Tankar om skolan

PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning skulle vara intresserad av hur inomskolskillnad kommer sig.

Jag blir inte klok på hur lärarfacken tänker. Idag kunde vi läsa på DN-debatt om deras förslag om att säkra likvärdigheten i den svenska skolan.Ett av förslagen för att åstadkomma detta var att ta bort köerna till friskolorna. Ett annat är att de vill införa en ny portalparagraf i skollagen med krav på blandade elevgrupper, vilket ska gälla oavsett huvudman.Skolinspektionen ska alltså granska alla skolor i syfte att säkerställa all de har ” rätt blandning”. Kort sagt kvotering, om det är utifrån bostad, föräldrars utbildning eller annat framgår inte. Men de tror att detta, och ytterligare förslag, kan Allt öka likvärdigheten i skolan.

Det är sant att det finns ett problem med likvärdigheten i den svenska skolan. Likvärdigheten enligt skollagen handlar om att skolan ska utgå ifrån individens behov och förutsättningar. Det innebär att det blir olika beroende på just individen. PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning då skulle vara intresserad av hur denna inomskolskillnad kommer sig. Vad händer i de klassrum där resultaten är goda? Varför blir de inte goda resultat i ett annat klassrum?

Men icke. Lärarfacken krokar glatt arm med LO, skyller på friskolereformen och hävdar att populära friskolor som har långa köer med elever som vill gå i deras skolor, driver på segregationen i samhället. Man kan fråga sig varför LO inte ser till att bl a (s)-styrda kommuner slutar att motarbeta friskolors etablering i utanförskapsområden om har denna syn på friskolorna. För om populära friskolor kan växa så tillgodoses efterfrågan bättre. Och med ett obligatoriskt skolval så ökar också medvetenheten hos alla om att man kan välja skola, och därmed minskar effekterna av boendesegregationen.

Det är en utmaning att vara lärare idag, eleverna kommer men många olika bakgrunder. Därför är det förvånande att lärarfacken hellre pratar strukturfrågor än tex reflekterar över hur deras medlemmar kan bli bättre när det gäller just skolans kompensatoriska uppdrag. För det handlar inte bara om pengar. Likvärdigheten har sin grund i lärarens och skolans arbete. Höga förväntningar på alla elever, bra ledarskap och systematiskt kvalitetsarbete är viktiga delar för att nå framgång. Fredric Skälstad, expert på Svenskt Näringsliv beskriver det väl här.

En önskan att stilla bedja om att lärarfacken börjar intressera sig för kunskapsresultaten och uppdraget att skapa möjligheter för alla elever att nå sin högsta potential, oavsett huvudmannaskap. Då bidrar de konstruktivt till att förbättra likvärdigheten och minska risken för att unga människor slås ut pga för dåliga kunskaper.

Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?

”Nyttan av att vissa föräldrar och elever vill välja skola åt sina barn väger inte upp för de katastrofala konsekvenser som det fria skolvalet medför. Det fria skolvalet måste ändras.”

Så avslutar tre (s)-riksdagsledamöter en replik till mig i Borås tidning. Det är ett tydligt besked från (s). Så tydliga har de inte varit tidigare när det gäller att hota det fria skolvalet. 9 av 10 småbarnsföräldrar vill välja skola.

Det är intressant att (s) i debatten väljer att tala om resultatskillnaden mellan skolor och talar om att den har ökat (det stämmer men Sverige tillhör de länder som har den lägsta skillnaden mellan skolor). Detta används sedan som argument för att ifrågasätta det fria skolvalet.

85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Den PISA-undersökning som kom i december visar att Sverige avviker starkt när det gäller den sk inomskolsvariationen – dvs i svenska skolor är resultatskillnaden inom en skola större än mellan skolor. Så ser det inte ut i andra länder. (s) lösning på detta verkar vara att inskränka det fria skolvalet. Hur kan man dra en sådan slutsats när det uppenbarligen är så att det är vad som händer i de olika klassrummen i en och samma skola som är problemet? Borde man inte då ta och fundera på vad som är orsaken till att det ser så olika ut i samma skola? Borde man då inte fundera på hur ledarskapet fungerar i skolan?

PISA visar att svensk skola är dålig på det kompensatoriska uppdraget. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer (inomskolvariationen) också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder.

Den svenska skoldebatten är märklig. Från politiskt håll hävdas det hela tiden att allt är friskolornas och det fria skolvalets fel. De som vidhåller detta kommer aldrig att presentera lösningar på skolans problem, för de letar helt enkelt på fel ställe. Forskningen visar att i ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget. Vad är det som händer i klassrummet? Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?   Skolverket konstaterar också mycket riktigt följande  ”I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. Det är en oroande utveckling som våra politiker behöver ta på allvar, säger Mikael Halápi.” Så kära politiker – sluta jaga det fria skolvalet och friskolorna och se till att ta tag i problemet – att svensk skola blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget !

 

Nu precis som förra året var det friskola som vann SIQs utmärkelse Bättre skola

Har tillbringat 2 dagar i Örebro på SIQs konferens Bättre skola. Hundratals företrädare från skolor runt om i landet fanns på plats för att tala systematiskt kvalitetsarbete i skolan och inspireras av Falu Frigymnasium som fick kvalitetsutmärkelsen och Hudikskolan samt kommunala Hagaskolan i Örebro som fick var sitt erkännande.

Två saker är värda att notera efter dessa dagar
1. Åter utmärker sig friskolorna i detta sammanhang. Nu precis som förra året var det en friskola som fick utmärkelsen
(då var det tre friskolor som fick den). Dessutom en av de två som fick erkännanden. Jag hoppas verkligen att det är många skolor som tar sig tid att ta reda på hur Falu Frigymnasium jobbar för att åstadkomma ett bra systematiskt kvalitetsarbete.
2. Det fanns ingen företrädare från regeringen eller departementet på plats. Skolverket fick överlämna diplomen till företrädare för de tre skolorna.

Det är intressant att systematiskt kvalitetsarbete förefaller attrahera fler friskolor än kommunala skolor. Men förhoppningsvis kommer intresset att öka hos alla huvudmän för att jobba med kvalitetsarbetet på ett systematiskt sätt. I förlängningen leder det med all säkerhet till bättre kunskapsresultat och ökad trivsel bland medarbetarna.

/

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

I maj 2015 gav regeringen Skolverket i uppdrag att förbereda sig inför ett framtida uppgift att ansvara för statsbidrag för mindre barngrupper i förskolan. Skolverket arbetade redan med uppdraget att återinföra riktmärke för barngruppernas storlek i förskolan. Ett riktmärke som enligt regeringen ska ”baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, med utgångspunkt i pedagogisk-, utvecklings- och socialpsykologisk forskning.”

Regeringen verkade mån om att inte tvinga på huvudmännen en fix nivå och underströk i uppdraget att ”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

Skolverket presenterade riktmärkena den 12 februari 2016. I sitt pressmeddelande skrev de ”Riktmärkena är inte tvingande utan ska ses som ett stöd för att skapa lagom stora barngrupper.” De konstaterar också att ”Forskningen kan inte ange en direkt siffra för hur stor en barngrupp bör vara.” Det finns skäl till att de använder begreppet ”riktmärken” i stället för ”riktlinjer”.

Det är klokt förhållningssätt eftersom de som söker stöd från forskning för att en viss gruppstorlek är den optimala inte lär finna det. Det forskningen säger är att det är viktigt att utgår från omständigheterna i det särskilda fallet. Det är ute på förskolorna som personal och ansvariga måste bestämma hur man ska dela in barnen i grupper under dagen.

– Vissa perioder och terminer kan det vara fler barn i grupperna, andra perioder behöver det vara färre barn. Här är det viktigt att lyssna på professionen. De vet ju hur barnen fungerar tillsammans. Ibland fungerar det väldigt bra och då kan det ju vara fler barn, säger Sonja Sheridan, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.

Det låter ju klokt. Men hur kommer det sig då att det – trots att det inte finns någon definition av vad en barngrupp är – så ägnar sig politiken åt att tala om frågan som om det var solklart att gruppstorleken har betydelse?  Idag kan vi läsa i SvD att dessa riktmärken – som ju är rekommendationer eftersom det som sagt inte finns entydig forskning som visar att en viss storlek på grupp är idealet – utgör grund för att utbildningsminister Fridolin hotar med tuffare åtgärder om inte kommunerna m fl jobbar för att leva upp till riktmärkena. Han ”utesluter inte att det kan behövas ytterligare insatser för att få ner det genomsnittliga antalet barn i grupperna till riktmärkena. Från och med nästa år införs ett krav på att förskolorna anger hur och när de ska nå målen när de ansöker om bidraget för att minska barngrupperna.” Strax efter lunch kom också pressmeddelandet om regeringens beslut att pressa på huvudmännen när det gäller att leva upp till riktmärkena.

Samtidigt som regeringen driver politiken åt detta håll så ägnar sig deras partikamrater i Stockholm åt att utöka barngrupperna genom att erbjuda familjer som har ett nyfött barn syskonet heltidsplats på förskolan, med argumentationen att det inte blir någon ökad kostnad för kommunen.

Frågan om barngruppernas storlek är ett intressant exempel på hur regeringen driver politiken från att först vara icke tvingande riktmärke, bl a mot bakgrund av att de vet att det är minst lika viktigt hur arbetet är organiserat, som gruppernas storlek – till att vips bli ett krav för att få ta del av ett statsbidrag. Så viktigt var det med grund i forskningen på det området. Det ska bli intressant att se hur kommunerna agerar i detta fall. För en sak är säker – statsbidraget om 830 miljoner kronor per år täcker inte på långa vägar de ökade kostnader som en strikt tillämpning av ”riktmärkena” innebär. SKL brukar med emfas driva frågan att om regeringen lägger på ökade kostnader på kommunerna så måste den också skicka med pengar. Genom att agera på det sätt som nu sker så kommer regeringen undan detta – kanske…

 

I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd.

Läser med intresse debattartikeln av SSU:s ordförande Philip Botström i dagens DN. Han hävdar att han vill slå vakt om det fria skolvalet. Han vill behålla det men samtidigt ska effekten av skolvalet bli bättre blandning när det gäller elevsammansättning. Han vill ha ett ”integrerat skolval”. Det vill säga att någon annan än du som väljer ser till att ditt barn hamnar i en klass med ”rätt elevsammansättning”. ”Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället” skriver SSU-ordföranden. Förutom att han helt verkar bortse från skolans uppgift – att förmedla kunskaper – så verkar han ha missat att läsa vissa delar av PISA-rapporten som kom nyligen. De som bara lyssnar på kommentarerna från regeringsföreträdare får en helt felaktig uppfattning av PISA resultaten. Jag har bloggat om det tidigare, men det förtjänar att upprepas igen; den svenska skolan har uppenbarligen stora problem med det kompensatoriska uppdraget. Sverige tillhör de länder som har de största inomskolvariationerna – dvs störst skillnad när det gäller resultat mellan elever i samma skola. Vi ligger långt över OECD-genomsnittet. Det problemet löses inte genom att se till att elevsammansättningen avspeglar samhället – det löses genom att se till att alla lärare har höga förväntningar på alla sina elever, oavsett bakgrund, och att det finns en skolledning som systematiskt följer upp resultaten i skolan.

Det är hög tid att den svenska skoldebatten tar sin utgångspunkt i forskningsbaserade lösningar. Det är förvånansvärt lite fokus i efter-PISA-debatten på vad som händer i skolan, i klassrummet mot bakgrund av att resultatet att Sverige verkligen avviker när det gäller inomskolvariationen. Hur kan skillnaderna vara så stora inom en skola och varför har den svenska skolan blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget? Det om något kan komma att skapa ojämlikhet i förlängningen. Visst kan resurser spela roll, men hur resurserna används innanför skolans väggar är minst lika viktigt. För att citera Maria Jarl och hennes forskning om framgångsrika skolor ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.” Elevernas förutsättningar, som bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, är viktiga förklaringar till skillnader när det gäller resultat. Samtidigt visar studier att det är möjligt för alla skolor att höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort. Den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Skolans uppdrag är tydligt och i detta ligger likvärdigheten, att utgår ifrån att elever, oavsett bakgrund, kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Därför är det så oroligt viktigt att alla har rätt fokus i debatten i skolan. Vad händer i skolan? I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd. Och en stilla undran – vad säger diskrimineringsombudsmannen om den idén?

Sammanställningen visar att Skolinspektionens beslut har lett till att de 10 största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Det framhävs ofta i debatten om friskolor att trots att tanken från början var att det skulle vara små friskolor så har utvecklingen lett till att det blivit allt större aktörer. Ilmar Reepalu lyfter detta som ett problem i sin utredning. Om man nu anser att detta är ett problem – att det finns friskoleaktörer som är stora och därmed har möjlighet att kraftsamla kring tex kvalitetsarbetet – så kan man ju också ta sig en funderare på hur det kommer sig att det blivit så.

93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor. Till detta ska läggas att det finns nio skolhuvudmän som har 9 eller fler skolenheter. Vi tyckte att det var intressant att ta en titt på hur Skolinspektionen har bedömt ansökningar om att starta nya skolor och utöka befintliga. Deras bedömningar påverkar ju onekligen hur branschen ser ut.  Under de senaste fem åren och fram till nu ser det ut på följande sätt:

 

Ansökningar nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	85	92	73	46	32
10 största friskoleaktörerna – andel	36%	41%	45%	35%	16%
Övriga – antal	152	135	91	85	162
Övriga – andel	64%	59%	55%	65%	84%
Godkända nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	25	30	26	23	17
10 största friskoleaktörerna – andel	29%	33%	36%	50%	53%
Övriga – antal godkända	40	9	18	21	42
Övriga – andel godkända	26%	7%	20%	25%	26%
Källa: Skolinspektionen

Det är alltså dubbelt så vanligt att de 10 största friskoleaktörerna får godkänt på sin ansökan för att etablera en ny skola än övriga sökande. De största aktörernas ansökningar fick godkänt i över 50 procent av fallen under 2016. Övriga aktörer fick godkänt i endast 26 procent av fallen. Slutsatsen är alltså att en viktig förklaring till varför friskolebranschen ser ut som den gör är Skolinspektionens bedömning av tillståndsansökningar när det gäller nyetableringar och utökning av verksamheter. Denna sammanställning visar att Skolinspektionen beslut har inneburit att de tio största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar, 121 skolor jämfört med 130 godkända nyetableringar av övriga aktörer, när de senaste fem åren summeras. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Förklaringarna till att tillstånden fördelas på detta sätt kan vara flera. Skolinspektionen har skärpt tillståndsprocessen och har exempelvis högre krav på att kunna visa en långsiktigt hållbar ekonomi, vilket antagligen gynnar stora aktörer. De stora aktörerna kan också antas vara bättre på att ta fram underlag som möter Skolinspektionens krav, såsom marknadsundersökningar om elevunderlag. En annan möjlig förklaring är att de stora aktörerna har en större erfarenhet av hur Skolinspektionens process fungerar och lämnar därför i högre grad in ansökningar som har en god möjlighet att bli godkända.

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra gjorde i veckan ett utspel om att skolor borde mäta elevers kunskap via diagnostiska prov, när de börjar skolan. Det har förvånat mig länge att det inte är självklart att mäta elevens kunskap vid skolstarten. Alla skolor borde vara intresserade av vilken kunskapsnivå som eleven har när hen börjar skolan. Mäts det så går det ju att få ett mått på hur mycket skolan faktiskt bidrar till att höja elevens kunskapsnivå. Ett mått på progressionen i kunskaper är ju mycket tydligare än betyg. Jag skrev i veckan om den modell som Internationella Engelska Skolan har tagit fram för att göra ungefär det som moderatledaren föreslog. Ett föredömligt initiativ.

Döm om min förvåning när jag sedan läser att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand avfärdar M-initiativet som politisk klåfingrighet. Som om lärarna inte redan vet det eller hur de ska ta reda på det är hennes bl a hennes kommentar. Jag föreslår att Lärarförbundets ordförande tar ett samtal med Skolinspektionen i detta ärende. Då tror jag att hon kommer att bli förvånad. Efter att ha deltagit i Skolinspektionens dag under tre dagar den senaste månaden så kan jag konstatera att det är skrämmande hur elever kan gå i skolan år efter år utan att lärare har koll på deras kunskapsnivå.

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.

Den svenska debatten efter PISA är intressant så jag återkommer till den igen. Den har fokuserat på att ojämlikheten har ökat i den svenska skolan. Hur ser det då ut?

Skolsegregation: Sverige, liksom övriga nordiska länder har en låg skolsegregation , dvs låg spridning mellan skolor vad gäller den socioekonomiska sammansättningen.  Skolsegregationen i Sverige enligt PISA 2015 uppgår till drygt 13 procent, vilket är lägre än OECD-genomsnittet på drygt 23 procent. Med skolsegregation menas här hur mycket den socioekonomiska sammansättningen varierar mellan skolorna.

Inomskolvariationen: Ett mått för skillnader avseende elevresultat inom samma skola. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder. Även när enbart elever med inhemsk bakgrund analyseras visar det sig att resultatskillnaderna är stora i Sverige när det gäller naturvetenskap, 113 procent av motsvarande OECD-genomsnitt. Detta betyder att Sveriges relativt höga variation inte enbart kan bero på en hög andel elever med utländsk bakgrund. I läsförståelse är den totala variationen 112 procent för Sverige och högre än OECD-genomsnittet och i matematik är variationen 101 procent, vilket är på samma nivå som OECD-genomsnittet.

Mellanskolvariationen: Det ger ett mått på hur stora skillnader det är i resultat mellan skolor inom ett land. Den genomsnittliga mellanskolvariationen i OECD-länderna är 30 procent. Sveriges mellanskolvariation är 16 procent.

Av sex indikatorer uppvisar Sverige bättre värden än OECD-genomsnittet på två indikatorer (skolsegregation och mellanskolvariation), sämre på två andra indikatorer (effekten av socioekonomisk bakgrund och total variation i resultat) och slutligen på OECD-nivå på de sista två (styrkan i sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och resultat samt effekten av skolans socioekonomiska sammansättning). Om den sjunde indikatorn, andelen elever som inte når upp till nivå 2, också tillförs analysen så avviker Sverige inte heller där från OECD-genomsnittet. OECD konstaterar att Sverige framstår som ett genomsnittligt land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet.

I ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget.

Ett svar på frågan kanske finns i den forskningsrapport som kom idag där Göteborgs universitet studerat vilken betydelse som skolors organisation har, oavsett elevsammansättning, för likvärdigheten.

Citat som ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.

– Där möts vi ofta av en diskussion om att man har dom elever man har. Lärarna lägger förklaringen utanför sig själva, utanför lärarkollektivet och utanför skolan, säger Maria Jarl.

Elevernas förutsättningar såsom bakgrund och föräldrars utbildningsnivå är viktiga förklaringar till de stora skillnaderna mellan skolors resultat i Sverige, men enligt forskarna visar deras studie att det är möjligt för alla skolor kan höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort.

– Oavsett vilka elever man har så kan man skapa förutsättningar för alla om man jobbar på ett bra sätt. Den här studien är ett erkännande för rektorers och lärares professionella kompetens. Det är centralt att man har tron på att det man gör är viktigt, säger Maria Jarl.” manar verkligen till eftertanke.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.