Tankar om skolan

I jakten på friskolorna får fakta verkligen stryka på foten. Snart sagt varje dag får vi exempel där påståenden som saknar grund får stå oemotsagt. Egentligen är det förunderligt att över 340.000 elever och deras familjer valt en friskola.

Regeringens finansplan utgör inget undantag i denna värld av icke underbyggda påståenden.  I Finansplanen på s 46 skriver finansministern ” Mycket tyder på att fristående skolors etablering i områden där föräldrar har hög utbildningsnivå bidrar till ökad segregation. I grundskolan är andelen elever med stark socioekonomisk bakgrund generellt sett större i fristående skolor. Vinstintresset skapar incitament för skolor att inrikta sin verksamhet på mer lönsamma elevgrupper.” 

Finansdepartementet egen studie ”När skolan själv får välja – en ESO-rapport om friskolornas etableringsmönster” visar följande slutsatser enligt pressmeddelandet:

”Rapporten konstaterar att friskolor oftare etableras i områden med många högutbildade – men också i invandrartäta områden. I kommuner som styrs av en vänstermajoritet etableras färre friskolor jämfört med i andra kommuner. Rapporten visar också att förväntan om höga intäkter och låga lokalkostnader tycks spela roll när icke-vinstsyftande friskolor väljer var de ska etablera sig. För de vinstsyftande skolorna verkar däremot de ekonomiska förutsättningarna inte påverka etableringen.”

Ett annat exempel kommer från utbildningsminister Fridolin som i Aftonbadet i helgen anklagar friskolor för att spara pengar genom att inte sätta in vikarier vid sjukdom. När vi talade med hans medarbetare för att få information om grunden för denna anklagelse så hade de inget att komma med.

Nyligen satt statsministern i Morgon-TV och hävdade att friskolor lockar elever med glädje-betyg. Även det en anklagelse som saknar belägg, vilket jag bloggade om.

I DN kan vi läsa en replik på Carola Lemne och Leif Östlings artikel där de konstaterade att sjukfrånvaron är lägre i friskolor än kommunala skolor och de påpekar att om friskolorna försvinner så finns det en uppenbar risk för kraftigt ökade kostnader för sjukfrånvaron.

Repliken från Roland Andersson och Marcus Lindbom är minst sagt häpnadsväckande. De skyller den höga sjukfrånvaron i kommunala skolor på eleverna, den stora oordning som de förorsakar i skolorna i bl a utanförskapsområdena.

Spelar ledarskapet för skolan ingen roll i deras värld? Jag rekommenderar läsning av Maria Jarl mfl intressanta forskning som visar på skillnaden mellan framgångsrika och icke framgångsrika skolor.

 

Konsekvenserna av förslaget är inte analyserade ordentligt av utredaren. Detta trots att det finns krav på att en statlig utredare ska göra detta. Följden blir att någon annan måste göra detta och vi är tacksamma för att revisionsbyråer och även Svenskt Näringsliv har lagt ner tid på att göra det jobb som utredaren borde ha gjort.

LO försöker att misstänkliggöra Svenskt Näringsliv genom att hävda att den räknesnurra som togs fram i samband med Reepalus förslag inte stämmer. Intressant grepp som knappast är en trovärdig anklagelse. Skälet till att Svenskt Näringsliv tagit fram räknesnurran är ju faktiskt att utredaren Reepalu inte fullgjort sitt uppdrag. Han har inte gjort en konsekvensanalys av förslaget – vilket också mängder av tunga remissinstanser har påpekat.

Kammarrätten har vid sin genomgång av delbetänkandet funnit att utredningen inte i tillräcklig utsträckning har kunnat överblicka de legala konsekvenser som förslagen innebär. Domstolen har därför på en rad punkter funnit att vissa delar bör utredas ytterligare i enlighet med vad som framgår nedan.

Tittar vi på remissyttrandena och hur de kommenterar Reepalus förslag till beräkningsmodell, vilket kanske inte LO har gjort, så kan vi konstatera följande:

FAR – Föreningen Auktoriserade Revisorer -avstyrker utredningens förslag i sitt remissyttrande.

”Detta får till följd att många företag, med hänsyn till hur beräkningsmodellen är konstruerad, kommer att tvingas att redovisa låga eller t.o.m negativa resultat.” ”Effekten riskerar att bli finansiellt svaga företag med starkt begränsade möjligheter att utveckla välfärdstjänster, något som motverkar ambitionen att höja kvaliteten inom välfärdssektorn.”

FAR har också utvecklat sin kritik i FAR-podden, liksom i en debattartikel i Dagens Industri.

Revisionsfirman Grand Thornton har också kritiserat förslaget. ”När vi på Grant Thornton undersökte detta visade det sig att ungefär en fjärdedel av företagen har ett negativt rörelsekapital. Det uppkommer normalt genom att betalning erhålls snabbare än för tjänsteföretag i allmänhet och därmed minskar kapitalbindningen i balansräkningen och ger en snabbare kassaflödesgenerering.” 

Riksrevisionen har också varit mycket kritisk i sitt yttrande: ”Operativ kapital härleds dessutom ur balansräkningen, vilket ger en ögonblicksbild av tillgångar och skulder som snabbt kan förändras. Dessutom beräknas avkastningsräntan på operativt kapital på basis av en avvägning och bedömning av de olika poster i balansräkningen som ska inkluderas i beräkningen, t.ex. vad gäller kassa och bankmedel. Detta för in nya element av subjektivitet och sårbarhet i den finansiella redovisningen. Utredningen har därtill inte heller analyserat vilka konsekvenser förslaget får för regelverken för redovisning och revision. Sammantaget riskerar den av utredningen föreslagna konstruktionen till vinstbegränsning, som är en ny företeelse i svensk redovisning, att leda till gränsdragningsproblem och rättsosäkerhet i redovisnings- och revisionshänseende. I förlängningen kan detta underminera förtroendet för finansiell redovisning – såväl i välfärdssektorn som generellt.”

Konsekvenserna av förslaget är inte analyserade ordentligt av utredaren. Detta trots att det finns krav på att en statlig utredare ska göra detta. Följden blir att någon annan måste göra detta och vi är tacksamma för att revisionsbyråer och även Svenskt Näringsliv har lagt ner tid på att göra det jobb som Reepalu, utredaren, borde ha gjort.

 

 

 

 

De som påstår att friskoleelever är en kostnad för kommunerna uppmanas att studera dessa siffror.

Skolverket kom nyligen med statistik för skolkostnader, huvudmannens kostnader för grundskola och gymnasieskola 2016. Det är jämförelser för grupperna kommuner respektive friskolor men ändå intressant.

De totala kostnaderna för grundskolan uppgår enl Skolverket till 103.879.233 tkr 2016. Av dessa står kommunerna för 89.816.254 tkr och friskolorna för 14.028.385 tkr. De kommunala huvudmännen står således för ca 86% av grundskolekostnaderna och friskolorna för ca 13%. Ca 15 procent av grundskoleeleverna går i friskola och 85 procent i kommunala skolor. Kostnaderna för friskoleeleverna är således lägre än för de som går i kommunala skolor.

Tittar vi på gymnasieskolan är det också skillnader. Totalkostnaden för gymnasieskolan är 38.523.793 tkr varav 76 procent – 29.512.985 tkr – utgör kommunala gymnasieskolor och 22 procent – 8.529.343 tkr – friskolehuvudmän. 25 procent av gymnasieeleverna går i fristående gymnasieskolor.

En titt på kommunernas kostnader per elev framgår intressanta skillnader. Statistiken delar in kommunerna i kommungrupper.

Storstäderna har en totalkostnad per elev ( medelvärde) 2016 som uppgår till 115.500 kr/ grundskoleelev. Dessa kommuners ersättning till enskilda huvudmän uppgår till 98.200 kr/elev. En ansenlig skillnad som man kan fundera vad den beror på.

Jämför vi samtliga kommuners kostnader 2015 och 2016 så framgår det tydligt att hemkommunen har en högre kostnad för de egna eleverna än ersättningen till elever i friskolor och till andra kommuner.

Totalkostnad 2015 100.200 kr/elev – ersättning till enskilda huvudmän 87.900 kr

Totalkostnad 2016 105.900 kr/elev – ersättning till enskilda huvudmän 88.800 kr.

Hemkommunens totalkostnad + 5.700 jämfört med + 900 i ökad ersättning till enskilda huvudmän.

Uppräkning på 1 procent för friskolorna jämfört med ca 5,5 procent för kommunerna. De som klagar på att friskolorna inte är löneledande för lärare kanske borde fundera på dessa förhållanden.

Lagstiftningen anger att skolpengen ska beräknas på kommunens budget för skolverksamheten och att lika villkor ska gälla för huvudmännen. Det framgår ej hur kommunen hanterar ev statsbidrag. Men oavsett, en likvärdig behandling av elever, oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola, är en grundläggande princip i skolpengssystemet.

Skolverkets siffror visar att det finns en del övrigt att önska i denna del. Och de som påstår att friskoleelever är en kostnad för kommunerna uppmanas att studera dessa siffror.

Statsministern hade inget lyckat framträdande i morgon-TV idag, om man ser det utifrån faktaperspektiv. Han avslöjade att han inte var insatt i Reepalus förslag och han påstod att friskolorna ägnar sig åt att locka elever med löfte om glädjebetyg.

När det gäller kunskapen om Reepalus förslag har det föranlett ett öppet brev till statministern från oss, Almega, Vårdföretagen och Svenskt Näringsliv med erbjudande om att informera statsministern om vad det innebär för välfärdsföretagen. Så här skriver vi:

Statsministern sade också självsäkert följande på frågan om varför regeringen vill begränsa vinsterna i friskolor:

Statsministerns uttalande avslöjar det långsökta antagande han utgår från. Det Statsministern ser framför sig är: ”Företagsledare inom skolan skulle få rektorer och lärare att frångå sina etiska och professionella ramar om rättvis bedömning i syfte att företagets ägare ska få tjäna pengar på en nivå som sticker i ögonen på människor.”

Det är en fräck och allvarlig anklagelse mot landet friskolor, såväl skolledare som lärare. Den säkerhet han uttrycker över förhållandet mellan vinst och betygsinflation har i alla fall inte jag sett i någon seriös studie.

Vad har då sagts i frågan?

Vi kan börja med att titta på svaren på en direkt fråga som Lärarnas Riksförbund ställde till sina medlemmar 2011:

Källa: Betygsättning under påverkan, LR (2011)

Det är alltså en större andel av lärarna i kommunala skolor som medvetet satt ett högre betyg än eleven skulle ha rätt till enligt betygskriterierna, 43 procent mot 36. Redan där faller Statsministerns påstående.

Det finns också analyser gjorda av bl a Skolinspektionen och IFAU som tittar på extern ombedömning av elevernas nationella prov. Det säger ju inte säkert om prov rättade på skolan är mer rätt eller fel bedömda, men det kan ändå vara relevant att titta på i det här sammanhanget.

Skolinspektionen lyfter fram sambedömning som en huvudsaklig framgångsfaktor för rättvis bedömning av proven. Och de konstaterar att det är små avvikelser mellan kommunala och fristående skolor. De ser förvisso att det är något vanligare att elever i friskolor får ett bättre resultat vid den ordinarie bedömningen än vid ombedömningen, men också att sambedömning är mindre vanligt på friskolor. Det finns uppenbarligen skolor som behöver anstränga sig mer för att säkra en så rättvis bedömning som det bara går.

Gör det här att statsministern har rätt när han påstår att friskolor sätter för höga betyg för att locka elever och tjäna pengar? Nej, knappast.

Också IFAU har analyserat ombedömning av nationella prov och de ser inte oväntat samma sak som Skolinspektionen. Men dessutom ser de att det INTE är någon skillnad mellan skolor som drivs som aktiebolag och de som drivs i annan form i frågan om hur de rättar proven. Inget stöd från IFAU alltså för Statsministerns påstående i Morgonstudion.

Det argument som Statsministerns väljer att föra fram i tv för att införa lagstiftning som sätter stopp för 8 av 10 friskolor är alltså att vinst orsakar betygsinflation. Men ingenstans finns belägg för det.

Han hade en chans att argumentera för saken, men tog den inte. Det är dags att inse att det inte finns sakliga skäl för vinstbegränsningar.

Men tyvärr står vi inför en valrörelse fylld med känsloargument och osanningar från friskolemotståndare i den här frågan.

 

/

 

Jag tänkte fortsätta att berätta om vad remissinstanserna sagt om Reepalus förslag –   det som nu s,v, och mp gjort upp om att gå vidare med trots massiv kritik mot förslaget.

Unionen skriver bl a i sitt yttrande:

”De åtgärder som utredningen föreslår är dock både principiellt felaktiga och riskerar att leda till helt motsatt resultat. Vår främsta invändning är att det är principiellt fel med ett vinsttak för privat verksamhet. Uppfyller man alla krav måste eventuell vinst tillåtas, och kan ytterst ses som ett tecken på effektivitet. Tror man däremot inte på privat verksamhet inom välfärdssektorn är det rimliga alternativet att förbjuda den. Man kan också notera att det är ologiskt att begränsa vinsterna i de utvalda välfärdssektorerna, medan exempelvis byggnation av skolor och sjukhus eller tandvårdscentraler kan ske utan några vinstbegränsningar. Det finns en uppenbar bristande logik i att färdtjänsten som skjutsar den som ska flytta till äldreboendet kan driva sin verksamhet i aktiebolagsform, trots att den transporten finansieras med samma skattemedel.”

De påpekar också att förslaget särskilt slår mot kvinnor och utlandsfödda och framhåller att ”Utredningens förslag påverkar ”bara” privat sektor och missar därmed alla kvalitetsproblem i offentlig sektor. Minskad konkurrens från privata företag gör dem sannolikt värre.

”Sammantaget ser Unionen inget i valet av vinstmått som skulle vara brukarna till gagn och höja kvaliteten i välfärden.”

En slutsats som de är långt ifrån ensamma att dra, bland de ca 800 yttranden som kommit in över Reepalus förslag.

Unionen menar också att det systematiska kvalitetsarbetet måste utvecklas och normer/indikatorer fastställas. Ett uppdrag som ju faktiskt Reepalu fått i och med tilläggsuppdraget som han fick. Dessvärre klarade han ju inte av att leverera detta i sitt slutbetänkande. Han hävdade ju tom att kvalitet inte kan mätas inom välfärdsområdet. Ett minst sagt anmärkningsvärt påstående.

 

Läser Suhonens krönika i Dagens Samhälle. Den är intressant på många sätt. En gripande historia om hans mors sjukdom. Ingen har ifrågasatt den generella välfärdsmodell som vi har i Sverige. Men det som är tydligt är att det innebär leveransproblem att bara bygga den på offentlig verksamhet. Privata aktörer behövs också för att säkra tillgång och kvalitet.

Suhonen gillar inte välfärdsföretag som bedrivs i AB-form. Han tydliggör att arbetet för att få bort välfärdsföretagen kommer att fortsätta även om förslaget faller i riksdagen 2018. ”Vi ska fortsätta att driva den här frågan tills kapitalismen är borta ur välfärden. Folket är på vår sida. Det är dock tydligare än någonsin att det krävs en rödgrön majoritet i riksdagen för att reglera vinsterna i välfärden. Vi får helt enkelt se till att det blir en rödgrön majoritet så fort som möjligt och som då kan få igenom ett vinstförbud.” Så är det säkert. Därför är det viktigt att få människor att inse att detta inte är en fråga om vinst, för det finns knappast någon vinst att tala om, utan detta är en fråga om valfrihet och mångfald.

Suhonen hänvisar till SOM Institutets undersökningar om allmänhetens uppfattning om vinstutdelning där 7 av 10 vill begränsa vinstutdelning. Lennart Nilsson skriver ”Olika alternativa frågor ger samma huvudresultat. Samtidigt anser ca 70 procent att det är viktigt med valfrihet inom barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. Även de som anser att det är viktigt med valfrihet är av uppfattningen att det inte skall vara tillåtet med vinstutdelning.” Märkligt nog verkar inte Institutet ställt dessa frågor mot varandra utan det är separata undersökningar där man tolkat resultatet utan att veta hur de skulle ha svarat om alternativet ställt mot varandra..

Andra undersökningar visar  att människors uppfattning om vinstnivåerna i välfärdsföretag är grovt felaktiga. Den undersökning som SIFO gjorde i våras visar att 52% tror att vinstnivån i välfärdsföretagen ligger på över 10%, var tredje tror att den uppgår till över 20%. I själva verket ligger den på 4-6%, före skatt. När de tillfrågade får den informationen så anser 53% att det är lagom eller för lågt, 28% anser att det är för högt. Det är denna okunskap som Reepalu, Suhonen, Shekarabi mfl spelar på i debatten. Man kan undra varför inte SOM Institutet ställer en liknande fråga som SIFO. Det hade ju varit intressant.

Till slut bara en kommentar om de ideella aktörerna – som definieras som de som inte vill gå med vinst av Suhonen mfl. – som nu många plötsligt värnar om. Självfallet är även de viktiga aktörer inom välfärdsområdet, men villkoren måste vara lika oavsett verksamhetsform.

Jag vill påminna om att det fanns många privata aktörer inom såväl vård, skola som omsorg för ca 100 år sedan. Men det har bedrivits en medveten politik, inte minst från Suhonens parti (s), som gått ut på att privata aktörer skulle bort och det offentliga skulle står för all välfärdsverksamhet. Den politiken var effektiv och tog i princip död på alla privata aktörer.  Därför känns det minst sagt märkligt att de som raserat dessa aktörers förutsättningar att verka, nu plötsligt säger sig värna om dem.

När friskolereformen genomfördes för 25 år sedan var det många som tog det säkra före det osäkrade och startade verksamheten i form av AB. För det är en praktisk verksamhetsform som inte blandar ihop den privata ekonomin med företagets ekonomi. Det är därför en stor majoritet av de fristående förskolorna, grundskolorna och gymnasieskolorna idag är AB. Det kanske kan vara på sin plats för många inom (s) att studera sitt eget partis historia i denna del. Då kanske vi kan slippa en del krokodiltårar.

Hur vore det om vi kunde skapa arbetsro för de över 4000 fristående aktörer som varje dag gör ett fantastiskt jobb inom välfärdsområdet skola?

Det finns ännu ingen sammanställning från departementet av remissvaren på Reepalus hårt kritiserade förslag om i princip vinstförbud för välfärdsföretagen. Det i sig gör det anmärkningsvärt att regeringen nu går vidare med förslaget, efter en uppgörelse med v. Eftersom jag tycker att det är viktigt att människor har klart för sig vad detta förslag innebär så tänkte jag ta mig friheten att citera ett antal remissyttrande. Dagens citat kommer från Riksrevisionen. De avslutar sitt remissyttrande på följande sätt:

”Utredningen har haft ett omfattande och svårt uppdrag som den har satts att lösa på kort tid. Riksrevisionen har full respekt för svårigheterna att under sådana förutsättningar kunna analysera och belysa alla de aspekter som uppdraget för med sig. Det saknas dock vitala delar i utredningens analys för att fullt ut kunna bedöma förslaget om vinstreglering och dess konsekvenser. Riksrevisionen anser att eftersom förslaget potentiellt kan ha vittgående följder så finns det särskild stor anledning att ta fram ett fullgott underlag inför de beslut som riksdagen har att fatta. Det är principiellt viktigt att förslag till förändringar i offentlig förvaltning med potentiellt stor påverkan på individ, företag och samhälle vilar på solid utredning och ett fullgott beslutsunderlag. Utredningen uppvisar brister i dessa avseenden.”

En inlindad men dock tydlig kritik och ett konstaterade att utredningen inte kan ligga till grund för lagförslag. Jobbet är helt enkelt inte klart enligt Riksrevisionen.

Tidigare i sitt yttrande skriver de;

”Riksrevisionen anser att det hade varit önskvärt att utredningen tydligare belyst konsekvenserna av ett vinsttak utifrån en analys av välfärdsföretagens agerande på basis av förväntad avkastning. Det hade skapat en bättre grund för en bedömning av i vilken utsträckning vinstdrivande företag kommer att lämna marknaden och vilken påverkan det har på verksamheterna i välfärdssektorn.

Dessutom bör analysen av i vilken utsträckning det finns beredskap och kapacitet hos kommunala och statliga huvudmän att kompensera för de eventuella bortfall av välfärdsproduktion som kan bli följden av utredningens förslag kompletteras.

Riksrevisionen saknar därtill en konsekvensanalys avseende de bevekelsegrunder som föranlett att välfärdssektorn öppnats upp för privata initiativ de senaste decennierna, som påverkan på investeringar, nyföretagande, konkurrens och produktivitet av de förslag utredningen lämnar.

Sammantaget borde ovanstående kompletteringar av analysen vara av stort intresse för beslutsfattare inom stat och kommun i ljuset av de växande behov som framöver förväntas inom svensk välfärdssektor till följd av bland annat den demografiska utvecklingen. Dessa aspekter förtjänar en bredare och djupare belysning än den som ges i utredningens delbetänkande. Kompletteringar enligt ovan är dessutom vitala om analysen ska kunna tjäna som ett fullgott beslutsunderlag för riksdagen att ta ställning till.”

Det är bara att beklaga att Sverige har en statsminister och en regering som inte instämmer i Riksrevisionens bedömning av vikten av att ha ett fullgott beslutsunderlag innan man går vidare med ett lagförslag. Vad kostar inte detta skattebetalarna?

Förre finansministern K-O Feldt har också idag gått ut och kritiserat regeringen för deras agerande och påmint om löntagarfondsdebatten och hur den skadade relationerna med näringslivet. Ett välkommet inlägg.

/

 

 

”Det som gör frågan svår framgår av följande samtal jag hade med en sympatisk socialdemokratisk riksdagsman Jamal El-Haj för någon månad sedan. Han tyckte 7 % avkastning var bra, man får ju nästan inget i banken?  Men sa jag, det är inte 7 % på investerat kapital vi talar om eller att 7 % i marginal tillåts. Det är 7 % på ett operativt kapital och detta operativa kapital är 0 för många företag. Vi vet ju alla att 7 gånger 0 blir 0, det vill säga i praktiken ett vinstförbud.” 

Ovanstående är ett citat från den debattartikel som entreprenören Dan Olofsson hade i Sydsvenska Dagbladet  i somras. Det är en artikel som alla borde läsa, inte bara politiker utan också journalister. Trots den omfattande debatten så tror alltjämt många journalister att förslaget handlar om investerat kapital. Det är fel. Bland allmänheten och även bland politikerna verkar den allmänna uppfattningen vara att det är ett tak som innebär att rörelsemarginalen (vinsten) får uppgå till max 7 procent. Det är också fel.

Fredrik Johansson har illustrerat okunskapen hos ledande politiker och ledarskribenter väl i sin artikel i SvD idag.

Widar Andersson har också tagit upp sina partikamraters hantering av denna fråga och menar att det är osmaklig cynism. Han konstaterar att ”Reepalus utredning har fullkomligt krossats av stora och tunga remissinstanser i staten, näringslivet och i politiken/fackföreningsrörelsen. Att använda en sådan utredning som underlag för en proposition är ovärdigt.” Han fortsätter ” Jag förtvivlas av att höra kloka personer som civilminister Ardalan Shekarabi – och den socialdemokratiska propagandaapparaten i stort – sprida osanningar om att de föreslår sju procents vinsttak eller om att lärare och undersköterskor sugs ut av kapitalisternas vinstjakt i välfärdsföretagen. Vore det som symbolisterna påstår så skulle ju lärare och undersköterskor fly från sina jobb för att hitta fina och bättre jobb hos kommuner och landsting. På dagens arbetsmarknad får lärare och undersköterskor jobb direkt. Men verkligheten är helt annorlunda. Undersökning på undersökning visar att medarbetarna trivs bättre hos de privata företagen.”

Jag kan bara instämma. Det djupt upprörande att se hur regeringspartiets företrädare nu rider på allmänhetens okunskap när det gäller välfärdsföretagen. Har de ingen skam i kroppen?

De vet att allmänheten har en helt skev bild av vinstmarginalerna i välfärdsföretagen. Därför nämner de aldrig de korrekta siffrorna. Av en SIFO-undersökning som Entreprenörskapsforum beställt om allmänhetens uppfattning om vinstnivåerna i välfärdsföretagen framgår det att 52 procent tror att de uppgår till 10 procent eller mer och var tredje tror att det ligger på över 20 procent. I själva verket handlar det om 4-6 procent. Man kan undra hur svaren skulle bli om frågan ställdes till riksdagsledamöterna som ska fatta beslutet…..

Varje dag går över 340.000 barn och elever till fristående skolor, flera hundratusen ytterligare skulle vilja göra det och står i kö för att få en plats. De lär få vänta, för vem vågar investera i nya skolor med detta läge? Över 61.000 medarbetare går till jobbet i dessa skolor, företag levererar till dessa skolor och det handlar om drygt 4.000 verksamheter som i stor utsträckning drivs av kvinnor.  Alla dessa har gjort ett aktivt val. Nu vill s, v och mp i skön förening ta död på deras och alla andras möjlighet att välja förskola, skola, gymnasieskola, äldreomsorg mm. För det är det som blir effekten om Reepalus förslag blir verklighet. Det cyniska politiska spel som nu sker med människors vardag är förfärligt och ovärdigt en demokrati. Och uppenbarligen har de inte ens koll på vad förslaget innebär – hur kan moralen i politiken sjunka så lågt?

Maria Jacky har beskrivit väl vad förslaget innebär för hennes verksamhet, om det blir verklighet. Hon tvingas gå med förlust.

Frågan är om någon företrädare för regeringspartierna har läst remissyttrandena där tunga myndigheter har avvisat Reepalus förslag.

Talet om att kommunerna står risken om en friskola går i konkurs kommer onekligen i en annan dager när regeringen med berått mod, väl medveten om den kritik som utredningsförslaget fått och om vilka konsekvenser som det kan leda till pga bristen på möjligheter att bygga upp en buffert, driver fram nedläggningar och därmed ökar bördan för landets kommuner.

Gårdagens besked från civilminister Shekarabi om att regeringen kommer att gå vidare med det fullständigt sönderkritiserade förslag som Reepalu lagt, borde göra hans partikamrater i SKL och landets kommuner mycket bekymrade. Redan idag har landets kommuner, inte minst tillväxtkommunerna, enorma utmaningar när det gäller att tillgodose det ökade behov som finns av nya förskolor, grundskolor, äldreboenden, vårdcentraler mm pga befolkningsökningen. Det blir allt fler barn och allt fler äldre som har behov av vård, skola och omsorg. SKL beräknar att utbyggnadsbehovet under de kommande dryga 5 åren är ca 600 förskolor och ca 350 skolor. Jag var på ett seminarium i Almedalen där Skanska presenterade en intressant rapport om behovet av nya skolor. De har kommit fram till att det behövs ca 1000 nya förskolor och skolor under de kommande 10 åren.

Så här ser alltså behovet ut. Många kommuner inser att de behöver hjälp för att klara av detta och har vänt sig till privata aktörer. De ser gärna att friskolor etablerar sig i kommunen och därtill är de tacksamma som skolinvesteringarna kan göras av någon annan än kommunen. Man kan undra hur de tänker nu i kommunerna.

Blir Reepalus förslag verklighet riskerar kommunerna att få ytterligare minst 340.000 barn och elever att ta hand om i den egna verksamheten. Talet om att kommunerna står risken om en friskola går i konkurs kommer onekligen i en annan dager när regeringen med berått mod, väl medveten om den kritik som utredningsförslaget fått och om vilka konsekvenser som det kan leda till pga bristen på möjligheter att bygga upp en buffert, driver fram nedläggningar och därmed ökar bördan för landets kommuner.

För att ge en liten bild av vad det handlar om så går tex 46% av Uppland-Väsbys grundskoleelever i friskolor, 38 % av Strängnäs, 21 % av Överkalix grundskoleelever, 25% av Älvkarlebys och 19 % av Eskilstunas. Tittar vi på gymnasieelever är det tex 41% av Oxelösunds gymnasieelever som går i en friskola, 46% av Burlövs och 47% av Öckerös. Hur ska de klara att hantera ett läge där dessa friskolor försvinner?

Regeringens hantering är inte seriös. De påstår att de vill säkerställa att skattepengarna går till rätt saker. Vad kostar inte detta som de håller på att ställa till med?

Landets kommunpolitiker borde reagera samfällt mot detta cyniska agerande från sina partikamrater på riksplanet inom s, v och mp. I alla landets kommuner finns det invånare som har en friskoleplats, i en förskola, grundskola eller gymnasieskola. Det är bara 20 kommuner i landet som inte har någon elev som går i en fristående grundskola.

En sak till – här är helhetsbilden över alla områden, enligt SKL, observera datumet – före flyktingvågen…..

 

Företrädare för miljöpartiet har länge talat om vikten av mångfald och valfrihet. Nu är de med och tar död på en hel bransch och bidrar till att avskaffa skolvalet.

Frågan är om något utredningsförslag har blivit så totalsågat av remissinstanser, tunga myndigheter såväl som företag, organisationer som kommuner, som Reepalus förslag om vinsttak. Trots detta går regeringen nu vidare med förslaget för skola och omsorg. Det är helt orimligt. PwC har konstaterat att det inte går att bedriva verksamhet utifrån dessa förutsättningar. Det innebär att ca 61.000 medarbetare i friskolor och över 340.000 barn och ungdomars skolplatser riskerar att försvinna. Hur många kommuner har beredskap för att ta hand om dessa barn och ungdomar?

• Det är sorgligt att ideologin går före allt annat. Väl medvetna om konsekvenserna läggs nu förslag som innebär att några av landets mest framgångsrika skolor tvingas stänga. Sällan har vi sett prov på en så cynisk politik.

Företrädare för miljöpartiet har länge talat om vikten av mångfald och valfrihet. Nu är de med och tar död på en hel bransch och bidrar till att avskaffa skolvalet.

Socialdemokraterna säger sig värna om företagens villkor. Nu slår de in på en väg som innebär att politiken ska bestämma avkastningen i företag. Det är ett helt unikt ingrepp i företagens villkor och strider med all sannolikhet mot äganderättsskyddet. Professor Lars Henriksson har analyserat detta i sin rapport. Vilken bransch kommer härnäst? En näringsminister som stödjer ett förslag som detta kan ingen näringslivsföreträdare lita på.

9 av 10 småbarnsföräldrar anser att det är viktigt att kunna välja skola och förskola. Om detta förslag blir verklighet så kan de glömma möjligheten att välja ett privat alternativ. Förslaget drabbar nämligen alla friskolor oavsett driftsform.

Riksrevisionen, Konkurrensverket, Sveriges Advokatsamfund är bara några exempel på tunga remissinstanser som avfärdat förslaget för att det är orealistiskt, har bristande konsekvensanalys mm

Riksrevisionen sammantagna bedömning blir att utredningen inte utgör ett fullgott beslutsunderlag för att införa en vinstbegränsning för företag som bedriver välfärdsverksamhet.

”Inledningsvis vill Advokatsamfundet särskilt betona att det finns en uppenbar risk att förslaget strider mot:
* Regeringsformen (näringsfriheten),
* Europakonventionen (äganderätts- och egendomsskyddet), och
* de fria rörligheterna i EU-rätten