Krönikören Linnea Lindqvist skriver i Expressen om ledarskribenten Mattias Karlssons bok ”Jakten på skolan”. En passande titel på hans bok, även det i hans fall handlar mer om jakten på friskolan, om man följer honom på Hallandspostens ledarsida. Jag har inte läst boken men om man får tro de citat som Lindqvist återger i sin krönika så finns det en hel del vinklade beskrivningar i denna bok. Ta till exempel beskrivningen av effekterna av JB-koncernens konkurs. I sig en mycket beklaglig händelse som givetvis påverkade såväl elever som medarbetare.

Påståendet att JB-konkursen innebar att kommunerna ”fick skyndsamt trolla fram skolplatser till flera hundra elever” ger inte hela bilden. Det var andra friskolor som tog hand om en stor majoritet av eleverna och flera av JB:s skolor togs över av andra friskoleägare. Det gjorde att i princip alla elever hade en annan friskola att gå till när höstterminen började. Dessutom så bedrevs skolverksamheten inom JB till vårterminens slut. Detta framgår mycket tydligt av den förvaltningsberättelse som konkursförvaltaren Carler skrivit, en text som finns tillgänglig för läsning för intresserade. Men med fakta blir ju storyn inte lika rolig….

JB:s tidigare ägare Axcel sammanställde i oktober 2013 rapporten ”Om Axcels investering i John Bauer Organization och avvecklingen av JB Education”.Där framgår bl a följande:

”Det visade sig till slut att för fyra gymnasier fanns det inga nya huvudmän som var beredda att ta över elever och lärare. Det handlade om Hässleholm, Ängelholm, Jönköping och Åkersberga. Men genom hårt arbete från en rad aktörer: kommunernas tjänstemän, studievägledare, JBs medarbetare och många andra var till slut lösningar klara i början av juni även för dessa skolor. Samtliga elever i Ängelholm, Hässleholm och Jönköping kunde erbjudas plats på de kommunala gymnasierna. För JB Roslagen i Åkersberga löstes det genom att Skärgårds-gymnasiet ansökte om tillstånd från Skolinspektionen att driva programmen vidare, och därmed tog man i praktiken över eleverna.

I Halmstad fanns det en överenskommelse med skolans rektor som var beredd att ta över driften. Dessvärre visade det sig inte vara möjligt att fullfölja den lösningen och någon ansökan lämnades aldrig in till Skolinspektionen. Samtliga elever fick sedan plats vid andra fristående och kommunala skolor i Halmstad och närliggande kommuner.”

”Av de 23 JB-gymnasieskolorna och fyra grundskolorna som inte var berörda av något avvecklingsbeslut i februari 2013, kunde 18 gymnasieskolor drivas vidare med nya huvudmän, och samtliga grundskolor. Det betyder att av de cirka 8 400 elever som hösten 2013 hade tänkt gå på någon av dessa skolor kunde nära 7 500 elever fortsätta som planerat i augusti. Nio av tio elever kunde alltså gå kvar. ”

”Men av de ca 900 elever som berördes kunde en stor del fortsätta på sina valda program tillsammans med sina tidigare klasskamrater, eftersom andra skolor fick tillstånd av Skolinspektionen att ta över hela program. Övriga erbjöds plats på närbelägna kommunala gymnasieskolor – inte minst tack vare hårt arbete från en rad samverkande aktörer i berörda kommuner och på skolorna.”

Så långt om konkursen.

Uttrycket zombieskola är ju också underhållande för den fåkunnige. Den som känner till hur svensk konkurslag fungerar inser dock att om konkursförvaltaren ser att man kan få in mer pengar till konkursboet så att den ekonomiska skadan minskas för konkursborgenärerna så är han skyldig att agera. I detta fall kom det domar som visade att kommuner inte följt lagen. De har subventionerat den egna skolverksamheten, till men för bland annat JB-skolornas elever. Denna skolpeng skulle rätterligen ha betalats ut före konkursen, då kanske man till och med hade kunnat undvika konkursen. Men nu begärs den in i efterhand, en korrigering av att kommunerna helt enkelt inte följt skollagen. Visst kan man raljera över att det är en zombieskola som driver frågan. Men rimligare vore kanske att ifrågasätta varför kommunerna inte har följt lagen som talar om att skolpengen ska vara lika. Men det perspektivet saknas helt.

Det hävdas ofta i debatten att problemet med friskolor är att man inte upptäcker bristande kvalitet förrän det är försent. Lindqvist skriver ”Ingen ersätter eleverna för den utbildning de blir bestulna på under förespegling av valfrihet.” Men vem ersätter de elever som gått i tex Göteborgs grundskolor (för övrigt krönikörens förra arbetsgivare) där hela 15 av deras grundskolor hade mer än 30 procent icke behöriga elever till gymnasiet 2022? Dåliga skolor finns tyvärr överallt och effekterna av skoltiden skiljer sig inte beroende på vilken huvudman som driver skolan. Så sluta påstå att detta är något specifikt för friskolor,  det gäller alla skolor. Och just därför är det viktigt att ha fokus på kvaliteten i alla skolor. Trots allt är det 84 procent av alla grundskoleelever som går i kommunala skolor. Och på nationell nivå så har 15.000 – 18.000 lämnat grundskolan utan gymnasiebehörighet under de senaste åren. Hur vore det om skoldebatten kunde handla om den problematiken i stället för att sprida felaktigheter om tex JB-konkursen?

Artikel i Smedjan 5 augusti 2024

Snart är det dags för skolstart. Sommarlovet försvinner så snabbt. Men skoldebatten brukar inte ta sommarlov, så ej heller denna sommar. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson valde i Almedalen att göra utspel om skolan och meddelade att partiet nu vill vinna skolfrågan. Det ska bli intressant att följa vad det innebär. Det är nämligen mycket som behöver bli bättre i svensk skola.

När denna artikel publiceras har jag slutat som vd för Friskolornas riksförbund. Från första juli heter den nya bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega Utbildning. Men efter drygt nio års arbete med skolfrågor så finns det en hel del att reflektera över. Och mitt engagemang för skolfrågor försvinner givetvis inte för att jag slutar som vd. Det finns mycket som behöver bli bättre i skolan – och jag vill gärna fortsätta bidra på olika sätt.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. 

Men det kan vara läge att summera – samtidigt som jag också vill blicka framåt. Jag vill börja med det som borde vara självklart – att individer är olika och har olika behov. Det är en insikt som sällan lyfts i skoldebatten. Men det är här som många skolor brister. Skoldebatten handlar om systemfrågor som ”ska friskolor får vara aktiebolag?”, ”ska populära skolor få ha kö?”, ”ska skolpengen vara mindre för att man valt en friskola?”, för att bara nämna några.

Vi har skolplikt i Sverige. Alla barn i grundskoleålder måste gå till skolan. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som innebär att den ska kompensera för att elever har olika bakgrund. Vissa kommer från hem med välutbildade föräldrar, andra kommer från hem där Sverige har blivit det nya hemlandet efter att man tvingats fly från sitt ursprungliga hemland. Detta är en ganska ny situation för svensk skola och det är många skolor som har svårt att klara den. Elevernas kunskapsnivåer påverkas. Till detta ska läggas att det råder lärarbrist i landet och att det faktiskt är många skolhuvudmän som inte klarar av det ansvar som det innebär att vara skolhuvudman. Det räcker att titta på slutbetygen från grundskolan för att få en bild av var problemen finns.

Men debatten handlar inte om detta.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. Alla, från skoldebattörer på sociala medier till landets liberala skolminister, passar gärna på att beskylla friskolor för allt som är fel i skol-Sverige. Nedskärningar i kommunal skola? ”Det är friskolornas fel!” Kunskapstapp i Pisa? ”Friskolornas fel!” Ingen skolpolitiker eller chef på utbildningsförvaltningar runt om i landet vill förstås bli sittande med Svarte Petter när ansvar för skolans problem ska utkrävas. Då är det tacksamt att ha någon att skicka vidare till.

Droppen var när skolministern i vintras skyllde tappet i Pisa 2022 på friskolorna. I själva verket förhåller det sig som så att friskolorna och deras elever räddade Sverige från en ännu större nesa. En analys av Pisa-resultaten visar att friskolornas elever ligger ett helt läsår före de kommunala i inlärning. Och det beror inte, som så många debattörer hävdar, på ett annorlunda elevunderlag. Resultatet är justerat för bakgrund. Hur kan det komma sig att ingen politiker är intresserad av att ta reda på vad denna enorma skillnad beror på? Ett helt läsårs skillnad! Tystnad råder.

Samtidigt visar en sammanställning av Skolinspektionens kvalitetsgranskningar att friskolor håller högre kvalitet. Mer än var fjärde granskad enskild huvudman når kraven på analys av skolresultat och trygghet ”i hög utsträckning”, medan endast var tionde kommunal huvudman gör det. Knappt var tionde granskad enskild huvudman möter Skolinspektionens krav ”i låg utsträckning”, medan över var tredje kommunal huvudman gör det.

Med andra ord är det inte som vissa hävdar ”vinstintresset” – det vill säga att vissa friskolor är aktiebolag – som ger dålig skolkvalitet. Tvärtom.

Samtidigt som skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola.

Samtidigt som debattvågorna går höga och skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola mycket kraftigt. Andelen har ökat med hela 10 procentenheter sedan 2020, i dag stöder 73 procent skolvalet.

Att skolan inte fungerar för en elev är ett stort problem, inte minst för den familj som drabbas. Vi ser ett ökat problem med att elever blir hemmasittare, de vill helt enkelt inte gå till skolan. Det förefaller också som att antalet föräldrar som väljer att ”ta sin Mats ur skolan” genom att flytta utomlands ökar. Svenska familjer flyttar exempelvis till Åland och undervisar själva sina barn.

Alla som har jobbat vet att ledarskapet på arbetsplatsen är mycket viktigt för såväl trivsel som resultat. Skolan utgör inget undantag. Därför är det intressant att forskning visar att ledarskapet i friskolor oftast är betydligt bättre än i kommunala skolor. Det visar sig också i de enkäter som görs bland lärare, där de som jobbar i friskolor säger sig trivas mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor. Skolinspektionen har också konstaterat att problem i dåliga skolor beror på bristfälligt ledarskap i alla led: från kommunala skolhuvudmän till skolchefer, rektorer och ledarskapet i klassrummen. Det börjar uppifrån och sipprar nedåt. Problemets potentiella omfattning tydliggörs av att fler än 8 av 10 elever går i kommunala grundskolor. Där är politikerna ytterst ansvariga skolhuvudmän.

Låt mig ta ett exempel. När eleverna i årskurs nio nu har sprungit ut och lämnat högstadiet bakom sig har närmare var femte av dem lämnat grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Detta är ett riktigt stort problem, såväl för eleverna som för det svenska samhället. Dessa skolor har misslyckats med sitt viktiga uppdrag, som dessutom bygger på ett tvång – skolplikten. Är det då så konstigt att en ökande andel anser att det är rätt att man kan välja skola? Valfrihet och mångfald ger föräldrar och elever makten att välja till och att välja bort.

Ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor.

I Malmö har behörigheten gått ned något i år. Det konstaterar det ansvariga kommunalrådet frankt ”är inte tillräckligt bra”. I Göteborg, som länge varit sämst i klassen och skickat ut allra flest ungdomar i det utanförskap det innebär att inte få gymnasiebehörighet, har en marginell förbättring skett bland niorna. Men fortfarande lämnar nästan 23 procent av eleverna grundskolan utan behörighet. Årets sjätteklassare går däremot på sommarlov med lägre betyg än fjolårets kull. Ansvarigt kommunalråd, Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), skyller ifrån sig på regeringens nedskärningar (trots att skolan är ett kommunalt ansvar) och skryter om att de gjort ett ”hästjobb”.

Aldrig har krissiffrorna i Göteborg fått de styrande politikerna att kalla till krismöten. Hade detta hänt på en friskola hade den fått stänga för länge sedan. Och ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor. I stället försöker man hitta sätt att straffa de elever som har fräckheten att välja en friskola, genom att sänka skolpengen till friskoleeleverna. Tack och lov är detta olagligt i dag, men vem vet vad som gäller när Tidöavtalets utredningar är klara.

Forskning visar att friskolor bidrar till svensk skola i stort. Kunskapsresultaten har höjts även i kommunala skolor, tack vare konkurrensen. Innovationer i svensk skola som ”ordning och reda”, undervisning på engelska, individualiserad undervisning på rätt kunskapsnivå, bot på lärarbristen genom lärarimport, ökad produktivitet och nya pedagogiska modeller, hade inte sett dagens ljus utan den mångfald vi haft på skolområdet under de senaste 30 åren.

Många av dessa innovationer är nu hotade på grund av ett allt hårdare regelverk. Nya, små friskolor har inte en chans att etablera sig på grund av att kostnaderna och riskerna skjutit i höjden i skuggan av den hårda debatten och politiken. Det påverkar givetvis såväl mångfald som valfrihet.

En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt.

Det återstår som sagt mycket att göra i svensk skola. Sverige behöver bland annat ett kvalitetssäkrat betygssystem, bättre information så att alla kan göra ett välinformerat skolval, en lärarutbildning som återger lärarna en god status i skolan. Höjd status förutsätter också att ledarskapet i skolan får ett tydligt mandat från politiken, så att inte medarbetarna i skolan ständigt råkar ut för politikernas försök till detaljstyrning av vad som händer innanför skolans väggar. För det är vad som sker där som är viktigt. Exakt hur det sker måste däremot få skilja sig åt, av just det enkla skälet att människor är olika och har olika behov. En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt, det innebär att skolan ska utgå ifrån individens behov. För att citera läroplanen: ”Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Den svenska skoldebattens inriktning är viktig. För det finns som sagt problem som behöver lösas. Jag tänker fortsätta dra mitt strå till stacken och ständigt påminna om att det är individen som utgör grunden. Det är därför som det är så väsentligt att det finns mångfald och valfrihet. Det måste alla de som i dag fokuserar på systemfrågorna i skoldebatten inse.