndighetsbeslut som riktas till  friskolehuvudmannen. Det var för att säkerställa detta som lagstiftningen förtydligades på detta område under alliansregeringens tid.

 

När regeringsföreträdare påstår att friskolor ( de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Skolinspektionens enkäter är en intressant källa till information. De används förvånandsvärt sällan. Svenskt Näringsliv har gett Gabriel Sahlgren i uppdrag att titta på resultaten i lärarenkäter 2015-2017. Det han har tittat på är resultaten på frågor som bl a rör det pedagogiska ledarskapet, utvecklingen av utbildningen, utrymmet för kollegialt samarbete och om hur betygssättning och bedömning av kunskaper fungerar i kommunala och fristående grundskolor. Resultatet är mycket intressant. Särskilt mot bakgrund av att det ofta framställs från statsråds håll att arbetsmiljöerna och förhållandena för lärare i friskolor, och framförallt i de som är AB, är så undermåliga. ” Vinstdriften” gör att personalen är nedprioriterad och bortglömd hävdar statsråden. Statsråden verkar dock inte ha frågat medarbetarna på friskolorna om hur de ser på saken. Men om de läser denna intressanta rapport så kan de sluta vara oroliga för friskolelärarnas uppfattning är betydligt mer positiv än deras kollegor i kommunerna. Och detta gäller på samtliga frågeområden som har analyserats i enkäten.

De tycker i högre grad än lärare i kommunala skolor att

– deras skola fungerar bra

– de betygsätter det pedagogiska ledarskapet högre

– utvecklingen av utbildningen fungerar bättre

– bedömning och betygsättning fungerar bättre

– möjligheterna till samverkan i utbildningen är högre

– de är mer positiva till möjligheterna att ge särskilt stöd till elever som behöver det

– de anpassar undervisningen och har möjlighet att göra det i större utsträckning

Forskaren Sahlberg har också jämfört resultaten beroende på vilken verksamhetsform som friskolorna drivs i. Detta för att undersöka om det finns grund för påståendet, som bla Shekarabi framför, att arbetsmiljön och villkoren för medarbetarna är sämre i verksamheter som bedrivs som AB. Resultaten visar att lärare som  jobbar i skolor som är AB ger högre omdömen när det gäller det pedagogiska ledarskapet än lärare som jobbar i ideela föreningar/ stiftelser – och högre än de som jobbar i kommunala skolor.

Sammantaget konstateras det i rapporten att lärare i fristående grundskolor i högre grad än lärare i kommunala skolor rapporterar att deras skolor fungerar bra. Det gäller även efter justering av elevsammansättning och andra viktiga faktorer. Det finns inget som tyder på att lärare som går i AB  anser att deras skolor fungerar sämre än de i de vinstdrivande skolor. Tvärtom – de ger sina skolor högre omdömen.

Så när företrädare för regeringen påstår att friskolor ( framförallt de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, något som regeringen ”vill ändra på” genom att införa Reepalus förslag, ja då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Resultatet av denna intressanta sammanställning av enkätsvaren visar ju dessutom att det finns en uppenbar risk för att lärarbristen blir än värre om regeringen får igenom sitt Reepaluförslag.

För varför skulle dessa personer vilja börja jobba på en kommunal skola om deras friskola tvingas stänga pga orimliga förutsättningar att bedriva verksamhet? Mer om detta i nästa blogginlägg.

/

Tycker friskolorna att det är ok med betygsinflation? Självfallet inte. Det är ett otyg.

Tycker friskolorna att det är ok med betygsinflation? Självfallet inte. Det är ett otyg. Och problemet finns såväl i kommunala som fristående skolor. Var och en borde inse att om en elev får ett högre betyg än vad som motsvarar hens kunskaper så är det verkligen att göra eleven en björntjänst.

 

 

Betygsättningens objektivitet har debatterats under många år i Sverige. Långt före friskolereformens införande. Det är lätt att inse att det är svårt att sätta betyg, det är många aspekter som måste beaktas. Därför är det också otroligt viktigt att de som går lärarutbildningen får en bra grund att stå på när det gäller betygsättningen. Vi hör kritik i den delen från de som gått lärarutbildningarna. De anser att de inte får tillräckligt med sig i bagaget för att känna sig trygga i betygsättningen. Nyligen meddelade Skolverket  att de kommer att ta fram nya råd till lärarna som stöd för betygsättningen. Det är många som har klagat på de nuvarande instruktionerna, de är otydliga. Här tycker jag, liksom Skolledarna, att det är förvånande att tex inte lärarfacken tagit initiativ och utvecklar en ”best practise” för hur avvägningar bör göras mellan resultaten på de nationella proven och slutbetyget.

Vi välkomnar myndigheternas granskning

Från Friskolornas sida välkomnar vi  Skolverkets uppdrag att löpande redovisa relationen mellan provresultat och betyg i grundskolans årskurs 6 och årskurs 9. Vi välkomnar också Skolinspektionens arbete med att granska hur kommunala och fristående skolor arbetar med betygsättningen. Deras rapporter som granskat omrättning av nationella prov är viktigt information och kan också ge tips på hur man kan jobba på ett framgångsrikt sätt.  Myndigheternas arbete, huvudmännens fokus på frågan och den debatt som pågått under de senaste åren om skillnaden mellan betyg och provresultat har också lett till att skillnader i såväl kommunala som fristående skolor har minskat under åren. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de nationella proven inte är examensprov. Resultaten på de nationella proven är en aspekt som ska beaktas vid betygssättningen.

 

Borde vi inte kunna samverka bättre?

Det finns säkert mycket som vi skulle kunna göra ytterligare tillsammans, för att förhindra betygsinflation. Friskolorna har under flera år drivit frågan om att de nationella proven ska digitaliseras. Nu är det äntligen på gång. Vi ser att allt fler skolor jobbar med samrättning. För stora skolor/huvudmän är det enkelt. Inte alltid lika lätt för små. De flesta vill säkert hitta lösningar så att det inte är undervisande lärare som ensamt rättar proven. Här kanske vi skulle kunna samarbeta än bättre mellan kommuner och friskolor för att minska risken att detta sker? Vi har ju faktiskt ett gemensamt intresse i denna del. Vi har många små medlemmar och det finns även många kommuner som har små skolor. En annan fundering är om vi, oavsett huvudman, kan se till att de som är riktigt duktiga på betygsättning får dela med sig av sin kunskap till sina kollegor i andra skolor? Kort sagt finns det nog en hel del som vi skulle kunna göra tillsammans för att minska risken för betygsinflation. Många av våra medlemmar jobbar medvetet med detta inom ramen för sitt systematiska kvalitetsarbete – men hur bra har de delat med sig av detta arbeta till andra skolor – oavsett huvudman?

Hur vore det om vi alla nu samfällt kunde göra följande konstaterande: betygsinflation är ett otyg, alla huvudmän berörs, vi måste jobba tillsammans för att motverka den?

 

Friskolor är en juridisk person, inte en myndighet. Konsekvensanalysen av förslaget har stora brister.

Den politiska beställningen för att begränsa, stoppa och förhindra friskolor levereras nu på löpande band av regeringen. Beställningen kommer inte från allmänheten utan från vänstern, i regeringen och i riksdagen. Gemensamt för lagförslagen är bristande konsekvensanalyser.

Regeringens lagrådsremiss om att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen kan intuitivt verka rimligt. Men då har man inte tänkt efter och funderat på konsekvenserna.

1. Det är orimligt att jämställa en friskola med en konmun, vilket sker i regeringens förslag.

En kommun är en myndighet. De har under lång tid arbetat under offentlighetsprincipen, just utifrån kraven på allmänhetens rätt till konstitutionell kontroll (som ju är grunden till offentlighetsprincipen – att kontrollera myndigheter för att bl a minska risken för korruption). En kommun har centrala dokumenthanteringssystem med tillgång till registratorer, kommunjurister, arkivarier m fl stödfunktioner för hanteringen av registrering, dokumenthantering och sekretessprövning av allmänna handlingar. Även den minsta kommunen har tillgång till detta vilket innebär att kommunens skolor, om så kommunen endast har en enda skola, får stöd i sin dokumenthantering och i de tillgänglighetskrav som offentlighetsprincipen medför. Det finns således en kommunal kompetens och struktur för att hantera dessa frågor. Bara detta visar att det orimligt att jämställa en friskola med en hel kommun.

2. Tidigare utredningar har avvisat införandet av offentlighetsprincipen för friskolor

Även andra utredningar har gjorts, där möjligheten av att införa offentlighetsprincipen diskuterats. I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.

3. Konsekvensanalysen kan inte att utgå ifrån hur ofta handlingar begärts ut från kommunala skolor.

Det går inte att bortse från den ideologiska debatt som råder om friskolor. En debatt som saknas om kommunala skolor. Ett införande av handlingsoffentlighet blir mot denna bakgrund självfallet mer betungande för en friskola, med större konsekvenser. Ett avskräckande exempel på vilka konsekvenserna kan bli ges av Kalmar kommun. De har fått anställa en tjänsteman på heltid för att hantera enbart en av kommuninvånarnas rättigheter enligt handlingsoffentligheten. En sådan följd för en mindre fristående skola skulle vara katastrofal. Vi kan inte heller utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle räcka med att en samordnad grupp skickar ett mail om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. Det finns också exempel på föräldrar som är missnöjda med sitt barns skolgång. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola. Det kan gälla upprepad korrespondens som måste diarieföras. Det är något som måste beaktas bättre i konsekvensbeskrivningarna.

4. Friskolorna har inget emot öppenhet men det måste vara proportionerligt.

Vi har föreslagit en annan lösning än att införa handlingsoffentlighet i fristående skolor. Ange i skollagen vilka dokument och uppgifter, utöver ovanstående de som redan idag är offentliga, som bör vara öppna och tillgängliga för allmänheten. Att tvinga in friskolor i den adminstrativa struktur som offentlighetsprincipen innebär är orimligt oc oproportionerligt.

5. Vad var syftet med offentlighetsprincipens införande?

Offentlighetsprincipens grundläggande syfte är att allmänheten ska ges möjlighet till att delta i den konstitutionella kontrollen av hur våra folkvalda representanter, samt deras myndigheter, utövar sin makt under lagarna. Huvudmannen för en fristående skola består varken av folkvalda representanter eller utgör en myndighet, trots att verksamheten förvisso har inslag av myndighetsutövning. Det är därför rimligt att myndighetsutövningen granskas på olika sätt, men offentlighetsprincipen ska avse myndigheters verksamhet.

Till detta kan läggas strukturen på friskolebranschen, där konsekvensanalysen för såväl de små, förenligheten med AB-regelverken som andra regelverk som påverkar friskolorna saknas i regeringens förslag.

 

En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Det finns något som kallas proportionalitetsprincipen. Det är en viktig princip för rättsstater. Den innebär att åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, det är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det skall råda balans mellan mål och medel.

Igår skickade regeringen ut ett pressmeddelande om att även friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Ett drygt dygn efter det att pressmeddelandet landade i min mail kom själva lagrådsremissen. Offentliggörandet av regeringens pressmeddelande var uppenbarligen viktigare än själva lagrådsremissen. Det ger ju onekligen regeringen ett dygns försprång när det gäller bildsättningen av förslaget.

Nåväl. Lagrådsremissen innebär att friskolor ska jämställas med kommuner och myndigheter. Det är väl rimligt, säger den som har bilden att alla friskolor är koncerner och har stora vinster. Men sanningen är ju att så ser inte verkligheten ut. Om vi utgår ifrån Skolverkets skolenhetsregister så kan vi konstatera att fördelningen av de ca 735 friskolehuvudmän som driver grund-och gymnasieskolor i Sverige ser ut enligt följande:

625 har bara en skola

68 har två skolor

11 har tre skolor

12 har fyra skolor och

19 har fler än 5

Regeringen anser nu att dessa mestadels små friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. De har inte specificerat VAD det är som inte är offentligt idag som de vill se offentliggöras. Kommunerna har full insyn i friskolornas verksamheter, Skolinspektionen likaså. Deras rapporter är offentlig handling. De flesta lämnar in sina årsredovisningar till Bolagsverket.

Det offentlighetsprincipen innebär är att huvudmannen för en skola, ofta samma person som är skolans rektor, ska hantera administrationen kring offentlighetsprincipen. Det handlar bland annat om diarieföring, vara tillgänglig för att kunna hantera en begäran om att lämna ut en handling, göra en sekretessbedömning om huruvida handlingen ska kunna lämnas ut. Denna bedömning kan överklagas till domstol. Kort sagt så innebär detta att kostnaderna för administration kommer att öka för alla dessa verksamheter och det slår hårdast mot de små verksamheterna. Detta är inte rimligt. Regeringens förslag innebär att pengar läggs på administration i stället för på undervisning.

Vi har inget emot insyn. Såväl Skolinspektionen som kommunerna har insyn i de fristående förskolorna och skolorna redan idag. Nu tvingar regeringen friskolorna att helt i onödan lägga resurser på administration snarare än på undervisning. Om regeringen säger vilka dokument det är de vill ska vara offentliga så kan friskolorna tillgängliggöra dem,

Förhoppningsvis kommer lagrådet till slutsatsen att detta är ett helt orimligt förslag. En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Regeringen har som sagt gått vidare med Reepalus förslag, trots att det har totalsågats av remissinstanserna. Idag kan vi läsa en intressant debattartikel som är undertecknad av ett antal forskare och experter inom kvalitetsområdet. De konstaterar att trots att Sverige har ett mycket gott rykte när det gäller att mäta kvalitet, avsett bransch, så har Reepalu inte hört av sig med frågor om hur man kan mäta kvalitet inom välfärdsområdet. Tvärtom har han konstaterat att det inte går att mäta kvalitet.

De skriver ”Det som förvånar oss mest är dock att svenska forskare inom kvalitetsområdet och svenska branschorganisationer inom kvalitetsområdet överhuvudtaget inte tillfrågats eller bjudits in i detta arbete. Många av de personer som uttalar sig samt tycker till om kvalitet och kvalitetsarbete har enligt vår kännedom ingen eller åtminstone mycket begränsad kännedom om detta sakområde. Detta upplever vi som mycket konstigt. Varför ska lekmän föra hela diskussionen när vi har en gedigen och välrenommerad kvalitetsforskning i landet?”

Det är lätt att instämma i detta. Kvalitetsexperternas artikel är bara ytterligare ett exempel på hur undermåligt det arbete är som Reepalu har gjort. En annan artikel, som tar upp grundlagsperspektivet på förslaget, understryker än mer att detta är en politisk beställning. Många jurister uttalar numera farhågor över den kraftiga ideologisering/politisering som skett på lagstiftningsområdet. Grundlagen och EU-rätten väger lätt. Det är en mycket allvarlig utveckling. Svensk Juristtidning uppmärksammar nu också den debattartikel som två jurister, Bexhed och Thorstensson,  skrev nyligen i SvD. Skribenterna konstaterar där att ”En aspekt som hittills inte uppmärksammats i debatten är hur den föreslagna vinstbegränsningen förhåller sig till den grundlagsskyddade näringsfriheten. Frågan kommenteras heller inte i Reepalu-utredningens 850 sidor tjocka betänkande eller regeringens lagrådsremiss.”

De fortsätter ”Om det synsätt som lagts till grund för regeringens förslag skulle godtas, skulle vinstdrivande företag enkelt kunna utestängas från all typ av offentlig finansiering. Det skulle kunna gälla företag som bygger vägar, järnvägar och bostäder, företag som levererar mat till skolor och äldreboenden eller till och med företag som utvecklar och bygger bilar och flygplan. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning i sitt betänkande i stort sett helt förbigått frågorna om hur utredningens förslag förhåller sig till regeringsformen och EU:s rättighetsstadga. Det krävs en helt annan kvalitet på ett offentligt utredningsbetänkande för att kraven på fullgod beredning av ett lagstiftningsförslag skall vara uppfyllda.”

Lagrådet har nu att ta ställning till förslaget. Deras uppgift är otroligt viktig, deras granskning ska avse;
1. hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådet har ofta anledning att ta ställning till om föreslagna lagbestämmelser är förenliga med EU-rätten eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Låt oss hoppas att de gör en grundlig granskning och att regeringen sedan lyssnar på Lagrådets synpunkter. Låt oss också hoppas att vi aldrig mer får se ett sådant lågvattenmärke bland offentliga utredningar som Reepalus. Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Det är lätt att instämma i Bexhed/Thorsenssons avslutning på sin artikel ”Vi anser att det är utomordentligt viktigt att de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i grundlagen respekteras. Detta lagstiftningsärende är inte ett exempel på detta.”

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet.

Friskoledebatten är verklighetsfrånvänd. Det illustreras av bl a den rapport som vi presenterat nyligen. En enorm efterfrågan på nya skolplatser. Detta utvecklas i nedanstående artikel från Dagens Samhälle.

Barnboom och friskoledöd – en förödande kombination
Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan i ett läge då vi i takt med ökande födelsetal står inför en stor skolbrist, skriver Ulla Hamilton, vd, Friskolornas Riksförbund och Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv.

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet. Tillsammans med invandringen är detta en enorm utmaning för landets 17 största kommuner. En ny rapport visar att dessa kommuner kommer behöva erbjuda förskola och skola till betydligt fler barn och ungdomar än vad de gör idag. Dagens ideologiska låsningar och kvartalstänk måste ändras för att vi tillsammans ska klara dessa långsiktiga utmaningar. Annars står vi inför en stor skolbrist som i kombination med nuvarande regerings friskolepolitik riskerar att bli katastrofal.

När det talas om framtida demografiska utmaningar avses ofta att de äldre ökar till antalet och som andel av totalbefolkningen. Det är sant och viktigt. Men en inte lika uppmärksammad utmaning, som smugit sig på de senaste åren, är att unga åldersklasser ökar betydligt snabbare än väntat. De kommande 10–20 åren kommer detta att vara en minst lika stor demografisk utmaning som tillväxten av äldre. Det visar rapporten ”Om den snabba tillväxten av unga åldersklasser och framtida behov av friskoleplatser” som Friskolornas riksförbund låtit nationalekonomen och demografiexperten Peter Stein göra.

Samtliga svenska kommuner som har fler än 100 000 invånare har undersökts. Det rör sig om sammantaget 17 stycken med demografiska prognoser för perioden 2017-2025. Nacka, Huddinge och Uppsala prognostiseras få snabbast procentuell ökning. Samtliga undersökta kommuner utom Gävle och Eskilstuna prognostiseras snabbare tillväxttakt än riksgenomsnittet.

I nästa steg har undersökts hur stor andel av respektive kommuns barn som 2016 gick i fristående förskola, grundskola respektive gymnasieskola. Allt fler barn i såväl förskola som grundskola och gymnasium väljer att gå i friskolor. Redan idag går nära var femte elev i en friskola sett till hela riket, och ännu högre andel i stora kommuner.

Därefter har det beräknats hur många nya friskoleplatser som skulle behöva tillkomma 2025 givet förväntad befolkningsökning och antagandet att uträknande andelar förblir de samma 2025 som de var 2016. Idag utgör dessa kommuner 35 procent av befolkningen. Men de kommer behöva reda plats för 50 procent av kommande rekordökning. Om andelen elever i friskolor antas vara konstant kommer det behövas 68000 nya friskoleplatser i hela riket 2025. 40000 av dessa kommer behövas i de 17 största kommunerna.

Privata investeringar är därför en välkommen avlastning för den kommunala budgeten och samtidigt en väg för ökad skolkvalitet i många kommuner. Denna nödvändiga hjälp hotas dock. Nyligen presenterade regeringen skarpa förslag på nya regelverk som, ifall de införs, kommer att göra det omöjligt för många friskolor att överleva. I regeringens lagförslag föreslås begränsningar av friskolors ekonomi. Men inte av vinsten som förslaget har marknadsförts som. Begräsningarna handlar istället om rörelsemarginalen (baserat på så kallat operativt kapital, något som många friskolor saknar) och det innebär att en stor majoritet av friskolorna får nära noll i marginal. Det vill säga omöjliga villkor.

Om detta blir verklighet förvärrar det kommunernas situation. Då behöver de inte bara fundera på rekordkullar i kommunala skolor utan dessutom hantera upp till 340000 friskolebarn som står utan skola och därtill de friskoleplatser i prognosen som inte skulle bli av.

Förhoppningsvis kan dessa beräkningar av rent demografiska samband ge värdefulla perspektiv på utmaningar som Sverige står inför. Det är en utmaning där alla krafter måste arbeta tillsammans. Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan. Gör vi det blir både elever, föräldrar och kommunala skolor stora förlorare.

/

Det är knappast att stärka likvärdigheten i skolan – snarare tvärtom. Men det kanske är det som är tanken eftersom det riskerar slå mot friskoleeleverna.

Utbildningsministern meddelar i ett pressmeddelande på torsdagen att regeringen inrättat ett extra statsbidrag som skolhuvudmän kan söka. Villkoret är att de som söker förbinder sig att inte göra nedskörningar på undervisning och elevhälsa . Som utgångspunkt för vad som är nedskärning är genomsnittet av kostnaderna för dessa två områden under de senaste tre åren.

Det kan låta rimligt, men en fråga infinner sig. Hur säkerställs det att det råder en likvärdigheten mellan kommunala och fristående huvudmän? Kommunen fastställer skolpengen för friskolorna. Våra medlemmar känner väl till att det finns en stor kreativitet hos många kommuner när skolpengen ska fastställas. Fulla kostnader för administration, lokalkostnader ingår inte alltid i beräkningsunderlaget. Regeringen gjorde nyligen en förändring i förordningen om lokalkostnader som öppnar för kommunerna att ” avstå” från att ta med vissa delar av dessa kostnader i beräkningsunderlaget för skolpengen. Kort sagt är det alltför vanligt att principen om lika villkor inte respekteras.

Vi har också nyligen visat i en rapport att 6 av 10 kommunerna inte respekterar lagen när det gäller dels att meddela skolpengsnivån innan årsskiftet, dels att denna information ska riktas till varje enskild friskolehuvudman då det är ett myndighetsbeslut. Det senare innebär att friskolan fråntas möjligheten att få skolpengsnivån rättsligt prövad.

Sammantaget innebär detta att regeringen – innan den ställde detta krav – faktiskt borde tillsett att kommunernas skolpengsbeslut sker i enlighet med lagstiftningen och respekterar lika villkorsprincipen. För i ett läge där kommunerna kan sänka skolpengsnivåerna utan att friskolehuvudmännen har möjlighet att få skolpengsnivå röttsligt prövad – så blir kravet för statsbidrag minst sagt orimligt. När kommunerna dessutom kan tillåta att deras skolor går med underskott utan att friskolor kompenseras för detta så understryker det bara än mer att regeringens förordning inte utgår ifrån hur verkligheten ser ut för friskolorna i många kommuner. De som drabbas av detta är eleverna i friskolorna. Det är knappast att stärka likvärdigheten i skolan – snarare tvärtom. Men det kanske är det som är tanken eftersom det riskerar slå mot friskoleeleverna.

 

Var fjärde elev som lämnar denna grundskola gör det utan fullständiga betyg. Det är välkommet att media börjar att granska även de kommunala skolorna.

Noterar att Uppdrag Granskning uppmärksammar en skola i Göteborg där var fjärde elev som lämnar grundskolan gör det utan fullständiga betyg. Det är välkommet att media börjar att granska även de kommunala skolorna. För även om det blev bättre resultat i den senaste PISA-undersökningen så finns det alltjämt många problem i svensk skola. Och problemen handlar definitivt inte om friskolor. Men dessvärre har den politiska debatten helt fastnat i friskolefrågan. Det är ett bekymmer för det innebär att det finns risk för att de verkliga problemen hamnar vid sidan om. Ipsos gjorde en undersökning där de ställde frågan om hur allmänheten ser på den svenska skolan. Resultatet av undersökningen är talande: En majoritet tycker att skolan utvecklas åt fel håll.

På frågan vad som är viktigast att göra för att vända utvecklingen svarade de:

Regeringen gör en strategisk miss när de driver friskolefrågan som de gör. För det första så vill 8 av 10 välja skola och för det andra så inser allmänheten, även regeringens egna väljare, att det finns andra åtgärder som är mycket viktigare för att vända utvecklingen åt rätt håll i skolan. Då hamnar friskolejakten väldigt långt ner på prioriteringslistan.

En liten påminnelse om det blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan. Det handlade om att var tredje grabb som lämnade de kommunala grundskolorna i våras gjorde det utan fullständiga betyg. Kanske nästa uppslag för Uppdrag Granskning?