Författare: Aaron Israelson

Läser i Dagens Samhälle om Internationella Engelska Skolan och att de skulle få ”rabatt” och billig tomtmark av kommuner. Tidningen skriver att kommunstyrelsen i Trelleborg beslutat om ett ”avtalsförslag som ger IES extra hyresstöd med uppskattningsvis cirka 4 miljoner kronor per år, utöver ordinarie skolpeng, för en planerad ny skola som fastighetsbolaget Hemsö ska bygga.” Det låter ju bestickande om man inte tar reda på bakgrunden. Det är dyrt att bygga nya skolor, det vet kommuner och det vet friskolor. En friskolehuvudman som flyttar in i en nybyggd skola sluter därför ofta mycket långa hyreskontrakt för att få en rimlig hyreskostnad, särskilt som friskolor inte är momspliktiga. De hyresvärdar som accepterar hyresgäster som inte omfattas av momsplikt välkomnar långa avtalsperioder då det är ett sätt att kompensera för att de inte kan dra av momsen.

Men detta står det inget om i artikeln, där kan läsaren tvärtom få intrycket att det är ett suspekt avtal där friskolan gynnas av kommunen. Något som kan strida mot likabehandlingsprincipen. Den som är intresserad av att ta reda på förutsättningar och hur regelverket är utformat hittar lätt ett regeringsbeslut från januari 2018. Då beslutade den dåvarande s-mp-regeringen en förändring av en förordning om lokalkostnader. De gjorde det i syfte att kommuner som investerar i nya skollokaler inte ska behöva räkna med dessa investeringskostnader i underlaget för beräkning av skolpeng. Eftersom även friskolor kan ha kostnader för investeringar i skolor så ställde Maria Stockhaus (m) följande fråga till dåvarande utbildningsminister Fridolin (mp) om hur man skulle tolka förändring i förordningen.

”Varför har regeringen i sina förändringar av bland annat skolförordningen inte förtydligat att även det omvända förhållandet ska gälla, det vill säga att även fristående skolor kan få en högre ersättning om dessa har betydligt högre lokalkostnader än kommunens lokalkostnader för sina egna skolor, så att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor säkerställs?”

Fridolin svarade då;

”Grundregeln är att ersättningen för lokalkostnader ska motsvara hemkommunens genomsnittliga lokalkostnader per barn eller elev i motsvarande verksamhet. Men om det finns särskilda skäl, ska ersättningen för lokalkostnader i stället högst motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader i de fall då en jämförelse med hemkom­munens genomsnittliga lokalkostnad blir uppenbart orimlig, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnad är skälig i förhållande till verksamhe­tens omfattning och inriktning.” Han fortsätter

”Förtydligandet innebär att det i förordningarna lyfts in exempel på när det kan finnas sådana särskilda skäl som gör att ersättningen för lokalkostnader i stället för att ges enligt genomsnittskostnad högst ska motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader om dessa är skäliga (14 kap. 6 § skolförordningen [2011:185] och i 13 kap. 5 § gymnasieförordningen [2010:2039]). Exemplen är hämtade från förarbetena till bidragsbestämmelserna, dvs. från propositionen Offentliga bidrag på lika villkor (prop. 2008/09:171) och pro­positionen Bidragsvillkor för fristående verksamheter (prop. 2009/10:157).

Regeringen har inte tillfört några nya exempel på när ersättning kan ges enligt den enskilda huvudmannens faktiska kostnader, utöver de som ges i de ovan nämnda förarbetena från 2009 och 2010. Av exemplen framgår att de är tillämpliga såväl om den enskilde huvudmannens lokalkostnader är betydligt högre än kommunens och vice versa, förutsatt att den enskilde huvud­man­nens lokalkostnader är skäliga. Således innebär förordningsändringarna inte på något sätt att principen om lika villkor mellan kommunala och fristå­ende skolor frånträtts eller försvagats, tvärtom har den i stället förtydligats.”

De som nu i krönikor och på sociala medier framställer detta som att IES får hyresrabatter har uppenbarligen inte koll på denna lagstiftning. Läs IES kommentar.

Med ett skattebetalarperspektiv så är det dessutom sannolikt att det blir en betydligt mer kostnadseffektiv skolbyggnad eftersom såväl byggaren som friskolehuvudmannen har incitament för att hålla nere kostnaderna.

/

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, kom nyligen med en rapport som på 40 sidor tydliggör vilka enorma utmaningar som bl a skola och vård står inför när det gäller kompetensförsörjningen. UKÄ har analyserat kompetensbehovet under tidsperioden 2023-2035 inom 15 bristyrken som alla är helt matchade med en högskoleutbildning. De flesta av dessa 15 är legitimationsyrken. UKÄ har beräknat hur stor ökning som krävs av antalet nybörjare på dessa utbildningar jämfört med 2018. För att tillgodose kompetensbehov bland dessa 15 bristyrken i offentlig verksamhet konstaterar UKÄ att tex 62% av alla som slutförde gymnasiet med grundläggande behörighet till universitets- och högskolestudier VT 2018 skulle behöva börja på dessa utbildningar.

Lärarbristen är ett område som har diskuterats på tok för lite under senare år. I stället för att på allvar ta tag i dessa frågor så har mycken kraft och energi lagts från politiskt håll på att ifrågasätta friskolor. Jag lyfte frågan om lärarbristen för flera år sedan i en debattartikel i Dagens Samhälle, där jag konstaterade att vi måste värna kvaliteten i skolan på annat sätt än att bara titta på andelen behöriga legitimerade lärare. Jag fick som förväntat mothugg från lärarfackligt håll. Men UKÄs rapport understryker hur allvarligt läget är när det gäller lärarbristen. Det krävs mängder av åtgärder för att hantera effekten av den kommande lärarbristen. UKÄ skriver

”Det är en enorm utmaning för lärosätena att kunna erbjuda utbildningen och kunna rekrytera studenter i samma utsträckning som efterfrågeökningen.”

De konstaterar också att ”Lärosätena kommer att ha utmaningar att själva kunna rekrytera lärarkompetens inom de områden där behoven på utbildade är som störst.”

Hur ser det då nybörjarbehovet per år ut enligt UKÄ när det gäller ämneslärare, förskollärarexamen, grundlärarexamen, yrkeslärare, speciallärar- och specialpedagogexamen?

• ämneslärare – en ökning av antalet nybörjare med 87% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• förskollärarexamen – en ökning med 33% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• grundlärarexamen – en ökning med 57% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• yrkeslärare – en ökning med 56% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• speciallärar- och specialpedagogexamen – en ökning med 31% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

När det gäller speciallärar- och specialpedagogexamen så är det ju dessutom en fördjupning av lärarlegitimationen.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. De visar också vilken utmaning som landets skolhuvudmän har att hantera under de kommande 15 åren. Att rekrytera och behålla. Men också att se till att den kompetens som finns används på rätt sätt. I det ligger en utmaning i sig att se till att rätt person får det mandatet.

Det är inte landets utbildningsminister eller andra politiker som ska lösa den frågan. Skolhuvudmännen måste ge mandatet för att hantera bemanningen till sina skolledare. Och politikerna ska inte sätta käppar i hjulet för detta. Dessvärre talar dock mycket för att många politiker, inte minst på riksnivå, kommer att vilja lägga sig i detaljerna inom detta område. En politisk klåfingrighet som knappast leder till ökad attraktivitet för att jobba i skolans värld.

UKÄ har också en hälsning till skolorna och skolhuvudmännen;

” Verksamheterna bör förbereda sig för ett scenario där det inte går att tillgodose alla delar av framtidens kompetensbehov med högskoleutbildade”.

Detta kanske också är tänkt som en signal till lärarfacken, vem vet….

Kravet på legitimerade lärare är vällovligt. Men samtidigt måste alla nu se verkligheten i vitögat och göra det som kan göras för att säkra kvaliteten. Gör det möjligt att tillsvidareanställa lärare trots att de inte är legitimerade, underlätta rekrytering från andra länder, underlätta för ämneskunniga personer att få jobba i skolan är bara några åtgärder som kan vidtas.

För att avslutningsvis åter citera UKÄ – ”UKÄ bedömer att lärosätena inte på egen hand kan möta behoven på grund av olika skäl.” 

Denna tabell från rapporten kan möjligen ge en fingervisning om varför de gör denna bedömning.

Läser i dagens tidning om förändringar av arbetsförmedlingen. Det är ett intressant argument detta att ” privata aktörer måste kontrolleras så mycket så det blir mycket byråkrati”. Vad betyder detta egentligen?

Är det verkligen så att om det är en offentlig driven verksamhet så kan man lita på att skattemedlen används korrekt?

Riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Men det är intressant att denna invändning ofta görs i samband med att privata välfärdsföretag ska bedriva verksamhet, ofta utan att ifrågasättas.

Erik Helmerson skriver i dagens DN om det faktum att det är många barn från invandrarfamiljer som inte går i förskolor och att de därmed riskerar att inte lära sig det svenska språket. Detta med anledning av en nyhet i gårdagens Ekot om att det är många barn i invandrarfamiljer i framförallt storstäderna som inte går i förskolor.

Förskolor är som sagt var frivilligt. Jag vill dock passa på att påminna om att detta är ett område där regeringen och Skolverket bidrar till att öka olikheten mellan fristående och kommunala förskolor. Mot bakgrund av att ca 28 procent av landets förskolor är fristående verksamheter så är det minst sagt anmärkningsvärt att de inte kan få ta del av det statsbidrag som nu utlysts,  Statsbidraget för bättre språkutveckling i förskolan, vars syfte är att stärka språkutvecklingen i förskolan. 

På Skolverkets hemsida står följande:

”Vem kan söka statsbidraget?

Bidraget kan bara sökas av kommuner, men pengarna kan användas för insatser både inom kommunala och fristående förskolor. Fristående förskolor kan inte söka bidraget.

Vad ska statsbidraget användas till?

Statsbidraget får användas till:

• • insatser för att öka deltagandet i förskolan, särskilt av barn som har ett annat dagligt umgängesspråk i hemmet än svenska
  • särskilda språkutvecklande insatser
  • kompetensutveckling av förskolepersonal i språkutvecklande arbetssätt i svenska.”

Fristående verksamheter får således hoppas på att kommunerna som söker statsbidraget delar med sig av detsamma till fristående förskolor som har behov av att jobba med språkutveckling. Jag har inte sett att någon minister har varit ute och varit upprörd över denna uppenbart ojämlika och orättvisa hantering av barn som går i fristående förskolor jämfört med kommunala förskolor.

Hur vore det att se till att statsbidragen fördelas på lika villkor till fristående och kommunala förskolor så att alla de barn som faktiskt går i förskolor – oavsett  om det är kommunala eller fristående förskolor – får möjlighet att ta del av detta statsbidrag för språkutveckling?

Utformningen av statsbidraget är ett flagrant brott mot 73 punkts programmet så man kan undra vad centern och liberalerna gjort i denna fråga? Och uppenbarligen utsträcker sig inte utbildningsministerns omsorg till de barn som går i fristående förskolor och borde kunna få ta del av språkutvecklingsbidraget. Eller har hon en dold plan för att se till att kommunerna faktiskt delar med sig av det statsbidrag som de söker för den egna verksamheten?

/

I helgen var det en uppmärksammad nyhet om att välbärgade föräldrar väljer att flytta till bostadsområden som finns i närheten av bra skolor innan deras barn ska börja skolan. Det är en effekt av att närhetsprincipen tillämpas av kommunerna. Detta är ingen ny kunskap. Det är en känd effekt från internationell forskning. Familjer som har råd kan ”köpa sig till en plats i en bra skola” genom att flytta till skolans ”upptagningsområde”. Vi vet att det är så och detta är också ett av skälen till varför vi från Friskolornas riksförbund vill se ett obligatoriskt skolval. Att alla måste välja skola har många fördelar;

• det minskar boendesegregationens genomslag
• det innebär att alla, inte bara välinformerade föräldrar, får kunskap om att de kan välja skola
• det sätter fokus på hur olika skolor presterar och på vad som skiljer olika skolor åt när det gäller tex pedagogik och profil

I samband med detta vill jag också påminna om en annan forskningsrapport ”När skolan själv får välja- en ESO-rapport om friskolornas etableringsmönster” som visar att friskolor oftare etableras i områden med många högutbildade – men också i invandrartäta områden. I kommuner som styrs av en vänstermajoritet etableras färre friskolor jämfört med i andra kommuner. Förväntan om höga intäkter och låga lokalkostnader tycks spela roll när icke-vinstsyftande friskolor väljer var de ska etablera sig. För de vinstsyftande skolorna verkar däremot de ekonomiska förutsättningarna inte påverka etableringen.

Detta är intressanta aspekter i debatten om sk ”skolsegregation”. Införandet av obligatoriskt skolval i kommunerna skulle leda till att fler blir intresserade av att ta reda på information om skolor och det skulle också bli tydligt vilka skolor som ingen vill gå i. Det syns inte alls i dagens system eftersom de kommunala skolorna alltid blir belagda av de som bor i närheten och inte väljer. Det som också skulle behövas ör att populära skolor får möjlighet att expandera för att bättre tillgodose efterfrågan.

/

Idag vill jag dela med mig av ett mail som kom från en av våra medlemmar i Malmö, Ängsdals skola som har 260 elever i år F-9.

De flesta friskolor är små och helt beroende av skolpeng. Här ett exempel från den verklighet som många av dessa våra medlemmar lever i och där de ofta upplever att de inte bedriver verksamhet på lika villkor som den kommunala verksamheten. Vi får exempel snart sagt varje dag på hur hårt arbetande små friskolor känner sig motarbetade av komunner, och då framförallt kommunala tjänstemän.

Likvärdig skola (Funderingar kring detta bidrag från en fristående skola i Malmö)

 Detta stadsbidrag ska gå till att stärka likvärdigheten och kunskapsutvecklingen i förskoleklass och grundskolan under åren 2018 tom 2020. Varje huvudman får utifrån sina förutsättningar söka bidraget men det ska stärka likvärdigheten och kunskaps-utvecklingen utifrån skolans förutsättningar och behov. Tydligt står också att man inte får minska sina kostnader jämfört med ett genomsnitt för de tre föregående åren.

Ängsdals skola ligger i Malmö kommun och har funnits i 22 år. Huvudmannen har endast denna skola och skolan är personalägt av ca 30 medarbetare. Skolan ligger i ett ytterområde i de västra delarna av Malmö. Stadsdelen växer mycket och skolplatser har alltid varit en bristvara.

Ängsdals skola bedöms enligt Malmö stads strukturersättningssystem som en lågindex skola och får år 2019 800 kr per elev i strukturersättningsbidrag förutom sitt grundbidrag, som är förhållandevis lågt i Malmö jämfört med kranskommunerna. Grundbidraget är även lågt jämfört med Stockholm och Göteborg. I genomsnitt är strukturersättning i Malmö 10 000 kr/elev eller 10 procent av den totala budgeten. Jämför vi med våra närmaste kommunala skolor 200 meter ifrån oss får de 4 500 kr respektive 11 000 kr per elev i strukturersättning.

Ängsdals skola är en populär skola där man får stå i kö för att få plats. Vi tillämpar fullt ut skollagen och Skolinspektionens tolkning av vad som är godtagbara kriterier och regler kring vår kö.

De senaste åren har vi varit på tre möten hos kommunen samt anmält till Skolinspektionen att vi gärna tar emot nyanlända men aldrig fått någon respons från kommunen eller blivit tillfrågad om detta. Vi har gång på gång frågat kommunen hur vi skall gå till väga och vilket ev. stöd kommunen kan ge oss utan något konkret svar eller presenterad plan.

Ängsdals skola arbetar för att vara en öppen skola och vill ha tillgång till alla elever. Vi har en stabil ledning, en hög andel behöriga lärare, god personaltäthet samt låg personalomsättning. Men vad är då vårt problem?

Då likvärdighetsbidraget infördes år 2018 har Ängsdals skola och även andra fristående lågindex skolor i Malmö fått de svårt ekonomiskt att följa med i konkurrensen med de kommunala skolorna.

År 2018 fick Malmö kommun 36 miljoner som huvudman för likvärdig skola. Detta använde kommunen för att höja det årets grundbidrag för de kommunala skolorna med ca 2,5–3 procent samtidigt som de sänkte grundbidraget för de fristående skolorna ca 1,5 procent. De motiverade att de fristående skolornas huvudmän också kunde söka bidrag för likvärdig skola. Vilket vi givetvis gjorde. För Ängsdals skola fick vi 70 000 kr av Skolverket men vi fick minskat bidrag med 300 000 kr från kommunen.

År 2019 fick Malmö kommun av Skolverket 122,3 miljoner kronor i snitt 4 300 kr per elev.

Malmö kommun valde att fördela 32 miljoner dvs 1 000 kr per elev till alla sina skolor dvs även till kommunala lågindexskolor.

42 miljoner till de kommunala skolorna fördelades enlig strukturersättnings-modellen baserat på skolans index.

Resterande pengar av statsbidraget för jämställd skola satsades på förbättringar av en central elevhälsan, digitala verktyg mm. Medel som de fristående skolorna inte får ta del av men givetvis alla kommunala skolor även de skolorna med låg index i kommunen.

Ängsdals skola som är en lågindexskola fick 240 000 kr av skolverket dvs 923 kr per elev år 2019. Hur skall Ängsdals skola i Malmö som enskild huvudman (vi kan inte fördela pengar över olika skolor och verksamheter) konkurrera med de kommunala skolorna eller de stora koncernerna som får mer resurser och kan omfördela sina pengar? Finns de ingen lag om likabehandling här? Hur tänker ni kring de små friskolorna med en huvudman med endast en skola?

Hur gör vi som populär skola och som följer skollagen och Skolinspektionens köregler för att inte bli en lågindexskola? Ge oss gärna verktyg så att vi kan ta emot nyanlända elever och medvetet arbeta för ett integrerat Malmö. Ängsdals skola har, som alla andra skolor, elever med diagnoser eller av andra anledningar är i behov av särskilt stöd eller extra anpassningar även deras bakgrund eller föräldrars utbildningsbakgrund medför en låg strukturersättning.

Låt de fristående skolorna även ha andra kriterier än ködatum. Tvinga kommuner att placera elever som är nyanlända även hos fristående huvudmän. Så görs inte i Malmö.

Värna om skolor som fungerar och som levererar goda resultat och som arbetar enligt skollagen. Värna också om de skolor som inte har en kommunal huvudman eller tillhör stora skolkoncerner. Det är här kreativitet, engagemang och förnyelse kan ske frodas genom korta beslutsvägar.

Till sist om inte skolan ska vara statlig, låt kommunerna få likvärdighetspengarna till alla skolor även de fristående så att vi får samma förutsättningar i den kommunala fördelningsprocessen.

Med dagens system uppstår det ingen likvärdighet och många av de små fristående skolorna och huvudmännen i Malmö börjar, de senaste åren, få problem med sin ekonomi något som Skolverket och övriga ansvariga måste inse.

Mvh

Inger Persson

Skolched för Ängsdals skola, tillika ordförande i PIK i Malmö

Liberalerna, Centern och regeringen har kommit överens om ett tilläggsuppdrag till den sittande betygsutredningen som innebär att den ska beakta att de förslag som läggs inte ska leda till betygsinflation samt analysera behovet av ytterligare insatser för att undvika betygsinflation. Det är välkommet. Debatten om betyg, glädjebetyg mm är minsta sagt förvirrande och förenklad. Jag vill bara ge några exempel

1. Det framställs i debatten som att en skillnad mellan resultaten på de nationella proven och slutbetyget är detsamma som betygsinflation. Samtidigt påpekar Skolverket i sina råd vid betygsättning att resultaten på de nationella proven är en parameter som ska beaktas i den helhetsbedömning som läraren ska göra.
2. Det är bara ett fåtal ämnen som har nationella prov, lärare behöver stöd när det gäller betygsättning även i de andra ämnena. Dessutom talar vi sällan om hur många det är som deltar på de nationella proven. Det kan skilja sig väldigt från skola till skola.
3. Skolans kursplaner och den kritik som framförts, och som också journalisten Katarina Gunnarsson belönats för, mot de svårtolkade kunskapskraven påverkar givetvis också betygsättningen. Om kriterierna är otydliga och svårtolkade så finns det en uppenbar risk för att de också tolkas olika och då blir bedömningarna också olika.
4. Lärarutbildningen brister när det gäller ”konsten att sätta betyg”. Det gör att de nyutexaminerade legitimerade lärarna som ju är de som har befogenheten att sätta betyg är väldigt osäkra. Matilda Gustafsson, ordförande Lärarförbundet student skriver intressant om detta här. 
5. Lovskola och sommarskola har införts. Det finns till och med ett särskilt statsbidrag för att arrangera lovskola. Målsättningen är att se till att så många elever som möjligt kan få behörighet till gymnasiet. Dvs en tydlig uppmaning till alla skolor att se till att göra så mycket som möjligt för att se till att eleven blir behörig till gymnasieskolan. Hur kvalitetssäkras detta arbete? Hur går detta ihop med debatten om glädjebetyg?

Det är intressant att läsa kommentarerna på dn.se om Anna Ekströms utspel i dagens tidning.

En lärare skriver:

Idag kom siffrorna från Skolverket när det gäller behörigheten till gymnasiet för de som lämnade grundskolan i våras. Totalt handlar det om 112.731 elever som slutade grundskolan i fristående och kommunala grundskolor i juni 2019. Av dessa saknade 17.600 elever behörighet till ett gymnasieprogram.

85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Bland de kommunala grundskoleeleverna saknade 17,5 procent behörighet till ett gymnasieprogram. Motsvarande siffra hos de fristående grundskolorna är 8,2 procent. Omsätter vi detta till antal elever handlar det om knappt 15.900 från kommunala skolor och 1.800 från fristående skolor.

Det är intressant att sätta dessa siffror i perspektiv till skoldebatten. En stor del av skoldebatten handlar om friskolorna. Snart sagt allt som är fel i skolvärlden beror på friskolorna. Men hur rimlig är denna fokusering i förhållande till hur verkligheten ser ut?

När jag tittar på Skolverkets statistik idag så konstaterar jag att det är ca 6.000 fler elever som gick ut fristående grundskolor i våras än antalet elever som lämnade antalet kommunala grundskolor utan behörighet till gymnasiet – 21.895 jämfört med 15.900. Finns det inga proportioner Var fJag kan inte låta bli att, utifrån detta, fundera på hur det kommer sig att så mycken kraft och energi läggs på att motarbeta och ifrågasätta friskolor och så lite engagemang ägnas åt det faktum att så många lämnar kommunala grundskolor utan behörighet till gymnasiet. Det är svårt att förstå tex utbildningsministerns prioriteringar i denna del. När ”rasade” hon senast mot kommunala skolor?

När jag tittar på Skolverkets siffror kan jag dessutom inte låta bli att reflektera över hur de hade sett ut om inte friskolorna hade bidragit till att andelen som lämnar utan behörighet till gymnasiet är lägre än vad den annars förmodligen skulle ha varit.

/

Trots att vi nu ser de första tecknen på att pengarna slår fel och inte fördelas efter faktiska behov och trots att Statskontoret har i uppdrag att utvärdera statsbidraget så väljer nu regeringen alltså att öka det. Idag delar jag med mig av följande debattartikel i Dagens Samhälle.

Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

Idag överlåter jag ordet till en av våra medlemmar, som under senare tid hoppats på av såväl regeringsföreträdare som andra opinionsbildare. Engelska skolans tf vd Cecilia Marlow skriver idag, i en replik till Marcus Larsson, tankesmedjan Balans, i Dagens Samhälle. För den som vill ha mer information om Internationella Engelska Skolan, en av landets största grundskolehuvudmän, hänvisar jag till deras hemsida.

Det är nödvändigt med vinst för att utveckla skolan

Replik. Markus Larsson på tankesmedjan Balans påstår att han vet hur vinster i Internationella engelska skolan (IES) uppkommer. Men faktum är att vi varken har lägre löner, lägre lärartäthet och sannolikt heller inte färre svåra elever. Vi är transparenta om vår verksamhet. Nedan följer därför korrekt information om IES.

Elevsammansättningen är mycket blandad då vi går efter principen att först i kö får först plats.

• Vi har sammanlagt 26 000 elever från 160 olika kommuner i våra 37 skolor.
• Skolorna ligger i olika slags områden, både traditionella medelklassområden och tuffare områden såsom Skärholmen, Kista och Söder i Helsingborg.
• 38 procent av eleverna har utländsk bakgrund jämfört med 24 procent i genomsnitt i kommunala skolor.
• Statistik över föräldrars utbildningsbakgrund för elever med utländsk bakgrund är mycket osäker. Det saknas också statistik för en stor grupp av dessa föräldrar.
• Andelen elever som når behörighet till gymnasiet är högre i våra skolor jämfört med det nationella snittet. Det gäller även de elever som har föräldrar med lägre utbildningsnivå, eftersom vi är övertygade om att alla elever kan nå lika långt om de får rätt förutsättning.
• Vi har många elever med diagnoser. En lugn och strukturerad miljö fungerar bättre för dessa barn, vilket deras föräldrar vet. Vi sätter in de resurser som krävs för de ska lyckas, men vi blir endast kompenserade av elevernas hemkommun med 20 procent av kostnaden.

Vår ersättningspolitik är tydlig – vi tillhandahåller attraktiv ersättning som är i linje med arbetsmarknaden för lärare. Ersättningen för IES-personal är konkurrenskraftig och vi ser till att den förblir det. Vi har jämfört våra löner med statistik från SCB och den visar att vi betalar i nivå eller till och med mer för lärare upp till 45 år. 75 procent av våra lärare är under 45 år.

Vi har en organisation som skiljer sig från andra skolor. Vi har, utöver lärarna, många vuxna som stödresurser runt om i skolan för att skapa en trygg och säker miljö. I genomsnitt har vi två lärare per klass och ytterligare en vuxen per klass, det vill säga en vuxen per tio elever.

Efter mer än 25 år som skola vågar jag påstå att vi vet att vårt sätt att bedriva undervisning fungerar väl. Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

/