Tankar om skolan

Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan, där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Det pågår en intressant debatt om behöriga, obehöriga och legitimerade lärare. Lärarfacken är självfallet på hugget i rådande situation, de vill ju slå vakt om sina medlemmar. Det finns en beräknad brist på lärare som är gigantisk, 50-60.000 kommer att saknas inom bara några år. Redan idag har vi en situation som innebär att det är många skolor som inte kan få tag på behöriga respektive legitimerade lärare. Bristen på behöriga lärare är enorm inom vissa ämnen, det visade en intressant artikel i Skolvärlden i augusti.

Vad gör då Lärarfacken? I morse kunde vi höra LRs Åsa Fahlen i TV 4 som menade att Skolinspektionen borde vara tydligare i sin granskning på kravet på legitimerade lärare. Det kan ju låta bra. Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan,  där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Svenskt skola är inte betjänt av en debatt som går ut på att om inte alla skolor, oavsett huvudman, lever upp till kravet 100% så är det att jämställa med dålig kvalitet. För så ser verkligheten inte ut. Det finns mängder av skolor som levererar bra resultat utan att ha 100% behöriga lärare. De har däremot duktiga lärare.

Detta fokus är särskilt bekymmersamt eftersom Sverige har hamnat i ett läge där alla vet att bristen på behöriga, legitimerade lärare kommer att bli än värre framöver pga att det har utbildats för få och för att många går i pension de närmaste åren. Det som behövs nu är mängder av olika lösningar för att faktiskt överbrygga den situation som finns. Och då krävs det kreativitet och öppenhet, inte en inställning som gör att handlingsutrymmet blir mindre. Då behöver vi en Skolinspektion som utgår från hur verkligheten ser ut och fokusera på kvalitet och resultat. För att inte tala om hur viktigt det är att lagstiftarna inser den krassa verklighet som skolSverige befinner sig i.

/

En annan sådan intressant jämförelse är att de friskolor som presterar väl inte sällan är skolor med elever med lågutbildade föräldrar, rakt emot nidbilden av friskolor. Bland de 33 friskolor som överpresterar mest är åtta några av de skolorna med i genomsnitt lägst utbildade föräldrar i landet. Dessa skolor är förstås särskilt intressanta då de visar att med rätt arbetsmetoder är inte elevernas bakgrund en självuppfyllande profetia om en låg prestation.

Idag presenterar jag den debattartikel som jag har i Altinget. Den är låst för bara prenumeranter så ni som inte prenumererar (men kanske borde göra det) kan läsa den här. 

Det som är intressant är att det är så provocerande för många att vi gör denna sammanställning. Det borde ju vara tvärtom – att det välkomnades för då finns det en utgångspunkt för att diskutera hur det kommer sig att vissa skolor ”överpresterar” och andra ”underpresterar”. Att som vissa hävdar, att det beror på elevsammansättningen, håller ju inte eftersom SALSA just tar hänsyn till det.

**********************************************************************************

Nyligen presenterade Friskolornas riksförbund en rapport med en sammanställning över de grundskolor som presterar bäst och sämst enligt Skolverkets SALSA-statistik. I SALSA kan du jämföra vad en skola ”borde” ha för genomsnittliga betyg med tanke på elevernas bakgrundsfaktorer såsom föräldrarnas utbildningsnivå, och vilka betyg skolan faktiskt har. På sätt kan skolor jämföras utan invändningen att vissa skolor har ”lättare” elever. Detta bör vara intressant mot bakgrund av ett stort fokus i den politiska debatten på elevers socioekonomiska bakgrund.

SALSA-statistiken är relevant

Frågan om att jämföra skolor är dock uppenbarligen känslig om man ser på resultat. Skolverket skriver på sin hemsida att SALSA-måttet inte ska användas till att rangordna skolor. Reaktionerna på sociala medier har också varit förväntade. Skolor ska inte jämföras, ofta med resonemang om betygsinflation – då bara med anklagelser mot friskolor. Samtidigt är SALSA ett mått som Skolverket har.

SALSA är inte heller en exakt vetenskap. Vi hade gärna sett att jämförelsen utvecklades, vilket vi också skriver i vår rapport. Vi tycker heller inte, precis som Skolverkets uppmaning, att det är särskilt relevant att titta på enskilda skolors exakta placering. Men det finns trots allt en del slutsatser att dra från statistiken – annars skulle det ju inte vara relevant för Skolverket att göra den och presentera den på sin väljaskola-site.

En sådan slutsats är att friskolor dominerar toppen. För det går inte komma ifrån att en tendens över flera år med ett urval på över 1 400 skolor är vederhäftigt. Resultatet i vår sammanställning är nämligen slående. Om man inkluderar alla de skolor som delar på 50:e platsen för läsåret 2015/2016, som är det senast publicerade, återfinns 33 friskolor och endast 19 kommunala skolor bland de som överpresterar mest. Samma mönster gäller alla de senaste sex läsåren.

Skolor presterar olika

Den viktigaste poängen ur vårt perspektiv är att visa att skolor presterar olika, att ledarskap, idé och långsiktighet har betydelse. Det gäller såväl friskolor som kommunala skolor. Vi vill att skoldebatten i större utsträckning handla om kvalitet och att bortförklaringar om elevernas bakgrund och bostadsområden inte ska räcka.

Att jämföra skolor som har mycket olika förutsättningar enligt de bakgrundsfaktorer som ligger till grund för viktningarna i SALSA kan med all rätt beskrivas som den svagaste delen rent metodiskt. Här får förstås Skolverkets tjänstemän val av modell stort genomslag. Vi tycker fortsatt det är rimligt att göra sådana jämförelser, med de kommer aldrig att kunna skrivas i sten.

En däremot välgrundad jämförelse är att jämföra skolor som i princip har samma förutsättningar men som presterar mycket olika. Om en skola har betydligt bättre resultat över många år än andra  skolor med i princip samma bakgrundsfaktorer är det förstås något som skolväsendet ska titta närmare på och lära av. Den kommunala skolan, Kronans högstadieskola i Trollhättan, har exempelvis landets överlägset lägsta genomsnitt vad gäller föräldrars utbildning men presterar ändå bättre än många skolor med bättre förutsättningar.

En annan sådan intressant jämförelse är att de friskolor som presterar väl inte sällan är skolor med elever med lågutbildade föräldrar, rakt emot nidbilden av friskolor. Bland de 33 friskolor som överpresterar mest är åtta några av de skolorna med i genomsnitt lägst utbildade föräldrar i landet. Dessa skolor är förstås särskilt intressanta då de visar att med rätt arbetsmetoder är inte elevernas bakgrund en självuppfyllande profetia om en låg prestation.

Utveckla kvalitetsmätningen av skolor

Så låt oss nu snarare utveckla än avveckla kvalitetsmätningen av skolor. Och låt oss lära av de skolor som överpresterar enligt Skolverkets SALSA. Vifta inte bort resultatet med anklagelser mot friskolor för betygsinflation. Det problemet finns tyvärr hos såväl kommunala som fristående huvudmän.

Ulla Hamilton

VD Friskolornas riksförbund

Den svenska skolan är i förtvivlat behov av arbetsro och behöver fokusera på det som är det viktigaste för såväl elever som för Sverige – att förmedla kunskaper. Sätt upp tydliga kunskapsmål och låt många blommor blomma för att dessa mål ska uppnås. Och utvärdera sedan alla skolor, oavsett huvudman, skolorna utifrån förmågan att förmedla kunskaper till alla barn, oavsett hur de är klädda och oavsett var de kommer ifrån. Har utbildningsministern aldrig reflekterat över hur det kommer sig att friskolor som profilerar sig som kunskapsfokuserade med honnörsord som ordning och reda har över hundratusen elever i kö?

Mer pengar löser inte problemen i skolan.

Dagens Samhälle uppmärksammade nyligen att det finns flera exempel på att skolor som fått extra resurser för att höja resultaten tvärtom har fått sjunkande resultat. Det är intressant att detta inte diskuteras mer. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm satsade tex 1 miljard extra för att öka resultaten i skolor i utsatta områden. Resultatet blev även här sjunkande resultat. Dagens Samhälle skriver  ”Går det bättre för eleverna om skolorna får mer pengar? Det har knappt några kommuner hittills försökt ta reda på, men de få utvärderingar som gjorts har inte kunnat påvisa några positiva effekter. Enligt en rapport från Stockholms kommun, som kom förra året, sjunker till och med resultaten på de skolor som får högst socio-ekonomisk ersättning. En allt lägre andel av eleverna på dessa skolor blir gymnasiebehöriga, och enligt rapporten är det ”oroväckande att så kraftiga resursförstärkningar inte ger utslag på resultaten”.

Trots detta har regeringen nu bestämt sig för att öka bidraget till kommunerna för detta ändamål med 6 miljarder kronor. Den summan kan jämföras med den totala rörelseresultatet för alla friskolehuvudmän som 2015 uppgick till ca 1,5 miljarder kronor, före skatt och investeringar. 2015 köpte kommunerna verksamhet från fristående aktörer motsvarande ca 14% av kommunerna bruttokostnader för utbildning.

Visst är det viktigt att se till att resultaten höjs i landets skolor, men frågan är om det är mer pengar som är lösningen? Har vi hört någon tala om skatteläckage i detta sammanhang? Där det satsas miljarder och resultatet visar sig bli det motsatta än det förväntade.

Peter Fredriksson, Skolverkets nye generaldirektör, stack ut näsan ordentligt när han i en intervju i Dagens Samhälle uttalade ”Mer pengar löser inte problemen i skolan”. Han konstaterade till och med att mer pengar kan bekräfta lärares och skol­ledares bild av att de är offer för svåra omständigheter och förhindrar då nödvändiga omprövningar av arbetssätt.
”Ansvaret skjuts över på någon annan. Om man ser sig som hjälpbehövande kan det skapa en kultur där man inte kavlar upp ärmarna och gör det man ska, det vill säga det som gynnar eleverna. Vi behöver föra mer diskussioner om vad vi faktiskt gör med de resurser vi har, och om vi borde göra något annat. Vet man inte vad man ska göra hjälper det ju inte att få mer pengar. Köper man in datorer utan att veta hur de ska användas kan det till och med försämra undervisningen. Det finns många exempel på att mer resurser kan leda till en sämre skola. ” 

Är det inte hög tid att börja tala om detta skatteläckage i stället för att diskutera hur 6 promille av de en totala kostnaderna för skolan används? För vill man lösa de verkliga problemen i skolan så måste man, precis som Peter Fredriksson och forskare konstaterar, börja i klassrummet. Skolans ledning, systematiska kvalitetssystem och att ha höga förväntningar på alla elever är viktiga ingredienser i ett framgångskoncept. Och har man koll på alla elever så vet man också vilka det är som behöver särskilt stöd. Ett mer träffsäkert system än att bara utgå ifrån att en viss bakgrund leder till behov av mer pengar.

Väldigt mycket talar för att ett väl strukturerat arbete i skolan kan minska skatteläckaget. Det finns forskning även på detta område. Men i ivern över att visa att ”man bryr sig om skolan” så väjer politiker att visa det i form av budgetanslag. Det är hög tid att politikerna inse att svaret på alla problem inte är mer pengar.

”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer.

”Den kraftiga ökningen av befolkningen i yngre och äldre åldrar är nu betydligt snabbare än den för antalet personer i yrkesverksam ålder.” Så inleds SKLs Ekonomirapport som de har presenterat idag. De fortsätter ”Därför tilltar behovet av verksamhet mer än det som beräknas kunna finansieras genom ökad sysselsättning och därmed ökade skatteintäkter. Om inga åtgärder vidtas uppstår ett gap mellan intäkter och kostnader på 59 miljarder kronor år 2021.” År 2021 är om 4 år…..

Siffran 59 miljarder kanske inte säger så mycket men om jag berättar att regeringens anslag till rättsväsendet är 42 miljarder kronor i den nyligen presenterade budgeten, eller 72 miljarder kronor för utbildning och universitetsforskningsområdet så kanske det ger en lite bättre bild av vilken utmaning det handlar om.

Utmaningen kan också illustreras som på bilden. SKL konstaterar att ”De strukturella utmaningar som kommunsektorn står inför är större än dem vi har sett under den senaste 50-årsperioden.” Det är med beaktande av detta läge än mer obegriplig att regeringen avser att gå vidare med det förslag som Reepalu har presenterat och förvärra situationen än mer. Ett förslag som innebär att rörelsemarginalen för alla välfärdsföretag stryps vilket gör att många välfärdsföretag inte kommer att ha möjlighet att driva verksamheten framöver. Kravet att acceptera Reepalus modell är nämligen också kopplat till tillståndet att bedriva verksamhet. Om du inte håller dig inom Reepalus modell så får du inget tillstånd. Därmed blir det mycket tydligt ett val för alla som idag driver friskola, eller andra typer av välfärdsföretag. Detta innebär självklart att kommunerna riskerar att få ta hand om bl a ytterligare över 340.000 barn som idag går i fristående skolor, skolor som levererar goda resultat och som föräldrar och elever är nöjda med.

Dessa ska nu offras av politiska skäl. Familjers valfrihet offras för att inte statsminister Löfven ska riskera att förlora makten. Den som läser SKLs dystra, för att inte säga skrämmande, ekonomirapport kan lätt konstatera att Sverige idag har en regering som med berått mod och öppna ögon är beredda att driva en politik som drastiskt försämrar de ekonomiska förutsättningarna för landets kommuner och landsting och därmed drastiskt försämra förutsättningarna för utvecklingen av välfärdstjänsterna.

Kommunerna räknar med att det kommer att behövas ca 600 nya förskolor och 300 nya grundskolor fram till 2020. SKL konstaterar att en ökad investeringsvolym innebär ökade driftskostnader som kommer att ta allt större utrymme i kommunernas driftsbudgetar. Men det är ju ingen naturlag att alla dessa investeringar ska göras av kommunerna. Det finns gott om privata aktörer som är beredda att investera i fastigheter och som är beredda att driva friskolor, om förutsättningarna finns. Och som dessutom gör det effektivare och mer kostnadseffektivt.

Hur kan landets kommunpolitiker, oavsett politisk tillhörighet, acceptera att regeringen kör vidare på spåret att få bort privata aktörer inom vård, skola och omsorg? De borde inse att regeringens anti-välfärdspolitik inte bara drabbar alla de som valt friskolor, privata vårdcentraler eller privat äldreomsorg, alla de hundratusentals som jobbar i dessa verksamheter utan också alla invånare i landet som får betala onödigt mycket för en välfärd som dessutom riskerar att bli sämre än den som erbjuds idag.

Läs gärna Almegas utmärkta rapport Välfärdsutmaningen.

Skolverkets yttrande över Skolkommissionens förslag ”Samling för skolan” är en intressant läsning och långt ifrån den lovsång som utbildningsminister Fridolin framför över Skolkommissionens förslag. I flera fall sammanfaller deras yttrande med vårt eget yttrande, vilket vi givetvis tycker är bra. De stöder förslaget om aktivts skolval, de anser inte att lägeskommunen ska ta ansvar för gemensam kö för friskolor och kommunala skolor. De avfärdar förslaget om lottning och efterfrågar i flera fall bättre underlag samt konsekvensanalyser.

Skolverket skriver bland annat ”Det framgår inte i tillräckligt hög grad hur de förslag som läggs fram ska leda till en utbildning av högre och jämnare kvalitet i landets skolor. Skolverket hade önskat se en mer utvecklad argumentationskedja om länken mellan förslagen om minskad skolsegregation och en mer likvärdig utbildning. Skolverket vill understryka att det är viktigt att skolan har höga förväntningar på alla elever. En elev kan ha behov av stödinsatser oavsett socioekonomisk bakgrund.”

Det jag särskilt vill lyfta i detta inlägg är vad Skolverket skriver om förslaget att ”huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning”. De instämmer i och för sig i att det ska vara en allsidig social sammansättning i skolan. Men de är samtidigt kritiska mot Skolkommissionens förslag och avstyrker det med bland annat följande resonemang.

”Eftersom det är oklart vad som avses med en allsidig social sammansättning, hur förslaget ska tillämpas och att det saknas en tillräcklig konsekvensutredning utifrån olika elevgruppers perspektiv så bedömer Skolverket att det kan finnas en risk för elevers rättssäkerhet.” 

”Om huvudmannen beslutar om åtgärder utifrån målet ”en allsidig social sammansättning” måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivs eleven. Huvudregeln enligt diskrimineringslagen är att en elev inte får ges sämre möjligheter än andra elever på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i lagen, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”

Det är inte klarlagt i vilken utsträckning som faktorer som bostadsområde, ekonomi, vårdnadshavarens utbildningsbakgrund eller eventuell etnicitet eller utländsk bakgrund kan påverka en elevs möjlighet att få en önskad skolplacering. Det är inte heller tydligt i vilka situationer som förslaget ska tillämpas.”

Skolverkets yttrande är ett välkommet ifrågasättande av detta mycket långtgående förslag. Att landets huvudmän och rektorer ska ta ansvar för att det råder en ”allsidig social sammansättning” i skolan är något som aldrig tidigare har gällt i Sverige. Frågan är om detta krav finns i något annat land. Jag är förvånad över att det är så många som, utan att verka ha funderat över konsekvenserna, anser att Skolkommissionens förslag är bra. Läs detta avsnitt en gång till ….måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivs eleven.

Vill vi verkligen ha ett sådan samhälle? Mitt svar på den frågan är definitivt nej.

Kunskapsuppdraget måste vara skolans främsta uppdrag, och det ska gälla oavsett vilken bakgrund eleven har och oavsett elevsammansättningen i skolan. Och det är kunskapsuppdraget som alltför många skolor misslyckas med idag. Finns det något som ska vara mer prioriterat än just det?

Tack Skolverket!

Idag är det 34 år sedan Stockholms gator fylldes av demonstrerande företagare. De, liksom jag,  protesterade mot löntagarfonderna – hotet mot den fria företagandet i Sverige. Löntagarfonderna infördes faktiskt men avskaffades av regeringen Bildt. Få trodde väl att näringslivet åter skulle hotas men nu är vi där igen – men denna gång heter hotet Reepalu och s, v och mp har för avsikt att gå vidare med det förslag som är totalt sågat av mängder av remissinstanser, varav många mycket tunga myndigheter.

Under hösten har förbundet medlemsmöten i regioner runt om i landet. Det är alltid lika inspirerande att träffa medlemmar och höra om deras vardag. I går var jag i Norrköping. Vi hade medlemsmötet på Erlaskolan söder, där ca 55 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Erlaskolan ingår i Lärande i Sverige och jag passade på att ta ett möte med Jan Vikström, grundare och ägare av verksamheten. Jan har också suttit i vår styrelse. Han är ett utmärkt exempel på de personer som brinner för att utveckla den svenska skolan och som också gör det på ett utmärkt sätt.

I Lärande i Sverige ingår Realgymnasierna. Det är 14 skolor på olika håll i landet. De erbjuder framförallt yrkesprogram och till skillnad från många andra skolor med den inriktningen så har de ett gott utfall. Elever på Realgymnasiet tar i större utsträckning än andra gymnasiala yrkesprogram i landet examen. 88 procent av Realgymnasiets elever når en yrkesexamen, att jämföra med 70 procent för rikssnittet. Det är också så att 88 procent av Realgymnasiets elever arbetar eller studerar sex månader efter examen.

En viktig förklaring till detta goda utfall tror jag är att de har ett nära samarbete med näringslivet, i utbildningen. Det senaste exemplet på hur de jobbar kom i ett pressmeddelande förra veckan. Lärande i Sverige via Realgymnasiet inleder ett samarbetet med Nordic Choice Hotels. De startar hösten 2018 en ny hotellutbildning i samverkan med Nordic Choice Hotels, i Stockholm. Det är en lärlingsutbildning som även ger högskolebehörighet och där de elever som går klart utbildningen har en garanterad anställning på minst sex månader. Bristen på medarbetare är stor inom besöksnäringen. Detta är ett utmärkt exempel på hur en friskolehuvudman kan hitta en snabb lösning genom ett samarbete med näringslivet. Nordic Choice Hotels planerar att rekrytera 20 000 nya medarbetare under de närmsta fem åren. Jag är övertygad om att Realgymnasiets utbildning kommer att bli ett attraktivt alternativ för många.

De skolor som har djurvårdsutbildningen som en del i Naturbruksprogrammet har tex samarbete med aktörer som Evidensia djursjukvård, Arken zoo, Svenska kennelklubben, Kolmårdens djurpark, Borås djurpark, Furuviks djurpark, Skansen, Slottsskogens djurpark, Skånes djurpark och Havets hus. Det säger sig självt att det blir en betydligt mer konkret utbildning med dessa möjligheter med kontakt med vardagslivet inom dessa yrken. Här finns mer exempel på nära samarbete med branschföreträdare.

Gymnasieminister Anna Ekström har ofta uttalat sin oro för att intresset för att läsa på yrkesprogrammen har minskat. Och hon har fog för sin oro, för det är många kommunala gymnasier som har få sökande och dålig genomströmning. Hon borde besöka Lärande i Sverige och få en bild av hur de jobbar. Då kanske hon också inser vilket hot mot verksamheten som det förslag som Ilmar Reepalus har presenterat utgör. För om det blir verklighet så kommer dessa framgångsrika skolor inte att kunna vara kvar. Det framgår tydligt av deras remissvar på Reepalus förslag. De skriver

”Om förslaget går igenom kommer det innebära att det räcker med att vi får en nedgång antalet elever med 0,8 procent för att vi då i stället har en situation där företaget kommer att gå med förlust.” ”Det går helt enkelt inte att driva en långsiktigt hållbar verksamhet, en högkvalitativ utbildning, med en så lite rörelsemarginal.”

Detta som en kommentar till att Reepalus förslag innebär att Lärande i Sverige måste minska sin rörelsemarginal med 91 procent, till ca 3,4 miljoner kronor. Det motsvarar en rörelsemarginal om 0,74 procent, eller 472 kronor/medarbetare och månad. Detta för en verksamhet som under det senaste räkenskapsåret omsatte ca 466 Mkr. Detta enkla exempel visar hur otroligt orimligt Reepalus förslag är. Och det är det som nu regeringen och v baserar sitt förslag på. Det visar också att om friskolorna skulle försvinna så drabbar det också kompetensförsörjningen för näringslivet i stort. Man tar sig för pannan.

Han företräder ett parti som historiskt verkligen drivit på för mångfald och valfrihet. Men nu står han där i armkrok med vänsterpartiet och vill ta död på valfriheten och mångfalden. En intressant studie i hur makt kan förändra ett partis politik.

Ovan framgår elevsammansättningen i Internationella Engelska Skolan. Det är Skolverkets statistik .

Genomsnittet i landets kommunala skolor när det gäller utländsk bakgrund är 24 % och andelen föräldrar med eftergymnasial utbildning är 55 procent. Att jämföra med ovanstående. Som framgå så är det 22 av 29 skolor som har en högre andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittet i landets kommunala skolor.

Landets utbildningsminister har synpunkter på att en friskola ansöker om statsbidrag, ett statsbidrag som är öppet för alla, för läxhjälp. Det finns elever som har behov av läxhjälp överallt. Bara för att man har högutbildade föräldrar, vilket det i och för sig framgår enligt ovan att många inte har, så innebär det inte att läxhjälp inte behövs.

I förra veckan kom det statistik från Skolverket som visade att nästan 18.000 elever lämnade grundskolan i våras utan behörighet till gymnasiet. Var tredje grabb som lämnade kommunala grundskolan gjorde det utan att ha nått kunskapsnivån i ett eller flera ämnen. Detta borde bekymra utbildningsministern betydligt mer än att Internationella Engelska Skolan får statsbidrag för läxhjälp. Med tanke på skolresultaten är det ganska förvånande att tex inte Malmö kommun och Göteborgs kommun har ansökt om mer medel till läxhjälp.

Det är minst sagt beklagligt och märkligt att Sverige har en utbildningsminister som snart sagt varje dag ägnar sig åt att svartmåla friskolor. Han företräder ett parti som historiskt verkligen drivit på för mångfald och valfrihet. Men nu står han där i armkrok med vänsterpartiet och vill ta död på valfriheten och mångfalden. En intressant studie i hur makt kan förändra ett partis politik.

Sanningen om Kunskapsskolans internationella verksamhet

Vi som följer den inhemska offentliga debatten upplever snart sagt varje dag hur  statsråd skjuter från höften, uttalar sig bombastiskt, utan hänsyn till fakta och verklighet. Det senaste exemplet kom igår där civilminister Shekarabi ”rasar” mot friskolorna. Detta mot bakgrund av att Lärarnas tidning hävdade att bl a Kunskapsskolan köper skolor utomlands, med svensk skolpeng. Aftonbladet hakade på och det var där som Shekarabi uttalar att detta är skamligt.  Men är det sant? Knappast.

Shekarabi verkar okunnig om att hans kollegor i regeringen bjudit in  Kunskapsskolans ägare Peje Emilsson till näringslivsdelegationen i anslutning till utlandsbesök. Men det är ju inte första gången som vi får inblick i den bristande kommunikationen inom regeringen. Jag tyckte att det var intressant att ta reda på hur det ligger till i sakfrågan – har Kunskapsskolan köpt skolor utomlands för skolpengen?

Lyssna på hans svar här.

32,9 procent av pojkarna som lämnar kommunala grundskolor har inte nått kunskapsmålen i ett, flera eller alla ämnen. Det är var tredje grabb! Det är ju helt förfärligt.

Idag presenterade Skolverket betygsstatistik för grundskolans åk 9. Det är en skrämmande läsning.  32,9 procent av pojkarna som lämnar kommunala grundskolor har inte nått kunskapsmålen i ett, flera eller alla ämnen. Det är var tredje grabb! Det är ju helt förfärligt.

28 procent av alla elever i kommunala skolor och 15 procent i friskolor.  Det är på tok för många även i friskolorna. Skolverket konstaterar att  18 600 elever, motsvarande 17,5 procent av eleverna som gick ut årkurs 9 i våras blev inte behöriga till gymnasieskolan. Behörigheten har sjunkit med 0,6 procentenheter sedan föregående läsår. Skolverkets nya statistik visar också att det är stora skillnader mellan elevgrupper. Behörigheten bland elever med högutbildade föräldrar är 17 procentenheter högre än bland elever vars föräldrar har kortare utbildning. Behörigheten bland flickor är 7,2 procentenheter högre än bland pojkar.

Hur vore det om den svenska skoldebatten fokuserade på vad som händer i dessa skolor i stället för att ägna sig åt att jaga friskolor?