Tankar om skolan

Således finns inte heller det någon referens till denna forskningsrapport i Reepalus utredning som nu är på remiss.

Det hävdas ofta i debatten att friskolor är en kostnad för kommuner. Det är, precis som mycket annat som hävdas i friskoledebatten, inte korrekt. Skolverket har konstaterat att skolpengen till friskolor är lägre än till kommunala skolor. Detta trots att lika behandling ska gälla. Är det någon som hört att LO/LR/Lärarförbundet pratar om det i form av brist på likvärdighet?

IFAU har också tittat på kostnaderna och i deras rapport ”När friskolorna själva får välja” som handlar om friskolors etableringsmönster så framgår skillnaderna tydligt.

För övrigt är denna rapport också mycket intressant eftersom den visar att det framförallt är vinstdrivande friskolor som etablerar sig i utanförskapsområden. Tvärt emot det som hävdas i debatten. Utredarna konstaterar på s. 53 ”Vi finner alltså inget empiriskt stöd för att skolor som har en vinstsyftande organisationsform skulle välja att etablera sig där vinsten kan förväntas vara högst, däremot finner vi att monetära incitament verkar vara av betydelse för övriga skolor.” (dvs nonprofit – min kommentar).  Således finns inte heller det någon referens till denna rapport i Reepalus utredning som nu är på remiss.

/

 

 

 

 

Attackerna på friskolorna tar sig allt lägre uttryck. Ett lågvattenmärke i sann Trump-anda kan vi läsa idag i SvD där Daniel Suhonen gör ett påhopp på en av landets ledande friskolehuvudmän. En person som har startat en verksamhet som är så populär att det är ca 130.000 elever som står i kö för att få börja på skolan. En skola som växer och därmed tillför nya skolplatser i ett Sverige som har behov av nya skolor pga att elevantalet ökar. En skola som Skolinspektionen har lyft fram som ett föredöme i sin granskning av hur huvudmännen i skolan lever upp till de nationella målen. Det är sorgligt. Hela artikeln är bara en osaklig uppstötning av ogrundade påståenden om friskolor. Det är intressant att se hur otroligt fixerad vissa debattörer är vid huvudmannaskapet. Eleverna tar man ingen hänsyn till, att medarbetarna är mer nöjda på fristående skolor än på kommunala skolor är inget att ta hänsyn till, att friskolor levererar bättre resultat i Pisa, med hänsyn tagen till elevens bakgrund – samma bakgrund jämförs – det vill man inte kännas vid.

Herrarna förstår inte jämförelsen med löntagarfonderna, men den är inte särskilt svår. ett resonemang som utgår ifrån vad som är ”rimligt överskott” och att det ska bestämmas av staten är det som förenar Reepalus förslag med löntagarfonderna. I båda fallen riskerar företagen att förlora sitt företag, i löntagarfondsfallet i form av beslutanderätten och i välfärdsföretagens fall i form av att det blir omöjligt att bedriva verksamhet. Det senare har PwC visat på ett övertydligt sätt.

Artikelförfattarna hävdar att skolföretagen (7 av 10 friskolor är aktiebolag) har förorsakat ”segregation, ökade klyftor, utanförskap, sjunkande skolresultat, ökade kostnader, betygs­inflation, pedagogisk likriktning, konkurser, fler skolbyten och oseriösa skolhuvudmän. Dessutom har hela den privata skolsektorn förts undan från demokratisk insyn. Det är detta som aktiebolagen har tillfört det svenska skolväsendet. ”

1. Segregation – Flera forskningsrapporter visar att boendesegregationen är det stora problemet. Denna i kombination med närhetsprincipen vid antagning till kommunala skolor gör att boendesegregationen får ett effektivt genomslag. Information om att familjer kan välja skola ökar rörligheten. 35 procent av barnen i Tensta/Rinkeby reser till en skola i innerstaden vilket minskar effekten av boendesegrationen.
2. Ökade klyftor och utanförskap – 15 procent av eleverna går i friskolor – 85 procent går i kommunala skolor. Är det någon som tror att dessa 15 procent är orsaken till ökade klyftor? Eller att ökade klyftor bara beror på skolan? Bra skolor, dvs vad som händer i klassrummet, är grundläggande för att minska utanförskapet.
3. Sjunkande skolresultat – IFAU har i en forskningsrapport visat att skolresultaten började sjunka innan friskolereformens införande för 25 år sedan. De menar att friskolornas tillkomst snarare har dämpat fallet. Detta vet artikelförfattarna men väljer att bortse från denna forskningsrapport.
4. Ökade kostnader – Skolverket visar att skolpengen till friskolor ligger 11 procent lägre än skolpengen till kommunala skolor.
5. Betygsinflation – Skolverket och Skolinspektionen konstaterar att betygsinflation är ett problem i såväl kommunala som fristående skolor. Ett fenomen som givetvis är oacceptabelt oavsett huvudman.
6. Pedagogisk likriktning – Detta påstående visar att författarna inte är intresserade av att ta reda på hur verkligheten ser ut. Det finns en mängd olika pedagogiska inriktningar i friskole-Sverige.
7. Konkurser – Mot bakgrund av hur många friskolor som finns har det varit få konkurser – däremot finns det en uppenbar risk för att det blir många om Reepalus förslag drivs igenom. Den som är insatt i JB-konkursen kan också konstatera att den delvis hade sin grund i politiska beslut, förändringar av gymnasieutbildningen som medförde minskat intresse för den typ av utbildningar som de erbjöd.
8. Fler skolbyten – Det är korrekt att det är lättare att byta skola idag. Förr var elever tvungna att vara kvar på en skola trots att de mobbades.
9. Oseriösa huvudmän – Är naturligtvis inte acceptabelt och det är därför som Skolinspektionen gör en granskning av tillstånden. Det finns ingen fri etablering för friskolor.
10. Den privata skolsektorn är undantagen från demokratisk insyn – Ett lögnaktigt – eller möjligen okunnigt – påstående. Den som kan något om skolsystemet i Sverige vet att kommunerna har full insynsrätt i friskolor, Skolinspektionen granskar friskolor mer frekvent än kommunala skolor och eftersom 7 av 10 friskolor är AB så är också ekonomin publik.

Den som är det minsta intresserad av fakta vet följande:

”Fler friskolor förbättrar elevers resultat” skriver skolforskarna Böhlmark och Lindahl i en rapport från 2012. I en senare analys, i tidskriften Economica (mars 2015), konstaterar de att fler elever i friskolor leder till högre kunskapsresultat. Det gäller både för friskolor och kommunala skolor. Effekterna finns kvar även i gymnasiet och på högskolan. De kan inte förklaras av betygsinflation eller förändringar i elevsammansättningen. Deras forskning visar även att resultaten i den internationella kunskapsmätningen Timss inte sjunker lika mycket i kommuner med många elever i friskolor.

Skolvalsreformen har varit bra för elevers skolresultat. Effekterna är positiva, men små, och det är ”elever från svagare familjebakgrund, t ex där föräldrar har låga inkomster, som vinner mer på möjligheten att välja skola” skriver IFAU (Edmark m.fl (2015)). Forskarna ser ”inga tecken på att elever från hushåll med låga inkomster, med lågutbildade föräldrar, eller med utrikes födda föräldrar, har förlorat på reformerna” och ”finner därmed inte något stöd för att ett slopande av skolvalssystemet skulle vara ett sätt att förbättra studieresultaten för någon grupp av elever”.

Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji har visat att friskolor (varav de flesta är AB) presterar bättre än kommunala skolor:

Skillnaderna mellan skolor i Sverige är små, skillnader inom skolor är däremot större än i de flesta andra OECD-länder. Det visar PISA-undersökningen som presenterades nyligen. Den svenska skoldebatten handlar om friskolor och huvudmannaskapet och knappast alls om det som är viktigt – hur duktiga är skolorna på att förmedla kunskaper?

Forskning visar tydligt att det som är viktigt för att minska segregationen och därmed förebygga utanförskap, är att ha skolor av god kvalitet. Skolor av god kvalitet förutsätter ett bra ledarskap och duktiga lärare som har höga förväntningar på alla elever, oavsett elevens bakgrund.  För det är vad som händer i klassrummet som är det viktiga. Skolforskning visar att elever som undervisas av en högpresterande lärare lär sig tre gånger mer än elever med en lågpresterande.

Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta i stället – för alla vet ju att en god utbildning är grunden för att minska utanförskap och segregation.

Det finns idag – 1 februari – friskolor som bedriver daglig verksamhet runt om i landet, utan att ännu ha fått information från kommunen om 2017 år skolpengsnivå. Då vill det till att man har marginaler att ta av och att hushålla med de pengar man har.

Idag är det 1 februari. För många kommuner är det ett bra tag sedan de fattade beslut om budgeten för 2017. Trots detta så är det många friskolor som ännu inte har fått besked om hur stor skolpengen kommer att vara under 2017. Detta är ju minst sagt skrämmande dåligt. Hur kan kommuner bete sig så nonchalant?

Undersökningar visar att svenska företag blivit allt sämre på att betala fakturor i tid. En fjärdedel av betalningarna är försenade med tio dagar eller mer. Detta irriterar näringsminister Damberg, med all rätt skulle jag säga. Detta beteende drabbar särskilt småföretagen och deras likviditet.

För många friskolor kan det handla om månader innan de får besked från kommunen om hur stor skolpengen kommer att vara för det pågående året. Detta är helt oacceptabelt,  ändå kan det pågå år ut och år in utan att något händer.

Jag frågade just några medlemmar om hur det ser ut idag. Har kommunerna blivit bättre på att informera friskolorna om vilken nivå årets skolpeng ligger på?

Svaret var som jag misstänkte – det är alltjämt dåligt.

Den information jag fick, som handlade om friskolor som har grundskoleelever som kommer från 113 kommuner så saknades det information om skolpengen 43 kommuner och på gymnasiesidan handlade det om att det saknades information från nästan hälften, 41 av 85 kommuner.

Detta innebär att det idag finns friskolor som bedriver daglig verksamhet runt om i landet, utan att ha information om hur stor skolpeng de kommer att få. Då vill det till att man har marginaler att ta av och att hushålla med de pengar man har.

Damberg skäller på företagen för att de betalar fakturor för sent. Friskolor är också företag. Det vore klädsamt om näringsministern någon gång visade att han bryr sig om även dessa företag. Företag som dagligen bidrar till att barn och elever får en god kunskap inför framtiden. Varför inte uppmana alla sina partikamrater  – som ju sitter vid makten i många kommuner – att föregå med gott exempel genom att säkerställa att friskolorna informeras i tid om skolpengnivån.

Det är sorgligt att åter notera att ett stort antal kommuner inte uppfyller lagens krav. Det skadar verkligen tilltron till politiken, inte minst bland landets friskolor. Alla har skyldighet att följa lagen.

Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald. Vill vi ha det så?

Det är intressant att det alltjämt är många som tror att Reepalus förslag om ”vinsttak” bara påverkar verksamheter som har vinstsyfte. Inget kan vara mer fel. Reepalus förslag innebär ett nytt system för tillstånd för att driva friskolor inom förskola, grund- och gymnasieskola (särskolor också inom grund- och gymnasienivån).

Det handlar om ett tillstånd som innebär att verksamheten får ta emot offentliga medel. För att få tillstånd (och detta måste alla som redan idag bedriver verksamhet med skolpeng ansöka om senast i början av september 2018 enl utredarens förslag) så krävs följande:

1. Bara företag och organisationer som kan visa att offentliga medel (utöver det tillåtna rörelseresultatet som beräknas med utgångspunkt från det operativa kapitalet) kommer att gå till dem verksamhet de är avsedda för ska få tillstånd att motta offentlig finansiering. (s. 340 i utredningen)
2. Verksamhet som omfattas av krav på tillstånd ska bedrivas av separat juridisk person.
3. Den juridiska personen som har fått tillståndet får inte bedriva annan verksamhet som faller utanför regleringen. Att bedriva annan typ av verksamhet inom ramen för samma juridiska person menar utredaren att det medför risk för sammanblandning av medel mellan olika typer av verksamhet. (s 342)
4. En juridisk person kan dock tex bedriva både skolverksamhet och häls-och sjukvårdsverksamhet om faller under samma krav på tillstånd för att erhålla offentliga medel, dock måste verksamheterna särredovisas.
5. Eftersom tillståndet är kopplat till varje tillståndsgiven juridisk person så begränsas möjligheterna att föra över det tillåtna rörelseresultatet till andra bolag i en koncern.
6. Villkoret för att få ett tillstånd är att aktören ansluter sig till principen att rörelseresultatet ska begränsas till en andel av det operativa kapitalet som fanns i den juridiska personen vid årets ingång. Detta är inte detsamma som rörelsemarginal som är det vanliga måttet. (s 344 i utredningen)
7. Verksamheten får in räkna med mer än 10% av omsättningen i kassan (annars risk för överlikviditet enl utredaren) när rörelsemarginalen ska beräknas.

Detta innebär att alla verksamhetsformer, ideella föreningar, non-profit, stiftelser, AB, kooperativ mm måste anpassa sig till detta nya system (s. 333 i utredningen). Utformningen innebär att verksamheten måste göra av med pengarna, förutom en liten marginal, i verksamheten varje år. Att jobba för att effektivisera verksamheten lönar sig inte och det blir inte möjligt att spara till investeringar och för att växa.

Svenskt Näringsliv och många fler har visat att den begränsning av rörelsemarginalen som förslaget innebär gör det i princip omöjligt att bygga upp en buffert i verksamheten.  Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald.

Vill vi ha det så?

Glöm inte att det finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det måste huvudmännen förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

Läser i tidningen idag att det är stora avhopp från lärarutbildningen. Regeringen ökar antalet platser till lärarutbildningen, men det hjälper tyvärr inte om utbildningen inte fullföljs. Igår var jag inbjuden att tala på en Lärarlönekonferens arrangerad av LR. Rubriken för konferensen var ”Lärarlöner och marknadsstyrning” och jag talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna.” På förmiddagen hade Per Kornhall talar om ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna” och Jonas Vlachos om ”Så fungerar marknad och konkurrens i skolan”.

Jag tycker att det är intressant att friskolor uppenbarligen är så provocerande för många och begreppet marknadsstyrning är än mer provocerande. Den synen saknas i många andra yrkesgrupper, där ser man marknad och konkurrens som en fördel. Därför valde jag att ge ett lite annorlunda perspektiv på detta än att tala om segregationsfrågor och ”rätt blandning av elever” som annars var gårdagens tema i media. Jag tycker att det är hög tid att Lärarfacken inser att läraryrket idag är utsatt för en konkurrens och jag tycker att detta inte alls återspeglas i deras mediautspel. Där är de otroligt politiska, för att inte säga inriktade på samhällsingenjörskonst, snarare än att delta i debatten om hur lärarna kan bidra till att vända resultatutvecklingen. Jag undrar om alla medlemmar gillar denna vänstersväng som LR genomgått under dess nya ledning. Detta var mitt budskap.

Jag har blivit ombedda att tala under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna” Därför kommer jag att försöka att hålla mig till detta.

Jag noterar att Per Kornhall talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna”. Och jag beklagar att jag inte hade möjlighet att vara här och lyssna på honom för jag skulle verkligen ha velat höra hans kommentarer till detta – var han för eller emot marknadsstyrning av lärarlönerna?

I början av december 2016 kunde vi läsa följande i braskande rubriker i DN ”Lärare i Stockholms stad har sedan 2013, i snitt, fått en löneökning med upp till 25 procent. I jämförelse har stadens vårdbiträden och bibliotekarier ökat sin lön med 7,7 respektive 8,9 procent.”

I artikeln kommenterar Astrid Gadman, personal- och kompetensförsörjningschef på utbildningsförvaltningen nyheten på följande sätt; ”Lärarna har haft en väldigt bra löneutveckling. Det beror på ett antal samverkande faktorer; politiska beslut i Stadshuset, interna satsningar, förstelärarreformen och lärarlönelyftet. Marknaden styr också ganska ordentligt, särskilt när det gäller efterfrågade kompetenser.”

Ett tydligt exempel på vad marknadsstyrning innebär för lärare och skolor. Vad är alternativet till marknadsstyrning? Tarifflöner? Bara ett fåtal arbetsgivare att välja mellan?

I år är det 25 år sedan friskolereformens införande. Jag har fått många frågor om hur det kommer sig att inte lärarlönerna har ökat mer än vad som har skett sedan den infördes. Det var ju så många som hävdade att det skulle leda till höjda löner om det blev konkurrens mellan fristående och kommunala arbetsgivare. Det säger sig självt att det är svårt att veta vad som hade hänt om inte friskolereformen införts – hade lönerna för dagens lärare varit lägre eller högre? Det vet vi inte.

Tittar vi på andelen elever i fristående grundskolor så är det ca 15 procent, i fristående förskolor ca 20 procent och i fristående gymnasieskolor ca 26 procent. Det innebär att 82 procent av alla barn/elever går i kommunala skolor i Sverige idag, enligt Skolverkets statistik 2016.

16 procent av alla förvärvsarbetande i de olika skolformerna arbetar i en fristående verksamhet, ca 60.000 av totalt ca 316.000. Åldersstrukturen skiljer sig mellan de fristående huvudmännen och de kommunala. Enligt statistik från SCBs yrkesregister 2016 så är hälften av de anställda i fristående förskolor och skolor i gruppen förskollärare/grundskollärare/fritidspedagoger under 40 år. I kommunerna är motsvarande andel 35 procent. 47 procent, dvs även här nästan hälften, av lärarna i fristående gymnasieskolor är under 40 år, att jämföra med 29 procent i kommunala gymnasieskolor. Det förefaller dessutom som om lönenivåerna är mer kopplad till ålder i kommunerna än hos de fristående huvudmännen.

Vi har idag lärarbrist i Sverige. Vissa menar att den kommer att bli än värre, man räknar med att det kommer att saknas 50-60.000 medarbetare i skolan inom bara några få år. Det är en brist som inte kan lösas genom att utbilda fler lärare, även om regeringen beslutat om fler platser på lärarutbildning. När genomströmningen på utbildningen är ca 9 år och avhoppen är stora så är det ganska klart att detta inte är en kortsiktig lösning på problemet med lärarbrist. Det krävs många fler åtgärder för att locka fler till skolan. Vi vet att det finns ca 40.000 utbildade lärare som jobbar på andra håll än i skolan. Något som ju tydligt illustrerar att det finns en alternativ arbetsmarknad för lärare, en marknadsstyrning som kanske inte är så positiv för skolan om det visar sig att marknaden för lärare utanför skolan är mer attraktiv än den i skolan. Men för de som väljer detta alternativ är det uppenbarligen uppskattat.

Hela denna situation leder till att lönerna drivs upp för de särskilt eftertraktade lärargrupperna, och kommer med all sannolikhet att göra det även framöver. En legitimerad matte/No lärare kan idag välja mellan olika arbetsgivare och därmed trissa upp sin lön.

Exemplet Stockholm visar detta och i samma DN-artikel som jag refererade till i början så konstaterar också ordföranden i Lärarnas Riksförbund i Stockholm, att löneutvecklingen för de stora lärargrupperna inte ser ut på det sättet utan löneökningen på 25 procent gäller genomsnittet. Karriärtjänstreformen och lärarlönelyftet är ju en viktig förklaring till den kraftiga genomsnittliga löneökningen i Stockholm. Samtidigt är det många som har framför vikten av att det finns karriärmöjligheter för lärare och det är svårt att förena lika lön till alla med karriärmöjligheter och löneutveckling. I Stockholm har förstelärarna, enigt Astrid Gadman, vid utbildningsförvaltningen, en månadslön på mellan 41.700 och 48.800 kronor. Det gör att skillnaden i löneutvecklingen inom lärarkategorierna är stor.

Den bristsituation som nu finns gör också att rörligheten på arbetsmarknaden har ökat. För många är det lätt att få högre lön genom att helt enkelt byta jobb. Så fungerar det för många andra yrkesgrupper och det har nu blivit en verklighet även på skolområdet, framförallt i storstadsområdena. Eller för att citera LRs förre ordförande Bo Jansson ”Lärarnas löneutveckling under de senaste åren är den bästa på marknaden. Fler och fler arbetsgivare och politiker verkar ha förstått att det nu är allvar, att de måste göra något om de vill ha utbildade lärare i framtiden.”

Och visst har konkurrensen om kompetensen ökat. Det handlar inte bara om konkurrens mellan friskolor och kommunala skolor utan också mellan offentliga arbetsgivare. 84 procent av de förvärvsarbetande i skolan finns hos offentliga arbetsgivare. Lena Hensvik, forskare vid IFAU konstaterade i sin avhandling 2011 att etableringen av friskolor innebar en ökad lönekonkurrens på skolområdet, framförallt där antalet arbetsgivare blev fler. Konkurrensen om duktiga lärare blev tuffare, och framförallt när det gäller lärare inom bristämnen. Men hon konstaterar också att det inte är någon jättestor effekt av friskoleetableringarna.

Detta har förvånat många. Men för de som tänker efter borde det inte vara särskilt förvånande. Det hävdas att Sverige har världens mest liberala skolsystem med fri etablering för friskolor. Detta är ju inte sant. Det finns ett omfattande regelverk kring friskolorna. Och med den utformning som skolpengen har fått så är det väldigt svårt att se att friskolor skulle kunna vara kraftigt avvikande från kommunala skolor när det gäller lönenivåerna.

Låt oss titta på regelverket kring friskolor; För det första så krävs det tillstånd av Skolinspektionen för att få starta, för det andra så får du inte tacka nej till elever om du har plats, för det tredje så får du inte ta avgifter utan de intäkter som skolan har är – för det fjärde – de skolpeng som kommunen har beslutat om. Således finns det idag ett ramverk kring hur stor löneutveckling som en friskola kan erbjuda – fastställt av kommunen i deras skolbudget. När därtill skolpengen till friskolorna- enligt Skolverket – ligger ca 10-11 procent lägre än den kommunala, så säger det sig självt att det inte kan bli någon stor skillnad.

I realiteten sätter kommunerna i detta system ett tak på friskolornas löneutrymme. Det finns inte mer pengar i systemet. Det blir rätt besvärligt för en liten friskola att vara löneledande i ett sådant system. 93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Ser man det på detta sätt så kan man konstatera att med den konkurrens som nu råder så är det de facto svårt för många friskolehuvudmän att matcha kommunernas löneerbjudande. En kommun kan alltid luta sig tillbaka mot skattekollektivet, det kan inte en fristående skola göra på samma sätt.

2013 fick vi för första gången sifferlösa avtal på friskolesidan. Arbetsgivarna och facken var överens centralt om att det var en bra lösning. Man ville se ökade möjligheter till individuell lönesättning. Under många år har det debatterats om vikten av att man får ökade karriärmöjligheter inom skolans värld, ökade karriärmöjligheter måste också innebära att det blir skillnader i lön. Förstelärarreformen är en reform som syftade till att stimulera detta, regeringens 3 mdr lärarlönelyftsatsning en annan. Den senare har dock medfört en hel del kritik mot bakgrund av just det faktum att vissa lärare har fått extra lönetillskott medan andra inte har fått det. Lyssnar man på debatten så verkar det som om Lärarfacken går i otakt centralt och lokalt i denna fråga. Inte minst den debatt som vari höstas kring regeringens lärarlönesatsning, som ju togs fram i samverkan med arbetsmarknadens parter, gav intryck av att det inte alls är populärt med individuella lönesatsningar inom ramen för detta regeringsinitiativ.

En arbetsmarknad handlar inte bara om lön, även om jag förstår att det är en viktig del i ett fackförbunds arbete. I takt med att konkurrensen om lärarna ökar så är jag övertygad om att en annan viktig del av marknaden kommer att bli allt mer betydelsefull, och vi se det redan nu. Det handlar inte bara om lönen. Det handlar också om ledarskapet i skolan, om möjligheterna att få utveckla sig på sin arbetsplats, om arbetsmiljön i övrigt och kollegialt samarbete.

Vi vet från undersökningar att medarbetare i friskolor konstaterar att de inte har högre lön än de som jobbar i kommunala skolor, men de trivs bättre, har lägre sjukfrånvaro, tycker att de har större access till skolans ledning och har god information om vad som förväntas av dem. Målet för skolans verksamhet är tydlig och det finns en tilltro till kollegor och skolledning. Det är också en viktig aspekt som i allra högsta grad kan betraktas som en del av marknadsstyrningen. Fokus på kvalitet och attraktivitet i arbetslivet är definitivt en viktig del i marknadsstyrningen av skolan.

För åter igen – vi får inte glömma bort att det idag finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det är något som huvudmännen måste förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

/

 

PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning skulle vara intresserad av hur inomskolskillnad kommer sig.

Jag blir inte klok på hur lärarfacken tänker. Idag kunde vi läsa på DN-debatt om deras förslag om att säkra likvärdigheten i den svenska skolan.Ett av förslagen för att åstadkomma detta var att ta bort köerna till friskolorna. Ett annat är att de vill införa en ny portalparagraf i skollagen med krav på blandade elevgrupper, vilket ska gälla oavsett huvudman.Skolinspektionen ska alltså granska alla skolor i syfte att säkerställa all de har ” rätt blandning”. Kort sagt kvotering, om det är utifrån bostad, föräldrars utbildning eller annat framgår inte. Men de tror att detta, och ytterligare förslag, kan Allt öka likvärdigheten i skolan.

Det är sant att det finns ett problem med likvärdigheten i den svenska skolan. Likvärdigheten enligt skollagen handlar om att skolan ska utgå ifrån individens behov och förutsättningar. Det innebär att det blir olika beroende på just individen. PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning då skulle vara intresserad av hur denna inomskolskillnad kommer sig. Vad händer i de klassrum där resultaten är goda? Varför blir de inte goda resultat i ett annat klassrum?

Men icke. Lärarfacken krokar glatt arm med LO, skyller på friskolereformen och hävdar att populära friskolor som har långa köer med elever som vill gå i deras skolor, driver på segregationen i samhället. Man kan fråga sig varför LO inte ser till att bl a (s)-styrda kommuner slutar att motarbeta friskolors etablering i utanförskapsområden om har denna syn på friskolorna. För om populära friskolor kan växa så tillgodoses efterfrågan bättre. Och med ett obligatoriskt skolval så ökar också medvetenheten hos alla om att man kan välja skola, och därmed minskar effekterna av boendesegregationen.

Det är en utmaning att vara lärare idag, eleverna kommer men många olika bakgrunder. Därför är det förvånande att lärarfacken hellre pratar strukturfrågor än tex reflekterar över hur deras medlemmar kan bli bättre när det gäller just skolans kompensatoriska uppdrag. För det handlar inte bara om pengar. Likvärdigheten har sin grund i lärarens och skolans arbete. Höga förväntningar på alla elever, bra ledarskap och systematiskt kvalitetsarbete är viktiga delar för att nå framgång. Fredric Skälstad, expert på Svenskt Näringsliv beskriver det väl här.

En önskan att stilla bedja om att lärarfacken börjar intressera sig för kunskapsresultaten och uppdraget att skapa möjligheter för alla elever att nå sin högsta potential, oavsett huvudmannaskap. Då bidrar de konstruktivt till att förbättra likvärdigheten och minska risken för att unga människor slås ut pga för dåliga kunskaper.

Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?

”Nyttan av att vissa föräldrar och elever vill välja skola åt sina barn väger inte upp för de katastrofala konsekvenser som det fria skolvalet medför. Det fria skolvalet måste ändras.”

Så avslutar tre (s)-riksdagsledamöter en replik till mig i Borås tidning. Det är ett tydligt besked från (s). Så tydliga har de inte varit tidigare när det gäller att hota det fria skolvalet. 9 av 10 småbarnsföräldrar vill välja skola.

Det är intressant att (s) i debatten väljer att tala om resultatskillnaden mellan skolor och talar om att den har ökat (det stämmer men Sverige tillhör de länder som har den lägsta skillnaden mellan skolor). Detta används sedan som argument för att ifrågasätta det fria skolvalet.

85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Den PISA-undersökning som kom i december visar att Sverige avviker starkt när det gäller den sk inomskolsvariationen – dvs i svenska skolor är resultatskillnaden inom en skola större än mellan skolor. Så ser det inte ut i andra länder. (s) lösning på detta verkar vara att inskränka det fria skolvalet. Hur kan man dra en sådan slutsats när det uppenbarligen är så att det är vad som händer i de olika klassrummen i en och samma skola som är problemet? Borde man inte då ta och fundera på vad som är orsaken till att det ser så olika ut i samma skola? Borde man då inte fundera på hur ledarskapet fungerar i skolan?

PISA visar att svensk skola är dålig på det kompensatoriska uppdraget. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer (inomskolvariationen) också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder.

Den svenska skoldebatten är märklig. Från politiskt håll hävdas det hela tiden att allt är friskolornas och det fria skolvalets fel. De som vidhåller detta kommer aldrig att presentera lösningar på skolans problem, för de letar helt enkelt på fel ställe. Forskningen visar att i ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget. Vad är det som händer i klassrummet? Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?   Skolverket konstaterar också mycket riktigt följande  ”I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. Det är en oroande utveckling som våra politiker behöver ta på allvar, säger Mikael Halápi.” Så kära politiker – sluta jaga det fria skolvalet och friskolorna och se till att ta tag i problemet – att svensk skola blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget !

 

Nu precis som förra året var det friskola som vann SIQs utmärkelse Bättre skola

Har tillbringat 2 dagar i Örebro på SIQs konferens Bättre skola. Hundratals företrädare från skolor runt om i landet fanns på plats för att tala systematiskt kvalitetsarbete i skolan och inspireras av Falu Frigymnasium som fick kvalitetsutmärkelsen och Hudikskolan samt kommunala Hagaskolan i Örebro som fick var sitt erkännande.

Två saker är värda att notera efter dessa dagar
1. Åter utmärker sig friskolorna i detta sammanhang. Nu precis som förra året var det en friskola som fick utmärkelsen
(då var det tre friskolor som fick den). Dessutom en av de två som fick erkännanden. Jag hoppas verkligen att det är många skolor som tar sig tid att ta reda på hur Falu Frigymnasium jobbar för att åstadkomma ett bra systematiskt kvalitetsarbete.
2. Det fanns ingen företrädare från regeringen eller departementet på plats. Skolverket fick överlämna diplomen till företrädare för de tre skolorna.

Det är intressant att systematiskt kvalitetsarbete förefaller attrahera fler friskolor än kommunala skolor. Men förhoppningsvis kommer intresset att öka hos alla huvudmän för att jobba med kvalitetsarbetet på ett systematiskt sätt. I förlängningen leder det med all säkerhet till bättre kunskapsresultat och ökad trivsel bland medarbetarna.

/

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.