Författare: Aaron Israelson

En politiker måste ta ansvar för att det finns belägg för det som verksamheter anklagas för. MUF-ordföranden pekade nyligen ut två friskolekoncerner och hävdade att de inte ”har inte byggt upp sin undervisning i linje med evidensbaserade forskningsmetoder. Och gymnasieeleverna på Jensen går antingen förmiddagar eller eftermiddagar, det är inte heldagar som på i princip alla andra gymnasieskolor i Sverige”

Det sägs ofta att ungdomspolitiker måste få ta till lite extra -”det är deras roll”. Men det måste ju finnas gränser även för detta. Förbundet har tidigare reagerat på när statsråd har ”pekat finger” åt enskilda friskolehuvudmän för att de inte agerar rätt enligt statsrådets uppfattning. Rätt enligt lag – men inte enligt statsrådet.

Jensen reagerar nu på MUF-ordförandens påståenden och skriver i sitt pressmeddelande; 

Läser dagens mediasammanställning och konstaterar att socialdemokraternas offensiv mot friskolor och då framförallt de som är AB, fortsätter på bred front i landsortspressen. Jag måste säga att det är rätt anmärkningsvärt. Men de behöver uppenbarligen en konflikt för att mobilisera till bättre opinionssiffror och då blir det populära friskolor som blir måltavla.

Samtidigt kan jag konstatera att en av de friskolehuvudmän som (s) riktar sin kritik mot nu åter tydliggör att de villigt delar med sig till sina kollegor i branschen. AcadeMedias intranät är sedan flera år öppet för alla som vill ta deras av deras arbetssätt, kvalitetsarbete mm. Nu när pandemin slår hårt mot landet och när regeringen meddelat att man gör det möjligt för landets skolhuvudmän att genomföra distansundervisning för landets högstadieelever, visar AcadeMedia i handling att de vill bidra i arbetet för att stärka medarbetarna runt om i landets skolor.

Vad menar jag med detta? AcadeMedia har en egen intern akademi för kompetensutveckling, AcadeMedia Academy. När pandemin drog igång i början på 2020 så bestämde de sig för att ta fram en rad digitala utbildningar och insatser för att stötta sina pedagoger, ledare och andra medarbetare i pandemins spår. Nu har de tillgängliggjort stora delar av det materialet så att alla som vill kan ta del av det via nätet. Ett lysande exempel på hur stora skolhuvudmän kan bidra till att stötta och hjälpa alla andra i den tuffa situation som nu råder runt om på landets skolor.

På deras hemsida berättar Frida Gustafsson Wennö, produktionschef på AcadeMedia Academy att de, i samarbete med Aida Alvinius, docent och krisexpert vid Försvarshögskolan, tagit fram forskningsbaserade råd och verktyg för ledare. Ett stöd för att kunna navigera och komma starka ur krisen. AcadeMedia delar nu med sig av detta och de hoppas att många, inte bara skolledare och pedagoger, kommer ha stor nytta av utbildningens material och filmer.

Våren 2020 tog AcadeMedia Academy även fram ett antal filmer där lärare delade med sig av hur de ställde om till fjärr- och distansundervisning. Även dessa, samt tex teman som svåra samtal, tillgängliga lärmiljöer samt psykisk hälsa, finns det nu möjlighet att ta del av på deras hemsida. Ett förhoppningsvis välkommet erbjudande till alla de medarbetare i grundskolor som nu står inför att eventuellt behöva övergå till distansundervisning. Där finns tips som riktar sig både till pedagoger i grundskola och gymnasiet.

Jag förväntar mig inte att de ideologiskt förblindade ska erkänna att även friskolor som är AB kan bidra och fylla en viktig funktion i arbetet med att utveckla svensk skola och att de kan bidra till att eleverna runt om i landet får en så bra skolgång som möjligt under rådande pandemi.

Men ni andra kanske kan inse att det det finns ett genuint engagemang för svensk skola hos friskolehuvudmännen, oavsett om de har ett AB efter sitt namn eller ej. Och att det är genom att samarbeta och genom att dela med sig av erfarenheter som vi tillsammans kommer att rida ut denna prövning som pandemin innebär. Bombastiska påhopp som sprider felaktigheter om friskolor, från (s) politiker i landsortspressen, imponerar inte i detta läge.

/

 

Idag presenterade utredare Lars Arrhenius sitt förslag på förändringar av regelverket för konfessionella skolor, de skolor som ofta lite slarvigt kallas för religiösa. Från början handlade utredningen om en kartläggning och ev skärpta krav. Men i och med januariöverenskommelsen fick utredaren också i uppgift att ta fram förslag på ett etableringsstopp av nya konfessionella skolor.

Utredningen är en gedigen genomgång av internationellt och nationellt regelverk, hur dagens system fungerar och om och i så fall var det finns problem utifrån dagens regelverk.

Debatten om konfessionella skolor är het och engagerar väldigt. Tyvärr långt ifrån så många som faktiskt haft något att göra med dessa skolor. Argumenten bottnar inte så sällan i känslor och nidbilder snarare än fakta.

Därför är det välkommet med utredningens kartläggning. Vilka elever går där? Hur är studieresultaten? Hur upplever eleverna sin skola? Faktum är att idag har ingen, inklusive Skolverket och Skolinspektionen, ett svar på hur många skolor som i praktiken har konfessionella inslag. Detta eftersom det varit upp till skolan själv att anmäla sin inriktning. Vi välkomnar därför att det utredaren kommer med förslag på anmälningsplikt om skolors inriktning. Det är också tydligt att det behövs förtydliganden när det gäller vad som menas med konfessionella inslag, av vad som är undervisning, dvs den delen skolverksamheten som inte får innehålla några konfessionella inslag varken idag eller framöver och av vad som ör utbildning. Utredaren konstaterar att man vid en internationell jämförelse finner att; ”Det kan dock konstateras att det inte är någon av jämförelseländerna som har ett utbildningssystem som inte tillåter skolor med konfessionell inriktning.”

Men så var det detta med etableringsstopp. Eftersom utrednings del om etableringsstopp varit en politisk beställningsprodukt utan egentlig möjlighet för utredaren att föreslå något annat än just ett stopp, får man läsa vad utredaren beskriver i sin konsekvensanalys av sitt förslag. Invändningarna är flera och tunga utifrån rättighetsperspektiv. Att förslaget riskerar bryta mot den grundlagsskyddade näringsfriheten och mot EU-rätten är illa nog.  Men det kanske mest uppenbara problemet handlar om Europakonventionen och sunt förnuft. Nämligen att förbud mot bara framtida etableringar skapar en diskriminering. I dagens läge finns nämligen bara tre religioner representerade bland de konfessionella skolorna: kristendom, judendom och islam. Med detta förslag blir det i praktiken en statlig begräsning av vilken livsåskådning som får avspeglas i skolan. Utbildningsministern var tydlig med att de ska lägga fram förslag så länge de inte bryter mot konventioner, men jag har svårt att se att detta kommer få tummen upp av Europadomstolen. Utredarens problematisering av politikens beställning är intressant. Han skriver;

” fråga om diskriminering kan ett etableringsstopp för fristående skolor och fritidshem med konfessionell inriktning riskera att slå hårdare mot personer som bekänner sig till en religion som inte finns representerad som konfessionell inriktning vid en befintlig verksamhet. Huvudmän för befintliga verksamheter med konfessionell inriktning kommer därtill att behandlas annorlunda än andra huvudmän vid godkännandeprövning, t.ex. vad gäller utvidgning av verksamheter.

Ett etableringsstopp riskerar att utgöra en viss otillåten begränsning av näringsfriheten, eftersom en enskild som ansöker om att godkännas som huvudman för en skollagsreglerad verksamhet begränsas i sina möjligheter att utforma verksamheten när en konfessionell inriktning inte längre tillåts.

När det gäller respekt för religiös övertygelse kan etableringsstoppet riskera att strida mot Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 2, enligt vilken vårdnadshavare har rätt att få sin religiösa övertygelse respekterad i samband med sina barns utbildning. Det går inte att med säkerhet fastslå om ett etableringsstopp är förenligt med konventionen med mindre än att frågan prövas av Europadom- stolen.

Ett etableringsstopp riskerar att strida mot den fria etableringsrätten enligt EU-rätten, bl.a. rättighetsstadgan, i ljuset av Europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 2. Det går inte att med säkerhet fastslå om ett etablerings-stopp är förenligt med EU-rätten med mindre än att frågan prövas av EU-domstolen. Etableringsstoppet framstår också som problematiskt i förhållande till artikel 29.2 barnkonventionen, som även den rör etablering av skolor.

Utredningen menar att etableringsstoppet inte får några omedelbara konsekvenser för befintliga fristående skolor och fritidshem med konfessionell inriktning, eftersom dessa kan fortsätta sin verksamhet enligt gällande godkännanden. På längre sikt får etableringsstoppet dock konsekvenser för dessa verksamheter eftersom nya godkännanden inte kan lämnas, t.ex. för utvidgning av verksamheten eller vid ägarförändringar, om de inte avvecklar den konfessionella inriktningen.”

Invändningar som borde leda till slutsatsen att förslaget till etableringsstopp bör läggas i papperskorgen. Det borde i vart fall Miljöpartiet och Centern inse.

Risken med etableringsstopp är dessutom att väl fungerande skolor i områden där andra skolor fungerar dåligt inte kan växa och barnen istället hamnar på kommunala skolor med långt värre problem. Dåliga skolresultat är en grogrund för extremism och många andra samhällsproblem, det finns det däremot forskning som visar. Och varje förslag som är så här trubbigt där man buntar ihop en hel grupp istället för angripa det som egentligen är problemet, extremism eller otillåtna inslag i lektioner, underminerar i förlängningen tolerans, individens frihet och rättssamhället.

Så januaripartierna, släpp nu idén om etableringsstopp. Enda rimliga vägen framåt, både av principiella skäl och av rent realistiska, är bättre inspektioner av enskilda fall.

Ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ”lätt elev” som för en elev som har en tuffare bakgrund. Påståendet är ytterligare ett exempel på hur friskoledebatten ofta baseras på att människor inte känner till hur systemet fungerar. Det finns skäl att förklara hur det faktiskt fungerar.

För bilden att skolpengen är densamma för elever med olika förhållanden stämmer inte. Med detta sagt så vill jag, innan jag går vidare, understryka att det finns problem i dagens system, problem som innebär att de elever som har särskilda behov inte får det stöd som de behöver i form av tilläggsbelopp. Men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg.

Skolverket hanterar ett statsbidrag som döpts till ”Likvärdighetsbidraget”. Det infördes för några år sedan och för 2021 uppgår det till 6 230 000 000 kronor. Det fördelas proportionerligt till landets skolhuvudmän, friskolor såväl som kommuner, och är baserat på ett av SCB beräknat index och respektive huvudmans elevantal.

Det index som SCB tagit fram utgår från socioekonomiska faktorer som:

• • vårdnadshavarnas utbildningsnivå
• • året när eleven invandrade till Sverige
• • vårdnadshavarens inkomst
• • elevens kön
• • ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare
• • om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna
• • antal syskon som är folkbokförda i hemmet
• • socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd

 

Modellen baseras på att elevens förutsättningar att få gymnasiebehörighet påverkas av dessa socioekonomiska faktorer. En skola som har en hög andel av elever med dessa bakgrundsfaktorer får därmed ett högre bidrag per elev än en skola som presumeras få en lägre andel obehöriga beräknad på dessa bakgrundsfaktorer. Skolhuvudmännen ska beskriva hur de avser att använda bidraget.

Bidragsramarna för 2021 baseras på huvudmannens genomsnittliga elevantal åren 2017, 2018 och 2019. Elevantalet har samlats in av SCB. Systemet innebär att varje skolenhet får ett eget index och utifrån detta delas bidraget ut.

Av Skolverkets redovisning framgår att de största bidragstagarna är följande skolhuvudmän, antal skolenheter inom parantes

Stockholm ca 328,9 Mkr (141)

Göteborg ca 258,3 Mkr (172)

Malmö ca 223,2 Mkr (77)

Uppsala ca 102,1 Mkr (58)

Örebro ca 82,5 Mkr (55)

Friskolor

Internationella engelska skolan ca 103,1 Mkr (36)

Pysslingen ca 40,8 Mkr (45)

Kunskapsskolan ca 36,8 Mkr (29)

Vittraskolorna ca 35,2 Mkr (23)

Fördelningen baserat på index är ju i sig en intressant information om skolhuvudmännens elevsammansättning och den finns även presenterad på skolenhetsnivå på Skolverkets webb.

Till detta ska sedan också läggas det faktum att många kommuner har socioekonomiska bakgrundsfaktorer som påverkar den kommunala skolpengen. Hur den beräkningen sker skiljer sig åt men föräldrars utbildningsnivå, barnets kön samt svensk eller utländsk bakgrund finns med i de flesta socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Läs mer om hur det fungerar här på SKRs hemsida.

Sedan är det en helt annan sak HUR dessa extra resurser används hos respektive skolhuvudman.

Skolforskningen visar att hur arbetet är organiserat och hur man jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet spelar roll. Som Skolinspektionen konstaterar i sin granskning av skolhuvudmännens kvalitetsarbete ”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.”

Skolverkets gd Peter Fredriksson har till och med i en intervju i anslutning till sin utnämning påpekat att mer resurser kan skälpa snarare än hjälpa. Det var visserligen innan han fick uppdraget att som Skolverkets gd fördela likvärdighetsbidraget, men samtidigt är det min gissning att han vidhåller det. För den som uttalar sig på detta sätt i anslutning till att Sveriges Pisa-resultat blev offentliga i december 2019 är förmodligen också medveten om att HUR resurserna används också är avgörande för att en skola kan leverera ett framgångsrikt resultat. ”Däremot vet vi vilka kvaliteter som behövs för att nå goda resultat. Det handlar om att ha koll på elevers lärande, säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, fokusera på skolans kunskapsuppdrag och ha höga förväntningar på både elever och lärare.”

Låt mig sammanfatta;

1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng. 

2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Jag hoppas att regeringen ser till att det sker följeforskning av dessa enorma statsbidrag. För visst är det intressant att få reda på om miljarderna får avsedd effekt. Och dessutom är det intressant att ta reda på vilka effekter som bidraget får för de elever som kommer från välutbildade familjer men som trots detta har problem. Får dessa elever det stöd som de behöver i detta system, som anser att de är predestinerade att klara sig utmärkt genom grundskolan? Bidrar bidraget till att fler elever med tuff bakgrund faktiskt klarar att få behörighet till gymnasiet? 

Debattartikel i Dagens Samhälle 

”Nej SCB, betyg är inte affärshemligheter!”

Vi är förvånade över Kammarrättens dom. Friskolornas riksförbund delar SKR:s bedömning, att statistik som avser elevers genomströmning och betygspoäng samt elevsammansättning inte är uppgifter som avser den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden. Det är uppgifter som en friskola gärna vill konkurrera med.

Om uppgifterna i stället hade varit utpekande av enskilda elever pga att elevunderlaget är för litet, hade förbundet däremot förstått SCB:s ställningstagande. Det har dock inte framförts från SCB:s sida.

Friskolor vill konkurrera med just kvalitet, som ska avspeglas i statistik. En viktig del för att stärka inte minst svaga elevers möjligheter är att kunna välja skola. Vi vill ju givetvis att föräldrar och elever ska kunna jämföra skolor. Elever och föräldrar behöver mer information, inte mindre, än idag för att kunna göra sitt skolval. Om domen står sig hoppas vi att så snart som möjligt kan hitta en lösning tillsammans med Skolverket och SKR.

/

SKR – Sveriges kommuner och regioner har begärt ut uppgifter från SCB avseende statistik för elever i gymnasieskolan. Tanken är att kunna samla ett underlag som bland annat underlättar för elever och föräldrar att välja skola. SCB har dock nekat att lämna ut uppgifterna i de fall det endast finns en friskola i en kommun, med hänvisning till att det skulle kunna innebära en ekonomisk skada för friskolan om uppgifterna lämnas ut. SKR har därefter överklagat SCB:s beslut och nu har Kammarrätten i Göteborg beslutat i ärendet. Kammarrätten anser att SCB:s bedömning är korrekt och beslutet att inte lämna ut uppgifterna fastställs därmed.

Vi är förvånade över Kammarrättens dom. Friskolornas riksförbund menar, i likhet med vad SKR framfört i sitt överklagande, att statistik som avser elevers genomströmning och betygspoäng samt elevsammansättning inte är uppgifter som avser den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden.

Den enskilda skolhuvudmannen får bidrag per elev enligt skollagen oavsett hur genomströmningen, betygspoängen eller elevsammansättningen ser ut.

Uppgifterna säger därför ingenting om den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden. Dessutom är uppgifter om elevers studieresultat som huvudregel offentliga uppgifter inom skolan. Därför anser vi att uppgifterna borde lämnats ut.

Om uppgifterna i stället hade varit utpekande för enskilda elever pga att elevunderlaget är för litet, hade förbundet däremot förstått SCB:s ställningstagande. Det har dock inte framförts från SCB:s sida. Förhoppningsvis kommer denna dom inte att ställa till det när det gäller elever och föräldrars möjlighet till transparent information om genomströmning, elevantal mm inför skolvalet. Det vore olyckligt. Informationen i form av nyckeltal för skolors prestationer, genomströmning, resultat på nationella prov mm bör snarare bli tydigare är som i detta fall sekretessbeläggas.

Om vi däremot talar om information som handlar om företagets ekonomiska förhållanden så instämmer vi i SCB:s bedömning. Men så har vi inte uppfattat SKRs begäran i detta fall.

Idag ska jag på ett möte på utbildningsdepartementet. Anna Ekström och Matilda Ernkrans har inbjudit till ”Samling för fler lärare”. Det är välkommet att skolhuvudmän , lärarfack mfl inbjuds för att tala om vad som kan göras för att utbilda fler lärare och hur lärarbristen kan hanteras. Vi har länge framfört att detta är ett av de viktigaste frågorna att hantera för svensk skola. Den 15 november 2015 var jag på ett liknande möte med ungefär samma tema – hur ska läraryrket bli mer attraktivt. Då hette den socialdemokratiska ministern Helen Hellmark Knutsson. Dessvärre är det inte mycket som har ändrat sig när det gäller våra synpunkter, de är lika relevanta idag som när vi framförde dem för 4 år sedan. Här är det som jag kommer att framföra vid dagens möte.

Förslag på åtgärder för att hantera bristen på lärare och göra yrket mer attraktivt

Friskolornas riksförbund är angeläget om att staten vidtar såväl kortsiktiga som långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med på bristen på lärare. Nedan följer förslag på vad som kan göras. Men först några ord om attraktivitet, ansvar, mandat och tillit till skolans medarbetare.

Attraktivitet, ansvar och mandat går hand i hand

Skolan är både en arbetsplats vilken som helst, men också en speciell arbetsplats. Det senare har sin grund i att det finns få arbetsplatser där andra än de som jobbar där lägger sig i så mycket i detaljer kring hur arbetet i skolan ska utföras. Detta trots att lagstiftaren uppenbarligen i grunden menat att skolan ska vara målstyrd, vilket kommit till uttryck i skolförfattningarna – inte minst läroplanerna. Den ökade detaljreglering som skett strider uppenbart mot målstyrningen.

Tydliga mål och en större handlingsfrihet kring HUR dessa mål ska uppfyllas skulle skapa arbetsro, trygghet och en bättre arbetsmiljö för skolans medarbetare. Här har den nationella politiken ett ansvar för att skapa bättre förutsättningar för skolledare och lärare att själva organisera sitt arbete. Ständiga detaljregleringar om HUR saker ska utföras i klassrummet eller i skolan påverkar givetvis attraktiviteten för yrket. Huvudmännen har också ett ansvar i denna del men framförallt handlar det om den nationella politiken. Den måste i mycket större utsträckning idag baseras på tillit. Då kommer också attraktiviteten i yrket att öka och det kan också attrahera de som har lärarutbildning men inte jobbar i skolan, att återvända.

Ett växande problem som vi också noterar via våra medlemmar, och även i den offentliga debatten, handlar om ett annat perspektiv på arbetsmiljön. Det handlar om frågeställningar som; Vad ingår i lärarens yrkesroll? Är lärarutbildningen tillräckligt tydlig i denna del? På vilket sätt påverkar Skolinspektionens arbete och BEO, där lärare idag känner sig oerhört påpassade, viker sig för påstridiga föräldrar, inte vågar säga ifrån till elever och då också får smäll på fingrarna med skadestånd av staten, attraktiviteten i yrket? Hur skapar staten – för här är det staten – förutsättningar för professionen att ta tillbaka skolan?

Nationellt program för att attrahera och ta emot utländska lärare

Inom en rad ämnesområde bör det vara möjligt att attrahera lärare från andra länder, inte minst inom EU. Internationella Engelska Skolan gör redan detta idag och med stor framgång. Det krävs dock en kraftsamling där lärare i utlandet kan få information, stöd och eventuellt även ekonomiska fördelar av en flytt till Sverige. Att säkerställa att de kan påbörja studier i svenska på distans innan flytt är en sådant exempel.

Skapa fler utbildningsvägar med tidigt insteg i yrket

Den akademiker med arbetserfarenhet som vill byta bana ska så snabbt som möjligt stå i ett klassrum. Få tidigare yrkesaktiva är intresserade av att först sitta i flera år i skolbänken för att sedan få på riktigt arbeta i en skola. Initiativ som exempelvis Teach for Sweden och andra mindre konventionella upplägg av utbildningar böruppmuntras och skalas upp. Se även över möjligheterna att göra ett snabbspår för KPU.

Se över studiemedlet för akademiker som vill byta bana

Att som akademiker byta bana för att bli lärare måste göras så enkel som möjligt. En viktig del är förstås de privatekonomiska konsekvenserna av att studera. Studiemedlet för framförallt KPU-studier bör därför ses över.

Öka kraven för att antas till lärarutbildning

Samtidigt som en rad åtgärder bör vidtas för att akut hantera den stora bristen på lärare måste den ordinarie lärarutbildningen förbättras på lång sikt. Den som ska leda Sveriges unga i klassrummet får inte själv ha varit en lågpresterande student. Genom höjda antagningskrav för lärarstudenter kan såväl anseendet som lägstanivån i lärarutbildningarna höjas radikalt. Det kommer att minska avhoppen, öka anseendet och i förlängningen ge fler sökande.

Avhoppen är besvärliga av flera anledningar. Studenter som har låga gymnasiebetyg och antingen inte klarar av kraven eller är omotiverade, sänker nivån på utbildningen för de som trots allt vill fullfölja utbildningen. Utbildningen måste rent krasst anpassas efter denna stora grupp studenter. Känslan av en ambitiös miljö undermineras av omotiverade och lågpresterande kursare som vid avhopp skapar oklara förutsättningar för lärosätets planering. De låga antagningspoängerna ger därtill bilden av lärarutbildningen som något som vem som helst kan antas till. Vi vill understryka behovet av en mer samlad information om varför elever avbryter sina studier.

Den översyn av lärarutbildningen som initierats är bra även om vi gärna sett att utredarna hade fått ett bredare mandat än att bara titta på innehållet inom ramen för dagens lärarutbildning. Det är uppenbart att praktikinslagen i lärarutbildningen bör ligga tidigt. Utbildningen behöver också kopplas mer till den typ av kompetens som behövs i en modern kunskapsskola – vid sidan om goda ämneskunskaper – såsom tex ledarskap, mer betoning på bedömning och betygsättning, hur digitala verktyg kan användas i undervisningen och hur de ska användas för att förbättra inlärningen, nya rön från hjärnforskningen om hur inlärning fungerar och därmed koppling till didaktik, beteendevetenskap samt basala kunskaper om undervisning för NPF.

Skapa en fristående lärarutbildning

Lärarutbildningarna försätter alltjämt trots flera insatser att dras med ett dåligt anseende och låga antagningspoäng. En ny lärarutbildning utanför de ordinarie anordnarna kan utveckla och ge lärarutbildningarna både bättre kvalitet och en ökad attraktivitet. Både genom sin egen utbildning men också genom att det kan påverka de redan existerande lärarutbildningarna. Öppna också möjligheten för privata aktörer att erbjuda KPU-utbildning.

Gradera obehöriga

Hur vi än gör kommer Sverige att ha många obehöriga lärare i klassrummen det närmaste decenniet. Vi måste därför nyansera frågan om obehöriga lärare. En viktig politisk utmaning de närmaste åren är att få duktiga obehöriga lärare. Gärna sådana som sedan via olika vägar blir behöriga. Det gör en stor skillnad för landets elever vilken sorts obehörig lärare som de kommer få. Begreppet obehörig lärare bör därför ersättas med en stege med olika sorters lärare som inte har genomgått alla steg för legitimation. Stegen kan sedan sammankopplas med attraktiva villkor. Skolverkets initiativ med stöd till obehöriga lärare är bra. Vi anser också att det ska vara möjligt att även anställa obehöriga lärare under en längre period än dagens ettårskontrakt.

Mer flexibel validering och tillgodoräknande av ämneskunskaper

Många potentiella lärare som har goda kunskaper inom sitt yrkesområde och inom sitt ämne skulle snabbare kunna bli lärare om deras ämneskunskaper värderas efter förmåga att inhämta nödvändig kunskap snarare än att ha studerat en exakt kurs. Som exempel kan anges att en disputerad kemist kommer högst sannolikt på egen hand förse sig med de eventuella matematikkunskaper som krävs för högstadie- och gymnasiets matematik även om de exakta kurserna från universiteten inte stämmer överens.

Möjliggör mer fjärrundervisning och entreprenadslösningar

De utbildade lärare som finns måste användas på ett smart sätt. Reglerna kring fjärrundervisning bör göras mer tillåtande och inom fler ämnen. Fjärrundervisning tillämpas redan runt om i världen. Det är till exempel en vida använd undervisningsform i Kanada och Australien. Internationell forskning visar att fjärrundervisning inte är en sämre undervisningsform i sig. En ökning av dessa möjligheter skulle underlätta mycket för mindre skolhuvudmän, såväl kommunala som fristående, i glesbygd.

Genom att öppna för större möjligheter till undervisning på entreprenad kan lagstiftaren göra det möjligt för skolor att anlita lärare utan att de behöver vara anställda av skolan. Det möjliggör större samverkan och specialisering, dels kring lärares kunskap men också kring de tekniska lösningarna som kan erbjuda eleverna ett större utbud genom tex samarbete inom tex moderna språk.

Sprid exempel på centralt planerade lektioner

Den enskilde lärarens tid måste användas mer effektivt. Som ett exempel kan nämnas att bl a Kunskapsskolan tillämpar centralplanerade lektioner vilket gör att den enskilda läraren kan använda mer av sin tid i klassrummet och mindre tid till planering. Flera huvudmän har också tagit fram centralt material för att utmana elever som kommit längre, allt för att lärare ska få bättre tid och möjligheter att individualisera undervisningen. Detta exempel ska inte tas som intäkt för att detta ska bli obligatoriskt för alla huvudmän.

 

 

 

Idag fick jag ett mail från en person som är duktig statistiker som noterat att medias PISA-rapportering handlar om ett närmast totalt fokus på den av ministern påstådda minskade likvärdigheten, inte på förbättringarna. Hen konstaterar att förbättringar tycks nu plötsligt ha skett trots skolvalsreformerna och uppbyggnaden av friskolor (inga analyser och kommentarer där inte).

Hen fortsätter;

”Jag undrar om det i något annat land än Sverige kan framställas som något negativt att fler elever än tidigare presterar riktigt bra, utan att de som presterar dåligt blir fler. Så ser det ju nämligen ut i Sverige, i synnerhet från 2012, då kurvorna vände. Dessutom: från bottennoteringen 2012 har resultaten förbättrats för både låg- och högpresterande. Att framställa denna utveckling som en försämring utifrån jämlikhets- och likvärdighetsperspektiv handlar ju bara om vilken bild av svensk skola man vill förmedla.”

Detta är ett ytterst relevant påpekande eftersom friskolereformen utpekades som skälet till resultatfallet 2012. Som mail-författaren så mycket riktigt konstaterar – vi har inte sett att någon har sagt motsatsen nu, att det är tack vare den höga andel elever som går i friskolor som resultaten förbättrats. Men det var inte heller väntat. Orsakssamband eller ej – men så här ser det ut

Andelen friskoleelever har ökat kontinuerligt under hela denna tidsperiod. Andelen högpresterande elever har ökat, andelen lågpresterande har inte förändrats samtidigt som vi har en ökad andel av elever med utländsk bakgrund. Kan friskolorna möjligen ha ett finger med i denna utveckling?

/

 

På tisdag, 3 december, presenteras Pisa-resultaten. En händelse som kommit att bli en stor nyhet i Sverige. Inte sällan skylls fallande skolresultat på friskolor. Ingen blir förvånad om det blir så även denna gång, om resultaten inte blivit bättre eller skillnader mellan skolors resultat sjunkit.

Det är inte alltid som vi har haft denna internationella jämförelse av hur den svenska skolan presterar. Det är en företeelse från 2000-talet. Däremot kan man konstatera att hur den svenska skolan presterar har debatterats länge och även skillnader mellan skolors resultat.

Av en tillfällighet ramlade jag över en intervju med skolforskaren Lennart Grosin från år 1990. Den är intressant mot bakgrund av dagens debatt. 1990 är före friskolereformen. Lennart Grosin, som jag träffade för ett antal månader sedan, var en ganska ensam röst i skoldebatten i Sverige med sitt fokus på höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund och ledarskapets betydelse i skolan. Men hans forskning var väl i takt med internationell forskning. I denna intervju i Expressen påpekar han att grundskolan är ojämlik och pekar också vad det beror på. Han säger;

”Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunna de bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare. I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet. Det finns ingen motsättning mellan ledning och lärare. Nyckelordet är samarbete och målet kunskap. Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.”

Reporten konstaterar att eftersom det finns skolor som kan skapa ett bra socialt klimat så måste andra skolor också kunna hitta dit. Grosins kommentar till det är ”I så fall måste skolans kunskapsmål prioriteras. Det skapar en bra social miljö.”

Jag kan inte låta bli att tänka – hur hade svensk skola sett ut idag om resultatet av Lennart Grosins forskning hade fått genomslag? Det han säger i denna intervju för snart 30 år sedan är än mer relevant idag. Hur många elever har hamnat snett i vuxenlivet under dessa år pga politikens oförmåga att ta till sig forskningens resultat och hur länge ska det dröja innan det sker?

Artikeln visar att de problem vi ser i svensk skola fanns där redan för 30 år sedan. Friskolereformen tillkom för 26 år sedan. Skolinspektionen har visat att många friskolehuvudmän jobbar så som Grosin beskriver. Då kan man ju reflektera över hur problemen hade sett ut om friskolorna inte funnits…..

 

Svenskt Näringsliv arrangerade på tisdagen ett utmärkt seminarium under rubriken ”Vilken kvalitet håller utförarna egentligen?”. Talare var Sir Bruce Keogh och Gabriel H Sahlgren. Sir Bruce Keogh var Medical Director vid den brittiska hälsovårdsmyndigheten NHS i över tio år och han berättade mycket intressant om vilka effekter som det brittiska system för öppen kvalitetsredovisning inom sjukvården som infördes 2004 har haft på kvaliteten. Här finns det mycket att lära för att underlätta människors val av vårdgivare i Sverige.

Gabriel H Sahlgren berättade om den utveckling som skett på skolsidan i Storbritannien sedan det engelska utbildningsdepartementet 1992 började publicera skolors genomsnittliga resultat på de externa prov som eleverna skriver i slutet av grundskolan och gymnasiet. Föga förvånande så skapade detta ett stort intresse hos media, som återgav resultaten. Detta ledde i sin tur till att föräldrar som ju ska välja skola blev intresserade av att ta reda på hur väl olika skolor presterar. Systemet har utvecklats under åren och i början av 2000-talet infördes mått på skolans förädlingsvärden.

Den engelska skolinspektionen Ofsted sätter betyg på varje skola och publicerar också förädlingsvärden för varje skola. Betygen ges efter en fyrgradig skala; enastående, bra, kräver förbättring och otillräcklig. Varje skala har en egen färg vilket gör det mycket tydligt hur skolan ligger till. En kortfattad rapport om elevprestationer, undervisningskvalitet, säkerhet och elevers uppförande samt ledarskap och management publiceras där varje område betygsätts. En A4-sida sammanfattad information gör det hela mycket lättillgängligt för alla.

Förädlingsvärdet mäts mellan åk 2 och åk 6, mellan åk 6 och åk 11 samt mellan åk 11 och åk 13 publiceras och klassificeras enligt följande; långt under genomsnittet, under genomsnittet, genomsnittlig, högre än genomsnittet samt långt över genomsnittet. Det genomsnittliga resultatet, andelen elever som når godkänt/förväntat resultat, andelen elever som läser vidare eller arbetar efter grundskola och gymnasium samt frånvarostatistik är andra nyckeltal som presenteras. Alla indikatorer som baseras på provresultat rapporteras även uppdelat efter bl a elevers kön, tidigare resultat, socioekonomisk bakgrund, om engelska är deras andraspråk.

Sammantaget visar detta att föräldrar i England verkligen har bra relevant information att utgå ifrån när de ska välja skola. Och alla väljer skola. Forskningen visar att dessa öppna jämförelser av kvalitet också innebär att kvaliteten höjs. Hur kan man då veta det? Jo systemet var ursprungligen detsamma för England, Wales och Skottland, men de två senare har valt att gå mot ett ”tillitsbaserat” system i stället för de öppna jämförelser som England behållit. Därför kan man nu jämföra och kan konstatera att Englands system har genererat högre kvalitet inom vård och skola.

Svenska elever och föräldrar borde vara avundsjuka på engelsmännen. Tänk om vi hade ett system som det engelska. Då skulle skolvalet verkligen kunna vara ett informerat skolval. Istället har vi nu sedan 25 år tillbaka ett system som innebär att man inte kan få fakta om resultat utan måste gå på vad andra tycker och tänker. Skolverket har visserligen tagit fram en hemsida som ska underlätta skolvalet men blir du klokare genom att titta på denna?

Hur har denna brist på information kunnat fortgå år ut och år in utan att ansvariga politiker har sett till att Sverige får ett ordentligt system för kvalitetsjämförelser?. Om England kan så borde vi också kunna. Vad är ni rädda för politiker och myndigheter? Att det ska bli uppenbart vilka skolor som är bra och vilka som är dåliga?

/