Författare: Aaron Israelson

Om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas

Den senaste tiden har det varit minst en debattartikel varje vecka i DN eller SvD om skolan. Idag var det en ledare i DN som uppmärksammade Riksrevisionens kritik mot de specialdestinerade bidragen till skolor. En kritik som många andra instämmer i, bl a skolans huvudmän. I lördagens tidning kunde vi läsa en gemensam debattartikel av utbildningsminister Fridolin och Lärarförbundets Jaara Åstrand om läsa-skriva-räkna garantin.

Jag har precis läst den mycket intressanta boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” Redaktören Magnus Henrekson skriver tillsammans med Inger Enkvist, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren om den svenska skolans utveckling. Det är en bok som borde läsas av många. De menar att det behövs ett paradigmskifte för att på djupet förbättra resultaten över hela linjen i skolan. Det handlar om att fokusera på kunskapsförmedling och en undervisning som bygger på modern hjärnforskning, om hur elever tar till sig nya kunskaper.

När det gäller den ovan nämnda garantin skriver de följande: ”Den tvehågsna hållningen till utvärdering och bedömning har ytterligare en viktig biverkan: de elever som misslyckas i förvärvandet av basfärdigheter som läsning och läsförståelse upptäcks inte förrän efter flera år. I utredningen om läsgaranti ledde den kunskapssyn som vi kritiserar till att kravet på en läsgaranti ( = resultat) omvandlades till en åtgärdsgaranti (=process). Så även om utredningen kom fram till att elever som inte kan läsa upptäcks alldeles för sent och får åtgärder först när en stor del av vägen i grundskolan är passerad, finns det ingen struktur, ingen ram och inget kvantitativt mål föreskrivna för elevernas läsförmåga. Detta är helt i linje med övriga styrdokument för skolan.” ( s 179)

Författarna menar att om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas. Att mäta resultat är nödvändigt.

Från förbundet sida driver vi frågan om vikten av att mäta progression. Flera friskolor gör det. De tar reda på vilka kunskaper eleverna har med sig när de börjar skolan och hur mycket skolan har bidrag till att förädla dessa kunskaper. Skolverket har länge haft ett uppdrag att ta fram en modell för att mäta progression. Tyvärr menar de att det inte går. Men arbeten med att göra just detta pågår på många håll i världen, vilket inspirerat friskolornas huvudmän.

Genom ett sådant instrument kan all få information om olika skolors kvalitet och förmåga. Men inte heller det stämmer in i den svenska ”politiskt korrekta” synen att skolor inte ska rankas. Men om man tycker att det är ett problem att skillnaden mellan skolor ökar så kanske det kan vara en bra ide att ta reda på de som är framgångsrika gör. Så jobbar de tex i England. Se intervjun med Internationella Engelska skolans tf vd om skillnaden mellan Sverige och England. Där är det fokus på kunskap som gäller.

I veckan kom PIRLS – resultat av elever i åk 4 läsförmåga. Svenska elevers resultat var förbättrade jämfört med 2011. Det är mycket bra. Men jämför vi med 2001 så är andelen elever som ligger på låg nivå högre 2016 än 2001 (12% mot 10%). Ser vi på andelen som ligger i det högre spannet så var det även där högre 2001 (59% mot 57%). Men det är betydligt bättre än 2011.

 

 

Jag tycker att det är intressant att notera att det trots den intensiva debatt som råder så väljer fler och fler friskolor.

Verklighetens folk var det en tidigare partiledare för (kd) som talade om. Jag kom att tänka på det nu när jag tittat på hur utvecklingen när det gäller antalet barn i fristående grundskolor ser ut. Skolverket har mycket intressant statistik på sin hemsida. En visar utvecklingen av antalet skolenheter och skolbarn i fristående respektive kommunala skolor sedan 2011/12. Det finns inte jämförbara siffror på enheter längre tillbaka för definitionen har ändrats. Samtidigt är det en intressant tidsperiod för det är under dessa år som friskoledebatten har pågått i mer eller mindre full kraft. Inför valet 2014 drev ju V välfärdsföretagsfrågorna och vi vet alla hur det låter idag. Jag bloggade senast igår om det brev som civilministern skickat ut till sitt Skolnätverk. Ett brev fullt med faktafel om friskolor. Kan man då säga att regeringen är verklighetens folk? Att de lyssnar på vad allmänheten tycker? Vi vet att 9 av 10 småbarnsföräldrar tycker att det är viktigt att kunna välja skola – 8 av 10 bland allmänheten i stort. Vi vet att till och med (s) egna väljare prioriterar ”vinstfrågan” väldigt lågt bland de frågor de anser vara viktiga för att vända utvecklingen i skolan. Det är bara vänsterpartiets väljare som tycker det är viktigare än kvalitetskrav.

 

 

 

 

 

 

 

 

Statistiken från Skolverket visar också att av den elevökning som skett sedan 2011/12 så har en större andel gått till friskolor än friskolornas grundskoleandel.

135.298 fler elever sedan 2011/12. Av dessa har ca 69 procent gått till kommunala skolor. Att jämföra med att 85% av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Jag tycker att det är intressant att notera att det trots den intensiva debatt som råder så väljer fler och fler friskolor. För sanningen är ju att det aldrig tidigare har gått så många  elever i friskolor som nu. Debatten på riksplanet har uppenbarligen inte skrämt bort människor från friskolor. Detta på tal om verklighetens folk.  Och 3 av 4 friskoleelever går i skolor som är AB.

 

 

I brist på egna exempel ber nu civilministern om hjälp för att kunna visa att det han säger är sant.

Jag har fått ta del av ett mail som civilministern har skickat till ett skolnätverk. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle få det. Men det är en intressant läsning för det är ganska lurigt skrivet. Han skriver inget om att var tredje grabb som lämnade de kommunala grundskolorna i våras gjorde det utan fullständiga betyg, han skriver inget om hur man ska lösa lärarbristen som beräknas uppgå till ca 55.000 lärare inom bara några år. Han skriver inte att 93 procent av alla friskolor har bara en eller två skolor och han skriver inte att lärare och elever är mer nöjda med friskolor än kommunala skolor. Han berättar inte att Illmar Reepalu inte lyckats visa – trots flera tusen sidor utredning – att friskolor som är AB har sämre kvalitet än de som inte är AB, eller för den delen kommunala. Han skriver i stället följande, och jag har kommenterat hans påståenden i den löpande texten.

 ”I söndags berättade jag på DN-debatt om regeringens arbete med att se till att de skattepengar som vi gemensamt investerar i skolan också bidrar till en bättre undervisning och fler lärare.

Jag får ofta frågor om varför jag är emot vinstjakten. Det enkla svaret är att marknadslogiken och vinstincitamenten leder fel. Vi har sett exempel på ägare som plockat ut stora vinster ur skolföretag och satt det i konkurs, med följden att tiotusentals elever plötsligt stått utan skola. Vi ser också att det finns incitament för skolor att dela ut glädjebetyg för att attrahera elever.”

Kommentar: JB konkursen hade bl a sin grund i den nya gymnasiereformen som infördes. Söktrycket till deras yrkesutbildningar minskade med ca 62% på tre år. Alla elever som gick på JBs skolor gick kvar terminen ut och hade en ny skola att gå till när höstterminen började. Det framgår tydligt av förvaltarberättelsen. Glädjebetyg är ett problem som finns oavsett huvudman och är givetvis oacceptabelt och därför jobbar också många friskolor med att säkerställa kvaliteten i betygssättningen.

”Vinstdrivande skolor tenderar också att plocka russinen ur kakan, att till exempel välja att etablera sig där de mest resursstarka eleverna finns och på så sätt spä på segregationen. Som socialdemokrat har jag svårt att acceptera det här.”

”Kommentar: Hans eget departement, Finansdepartementet, har en ESO-kommitté som tagit fram en forskarrapport” När skolan själv får välja” som visar att friskolor som är AB etablerar sig hellre i närheten av utanförskapsområden medan de sk non-profitfriskolorna etablerar sig i vid välbärgade bostadsområde. Kanske dags att läsa den…”

”Ibland möter jag högerdebattörer som hävdar att friskolor har mycket bättre kvalitet än kommunala skolor. De har fel, och vi har siffror som visar detta. Visste du exempelvis att:

• ”I privat drivna förskolor går det 18,1 barn per förskollärare. I kommunalt drivna förskolor är motsvarande siffra 11,7 barn per förskollärare (Skolverket, 2015).”

Kommentar: Detta säger inget om kvalitet och inget om hur många barn det går på varje medarbetare. Det finns ingen forskning som säger att en viss gruppstorlek är den rätta. Forskningen visar att frågan är komplex. Se intervju med forskare om just barngruppernas storlek som finns på Skolverkets hemsida. Tittar man dessutom på antal barn på avdelningar så ser det ut på följande sätt. Kommunala huvudmän har större andel barn i större grupper än de fristående.

• ”De stora vinstdrivande skolbolagen har omkring 30 procent lägre lärartäthet än de kommunala skolorna (UC AB via Skolinspektionen, 2016 & SCB, 2015).”

Kommentar: Ej heller detta säger något om kvaliteten. Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så finner vi att många av friskolorna presterar bättre än kommunala skolor, med hänsyn tagen till elevernas familjebakgrund.

• ”Lärare och rektorer tjänar sämre i fristående skolor än i kommunala. Ibland är skillnaden större än 1000 kronor i månaden (SCB, 2015).”

Kommentar: Inte heller detta är ett kvalitetsmått. Däremot kan man nog anse att synen på arbetsmiljön kan vara ett kvalitetsmått och Skolinspektionens enkäter visar att medarbetar i friskolor är mer nöjda än i kommunala skolor.

”Slutsatsen som går att dra av det här är att de stora vinstdrivande skolkoncernerna drar ned på antalet lärare, betalar sämre löner och anställer fler obehöriga lärare för att öka vinstmarginalerna. Det är egentligen ganska logiskt.”

Kommentar: En intressant slutsats som inte styrks. Skolinspektionen har konstaterat att de stora friskolekoncernerna har ett systematiskt kvalitetsarbete och jobba målinriktat mot de nationella målen, detta till skillnad från många kommuner. Det är fler elever än någonsin som går i friskolor och det är hundratusentals som står i kö för att få en plats i en friskola. Hur kan det komma sig om verksamheterna skulle ha så låg kvalitet som Shekarabi påstår. AcadeMedia – som är den absolut störts aktören, har tex inte plockat ut någon utdelning. Internationella Engelska Skolan har startat 17 nya skolor sedan 2010. Det är en enorm återinvestering i verksamheten som också avlastat många kommuner investeringskostnader.

”Regeringen kommer i mars att lägga fram en proposition om tillstånd för att motta offentliga medel inom skolväsendet, inklusive vuxenutbildningen. I förslaget ingår den så kallade vinstbegränsningen.”

Kommentar: De går alltså vidare med det förslag som har kritiserats av tunga myndigheter, och många hundra andra remissvar.

”Samtidigt kommer vi också lägga fram förslag om ägar- och ledningsprövning. Vem som helst ska inte kunna starta och driva en skola, utan endast den som har tillräcklig insikt i de lagar och föreskrifter som gäller för skolverksamhet och i övrigt är lämplig ska beviljas tillstånd att bedriva sådan verksamhet. På så sätt kan vi få bort de aktörer som inte har i skolan att göra.”

Kommentar: Redan idag gör Skolinspektionen granskningar av ekonomin mm innan de ger tillstånd till friskolor. Det ironiska är att de också gör en löpande granskning av ekonomin i de befintliga friskolorna för att tillse att det finns tillräckligt goda marginaler för att driva verksamheten eftersom de vet att ekonomin kan fluktuera. Vi välkomnar en ägar- och ledningsprövning och menar att den även skulle behövas för kommunala huvudmän.

”Vi vill också underlätta för små, idéburna aktörer att verka inom skolan och välfärden, så att vi värnar den mångfald som från början var meningen med friskolereformen. De seriösa skolaktörer som sätter verksamhet och samhällsansvar före vinstintressen kommer att garanteras bra och rättvisa villkor. Så är det inte riktigt i dag. De senaste decennierna har de idéburna skolornas andel av skolmarknaden varit liten och inte heller ökat. Tvärtom har trenden varit att små företag köpts upp av stora koncerner. Det är inte så valfrihet skapas på riktigt.”

Kommentar: Historiskt har det funnits många små friskoleaktörer i Sverige men den politik som bedrivits från framförallt s-regeringar under andra halvan av 1900-talet gjorde att dessa har försvunnit. Alla elever skulle in in i den kommunala enhetsskolan. Det är dyrt att starta en friskola och med den osäkerhet som finns om friskolornas framtid gör att ingen liten aktör vågar ansöka om tillstånd. Tvärtom är det flera små aktörer som uppvaktat de större aktörerna och vill sälja sin verksamhet. Även friskolor som är AB är idéburna verksamheter, ofta startade av en kvinna som har bakgrund i den offentliga skolan och som ser att man kan bedriva verksamheten på annat sätt än den kommunala.

”Framför oss har vi en tuff debatt. De som vill försvara vinstjakten rustar sig med påkostade kampanjer och missvisande skräckexempel i syfte att påverka opinionen.”

Kommentar: Den debatt som förs handlar om att slå vakt om förutsättningarna för att bedriva friskoleverksamhet och för att bevara den valfrihet och mångfald dom 9 av 10 småbarnsföräldrar tycker är viktig. Idag är det 3 av 4 elever som går i fristående grund- och gymnasieskolor som är AB. Om dessa inte får förutsättningar att bedriva verksamhet utifrån rimliga villkor så kommer många att försvinna. Vem ska då ta hand om dessa elever? Det skrämmande i hela denna debatt är att vi har företrädare för regeringen som sprider felaktigheter och som bygger sin argumentation på människors okunskap. Allmänhetens uppfattning om vinstmarginalerna i friskolorna avviker med 400% från verkligheten.

”Men det som de saknar är kraften i en folkrörelse. Det är där ni i Skolnätverket kommer in.

Många av er som läser det här är kanske lärare och rektorer. Kanske är ni fritidspolitiker eller på annat sätt engagerade i att förbättra skolan. Ni sitter tillsammans på väldigt många exempel på hur vinstjakten gått för långt. Jag vill gärna ta del av er kunskap.”

Kommentar: Det vore verkligen intressant att få ta del av den. Maila gärna cc till ulla.hamilton@friskola.se om ni ändå skickar ett till ministern.

”Svara gärna på det här brevet och berätta just din historia!

Vänliga hälsningar

Ardalan Shekarabi, civilminister”

För att sammanfatta – jag tror inte detta brev till skolnätverket skulle få grönt ljus i en faktagranskning av media.

När det idag plingade till i min inkorg och det visade sig vara ett nyhetsbrev från Vd-tidningen, så funderade jag på hur många skolledare som får detta nyhetsbrev…..

Alla vet att ledarskapet är viktigt på en arbetsplats. Inte minst i dessa tider – med #meeto upprop mm – tydliggörs hur oerhört viktigt ledarskapet är på en arbetsplats. Detta gäller oavsett bransch, oavsett arbetsplats. Hela #meeto debatten illustrera skrämmande tydligt att det på väldigt många håll i Sverige finns ett svagt ledarskap.

Jag hör ofta att skolan är en så speciell arbetsplats, den kan inte jämföras med andra. Inget kan vara mer fel. Ett bra ledarskap i skolan är minst lika viktigt som på alla andra arbetsplatser. En bra huvudman ser till att skapa förutsättningar för att det finns ett bra ledarskap i skolan och att det ledarskapet också får utrymme att agera. Tidningen Skolledaren hade nyligen ett temanummer om just skolledare där undertecknad mfl talar om vikten av just detta. Det kommer också allt mer forskning som understryker just vikten av goda ledare som jobbar med ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan. Kort sagt ledare som har koll på vad som händer på arbetsplatsen och som ser till att satta mål blir uppfyllda. Jag tror att det är viktigt att skolledare lär sig av ledare i andra branscher. När det idag plingade till i min inkorg och det visade sig vara ett nyhetsbrev från Vd-tidningen, så funderade jag på hur många skolledare som får detta nyhetsbrev…..

En av nyheterna som fanns med i detsamma var en recension av en bok med The Mindset of Success av Jo Owen. Tesen är att framgångsrika ledare handlar annorlunda, de vågar vara sig själva. Att ledarskapet handlar om att ha förmågan att ta fram den bästa versionen av sig själv, att bygga på befintliga talanger och fokusera på sin naturliga styrka. Jag har inte läst boken men visst låter det som en spännande bok att läsa för många skolledare. För åter igen – ett bra ledarskap är viktigt för ALLA arbetsplatser. Och här finns det helt klart utvecklingspotential i svensk skola. Det visar mängder av studier.

/

Föräldraförsäkringen, feministisk utrikespolitik, miljöpolitiken, enprocentmålet på biståndssidan, pappamånad ja listan kan göras ganska lång med exempel där det faktum att Sverige var ensamt var ett argument för att genomföra politiken.

En av de intressantaste argumenten från friskolemotståndarna är att ”det är bara Sverige som tillåter vinstdrivande skolor.” Förutom att det är fel – det finns tex Charter Schools for profit i USA, så är det faktum att Sverige går före knappast något som hindrat (s) tidigare. Detta argument visar ju bara att de inte vill säga som det är – de vill inte ha friskolor.

Den omsorg som de nu låtsas ha om de sk ”ideburna skolor” ( vad det nu är – finns ju ingen definition på det och vad är ett företag om inte idéburet?) borde leda till att de påminns om att det faktum att det finns så få stiftelseskolor mm i Sverige beror ju på den politik som tidigare socialdemokratiska regeringar fört i Sverige. De tog effektivt död på i princip alla privata alternativ.

När friskolereformen genomfördes 1992 fanns det 77 fristående grundskolor, bara 0,9% av alla elever gick i friskola (8.300 elever). I början på 1900-talet var siffran betydligt högre. Den som roar sig med att söka i DN och Svenskans utmärkta arkiv får gott om exempel på hur dåtidens friskolor motarbetades av socialdemokrater. Beslutet 1962 att införa den obligatoriska grundskolan syftade även till att avskaffa det sk ”parallellskolesystemet”.

Lars-Göran Sköndahl ger en bra bild av (s) historiska inställning till friskolor i sin D-uppsats ”Fristående skolor – Socialdemokraternas inställning till fristående skolor” .

Föräldraförsäkringen, feministisk utrikespolitik, miljöpolitiken, enprocentmålet på biståndssidan, pappamånad ja listan kan göras ganska lång med exempel där det faktum att Sverige var ensamt var ett argument för att genomföra politiken. Jag skulle gissa att införandet av enhetsskolan också gjordes med argumentet att det är modernt och att Sverige ska gå före…..

Men att vi är det enda landet i världen som har en skolpeng som följer eleven, som förbjudit terminsavgifter och där skolpengens nivå bestäms av kommunen och därmed också begränsar rörelsemarginalen för alla verksamheter oavsett verksamhetsform – det är inte ett bra exempel i (s)-ögon. Då är det plötsligt helt fel att gå före.

Att nio av 10 småbarnsföräldrar vill kunna välja skola är dock inget som s eller v nämner. Ska de få behålla sin valfrihet så gäller det att slåss mot vänsterpolitikens försök att begränsa mångfalden.

Oroande att resultaten i matematik är så svaga oavsett huvudman

Skolverket presenterade nyligen resultaten från de nationella proven i åk 9. Det framgår tydligt att friskoleeleverna presterar bra. Intressant är också att det är en större andel friskoleelever som har deltagit i de nationella proven i matte och engelska. Noterbart är även att prestationerna när det gäller matematik ligger betydligt lägre än för de övriga ämnena. Det är ett bekymmer inte bara utifrån ett resultatperspektiv utan också utifrån ett kompetensförsörjningsperspektiv.

 

Sverige har därmed tagit tydliga steg mot examensprov som bestämmer betyget snarare än nationella prov. Det är olyckligt eftersom det riskerar att förvärra provstressen hos eleverna och minskar utrymmet för lärarna att göra en helhetsbedömning.

Riksdagen har fattat beslut om att resultaten på de nationella proven ska vara mer styrande för betyget. Det hävdas att det beror på att man vill komma till rätta med betygsinflationen. Detta är ett beslut som alla partier utom Vänsterpartiet står bakom. Det är förvånande eftersom dessa partier samtidigt understryker vikten av att läraryrket måste bli mer attraktivt och att tilliten till yrket måste öka. Skolverket, som också är kritiskt till denna skärpning av de nationella provens betydelse, gör varje år en analys av provresultaten och betygssättningen. Den senaste rapporten är daterad 31 mars 2017, och är en intressant läsning. De avslutande kommentarerna är bl a;

”Det kan vara så att det betyg som är högre eller lägre än provbetyget är mer representativt än provbetyget för den kunskap eleven visat under sin skoltid. Möjliga konsekvenser av att införa en fastslagen gräns om hur stor skillnaden får vara mellan ämnesbetyg och provbetyg för riket kan vara att det sänder signaler om att provet är styrande och inte stödjande. En eventuell gräns kan komma att påverka de små skolenheterna mest vilket kan drabba enskilda elever. Ett starkare fokus på provresultat kan i större utsträckning leda till att skolornas planering av undervisningen förändras för att möta provens upplägg och innehåll.”

De nationella proven ska vara ett stöd i betygssättningen och hänsyn ska tas till resultaten på proven men läraren ska också göra en helhetsbedömning. Med det beslut som riksdagen nu har tagit så rubbas denna balans. Sverige har därmed tagit tydliga steg mot examensprov som bestämmer betyget snarare än nationella prov. Det är olyckligt eftersom det riskerar att förvärra provstressen hos eleverna och minskar utrymmet för lärarna att göra en helhetsbedömning.

I debatten hävdas det ofta att det är friskolorna som står för betygsinflation.  Skolverket konstaterar i sina rapporter att problemet finns oavsett huvudman. Det visar också detta diagram från Skolverkets rapport om betyg och provresultat i gymnasieskolan.

Debatten om betygssättningen och arbetet för att minska risken för betygsinflation är viktigt. Det finns ingen som tjänar på att elever får för höga betyg i förhållande till deras kunskapsnivå. Samtidigt måste vi ha ett system som innebär att det finns en tilltro till lärarnas yrkeskunnande. Därför är det beslut som nu har tagits, som innebär att det krävs extremt goda argument för att avvika från provresultatet vid betygssättningen, i sig ett misstroende mot lärarnas yrkeskunnande.

Från Friskolornas sida skulle vi gärna se ett system, likt det som finns i till exempel England, som ger ett mått på skolans förmåga att öka individens kunskapsnivå under skoltiden, sk progression. Det ger ett betydligt bättre mått på en skolas förmåga att förmedla kunskaper än dagens betygssystem.

 

Roade mig med att titta på regeringens ansökan till EU om att Sverige ska få lokaliseringen av myndigheten Europeiska Läkemedelsmyndigheten , EMA. I ”The Swedish offer to host EMA” så finns det mycket intressant att läsa. Det är välkommet att regeringen jobbar för en lokalisering av EMA i Stockholm/Uppsala regionen. Det kan innebära många arbetsplatser. Det innebär också medarbetare som kommer hit från andra länder. Flera av dem har kanske också barn.

Och för att understryka erbjudandet så skriver statsminister Löfven och socialminister Annika Standhäll att Sverige kan erbjuda skolor, förskolor, grund- och gymnasieskolor med internationell inriktning. De räknar till och med upp vilka dessa skolor är. Och då blir det intressant. För bland dessa uppräknade skolor finns ett antal friskolor. Friskolor som dessutom är AB. Kort sagt skolor som samme statsminister vill drastiskt försämra förutsättningarna för. Därmed blir denna ansökan ett ytterligare exempel på att regeringen har dubbla agendor. Friskolor är bra att lyfta fram på internationella besök, där de presenteras som exempel på vad Sverige kan erbjuda i form av välfärdsföretagsexport,  eller som i detta fall när regeringen vill locka hit EU-myndigheten. Men retoriken här hemma handlar om att friskolor ägnar sig åt vinstjakt och är allmänt förkastliga.

Jag välkomnar att regeringen använder friskolor som argument internationellt. Men det vore ju klädsamt om det agerandet också gällde i Sverige. Snacka om ohederligt agerande!

 

Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan, där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Det pågår en intressant debatt om behöriga, obehöriga och legitimerade lärare. Lärarfacken är självfallet på hugget i rådande situation, de vill ju slå vakt om sina medlemmar. Det finns en beräknad brist på lärare som är gigantisk, 50-60.000 kommer att saknas inom bara några år. Redan idag har vi en situation som innebär att det är många skolor som inte kan få tag på behöriga respektive legitimerade lärare. Bristen på behöriga lärare är enorm inom vissa ämnen, det visade en intressant artikel i Skolvärlden i augusti.

Vad gör då Lärarfacken? I morse kunde vi höra LRs Åsa Fahlen i TV 4 som menade att Skolinspektionen borde vara tydligare i sin granskning på kravet på legitimerade lärare. Det kan ju låta bra. Men vad skulle då bli följden om man tex upptäcker att en skola, som den kommunala Kronans skola (7-9) i Trollhättan,  där endast 10 av 19 av de tjänstgörande lärarna har legitimation och behörighet i minst ett ämne? Samma skola som för övrigt tillhör de som ”överpresterar” enligt den SALSA-rapport som vi nyligen presenterat. Ska den stängas? Bötfällas? Tvingas anställa någon som inte finns?

Svenskt skola är inte betjänt av en debatt som går ut på att om inte alla skolor, oavsett huvudman, lever upp till kravet 100% så är det att jämställa med dålig kvalitet. För så ser verkligheten inte ut. Det finns mängder av skolor som levererar bra resultat utan att ha 100% behöriga lärare. De har däremot duktiga lärare.

Detta fokus är särskilt bekymmersamt eftersom Sverige har hamnat i ett läge där alla vet att bristen på behöriga, legitimerade lärare kommer att bli än värre framöver pga att det har utbildats för få och för att många går i pension de närmaste åren. Det som behövs nu är mängder av olika lösningar för att faktiskt överbrygga den situation som finns. Och då krävs det kreativitet och öppenhet, inte en inställning som gör att handlingsutrymmet blir mindre. Då behöver vi en Skolinspektion som utgår från hur verkligheten ser ut och fokusera på kvalitet och resultat. För att inte tala om hur viktigt det är att lagstiftarna inser den krassa verklighet som skolSverige befinner sig i.

/