Ulla Hamilton om…..

I morse hörde jag ett inslag på radion som handlade om hur kommuner jobbar med att förbereda sina skolor för ev krigsfara. Regeringen kom nyligen med en ny förordning på området. Dessvärre tar regeringen inte hänsyn till att det finns ett stort antal fristående skolor, vid sidan om de kommunala skolorna, som också behöver beaktas i detta arbete.

Mot bakgrund av detta har förbundet idag skickat nedanstående skrivelse till skolminister Lotta Edholm.

Alla skolhuvudmäns ansvar vid krig och krigsfara

Regeringen har nyligen beslutat om ändringar i Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara mm.
Friskolornas riksförbund kan konstatera att förordningen endast behandlar de offentliga skolhuvudmännens ansvar och befogenheter och inte alls nämner fristående huvudmän och deras roll och ansvar för skolväsendet under krig och vid krigsfara.

Friskolornas riksförbund hemställer därför hos Regeringen om ändring i aktuell förordning på det sättet att alla skolhuvudmäns roller och ansvar förtydligas och fördelas på ett sätt som gagnar alla barn och elever i skolväsendet.

Bakgrund
Förordning (1991:1195) om skolväsendet under krig och vid krigsfara m.m. trädde i kraft den 1 augusti 1991. På 90-talet fanns färre fristående förskolor och friskolor än idag och det är inte förvånande att förordningen i första hand tar sikte på de offentliga skolhuvudmännen. Sverige har också varit förskonat från krigsfara och innehållet i förordningen har därmed inte känts helt aktuellt. Situationen idag är dock annorlunda. Dels har kriget i Ukraina visat att vi inte längre lever i ett samhälle utan risk för krigsfara, dels har pandemin Covid-19 visat att skolväsendet behöver ha en tydlig flexibilitet och möjlighet till omställning till olika scenarios där skolor kan tvingas stänga eller på annat sätt förändra undervisningen. Det stod också klart under pandemin att det är oerhört viktigt att allas ansvarsområden och befogenheter är tydliggjorda i förväg.

Det uppstod stora informationsbrister i alla delar i diskussionerna mellan Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Smittskyddet och Arbetsmiljöverket och skolhuvudmännen. De kommunala huvudmännen fick åtminstone mestadels, om än inte samordnad, information, medan de fristående huvudmännen utelämnades till kommunernas välvilja att informera vidare (med risk för att vissa viktiga delar missades att föras fram). I vissa regioner/kommuner ändrades informationsmöjligheterna till det bättre under tid, men i andra områden kvarstod att fristående förskolor och skolor fick söka information helt på egen hand eller via förbundet.

Samtidigt delade de fristående förskolorna och skolorna ansvaret med de kommunala exempelvis när det gällde vaccination, extra stöd genom elevhälsan och andra viktiga frågor i samband med skolgången för barnen och eleverna.
Idag är det de ordinarie reglerna i skolans författningar som gäller även vid höjd beredskap, om inte regering eller riksdag beslutar om något annat. Men om så skulle ske, gäller de nyligen beslutade förordningsändringarna, som trädde i kraft den 11 april 2023, endast den del av skolväsendet som en kommun eller region är huvudman för. Förordningen innehåller därmed inte några bestämmelser om fristående huvudmäns ansvar vid höjd beredskap. Förordningen talar om kommunens, regionens och statens ansvar samt vid ett tillfälle ”huvudmannens” ansvar, men det framgår inte om det avser huvudmannen i egenskap av kommun eller alla skolhuvudmän. Med tanke på förordningens innehåll utgår vi från att det är den kommunala skolhuvudmannen som avses.

Förbundet anser att det är olyckligt att förordningen är otydlig i det här avseendet. Förbundet anser också att det behöver tydliggöras vilket ansvar som fristående huvudmän har. Vi menar att alla skolhuvudmän kan och har en förmåga att bidra i händelse av kris, krigsfara och krig och att det bör framgå av förordningen.

Förskolan och skolan är samhällsviktiga verksamheter som behöver fungera och upprätthållas med hög prioritet även under fredstida kriser, höjd beredskap, krig och krigsfara. Alla huvudmän och rektorer, tillsammans med lärare, förskollärare och övrig personal behöver ha förmåga att ta ansvar för att skolverksamheten ska fungera och ge elever utbildning även i tider av osäkerhet och oro. Kan utbildningen bedrivas i för barn och elevers ordinarie verksamhet så långt det är möjligt begränsas den skadliga påverkan på både elevers lärande och mående.

För att det ska kunna fungera för alla berörda på bästa sätt under sådana förhållanden som det nu är fråga om, behöver lagstiftningen i alla sina delar vara mycket tydlig; både om vad som gäller i fråga om ansvar och om själva utbildningens bedrivande. Här menar vi att även fristående huvudmän och förskole- och skolenheters ansvar och roll på ett tydligt sätt behöver framgå i aktuell lagstiftning. Förbundet vill också framhålla att ett tydliggörande av ansvar och funktion även för fristående huvudmän i praktiken också kommer att underlätta för kommunerna att kunna fullgöra sitt ansvar enligt lagstiftningens krav.

Vi kan inte ha en situation vid krigsfara eller annan kris, då risken ändå är stor att informationsmöjligheterna brister till exempel genom att digitala kanaler stängts ned, och det är otydligt vad som gäller och vem som ska göra vad.
Det står klart att alla skolhuvudmän vill bidra med vad som krävs. Förbundet hoppas därför att Skolministern och Regeringen ser över aktuella författningar och vidtar
nödvändiga åtgärder i syfte att alla huvudmän ska kunna upprätthålla förskola och skola som samhällsviktiga verksamheter i händelse av kris, krigsfara och krig.

För Friskolornas riksförbund

Ulla Hamilton, vd

Gudrun Rendling, förbundsjurist

 

Läser i mediasammanställningen idag en intressant ledarartikel från Norran. Leo Wikberg skriver under rubriken ” Socialdemokraternas ovärdiga politiska spel” om valrörelsen och skolpolitiken. Det är en intressant reflektion av hur socialdemokraterna drev skolfrågan i valrörelsen. Han skriver;

”I utfrågningar inför valet blev det i det närmaste tragikomiskt då Magdalena Andersson gav intrycket att partiet bara har en skolfråga: stoppa vinster i välfärden. Om man krasst ser politik som ett spel är frågan om vinster i välfärden guld värd, men sett till hur stor påverkan frågan har i realiteten är partiets strategi mindre önskvärd. Att det blev just vinster i välfärden som blev det budskap som skulle pratas om i varje skoldebatt är politiskt tacksamt av flera orsaker. Det är en ideologiskt spänstig fråga, det är lätt att hitta enskilda fall där en skola inte lever upp till förväntningarna och det måste vara en socialdemokratisk partistrategs dröm att få måla ut de stora koncernens ledare som riktiga (rika) skurkar.”

Han fortsätter lite längre ner i artikeln;

”Den viktigaste anledningen till att jag inte lyfter frågan är dock att jag genuint upplever att den får för stor uppmärksamhet i förhållande till hur stor skillnad jag tror att det har potential att göra för svensk skola. Det är rimligt att ändra i systemet så att fuskare av olika slag inte kan utnyttja det, så som vi försöker göra med alla välfärdssystem.”

Han avslutar sin artikel med följande:

”Socialdemokraterna har väldigt mycket klokt att säga om skolan och det skulle göra mig mycket glad om de valde att prata om det lite oftare.”

Så långt Norran.

Det är intressant att friskolorna är så mycket i fokus i debatten, detta mot bakgrund av att fler än 8 av 10 grundskoleelever går i kommunala skolor. Varför är det inte lika intressant för journalister att noga följa och läsa Skolinspektionens rapporter efter granskningar av de kommunala skolhuvudmännens skolor? Är det inte lika viktigt att de elever som går där erbjuds bra undervisning? Dåligt fungerande skolor måste uppmärksammas oavsett huvudman.

Jag vill dela med mig av Skolinspektionens kommentarer till en granskning av en kommunal skola. En granskning som rimligtvis borde föranleda intresse och uppföljning, inte minst mot bakgrund av den miljö som dessa elever uppenbarligen vistas i varje dag. Men om någon har skrivit så har jag missat det.

Jag håller med Leo Wikberg i hans önskan om en värdigare skoldebatt, en debatt där skolans verkliga problem lyfts. Som till exempel hur vi tillsammans ändrar på det faktum att 18.000 lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Hur löser vi lärarbristen och vad innebär det faktum att mer än var fjärde elev i grundskolan har utländsk bakgrund, för skolarbetet?. Tänk om skoldebatten kunde handla om hur Sverige kommer till rätta med dessa problem. Vi kommer att lyfta dessa frågor på vår årsmöteskonferens den 27 april, ”Svensk skola i en ny tid.” Passa på att anmäla dig nu.

 

Nu till Skolinspektionens rapport från en granskning  av en kommunal skola

Några resultat från Skolinspektionens granskning.

Tillsynen visar att utbildningen inte utgår från styrdokumentens krav på att undervisningen ska bedrivas av legitimerade och behöriga lärare.

Ingen på skolan, varken rektorn eller lärare, tar ansvar för att eleverna ges undervisning i de ämnen som de ska ha undervisning i och att undervisningen utgår från kursplanerna. Oklarheten om vem som ansvarar för undervisningen innebär också att ingen lärare ansvarar för att följa upp elevernas kunskapsutveckling och på så sätt säkerställa att de utvecklas mot betygskriterierna.

Skolinspektionen bedömer att eleverna inte undervisas utifrån rätt kursplan beträffande ämnet svenska som andraspråk. Det innebär att undervisningen inte följer och omfattar ämnets syfte och centrala innehåll.

Skolinspektionen bedömer att skolan brister i sin skyldighet att erbjuda eleverna att frivilligt delta i undervisning i form av extra studietid. Extra studietid erbjuds inte i den omfattning och till alla elever som skollagen kräver. I vilken mån eleverna på skolan erbjuds extra studietid utöver den ordinarie undervisningen varierar i omfattning och är beroende på individuella lärares välvilja och tillgänglighet.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att identifiera, anmäla och skyndsamt utreda elevers behov av särskilt stöd. Tillsynen visar att lärare inte anmäler till rektorn när de bedömt att extra anpassningar inte är tillräckliga. Tillsynen visar vidare att det inte alltid görs en utredning av elevens behov av särskilt stöd då det anmälts att det kan befaras att en elev, trots extra anpassningar, inte kommer att uppfylla de betygskriterier som minst ska uppfyllas. Om en elevs behov inte anmäls och utreds eller inte utreds skyndsamt, riskerar eleven att helt eller i vart fall under en viss tid bli utan det särskilda stödet som eleven har rätt till.

Därtill brister skolan mot skollagens krav att eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas. Slutligen bedömer Skolinspektionen att det är otydligt vem på skolan som fattar beslut om åtgärdsprogram.

Skolinspektionen bedömer att alla elever på skolan som behöver studiehandledning på sitt modersmål inte ges sådan handledning.

Skolinspektionen bedömer att betygssättningen på skolan inte uppfyller lagens krav om att betyg ska beslutas tillsammans med en legitimerad lärare när den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas är olegitimerad.

Skolinspektionen bedömer att det finns brister i skolans arbete med att utreda elever med upprepad eller längre frånvaro. Avsaknaden av utredningar riskerar att leda till att effektiva åtgärder för att komma till rätta med elevens frånvaro inte sätts in i rätt tid, alternativt inte sätts in alls. Att en frånvaroutredning inte startas för alla elever på skolan med upprepad eller längre frånvaro riskerar att leda till att huvudmannen inte får kännedom om frånvaroproblematiken och inte kan vidta eventuella nödvändiga åtgärder på huvudmannanivå.

 

 

 

 

När den svenska skoldebatten emellanåt känns minst sagt inåtvänd och lätt klaustrofobisk kan det vara uppiggande med lite perspektiv, med en utblick mot världen.

The Economist har nyligen publicerat flera viktiga texter om USA:s så kallade ”charter schools” och om den alltmer utbredda amerikanska skolpengen – ”school vouchers”. Detta mot bakgrund av en pågående utbildningskris, inte minst i spåren av pandemin och skolnedstängningarna.

Det sägs inte så sällan att den svenska friskolereformen är världsunik såtillvida att friskolor hos oss får gå med vinst. Det är inte sant. (Den svenska reformen är visserligen världsunik, men det beror på att alla elever här kostnadsfritt kan välja en friskola.) Ett år innan den svenska friskolereformen introducerades en likartad skolreform i USA. Deras ”charter schools”, som är någon slags motsvarighet till våra friskolor, drivs av privata stiftelser eller företag och har framför allt varit ett sätt att lyfta kunskapsresultaten i socioekonomiskt svaga områden. I dag finns över 7 500 sådana skolor runt om i landet och sju procent av de amerikanska eleverna går i en charterskola – i vissa städer uppemot 40 procent. De kan drivas av föräldrar, lärare eller andra intressenter. Skolorna regleras på olika sätt från delstat till delstat, men många av dem är vinstdrivande. Andra lägger ut undervisningen eller andra delar av verksamheten på entreprenad till privata företag som tar ut vinst.

Resultaten har varit mycket uppmuntrande. Till skillnad från i Sverige har den amerikanska friskolereformen följts av att man blivit mycket mer noga med att både nationellt och lokalt testa elevers kunskapsresultat och följa upp dem. Därför vet man att i skoldistrikt där tio procent av eleverna skrivits in i charterskolor har testresultaten i matematik och läsning höjts med sex respektive tre procentenheter. (Tack vare det internationella kunskapstestet Pisa, som vi i Sverige får nöja oss med i brist på nationella utvärderingsverktyg, vet vi att också de svenska friskolorna bidragit till högre resultat. Skillnaden mellan friskoleelever och kommunala elever i Sverige uppgår till 10-13 Pisapoäng, justerat för elevernas socioekonomiska bakgrund.)

Ändå är inte charterskolorna helt okontroversiella. I USA, liksom i Sverige, pågår en debatt om vad som händer med de offentligt drivna skolorna. Men en studie från New Orleans visar att motsvarigheten till kommunala skolor som togs över av charterskolor hjälpte eleverna att höja sina matteresultat med 13 procentenheter. Och den tillgängliga forskningen visar också att skoldistrikt som blivit konkurrensutsatta av charterskolor ökar sin effektivitet, att konkurrensen leder till högre lärarlöner och att skoldistrikten i längden anpassar sig väl.

Trots goda resultat och charterskolornas inriktning mot de elever som är i störst behov av bättre utbildning – i områden dominerade av socioekonomiskt svaga grupper, ofta med afroamerikansk eller latinamerikansk bakgrund – fortsätter amerikanska politiker bråka om charterskolor. Inte så mycket demokrater mot republikaner, utan i första hand rör det sig om en inomdemokratisk fajt.

I delstaten New York rasar just nu en politisk strid där den demokratiska guvernören Kathy Hochul slåss för att införa fler charterskolor, skriver Economist. New Yorks skolsystem är USA:s största, med nära 1,1 miljoner elever! Charterskolornas elever överträffar regelbundet distriktsskolornas vad gäller testresultat. Och fattiga svarta och latinamerikanska elever höjde sig mest. Men här finns de, som liksom svenska friskolemotståndare, tycker att charterskolornas löften om valfrihet och sund konkurrens stinker kapitalism. Staden New Yorks tidigare borgmästare, demokraten Bill de Blasio, rullade därför tillbaka de reformer som företrädaren Michael Bloomberg, likaledes demokrat, genomfört för att öka valfriheten för stadens mest behövande barn.

Sedan kom Covid-19. I USA stängde man, till skillnad från i Sverige, under pandemin ner offentligt drivna distriktsskolor. Det fick lätt förutsägbara och katastrofala följder. De senaste två decenniernas återhämtning av kunskapsresultat i matematik och läsning (som möjliggjorts mycket tack vare de reformer som gett mer frekventa kunskapsmätningar och större valfrihet) tycks mer eller mindre ha utraderats bland nioåringar. Som Economist skriver: ”man kunde tro att USA skulle vara besatt” av denna dramatiska nedgång. Men icke. Joe Biden har inte gjort utbildning till sin hjärtefråga, och republikanerna är mer besatta av kulturkriget och Donald Trumps klammerier med rättvisan än något annat.

Men trots allt mullrar ett momentum för fritt skolval och friskolor under ytan. Charterskolorna var de enda som höll öppet under pandemin. Och när övriga elever hänvisades till hemundervisning insåg allt fler föräldrar de stora brister som finns inom det offentliga skolväsendet. Inte minst har det så kallade ”läskriget” – ”the reading wars” – härjat många offentligt drivna amerikanska skolor under de senaste tjugo åren. Det har visat sig, bland annat i detta utmärkta reportage i The New Yorker, att många elever i USA har lärt sig att läsa på fel sätt, med hjälp av fria associationer i stället för fonetik och tragglande. 2019 var det bara 47 procent av New Yorks elever i årskurs tre till åtta som ansågs vara duktiga på att läsa. Många föräldrar som suttit och läst med sina barn har upptäckt att barnen inte kan ljuda och helt enkelt gissar sig fram i en text i stället för att läsa den. Det har förvånat dessa föräldrar eftersom lärarna i skolan har varit mycket entusiastiska över barnens framsteg. Ännu mer förvånade blev de när det visar sig att skolan haft en helt annan uppfattning om hur man ska lära sig att läsa än den föräldrarna fått med sig från sin egen skolgång.

Allt detta gör att många fler – både politiker som New Yorks demokratiska guvernör, Kathy Hochul, och vanliga föräldrar – fått upp ögonen för vikten av fritt skolval och fristående skolor. Hochul vill nu avskaffa taket på 275 charterskolor i staden New York och i hennes budgetförslag för hela delstaten vill hon öka taket med 85 skolor och tillåta privata utbildningsanordnare att ta över ett 20-tal så kallade zombieskolor som har stängt.

Arizona införde i somras det mest liberala skolvalssystemet i USA och numera får alla elever, precis som det har varit i Sverige i 31 år, en skolpeng som de kan ta med sig till den skola de, eller deras föräldrar, själva väljer. Dock har Arizona, liksom Florida där ett liknande system precis införts, en hel del att lära av Sverige. Den svenska friskolereformen tillåter exempelvis inte, till skillnad från de amerikanska varianterna, skolorna att ta ut elevavgifter. Tänk om vi kunde vara lite stolta över det här hemma. Då skulle Sverige med råg i ryggen kunna välkomna amerikanska politiker som vill lära sig mer om hur man inför valfrihet i skolan på ett demokratiskt vis till oss.

Men på Friskolornas riksförbund låter vi oss förstås inte hejdas av den svenska skoldebatten. Vi lovordar de ambitiösa USA-politikernas politiska vilja och säger ”welcome to Sweden”!

/

Varför är det så svårt att behandla skolhuvudmän likvärdigt? Vi har sett detta oavsett regering. Under pandemin skickades den sk skolmiljarden till kommunerna. De skulle i sin tur se till att friskolehuvudmännen skulle få ta del av dessa pengar. I pressmeddelanden från regeringen stod det ” För att möta den tuffa utmaning som covid-19-pandemin har inneburit för skolan får Sveriges skolväsende dela på 1,25 miljarder i år. ”… ”Pengarna kan bland annat skapa förutsättningar för ökad undervisningstid, bättre arbetsmiljö för elever och lärare och användas för att smittsäkra verksamheten.” 

Tyvärr var det många friskolor om inte såg skymten av dessa medel. De stannade på kommunnivå i många fall. Nu är det dags igen, med ett statsbidrag som inte är rättvist. Ett statsbidrag som bara kommuner kan söka.

Därför har vi idag skickat ett brev till skolministern och påpekat att fristående förskolor inte kan söka det statsbidrag som regeringen har infört för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan. Det är ett viktigt statsbidrag. Vi har kontaktats av flera medlemmar som tydligt framfört att de önskat ta del av ett sådant statsbidrag för att kunna satsa extra på just sådana åtgärder som statsbidraget avser. Varför ska de föräldrar som valt en fristående förskola ”straffas” på detta sätt kan man undra. Här är skrivelsen i sin helhet.

Möjligheter för alla skolhuvudmän att söka riktade statsbidrag för utbildning

Riksdagen har uttalat att det ska råda lika villkor så långt möjligt mellan elever som väljer en kommunal respektive fristående skolhuvudman för sin skolgång, vilket framkommer till exempel i prop. 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 238, som riksdagen antog 2010. Det innebär också att resursfördelningen så långt möjligt ska ge en likvärdig skolgång för eleverna oavsett vilken skola de väljer.

Friskolornas riksförbund hemställer därför hos Regeringen att ändra statsbidragsförordningarna på det sättet att alla skolhuvudmän ges möjlighet att söka riktade statsbidrag, så att inte elever i fristående förskolor och skolor missgynnas vid resursfördelningen.

Bakgrund

Skolhuvudmännen finansierar i huvudsak sin verksamhet genom skattemedel. Förutom generella statsbidrag, skatteintäkter och den skolpeng som respektive kommun ersätter fristående förskolor och skolor med, finns också möjlighet för skolhuvudmännen att söka riktade statsbidrag via Skolverket och ibland från andra myndigheter. De olika statsbidragen tillgängliggörs på Skolverkets hemsida och där framgår också de särskilda bestämmelser som gäller för varje bidrag, exempelvis vem som kan söka, vad statsbidraget är tänkt att användas till och eventuell återrapportering till Skolverket eller annan myndighet.

Friskolornas riksförbund har vid flera tillfällen noterat och ifrågasatt fördelningen av de riktade statsbidragen, då alla skolhuvudmän inte ges möjlighet att på lika villkor att söka dessa bidrag. Några av de större bidragen har inte fördelats på lika villkor och fristående verksamheter har utestängts från att ta del av dessa. Det gäller till exempel den så kallade Skolmiljarden. Bidraget syftar till att bidra till goda förutsättningar för att minska de negativa effekterna på elevers kunskapsutveckling och hälsa till följd av covid-19-pandemin. Skolmiljarden fördelades utan att huvudmännen behövde söka bidraget. Men fristående skolhuvudmän fick inte ta del av bidraget alls, trots att deras elever har drabbats på samma sätt av pandemins konsekvenser. Det har varit helt upp till kommunernas goda vilja om de önskat fördela delar av bidraget även till de fristående huvudmännen. Vissa kommuner har delat bidraget utifrån ett elevperspektiv, dvs. delat ut bidraget till alla skolor utifrån antalet folkbokförda elever i kommunen. Flertalet kommuner har dock använt resurserna för sina egna verksamheter.

Ytterligare ett statsbidrag som fristående förskolor stängs ute från att söka är statsbidraget för kvalitetshöjande åtgärder i förskolan. Det är ett viktigt statsbidrag och förbundet har blivit kontaktade av flera medlemmar som tydligt framfört att de önskat ta del av ett sådant statsbidrag för att kunna satsa extra på just sådana åtgärder som statsbidraget avser.

Statsbidrag för barn som inte är folkbokförda i Sverige, liksom statsbidraget för papperslösa barn är också exempel på sådana bidrag hos Skolverket som inte fristående huvudmän kan söka. Där anges att det endast är kommuner som kan söka den typen av statsbidrag för eleverna. Det som dock är betydligt vanligare och därmed mer svårhanterat är de bidrag som Migrationsverket fördelar för asylsökande barn och elever. Även där är endast kommuner behöriga att söka – även om barnet direkt börjar i fristående verksamhet. Det innebär att fristående förskolor och skolor som tar emot dessa barn är helt hänvisade både till om kommunerna väljer att ansöka om bidrag och även om så sker, när kommunerna väljer att betala ut bidraget. Fristående huvudmän kan få vänta upp till ett år på ersättning för eleven.

Förbundet har som ovan nämnts tidigare påtalat i flera remissyttranden samt också i tidigare kontakter med skolministrar och departement; orättvisan i att inte alla skolhuvudmän kan söka ett visst riktat statsbidrag, men utan resultat eller förklaring till skillnaderna hittills. Förbundet hoppas nu att Skolministern och den här Regeringen vill bidra till lika villkor för de elever som valt en fristående förskola eller skola så att statsbidrag för sådana åtgärder som är viktiga för alla elever, oavsett vilken skola de valt, kan fördelas till alla huvudmän.

/

 

 

Den som hälsar på åttaårige Samuels familj i en vanlig radhuslänga får med sig instruktioner på vägen dit – nästan som i en agentfilm: ring inte på dörren!

Samuel är som så många andra barn med NPF-diagnoser mycket känslig för yttre intryck. Samuel är en så kallad hemmasittare. Han har över 50 procents skolfrånvaro. I det senaste numret av Magasinet Filter ingår en så kallad ”tung granskning” av den svenska skolplikten och hur den gör livet ännu värre för de många barn som av olika anledningar inte kan gå till skolan.

Den senaste tiden har rapporterna om dem som kallas hemmasittare duggat tätt. I damtidningen Femina kan vi bland annat läsa om Petra, vars son har suttit hemma i flera år, och hennes kamp för att få skolan att anpassa miljön så att han kan komma tillbaka. Petras dagbok under dessa år av kamp är skrämmande läsning. ”Vi har skolplikt i det här landet men ett barn kan bara sluta vara i skolan utan att något händer”, säger hon till Femina.

I Sundsvalls Tidning intervjuas Anna, mamma till Nova och Alva. Alva kraschade i årskurs åtta och återvände aldrig till skolan, Nova blev hemmasittare redan i förskoleklass. ”Jag har en klump i magen nästan varje dag”, säger Anna.

Felicia, 22, i Kristinehamn berättar för NWT om hur hon blev hemmasittare som 13-åring och ett par år senare försökte ta sitt liv. Numera har hon läst in gymnasiet på Komvux och är numera på väg tillbaka. Men för alla slutar det tyvärr inte lika lyckligt.

Och ofta stjälper skolan mer än den hjälper dessa barn och deras föräldrar. I Filter lämnar Samuels föräldrar, Malin och Peter, en skakande redogörelse för hur de, efter ännu ett rektorsbyte på Samuels förskola, fick förklara ännu en gång varför deras son var i behov av att en specifik pedagog mötte honom på morgonen för att han skulle kunna känna sig trygg och våga komma dit. Rektorn svarade kort och koncist:
Förskolan håller inte alls med om att Samuel har ett sådant behov. Enligt föräldrarna gick rektorn därpå till motangrepp med en kommentar kring Samuels brors rufsiga hår.

– Det vore ju synd med det förtroendet vi har för varandra, om vi skulle behöva börja göra orosanmälningar.

Skolan ägnar sig alltså åt utpressning mot föräldrar som ger allt de har för att få sin son att gå till förskolan. Det rör sig, kan vi läsa i Filter, exempelvis om att sitta på en kall parkeringsplats utanför förskolan i timmar för att invänta att Samuel lugnar ner sig och är redo att gå in. De flesta dagar förgäves.

Av Filterreportaget framgår att skolplikten – inte minst sedan den skärptes 2011 – är en bov i dramat. Här ges en intressant och viktig historisk skildring till varför det ser ut som det gör. Sedan tidigare vet vi att många som hellre undervisar sina barn hemmavid, kanske på grund av att de mobbats i skolan eller för att föräldrarna tycker att skolan är undermålig, tvingats fly till Åland för att bedriva hemundervisning. I Finland har man nämligen en läroplikt i stället för skolplikt. Men som tydliggörs av reportaget i Filter drabbar skolplikten även de så kallade hemmasittarna. Det är enligt skollagen förbjudet med distansundervisning i Sverige. Även om man sedan ett par år i teorin kan erbjuda digital hemundervisning så har hittills inte ett (1) enda godkännande utfärdats av Skolinspektionen.

Samuels föräldrar Malin och Peter vill helst bedriva hemskola för sin son. Men med svensk lagstiftning planerar de i stället en flytt.

– Det handlar bara om att vi ska orka genomföra det, säger Malin till Filter.

Dessvärre kompletterar Filter detta skakande reportage med en podd där de skyller mycket på friskolor, som sägs ha utarmat kommunala resurser. Men det är knappast resursbristen som får en rektor som uppmanas följa lagen att hota med orosanmälningar till socialtjänsten. Det är den kalla byråkratins maktfullkomlighet. Man kan tycka att det är en självklarhet att vi i ett land med så högt skattetryck som i Sverige skulle ha råd att satsa lite mer på barnen med störst behov. Det är trots allt kommunerna som själva väljer hur de prioriterar i sina budgetar. Snålheten får inte skyllas på friskolor.

Faktum är att vi på Friskolornas riksförbund som av en händelse arrangerade ett seminarium om hemmasittare i förra veckan. Där fick vi se prov på tre friskolor som står längst fram vid fronten i kampen om att få tillbaka dessa elever till skolan:

På Internationella Engelska Skolan i Fröslunda, Eskilstuna (som jag skrivit mer om här), jobbar Annelie Johnsson som socialpedagog. Hon berättade under vårt seminarium om de på IES Eskilstuna jobbar med särskilda rum med ”mjuk miljö” där elever som inte riktigt klarar av klassrumssituationen får jobba ostört och med stöd från elevhälsoteamet. Annelie gör också hembesök hos de elever som inte klarar av skolan. Hon bjuder dem på pizzalunch (eller vad eleverna nu väljer), som ofta intas i tystnad, för att steg för steg förbereda dem för ett återinträde inom skolans väggar.

Lena Schmidt, som är skolchef på Utbildningspedagogik, som driver resursskolor för elever med särskilda behov (och vars skola Lunaskolan i Bromma jag skrev om här), förklarade hur de målmedvetet och under lång tid jobbar för att odla och stärka relationen till både elever och föräldrar och så lyckas locka tillbaka hemmasittarna.

Sirkka Persson, som varit rektor på Kringlaskolan i Södertälje (numera Innovitaskolan), och har skrivit den viktiga boken ”Från hemmasittare till återvändare” om sitt framgångsrika arbete med elever med problematisk skolfrånvaro, förklarade att ”vi måste äga problemet – det handlar om hur skolan är uppbyggd” för att passa elever som inte befinner sig inom den normala ramen.

Och Aggie Öhman, från Prestationsprinsen, som jobbar med flera skolhuvudmän kring hur man systematiskt kan arbeta med att minska skolfrånvaro, levererade en hel del hårda sanningar: ”Vi jobbar inte enligt skollagen”, som ett exempel på att skolorna och dess huvudmän behöver ta frågan på betydligt större allvar. I en kommun där hon jobbat hade man uppskattningsvis 600 hemmasittare, men hade bara gjort 100 frånvaroutredningar. Aggie Öhman underströk också att insamlingen av data kring frånvaro behöver bli betydligt bättre – vi vet inte i dag exakt hur många elever som sitter hemma, men en uppskattning är mellan 20 000 – 50 000. Å andra sidan: ”Data gör ingen glad om man inte vet vad som ger effekt.”

Och apropå skolplikten, som jag frågade om den hjälper eller stjälper, svarade Aggie att – den stjälper. Först 2021 kom Skolverket fram till även giltig frånvaro (anmäld av vårdnadshavarna) är ett problem, exemplifierade hon. Sirkka Persson höll med om att skolplikten är ett problem i sammanhanget: ”Den trycker eleverna längre bort”, sa den tidigare superrektorn i Södertälje. Och den efterlevs ju inte ens ändå – Sirkka berättade att hon stött på en elev som inte haft någon kontakt med sin skola på två år!

Jag rekommenderar varmt att du som läser detta också tar del av vårt seminarium som vi streamade och som i efterhand kan ses exempelvis här nedan. Vi behöver ta skolans verkliga utmaningar på mycket större allvar. Allt är faktiskt inte friskolornas fel, Filter. Inte sällan är företrädare för friskolor föregångare i att hantera de riktiga problem som finns inom skolans värld.

Se gärna även våra korta intervjuer med Sirkka Persson, Annelie Johnsson och Lena Schmidt här nedan:

I dag publicerade Skolinspektionen sin årsgranskning för 2022 och kom med tre rekommendationer till regeringen. Det handlar om att höja kraven på ekonomisk stabilitet, översyn av de undantag som Waldorfskolor har samt tydligare samordning mellan bestämmer som gäller tillsyn och de statliga stödjande insatserna.

Skolinspektionen skriver att en relativt stor andel av de enskilda huvudmännen har en känslig ekonomisk situation och att det riskerar att skapa kvalitetsproblem och risk för nedläggning. Det sätter debatten om friskolors överskott i ett mer nyanserat ljus.

Vi har sagt det förut och det förtjänas att upprepas.

– Skolinspektionen har rätt i att friskolor behöver en ekonomisk buffert, också kallat för vinst, för att klara svårare perioder. Detta sätter diskussionen om en minskad skolpeng för friskolor i blixtbelysning. Vi utgår från att regeringen tar till sig av Skolinspektionens rekommendationer om förutsättningar för en långsiktigt hållbar ersättningsmodell som gynnar kvalitet. I dag är den genomsnittliga rörelsemarginalen 3,5 procent, före skatt. Det finns också en stor oro för vilka effekter som inflationen medför med tanke på att skolpengsmodellen inte beaktar inflation. Av 568 grundskolehuvudmän så är det 537 som har bara en eller två skolenheter. Så ser branschen ut. Det är dessa små verksamheter som är sårbarast.

I övrigt innehåller också Skolinspektionens rapport andra intressanta aspekter, som till exempel vikten av ledarskap och studiero. Detta kommer jag att återkomma till.

Det sägs ofta att lärare är viktiga och det är sant. Men vad eleverna lär sig i skolan är också viktigt. Inger Enkvist är en flitig skoldebattör som ständigt påminner om vikten av fokus på kunskap i skolan. Den 6 mars presenterade hon sin senaste bok ”Kunskap i kris. Ideologier i svensk skola på 2020-talet.” Hon beskriver i boken hur Sverige steg för steg låtit ideologiska element tränga undan ämnesstudier. Aspekter som mångkultur, jämlikhet, genusteori och hållbar utveckling samtidigt som det blir allt tydligare hur viktigt det är att ha grundläggande ämneskunskaper i dagens samhälle. Det ska bli intressant att läsa hennes bok.

Om måndagen började med en ny bok så avslutades den med ett jubileum. Stiftelsen Teach for Sweden firade 10 år på Nobelmuseet. Tfs, som de kallar sig, ingår i en globalt nätverk -Teach for all. Syftet är att se till att så många barn och ungdomar som möjligt kan få undervisning av en utbildad lärare och därmed nå sin fulla potential. Lärarbristen är ett problem som diskuteras alldeles för lite. Teach for Sweden bidrar till att åtgärda bristen genom sitt program som erbjuder personer mitt i livet att byta karriär för att bli lärare. Och erfarenheten från åren har visat att intresset är mångdubbelt mycket större bland ämneskunniga akademiker än antalet platser.

Under de 10 år som gått har Tfs bidragit till att utbilda nästan 400 akademiker, tillsammans har de undervisat 40 300 elever på 230+ skolor i 100 kommuner. Den som läser Tfs Impactrapport inser vilket viktigt jobb de gör. Till glädje för såväl de blivande lärarna, deras elever, förmodligen också för deras lärarkollegor och inte minst för Sverige. Bristen på lärare inom matte, naturvetenskap och teknik är stor. Varje ny kunnig lärare inom dessa ämnen gör stor skillnad.

Lärarbristen slår särskilt hårt mot skolor i så kallade utsatta områden, där det oftast är så att de elever som går i dessa skolor verkligen har behov av kunniga lärare. Att 18000 elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet illustrerar också behovet.

Vi gratulerar Tfs till de första tio åren, vi hoppas de får mer stöd för sin verksamhet så att de kan ta emot ett större antal sökande. Det behövs.

Och jag vill särskilt tacka för de oerhört starka berättelser som återgavs av en man som kom till Sverige som flyktig från Syrien 2015, och som nu jobbar som lärare i Sverige, en kvinna från Ukraina som berättade om hur lärare gör allt för att förmedla kunskap till sina elever i det krigsdrabbade Ukraina, en kvinna från Armenien som delade med sig av liknande undervisningsförhållanden från sitt land och en man, född i DDR, som nu jobbade Österrike med Teach for all, uppfylld av det viktiga i att se till att så många barn som möjligt kan nå sin fulla potential. Deras berättelser berörde och var och en inser vilken stor skillnad en duktig ämneskunnig lärare kan göra för barn runt om i världen. Lärarbristen borde stå högt på agendan. Två frågor infinner sig

Varför vill inte fler ämnesduktiga bli lärare?

Varför kan inte Tfs få resurser så de kan erbjuda fler platser?

Det har blossat upp en debatt om sänkt skolpeng. I dag har också skolminister Lotta Edholm tydliggjort att friskoleföretagens vinstutdelning ska regleras och häromdagen sa hon att friskolorna ska få mindre pengar. Det första är ingen stor nyhet för de som vet vad Tidö-avtalet innehåller. Det anger att den frågan ska utredas. Samma sak gäller skolpengen. Även den frågan ska utredas.

Vi har inte sett några utredningsdirektiv för vare sig den ena eller andra utredningen. Än mindre har vi sett några förslag från någon utredning som ännu inte är tillsatt.

Förslag måste utredas innan något beslut kan fattas. Det är bra kutym för en demokrati. Vi har från förbundets sida välkomnat att skolpengsfrågan utreds ordentligt. Vi vill veta om det som påstås stämmer – att kommunen har kostnader som de behöver kompenseras för. Om det stämmer så måste man hitta en lösning för detta – en lösning som inte sänker friskolornas ersättning. 

Det är alltså en bra sak att regeringen och skolminister Lotta Edholm vill göra en utredning och jag förutsätter att man i den förutsättningslöst tittar på vilka kostnader kommuner egentligen har för att bedriva skolor och att ersättningssystemet, med den utgångspunkten, blir mer rättvist för alla elever, oavsett skolhuvudman.

I Tidöavtalet mellan regeringspartierna och samarbetspartiet står: ”Ny likvärdig skolpeng. Steg tas för att införa en nationellt bindande skolpengsnorm i syfte att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i det svenska skolväsendet i hela landet.”

Det tycker jag är en lovvärd och lovande ambition. Så nu återstår det att se vad det blir för utredningsdirektiv och vad sedan utredningen kommer fram till efter ett noggrant opartiskt arbete.

/

 

 

Debatten om betygsinflation fortsätter – och den är viktig. Sverige behöver komma till rätta med betygsinflationen i såväl fristående som kommunala skolor, och Friskolornas riksförbund har länge krävt att betygsystemet ska kvalitetssäkras, inte minst handlar det om att betygskriterierna måste bli tydligare.

Det är viktigt för både den enskilda eleven och för samhället i stort att vi har rättvisa betyg i skolan som mäter den faktiska kunskapsutvecklingen.

Och för att bredda perspektivet i betygsfrågan så kan jag konstatera att sk ”glädjebetyg” faktiskt inte är det enda problemet. Det förekommer också att elever får för låga betyg i förhållande till vad de kan.

Under ett digitalt medlemsmöte i slutet på förra veckan bad vi tre av våra medlemsföretag, friskolorna Fryxellska skolan i Västerås, Ebba Brahe-skolan i Nacka och Katarinaskolan i Uppsala – varav åtminstone två har fått höra att de sätter för låga betyg – att berätta om hur de jobbar för att åstadkomma en mer rättvisande bedömning av sina elever.

Alla tre har en rutin som innebär att de elever som precis börjat i första årskursen får göra diagnostiska prov. Det borde vara en självklarhet kan man tycka, men så är inte fallet. Resultaten på de diagnostiska proven visar ju var eleven befinner sig kunskapsmässigt. Utan denna information, hur kan man då veta vad skolan behöver sätta in för eventuella stödåtgärder och hur elevens kunskap utvecklas under tiden i skolbänken?

Samtliga tre skolor jobbar också med digitala prov, vilket gör det lättare och mindre tidskrävande att rätta. Täta provtillfällen, vilket möjliggörs med hjälp av digitala prov, har också i studier visat sig minska den stress många elever upplever vid varje enskilt provtillfälle och öka inlärningen. Här finns mycket att göra i svensk skola för att öka inslaget av digitalisering kring prov och bedömning. Titta gärna på min intervju med det svenska företaget Duggas vd, Peter Wilcke, om hur ett av många digitala verktyg på marknaden underlättar livet för både lärare och elever.

Slutligen har samtliga skolor också initierat samrättning av nationella prov för att säkerställa likvärdighet i bedömningen och stävja såväl glädjebetyg som underbetyg. Två av skolorna jobbar också tillsammans med andra skolor för att rätta gemensamt över skolgränserna. Här har friskolenätverken i respektive städer spelat en stor roll för att hitta samarbetspartner som man redan har börjat bygga förtroendefulla relationer med.

Mer kan göras på skolor runt om i landet – såväl fristående som kommunala. Vi ställer upp för våra medlemsföretag och förmedlar gärna kontakter till andra skolor och bistår gärna efter bästa förmåga med tips och råd om hur man kan utveckla sitt arbete i denna viktiga fråga.

Lyssna också gärna på min intervju med betygsexperten Per Måhl, som bland annat pratar om hur viktigt det är att det är lärarprofessionen som får äga betygsfrågan. Det går inte, menar Måhl, att som Skolverket vill, ta fram statistiska modeller för hur betyg ska sättas. Om betygen ska spegla vad eleverna faktiskt kan är det bara lärarna som faktiskt vet det.

/

 

Under 2023, från den 24 februari fram till årsskiftet, kommer Friskolornas riksförbund belysa några av de utmaningar svensk skola står inför, lyfta forskning och goda exempel på hur skolor har hittat lösningar, genom en digital informationssatsning i några av våra största medier. Vi vill bidra till en mer konstruktiv, utvecklande och framåtsyftande skoldebatt.

Det handlar till exempel om frågor som:

Betyg och bedömning, och behovet av ett kvalitetssäkrat betygssystem med kunskap i fokus.

Vikten av ledarskap i skolan.

Exempel på hur systematiskt kvalitetsarbete skapar möjligheter till kunskaps- och personlig utveckling, gemenskap, inkludering, delaktighet och likvärdighet.

Kvalitet och definition av vad som är kvalitet – till exempel elevhälsa.

Hur säkerställer vi att elever med särskilda behov får det stöd som de behöver?

Utmaningarna för resursskolor – friskolor för elever med särskilda behov.

Kvalitet i skolsystemet i stort – det vill säga exempelvis samordnat skolval och en rättvis skolpeng.

Hur löser vi frågan om lärarbrist och att skolan behöver bli en mer attraktiv arbetsgivare?

För att bara nämna några aktuella och viktiga frågor som berör alla – oavsett huvudmannaskap.

Som branschorganisation företräder vi våra medlemmar, varav den stora majoriteten är små friskolor med bara en eller två skolenheter. Vi, liksom våra medlemmar, vill bidra till att utveckla svensk skola. Det ingår i vårt uppdrag att lyfta och belysa de utmaningar svenskt skolväsende står inför och de systemproblem som redan konstaterats av såväl verksamheter som ansvariga myndigheter och företrädare. Vi ser det som vår skyldighet att delta i debatten.

Vi anar att detta initiativ kommer att ifrågasättas. Några av de röster som hörs i skoldebatten bevakar det vi gör och de verkar ibland hellre vilja misstolka våra budskap, snarare än att bidra till gemensamt fokus för bättre utbildning för våra barn och ungdomar. Det skapar ett osunt klimat som bidrar till rädsla. Så kan vi inte ha det. Vi måste kunna tala och debattera om svensk skolas verkliga utmaningar.

Vårt fokus ska alltid vara att arbeta för att skapa bättre förhållanden för barn och ungdomar att få utvecklas, samt för alla skolhuvudmän, skolaktörer och alla de som arbetar i eller på något sätt är berörda av svensk förskola, grundskola eller gymnasieskola, genom samverkan och samarbete med våra medlemmar, forskare, experter och sakkunniga i de utmaningar som vi ser är skolans verkliga problem. Och det gör vi genom att påverka beslutsfattare i rätt riktning utifrån dessa perspektiv.

Därför är vi också stolta över det arbete som sker inom ramen för Ifous, där Friskolornas riksförbund, SKR och Idéburna skolors riksförbund arbetar tillsammans för att öka den praktiknära forskningen i Sverige. Ett arbete som syftar till att stärka skolans vetenskapliga grund.

 

Vi inleder informationssatsningen med att lyfta ett samtal mellan betygsexperten Per Måhl och mig. Lyssna här!