Tankar om skolan

När de minskade elevkullarna innebar minskat antal elever även för friskolorna har de fristående huvudmännen snabbt minskat antalet skolenheter. Det är till och med så att trots att antalet elever i kommunala skolor minskade med 15 000 mellan 2012/13 och 2013/14 men de kommunala skolorna har inte minskat i takt med att antalet elever minskat

Gymnasieminister Anna Ekström (s) meddelade idag att regeringen tillsätter en utredning för att se över styrningen av gymnasiet. Av pressmeddelandet framgår bl a följande:

”Sedan friskolereformen har antalet gymnasieskolor ökat. Men fler skolor betyder färre elever på varje skola, vilket leder till att resurserna inte används effektivt. Konkurrensen har lett till ett överutbud av populära program på vissa håll i landet, samtidigt som viktiga yrkesutbildningar är halvfulla eller saknas helt i andra delar.”

Det är ett intressant konstaterande mot bakgrund av hur verkligheten ser ut.  Vi har tittat på resursutnyttjandet i gymnasieskolan maa av gymnasieministerns debattartikel idag där hon bl a hänvisar till ”den fria etableringsrätten”. Det är anmärkningsvärt att gymnasieministern , tillika fd generaldirektör för Skolverket, inte känner till att det inte finns någon fri etableringsrätt för friskolor. Det krävs tillstånd och granskningen är tuff av Skolinspektionen.

Nåväl – vi har använt Skolverkets statistik över skolor och elever i gymnasieskolan. Fristående gymnasieskolor har haft ett relativt konstant elevantal per skolenhet över tid – något ökat antal elever per skolenhet. Dvs antalet skolenheter har ökat och minskat i takt med antalet elever i friskolor.

Antalet elever per skolenhet i de kommunala skolorna verkar däremot ha minskat över tid, framför allt för ca 10 år sedan. Från 2004/05 till 2011/12 minskade antalet elever per skolenhet med 9% – från 614 till 560. Dvs de kommunala skolorna har inte minskat i takt med att antalet elever minskat.

När de minskade elevkullarna innebar minskat antal elever även friskolorna så har de fristående huvudmännen också snabbt minskat antalet skolenheter.

Det är till och med så att trots att antalet elever i kommunala skolor minskade med 15 000 mellan 2012/13 och 2013/14 så blev de kommunala skolenheterna 118 fler, vilket i och för sig kan bero på en eftersläpning av förändringen av skolor från skolenheter.

Det finns en naturlig ökning av antalet skolenheter mellan 2012/13 och 2011/12 då många stora kommunala gymnasieskolor administrativt delades upp i flera skolenheter, troligen maa av att varje rektor skulle ha en ”egen” skola i stället för att det fanns flera rektorer på en skola. Det förklarar hoppet i statistiken över kommunala gymnasieskolor mellan just de åren.

Varför anpassar kommunerna inte utbudet efter elevunderlaget på samma sätt?

Statistiken visar att det finns en tydlig skillnad mellan hur kommunala och privata huvudmän anpassar sin verksamhet efter elevantalet. Med vad beror skillnaden på? Det kan sannolikt finnas flera förklaringar, men det finns ett par skillnader mellan privat och politiskt styrd verksamhet som är särskilt viktiga att uppmärksamma.

För det första är du som privat huvudman tvungen att ha en effektiv organisation för att överleva. Du har inte råd att sitta med kostnader som du inte kan täcka. Ett företag som inte kan betala sina räkningar överlever helt enkelt inte hur länga som helst. Det krävs därför att du har framförhållning och snabbt kan anpassa dina kostnader efter dina intäkter. Att snabbt anpassa fasta kostnader efter intäkter gör att resurserna kan användas effektivt.

För det andra är det förenat med stor politisk risk att stänga en kommunal skola. Den lokala skolans överlevnad är en vanlig stridsfråga i den lokala politiken och de finns få frågor som engagerar väljarna som det. Vill du som politiker lägga ner en skola får du vara beredd på hård strid och det krävs mycket av skicklig argumentation för att du ska få dina lokala väljare med dig. Kanske är det då lättare att låta bli?

Så nog kan det bli ett intressant uppdrag för Lars Stjernkvist (s fd partisekreterare och nu kommunstyrelsens ordförande i Norrköping) att titta på detta med opartiska ögon. Det är dessutom viktigt att komma ihåg andra viktiga aspekter som ledarskap, kvalitet, genomströmning mm. Även i denna del så är jag övertygad om att friskolor tål en närmare granskning, och att det är bra att även kommunala skolor granskas närmare i denna del.

Och en annan sak – friskolor är populära hos ungdomarna. Årets ansökningar visar att andelen elever som söker fristående gymnasier ökar. Vi vet också att många är intresserade av industrigymnasierna, som ju erbjuder en bra utbildning och en nära samverkan mellan skola och näringsliv.

Hur ser lärarfacken på sin roll i denna viktiga fråga?

Jag tycker att det är tråkigt att gymnasieministerns fokus när det gäller betygsinflationen är att skuldbelägga friskolorna. Det är inget som blir bättre med att ha en sådan inställning. Många av våra medlemmar jobbar för att komma åt risken för betygsinflation. Det berättade bl a AcadeMedias kvalitetschef Ingela Gullberg om på det möte som gymnasieministern bjudit in till i onsdags.

På mötet, där Friskolornas riksförbund och SKL representerade skolhuvudmännen, framkom det också tydligt att såväl Skolinspektionen som Skolverket ser på frågan utifrån många olika perspektiv. Det är komplext. Det handlar om att många lärare känner sig otrygga vid betygssättning, om hur väl lärarutbildningen förbereder lärarstudenterna på arbetet med betygssättning, hur mycket fokus som läggs på betyg i förhållande till annan bedömning, hur man tolkar kriterierna mm. Kulturerna skiljer sig åt på skolorna runt om i landet. Det var också tydligt i samtalet att det är ett nationellt problem, oberoende av huvudman.

Tolkningen av betygskriterierna har ju också uppmärksammats av Studio Ett i P1 under veckan, men då på grundskolenivå.

Jag vill här dela med mig info om hur en av våra medlemmar jobbar i syfte att få likvärdig bedömning.

”Vid de muntliga proven i svenska och engelska så är det alltid fler lärare med samtidigt för att de ska kunna sambedöma proven. De muntliga proven spelas in för att lärarna i efterhand ska kunna lyssna och se provet igen, samt för att möjliggöra ytterligare sambedömning med andra ämneskollegor.
Lärare och elever tycker att det här är en bra och ”rättssäker” bedömning, men den är mycket tidskrävande för lärarna. De delprov som består av uppsatsskrivning i engelska och svenska genomförs digitalt i ett program där eleverna avidentifieras. Sedan delas proven upp mellan lärarna på följande vis:
I svenskan delar lärarna upp proven efter uppgifter, så att t ex 3-4 lärare koncentrerar sig på att bedöma uppgift 1, 2 och 3 på delprovet i svenska. Dessa lärare läser in sig på bedömningsanvisningarna och delar upp proven mellan sig. Efter bedömning träffas lärarna för att sambedöma prov, dels efter en stickprovsvariant (ett typiskt E, C, A) och dels i alla de fall där man är osäker på en bedömning.
I engelskan är det färre uppgifter så lärarna delar upp proven utifrån antal och sambedömer enligt samma princip som i svenskan.
I matematiken och vid läsförståelse och hörförståelse i språken så delas proven upp efter antal och sambedöms efter samma princip som beskrivits ovan.
Lärarna får frisatt tid till rättning och sambedömning.”

Jag återkommer med fler exempel. Men jag vill åter ställa frågan; Hur ser lärarfacken på sin roll i denna viktiga fråga? Sammantaget var det ett intressant möte hos ministern. Det var tydligt att betygsinflation är ett nationellt problem, oavsett huvudman. Det krävs många olika åtgärder, stöd från myndigheter, ökad samverkan mellan skolor oavsett huvudman, lyft fram goda exempel och lär av de bästa, för att bara nämna några. Men det krävs också större fokus på betygssättandet i lärarutbildningarna.

/

Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.

Kan en civilminister om är utbildad jurist strunta i vad landets ledande jurister anser om de lagförslag som han bett dem granska? Det är en intressant fråga. Sagde minister har investerat hårt retoriskt i debatten om välfärdsföretagen. Han har inte dragit sig för att framföra vilseledande uppgifter och han har en mycket hög profil. Nu har lagrådet granskat hans lagförslag. Det handlar dels om det sk Reepaluförslaget om att strypa rörelsemarginalerna i välfärdsföretag, och dels om förslaget om nytt tillståndssystem och därtill kopplad ägarprövning för bl a friskolor.

Lagrådets yttranden är mycket läsvärda. När det gäller lagförslagen som bygger på Reepalus utredning så konstaterar Lagrådet helt sonika att;”…de remitterade förslagen inte är ägnade att läggas till grund för lagstiftning”. Det är finare svenska för att detta förslag kan inte ligga till grund för en lagstiftning. De kommenterar förslagets förenlighet med grundlagen; ”Enligt lagrådets mening saknas en tillräckligt djupgående analys av förslagets förenlighet med näringsfriheten.” och fortsätter ”Det är förenat med risker att införa en reglering såsom den föreslagna utan en mer djupgående analys av de konstitutionella frågorna. Enligt Lagrådets mening bör en sådan analys göras i fortsatt beredningsarbete.” Kort sagt – detta förslag kan inte ligga till grund för lagstiftning för det saknas en konsekvensanalys. Något som ju också ett stort antal remissinstanser påpekat, men som regeringen struntat i sitt lagförslag.

När det gäller regeringens bedömning att huvuddelen av företagen kommer att vara intresserade av att bedrivs välfärdsverksamhet även efter det att den föreslagna regleringen införts konstaterar Lagrådet; ”Vad dessa bedömningar, som självfallet är mycket svåra att göra, grundas på är inte tydligt angivet. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att ifrågasätta om ens hjälpligt säkra sådana slutsatser kan dras av det material som lagts fram.” De lyfter även frågan om det finns beredskap i kommunerna att ta hand om effekterna om det visar sig att många välfärdsföretag förvinner.  De konstaterar ”Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beslutsunderlag.”

När det gäller det andra förslaget, som baseras på den sk Ägarprövningsutredningen, där ett förslag var krav på långsiktigt hållbar ekonomi som förutsättning för tillstånd, konstaterar Lagrådet följande;

”Enligt den föreslagna paragrafen uppställs ytterligare ett krav för tillstånd att bedriva verksamhet enligt 23 §, nämligen att den enskilde har ekonomiska förutsättningar att följa de föreskrifter som gäller för verksamheten. Enligt författningskommentaren innebär detta krav att verksamheten ska bedrivas på ett sätt som innebär att den bär sina kostnader och att det finns ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Om verksamheten visar underskott är detta endast godtagbart om det finns fonderade eller andra medel, exempelvis en bankgaranti, tillgängliga för att hantera underskottet. Ägarprövningsutredningen hade föreslagit ett annorlunda utformat krav, nämligen att den som ansöker om tillstånd ska ha ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten långsiktigt (SOU 2015:7 s. 223). Enligt Välfärdsutredningen, vars förslag ligger till grund för utformningen av förslaget i lagrådsremissen, finns det dock nackdelar med ett krav på långsiktighet, men enligt utredningen bör de ekonomiska förhållandena däremot kunna vara föremål för tillsyn i ett kortare perspektiv (SOU 2016:78 s. 440). Lagrådsremissens (och Välfärdsutredningens) beskrivning av vad kravet på ekonomiska förutsättningar innebär är kortfattad och oprecis.”

De fortsätter

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Kan det sägas tydligare? Jag tar det igen

”Det förefaller motsägelsefullt att ekonomin visserligen ska ses ur ett kortare tidsperspektiv, men att verksamheten ändå ska kunna ge ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar. Den uttalade avsikten att verksamheten inte kan tillåtas att gå med underskott om inte t.ex. fonderade medel finns, får också ställas i relation till den andra remiss som Lagrådet har att hantera, remissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Även det förslaget bygger på Välfärdsutredningens nämnda betänkande, och innebär i princip att något överskott inte ska få uppstå i verksamheten, utöver en viss avkastningsränta på eventuellt förekommande operativt kapital. Inte i någon av de två lagrådsremisserna analyseras hur de två reglerna i resp. remiss, den om förbud mot underskott och den om långtgående begränsning av möjligt överskott, är relaterade till varandra. Att fondera medel för att täcka tillfälliga underskott synes vara tillåtet och rekommenderat enligt förslaget i föreliggande lagrådsremiss, men däremot knappast möjligt enligt de tillkommande begränsningarna i lagrådsremissen om tillstånd att ta emot offentlig finansiering.”

Regeringens hantering av villkoren för välfärdsföretagens förutsättningar och Reepalus utredningsförslag är under all kritik. Det är obegripligt att välutbildade personer i regeringen lånar sig till detta spel. Skattebetalarna betalar för spektaklet.

Nu har även landets ledande jurister i Lagrådet konstaterat, precis som mängder av myndigheter och andra remissinstanser gjort redan tidigare, att dessa förslag är så undermåliga att de inte kan ligga till grund för lagstiftning.  Statsminister Stefan Löfven har det yttersta ansvaret för att detta får fortgå. Imorgon ska han träffa president Trump, när han kommer tillbaka till landet är det hög tid att han sätter stopp för detta ovärdiga politiska spektakel.

/

 

 

Ytterst handlar detta om rättssäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå.

Jag har tidigare skrivit om den enkät som vi gjort till landets kommuner om hur de kommunicerar skolpengsbeslut till friskolorna. Resultatet var nedslående. Det visade sig att 6 av 10 kommuner inte följer lagen. Ett myndighetsbeslut, vilket beslut om skolpeng är, ska kommuniceras till respektive friskolehuvudman. Det kan inte kommuniceras via ett generellt beslut. Detta har domstol konstaterat och även Skolinspektionen.

SKL har som organisation varit tydliga i hur skolpengsbesluten ska kommuniceras, men tyvärr har deras medlemmar inte följt detta. Vi välkomnar därför att SKL åter, i ett cirkulär till sina medlemmar, understryker att det ska vara enskilda beslut. Tack för det!

Då vi vet Skolinspektionens inställning till kommuner som inte följer regelverket så har vi också gjort en formell anmälan till Skolinspektionen av de kommuner som svarat att de bara kommunicerar via generella beslut om skolpengen. Dessa kommuner följer således inte lagen. Ytterst handlar detta om rättsäkerhet, om att alla elever ska vara försäkrade om att få rätt skolpengsnivå. För att säkerställa detta måste skolpengsbeslut kunna överklagas, och då krävs det ett myndighetsbeslut som riktas till  friskolehuvudmannen. Det var för att säkerställa detta som lagstiftningen förtydligades på detta område under alliansregeringens tid.

 

När regeringsföreträdare påstår att friskolor ( de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Skolinspektionens enkäter är en intressant källa till information. De används förvånandsvärt sällan. Svenskt Näringsliv har gett Gabriel Sahlgren i uppdrag att titta på resultaten i lärarenkäter 2015-2017. Det han har tittat på är resultaten på frågor som bl a rör det pedagogiska ledarskapet, utvecklingen av utbildningen, utrymmet för kollegialt samarbete och om hur betygssättning och bedömning av kunskaper fungerar i kommunala och fristående grundskolor. Resultatet är mycket intressant. Särskilt mot bakgrund av att det ofta framställs från statsråds håll att arbetsmiljöerna och förhållandena för lärare i friskolor, och framförallt i de som är AB, är så undermåliga. ” Vinstdriften” gör att personalen är nedprioriterad och bortglömd hävdar statsråden. Statsråden verkar dock inte ha frågat medarbetarna på friskolorna om hur de ser på saken. Men om de läser denna intressanta rapport så kan de sluta vara oroliga för friskolelärarnas uppfattning är betydligt mer positiv än deras kollegor i kommunerna. Och detta gäller på samtliga frågeområden som har analyserats i enkäten.

De tycker i högre grad än lärare i kommunala skolor att

– deras skola fungerar bra

– de betygsätter det pedagogiska ledarskapet högre

– utvecklingen av utbildningen fungerar bättre

– bedömning och betygsättning fungerar bättre

– möjligheterna till samverkan i utbildningen är högre

– de är mer positiva till möjligheterna att ge särskilt stöd till elever som behöver det

– de anpassar undervisningen och har möjlighet att göra det i större utsträckning

Forskaren Sahlberg har också jämfört resultaten beroende på vilken verksamhetsform som friskolorna drivs i. Detta för att undersöka om det finns grund för påståendet, som bla Shekarabi framför, att arbetsmiljön och villkoren för medarbetarna är sämre i verksamheter som bedrivs som AB. Resultaten visar att lärare som  jobbar i skolor som är AB ger högre omdömen när det gäller det pedagogiska ledarskapet än lärare som jobbar i ideela föreningar/ stiftelser – och högre än de som jobbar i kommunala skolor.

Sammantaget konstateras det i rapporten att lärare i fristående grundskolor i högre grad än lärare i kommunala skolor rapporterar att deras skolor fungerar bra. Det gäller även efter justering av elevsammansättning och andra viktiga faktorer. Det finns inget som tyder på att lärare som går i AB  anser att deras skolor fungerar sämre än de i de vinstdrivande skolor. Tvärtom – de ger sina skolor högre omdömen.

Så när företrädare för regeringen påstår att friskolor ( framförallt de som drivs som AB) nedprioriterar och glömmer bort personalen, något som regeringen ”vill ändra på” genom att införa Reepalus förslag, ja då verkar de inte ha koll på vad medarbetarna i dessa friskolor tycker om sin arbetsplats.

Resultatet av denna intressanta sammanställning av enkätsvaren visar ju dessutom att det finns en uppenbar risk för att lärarbristen blir än värre om regeringen får igenom sitt Reepaluförslag.

För varför skulle dessa personer vilja börja jobba på en kommunal skola om deras friskola tvingas stänga pga orimliga förutsättningar att bedriva verksamhet? Mer om detta i nästa blogginlägg.

/

Tycker friskolorna att det är ok med betygsinflation? Självfallet inte. Det är ett otyg.

Tycker friskolorna att det är ok med betygsinflation? Självfallet inte. Det är ett otyg. Och problemet finns såväl i kommunala som fristående skolor. Var och en borde inse att om en elev får ett högre betyg än vad som motsvarar hens kunskaper så är det verkligen att göra eleven en björntjänst.

 

 

Betygsättningens objektivitet har debatterats under många år i Sverige. Långt före friskolereformens införande. Det är lätt att inse att det är svårt att sätta betyg, det är många aspekter som måste beaktas. Därför är det också otroligt viktigt att de som går lärarutbildningen får en bra grund att stå på när det gäller betygsättningen. Vi hör kritik i den delen från de som gått lärarutbildningarna. De anser att de inte får tillräckligt med sig i bagaget för att känna sig trygga i betygsättningen. Nyligen meddelade Skolverket  att de kommer att ta fram nya råd till lärarna som stöd för betygsättningen. Det är många som har klagat på de nuvarande instruktionerna, de är otydliga. Här tycker jag, liksom Skolledarna, att det är förvånande att tex inte lärarfacken tagit initiativ och utvecklar en ”best practise” för hur avvägningar bör göras mellan resultaten på de nationella proven och slutbetyget.

Vi välkomnar myndigheternas granskning

Från Friskolornas sida välkomnar vi  Skolverkets uppdrag att löpande redovisa relationen mellan provresultat och betyg i grundskolans årskurs 6 och årskurs 9. Vi välkomnar också Skolinspektionens arbete med att granska hur kommunala och fristående skolor arbetar med betygsättningen. Deras rapporter som granskat omrättning av nationella prov är viktigt information och kan också ge tips på hur man kan jobba på ett framgångsrikt sätt.  Myndigheternas arbete, huvudmännens fokus på frågan och den debatt som pågått under de senaste åren om skillnaden mellan betyg och provresultat har också lett till att skillnader i såväl kommunala som fristående skolor har minskat under åren. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de nationella proven inte är examensprov. Resultaten på de nationella proven är en aspekt som ska beaktas vid betygssättningen.

 

Borde vi inte kunna samverka bättre?

Det finns säkert mycket som vi skulle kunna göra ytterligare tillsammans, för att förhindra betygsinflation. Friskolorna har under flera år drivit frågan om att de nationella proven ska digitaliseras. Nu är det äntligen på gång. Vi ser att allt fler skolor jobbar med samrättning. För stora skolor/huvudmän är det enkelt. Inte alltid lika lätt för små. De flesta vill säkert hitta lösningar så att det inte är undervisande lärare som ensamt rättar proven. Här kanske vi skulle kunna samarbeta än bättre mellan kommuner och friskolor för att minska risken att detta sker? Vi har ju faktiskt ett gemensamt intresse i denna del. Vi har många små medlemmar och det finns även många kommuner som har små skolor. En annan fundering är om vi, oavsett huvudman, kan se till att de som är riktigt duktiga på betygsättning får dela med sig av sin kunskap till sina kollegor i andra skolor? Kort sagt finns det nog en hel del som vi skulle kunna göra tillsammans för att minska risken för betygsinflation. Många av våra medlemmar jobbar medvetet med detta inom ramen för sitt systematiska kvalitetsarbete – men hur bra har de delat med sig av detta arbeta till andra skolor – oavsett huvudman?

Hur vore det om vi alla nu samfällt kunde göra följande konstaterande: betygsinflation är ett otyg, alla huvudmän berörs, vi måste jobba tillsammans för att motverka den?

 

Friskolor är en juridisk person, inte en myndighet. Konsekvensanalysen av förslaget har stora brister.

Den politiska beställningen för att begränsa, stoppa och förhindra friskolor levereras nu på löpande band av regeringen. Beställningen kommer inte från allmänheten utan från vänstern, i regeringen och i riksdagen. Gemensamt för lagförslagen är bristande konsekvensanalyser.

Regeringens lagrådsremiss om att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen kan intuitivt verka rimligt. Men då har man inte tänkt efter och funderat på konsekvenserna.

1. Det är orimligt att jämställa en friskola med en konmun, vilket sker i regeringens förslag.

En kommun är en myndighet. De har under lång tid arbetat under offentlighetsprincipen, just utifrån kraven på allmänhetens rätt till konstitutionell kontroll (som ju är grunden till offentlighetsprincipen – att kontrollera myndigheter för att bl a minska risken för korruption). En kommun har centrala dokumenthanteringssystem med tillgång till registratorer, kommunjurister, arkivarier m fl stödfunktioner för hanteringen av registrering, dokumenthantering och sekretessprövning av allmänna handlingar. Även den minsta kommunen har tillgång till detta vilket innebär att kommunens skolor, om så kommunen endast har en enda skola, får stöd i sin dokumenthantering och i de tillgänglighetskrav som offentlighetsprincipen medför. Det finns således en kommunal kompetens och struktur för att hantera dessa frågor. Bara detta visar att det orimligt att jämställa en friskola med en hel kommun.

2. Tidigare utredningar har avvisat införandet av offentlighetsprincipen för friskolor

Även andra utredningar har gjorts, där möjligheten av att införa offentlighetsprincipen diskuterats. I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.

3. Konsekvensanalysen kan inte att utgå ifrån hur ofta handlingar begärts ut från kommunala skolor.

Det går inte att bortse från den ideologiska debatt som råder om friskolor. En debatt som saknas om kommunala skolor. Ett införande av handlingsoffentlighet blir mot denna bakgrund självfallet mer betungande för en friskola, med större konsekvenser. Ett avskräckande exempel på vilka konsekvenserna kan bli ges av Kalmar kommun. De har fått anställa en tjänsteman på heltid för att hantera enbart en av kommuninvånarnas rättigheter enligt handlingsoffentligheten. En sådan följd för en mindre fristående skola skulle vara katastrofal. Vi kan inte heller utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle räcka med att en samordnad grupp skickar ett mail om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. Det finns också exempel på föräldrar som är missnöjda med sitt barns skolgång. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola. Det kan gälla upprepad korrespondens som måste diarieföras. Det är något som måste beaktas bättre i konsekvensbeskrivningarna.

4. Friskolorna har inget emot öppenhet men det måste vara proportionerligt.

Vi har föreslagit en annan lösning än att införa handlingsoffentlighet i fristående skolor. Ange i skollagen vilka dokument och uppgifter, utöver ovanstående de som redan idag är offentliga, som bör vara öppna och tillgängliga för allmänheten. Att tvinga in friskolor i den adminstrativa struktur som offentlighetsprincipen innebär är orimligt oc oproportionerligt.

5. Vad var syftet med offentlighetsprincipens införande?

Offentlighetsprincipens grundläggande syfte är att allmänheten ska ges möjlighet till att delta i den konstitutionella kontrollen av hur våra folkvalda representanter, samt deras myndigheter, utövar sin makt under lagarna. Huvudmannen för en fristående skola består varken av folkvalda representanter eller utgör en myndighet, trots att verksamheten förvisso har inslag av myndighetsutövning. Det är därför rimligt att myndighetsutövningen granskas på olika sätt, men offentlighetsprincipen ska avse myndigheters verksamhet.

Till detta kan läggas strukturen på friskolebranschen, där konsekvensanalysen för såväl de små, förenligheten med AB-regelverken som andra regelverk som påverkar friskolorna saknas i regeringens förslag.

 

En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Det finns något som kallas proportionalitetsprincipen. Det är en viktig princip för rättsstater. Den innebär att åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, det är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det skall råda balans mellan mål och medel.

Igår skickade regeringen ut ett pressmeddelande om att även friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Ett drygt dygn efter det att pressmeddelandet landade i min mail kom själva lagrådsremissen. Offentliggörandet av regeringens pressmeddelande var uppenbarligen viktigare än själva lagrådsremissen. Det ger ju onekligen regeringen ett dygns försprång när det gäller bildsättningen av förslaget.

Nåväl. Lagrådsremissen innebär att friskolor ska jämställas med kommuner och myndigheter. Det är väl rimligt, säger den som har bilden att alla friskolor är koncerner och har stora vinster. Men sanningen är ju att så ser inte verkligheten ut. Om vi utgår ifrån Skolverkets skolenhetsregister så kan vi konstatera att fördelningen av de ca 735 friskolehuvudmän som driver grund-och gymnasieskolor i Sverige ser ut enligt följande:

625 har bara en skola

68 har två skolor

11 har tre skolor

12 har fyra skolor och

19 har fler än 5

Regeringen anser nu att dessa mestadels små friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. De har inte specificerat VAD det är som inte är offentligt idag som de vill se offentliggöras. Kommunerna har full insyn i friskolornas verksamheter, Skolinspektionen likaså. Deras rapporter är offentlig handling. De flesta lämnar in sina årsredovisningar till Bolagsverket.

Det offentlighetsprincipen innebär är att huvudmannen för en skola, ofta samma person som är skolans rektor, ska hantera administrationen kring offentlighetsprincipen. Det handlar bland annat om diarieföring, vara tillgänglig för att kunna hantera en begäran om att lämna ut en handling, göra en sekretessbedömning om huruvida handlingen ska kunna lämnas ut. Denna bedömning kan överklagas till domstol. Kort sagt så innebär detta att kostnaderna för administration kommer att öka för alla dessa verksamheter och det slår hårdast mot de små verksamheterna. Detta är inte rimligt. Regeringens förslag innebär att pengar läggs på administration i stället för på undervisning.

Vi har inget emot insyn. Såväl Skolinspektionen som kommunerna har insyn i de fristående förskolorna och skolorna redan idag. Nu tvingar regeringen friskolorna att helt i onödan lägga resurser på administration snarare än på undervisning. Om regeringen säger vilka dokument det är de vill ska vara offentliga så kan friskolorna tillgängliggöra dem,

Förhoppningsvis kommer lagrådet till slutsatsen att detta är ett helt orimligt förslag. En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Regeringen har som sagt gått vidare med Reepalus förslag, trots att det har totalsågats av remissinstanserna. Idag kan vi läsa en intressant debattartikel som är undertecknad av ett antal forskare och experter inom kvalitetsområdet. De konstaterar att trots att Sverige har ett mycket gott rykte när det gäller att mäta kvalitet, avsett bransch, så har Reepalu inte hört av sig med frågor om hur man kan mäta kvalitet inom välfärdsområdet. Tvärtom har han konstaterat att det inte går att mäta kvalitet.

De skriver ”Det som förvånar oss mest är dock att svenska forskare inom kvalitetsområdet och svenska branschorganisationer inom kvalitetsområdet överhuvudtaget inte tillfrågats eller bjudits in i detta arbete. Många av de personer som uttalar sig samt tycker till om kvalitet och kvalitetsarbete har enligt vår kännedom ingen eller åtminstone mycket begränsad kännedom om detta sakområde. Detta upplever vi som mycket konstigt. Varför ska lekmän föra hela diskussionen när vi har en gedigen och välrenommerad kvalitetsforskning i landet?”

Det är lätt att instämma i detta. Kvalitetsexperternas artikel är bara ytterligare ett exempel på hur undermåligt det arbete är som Reepalu har gjort. En annan artikel, som tar upp grundlagsperspektivet på förslaget, understryker än mer att detta är en politisk beställning. Många jurister uttalar numera farhågor över den kraftiga ideologisering/politisering som skett på lagstiftningsområdet. Grundlagen och EU-rätten väger lätt. Det är en mycket allvarlig utveckling. Svensk Juristtidning uppmärksammar nu också den debattartikel som två jurister, Bexhed och Thorstensson,  skrev nyligen i SvD. Skribenterna konstaterar där att ”En aspekt som hittills inte uppmärksammats i debatten är hur den föreslagna vinstbegränsningen förhåller sig till den grundlagsskyddade näringsfriheten. Frågan kommenteras heller inte i Reepalu-utredningens 850 sidor tjocka betänkande eller regeringens lagrådsremiss.”

De fortsätter ”Om det synsätt som lagts till grund för regeringens förslag skulle godtas, skulle vinstdrivande företag enkelt kunna utestängas från all typ av offentlig finansiering. Det skulle kunna gälla företag som bygger vägar, järnvägar och bostäder, företag som levererar mat till skolor och äldreboenden eller till och med företag som utvecklar och bygger bilar och flygplan. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning i sitt betänkande i stort sett helt förbigått frågorna om hur utredningens förslag förhåller sig till regeringsformen och EU:s rättighetsstadga. Det krävs en helt annan kvalitet på ett offentligt utredningsbetänkande för att kraven på fullgod beredning av ett lagstiftningsförslag skall vara uppfyllda.”

Lagrådet har nu att ta ställning till förslaget. Deras uppgift är otroligt viktig, deras granskning ska avse;
1. hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådet har ofta anledning att ta ställning till om föreslagna lagbestämmelser är förenliga med EU-rätten eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Låt oss hoppas att de gör en grundlig granskning och att regeringen sedan lyssnar på Lagrådets synpunkter. Låt oss också hoppas att vi aldrig mer får se ett sådant lågvattenmärke bland offentliga utredningar som Reepalus. Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Det är lätt att instämma i Bexhed/Thorsenssons avslutning på sin artikel ”Vi anser att det är utomordentligt viktigt att de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i grundlagen respekteras. Detta lagstiftningsärende är inte ett exempel på detta.”

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet.

Friskoledebatten är verklighetsfrånvänd. Det illustreras av bl a den rapport som vi presenterat nyligen. En enorm efterfrågan på nya skolplatser. Detta utvecklas i nedanstående artikel från Dagens Samhälle.

Barnboom och friskoledöd – en förödande kombination
Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan i ett läge då vi i takt med ökande födelsetal står inför en stor skolbrist, skriver Ulla Hamilton, vd, Friskolornas Riksförbund och Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv.

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet. Tillsammans med invandringen är detta en enorm utmaning för landets 17 största kommuner. En ny rapport visar att dessa kommuner kommer behöva erbjuda förskola och skola till betydligt fler barn och ungdomar än vad de gör idag. Dagens ideologiska låsningar och kvartalstänk måste ändras för att vi tillsammans ska klara dessa långsiktiga utmaningar. Annars står vi inför en stor skolbrist som i kombination med nuvarande regerings friskolepolitik riskerar att bli katastrofal.

När det talas om framtida demografiska utmaningar avses ofta att de äldre ökar till antalet och som andel av totalbefolkningen. Det är sant och viktigt. Men en inte lika uppmärksammad utmaning, som smugit sig på de senaste åren, är att unga åldersklasser ökar betydligt snabbare än väntat. De kommande 10–20 åren kommer detta att vara en minst lika stor demografisk utmaning som tillväxten av äldre. Det visar rapporten ”Om den snabba tillväxten av unga åldersklasser och framtida behov av friskoleplatser” som Friskolornas riksförbund låtit nationalekonomen och demografiexperten Peter Stein göra.

Samtliga svenska kommuner som har fler än 100 000 invånare har undersökts. Det rör sig om sammantaget 17 stycken med demografiska prognoser för perioden 2017-2025. Nacka, Huddinge och Uppsala prognostiseras få snabbast procentuell ökning. Samtliga undersökta kommuner utom Gävle och Eskilstuna prognostiseras snabbare tillväxttakt än riksgenomsnittet.

I nästa steg har undersökts hur stor andel av respektive kommuns barn som 2016 gick i fristående förskola, grundskola respektive gymnasieskola. Allt fler barn i såväl förskola som grundskola och gymnasium väljer att gå i friskolor. Redan idag går nära var femte elev i en friskola sett till hela riket, och ännu högre andel i stora kommuner.

Därefter har det beräknats hur många nya friskoleplatser som skulle behöva tillkomma 2025 givet förväntad befolkningsökning och antagandet att uträknande andelar förblir de samma 2025 som de var 2016. Idag utgör dessa kommuner 35 procent av befolkningen. Men de kommer behöva reda plats för 50 procent av kommande rekordökning. Om andelen elever i friskolor antas vara konstant kommer det behövas 68000 nya friskoleplatser i hela riket 2025. 40000 av dessa kommer behövas i de 17 största kommunerna.

Privata investeringar är därför en välkommen avlastning för den kommunala budgeten och samtidigt en väg för ökad skolkvalitet i många kommuner. Denna nödvändiga hjälp hotas dock. Nyligen presenterade regeringen skarpa förslag på nya regelverk som, ifall de införs, kommer att göra det omöjligt för många friskolor att överleva. I regeringens lagförslag föreslås begränsningar av friskolors ekonomi. Men inte av vinsten som förslaget har marknadsförts som. Begräsningarna handlar istället om rörelsemarginalen (baserat på så kallat operativt kapital, något som många friskolor saknar) och det innebär att en stor majoritet av friskolorna får nära noll i marginal. Det vill säga omöjliga villkor.

Om detta blir verklighet förvärrar det kommunernas situation. Då behöver de inte bara fundera på rekordkullar i kommunala skolor utan dessutom hantera upp till 340000 friskolebarn som står utan skola och därtill de friskoleplatser i prognosen som inte skulle bli av.

Förhoppningsvis kan dessa beräkningar av rent demografiska samband ge värdefulla perspektiv på utmaningar som Sverige står inför. Det är en utmaning där alla krafter måste arbeta tillsammans. Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan. Gör vi det blir både elever, föräldrar och kommunala skolor stora förlorare.

/