Ulla Hamilton om…..

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

I DN idag kan vi läsa en debattartikel av två statsråd. De vill göra friskolereformen och konfessionella skolor ansvariga för radikaliseringen i det svenska samhället. 85 procent av alla grundskolebarn går i kommunala skolor. Ministrarna menar att friskolereformen är grogrund för islamiseringen i Sverige. De flesta konfessionella friskolor är kristna, av knappt 70 är ca 11 muslimska. Enligt utredningen ”Nya regler för skolor med konfessionell inriktning, SOU 2019:64” så gick det drygt 9.400 elever i en grundskola med konfessionell inriktning läsåret 2018/19, det motsvarar knapp en procent av grundskolans elever. Och då är det stora flertalet konfessionella skolor, som nämnts ovan, kristna. Man kan undra vad Svenska kyrkan tycker om denna debattartikel. De var, med ärkebiskopen i spetsen, mycket kritiska i sitt remissvar till förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionella skolor.

Vi vet att det finns alltför många skolor som inte fungerar och att det riskerar att leda till att barn och ungdomar hamnar i kriminella gäng. Självfallet måste detta åtgärdas. Det borde vara gjort för länge sedan. Skolor måste fungera. Här har alla skolhuvudmän ett stort ansvar – inte minst de kommunala. Där återfinns som sagt det stora flertalet barn i skolåldern. Vi har under senare år sett exempel på skolor, varav flera finns i utanförskapsområden – typ Storvretskolan i Botkyrka, Sjumilaskolan i Göteborg, Rosengård i Malmö – som har uppenbara brister när det gäller ledarskap och ordning och reda. Det finns skolor där en majoritet av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det finns ingen naturlag som säger att bara för att barn bor i ett utanförskapsområde så klarar de inte skolan. Tvärtom konstaterar Skolinspektionen att det finns exempel på skolor som klarar detta utmärkt ”trots utmanande elevunderlag”. Men tyvärr är det många som inte gör det. Här ligger en stor del av problemet. Detta var ett av de ämnen som vi tog upp på vår höstkonferens i september.

Men ministrarna vill inte se detta – de vill klämma åt friskolorna. De skriver att ”Svensk skola ska inte vara en tummelplats för extremism och radikalisering”. Det är det ingen som vill. Sedan kommer nästa besked ”vi vill reformera friskolesystemet i grunden”. Nu handlar det plötsligt om alla friskolor.

Det är intressant att de blandar in offentlighetsprincipen i sin artikel. De skriver ”I dag kan polis och säkerhetspolis dela med sig av vissa sekretessbelagda uppgifter till skolor om det exempelvis kan motverka terrorism och att personer med kopplingar till våldsbejakande extremism agerar inom skolan. Men eftersom fristående skolor inte omfattas av offentlighetsprincipen gäller dessa regler i dag bara kommunala skolor.” Kopplingen till offentlighetsprincipen är uppenbart ägnat att vilseleda.

För att driva friskola i Sverige krävs det tillstånd av Skolinspektionen. Sedan 1 januari 2019 gäller en ny lagstiftning i Sverige. Den sk ägar- och ledningsprövningen innebär en skärpt granskning av alla ledande befattningshavare i friskolor, och ägare. Ministrarna konstaterar i sin artikel att flera skolor har stängts. Anledningen till detta, vilket givetvis är helt rätt, är för att tillsynsmyndigheten Skolinspektionen har fått information, via Säpo eller på annat sätt, om att skolorna inte lever upp till kraven. Då ska de stängas. Det kan tex vara att ägarna inte är lämpliga. Skolinspektionen skriver på sin hemsida att

”Personer som ingår i ägar- och ledningskretsen ska även i övrigt bedömas lämpliga. Vid lämplighetsprövningen ska viljan och förmågan att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna, laglydnad i övrigt och andra omständigheter av betydelse beaktas. Var och en i ägar- och ledningskretsen måste bedömas lämplig. Det räcker alltså med att en person bedöms olämplig för att kraven inte ska anses vara uppfyllda. ”

Ägar- och ledningsprövningen görs nämligen genom att myndigheten kontrollerar individernas bakgrund, befattningshavare och ägare av friskolor,  via bl a belastningsregistret, skattemyndigheternas register och kronofogdens register. Det finns inget som hindrar att den som misstänker att det är ”fel personer” som står bakom tex en tillståndsansökan eller en befintlig friskola tipsar Skolinspektionen. Inga av dessa informationskanaler är på något sätt beroende av offentlighetsprincipen. Tillsynsmyndigheten har tillgång till all den information som den behöver, inklusive fullständig insyn i friskolornas ekonomi.

Radikalisering och den ökade brottsligheten är ett stort problem i Sverige som måste tas på allvar. Skolan spelar givetvis en viktig roll i detta sammanhang, men vad som händer utanför skolan är minst lika viktigt, om inte viktigare. Jag beklagar att landets inrikesminister och justitieminister nu förminskar detta enorma samhällsproblem till att handla om friskolereformen och att förbjuda konfessionella skolor.

En lite fråga kan vara på sin plats – Hur många av de som under senare tid har ägnat sig åt våldsbejakande islamism och bidragit till radikaliseringen har gått i kommunala respektive fristående skolor?

/

Denna pandemi-höst finns det ett stort antal utredningar som innehåller förslag som påverkar förutsättningarna för att bedriva fristående verksamheter på omsorgs och skolområdet. Nyligen gick remisstiden ut för utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg (SOU 2020:34)”. Förslaget innebär bland annat ett etableringsstopp för sk pedagogisk omsorg, vilket omfattar bl a det som förr kallades för dagmammor.

Utredningens föreslår en hel del som berör fritidshem, men jag tänkte i detta inlägg fokusera på det som berör pedagogisk omsorg. Vår jurist Gudrun Rendling har skrivit ett särskilt yttrande i utredningen som jag tänkte dela med mig av men först några kommentarer om utredningens uppdrag och förslag.

Utredningens uppdrag var att

• kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnet för lärande samt
• att utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar  inför start i förskoleklass kan främjas.

Likvärdighet är ett mycket populärt begrepp som används ständigt när det gäller bl a omsorgs- och skolfrågor. Och det är viktigt med likvärdighet. Men det är också viktigt att beakta att individer är olika och har olika behov och att det därför behövs en mångfald. Pedagogisk omsorg är ett alternativ som föräldrar väljer för att det passar deras barn bättre än formen förskola. Det utredningen gör är att de i sin analys jämför två helt olika verksamhetsformer – pedagogisk omsorg och förskola – utan att beakta att det aldrig har varit tanken att dessa ska vara helt jämförbara alternativ.

Det är ligger nära till hands att tro att detta förslag har sin grund i debatten om segregation och att det finns en önskan om att barn från invandrarfamiljer hellre ska gå i en förskola än en pedagogisk omsorg. Samtidigt är det viktigt att inse att frågan är större än så. Diskussionen kring förslaget om att alla 2-åringar borde gå i förskola illustrerar också väl konflikten mellan föräldrarnas rätt och politikens önskemål.

Du kan läsa hela vårt remissvar här.

Gudrun Rendling, vår förbundsjurist, var expert i utredningen och skriver följande i sitt särskilda yttrande:

”I utredningen har getts möjligheter för experterna att lämna särskilda yttranden, om så önskas. Jag tar därför tillfället i akt och vill framföra följande rörande den del av utredningen som avser förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg.

Det finns olika skäl till att det idag bedrivs pedagogisk omsorg; dels skäl som utgår från kommuners behov av att anordna barnomsorg t.ex. i glesbygd där det är svårt att bygga upp förskolor med tillräcklig geografisk närhet för barnen som ska gå där, dels skäl som utgår från föräldrars önskemål om barnomsorgsform. Den största anledning till att föräldrar önskar verksamhetsformen pedagogisk omsorg är utifrån deras syn på barnets bästa. Det handlar om barn som kan ha svårt att komma tillrätta i större barngrupper, barn som är infektionskänsliga eller andra skäl som gör att föräldrar anser att pedagogisk omsorg är den form som passar barnet bäst. Föräldrar har ett vårdnadsansvar enligt Föräldrabalken och ett ansvar att alltid ha barnets bästa för ögonen genom FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), som Sverige nu antagit som egen lag. Av Barnkonventionens artikel 3 ska alltid alla åtgärder som rör barn i första hand utgå från vad som bedöms vara barnets bästa.  Av Föräldrabalken, men också av artikel 5 i Barnkonventionen, framgår att det är föräldrarna, vårdnadshavarna mer specifikt, som ska tolka vad som är bäst för barnet. Föräldrars möjlighet att välja omsorgsform för sina barn, dvs. att ta hand om sina barn själva, välja pedagogisk omsorg eller förskola, anser jag vara av allra största vikt. Det är på samma sätt av största vikt för samhället och tillväxten att staten kan anordna barnomsorg under den tid föräldrar arbetar eller studerar. Till sist är det självklart av största vikt för barnet (och på sikt samhället) att ge barn en omsorg som stimulerar barnets utveckling och lärande. Då måste det också finnas valmöjligheter för föräldrar så att de kan tillgodose vad som är bäst för barnet.

I direktiven till utredningen sägs, angående pedagogisk omsorg, att utredningen ska

– kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande,

– utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Utredningen har enligt min mening tagit fasta på den andra punkten och i själva kartläggningen och analysen utgått från huruvida barn i pedagogisk omsorg jämfört med barn i förskola har likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass. Jag bedömer alltså att frågan om huruvida den pedagogiska omsorgen stimulerar barns utveckling och lärande inte tillräckligt utretts, utan framförallt om förutsättningarna är desamma för dessa barn som för de barn som går i förskola. Svaret på den frågan är självklart nej – pedagogisk omsorg och förskola är två olika saker, med olika verksamhetsinnehåll. Om tesen är att själva kartläggningen ska visa att förutsättningarna inte är likvärdiga, så mynnar självklart analysen också ut i att så inte är fallet.

Det är idag inte obligatoriskt för barn att delta i förskoleverksamhet, även om det är obligatoriskt för kommunen att erbjuda allmän förskola från det att barnet fyllt tre år. Det innebär att det finns många olika möjligheter för barnets pedagogiska utveckling och stimulans; att barnet tas om hand hemma, att barnet går i pedagogisk omsorg eller i olika utsträckning på förskola. Genom att förskola inte är obligatoriskt är det också helt omöjligt att ställa krav på likvärdig förberedelse av barnet inför start i förskoleklassen. Det som däremot är av vikt är att den verksamhet som finansieras med allmänna medel leder till pedagogisk utveckling och stimulans och ger en grund för fortsatt lärande på det sätt som anges i skollagen.

Utredningen har tagit del av olika rapporter från våra skolmyndigheter. Av enkätsvar framgår att föräldrar är mycket nöjda med sitt val av pedagogisk omsorg och att de anser att deras barn mår bra i den hemlika och trygga miljön. Det framgår också att föräldrar även är nöjda då de valt förskoleverksamhet för sina barn. Det visar enligt min mening på att föräldrar faktiskt är kapabla till att göra informerade och kvalificerade val av verksamhetsform för sina barn utifrån vad som är bäst för barnet.

Rapporterna visar också på väl fungerande verksamheter inom den pedagogiska omsorgen som stimulerar barnen, har god pedagogisk miljö och verktyg som är utvecklande för barnen. Dessa verksamheter finns i både kommunal och enskild regi. Rapporterna visar i den delen att verksamheterna väl svarar mot lagens krav och har Läroplanen för förskolan som vägledande styrdokument.

Rapporterna visar dock också på brister i en del av verksamheterna; torftig miljö, språkproblem, bristande kunskap om regelverket m m. Det är som i all annan skollagsreglerad verksamhet en fråga för tillsynsmyndigheterna att med de sanktioner som står till buds, allt från anmärkning till återkallat godkännande, kontrollera att den pedagogiska omsorgen håller god kvalitet. Kommunerna har påtalat svårigheter i tillsynen och rapporterna visar att tillsynen mer utgått från formaliakrav än kvalitet i verksamheten. Det är samma utveckling som tillsynen av de fristående förskolorna följt, där Skolinspektionen och Skolverket gemensamt arbetat och stöttat kommunerna under ca tio års tid för en bättre tillämpning av kommunernas tillsyn och myndighetsutövning. Här finns alltså en utvecklingspotential, där det är fullt möjligt att utveckla och förbättra kommunernas tillsyn.

Utredningen menar att det finns svårigheter med det regelverk som styr pedagogisk omsorg. Utredningen menar att läroplanen för förskolan, som ska vara vägledande för pedagogisk omsorg, fått en sådan utformning att det är omöjligt att följa den i den pedagogiska omsorgen, bl. a. för uppdelningen i ansvarsområden av förskolechef, förskollärare och arbetslag. Det framförs vidare, som nämnts ovan, att kommunerna upplever att det är svårt att utföra tillsyn pga. otydligheter i styrdokumenten. Därför kommer utredningen fram till att det är tydligt att det regelverk som styr pedagogisk omsorg varken tjänar barnen, verksamhetsutövarna eller samhället i tillräcklig utsträckning.

Som ett resultat av att utredningen anser att det finns en bristande likvärdighet mellan pedagogisk omsorg och förskola inför barns start i förskoleklassen, att regelverket inte är tillräckligt tydligt för krav på pedagogisk omsorg och att det framkommit brister i vissa verksamheter, läggs ett förslag om att införa ett etableringsstopp för pedagogisk verksamhet.

Jag anser inte att det är ett bra förslag och vill inte ställa mig bakom det. Den främsta anledningen är föräldrars välgrundade önskemål om att kunna välja pedagogisk verksamhet som den bästa omsorgsformen för sina barn.

Jag tycker vidare att utredningen inte heller kunnat visa att pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad stimulerar barns utveckling och lärande och att den inte förbereder barnen för fortsatt lärande, med tanke på vad som framkommit i skolmyndigheternas rapporter som enkätsvar. Jag tycker att utredningen i stället fokuserat på huruvida förutsättningarna för barn som ska börja i förskoleklass är likvärdiga. Eftersom det handlar om två olika verksamhetsformer kan inte förutsättningarna vara helt likvärdiga. Däremot kan verksamhetsformerna ha stärkt olika egenskaper hos barnen som i sin tur ger en god grund för fortsatt lärande oavsett om barnen gått i pedagogisk omsorg eller förskola.

De upplevda problem som påtalats kring regelverket är fullt möjliga att lösa genom Skolverkets rätt att ta fram Allmänna råd samt stödmaterial om pedagogisk verksamhet.

Vidare anser jag att förslaget om etableringsstopp begränsar äganderätten och näringsfriheten i förhållande till regeringsformen, RF, och strider mot EU-rättsliga principer såsom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Europarådets MR-domstolspraxis.  Förslaget strider också mot proportionalitetsprincipen. Utredningen har inte kunnat visa ett tillräckligt allmänintresse för att genomföra en sådan ingripande åtgärd som ett etableringsstopp. Om föräldrar tillfrågades skulle de med säkerhet fortfarande önska sig möjligheten att kunna välja pedagogisk omsorg. Förslaget innebär därmed inte någon sådan nytta att det överväger de negativa konsekvenserna.”

 

 

 

 

 

Denna pandemi-höst finns det ett stort antal utredningar som innehåller förslag som påverkar förutsättningarna för att bedriva fristående verksamheter på omsorgs och skolområdet. Nyligen gick remisstiden ut för utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg (SOU 2020:34)”. Förslaget innebär bland annat ett etableringsstopp för sk pedagogisk omsorg, vilket omfattar bl a det som förr kallades för dagmammor.

Utredningens föreslår en hel del som berör fritidshem, men jag tänkte i detta inlägg fokusera på det som berör pedagogisk omsorg. Vår jurist Gudrun Rendling har skrivit ett särskilt yttrande i utredningen som jag tänkte dela med mig av men först några kommentarer om utredningens uppdrag och förslag.

Utredningens uppdrag var att

• kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnet för lärande samt
• att utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar  inför start i förskoleklass kan främjas.

Likvärdighet är ett mycket populärt begrepp som används ständigt när det gäller bl a omsorgs- och skolfrågor. Och det är viktigt med likvärdighet. Men det är också viktigt att beakta att individer är olika och har olika behov och att det därför behövs en mångfald. Pedagogisk omsorg är ett alternativ som föräldrar väljer för att det passar deras barn bättre än formen förskola. Det utredningen gör är att de i sin analys jämför två helt olika verksamhetsformer – pedagogisk omsorg och förskola – utan att beakta att det aldrig har varit tanken att dessa ska vara helt jämförbara alternativ.

Det är ligger nära till hands att tro att detta förslag har sin grund i debatten om segregation och att det finns en önskan om att barn från invandrarfamiljer hellre ska gå i en förskola än en pedagogisk omsorg. Samtidigt är det viktigt att inse att frågan är större än så. Diskussionen kring förslaget om att alla 2-åringar borde gå i förskola illustrerar också väl konflikten mellan föräldrarnas rätt och politikens önskemål.

Du kan läsa hela vårt remissvar här.

Gudrun Rendling, vår förbundsjurist, var expert i utredningen och skriver följande i sitt särskilda yttrande:

”I utredningen har getts möjligheter för experterna att lämna särskilda yttranden, om så önskas. Jag tar därför tillfället i akt och vill framföra följande rörande den del av utredningen som avser förslag om etableringsstopp för pedagogisk omsorg.

Det finns olika skäl till att det idag bedrivs pedagogisk omsorg; dels skäl som utgår från kommuners behov av att anordna barnomsorg t.ex. i glesbygd där det är svårt att bygga upp förskolor med tillräcklig geografisk närhet för barnen som ska gå där, dels skäl som utgår från föräldrars önskemål om barnomsorgsform. Den största anledning till att föräldrar önskar verksamhetsformen pedagogisk omsorg är utifrån deras syn på barnets bästa. Det handlar om barn som kan ha svårt att komma tillrätta i större barngrupper, barn som är infektionskänsliga eller andra skäl som gör att föräldrar anser att pedagogisk omsorg är den form som passar barnet bäst. Föräldrar har ett vårdnadsansvar enligt Föräldrabalken och ett ansvar att alltid ha barnets bästa för ögonen genom FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), som Sverige nu antagit som egen lag. Av Barnkonventionens artikel 3 ska alltid alla åtgärder som rör barn i första hand utgå från vad som bedöms vara barnets bästa.  Av Föräldrabalken, men också av artikel 5 i Barnkonventionen, framgår att det är föräldrarna, vårdnadshavarna mer specifikt, som ska tolka vad som är bäst för barnet. Föräldrars möjlighet att välja omsorgsform för sina barn, dvs. att ta hand om sina barn själva, välja pedagogisk omsorg eller förskola, anser jag vara av allra största vikt. Det är på samma sätt av största vikt för samhället och tillväxten att staten kan anordna barnomsorg under den tid föräldrar arbetar eller studerar. Till sist är det självklart av största vikt för barnet (och på sikt samhället) att ge barn en omsorg som stimulerar barnets utveckling och lärande. Då måste det också finnas valmöjligheter för föräldrar så att de kan tillgodose vad som är bäst för barnet.

I direktiven till utredningen sägs, angående pedagogisk omsorg, att utredningen ska

– kartlägga och analysera om pedagogisk omsorg stimulerar barns utveckling och lärande i tillräcklig grad och om den förbereder barnen för fortsatt lärande,

– utifrån dessa analyser vid behov lämna förslag på hur barns likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass kan främjas.

Utredningen har enligt min mening tagit fasta på den andra punkten och i själva kartläggningen och analysen utgått från huruvida barn i pedagogisk omsorg jämfört med barn i förskola har likvärdiga förutsättningar inför start i förskoleklass. Jag bedömer alltså att frågan om huruvida den pedagogiska omsorgen stimulerar barns utveckling och lärande inte tillräckligt utretts, utan framförallt om förutsättningarna är desamma för dessa barn som för de barn som går i förskola. Svaret på den frågan är självklart nej – pedagogisk omsorg och förskola är två olika saker, med olika verksamhetsinnehåll. Om tesen är att själva kartläggningen ska visa att förutsättningarna inte är likvärdiga, så mynnar självklart analysen också ut i att så inte är fallet.

Det är idag inte obligatoriskt för barn att delta i förskoleverksamhet, även om det är obligatoriskt för kommunen att erbjuda allmän förskola från det att barnet fyllt tre år. Det innebär att det finns många olika möjligheter för barnets pedagogiska utveckling och stimulans; att barnet tas om hand hemma, att barnet går i pedagogisk omsorg eller i olika utsträckning på förskola. Genom att förskola inte är obligatoriskt är det också helt omöjligt att ställa krav på likvärdig förberedelse av barnet inför start i förskoleklassen. Det som däremot är av vikt är att den verksamhet som finansieras med allmänna medel leder till pedagogisk utveckling och stimulans och ger en grund för fortsatt lärande på det sätt som anges i skollagen.

Utredningen har tagit del av olika rapporter från våra skolmyndigheter. Av enkätsvar framgår att föräldrar är mycket nöjda med sitt val av pedagogisk omsorg och att de anser att deras barn mår bra i den hemlika och trygga miljön. Det framgår också att föräldrar även är nöjda då de valt förskoleverksamhet för sina barn. Det visar enligt min mening på att föräldrar faktiskt är kapabla till att göra informerade och kvalificerade val av verksamhetsform för sina barn utifrån vad som är bäst för barnet.

Rapporterna visar också på väl fungerande verksamheter inom den pedagogiska omsorgen som stimulerar barnen, har god pedagogisk miljö och verktyg som är utvecklande för barnen. Dessa verksamheter finns i både kommunal och enskild regi. Rapporterna visar i den delen att verksamheterna väl svarar mot lagens krav och har Läroplanen för förskolan som vägledande styrdokument.

Rapporterna visar dock också på brister i en del av verksamheterna; torftig miljö, språkproblem, bristande kunskap om regelverket m m. Det är som i all annan skollagsreglerad verksamhet en fråga för tillsynsmyndigheterna att med de sanktioner som står till buds, allt från anmärkning till återkallat godkännande, kontrollera att den pedagogiska omsorgen håller god kvalitet. Kommunerna har påtalat svårigheter i tillsynen och rapporterna visar att tillsynen mer utgått från formaliakrav än kvalitet i verksamheten. Det är samma utveckling som tillsynen av de fristående förskolorna följt, där Skolinspektionen och Skolverket gemensamt arbetat och stöttat kommunerna under ca tio års tid för en bättre tillämpning av kommunernas tillsyn och myndighetsutövning. Här finns alltså en utvecklingspotential, där det är fullt möjligt att utveckla och förbättra kommunernas tillsyn.

Utredningen menar att det finns svårigheter med det regelverk som styr pedagogisk omsorg. Utredningen menar att läroplanen för förskolan, som ska vara vägledande för pedagogisk omsorg, fått en sådan utformning att det är omöjligt att följa den i den pedagogiska omsorgen, bl. a. för uppdelningen i ansvarsområden av förskolechef, förskollärare och arbetslag. Det framförs vidare, som nämnts ovan, att kommunerna upplever att det är svårt att utföra tillsyn pga. otydligheter i styrdokumenten. Därför kommer utredningen fram till att det är tydligt att det regelverk som styr pedagogisk omsorg varken tjänar barnen, verksamhetsutövarna eller samhället i tillräcklig utsträckning.

Som ett resultat av att utredningen anser att det finns en bristande likvärdighet mellan pedagogisk omsorg och förskola inför barns start i förskoleklassen, att regelverket inte är tillräckligt tydligt för krav på pedagogisk omsorg och att det framkommit brister i vissa verksamheter, läggs ett förslag om att införa ett etableringsstopp för pedagogisk verksamhet.

Jag anser inte att det är ett bra förslag och vill inte ställa mig bakom det. Den främsta anledningen är föräldrars välgrundade önskemål om att kunna välja pedagogisk verksamhet som den bästa omsorgsformen för sina barn.

Jag tycker vidare att utredningen inte heller kunnat visa att pedagogisk omsorg inte i tillräcklig grad stimulerar barns utveckling och lärande och att den inte förbereder barnen för fortsatt lärande, med tanke på vad som framkommit i skolmyndigheternas rapporter som enkätsvar. Jag tycker att utredningen i stället fokuserat på huruvida förutsättningarna för barn som ska börja i förskoleklass är likvärdiga. Eftersom det handlar om två olika verksamhetsformer kan inte förutsättningarna vara helt likvärdiga. Däremot kan verksamhetsformerna ha stärkt olika egenskaper hos barnen som i sin tur ger en god grund för fortsatt lärande oavsett om barnen gått i pedagogisk omsorg eller förskola.

De upplevda problem som påtalats kring regelverket är fullt möjliga att lösa genom Skolverkets rätt att ta fram Allmänna råd samt stödmaterial om pedagogisk verksamhet.

Vidare anser jag att förslaget om etableringsstopp begränsar äganderätten och näringsfriheten i förhållande till regeringsformen, RF, och strider mot EU-rättsliga principer såsom Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Europarådets MR-domstolspraxis.  Förslaget strider också mot proportionalitetsprincipen. Utredningen har inte kunnat visa ett tillräckligt allmänintresse för att genomföra en sådan ingripande åtgärd som ett etableringsstopp. Om föräldrar tillfrågades skulle de med säkerhet fortfarande önska sig möjligheten att kunna välja pedagogisk omsorg. Förslaget innebär därmed inte någon sådan nytta att det överväger de negativa konsekvenserna.”

 

 

 

 

 

Frågan om kommunernas rätt att skära ner på skolpengen till elever som väljer friskola, ett förslag som finns i den sk Likvärdighetsutredningen, är otroligt viktig för friskolornas överlevnad. Några av våra medlemmar har skrivit om det i denna artikel. Det finns anledning att påminna om varför det sk skolpliktsavdraget togs bort. Förslaget har sin grund i utredningen Bidrag på lika villkor SOU 2008:8. Nedan citerar jag vad som står i densamma om skolpliktsavdraget. Det är denna utredning som ligger till grund för prop 2008/09:171 Offentliga bidrag på lika villkor.

Utredaren skriver följande angående skolpliktsavdraget i sitt betänkande (s 157):

6.7.3 Skolpliktsavdrag

”Kommunerna har ett ansvar att bereda barn och ungdomar utbildning. Kostnaderna för det räknas av vissa kommuner av från bidraget till fristående skolor. Det brukar kallas för skolpliktsavdraget. Till samma kategori kan hänföras det s.k. kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar som inte längre har skolplikt men som inte fyllt 20 år. För enkelhetens skull avses bägge dessa former av ansvar när det i den fortsatta behandlingen talas om skolpliktsavdrag.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 1 fanns tidigare möjlighet för kommunerna att göra generella avdrag på bidraget till fristående skolor med 15 respektive 25 procent. Det motiverades bl.a. med kommunens skolpliktskostnader. Någon sådan generell möjlighet finns inte längre däremot förekommer det i åtskilliga kommuner att det görs avdrag på bidragsbeloppen med hänvisning till den här typen av kostnader.

Skolverket fann i sin utredning att de flesta kommuner inte gör några skolpliktsavdrag när bidraget till fristående skolor bestäms. Istället hanteras den beredskap som krävs för att kunna möta oförutsedda händelser på central nivå i kommunen och ingår inte i underlaget för bidraget till fristående skolor. Skolverket påtalade också att i de fall då en elev byter från en fristående till kommunal skola upphör också kommunens kostnad för den eleven hos den fristående skolan. Sammantaget ansåg Skolverket att kommunens ansvar för att bereda elever utbildning inte utgör skäl för avdrag på bidraget.

Liksom Skolverket anser utredningen att kommunens kostnader för att hålla en beredskap för att kunna ta emot elever i grund- och gymnasieskolan inte har något omedelbart samband med kostnaderna för utbildningsverksamheten. De hör snarare samman med kommunens övergripande myndighetsansvar. Kostnader av det slaget bör därför kunna särskiljas och inte ingå i resurserna till skolverksamheten. Därför finns det inget behov av att särskilt beakta den uppgiften för kommunen när bidragen till de fristående skolorna bestäms. Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns.

Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.”

/

ps. Obs – länken till Skolverkets rapport i citatet är mitt tillägg. ds

 

Frågan om kommunernas rätt att skära ner på skolpengen till elever som väljer friskola, ett förslag som finns i den sk Likvärdighetsutredningen, är otroligt viktig för friskolornas överlevnad. Några av våra medlemmar har skrivit om det i denna artikel. Det finns anledning att påminna om varför det sk skolpliktsavdraget togs bort. Förslaget har sin grund i utredningen Bidrag på lika villkor SOU 2008:8. Nedan citerar jag vad som står i densamma om skolpliktsavdraget. Det är denna utredning som ligger till grund för prop 2008/09:171 Offentliga bidrag på lika villkor.

Utredaren skriver följande angående skolpliktsavdraget i sitt betänkande (s 157):

6.7.3 Skolpliktsavdrag

”Kommunerna har ett ansvar att bereda barn och ungdomar utbildning. Kostnaderna för det räknas av vissa kommuner av från bidraget till fristående skolor. Det brukar kallas för skolpliktsavdraget. Till samma kategori kan hänföras det s.k. kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar som inte längre har skolplikt men som inte fyllt 20 år. För enkelhetens skull avses bägge dessa former av ansvar när det i den fortsatta behandlingen talas om skolpliktsavdrag.

Som framgått av redogörelsen i kapitel 1 fanns tidigare möjlighet för kommunerna att göra generella avdrag på bidraget till fristående skolor med 15 respektive 25 procent. Det motiverades bl.a. med kommunens skolpliktskostnader. Någon sådan generell möjlighet finns inte längre däremot förekommer det i åtskilliga kommuner att det görs avdrag på bidragsbeloppen med hänvisning till den här typen av kostnader.

Skolverket fann i sin utredning att de flesta kommuner inte gör några skolpliktsavdrag när bidraget till fristående skolor bestäms. Istället hanteras den beredskap som krävs för att kunna möta oförutsedda händelser på central nivå i kommunen och ingår inte i underlaget för bidraget till fristående skolor. Skolverket påtalade också att i de fall då en elev byter från en fristående till kommunal skola upphör också kommunens kostnad för den eleven hos den fristående skolan. Sammantaget ansåg Skolverket att kommunens ansvar för att bereda elever utbildning inte utgör skäl för avdrag på bidraget.

Liksom Skolverket anser utredningen att kommunens kostnader för att hålla en beredskap för att kunna ta emot elever i grund- och gymnasieskolan inte har något omedelbart samband med kostnaderna för utbildningsverksamheten. De hör snarare samman med kommunens övergripande myndighetsansvar. Kostnader av det slaget bör därför kunna särskiljas och inte ingå i resurserna till skolverksamheten. Därför finns det inget behov av att särskilt beakta den uppgiften för kommunen när bidragen till de fristående skolorna bestäms. Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns.

Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.”

/

ps. Obs – länken till Skolverkets rapport i citatet är mitt tillägg. ds

 

Det svenska skoldebatten har under många decennier varit mycket fokuserad på betyg. Vilka betyg ska vi ha? Ska vi ha betyg? Om så, ska de vara relativa eller ska de mäta kunskaper? Hur hanterar man betygsinflation? Osv. Det som är märkligt är att det är så lite diskussion om skolors förmåga att förmedla kunskaper och förmåga att höja individers kunskapsnivå. Ett betyg ger ju ingen information om detta. Det finns däremot andra länder som mäter skolors sk förädlingsvärde. Ofstedt, Storbritanniens motsvarighet till Skolinspektionen, har ett tydligt uppdrag att följa upp detta på landets skolor.

Om nu inte landets regering eller riksdag tycker att detta är viktigt så kan ju skolhuvudmän själva ta initiativ till att mäta sitt eget förädlingsvärde. Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan har gett två forskare vid IFN, Institutet för näringslivsforskning, i uppdrag att ta fram en modell för att mäta detta. Forskarna utgår ifrån elevers resultat på nationella prov i engelska, svenska och matematik i åk 9 och jämför dem med provresultaten i åk 6.

Modellen är mycket intressant och det är möjligt att ta hänsyn till bakgrundsvariabler, jämföra med skolor i riket, skolor i kommunen och med andra friskolor. Tittar vi på hur Kunskapsskolan kommer ut i denna analys av förädlingsvärdet så har de all anledning att vara nöjda med sitt arbete.

• De har högre förädlingsvärde i åk 9 än andra grundskolor i Sverige, statistiskt säkerställt på de tre ämnena.

• De har högre förädlingsvärde än andra kommunala skolor i de kommuner som de har etablerat sig.

• •  Elever med lågutbildade föräldrar (lägre än 3-årig gymnasieutbildning) tycks få ett högre förädlingsvärde av en utbildning från Kunskapsskolan än andra elever i matematik och svenska. I engelska är effekten ungefär densamma som för snittet.
• •. Det är ett liknande mönster för elever med utländsk bakgrund som för elever med lågutbildade föräldrar.
• Jag återkommer i ett annat blogginlägg med resultaten för Internationella Engelska Skolan.

 

Det som är intressant är att trots att vi har en mycket omfattande debatt om friskolor i Sverige så har IFNs Rapport om förädlingsvärden så vitt jag noterat, inte uppmärksammats alls av någon annan än de inblandade. Det borde vara intressant att lyfta dessa resultat i ett läge där många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Är det för att det är friskolehuvudmän som visar sig vara framgångsrika som detta förefaller vilja tystas ner? Är det för att den ideologiska kampen mot friskolor är viktigare än att skolor faktiskt bidrar till att lyfta elevers kunskapsnivåer? Ja man kan undra.

Faktum kvarstår – analysen visar att Kunskapsskolan har högre skolkvalitet än andra svenska skolor i genomsnitt. De positiva effekterna är om något större bland elever med lågutbildade föräldrar och elever ned utländsk bakgrund, jämfört med elever i snitt.

Trots at vi har haft skolval i Sverige i snart 30 år så saknas alltjämt jämförbara mått på skolkvalitet. Mått som kan ligga till grund för såväl föräldrar och elevers val av skola, som myndigheters granskning av skolhuvudmännen och som beslutsunderlag för politiker på nationell och lokal nivå. IFN har tagit fram en modell för att mäta förädlingsvärdet och därmed tydliggöra skolors kvalitet. Förhoppningsvis kan fler skolhuvudmän intressera sig för att använda denna modell.

Men jag vill vända mig till ansvariga politiker på riksnivå och fråga, mot bakgrund av att det nu finns en modell; Vad väntar ni på?

/

Det svenska skoldebatten har under många decennier varit mycket fokuserad på betyg. Vilka betyg ska vi ha? Ska vi ha betyg? Om så, ska de vara relativa eller ska de mäta kunskaper? Hur hanterar man betygsinflation? Osv. Det som är märkligt är att det är så lite diskussion om skolors förmåga att förmedla kunskaper och förmåga att höja individers kunskapsnivå. Ett betyg ger ju ingen information om detta. Det finns däremot andra länder som mäter skolors sk förädlingsvärde. Ofstedt, Storbritanniens motsvarighet till Skolinspektionen, har ett tydligt uppdrag att följa upp detta på landets skolor.

Om nu inte landets regering eller riksdag tycker att detta är viktigt så kan ju skolhuvudmän själva ta initiativ till att mäta sitt eget förädlingsvärde. Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan har gett två forskare vid IFN, Institutet för näringslivsforskning, i uppdrag att ta fram en modell för att mäta detta. Forskarna utgår ifrån elevers resultat på nationella prov i engelska, svenska och matematik i åk 9 och jämför dem med provresultaten i åk 6.

Modellen är mycket intressant och det är möjligt att ta hänsyn till bakgrundsvariabler, jämföra med skolor i riket, skolor i kommunen och med andra friskolor. Tittar vi på hur Kunskapsskolan kommer ut i denna analys av förädlingsvärdet så har de all anledning att vara nöjda med sitt arbete.

• De har högre förädlingsvärde i åk 9 än andra grundskolor i Sverige, statistiskt säkerställt på de tre ämnena.

• De har högre förädlingsvärde än andra kommunala skolor i de kommuner som de har etablerat sig.

• •  Elever med lågutbildade föräldrar (lägre än 3-årig gymnasieutbildning) tycks få ett högre förädlingsvärde av en utbildning från Kunskapsskolan än andra elever i matematik och svenska. I engelska är effekten ungefär densamma som för snittet.
• •. Det är ett liknande mönster för elever med utländsk bakgrund som för elever med lågutbildade föräldrar.
• Jag återkommer i ett annat blogginlägg med resultaten för Internationella Engelska Skolan.

 

Det som är intressant är att trots att vi har en mycket omfattande debatt om friskolor i Sverige så har IFNs Rapport om förädlingsvärden så vitt jag noterat, inte uppmärksammats alls av någon annan än de inblandade. Det borde vara intressant att lyfta dessa resultat i ett läge där många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Är det för att det är friskolehuvudmän som visar sig vara framgångsrika som detta förefaller vilja tystas ner? Är det för att den ideologiska kampen mot friskolor är viktigare än att skolor faktiskt bidrar till att lyfta elevers kunskapsnivåer? Ja man kan undra.

Faktum kvarstår – analysen visar att Kunskapsskolan har högre skolkvalitet än andra svenska skolor i genomsnitt. De positiva effekterna är om något större bland elever med lågutbildade föräldrar och elever ned utländsk bakgrund, jämfört med elever i snitt.

Trots at vi har haft skolval i Sverige i snart 30 år så saknas alltjämt jämförbara mått på skolkvalitet. Mått som kan ligga till grund för såväl föräldrar och elevers val av skola, som myndigheters granskning av skolhuvudmännen och som beslutsunderlag för politiker på nationell och lokal nivå. IFN har tagit fram en modell för att mäta förädlingsvärdet och därmed tydliggöra skolors kvalitet. Förhoppningsvis kan fler skolhuvudmän intressera sig för att använda denna modell.

Men jag vill vända mig till ansvariga politiker på riksnivå och fråga, mot bakgrund av att det nu finns en modell; Vad väntar ni på?

/

Den sk Likvärdighetsutredningen föreslår att kommuner ska kunna sänka skolpengen till fristående grundskolor. Skälet som anges är hävdade merkostnader som kommuner har på grund av att elevantalet varierar över tid. Utredaren påstår att fristående skolor är sämre på att anpassa sig till variationer i antalet elever vilket gör att merkostnaderna för skolplatser landar hos kommunala skolor. Utredningens slutsats är därför att friskolor är överfinansierade i dagens system och därför måste kommuner få möjlighet att sänka skolpengen till friskolor. Men stämmer detta?

Skolforskaren Gabriel H Sahlgren har analyserat utredningens beräkningsunderlag och kommit fram till intressanta slutsatser. Det är min förhoppning att hans analys bidrar till att fler faktiskt granskar grunderna för den sk Likvärdighetsutredningens slutsatser. Sahlgrens slutsatser ger en helt annan bild än utredningens. Frågan är oerhört viktigt eftersom utredningens förslag, att kommuner ska få möjlighet att skära ner skolpengen för de elever som väljer friskolor, i praktiken riskerar verksamheten för framförallt små friskolor. Något som ju också påverkar skolvalet i sig.

Slutsatserna är i korthet följande:

• Det saknas tydligt stöd för grundantagandet att fristående skolor anpassar sig i lägre grad än kommunala skolor till variationer i elevunderlaget.
• Det finns inte något stöd för att fristående skolor skulle vara överfinansierade i dagens system.
• Analysen visar att kommuner faktiskt tjänar finansiellt på att ha fler elever som går i fristående skolor.

Forskarens slutsats är tydlig: Lagstiftningen bör därför inte baseras på utredningens analyser. Utredningens förslag att kommuner ska få sänka skolpengen för friskoleelever inte är grundat i tillräcklig empiri.

Jag vill dela med mig av vad hans kritik handlar om. Rubriceringen och kursiveringen i nedanstående citat från rapporten är min egen. Hela rapporten finns på här

Kritiken i korthet:

Det finns flera frågetecken kring analysen.

(1) valet att studera avvikelser från en linjär trend på kommunnivå, som riskerar att göra modellen känslig för vilka år man väljer att inkludera i analysen (samt urvalet av kommuner man studerar)

(2) faktumet att alla barn som går i skolan i en kommun där fristående skolor är belägna (lägeskommunen) inte är bosatta där, och alla barn som är folkbokförda i kommunen inte går i skolan där (eller i grundskolan överhuvudtaget). Detta gör att andelen elever i fristående skolor inte nödvändigtvis bör förväntas reagera på avvikelser i antalet barn i skolåldern i lägeskommunen – om något bör de anpassa sig till demografiska avvikelser i kommunerna från vilka de hämtar sina elever.

Det finns även (3) en risk för att relationen drivs av variabler som inte inkluderas i modellen, såsom avvikelser i strukturvariabler och befolkningen i stort.

Stöd saknas för påståendet att friskolor anpassar sig sämre till elevvariationer

När man tar hänsyn till ovanstående finner rapporten inget robust stöd för att friskolorna skulle anpassa sig i till variationer i elevpopulationen i lägre utsträckning än kommunala skolor. Det finns faktiskt istället stöd för att friskolorna under just den period som utredningen framhåller som speciellt viktig i sammanhanget – åren 2009– 2018 och 2010-talet mer generellt – anpassade sig i högre utsträckning till avvikelser från linjära kommuntrender i elevpopulationen. Det råkar också vara under den perioden i analysen som kommuner inte hade rätt att göra skolpliktsavdrag i fördelningen av skolpengen, vilket inte nödvändigtvis är en slump: med mer likvärdiga resurser kan fristående skolor ha haft större möjligheter att anpassa sig till elevvariationerna. Man bör inte dra alltför starka slutsatser från dessa resultat, men de visar att det är minst sagt problematiskt att basera politik på utredningens analys i denna bemärkelse.

Det finns även frågetecken kring utredningens simulering av merkostnaderna som påstås uppstå vid elevvariationer. De exakta merkostnaderna som beräknas påverkas exempelvis ganska kraftigt av vilka år man väljer att använda för att beräkna de linjära trenderna.

Dessutom minskar de uppskattade merkostnaderna av att man beräknar överkapaciteten på ett något annorlunda sätt, använder kostnader för varje enskilt år snarare än för enbart 2018, tar hänsyn till att kostnader för skolmåltider och lärverktyg i praktiken är rörliga även vid lokala variationer i elevunderlaget, och använder antalet elever i grundskolan snarare än antalet barn i skolåldern för att beräkna avvikelser i elevkullarna.

Utredningens beräkningar grundas på missvisande siffror

Rapporten finner sedan att utredningens överslagsberäkningar av likvärdigheten i finansieringen av fristående och kommunala skolor baseras på missvisande siffror. I praktiken använder man kommuners kostnader avdragna för resurser som spenderas i skolorna, men som motsvarar specifika externa intäkter, som resursmått för kommunala skolor. Undantaget är kostnadsposten ”övrigt” där sådana externa intäkter inte dras bort. Detta gör att kostnadsmåttet inte endast reflekterar kostnader i sig, utan även under vilken kostnadspost de externa intäkterna i fråga redovisas: ju högre andel av intäkterna som redovisas under delposten ”övrigt”, desto mer av de faktiska kostnaderna fångas upp av måttet. Man jämför sedan detta mått med fristående aktörers totala kostnader och intäkter, inklusive privata sådana. Dessutom justerar man i praktiken för effekten av nyinvandrade och asylsökande elever på kostnaderna två gånger, vilket betyder att man räknar kostnaderna för dessa dubbelt. Utöver detta finns det andra problem som påverkar överslagsberäkningarna i olika riktningar.

Därmed blir jämförelsen skev och redogör inte korrekt för skillnader i den offentliga finansieringen per elev i kommunala skolor jämfört med fristående skolor.

När man tar hänsyn till ovanstående – och justerar merkostnaden enligt den korrigerade simuleringen – tyder inte resultaten på att fristående skolor är överfinansierade totalt sett, vare sig om man fokuserar på de år för vilka utredningen redovisar beräkningar – 2015 och 2018 – eller om man även inkluderar motsvarande beräkning för 2011. Detta alltså även när man inkluderar den merkostnad som utredningen påstår uppstår i och med demografiska variationer. Kommunala huvudmän tycks därför redan i praktiken ersättas för dessa kostnader inom ramen för myndighetsansvaret. Om något finns det mer som tyder på att fristående skolor förfördelades i resursfördelningen under 2010-talet, framförallt under senare år.

Statsbidragen till kommunerna har medfört att kommunerna sänkt skolpengen

Anledningen att fristående skolor idag får mindre resurser jämfört med kommunala skolor är alltså inte att antalet elever i grundskolan har ökat och den genomsnittliga finansieringen per elev i den kommunala sektorn minskat, såsom utredningen hävdar.

Det är istället framförallt för att statsbidragen till kommunala skolor har ökat på ett sätt som inte har matchats i fristående skolor, samtidigt som kommunerna har valt att minska sina egna kostnader som ett svar på ökad statlig finansiering.

Genom att söka riktade statsbidrag och sänka sin egen finansiering tjänar kommunerna på så sätt dubbelt: man får lika mycket (eller mer) pengar till sina egna skolor men kan samtidigt sänka skolpengen till fristående skolor.

Med andra ord finner rapporten att empirin bakom den påstådda mekanismen som ska förklara varför fristående skolor skulle vara överkompenserade inte håller.

 

Friskolorna har tvärtom minskat skolkostnaderna i snitt

Till sist finner rapporten också empiriskt stöd för att friskolorna har minskat skolkostnaderna i snitt: andelen elever som går i fristående skolor är negativt relaterad till kommunernas kostnader per folkbokförd elev över tid, även när man justerar för bakgrunds- och strukturvariabler samt tar hänsyn till hur statsbidragen påverkar kommunernas egen finansiering. Detta gäller också när man justerar för kommunspecifika linjära tidstrender: positiva avvikelser från linjära kommuntrender i andelen elever som går i fristående skolor leder till negativa avvikelser från linjära kommuntrender i kommuners finansiering av skolan.

Intressant nog visar analysen att det tog tid innan friskolornas kostnadsbesparande effekt uppstod, då den växer från och med runt 2003 fram till och med år 2009. Efteråt stabiliseras effekten på en jämn nivå.

Att stabiliseringen sker från och med året då kommunerna inte längre fick göra skolpliktsavdrag i beräkningen av skolpengen indikerar att reformen gjorde finansieringen mer likvärdig.

Resultaten tyder nämligen antingen på att kommuner historiskt har gett mindre pengar till fristående skolor, i enlighet med ovannämnda analyser, eller att kommunerna själva blir mer effektiva när de utsätts för konkurrens, vilket också kan göra dem bättre på att hantera merkostnader vid demografiska variationer. Förklaringarna är inte ömsesidigt uteslutande. Oavsett vilken förklaring som är den riktiga tyder empirin på att kommuner totalt sett tjänar finansiellt på att ha fler elever som går i fristående skolor.

 

/