Ulla Hamilton om…..

Det finns anledning att tydliggöra Friskolornas riksförbunds inställning till insyn i friskolor. Cirka 95 procent av våra cirka 500 medlemmar är små friskolehuvudmän. Det finns inte något motstånd mot relevant öppenhet och transparens i de fristående verksamheterna. Våra medlemmar ställer sig bakom insyn i verksamheterna och bidrar genom att lämna alla de uppgifter som samlas in nationellt, framförallt via SCB, till Skolverkets olika databaser. Skolinspektionen granskar varje år de fristående skolorna både ur ett kvalitativt perspektiv, men också de ekonomiska förutsättningarna. Kommunen har fått utökade regler om rätt till insyn i de fristående skolorna. Själva behovet av insyn för allmänhetens räkning torde därför redan vara väl tillgodosett.

Regeringen har nu aviserat förändrade direktiv till den så kallade Skolinformationsutredningen. Utredningen ska enligt uppgift inte längre lämna förslag på hur friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Den ska i stället, i enlighet med Tidö-avtalet, lämna förslag på en insynsprincip. Vi välkomnar att regeringen nu tydligt anger att man värnar proportionalitetsprincipen när det gäller lagstiftning. Den absolut största delen av landets friskolor är små friskolor. Var tredje fristående grundskola har färre än hundra elever. De allra flesta av dessa små friskolor är medlemmar hos oss. Vi företräder dessa med stolthet.

Proportionalitetsprincipen innebär att om en fråga kan lösas på ett enklare sätt så ska den metoden användas. Om fristående skolor skulle omfattas av offentlighetsprincipen, där flertalet mindre fristående verksamheter kommer att drabbas mycket hårt av en administrativ pålaga (se beskrivning nedan) som tar tid och resurser från huvuduppdraget – undervisningen – så innebär det ett brott mot proportionalitetsprincipen. Något som också påpekats av ledande jurister. Fristående förskole- och skolverksamheter består till 95 procent av huvudmän med endast en eller högst två enheter att jämföra med en kommuns centrala förvaltning med arkivarier, registratorer, administrativa system och specialistkompetens i offentlig rätt såsom till exempel kommunjurist. Konsekvenserna av införandet av offentlighetsprincipen i fristående förskolor och skolor leder obönhörligen till att den enskilda skolans och lärarnas administrativa börda kommer att öka.

För vad innebär offentlighetsprincipen egentligen? Den handlar ju inte bara om att skolan ska lämna ut ett papper. Betänk hur en liten friskola med hundra elever och ett fåtal administrativa medarbetare ska hantera denna lagstiftning.

 

Hur skulle ett införande av offentlighetsprincipen påverka en friskola?

Lagen innebär att:

• Allmänheten och massmedia har rätt till insyn i statens och kommunernas verksamhet. (i detta fall då friskolehuvudmannens verksamhet)
• Rätt att läsa allmänna handlingar som finns hos friskolan. Undantag är handlingar med sekretessbelagda uppgifter.

 

Krav på registerhållning och diarieföring

Friskolan måste inrätta ett system för att registrera och diarieföra alla inkomna och upprättade handlingar. Diariet har allmänheten rätt att ta del av. Myndigheterna löser det bland annat genom att ha en dator tillgänglig i receptionen. Annars måste dokumenten skrivas ut, kopieras och sedan skickas till den som vill ta del av dem. Diarie- och registerkraven innebär investeringskostnad som de flesta friskolor inte behöver i dag då de redan har egna system för att hantera handlingar. Kraven medför extra administration som måste hanteras av någon och därmed kostnader, pengar som annars skulle kunna användas för undervisningen. Som inkommen handling räknas även mejl som kommer ”utifrån” vilket innebär att det är allmänna handlingar. Det innebär att i stort sett all e-postkorrespondens mellan lärare och föräldrar ska diarieföras, upprättade bedömningsdokument av eleverna med mera ska diarieföras. Det är lätt att inse att detta är ett omfattande arbete som små skolor inte har personal för att hantera.

 

Krav på tillgänglighet

Offentlighetsprincipen innebär också krav på tillgänglighet. Den/de som vill ta del av en allmän handling ska begära det hos den friskola som förvarar handlingen. Den som vill ha ut handlingen behöver inte ange varför eller till vad. Handlingen ska kunna läsas på plats eller kopieras mot avgift. I Tryckfrihetsförordningen finns ett så kallat ”skyndsamhetskrav”. Det innebär att en friskola måste tillgodose en begäran (eller avslå den med överklagbart beslut) helst på dagen eller i vart fall inom högst 2-3 dagar. Den som inte följer detta kan bli anmäld till Justitieombudsmannen (JO).

Som framgår ovan är den absoluta största majoriteten av friskolorna små verksamheter. De har ingen administrativ personal utan det är rektor som hanterar detta. På loven är skolorna stängda och personalen ledig. Lagens krav på tillgänglighet innebär att en skola inte kan vara stängd under till exempel sommarlovet eftersom tillgänglighet innebär att den ska vara öppen varje helgfri dag med personalberedskap för att såväl hantera begäran om att få ut allmänna handlingar som kompetens att göra sekretessbedömning om huruvida en handling kan lämnas ut.

 

Kompetens för sekretessbedömning

Utgångspunkten är att alla handlingar är allmänna och måste lämnas ut om så begärs. Uppgifter om till exempel löner och övriga anställningsvillkor kan inte sekretessbeläggas. Lagstiftningen innebär att en friskola måste ha medarbetare som kan göra en sekretessbedömning av handlingar som begärs ut samt besluta om att uppgifter i en handling omfattas av sekretess. Många svåra juridiska sekretessprövningar kommer att behöva göras. För detta behövs juridisk kompetens inom just sekretessområdet.

Den som begärt ut en handling från en myndighet vet att det också är vanligt att det är delar av handlingen som sekretessbeläggs. Det beror på att det normalt sett inte går att sekretessbelägga hela handlingen utan endast vissa uppgifter i den. Detta görs genom att avsnitt i handlingen döljs, det vill säga de sekretessbelagda delarna, innan handlingen lämnas ut. Ett tidskrävande och svårt arbete. Juridisk kompetens behövs dessutom för att utforma korrekta beslut som kan överklagas till Kammarrätten – och för att driva rättsprocesser i Kammarrätten.

 

Beslut kan överprövas i domstol

Om friskolan avslår en begäran om att ta del av eller få ut handling så kan den som fått avslag få beslutet prövat i domstol.

 

Hur omfattande hantering är det av handlingar?

En handling är inte detsamma som ett fysiskt pappersdokument. En handling kan lika gärna avse digitala handlingar, till exempel mejl eller excelfiler. Det handlar bland annat om:

• Elevärenden såsom elevers närvaro, frånvaro, resultat, elevhälsa, föräldrakontakter mm
• Personalärenden såsom bland annat anställningskontrakt och andra personaladministrativa uppgifter.
• Ekonomiärenden som berör verksamheten.
• Övrig affärsverksamhetsrelaterad dokumentation och handlingar såsom styrelseprotokoll, affärskorrespondens, styrning och ledning av skolan med mera.

Sammanställningen visar att påståendet att offentlighetsprincipen endast skulle innebära mindre administrativa insatser i de fristående skolorna är helt felaktigt. Lagen innebär att alla dessa handlingar måste bedömas utifrån sekretesshänseende.

 

Sårbarheten ökar

Friskolor är hett omdebatterade i Sverige. Det innebär att det inte gå att utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle som exempel räcka med att en samordnad grupp skickar ett mejl om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. Kommuner har idag heltidsanställda medarbetare som hanterar begäran om utlämnande av allmänna handlingar. Det finns också exempel på föräldrar som är missnöjda med sitt barns skolgång. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola.

 

Tidigare utredningar har avvisat förslag om införande av offentlighetsprincipen

I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.

Från ett mer praktiskt perspektiv torde det också som konstaterats i förarbetena till nuvarande bestämmelse vara svårt att få offentlighetsprincipen att fungera hos en privat utförare. Det är inte alltid enkelt för erfarna kommunala tjänstemän och förtroendevalda, som ändå torde vara väl bekanta med regelverket, att tillämpa offentlighetsprincipen. Hos privata utförare finns normalt sett ingen större kunskap och erfarenhet inom detta område. Det är inte heller rimligt eller realistiskt att anställda hos privata utförare skulle tvingas genomgå särskild utbildning i dessa frågor. Att införa ett krav på att privata utförare ska tillämpa offentlighetsprincipen är följaktligen enligt utredningens bedömning inte möjligt … ”

Denna utredning har alltså kommit fram till en helt annan bedömning avseende konsekvenserna för införandet av offentlighetsprincipen i ovanstående betänkande om kontroll och insyn av privata utförare.

 

Beskrivningen av vad offentlighetsprincipen innebär visar tydligt att det skulle vara oproportionerligt att införa den på friskoleområdet. Förbundet och dess medlemmar värnar öppenheten i verksamheten. Därför menar vi att lagstiftaren i stället ska ange i lag vad som ska vara offentliga uppgifter. Lagstiftaren har att beakta proportionalitetsprincipen och här finns det uppenbarligen andra vägar att gå som inte får så stora effekter som införandet av offentlighetsprincipen för fristående skolor. En stor majoritet av friskolehuvudmännen driver, som framgår ovan, mycket små verksamheter. Det är här som proportionalitetsprincipen kommer in. För att uppnå syftet ökad transparens kan lagstiftaren i stället helt enkelt ange i lag vilka uppgifter som ska vara offentliga.

/

 

Fredagen den 10 februari ägnade vi dagen åt en intern workshop kring vad som är kvalitet i skolan. Vi hade förmånen att lyssna till några av landets ledande personer inom området kvalitet och förbättringsarbete. De talade om olika perspektiv på kvalitet. Det är lätt att säga att kvalitet är viktigt. Begreppet används ofta när det gäller skolan – men vad innebär kvalitet i skolan? Behovet av att definiera det blir mycket tydligt när man läser Tidö-avtalet. Där återfinns bland andra följande punkter:

1. Kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister. (Var går gränsen för en kvalitetsbrist? Hur definieras det? Borde väl gälla oavsett huvudmannaskap?)
2. Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet. (Utifrån vilken nivå till vad?)
3. Utdelningsbegränsningar vid kvalitetsbrister i förhållande till transparenta kvalitetsnormer. (Var går gränsen och hur definieras kvalitetsbrister, vad är transparenta kvalitetsnormer?)

Det kursiva inom parentes här ovan är mina kommentarer.

Branschen vill givetvis bidra till att det äntligen blir en ordentlig diskussion om kvalitet i skolan och till att det tas fram tydliga definitioner av vad som menas med kvalitet. En eller flera tydliga nationella definitioner av vad som anses vara kvalitet i skolan är viktigt för alla som är verksamma i skolans värld, oavsett huvudman.

Våra medlemmar jobbar givetvis med kvalitetskrav i den egna verksamheten. Skolinspektionen har vid flera tillfällen lyft fram att friskolor har ett bra systematiskt kvalitetsarbete. Men det vi talar om utifrån Tidö-avtalet är något annat. Det är vilka nationella kvalitetskrav som ska ställas på skolan. Och vilken nivå är inte acceptabel?

Vi påbörjade vårt interna arbete kring detta i och med vår interna workshop.
Sverige har många duktiga människor som jobbar med kvalitetsfrågor. Därför är det konstigt att skolan saknar tydliga definitioner av vad som menas med kvalitet.

En av de experter som vi lyssnade till på workshopen var Lars Sörqvist. Han berättade att han i somras, inför valet, skrev ihop en text som han skickade till alla riksdagsledamöter. Hans ambition var att ge input till alla dessa personer kring en fråga som är oerhört viktig för Sveriges konkurrenskraft och framtid, kvalitet i välfärden. Jag länkar till hans blogginlägg om skriften här.

Hans budskap, och även de andras budskap, är att kvalitetsarbete har två huvudfunktioner, att säkra och att utveckla kvalitet.

• Kvalitetssäkring syftar till att säkerställa att en viss lägsta nivå levereras samt att fel, avvikelser och brister inte uppstår. I en offentlig verksamhet har kvalitetssäkring även stor betydelse för att ett rättssäkert samhälle ska uppnås.

 

• Kvalitetsutveckling syftar till att ständigt förbättra verksamhetens förmåga att på bästa sätt möta behov och förväntningar med minsta möjliga resursinsats. Avsikten är att leverera allt bättre kvalitet till en allt lägre kostnad, så att medborgarna ska erhålla största möjliga värde för sina skattepengar.

 

Båda dessa delar är grundläggande för skolan. Det handlar om tydliga kvalitetskrav från ytterst riksdagen, och det handlar om verksamheternas möjligheter till ständiga förbättringar.

Vår gemensamma utmaning är större än att bara handla om friskolor. Den handlar om att – inom ramen för dessa två begrepp – skapa förutsättningar för att svensk skola ska kunna utvecklas i takt med omvärldens behov och det handlar om att riksdagen ska vara tydlig med vad den förväntar sig i form av minst lägsta kvalitetsnivå. Då kan vi får en skola som säkerställer att alla elever, oavsett bakgrund och oavsett huvudman, får en skolgång som ger bästa möjliga start på vuxenlivet och minskar utanförskapet. En skola som bidrar till att höja vårt lands konkurrenskraft och lyfta individer.

Ett viktigt arbete som vi gärna deltar i.

/

 

I dag har DN uppmärksammat att många av de skolvalssajter där ungdomar kan välja gymnasium drivs av friskoleföretag som Academedia. DN slår på stora trumman och intervjuar Frans Björnsson, vd på Enter Technologies, som säger att sajterna är ”konstruerade för att marknadsföra skolor, och inte för att hjälpa elever att välja”.

Uppståndelsen har nått utbildningsdepartementet där skolminister Lotta Edholm bjudit in Skolverket, Academedia och oss till ett möte i syfte att bringa ”ordning och reda” i frågan. Vi välkomnar ett möte och en fortsatt dialog i dessa frågor. Faktum är att vi under många år framfört att det är viktigt att det finns samlad information inför skolvalet, såväl på grund- som gymnasieskolenivå, så att elever och föräldrar kan göra välgrundade val.

Det naturliga är att detta viktiga informationsuppdrag ska ligga hos Skolverket. Skolvalet har funnits i 30 år. Det borde inte vara svårt att ta fram en lättillgänglig, begriplig sajt med en tydlig information av olika skolor med grund i bl a vilka kunskapsresultat de bidrar till. Eftersom detta inte har hänt, och det finns en tydlig efterfrågan av information, så har andra tagit initiativ till att lösa informationsbristen. Vi tog, tillsammans med SKL (nuvarande SKR), ett initiativ för att etablera en skolvalssajt där både friskolor och kommunala skolor samlades. Skolverket lanserade då Utbildningsguiden, för ca två år sedan. Tyvärr är den inte särskilt känd och hamnar mycket långt ner på Googles träfflista.

– Vi borde absolut marknadsföra vår webbplats mer än vi gör och det kommer vi att göra också, säger nu Jessica Stringer Bodin, enhetschef på digitala tjänster vid Skolverket, till DN.

AcadeMedia misstänkliggörs i DN:s artikel och anklagas för att enbart marknadsföra sina egna skolor. Men när informationen efterfrågas och Skolverket inte förmår göra en tydlig jämförelse mellan olika skolor som föräldrar och elever gärna använder, så är det inte konstigt att någon vill bidra till öka kunskapen.

– Jag tycker det framgår tydligt att vi ligger bakom sajterna. Att vi guidar till och lyfter fram våra skolor, det gör många andra också. Om du surfar in på kommunernas olika sajter i landet så ser du att det finns gott om kommuner som bara visar upp sina kommunala skolor och inte de fristående, säger Jenny Wahlberg, kommunikationschef på Academedia, till DN.

Ja, det är bara att själv surfa in på sajter som Gymnasiekoll och kika. Academedia är tydliga med att det är deras sajt.

Förhoppningsvis leder detta ”avslöjande” från DN till att Sverige äntligen kan komma vidare i arbetet med att säkerställa att elever och föräldrar får information om olika skolor. Information som kan innebära att de gör ett välinformerat skolval. En tjänst som Skolverket hade kunnat erbjuda för många år sedan om man legat i framkant, prioriterat detta och sett till att det är användarvänligt.

/

Det förs just nu en intensiv, men tyvärr inte särskilt nyanserad, debatt om digitaliseringen i skolan. Efter att man under många år ropat halleluja inför allt som andas IT och ungefär satt en Ipad i händerna på varenda barn i förskolan har pendeln nu svängt och på vissa utbildningspolitiker låter det nu som att man ska rensa ut allt vad digitalt heter från skolans värld.

Den här trendkänsligheten är inte uteslutande ett problem för skolan, men tycks vara särskilt dramatisk inom just utbildningssektorn.

Givetvis är det viktigt att barn lär sig skriva och läsa med hjälp av fysiska böcker samt papper och penna. Men att kasta ut barnet med badvattnet och utestänga alla digitala verktyg från skolan är också huvudlöst.

I Sverige kom digitaliseringen relativt sent till skolan och vi ligger efter många andra jämförbara länder. Sannolikt kommer digitaliseringen att revolutionera skolans värld och leda till enorma förbättringar och förenklingar vad gäller lärares administrativa uppgifter, men också för elevernas inlärning och lärarnas bedömning av elevernas kunskaper. Inte minst Skolinspektionens granskningar har ju lyft brister i skolor när det gäller skolans koll på elevernas kunskapsnivå. Här kan verkligen digitala verktyg göra skillnad för såväl elever som lärare. Kunskapen om individens behov ökar!

Ett digitalt verktyg som jag tycker är särskilt intressant handlar just om detta: prov och rättning av prov kan numera med det svenskutvecklade verktyget Dugga göras mycket enklare och oftare. En viktig fördel är att Dugga underlättar en mer frekvent bedömning av elevernas kunskapsresultat. Det kan minska den provstress som många unga känner i skolan i dag, men forskning visar också att det kan leda till ett ökat bibehållande av kunskaper, det som på engelska kallas ”retention”: det vill säga eleverna minns bättre vad de lärt sig.

Jag har intervjuat Duggas vd, Peter Wilcke, om detta intressanta verktyg och på vilket sätt det kan förbättra kunskapsinlärningen i skolor runt om i världen. Se här eller lyssna på friskolepodden på intervjun med Duggas Peter Wilcke här:

/

Läser tidskriften Skolporten och fastnar där på en intressant artikel om en ny avhandling med rubriken ”Mellan policy och praktik: En studie om nyanlända elevers pedagogiska och sociala inkludering i skolan”. Den är skriven av Denis Tajic och han har gjort observationsstudier på två grundskolor och därmed undersökt hur formella och informella strukturer påverkar nyanlända elevers sociala och pedagogiska inkludering.

Han menar att många skolor behandlar nyanlända elever som en homogen grupp. Detta är något som också Skolinspektionen har konstaterat i flera av sina granskningsrapporter avseende hur skolor tar emot nyanlända elever. Tajic påpekar att implementering av nationella policyåtgärder görs utifrån en kollektiv ansats – lika för alla – i stället för att utgå från elevernas individuella behov. Man kan undra om debatten om likvärdig skola spökar i detta sammanhang. Även om läroplanen faktiskt påpekar att likvärdighet innebär att man ska utgå ifrån den enskilda individens behov – och att det då måste bli olika – så uppfattas ofta begreppet likvärdighet i debatten som allt ska vara lika.

Effekterna av oförmågan av att se individen i kollektivet innebär att eleverna riskerar att inte komma till sin rätt. Men det finns goda exempel att lära av. I intervjun lyfter Denis Tajic fram den syn en skola som kunde peka på en lyckad inkludering har – de såg de nyanlända eleverna som en tillgång, inte bara som elever som har behov av stöd. I mina öron låter det som en parallell till den forskning som talar om vikten av att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. Således borde detta förhållningssätt inte vara en nyhet för någon. Han konstaterar också att framgången även ligger i att skolorna jobbade målmedvetet med såväl social som fysisk inkludering. Skolan har helt enkelt en genomtänkt strategi kring hur man ska jobba med inkludering.

Skolinspektionen har gjort ett flertal granskningar när det gäller mottagandet av nyanlända elever. Den som kom 2017 visade på en del förbättringar jämfört med den som gjordes 2009. Men mycket av det som man tar upp i rapporten 2017 återfinns i Denis Tajics avhandling. Detta visar ju hur viktigt det är att lära av de som är framgångsrika. I rapporten från 2017 konstaterade Skolinspektionen bland annat att:

• Även om inledande bedömningar genomförs med Skolverkets kartläggningsmaterial bedöms nyanlända elevers ämneskunskaper i låg utsträckning. Det leder till att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisningen för nyanlända elever, och att huvudmännen och rektorerna organiserar undervisningen för nyanlända elever genom generella lösningar i stället för individuella, till exempel genom att samma ämnen tas bort för alla.
• Flertalet av huvudmännen följer inte upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. Frågor om hur huvudmännens val av organisation påverkar de nyanlända elevernas möjligheter att snabbt få undervisning, och att undervisningen är individanpassad, ställs mycket sällan i huvudmännens uppföljning.

De skriver också följande i sin kommentar till nämnda rapport från 2017:

”För att säkra en god kvalitet på utbildningen för nyanlända elever krävs att den ingår i huvudmannens och skolans systematiska kvalitetsarbete. Det är centralt med en tydlig roll- och ansvarsfördelning där var och en utifrån sin roll och sitt uppdrag tar ett gemensamt ansvar för att utveckla verksamheten. För att utbildningen och undervisningen för nyanlända elever ska kunna utgå från deras specifika behov är det också viktigt att en inledande bedömning av elevernas kunskaper görs. Från januari 2016 är det reglerat i skollagen att en nyanländ elevs kunskaper ska bedömas om det inte är uppenbart onödigt.”

Tajics avhandling bygger på studier genomförda under 2018/19. Hans avhandling visar med all tydlighet att det som regleras i skollagen sedan 2016 inte efterlevs.

Han har en förhoppning om att ”….att avhandlingen kan bidra till att sätta nyanlända elevers individuella behov i fokus”. En förhoppning som är lätt att instämma i. Jag skulle vilja lägga till ytterligare förhoppningar i form av att lära av de skolor som är framgångsrika och förhoppningen att insikten om vikten av att sätta individuella elevers behov i fokus ska gälla alla elever.

För även om naturligtvis nyanlända elever särskiljer sig på många sätt från elever som är födda och uppvuxna i Sverige så menar jag att många av de problem som syns i dagens skola bottnar i tron att ”one size fits all”. Så är det inte. Och frågan är om svensk skola någonsin har haft en mer utmanande uppgift än dagens. Men den mångfald av olika behov som finns bland alla elever.

I år har vi firat 30 år med friskolereformen. Med tanke på debatten som pågår kanske det verkar konstigt att skära upp tårta och fira. Men bortom det enögda och onyanserade samtalet om friskolornas roll i samhället har faktiskt friskolorna bidragit till oerhört mycket innovation på skolområdet och till betydligt bättre skolor över lag. Tack vare friskolorna har även kommunala skolor i Sverige blivit bättre på att förmedla kunskap – och dessutom till lägre kostnad. Det är faktiskt en anledning att fira reformen som sjösattes för 30 år sedan.

Och det har vi alltså gjort med besked under året som gått. Vi har försökt att lämna ett bidrag till det viktiga samtalet om skolutveckling (som på grund av det ensidiga fokuset på friskolor och deras vinster tyvärr handlat om fel saker, eller rättare sagt: det har knappt pågått alls). Under våren och hösten 2022 har vi besökt elva skolor från Östersund i norr till Lund i söder för att se tillbaka på 30 års friskolehistoria (egentligen närmare 200 års friskolehistoria, men det återkommer jag till alldeles strax), men framför allt för att diskutera hur svensk skola i stort kan utvecklas ännu mer under de närmaste åren.

Ett stort och hjärtligt tack till alla de skolor som upplåtit sina lokaler, som raggat kunniga och engagerade namn till högintressanta panelsamtal, vars elever och rektorer bjudit på insikter och musik och som bjudit på kaffe och fika! Dessa fantastiska skolor är, i tur och ordning: Fridaskolan i Kvillebäcken, Göteborg, Internationella Engelska Skolan i Helsingborg, Kunskapsskolan i Västerås, Klara Teoretiska gymnasium i Sundsvall, Hudikgymnasiet i Hudiksvall, Pops Academy Karl Johan i Örebro, Innovitaskolan i Falun, Kunskapsskolan i Uppsala, Kunskapsskolan i Lund, Internationella Engelska Skolan i Östersund och slutligen Lärande Grundskola Östra i Norrköping. Otroliga skolledare och rektorer, fantastiska elever och ett omisskännligt engagemang för skolutveckling och för sina respektive verksamheter! Ni är verkligen beundransvärda!

Och vilka samtal och insikter som panelisterna har bjudit på!

Med på alla skolor (i egen hög person eller annars genom en förinspelad film) har skriftställaren Anders Johnson varit. Anders har skrivit en lysande bok på vårt uppdrag som heter ”Ett fönster öppnades …” och handlar om friskolornas historia nästan 200 år tillbaka i tiden (läs mer om boken här – och beställ den som julklapp åt dig själv eller någon du gillar). I varje ny stad har Anders Johnson, genom att grotta ner sig i arkiven, lyckats hitta lokala exempel på kvinnliga friskolepionjärer som drev privata skolor långt innan friskolereformen såg dagens ljus. I Uppsala berättade han om Jane Miller Thengberg, som grundade Klosterskolan redan 1855. I Lund gav han utrymme åt pedagogen Anna Rönström som grundade Elementarskolan i Lund för flickor (Rönströmska) 1871. I Östersund presenterade Anders Alma Renborg, föreståndarinna för Östersunds Elementärläroverk, grundat 1894. Och i Norrköping lyfte han barnomsorgspionjärerna och systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten, efter tysk modell, i sitt hem.

Med oss på två orter – Falun och Norrköping – hade vi också Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet, tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna och friskolepionjär också han. Widar tryckte i Falun på att den stora utmaningen för svensk skola är alla de elever som lämnar skolan utan fullständiga betyg och utan de kunskaper som skolan ska ha gett dem. Han menar att vi framåt måste hitta metoder och modeller för att nå dessa barn med skolans uppdrag. I Norrköping var Widars budskap – ytligt sett lite motsägelsefullt jämfört med det första: ”Stå still i båten och förändra inte så mycket.” Men med detta menar Widar förstås bara att skolan inte ska hoppa på alla tänkbara trender, utan stå fast förankrad i sitt kunskapsuppdrag och använda sig av de väl beprövade metoder som utvecklats under hundratals år.

I Lund uppmanade den kände moderaten Rasmus Törnblom, vice ordförande i kommunstyrelsen i Lund, oss friskolefolk att hitta vår tids Anna Whitlock, friskolepionjären som Anders Johnson lyft vid varje framträdande.

I Örebro pratade Katarina Pietrzak från RISE om att vi behöver vidga perspektiven på skolan till livslångt lärande om vi ska bygga ett system för utbildning som håller hela vägen.

I Uppsala diskuterade panelen lärarbristen, privatisering av lärarutbildningen, lärarprofessionens självständighet och betygsinflationen.

Marina Malmqvist, vd på Lärande grundskolor, tyckte i Norrköping att skolan behöver öka takten för att ligga i en allt mer snabbföränderlig tid och konstaterade att konkurrens sporrar kvalitet och utveckling.

I Östersund konstaterade Anna Sörelius Nordenborg, vd på Internationella Engelska Skolan, att näringslivet ofta efterfrågar en IES-etablering på orter där företag ska etablera sig – till exempel när Northvolt skulle bygga batterifabrik i Skellefteå.

Och i samma panel deltog också Joel Nordkvist, gruppledare för Moderaterna i Östersund och tidigare ordförande i utbildningsnämnden, som fick avsluta med en klok insikt som man kan önska att fler politiker kunde drabbas av:
– Politiker har en tendens att vilja vara inne och peta i saker, trots att det inte alltid behövs. ”If it ain’t broken, don’t fix it”.

Så kan ett samtal om skolan också gå till. Med fokus på kunskap, framtiden och de verkliga utmaningarna. För Sveriges skull – och inte minst våra ungas skull – hoppas jag att diskussionen framöver kan handla mer om dessa saker, och mindre om det som är ovidkommande. Vi behöver lösa knutarna i skoldebatten och ta oss an utmaningarna tillsammans: friskolor och kommunala skolor, politiker från alla partier. Bara så kan de närmaste trettio åren bli en verklig renässans för svensk skola.

Återigen: ett stort, stort tack till alla skolor som gjort Friskoleveckan, som vi kallat vår turné, möjlig! Tack också till Annika Renestam, som projektlett Friskoleveckan och kuskat land och rike runt för att förverkliga alla dessa viktiga samtal om skolans framtid!

Tillsammans kan vi göra skillnad!

 

I tisdags höll vi i ett frukostseminarium om betygssystemet. Vi har länge sagt att betygssystemet måste kvalitetssäkras för att komma till rätta med glädjebetyg. Framför allt behöver vi tydliggöra kriterierna för olika betygsnivåer.

Med detta i bakhuvudet bjöd vi in företrädare för Riksrevisionen, som skrivit en rapport om likvärdig betygssättning, Skolverket som också de har utrett frågan och landat i några skarpa förslag samt riksdagspolitiker från utbildningsutskottet. Detta i hopp om att äntligen kunna komma framåt i frågan.

Glädjande att så många ville komma hit till Näringslivets hus och lyssna – och dessutom var många med via länk. Betygen engagerar!

Riksrevisionens Krister Sund redogjorde för att staten har misslyckats i sin ambition med att öka likvärdigheten i betygssättningen. Avvikelserna mellan nationella prov och slutbetyg är på skolnivå störst bland elever som blev underkända i matematik och svenska. Betygen är högre i ämnen utan prov, som hemkunskap. Riksrevisionens bedömning är att lagstiftningen är otydlig för lärare. Skolinspektionen får också hemläxa av Riksrevisionen, som menar att de behöver bli bättre på att följa upp efter kontroller.

Betygsexperten Per Måhl höll inte helt med. Han menar att det mycket riktigt finns ett stort problem med betygens kunskapsmässiga koppling som är ”obefintlig”. Men det problemet har funnits sedan 1980-talet – det vill säga på den tiden vi hade ett relativt betygssystem. Det hänger, enligt Måhl, ihop med synen på undervisning och lärarens roll som mentorer i stället för starka ämneslärare. Dessutom ska alla lärare undervisa individuellt med ”25 kursplaner per klass i stället för en”. ”Att försöka implementera någon form av likvärdighet i ett skolsystem som ser ut så här, det är fullständigt omöjligt”, säger Per Måhl och: ”Vi har varit ett dåligt land i 40 år.”

Anders Auer och Hannes Theander pratade om Skolverkets rapport om betygen. Skolverket delar Riksrevisionens problembild och ”precis som Per är inne på är det viktigt att betygen blir rättvisande utifrån kursplanerna”, sa Hannes Theander. Skolverket menar att problemet beror på systemet, inte på lärarnas kompetens. De presenterade Skolverkets modeller som de menar är bättre på att hantera problemet än dagens system. Myndigheten har utvärderat fyra olika betygsmodeller: Examensprovsmodellen, Direktstyrningsmodellen, Sammanvägningsmodellen och Modereringsmodellen. Den sistnämnda ger enligt verket bäst utfall och bygger på att lärarna på skolan tillsammans bedömer och betygsätter elevernas kunskaper. Eleverna skriver sedan ett nationellt slutprov som bedöms centralt av ett oberoende bedömarlag. Den avlastar lärarna och kräver ingen kontroll eftersom den heller inte skapar några incitament att låta det gå inflation i betygen.

Utbildningsutskottets ordförande, Fredrik Malm (L), bekräftade att vi har slitit med de här frågeställningarna under väldigt lång tid. En del elever har fått för låga betyg också, menade Malm.

”Vi måste höja kunskapsresultaten generellt i svensk skola”, sa Liberalernas utbildningspolitiske talesperson som också vill ha inträdesprov på högskoleutbildningar för att bekämpa glädjebetyg.

Moderaternas utbildningspolitiska talesperson, Josefin Malmqvist, menade att vi behöver hitta ett sätt att mäta utbildningskvalitet i Sverige. ”Det är viktigt för elevers och föräldrars möjlighet att välja.”

Mathias Bengtsson från Kristdemokraterna tycker att Skolverkets moderingsmodell låter intressant. På Mathias egen kommunala gymnasieskola blev 90 procent i en årskurs underkända på nationella proven i matematik, men 80 procent blev ändå godkända i slutbetygen. ”Det fanns press från rektorerna på lärarna att höja betygen.”

”Oavsett vad vi hittar på kommer vi ha någon form av diskussion om likvärdighet i betygssystemet. Jag är skeptisk till modeller.” Det sa Sverigedemokraternas representant, Patrick Reslow. Som också efterlyste mer fokus på kunskaper.

Åsa Westlund från Socialdemokraterna, vice ordförande i utbildningsutskottet, tycker däremot att Skolverkets modell är intressant och vill låta lärarna jobba mer som lärare i stället för att hålla på så mycket med bedömning. Westlund hänvisade också till rapporter om att friskolor sätter högre betyg som konkurrensmedel. Och nämnde Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan som exempel på friskolor som sätter glädjebetyg, vilket motsägs av en mycket intressant rapport från IES som släpptes samma dag som vårt seminarium!

Louise Ankarcrona, friskolepionjär från stiftelsen Viktor Rydbergs skolor, som satt i publiken, höll med Fredrik Malm om att man borde införa inträdesprov för högre studier, vilket skulle avdramatisera betygen och minska stressen för eleverna.

Slutligen fick Per Måhl avrunda med en kommentar. Han håller med om att vi har ett ”stort problem”, men det är enligt Måhl i första hand elevernas kunskapsstandard. ”25 procent har inget slutbetyg när de är 20 år.” ”Betyg har pedagogiska effekter och kunskapsrelaterade bedömningar leder till att elever lär sig mer än så kallade rangordningar – och så hör vi här att några vill införa rangordningssystem. Skolforskning över hela världen säger att det kommer leda till att fler inte klarar gymnasiet. Det får fruktansvärt destruktiva effekter.”

I stället vill Per Måhl utgå från den skollag vi har. ”Det går. Jag kanske låter dyster, men det går att lösa.” Vi ska, enligt Per Måhl, ”absolut inte byta betygssystem”. Vi behöver i stället få den nuvarande skollagen att fungera. ”Den är alldeles tillräcklig.” Skolverkets senaste allmänna råd från i juni är också väldigt bra, menar betygsexperten. ”Det har inte alltid varit så.” Måhl lyfter också en granskning Skolverket gjorde 2011 som utmärkt: ”Men ingenting som står i den granskningen är gjort.”

Stort tack till alla medverkande för ett fantastiskt intressant och – trots en del dystra tongångar emellanåt – hoppfullt seminiarum om betygssystemet. Tusen tack också till Cecilia Garme, som gjorde ett strålande jobb med att moderera samtalen!

Min egen slutsats är följande: Vi har aldrig haft ett helt rättvist och likvärdigt betygssystem, och kanske får vi inte heller det. Men det kan bli mycket, mycket bättre än i dag! Låt oss nu tillsammans jobba för att det också blir så.

Se hela betygsseminariet här:

 

 

 

 

 

Att gå ut gymnasiet ger unga ett kvitto på att de är redo för vuxenlivet. Vi vet att det inte finns någon faktor som är lika viktig för att det framtida yrkeslivet ska kunna påbörjas.

Omvänt är det oftast en hård dom att inte gå ut gymnasiet med fullständiga betyg. Det riskerar att bli en biljett till utanförskap.

I dag har Friskolornas riksförbund släppt en rapport – med den möjligtvis lite torra titeln Behörighet till gymnasiet. Men innehållet är sprängstoff och borde rimligtvis skaka om  Sverige.

113 skolor i katastrofläge

Med hjälp av Skolverkets officiella statistik, som kom för två månader sedan, kan vi visa att 15 procent av landets elever inte når gymnasiebehörighet. Det rör sig om 18 000 ungdomar som riskerar att slås ut från arbetsmarknaden redan innan de börjat på sitt första jobb. Detta är en nyhet som nog många känner till trots allt. Men det som också framgår av rapporten, som Annika Westh har skrivit åt oss, är att det är hela 113 skolor med kommunal huvudman runt om i landet där 30 procent eller fler av de som slutade åk 9 i våras gjorde det utan gymnasiebehörighet.

Ingen bryr sig?

Statistiken är tydlig och skrämmande – många ungdomar riskerar att dömas till utanförskap. Detta pågår år efter år. Att så många högstadieskolor runt om i landet inte förmår ge sina elever den framtid de förtjänar är ett underbetyg för likvärdigheten i svensk skola.

Att vi i nästan två månader försökt att få ut den här rapporten till media utan att någon nappat är ett underbetyg för det offentliga samtalet om skolan. Ingen verkar bry sig om det som rimligen är svensk skolas stora problem.

Finns goda exempel

En tröst i sammanhanget är dock just att alla kommuner och alla skolor inte är lika dåliga. Rapporten Behörighet till gymnasiet visar att till exempel Falun tycks ha en god skolkultur – där klarar sig elever i kommunala och fristående skolor ungefär lika bra. Det betyder med stor sannolikhet att en god skolkultur kan göra stor skillnad. Det handlar om ledarskap och organisation, snarare än om ekonomiska resurser, elevsammansättning och andra faktorer som ges stort utrymme i skoldebatten.

Slående är till exempel skillnaderna mellan Stockholm och Göteborg. Göteborg har 15 skolor med kommunal huvudman som uppvisar mer än 30 procent icke behöriga till gymnasiet. Det kan jämföras med att det i Stockholm endast är fyra skolor som uppvisar mer än 30 procent icke behöriga. Detta trots att 2536 fler elever gick ut en kommunal grundskola i Stockholm i år.

Utslagningsmaskiner

Med all önskvärd tydlighet ser vi även ett annat mönster utkristalliseras i rapporten: Friskolor är inte problemet.

För att komma till rätta med de stora problem svensk skola har måste vi se sanningen i vitögat. Det är bara att titta på siffrorna. Alldeles för många skolor och kommuner runt om i landet uppvisar resultat under all kritik. Dessa skolor är utslagningsmaskiner, inte lärdomssäten.

Rapporten visar att flera av landets större kommunala huvudmän har skolor där mer än varannan elev saknar behörighet till gymnasiet.

Skolverkets statistik döljer problem

Behörighet till gymnasiet tydliggör också en annan intressant aspekt. Den bygger som sagt på offentlig statistik. Men det krävs en förståelse för hur den kan analyseras för att få fram information som ger den bild som vi nu kan visa. Allt finns där på Skolverkets hemsida, men inte beskrivet på detta sätt. Vi har därför valt att låta göra denna analys eftersom vi anser att  skolfrågorna är viktiga. Men det är inte så det ska gå till.

Vi har inte tagit fram denna rapport för att slå statistiken i huvudet på kommunala skolhuvudmän. Vi har tagit fram den för att alla ska få en bild av att vi har ett gemensamt problem, oavsett huvudman. Detta är utmaningar i skolans värld som vi måste lösa tillsammans. Och då behöver vi också ha ett rimligt och lättillgängligt underlag.

Vill vara en positiv kraft

Förhoppningsvis finns det många runt om i landet, som till skillnad från ledande medieföreträdare, anser att detta är en viktig fråga. För då kan vår sammanställning leda till en konstruktiv debatt om hur den sorgliga kunskapsutvecklingen kan vändas. Friskolorna medverkar gärna som en positiv kraft för att lyfta svensk skola.

Läs rapporten Behörighet till gymnasiet här.

I år firar vi att friskolereformen fyller 30 år.

Tack vare våra medlemmar runt om i landet har vi kunnat resa land och rike runt under våren och hösten under temanamnet Friskoleveckan. De har upplåtit sina skolor så att vi tillsammans har kunnat bjuda in till i panelsamtal på såväl stora som små friskolor, från Östersund till Lund.

Och då har vi tagit med oss skriftställaren och näringslivshistorikern Anders Johnson för att prata om boken han har varit med och skrivit på vårt uppdrag:

”Ett fönster öppnades …” (Förlaget Näringslivshistoria, 2022). Boken handlar om friskolornas långa historia. För i år är det just friskolereformen som fyller 30 år. Den första friskolan öppnade redan 1786 i Göteborg – Societetsskolan hette den.

Anders Johnson påpekar i boken att det offentliga skolmonopolet i Sverige är en 25-årig parentes i skol-Sveriges historia. Fram till början av 1960-talet fanns de privata flick- och samskolorna kvar innan de försvann eller övergick i statlig drift. Då hade de i ungefär 150 år varit ledande pionjärer inom utbildningsområdet. Det var de privata flickskolorna som först släppte in tjejer i klassrummen och gav dem en fullvärdig utbildning och hundra år innan de offentliga skolorna blev konfessionslösa fanns det privata samskolor som inte prackade på eleverna en särskild religion.

De historiska friskolorna drevs ofta av kvinnliga eldsjälar och aktivister som även spelade en stor roll för rösträttsrörelsen och demokratiseringen av Sverige. En av dem – som Anders Johnson särskilt lyfter fram – är Anna Whitlock, för en yngre publik mer känd som Dagmar Friman i teveserien ”Fröken Frimans krig”, en rollfigur som bygger på friskolepionjären och den liberala rösträttskämpen Anna Whitlock.

Titta gärna, eller lyssna via friskolepodden,  på min intervju med Anders Johnson för att lära dig mer om inte bara friskolornas historia, utan kanske också något om deras framtid …

Och beställ för all del hem den fantastiskt läsvärda boken ”Ett fönster öppnades …” som påminner om hur kampen för en god utbildning, demokrati och valfrihet går hand i hand. Årets julklapp!

Svenska skolor är inte bra på att lyfta duktiga elever. Men det finns undantag.

– Vi är stolta, men vi jobbar hårt också.

Det säger Tomas Borgvall på Fridaskolorna om framgångsreceptet i Trollhättan.

Skolinspektionen har genomfört en granskning av hur 29 skolor i olika delar av landet och med olika typer av huvudmän (både kommunala och fristående) jobbar med elever i årskurs fyra som ligger långt fram i kunskapsutvecklingen.

Detta är en mycket viktig granskning, liksom den tidigare rapporten i samma ämne som då tittade på motsvarande elevgrupp i gymnasieskolan. De elever som brinner för att lära sig får alldeles för ofta sina ljus utsläckta av en skola som inte förmår ge dem rätt förutsättningar. Och om dessa barn förs inga samtal i den annars så intensiva skoldebatten. En del blir hemmasittare, andra går kvar i skolan men har tappat suget.

Skolinspektör Ulrika Rosengren, som varit huvudförfattare till Skolinspektionens granskning, beskriver i rapporten dessa elever som en brokig skara med styrkor i olika ämnen och med olika förmågor.

– Det rör sig om elever som tidigt presterar och blir klara snabbt, som fattar och tar till sig material snabbt. De är lite kluriga och har annorlunda frågor. Det kan tyvärr också vara elever som slutat prestera redan i årskurs fyra, säger Ulrika Rosengren när jag når henne över telefon, precis innan hon ska hoppa på ett tåg.

Den sista meningen i citatet får blodet att isa sig i ådrorna. Elever med en oerhörd potential slutar prestera. Därför att de hamnat i radioskugga och inte blir sedda och stimulerade. Skolan är nämligen ofta upptagen med en helt annan elevgrupp med helt andra utmaningar.

Av Skolinspektionens granskning framgår att det finns lärare som undrar varför man ska satsa på elever som ligger före när så många ligger efter. Varför ska man det?

– Alla har att vinna på det. Om de här eleverna i klassrummet inte får stimulans och utveckling är det tragiskt för enskilda individer. Men det handlar också om att elever kan bli väldigt otåliga och störa. Man kan också tänka på Sverige som kunskapsnation och vilket resursslöseri det är att inte satsa på dessa elever. Och så kan man tänka från en lärares synpunkt – om du inte når alla elever får du elever som kan göra det svårt för dig som lärare, säger Ulrika Rosengren.

Av de fem skolor som, enligt granskningen, lyckats möta denna elevgrupp och jobbar aktivt och bra med högpresterande är minst två av dem glädjande nog friskolor. Tyvärr framgår det inte av Skolinspektionens rapport vilka skolor det är som är goda exempel. Genom att fråga skolorna så har vi fått bekräftelse på att det är Kunskapsskolan i Saltsjöbaden och Fridaskolan i Trollhättan. När vi talar med Tomas Borgvall, som är utbildningschef på Fridaskolorna, bekräftar han att de här eleverna ofta glöms bort när samhället pratar om utbildningsväsendet.

– Skoldebatten har ju inte haft det som huvudfokus. Där har det i stället handlat om ordning och reda och trygghet. Vi pratar väldigt lite innehåll i den generella debatten, säger Tomas Borgvall.

Varför är det viktigt att se till också dessa elevers behov?

– Det finns undersökningar som visar att de här eleverna kan lämna skolan på grund av understimulans eller att de ställer till oreda, säger Tomas Borgvall.

Att bli varse om och se eleverna som individer med olika utgångslägen är centralt, menar också Ulrika Rosengren, som beskriver hur de framgångsrika skolorna fått upp ögonen för de bortglömda, men begåvade, barnen.

– En skola som vi såg lyckades väl i denna granskning säger att den stora förändringen var att de blev medvetna om att de här eleverna finns i klassrummet. En annan skola beskriver det som en synvända.

– I granskningen är det fem skolor där vi ser ett fint arbete för alla eleverna. De har en genomtänkt planering med tydligt material och uppgifter som kan utföras på olika nivåer. De håller hög kvalitet i allmändidaktiska aspekter, säger Ulrika Rosengren.

Och det håller Tomas Borgvall på Fridaskolorna med om.

– Man behöver ha med hur man tänker att bedömningen ska gå till. Elever som presterar över godkänd nivå ska kunna se det i bedömningen. Undervisningen behöver planeras på sådant sätt att man kan visa sitt kunnande på olika nivåer. Man ska som elev få uppgifter som är möjliga att besvara på olika nivåer, säger han.

Svensk skola har många utmaningar. Den största är att så många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet och att många av dem som ändå går vidare till gymnasiet inte klarar av att fullfölja sin utbildning.

Men det innebär inte att vi får glömma de elever som ligger före i kunskapsutvecklingen. Framför allt för deras egen skull. Målet med skolpolitiken är trots allt att alla elever ska ges möjligheten att nå sin fulla potential. Men också för allas vår skull. Vårt samhälle blir starkare om vi tar tillvara på begåvningar. Att blunda för dem är en tragedi på individnivå, liksom för samhället i stort.

Jag har en önskan när det gäller Skolinspektionens rapporter. När jag läser denna rapport letar jag efter information om vilka de fem framgångsrika skolorna är. Det framgår inte.

Här finns det utrymme för utveckling av Skolinspektionens rapporter. Det hade räckt med en stjärnmarkering av de skolor som är framstående för att förmedla den informationen. Det talas mycket om vikten av att lära av de framgångsrika. Det skulle underlätta mycket för de som vill få inspiration att förbättra sig, om de visste vilka skolor de ska vända sig till. Jag skulle gärna skrivit ett blogginlägg om kommunala skolor som föredömen på detta område – men jag vet inte vilka de är……

/