Författare: Aaron Israelson

Det är till och med så att det finns exempel där lärare sätter betyg för elever i ämnen där de inte är behöriga, men de är legitimerade lärare och har därmed också betygsrätt.

I dagens SvD Näringsliv kan vi läsa en artikel om SFI. I artikeln berättar en utbildad lärare att han fått sätta betyg på elever som han aldrig träffat i klassrummet eftersom han var en av de få lärare som hade betygsrätt. Det är verkligen ingen bra situation, men dessvärre förekommer det runt om i landets grund- och gymnasieskolor. Kommunala som fristående. Det är till och med så att det finns exempel där lärare sätter betyg för elever i ämnen där de inte är behöriga, men de är legitimerade lärare och har därmed också betygsrätt. Detta är en effekt av kombinationen lärarlegitimationsreformen och bristen på legitimerade ämneslärare. Således är det som nämns i artikeln av läraren ett betydligt större problem  än bara SFI.

När det sedan gäller det som nämns i artikeln om generös betygssättning så kan det aldrig accepteras. Det gäller oavsett huvudmannaskap och oavsett utbildningsnivå.

 

 

Det har ökat rörligheten och därmed minskat genomslaget för boendesegregationen. Så borde fler kommuner göra.

Dagens Nyheter lyfter i dagens ledare en viktig aspekt när det gäller möjlighet till social rörlighet. Det är inte framförallt bidrag som möjliggör detta utan det handlar om utbildning och därmed skolan. Sverige har ett unikt system – ett skolpengssystem- som gör att rik som fattig kan välja skola. I andra länder kostar det terminsavgifter att gå i fristående/privata skolor. I Sverige finns den möjligheten för alla och skolan får inte ta ut avgifter. Det är ett system som vi bör vara stolta över.

Kommunerna är enligt lag skyldiga att in formera om skolvalet men det är dessvärre inte en uppgift som många tar på allvar. Det gör att det alltjämt är många som inte känner till att det är möjligt att välja skola. Som OECD konstaterar i sin rapport om den svenska skolan så gäller det framförallt de som bor i sk miljonprogramsområden. Okunskapen om att det är möjligt att välja gör att boendesegregationen slår igenom fullt ut, barnen hamnar i den skola som är närmast bostaden.

Det finns kommuner, alltför få dessvärre, som har gått en annan väg. De har infört ett aktivt skolval. Alla ska välja skola. Det har ökat rörligheten och därmed minskat genomslaget för boendesegregationen. Så borde fler kommuner göra. Därmed kommer man också att driva fram en än bättre information om vilka skolor som finns och vad som skiljer dem åt.

Jag är förvånad över att inte fler har tänkt på detta. Titta på Nacka, titta på Botkyrka, Sollentuna och Täby. Där finns det aktiva skolvalet och därmed också en ökad rörlighet.

/

 

Surfa in och låt dig inspireras och informeras. På hur många kommunala skolor kan du göra detta?

Ofta framställs det som att det finns motsättningar mellan små och stora huvudmän på friskolesidan. Koncerner är något som inte ses med blida ögon av tex utredare Reepalu. Samtidigt har Erik Lakomaa nyligen, i en rapport till SKL, konstaterat att kommuner har mycket att lära av friskolekoncerner när det gäller effektiv resursanvändning.

I Friskolornas riksförbunds styrelse finns såväl små som stora representerade. Och de kan vittna om att de behöver varandra och har ett bra samarbete. Större aktörer har resurser att lägga på tex kvalitetsarbete. Det utvecklingsarbete som de gör är till glädje för mindre aktörer, och även för kommunala skolor för den delen.

Det senaste exemplet på detta kom igår. AcadeMedia har beslutat att öppna sitt intranät för vem som vill se det. Det ligger på deras hemsida. En intressant aspekt på ”delningsekonomin”. Det innebär att alla som är intresserade kan gå in där och botanisera och få tips kring hur man kan jobba på olika områden. Det kan säkert inspirera en hel del friskolor runt om i landet. Och det kanske kan leda till att många som idag har  fördomar om AcadeMedia, själva kan kolla upp hur de verkligen jobbar. Surfa in och låt dig inspireras och informeras. På hur många kommunala skolor kan du göra detta?

/

Dessvärre är inte skolbränder någon enstaka företeelse. Skolverket konstaterade nyligen att det anläggs bränder varje dag i skolor runt om i landet.

En förmodad anlagd brand i Malmö, den muslimska friskolan Al-Salamah, väckte stor uppmärksamhet i media i helgen. 300 elever har drabbats denna gång. Det är helt förkastligt att sätta eld på skolor och man kan fråga sig vad syftet är för de som gör det. Varför vill man bränna ner en skola?

Dessvärre är inte skolbränder någon enstaka företeelse. Skolverket konstaterade nyligen att det anläggs bränder varje dag i skolor runt om i landet. De flesta startar under skoltid och därmed är det också enklare att upptäcka och släcka. När det, som med Al-Salamah skolan sker på helger/kvällar så tar det längre tid innan det upptäcks och skadan blir då betydligt större.

Det är sorgligt att det uppenbarligen finns många som har en så stor antipati mot skolor att de vill bränna ner dem. Ofta handlar det om nuvarande eller tidigare elever, enligt Skolverket. En skolbyggnad borde vara något som symboliserar en viktig del av samhället, inte något som väcker lust att bränna ner.

Skolbränder kostar enorma belopp, därtill kommer den skada som  de förorsakar elever och skolpersonal. Även om de inte drabbas fysiskt så leder det till en ökad osäkerhet och alla bli mer eller mindre påverkade av att den egna arbetsplatsen blivit utsatt för ett brott.

Skolbränder är förkastligt. Många verkar ha dragit en slutsats av det faktum att det är en muslimsk skola som drabbats denna gång. Svaret på varför kan bara fås om förövarna hittas. Jag hoppas verkligen att det sker och att de får sitt straff.

/

En invändning som ofta används när det gäller fjärrundervisning är att det inte passar alla elever. Och visst kan det vara så. Men i ett läge där vi har över 14.000 elever som lämnar grundskolan utan behörighet så kanske man också kan dra slutsatsen att dagens klassrumsundervisning inte heller passar alla elever.

Runt om i världen växer det fram nya undervisningsmöjligheter tack vare tekniken. Avstånd är inte längre ett problem när tekniken finns till hands. Brist på behöriga lärare borde inte vara ett problem när tekniken finns till hands. Vi ser det i Australien, i USA, Canada och i många andra länder. I morse arrangerade vi ett frukostseminarium tillsammans med Svenskt Näringsliv på temat ”Fjärrundervisning – behov, möjlighet och hinder”. Sverige ligger efter på detta område – inte tu tal om saken. Jag inledde med att hänvisa till Bildt-regeringen 1991-1994 som tillsatte en IT-kommission vars uppgift var att se till att Sverige ligger i framkant när det gäller att nyttja teknikens möjligheter. Då var vi långt framme, vi har idag en väl utbyggd infrastruktur och få länder slår oss när det gäller andelen invånare som använder sig av den moderna tekniken. Men vi har inte hängt med när det gäller att dra nytta av de möjligheter som finns på skolans område.

Små framsteg har gjorts, nyligen presenterades en utredning ett förslag som innebär att det ska vara möjligt att upphandla och erbjuda fjärrundervisning för kommuner. Det har inte varit lagligt tidigare (även om flera faktiskt har gjort det för att kunna erbjuda en kvalitativt bra undervisning med behöriga lärare). Utredningen föreslår också att det ska vara möjligt för kommuner och friskolor att beställa och utföra modersmålsundervisning och studiehandledning i modersmål. Det är bra – men det behövs så mycket mer. Idag är det tex en skriande brist på behöriga lärare i svenska som andraspråk,  detsamma gäller flera ämneslärare. Dessvärre vågar inte utredaren ta steget vidare redan nu utan har siktet inställt på att komma med förslag när det gäller svenska som andraspråk, längre fram. Men det är nu som det behövs! Det har vi påpekat i vårt remissvar.

Maria Stockhaus (m) och Ebba Östlin (s) var eniga om att det finns en stor räddhågsenhet i skolan, när det gäller att nyttja teknikens möjligheter. Och det är ju inte så att det inte finns erfarenhet från andra håll när det handlar om att lägg upp undervisningen mm. Det finns exempel runt om i världen, och även i Sverige för den delen.

En invändning som ofta används när det gäller fjärrundervisning är att det inte passar alla elever. Och visst kan det vara så. Men i ett läge där vi har 14.000 elever som lämnar grundskolan utan behörighet så kanske man också kan dra slutsatsen att dagens klassrumsundervisning inte heller passar alla elever.

Det finns en uppenbar risk för att de ”goda ambitionerna” att hitta den perfekta utformningen av fjärrundervisningen och ett regelverk kring detta blir det godas fiende. Som flera konstaterade- teknikutvecklingen sker och den kommer att gå än snabbare. Redan idag finns det många elever som kan använda sig av tex Khan Academy: erbjudanden.

Det är hög tid att den svenska skolan får förutsättningar för att kunna ta del av de fantastiska möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjuder. Om inte riskerar vi att hamna i samma situation som Facit var i på 1970-talet. De var helt förbisprungna av teknikutvecklingen och ingen ville ha deras tjänster/produkter.

I början av nästa vecka kan du se frukostmötet på webben. Men jag lägger ut länkar till några av de som fanns på plats, företag som redan idag erbjuder fjärr- och eller distansutbildningar.

Korrespondensgymnasiet

Learnox som får hemmasittare att intressera sig för skolan

Khan Academy som används runt om i hela världen och av många skolor i bl a USA, men även i Sverige.

 

Kommer den dagen någonsin att inträffa att politiker, oavsett parti, är överens om att det är viktigt att ställa krav på såväl kommunala som fristående skolhuvudmän att de uppfyller de mål som riksdagen satt upp? 83 procent av alla barn går i kommunala skolor. Av dessa kommunala skolor är det lite fler än hälften som presterar över genomsnittet i landet.

Igår hade DN en heldagskonferens med rubriken ”Vägen till världens bästa skola”. Jag var själv med på förmiddagen och har haft möjlighet att se eftermiddagen på webben (mellan jobben).

Det var en mycket intressant konferens med fokus på kvalitet och resultat och på hur vi kan vända utvecklingen med fallande resultat i den svenska skolan. Det var riktigt stimulerande och jag kände ”ÄNTLIGEN” verkar vi ha tagit ett stort steg framåt när DN arrangerar en skolkonferens som lyfter fram vilken betydelse det har att en skola har en bra arbetsstruktur, tydliga och förankrade processer och uppföljning av kvalitet och resultat. Kort sagt hur man måste jobba för att ha koll på att det blir ett bra resultat, att varje elev klarar målen.

Forskning visar att för att vända utvecklingen så gäller det att se till att rätt saker händer i klassrummet, att det finns höga förväntningar på alla elever och på alla som är verksamma i skolan. För att detta ska fungera är det oerhört viktigt att det finns en tydlig struktur i arbetet på skolan och att det finns ett ledarskap som är tydligt med målen.

I princip handlade hela dagen om hur viktigt ledarskapet i skolan är, ledarskapets ansvar för resultaten, om hur skolan kan jobba strukturerat för att ha ökat fokus på hur skolan kan lyfta varje enskild elevs resultat oavsett om det är en nyanländ elev eller elever som har gått hela sin skolgång i Sverige. Flera av talarna framhöll att det måste bli slut på att skylla ifrån sig genom att hävda att man har ”fel elever”, ”fel lärare” eller ”fel skolledning”. För visst har den svenska skolan problem när det läsåret 2014/2015 var över 14.000 elever som lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Men frågan är var lösningen på problemet ligger.

Flera talare konstaterade att en lärare kan säga redan någon månad efter det att en elev har börjat skolan om hen kommer att lyckas eller ej. Trots detta vet vi att det i väldigt många skolor inte görs tillräckligt för att dessa elever faktiskt ska lyckas. För när de kommer upp i högstadiet och får bekräftelse på att det inte har fungerat, är det ofta för sent att ändra på utvecklingen.

Det hemska är att detta har fått pågå år ut och år in. En effektiv utslagningsprocess av många unga människor. Samtidigt diskuterar riksdagspolitiker hur utvecklingen ska kunna vändas och ger en mängd olika uppdrag till Skolverket, tillsätter utredningar och försöker att gå in i detaljer kring hur lärarna ska jobba i klassrummet, hur stora klasserna ska vara mm. De går över huvudet på huvudmännen, fokuserar på hur saker ska ske och tappar fokus på måluppfyllelsen. Jag undrar om vi hade vi vetat hur den svenska skolan ligger till om vi inte hade haft internationella Pisa-undersökningar?

Sista punkten för dagen var en paneldebatt mellan den förra utbildningsministern Jan Björklund och nuvarande Gustav Fridolin. Det är den som återges i DN idag. I artikeln finns ingenting om allt det intressanta som sades under dagen och som verkligen kan bidra till att vända resultatutvecklingen i skolan. Som vanligt landade det hela i huvudmannaskapsfrågan och vinstfrågan.

Det är så trist att behöva konstatera att det ständigt är fel fokus i den svenska skoldebatten. Kommer den dagen någonsin att inträffa att politiker, oavsett parti, är överens om att det är viktigt att ställa krav på såväl kommunala som fristående skolhuvudmän att de uppfyller de mål som riksdagen satt upp? 83 procent av alla barn går i kommunala skolor. Av dessa kommunala skolor är det lite fler än hälften som presterar över genomsnittet i landet. Bland de fristående skolorna är det 91 procent. Den viktiga frågan är hur vi radikalt förbättrar dessa siffror. Det diskuterades under dagen på ett mycket intressant och givande sätt, men det fick inte Dagens Nyheters läsare ta del av idag. Förhoppningsvis kommer det även en eller flera artiklar om det riktigt intressanta som ägde rum under gårdagens seminarium.   /

 

Men nu föll friskolornas belackare åter för frestelsen att åter upprepa – allt är friskolornas fel.

I går skrev jag om hur forskarna Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos fått utstå svidande kritik av bland annat IFAU på en pågående SNS-konferens för sina slutsatser om att det fria skolvalet och friskolereformen inneburet en försämring av skolans likvärdighet. Gårdagens brist på belägg, trots att författarna är forskare, fortsätter även i dag. På debattplats i Svenska dagbladet presenterar samma professorer sina faktiska förslag för hur de menar att den svenska skolan ska bli bättre.

Låt mig först konstatera att det finns ett och annat intressant förslag i debattartikeln. De vill bland annat styra om lärarlegitimationen mot att mer fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder. Det är värt att fundera över.

Den svenska skolan har problem. Resultaten faller. Därför är det förvånande att en stor del av artikeln handlar om osaklig kritik och krav på friskolor. De kräver skärptaetableringskrav för friskolor och en kraftigt begränsad möjlighet till vinstutdelning. För att riktigt inskärpa hur illa det är ställt använder de begreppet ” marknadisering” ( som också LO mfl friskolebelackare har börjat använda). Med det som grund förs ett svepande resonemang om en marknadisering av skolan där de hävdar att likvärdigheten i skolan syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Sanningen är att skollagen beskrivning av likvärdighet innehåller flera komponenter varav en är att kompensera för individers olika förutsättningar. Skollagen handlar om individen och om att förutsättningar för utbildning ska vara lika, vilket inte innebär att undervisningen ska vara lika.

Som jag skrev i går finns det enligt IFAU heller ingen bevisbar skillnad på att individers bakgrund har fått en större påverkan på resultaten sedan friskolereformen. Det finns dock åtskilliga exempel på där friskolor tagit över dåligt fungerande enheter och gjort dem bättre. Att det saknas belägg för att kvaliteten har blivit sämre pga friskolereformen verkar inte heller bekymra författarna. IFAUs faktabaserade forskning, som visat att det tom kan ha inneburit en något bättre kvalitet, avfärdas rakt av, utan belägg.

Gustafsson, Sörlin och Vlachos skyller läraryrkets låga status på friskolereformen utan att beskriva varför. Ett orimligt påstående i sig mot bakgrund av att många av de lärare som var aktiva för 25 år sedan, innan reformen, ju finns kvar på arbetsmarknaden. Vi vet att lärare i friskolor är mer nöjda med sin arbetssituation, bl a på grund av att de har en större frihetsgrad i sitt arbete än vad som är fallet i många kommunala skolor, och har en något högre lön i relation till ålder i förhållande till lärare i kommunala skolor. Det borde snarare bidra till yrkets status.

Författarna har ett ingenjörsmässigt förhållningssätt till skolan. Individperspektivet saknas helt. Normalfördelning ska råda när det gäller elevers bakgrund. Varje skola ska vara en återspegling av befolkningen i kommunen. Därför vill de dela in barnen i olika kvoter baserad på barnens bakgrund för att därifrån lotta vilka som får plats på friskolor. De vill se nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald. Att det saknas forskningsbelägg för att dessa ideer leder till bättre resultat verkar inte bekymra.

Förståelse för värdet i att föräldrar själva får välja skola, någon som stöds av åtta av tio föräldrar, saknas helt. De missar också att en skola kan vara rätt för en elev och fel för någon annan, vilket en kommun även med en ny beräkningsmodell knappast kommer veta bättre än eleven och dess föräldrar.

På dagens SNS-seminarium fick de ytterligare kritik för sina förslag. Professor Anders Björklund, Stockholms universitet var inte nådig i sina kommentarer. Han menade att forskarna har ”helt fel i sin kritik mot IFAU”. ”Ni är orättvisa mot de som gjort studierna. I de ideologiskt mest känsliga frågorna är ni oförsiktiga.” Han påpekade dessutom att det finns rena felaktigheter i SNS-rapporten, som att IFAU ej tagit hänsyn till systemeffekter i sina studier av bl a skolvalets effekter. Ett påstående som enligt honom är helt fel, ststemeffekterna har beaktats i IFAUs rapporter. Han underströk att han störs av att de använder ordet marknadisering. Och påpekade att de är slarviga på de områden som är mest ideologiskt känsliga, områden där de borde vara extra stringenta.

Ska den svenska skoldebatten någonsin komma att handla om hur vi vänder resultatfallet i den svenska skolan?

Det hade varit välkommet med policyförslag som handlar om detta. Men nu föll friskolornas belackare åter för frestelsen att åter upprepa – allt är friskolornas fel.

83 procent av alla elever går i kommunala skolor. Det var inte någon som en enda gång under dagen gjorde detta enkla påpekande.

SNS har idag och imorgon en stor konferens på temat ”Utmaningar för en skola i världsklass”. Till denna konferens har  Jonas
Vlachos, Jan-Eric Gustafsson och Sverker Sörling skrivit en rapport med rubriken ”Policyideer för svensk skola” Delar av denna presenterades idag, resten kommer imorgon. Budskapet i rapporten känns igen från de senaste 10 årens debatt om skolan.

Forskarna driver linjen att likvärdigheten i skolan har försämrats – och att det är skolvalets och friskolereformens fel. De skyller också resultatfallet i den svenska skolan på skolvalet och friskolereformen. Det är intressanta slutsatser eftersom de inte är förenliga med den mycket omfattande forskning som IFAU har gjort när det gäller just dessa två områden. IFAU har konstaterat att resultatfallet i den svenska skolan började innan friskolereformen och  de har också konstaterat att familjebakgrundens betydelse har inte påverkats av friskolereformen. SNS-rapportens författare menade att IFAU har fel i dessa sina slutsatser. Eftersom forskare från IFAU var på plats vid seminariet för att kommentera SNS-rapporten så fick vi åhörare ta del av en mycket intressant ”sågning” av SNS-rapportförfattarnas slutsatser.

IFAU konstaterade också att kvalitetsskillnaderna mellan skolor har varit konstanta över tid, detta är egentligen inget nytt fenomen, men man kan se att resultatskillnaderna mellan skolorna (som de kallat skolsegregation) har ökat. Det är dock svårt att visa ett causalt samband på vad som är orsaken till detta.

Diskussionen visade också tydligt att det saknas belägg för SNS-rapportförfattarnas kritik av IFAUs studier och dess slutsatser att resultatfallen började innan friskolereformen och att likvärdigheten har försämrats. Pikant nog hänvisade SNS-forskarna till den rapport som Skolverket tagit bort från sin hemsida och ”pudlat” om när Svenskt Näringsliv kom med rapporten om Likvärdigheten i den svenska skolan.

Anders Björklund, professor från Stockholms universitet, som också kritiserade SNS-rapportens slutsatser att friskolereformen orsakat en försämrad likvärdighet, konstaterade till och med att det är ”häpnadsväckande att familjebakgrundens roll varit så stabil över tid.” Han var också kritisk mot att begreppet likvärdighet används på ett sätt som gör att det kan tolkas på olika sätt.

Dagen var intressant. Den visar att det finns tydliga politiska ambitioner att från vissa håll försöka skjuta sönder den forskning som gjorts och som visar att det inte finns belägg för att hävda att friskolereformen är grunden till resultatfall och ökad segregation i den svenska skolan.

Det är verkligen hög tid att denna debatt läggs åt sidan och att all kraft läggs på att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Då handlar det om att jobba med bra ledarskap, höga förväntningar på alla elever, att titta på goda exempel, att jobba med metodisk uppföljning av skolresultat, mätning av progression och att se till att dåliga skolor inte kan få fortsätta år ut och år in utan att någon  reagerar.

83 procent av alla elever går i kommunala skolor. Det var inte någon som en enda gång under dagen gjorde detta enkla påpekande.

/

I Danmark betalar föräldrarna ca 2.500 kr/barn och månad för en friskoleplats.

Intressant debattartikel i DN idag av Ilmar Reepalu. Han har inte direkt bemödat sig om att komma med belägg för sina påståenden. Förhoppningsvis får vi in en replik i DN som baseras på fakta. Tänkte ägna detta inlägg till att skriva om det nordiska ländernas system. Det är korrekt att skattefinansierade friskolor inte får gå med vinst. Det Reepalu inte nämner i sin artikel är dock följande:

• I Danmark är den nationella skolpengen 85 procent, de övriga 15 ska skolan ta in via avgifter från eleverna. Det gör att en friskoleplats i Danmark kostar föräldrarna 1500-2000 danska kronor/månad och barn. (1900-2500 SEK/månad och barn).
• Det finns inget tak på avgifterna och de kan därför variera.
• Det finns ett fåtal fristående skolor som inte får statsbidrag och därmed finns inte heller vinstbegränsningen för dem. Dvs det är rent privata skolor.
• Till skillnad från i Sverige finns det inget tillståndskrav för att starta en friskola i Danmark.
• I Norge är den nationella skolpengen 85 procent av genomsnittskostnaden för en elev i en offentlig skola.
• Friskolorna får ta ut en elevavgift för undervisningen. Det gör att en friskoleplats i Norge kostar föräldrarna ca 1.000 NOK/månad. Ungefär samma summa i SEK.
• Det finns även i Norge rent privata skolor som inte erhåller statsbidrag.
• Tillsynen är mycket rigorös.
• I Finland är systemet mycket restriktivt vilket innebär att det bara finns ett 30-tal fristående grundskolor som finansieras via offentliga medel.

Således – i Sverige kan familjer, fattig som rik, välja skola utan att vara orolig för ekonomin. I Norge och Danmark kostar det – varje månad.

Det som är intressant med Reepalus artikel är att han inte med ett ord nämner vad det innebär för Sverige att vi är medlemmar i EU och har öppnat friskoleområdet så att det är en del av den gemensamma marknaden. Handelsprofessorn Lars Henriksson har i en mycket intressant rapport påpekat att detta innebär att Sverige inte kan göra vinstbegränsningar eller andra stora förändringar i systemet. Hans slutsats är att det inte går att begränsa de privata välfärdsföretagens möjlighet att göra vinst utan att det strider mot svensk grundlag och EU-rätten. Jag förstår att Ilmar Reepalu inte nämnder detta i sin artikel.

/

 

När man går runt i skolan känns det mer som en arbetsplats än som en skola

ABB Industrigymnasium kan skryta med utmärkelsen Sveriges bästa UF-skola. En utmärkelse de har all anledning att vara stolta över. Vid mitt besök hos dem idag kunde jag konstatera att de verkligen inte lutar sig tillbaka och njuter av utmärkelsen. Imorgon är det regionmöte för UF och då gäller det att vara på hugget. Så igår ( söndag) tränades det för fullt för att pitcharna ska sitta bra. Hur många gymnasieelever och lärare avsätter en söndag för något sådant?
ABB Industrigymnasium har jobbat länge med UF-företagande. De har också nära samarbete med det lokala näringslivet. Elever i åk 2 får göra 3 veckors praktik på ett företag i Sverige, i åk 3 är praktiken utomlands.
När man går runt i skolan känns det mer som en arbetsplats än som en skola. Varje elev har en egen arbetsplats i ett kontorslandskap. 100 elever sitter tillsammans och det är slående hur fokuserade de är på sitt arbete. Skolan har öppet till kl 8 på kvällen och det är inte ovanligt att elever sitter kvar och jobbar till dess.
Träffade bl a två elever som var nervösa inför morgondagens UF-mässa. Deras företag importerar saffran från Afghanistan, de skulle hem ikväll och förpacka den inför morgondagen. De lovade skicka över kontaktuppgifterna till mig så jag kan beställa. Det klart att omställning från opiumodling till saffranodling ska uppmuntras så jag tänker köpa./