Ulla Hamilton om…..

Den sk Likvärdighetsutredningen föreslår att kommuner ska kunna sänka skolpengen till fristående grundskolor. Skälet som anges är hävdade merkostnader som kommuner har på grund av att elevantalet varierar över tid. Utredaren påstår att fristående skolor är sämre på att anpassa sig till variationer i antalet elever vilket gör att merkostnaderna för skolplatser landar hos kommunala skolor. Utredningens slutsats är därför att friskolor är överfinansierade i dagens system och därför måste kommuner få möjlighet att sänka skolpengen till friskolor. Men stämmer detta?

Skolforskaren Gabriel H Sahlgren har analyserat utredningens beräkningsunderlag och kommit fram till intressanta slutsatser. Det är min förhoppning att hans analys bidrar till att fler faktiskt granskar grunderna för den sk Likvärdighetsutredningens slutsatser. Sahlgrens slutsatser ger en helt annan bild än utredningens. Frågan är oerhört viktigt eftersom utredningens förslag, att kommuner ska få möjlighet att skära ner skolpengen för de elever som väljer friskolor, i praktiken riskerar verksamheten för framförallt små friskolor. Något som ju också påverkar skolvalet i sig.

Slutsatserna är i korthet följande:

• Det saknas tydligt stöd för grundantagandet att fristående skolor anpassar sig i lägre grad än kommunala skolor till variationer i elevunderlaget.
• Det finns inte något stöd för att fristående skolor skulle vara överfinansierade i dagens system.
• Analysen visar att kommuner faktiskt tjänar finansiellt på att ha fler elever som går i fristående skolor.

Forskarens slutsats är tydlig: Lagstiftningen bör därför inte baseras på utredningens analyser. Utredningens förslag att kommuner ska få sänka skolpengen för friskoleelever inte är grundat i tillräcklig empiri.

Jag vill dela med mig av vad hans kritik handlar om. Rubriceringen och kursiveringen i nedanstående citat från rapporten är min egen. Hela rapporten finns på här

Kritiken i korthet:

Det finns flera frågetecken kring analysen.

(1) valet att studera avvikelser från en linjär trend på kommunnivå, som riskerar att göra modellen känslig för vilka år man väljer att inkludera i analysen (samt urvalet av kommuner man studerar)

(2) faktumet att alla barn som går i skolan i en kommun där fristående skolor är belägna (lägeskommunen) inte är bosatta där, och alla barn som är folkbokförda i kommunen inte går i skolan där (eller i grundskolan överhuvudtaget). Detta gör att andelen elever i fristående skolor inte nödvändigtvis bör förväntas reagera på avvikelser i antalet barn i skolåldern i lägeskommunen – om något bör de anpassa sig till demografiska avvikelser i kommunerna från vilka de hämtar sina elever.

Det finns även (3) en risk för att relationen drivs av variabler som inte inkluderas i modellen, såsom avvikelser i strukturvariabler och befolkningen i stort.

Stöd saknas för påståendet att friskolor anpassar sig sämre till elevvariationer

När man tar hänsyn till ovanstående finner rapporten inget robust stöd för att friskolorna skulle anpassa sig i till variationer i elevpopulationen i lägre utsträckning än kommunala skolor. Det finns faktiskt istället stöd för att friskolorna under just den period som utredningen framhåller som speciellt viktig i sammanhanget – åren 2009– 2018 och 2010-talet mer generellt – anpassade sig i högre utsträckning till avvikelser från linjära kommuntrender i elevpopulationen. Det råkar också vara under den perioden i analysen som kommuner inte hade rätt att göra skolpliktsavdrag i fördelningen av skolpengen, vilket inte nödvändigtvis är en slump: med mer likvärdiga resurser kan fristående skolor ha haft större möjligheter att anpassa sig till elevvariationerna. Man bör inte dra alltför starka slutsatser från dessa resultat, men de visar att det är minst sagt problematiskt att basera politik på utredningens analys i denna bemärkelse.

Det finns även frågetecken kring utredningens simulering av merkostnaderna som påstås uppstå vid elevvariationer. De exakta merkostnaderna som beräknas påverkas exempelvis ganska kraftigt av vilka år man väljer att använda för att beräkna de linjära trenderna.

Dessutom minskar de uppskattade merkostnaderna av att man beräknar överkapaciteten på ett något annorlunda sätt, använder kostnader för varje enskilt år snarare än för enbart 2018, tar hänsyn till att kostnader för skolmåltider och lärverktyg i praktiken är rörliga även vid lokala variationer i elevunderlaget, och använder antalet elever i grundskolan snarare än antalet barn i skolåldern för att beräkna avvikelser i elevkullarna.

Utredningens beräkningar grundas på missvisande siffror

Rapporten finner sedan att utredningens överslagsberäkningar av likvärdigheten i finansieringen av fristående och kommunala skolor baseras på missvisande siffror. I praktiken använder man kommuners kostnader avdragna för resurser som spenderas i skolorna, men som motsvarar specifika externa intäkter, som resursmått för kommunala skolor. Undantaget är kostnadsposten ”övrigt” där sådana externa intäkter inte dras bort. Detta gör att kostnadsmåttet inte endast reflekterar kostnader i sig, utan även under vilken kostnadspost de externa intäkterna i fråga redovisas: ju högre andel av intäkterna som redovisas under delposten ”övrigt”, desto mer av de faktiska kostnaderna fångas upp av måttet. Man jämför sedan detta mått med fristående aktörers totala kostnader och intäkter, inklusive privata sådana. Dessutom justerar man i praktiken för effekten av nyinvandrade och asylsökande elever på kostnaderna två gånger, vilket betyder att man räknar kostnaderna för dessa dubbelt. Utöver detta finns det andra problem som påverkar överslagsberäkningarna i olika riktningar.

Därmed blir jämförelsen skev och redogör inte korrekt för skillnader i den offentliga finansieringen per elev i kommunala skolor jämfört med fristående skolor.

När man tar hänsyn till ovanstående – och justerar merkostnaden enligt den korrigerade simuleringen – tyder inte resultaten på att fristående skolor är överfinansierade totalt sett, vare sig om man fokuserar på de år för vilka utredningen redovisar beräkningar – 2015 och 2018 – eller om man även inkluderar motsvarande beräkning för 2011. Detta alltså även när man inkluderar den merkostnad som utredningen påstår uppstår i och med demografiska variationer. Kommunala huvudmän tycks därför redan i praktiken ersättas för dessa kostnader inom ramen för myndighetsansvaret. Om något finns det mer som tyder på att fristående skolor förfördelades i resursfördelningen under 2010-talet, framförallt under senare år.

Statsbidragen till kommunerna har medfört att kommunerna sänkt skolpengen

Anledningen att fristående skolor idag får mindre resurser jämfört med kommunala skolor är alltså inte att antalet elever i grundskolan har ökat och den genomsnittliga finansieringen per elev i den kommunala sektorn minskat, såsom utredningen hävdar.

Det är istället framförallt för att statsbidragen till kommunala skolor har ökat på ett sätt som inte har matchats i fristående skolor, samtidigt som kommunerna har valt att minska sina egna kostnader som ett svar på ökad statlig finansiering.

Genom att söka riktade statsbidrag och sänka sin egen finansiering tjänar kommunerna på så sätt dubbelt: man får lika mycket (eller mer) pengar till sina egna skolor men kan samtidigt sänka skolpengen till fristående skolor.

Med andra ord finner rapporten att empirin bakom den påstådda mekanismen som ska förklara varför fristående skolor skulle vara överkompenserade inte håller.

 

Friskolorna har tvärtom minskat skolkostnaderna i snitt

Till sist finner rapporten också empiriskt stöd för att friskolorna har minskat skolkostnaderna i snitt: andelen elever som går i fristående skolor är negativt relaterad till kommunernas kostnader per folkbokförd elev över tid, även när man justerar för bakgrunds- och strukturvariabler samt tar hänsyn till hur statsbidragen påverkar kommunernas egen finansiering. Detta gäller också när man justerar för kommunspecifika linjära tidstrender: positiva avvikelser från linjära kommuntrender i andelen elever som går i fristående skolor leder till negativa avvikelser från linjära kommuntrender i kommuners finansiering av skolan.

Intressant nog visar analysen att det tog tid innan friskolornas kostnadsbesparande effekt uppstod, då den växer från och med runt 2003 fram till och med år 2009. Efteråt stabiliseras effekten på en jämn nivå.

Att stabiliseringen sker från och med året då kommunerna inte längre fick göra skolpliktsavdrag i beräkningen av skolpengen indikerar att reformen gjorde finansieringen mer likvärdig.

Resultaten tyder nämligen antingen på att kommuner historiskt har gett mindre pengar till fristående skolor, i enlighet med ovannämnda analyser, eller att kommunerna själva blir mer effektiva när de utsätts för konkurrens, vilket också kan göra dem bättre på att hantera merkostnader vid demografiska variationer. Förklaringarna är inte ömsesidigt uteslutande. Oavsett vilken förklaring som är den riktiga tyder empirin på att kommuner totalt sett tjänar finansiellt på att ha fler elever som går i fristående skolor.

 

/

Mot bakgrund av den diskussion som uppstått i media kring skolpengens nivå genom tiderna, där det bl a hävdas att skolpengen utgjorde 85 procent av den kommunala kostnaden när friskolereformen genomfördes, finns det anledning att påminna om har det faktiskt sett ut fram till idag. Det som tex inte nämns är att de 85 procenten kompletterades med rätten att ta avgift för friskolorna. Det är det få som minns och än färre som förespråkar att vi ska gå tillbaka till den modellen. Bifogar en gedigen genomgång av hur det har sett ut sedan 1960-talet. Förbundets jurist Gudrun Rendling har gjort denna djupdykning i historiska arkiv. Det blir ett långt inlägg men så täcker det också 40 år.

En sammanfattning av skolpengsbestämmelser och beräkning av pengen sedan 1960-talet

I betänkandet En mer likvärdig skola föreslås att skolpengen, dvs. det bidrag en fristående skola får från kommunen per elev, ska sänkas från den i dag gällande principen om att alla elever ska få samma resurs oavsett huvudman.  Med anledning av förslaget vill vi göra en tillbakablick på skolpengens utformning och skälen till varför pengen skulle beräknas på ett visst sätt.

Sammanfattning

• 1960-talet – fanns möjlighet att fullgöra skolplikten i enskild skola. Skolan godkändes av regeringen för att i vissa fall få statligt stöd, annars av skolstyrelsen. I övrigt finansiering med ideellt arbete och elevavgifter.
• 1970-talet – introducerades begreppet fristående skola. Systemet med av regeringen godkänd skola och i vissa fall statligt stöd kvarstod. Elevavgifter finansierade där inget statligt stöd fanns.
• 1980-talet – stärktes fristående skolors situation. Även gymnasieskolor kunde bli godkända. Länsskolnämnderna tog över beslut om godkännande av fristående skolor. Fortfarande finansierades merparten skolorna med ideellt arbete och elevavgifter.
• 1990-talet – reformer, reformer! Kommunalisering av skolväsendet samt utredningar som menade att elever måste ha rätt till samma resurser i friskola som i kommunal skola. Friskolereformen som innebar att godkända skolor ska ha rätt till offentliga bidrag, först på 85 % och sedan 75 % av kostnaden för en kommunal elev. Elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden.
• I och med kommunaliseringen försvann Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. Skolverket bildades och tog över godkännande och beslut om bidrag för fristående skolor.
• 1997 – ny viktig reform för eleverna i friskolor: Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 % resp 75 % togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. Elevavgifter förbjöds – alla ska kunna söka till friskola utan att betala extra för det. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt för eleverna. Möjligt för kommunerna att göra skolpliktsavdrag, för kostnader som kommunen hade speciellt för sitt åtagande.
• Överklagande av skolpeng kunde endast ske genom laglighetsprövning. En mängd överklaganden skedde, framförallt av skolpliktsavdraget, som inte var specificerat i lagstiftning. Rättspraxis visade att kommunerna i princip aldrig kunde påvisa några faktiska kostnader för sina extra åtaganden och kommunerna fick bakläxa.
• 2006 – Skolverket lämnade rapport om skolpengsberäkning, bl a att skolpliktsavdraget bör tas bort, samt ytterligare förslag om godkännande och prövning.
• Utredning presenterar Bidrag på lika villkor med dagens skolpengsregler som började gälla 2010. Skolpliktsavdraget ansågs inte innebära kostnader på skolnivå, samt svårt att visa på en kommuns faktiska kostnader, varför det togs bort. Nya reglerna innebar också möjlighet att överklaga skolpengen i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär. Trots syftet med att förtydliga pengberäkningen har många överklaganden skett, då det är i stort sett omöjligt att avgöra om pengen fördelas på lika villkor för elever i kommunal respektive fristående skola.

 

På 1960-talet

Under vissa förutsättningar kunde skolplikten få fullgöras i en annan skola än grundskolan, t.ex. i en enskild skola, enligt 1962 års skollag. Förutsättningarna för ett godkännande var att skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarade grundskolans. Till det kom ett krav på att skolan skulle ledas av en person som var lämpad både för undervisning och för att leda en skola.

Då fanns också ett system där de enskilda skolorna antingen var berättigade till offentliga bidrag eller inte. För statsbidrag till enskilda grundskolor gällde att det skulle finnas starka pedagogiska skäl. Dessa kunde bestå i att skolans verksamhet syftade till att pröva eller genomföra ”… mer omfattande eller genomgripande kursplanemässiga, metodiska eller andra pedagogiska idéer och tankar där man genom en speciell uppläggning av skolans hela arbete ville för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostrings- och omvårdnadsidéer”. För att få bli berättigad till statsbidrag var det regeringen som godkände skolan. Avsikten var att erbjuda vissa verksamheter bidragsmöjligheter, om än i begränsad omfattning. Att möjligheterna till bidrag bedömdes från fall till fall framgår bl.a. av att de reglerades i olika förordningar, för en eller ett par skolor åt gången. Det krävdes alltså riksdagens prövning av om bidrag skulle utgå i det enskilda fallet.

För de enskilda skolor som inte kom i fråga för statsbidrag, var det i stället skolstyrelsen i kommunen som beslutade om godkännande.

För både statsbidragsberättigade skolor och övriga enskilda skolor var det elevavgifter som täckte kostnaderna för driften av skolan, tillsammans med ideellt arbete.

På 1970-talet

På 70-talet gjordes ett flertal olika utredningar om enskilda skolor. Pga. av de olika uppfattningarna som rådde kring frågan om enskilda skolor, tillsatte regeringen till sist en kommitté för en samlad utredning om skolor med enskild huvudman – SEH-kommittén. Kommittén föreslog dels att de olika beteckningarna för enskilda skolor skulle ersättas med begreppet fristående skola samt lämnade även förslag om rätten för fristående skolor att få ett begränsat statligt stöd. Fortfarande gällde det tudelade systemet att enbart vissa grundskolor skulle få statsbidrag, samt att skolornas kostnader i övrigt täcktes via elevavgifter.

På 1980-talet

1982 beslutade riksdagen om SEH-kommitténs förslag. Därefter fortsatte också kommitténs arbete med att ta fram likartade regler även för gymnasieskolor. Förslagen innebar att en fristående gymnasieskola skulle ha möjlighet att få statsbidrag om dess utbildning, genom sitt innehåll eller sin pedagogik, skilde sig från den utbildning som erbjöds av det allmänna. Den skulle m.a.o. kunna ses som ett komplement till den offentliga skolan.

Under senare delen av 1980-talet skedde en förstärkning av de fristående skolornas situation. Genom riksdagsbeslut 1988 slopades kravet på att varje fristående skola skulle driva en verksamhet som gav värdefulla erfarenheter för skolväsendet i stort. Istället skulle utgångspunkten för bidragsgivning vara att det fanns ett allmänt intresse av att alternativ pedagogik eller verksamhetsinriktning prövades, oavsett om erfarenheterna av detta direkt kunde överföras till grundskolan eller ej. Det skulle därför vara en tillräcklig förutsättning för att kunna få statsbidrag att en fristående skola hade en prägel som på något sätt avvek från grundskolans. En sådan särskild prägel kunde vara att verksamheten bedrevs utifrån en särskild pedagogisk grundsyn, att timplaner och kursplaner påtagligt avvek från de som tillämpades i den offentliga skolan eller att det var en skola med konfessionell prägel. I samband med det överflyttades också uppgiften att pröva om en fristående skola skulle godkännas för fullgörande av skolplikt från skolstyrelserna till länsskolnämnderna.

På 1990-talet

1989 beslutade riksdagen, efter många års debatt, att de offentliga skolorna skulle kommunaliseras och reformen genomfördes 1991. När det gällde de fristående skolorna hade, sedan några år tillbaka, länsskolnämnderna prövat ansökningar om godkännande för fullgörande av skolplikt. När nämnderna nu lades ner kom Skolverket att ta över den uppgiften. Beslut om statsbidrag prövades dock även fortsättningsvis av regeringen.

Beträffande statsbidragen till fristående skolor gjorde Utbildningsutskottet ett uttalande om att kommunerna borde fördela sina resurser på samma sätt till fristående skolor som till kommunens egna skolor. Med anledning av uttalandet tillsattes strax före valet 1991 en utredning med uppgift att se över förutsättningarna för uttag av elevavgifter vid fristående skolor för skolpliktiga elever och vissa andra frågor om resurstilldelning. Utredningsarbetet redovisades i betänkandet Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38).

Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen

Det var då den första genomgången av finansieringen av friskolor skedde. De statistiska uppgifter som användes grundade sig på förhållandena läsåret 1991/92. Det fanns då 77 godkända skolor på grundskolenivå. 17 av dem hade godkänts efter 1990. Den genomsnittliga elevkostnaden var 40 procent lägre än genomsnittskostnaden för elever i kommunal skola. Det förklarades, enligt utredningen, främst av lägre löner till personalen, mindre och billigare lokaler, lägre administrationskostnader samt framförallt ett betydande inslag av ideella insatser. Finansieringen av verksamheten bestod endast till 52 procent av offentliga bidrag. Resterande del togs ut i form av elevavgifter (30 procent) samt bidrag från föräldrar, sponsormedel och gåvor (sammanlagt 18 procent). Det var långt ifrån alla skolor som tog ut elevavgift. Bland de 72 procent av skolorna som tog ut avgift var också variationen stor i fråga om avgiftens storlek; medianvärdet för avgiften var 8 000 kr per elev och år medan den högsta avgiften var 43 100 kr. Storleken på de kommunala bidragen varierade också kraftigt mellan kommunerna. Vissa kommuner lämnade endast bidrag till mat och läromedel medan skolpeng hade införts i andra.

Utredningen kom fram till att det var viktigt att skapa mer likvärdiga villkor för fristående och kommunala skolor. Elevavgifter skulle då endast behövas i mycket liten omfattning men möjligheten borde få finnas kvar för att de fristående skolorna skulle kunna klara kostnader som inte täcktes av offentliga bidrag.

Men redan innan utredningen presenterades beslutade den nytillsatta regeringen 1991 att alla godkända fristående grundskolor skulle ha rätt till offentliga bidrag. Skolpengen skulle utgöras av en miniminivå av 85 procent av kostnaden för en kommunal skolelev.

När väl utredningen sedan presenterades beslutade riksdagen om resterande förslagen. Resultatet av utredningen blev den så kallade Friskolereformen. Syftet med reformen var att skapa större möjligheter för föräldrar och barn att fritt välja grundskola. Detta kopplades bl.a. till Sveriges åtaganden enligt flera internationella konventioner. För att en sådan valfrihet skulle bli reell ansåg regeringen att det krävdes att de ekonomiska villkoren för de olika skolformerna blev mer likvärdiga. Det angavs också att det var skolans åtagande som skulle avgöra omfattningen av de offentliga bidragen, inte vilken juridisk form verksamheten hade. I anslutning till detta infördes också en utökad möjlighet till bidrag för fristående skolor på gymnasienivå. Fr.o.m. 1994 kunde dessa av regeringen förklaras berättigade till bidrag från elevernas hemkommun.

1994 skedde också ett regeringsskifte och den nya riksdagen fattade då beslut om att skolpengen i stället skulle utgöras av 75 procent av kostnaden för en kommunal skolelev. Det handlade alltså inte om någon ny principiell syn på kostnaderna/bidragen för friskolor i sig, utan var uttryck för en politisk syn på friskolorna.

Ett mycket viktigt påpekande är detta: Regeringen gjorde i samband med besluten om miniminivån av bidraget ingen förändring av de fristående skolornas rätt att ta ut elevavgifter. Däremot angavs att avgifterna skulle vara skäliga och kunna relateras till särskilda kostnader som en viss skola hade. I prop. 1992/93:230 s. 40 står det: ”Utredarens förslag: De fristående skolor som inte får vissa nödvändiga kostnader helt täckta med skattemedel, skall ha möjlighet att ta ut en skälig avgift med bibehållet offentligt bidrag.”
Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. En omodern tid och en omodern syn på elevers rätt till likvärdig utbildning.

1995 års Friskolekommitté

1995 tillsattes en ny Friskolekommitté med sikte på friskolors villkor och finansiering. Nu framkom dock ett betydligt större elevperspektiv där det tydliggjordes att eleverna hade rätt till samma resurser oavsett vilken skola de valde. 1996 presenterades Fristående skolor m.m. (prop. 1995/96:200) som antogs av riksdagen och började gälla 1997. Den innebar i korthet:

• Möjligheten att ta ut elevavgifter försvann
• Fristående skolor skulle vara öppna för alla elever
• Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 respektive 75 procent togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt.
• Vidare fick också fristående gymnasieskolor rätt till bidrag om deras utbildning motsvarade de nationella programmen. Där utgick pengberäkningen i stället utifrån en överenskommelse med kommunen, annars skulle den så kallade riksprislistan tillämpas, en av Skolverket fastställd prislista per program.
• Godkännande och rätt till bidrag blev två beslut. Det fanns nämligen möjlighet för vissa skolor att avsäga sig rätten till bidrag för att i stället teckna avtal med olika kommuner om en annan typ av finansiering. Det handlade framförallt om sådana skolor som riktade sig mot elever i behov av särskilt stöd.

En av de viktigaste förändringarna var att möjligheten att ta ut elevavgift försvann. Det innebar att alla som önskade kunde söka till en friskola, oavsett ekonomiska möjligheter. Samtidigt ställdes krav på att friskolor skulle vara öppna för alla. Det var en stor förändring och minskade tydligt segregationen. En stor vinst för både friskolorna och eleverna.

Mot slutet av 90-talet utvidgades bidragsbestämmelserna till att omfatta även förskoleklass och fritidshem. Ungefär vid samma tid fördes också bestämmelserna om förskola över till skollagen från socialtjänstlagen. Bestämmelserna kring fristående förskolors bidrag innebar att bidraget/pengen inte oskäligt fick avvika från kommunens kostnad, vilket alltså utgjorde ett avsteg från reglerna för pengberäkning för grundskolorna.

Under de följande åren på 90-talet och in på 2000-talet arbetade den så kallade FRIST-kommittén med uppföljningar och olika justeringar av pengberäkningen. 2002 skedde återigen en något större förändring. Då beslutades om total avgiftsfrihet (inklusive förbud mot ansökningsavgift till fristående skola), krav på lärarbehörighet, en uttrycklig reglering av huvudmannens förutsättningar att bedriva verksamheten samt ett bemyndigande för regeringen att kräva ekonomisk redovisning. Däremot bibehölls de tidigare reglerna för godkännande och rätt till bidrag.

2005 beslutades i riksdagen att förenkla bidragsgivningen till fristående skolor. Därmed kom pengberäkningen att i första hand utgå från kostnaden per elev på kommunens eget motsvarande program, och om kommunen inte erbjöd programmet, så skulle riksprislistan gälla. Möjligheten att komma överens om skolpengen togs alltså bort.

Fortfarande var man dock inte helt nöjd med hur beräkningen av skolpengen gick till. Vid den här tiden kunde kommuners beslut om skolpeng endast överklagas genom så kallad laglighetsprövning, dvs. överklagandet kunde bara avse om pengberäkningen och beloppet stod i strid med skollagstiftningen. Kommunerna gjorde olika när det gällde momskompensation, beräkning av lokalkostnader och framförallt det så kallade skolpliktsansvaret, som utgjorde ett hypotetiskt antagande att en kommun hade högre kostnader för att bereda alla elever plats. Därför gjordes ett avdrag på den framräknade pengen, ett avdrag som varierade i storlek mellan ca 3 procent av bidraget upp till nästan 20 procent. Samtidigt fick dåvarande länsrätterna ta emot många överklaganden.

Skolverkets rapport 2006

Skolverket fick därför i november 2005 ett regeringsuppdrag som innebar att utreda frågor och ge förslag till förändringar beträffande prövning och bidrag för fristående skolor. Av uppdraget framgick att Skolverket i första hand skulle föreslå förändringar inom ramen för nuvarande bidragssystem, vilket innebar att kommunen ska lämna ersättning till fristående skolor på samma grunder som kommunen fördelar resurser till sina egna skolor. Utredningen genomfördes i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting samt Friskolornas Riksförbund. Samrådet präglades av en vilja att finna gemensamma lösningar och det ledde också fram till att de båda organisationerna ställde sig bakom flertalet av de förslag som lades fram, flertalet av dem handlade om förtydligade riktlinjer för prövning och tillstånd för friskolor.

Så här skrev Skolverket i sin rapport 281 från 2006:
” De fristående skolorna har med tiden utvecklats till att bli jämställda med kommunala skolor. Kravet på att de fristående skolorna skall komplettera kommunens skolor är borta, vilket innebär att offentliga och fristående skolor tillsammans utgör skolväsendet för barn och ungdomar. Av t.ex. regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35), Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S) och Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13) framgår att likvärdiga villkor, i alla avseenden och för alla skolor, är en viktig förutsättning för att eleverna skall kunna välja skola oavsett bakgrund och förutsättningar.”

Vidare: ”En grundläggande utgångspunkt för arbetet är att ur ett elevperspektiv ge förslag som innebär att bidragssystemet och regelverket blir likvärdigt för alla skolor som ingår i det svenska skolväsendet. En bärande princip som också framgår av uppdraget är att det är kommunens ansvar att finansiera alla barns och ungdomars utbildning. Det betyder att de barn och ungdomar som väljer att gå i en fristående skola varken får missgynnas eller gynnas i jämförelse med eleverna i den kommunala skolan.”

Samtidigt avgjordes ett flertal domstolsärenden rörande beräkningen av skolpengen. Av rättspraxis från den tiden framgår att när skolor överklagat skolpengsavdraget, har Kammarrätterna i sin prövning i ett flertal fall kommit fram till att beräkningen saknar grund i faktiska kostnader som kommunen kunnat visa. Det handlar alltså om hypotetiskt beräknade schablonavdrag som kommunen gjort på skolpengsbeloppet.

Kammarrätten i Jönköping underkände i dom den 12 april 2005 (mål nr 3492-04) ett schablonmässigt beräknat avdrag för skolpliktskostnader. Samtidigt uttalade kammarrätten att kommunen kan ha kostnader för skolverksamheten som en fristående skola inte har. Det kan t.ex. gälla kostnader för att bereda alla ungdomar i kommunen gymnasieutbildning. Kommunen kan också ha rätt att ta hänsyn till sådana kostnader när bidraget till fristående skolor bestäms, men det får inte ske schablonmässigt. Liknande resonemang förde Kammarrätten i Göteborg i dom den 14 mars 2007 (mål nr 5785-05) när det sades att kommunen måste ha en tydlig redovisning av sin resursfördelning och att avdrag för s.k. skolpliktskostnader inte får ske schablonmässigt utan måste preciseras. Kammarrätten ansåg inte att kommunen hade uppfyllt dessa krav och upphävde därför kommunens beslut. I ett ärende som egentligen rörde lokalkostnader underkände Länsrätten i Dalarna (mål nr 727-04 och 728-04) kommunens beräkning av kostnaderna för att ha en beredskap för att ta emot samtliga elever i fristående skolor. Länsrätten ansåg dels att kommunen inte hade visat att den faktiskt hade avsatt resurser för ändamålet, dels att kommunen hade gjort avdrag för rörliga kostnader (t.ex. skolmat, elevvård och läromedel) som först kunde bli aktuella om beredskapen behövde infrias.

Skolverket tog i sin rapport fasta på den praxis som utvecklats under 2005 och 2006 och kunde konstatera att eventuella kostnader som skolpliktsbevakning m m kunde medföra, inte låg på skolnivå och att kostnaderna dessutom var schablonmässigt beräknade. Det skulle kunna vara annorlunda om kommunen verkligen kunde peka på dessa skolor. Men slutsatsen från Skolverket var ett förslag att förbjuda skolpliktsavdraget i skolpengsberäkningen.

Det fanns alltså flera förslag som rapporten pekade på och som borde utredas ytterligare.

Med rapporten som grund beslutade därför regeringen 2007 att tillsätta en statlig utredning med en särskild utredare, Fredrik Forssman.

Offentliga bidrag på lika villkor – med ytterligare fokus på elevers rätt till samma resurser oavsett huvudman

Enligt direktiven till utredningen skulle utredaren ta fasta på att den lika villkors-princip som skolpengsberäkningen ändå vilade på, men förstärka och förtydliga så att den verkligen tillämpades. Av direktiven framgår följande:

”Fristående skolor är en självklar och viktig del av det svenska skolväsendet. De bidrar till en ökad mångfald som i sin tur ökar valfriheten för alla elever. Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet i ett pluralistiskt samhälle. Fristående skolor medverkar till att stärka den pedagogiska utvecklingen och förnyelsen i svenskt skolväsende. För att fristående skolor skall få fullgoda förutsättningar att driva sin verksamhet behöver också kommunernas beräkningsunderlag för ersättning till fristående skolor bli mer enhetliga och transparenta. Regeringen anser mot den bakgrunden att principen om likvärdiga och rättvisa villkor för alla förskolor, fritidshem och skolor oavsett huvudman skall stärkas.”

Eftersom så många pengbeslut överklagades i domstol och dessa ärenden endast kunde prövas som laglighetsprövning behövdes ett nytt system. Sättet att få skolpengen prövad gjorde att länsrätten (eller högre instans) kunde konstatera att beräkningen inte stämde med skollagen men kunde inte ange ett nytt krontal på pengen; endast återvisa ärendet till kommunen för ett nytt beslut. I många fall blev innebar det att en kommun som inte ville rätta sig kunde fatta beslut om precis samma pengnivå som tidigare och så fick skolan återigen överklaga. Därför fick också utredningen i uppdrag att föreslå hur skolpengsbesluten skulle kunna prövas i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär, där domstolen kan fatta ett eget nytt beslut.

Det i sin tur gjorde att fokus måste läggas på att få fram en så absolut transparent beräkning att en domstol skulle kunna göra en sådan prövning och verkligen kunna göra en bedömning av om kommunens skolpengsberäkning verkligen utgick från lika villkor för eleverna.

Utredningen kom i korthet fram till följande förslag:

• En ny beräkning av skolpengen som utgår från tydliga kostnadsposter
• Skolpengen delas upp i grundbelopp och i förekommande fall tilläggsbelopp för elever i behov av omfattande särskilt stöd
• Möjligheten att ersätta skolor utifrån ”skolans åtagande och elevens behov” dvs. utifrån elever stödbehov, togs därmed bort. Ingen möjlighet att träffa avtal om skolpengen.
• Skolpliktsavdraget tas bort
• Schablon för kompensation av administrationskostnader och moms
• Skolpengen ska fastställas senast 31 dec året innan den ska gälla och beräknas på kommunens budget
• Möjlighet att överklaga kommunens pengbeslut genom förvaltningsbesvär, där skolhuvudmannen blir part och kommunen motpart.

Dessa förslag antogs i riksdagen 2009 och började gälla på beräkning av skolpeng från och med 1 januari 2010.

Tyvärr har dock hela syftet med de nya pengbestämmelserna, dvs. att skolpengsberäkningen ska vara enkel, tydlig och transparent, så att också en domstol ska kunna avgöra om eleverna fått resurser på lika villkor, förfelats. En mängd överklaganden har skett under de tio år som bestämmelserna i skollagen gällt. Problemet är framförallt den bristande tydligheten.

Trots att allt från direktiven till utredningen, utredningens betänkande och regeringens proposition till riksdagen om skolpengsbestämmelserna andats just krav på transparens, har EN mening i propositionen fått genomslag hos domstolarna, nämligen:
”Ett minimikrav bör dock vara att det ska vara möjligt att urskilja hur lokalkostnadsersättningen, administrationsschablonen och momskompensationen har beräknats.” (prop. Offentliga bidrag på lika villkor 2008/09:171, s. 33).

Med den knapphändiga redogörelsen för hur kommunen kommit fram till beslutet om skolpeng, blir det helt omöjligt att avgöra om pengen ger samma resurser till en elev i fristående skola som i en kommunal. Det kan heller inte domstolarna avgöra, utan blir tvingade att godta kommunens påstående i den delen, så länge kommunen redovisat just de olika schablonbeloppen. Det är en stor brist i nuvarande pengbestämmelser.

Förbundet gav revisionsbolaget Deloitte Sverige i uppdrag att granska ett 20tal kommuners pengberäkningar för att se om dessa utgick från lika villkor. Trots att revisorerna arbetade under flera månader, misslyckades de att avgöra om eleverna fick samma resurser oavsett skolhuvudman.

När det gäller de nya bestämmelserna om ersättning för elever i behov av särskilt stöd genom tilläggsbelopp har även dessa inneburit stora brister och påfrestningar för de elever som är i behov av extra resurser för stödåtgärder. Det är i dag i stort sett helt omöjligt att få extra resurser för sådana åtgärder, oavsett graden av elevers omfattande och extraordinära behov. Det slår hårt mot de elever som är svagast och mest i behov av stöd. Det har också fått oerhört negativa konsekvenser för resursskolor som begränsat sitt mottagande till just sådana elever. Vi har inte statistik på beviljade tilläggsbeloppsansökningar i kommunerna, däremot kan vi konstatera att överklagade tilläggbeloppsärenden i domstol avslås i ca 90 procent av alla fall.

Den bristande transparensen för att elever ska tilldelas resurser på lika villkor och tilläggsbeloppets hantering för elever i behov av omfattande stöd är stora misslyckanden för pengreformen och de lika villkor som gäller idag.

 

Gudrun Rendling

Förbundsjurist

 

Källor:

Betänkandet Bidrag på lika villkor SOU 2008:8 (Delbetänkande av Utredningen om villkoren för fristående skolor)

Skolverkets rapport 281 år 2006 Prövning och bidrag för fristående skolor

Regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35)

Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S)

Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13)

 

 

Mot bakgrund av den diskussion som uppstått i media kring skolpengens nivå genom tiderna, där det bl a hävdas att skolpengen utgjorde 85 procent av den kommunala kostnaden när friskolereformen genomfördes, finns det anledning att påminna om har det faktiskt sett ut fram till idag. Det som tex inte nämns är att de 85 procenten kompletterades med rätten att ta avgift för friskolorna. Det är det få som minns och än färre som förespråkar att vi ska gå tillbaka till den modellen. Bifogar en gedigen genomgång av hur det har sett ut sedan 1960-talet. Förbundets jurist Gudrun Rendling har gjort denna djupdykning i historiska arkiv. Det blir ett långt inlägg men så täcker det också 40 år.

En sammanfattning av skolpengsbestämmelser och beräkning av pengen sedan 1960-talet

I betänkandet En mer likvärdig skola föreslås att skolpengen, dvs. det bidrag en fristående skola får från kommunen per elev, ska sänkas från den i dag gällande principen om att alla elever ska få samma resurs oavsett huvudman.  Med anledning av förslaget vill vi göra en tillbakablick på skolpengens utformning och skälen till varför pengen skulle beräknas på ett visst sätt.

Sammanfattning

• 1960-talet – fanns möjlighet att fullgöra skolplikten i enskild skola. Skolan godkändes av regeringen för att i vissa fall få statligt stöd, annars av skolstyrelsen. I övrigt finansiering med ideellt arbete och elevavgifter.
• 1970-talet – introducerades begreppet fristående skola. Systemet med av regeringen godkänd skola och i vissa fall statligt stöd kvarstod. Elevavgifter finansierade där inget statligt stöd fanns.
• 1980-talet – stärktes fristående skolors situation. Även gymnasieskolor kunde bli godkända. Länsskolnämnderna tog över beslut om godkännande av fristående skolor. Fortfarande finansierades merparten skolorna med ideellt arbete och elevavgifter.
• 1990-talet – reformer, reformer! Kommunalisering av skolväsendet samt utredningar som menade att elever måste ha rätt till samma resurser i friskola som i kommunal skola. Friskolereformen som innebar att godkända skolor ska ha rätt till offentliga bidrag, först på 85 % och sedan 75 % av kostnaden för en kommunal elev. Elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden.
• I och med kommunaliseringen försvann Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna. Skolverket bildades och tog över godkännande och beslut om bidrag för fristående skolor.
• 1997 – ny viktig reform för eleverna i friskolor: Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 % resp 75 % togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. Elevavgifter förbjöds – alla ska kunna söka till friskola utan att betala extra för det. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt för eleverna. Möjligt för kommunerna att göra skolpliktsavdrag, för kostnader som kommunen hade speciellt för sitt åtagande.
• Överklagande av skolpeng kunde endast ske genom laglighetsprövning. En mängd överklaganden skedde, framförallt av skolpliktsavdraget, som inte var specificerat i lagstiftning. Rättspraxis visade att kommunerna i princip aldrig kunde påvisa några faktiska kostnader för sina extra åtaganden och kommunerna fick bakläxa.
• 2006 – Skolverket lämnade rapport om skolpengsberäkning, bl a att skolpliktsavdraget bör tas bort, samt ytterligare förslag om godkännande och prövning.
• Utredning presenterar Bidrag på lika villkor med dagens skolpengsregler som började gälla 2010. Skolpliktsavdraget ansågs inte innebära kostnader på skolnivå, samt svårt att visa på en kommuns faktiska kostnader, varför det togs bort. Nya reglerna innebar också möjlighet att överklaga skolpengen i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär. Trots syftet med att förtydliga pengberäkningen har många överklaganden skett, då det är i stort sett omöjligt att avgöra om pengen fördelas på lika villkor för elever i kommunal respektive fristående skola.

 

På 1960-talet

Under vissa förutsättningar kunde skolplikten få fullgöras i en annan skola än grundskolan, t.ex. i en enskild skola, enligt 1962 års skollag. Förutsättningarna för ett godkännande var att skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarade grundskolans. Till det kom ett krav på att skolan skulle ledas av en person som var lämpad både för undervisning och för att leda en skola.

Då fanns också ett system där de enskilda skolorna antingen var berättigade till offentliga bidrag eller inte. För statsbidrag till enskilda grundskolor gällde att det skulle finnas starka pedagogiska skäl. Dessa kunde bestå i att skolans verksamhet syftade till att pröva eller genomföra ”… mer omfattande eller genomgripande kursplanemässiga, metodiska eller andra pedagogiska idéer och tankar där man genom en speciell uppläggning av skolans hela arbete ville för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostrings- och omvårdnadsidéer”. För att få bli berättigad till statsbidrag var det regeringen som godkände skolan. Avsikten var att erbjuda vissa verksamheter bidragsmöjligheter, om än i begränsad omfattning. Att möjligheterna till bidrag bedömdes från fall till fall framgår bl.a. av att de reglerades i olika förordningar, för en eller ett par skolor åt gången. Det krävdes alltså riksdagens prövning av om bidrag skulle utgå i det enskilda fallet.

För de enskilda skolor som inte kom i fråga för statsbidrag, var det i stället skolstyrelsen i kommunen som beslutade om godkännande.

För både statsbidragsberättigade skolor och övriga enskilda skolor var det elevavgifter som täckte kostnaderna för driften av skolan, tillsammans med ideellt arbete.

På 1970-talet

På 70-talet gjordes ett flertal olika utredningar om enskilda skolor. Pga. av de olika uppfattningarna som rådde kring frågan om enskilda skolor, tillsatte regeringen till sist en kommitté för en samlad utredning om skolor med enskild huvudman – SEH-kommittén. Kommittén föreslog dels att de olika beteckningarna för enskilda skolor skulle ersättas med begreppet fristående skola samt lämnade även förslag om rätten för fristående skolor att få ett begränsat statligt stöd. Fortfarande gällde det tudelade systemet att enbart vissa grundskolor skulle få statsbidrag, samt att skolornas kostnader i övrigt täcktes via elevavgifter.

På 1980-talet

1982 beslutade riksdagen om SEH-kommitténs förslag. Därefter fortsatte också kommitténs arbete med att ta fram likartade regler även för gymnasieskolor. Förslagen innebar att en fristående gymnasieskola skulle ha möjlighet att få statsbidrag om dess utbildning, genom sitt innehåll eller sin pedagogik, skilde sig från den utbildning som erbjöds av det allmänna. Den skulle m.a.o. kunna ses som ett komplement till den offentliga skolan.

Under senare delen av 1980-talet skedde en förstärkning av de fristående skolornas situation. Genom riksdagsbeslut 1988 slopades kravet på att varje fristående skola skulle driva en verksamhet som gav värdefulla erfarenheter för skolväsendet i stort. Istället skulle utgångspunkten för bidragsgivning vara att det fanns ett allmänt intresse av att alternativ pedagogik eller verksamhetsinriktning prövades, oavsett om erfarenheterna av detta direkt kunde överföras till grundskolan eller ej. Det skulle därför vara en tillräcklig förutsättning för att kunna få statsbidrag att en fristående skola hade en prägel som på något sätt avvek från grundskolans. En sådan särskild prägel kunde vara att verksamheten bedrevs utifrån en särskild pedagogisk grundsyn, att timplaner och kursplaner påtagligt avvek från de som tillämpades i den offentliga skolan eller att det var en skola med konfessionell prägel. I samband med det överflyttades också uppgiften att pröva om en fristående skola skulle godkännas för fullgörande av skolplikt från skolstyrelserna till länsskolnämnderna.

På 1990-talet

1989 beslutade riksdagen, efter många års debatt, att de offentliga skolorna skulle kommunaliseras och reformen genomfördes 1991. När det gällde de fristående skolorna hade, sedan några år tillbaka, länsskolnämnderna prövat ansökningar om godkännande för fullgörande av skolplikt. När nämnderna nu lades ner kom Skolverket att ta över den uppgiften. Beslut om statsbidrag prövades dock även fortsättningsvis av regeringen.

Beträffande statsbidragen till fristående skolor gjorde Utbildningsutskottet ett uttalande om att kommunerna borde fördela sina resurser på samma sätt till fristående skolor som till kommunens egna skolor. Med anledning av uttalandet tillsattes strax före valet 1991 en utredning med uppgift att se över förutsättningarna för uttag av elevavgifter vid fristående skolor för skolpliktiga elever och vissa andra frågor om resurstilldelning. Utredningsarbetet redovisades i betänkandet Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38).

Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen

Det var då den första genomgången av finansieringen av friskolor skedde. De statistiska uppgifter som användes grundade sig på förhållandena läsåret 1991/92. Det fanns då 77 godkända skolor på grundskolenivå. 17 av dem hade godkänts efter 1990. Den genomsnittliga elevkostnaden var 40 procent lägre än genomsnittskostnaden för elever i kommunal skola. Det förklarades, enligt utredningen, främst av lägre löner till personalen, mindre och billigare lokaler, lägre administrationskostnader samt framförallt ett betydande inslag av ideella insatser. Finansieringen av verksamheten bestod endast till 52 procent av offentliga bidrag. Resterande del togs ut i form av elevavgifter (30 procent) samt bidrag från föräldrar, sponsormedel och gåvor (sammanlagt 18 procent). Det var långt ifrån alla skolor som tog ut elevavgift. Bland de 72 procent av skolorna som tog ut avgift var också variationen stor i fråga om avgiftens storlek; medianvärdet för avgiften var 8 000 kr per elev och år medan den högsta avgiften var 43 100 kr. Storleken på de kommunala bidragen varierade också kraftigt mellan kommunerna. Vissa kommuner lämnade endast bidrag till mat och läromedel medan skolpeng hade införts i andra.

Utredningen kom fram till att det var viktigt att skapa mer likvärdiga villkor för fristående och kommunala skolor. Elevavgifter skulle då endast behövas i mycket liten omfattning men möjligheten borde få finnas kvar för att de fristående skolorna skulle kunna klara kostnader som inte täcktes av offentliga bidrag.

Men redan innan utredningen presenterades beslutade den nytillsatta regeringen 1991 att alla godkända fristående grundskolor skulle ha rätt till offentliga bidrag. Skolpengen skulle utgöras av en miniminivå av 85 procent av kostnaden för en kommunal skolelev.

När väl utredningen sedan presenterades beslutade riksdagen om resterande förslagen. Resultatet av utredningen blev den så kallade Friskolereformen. Syftet med reformen var att skapa större möjligheter för föräldrar och barn att fritt välja grundskola. Detta kopplades bl.a. till Sveriges åtaganden enligt flera internationella konventioner. För att en sådan valfrihet skulle bli reell ansåg regeringen att det krävdes att de ekonomiska villkoren för de olika skolformerna blev mer likvärdiga. Det angavs också att det var skolans åtagande som skulle avgöra omfattningen av de offentliga bidragen, inte vilken juridisk form verksamheten hade. I anslutning till detta infördes också en utökad möjlighet till bidrag för fristående skolor på gymnasienivå. Fr.o.m. 1994 kunde dessa av regeringen förklaras berättigade till bidrag från elevernas hemkommun.

1994 skedde också ett regeringsskifte och den nya riksdagen fattade då beslut om att skolpengen i stället skulle utgöras av 75 procent av kostnaden för en kommunal skolelev. Det handlade alltså inte om någon ny principiell syn på kostnaderna/bidragen för friskolor i sig, utan var uttryck för en politisk syn på friskolorna.

Ett mycket viktigt påpekande är detta: Regeringen gjorde i samband med besluten om miniminivån av bidraget ingen förändring av de fristående skolornas rätt att ta ut elevavgifter. Däremot angavs att avgifterna skulle vara skäliga och kunna relateras till särskilda kostnader som en viss skola hade. I prop. 1992/93:230 s. 40 står det: ”Utredarens förslag: De fristående skolor som inte får vissa nödvändiga kostnader helt täckta med skattemedel, skall ha möjlighet att ta ut en skälig avgift med bibehållet offentligt bidrag.”
Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. En omodern tid och en omodern syn på elevers rätt till likvärdig utbildning.

1995 års Friskolekommitté

1995 tillsattes en ny Friskolekommitté med sikte på friskolors villkor och finansiering. Nu framkom dock ett betydligt större elevperspektiv där det tydliggjordes att eleverna hade rätt till samma resurser oavsett vilken skola de valde. 1996 presenterades Fristående skolor m.m. (prop. 1995/96:200) som antogs av riksdagen och började gälla 1997. Den innebar i korthet:

• Möjligheten att ta ut elevavgifter försvann
• Fristående skolor skulle vara öppna för alla elever
• Grunderna för bidragsbestämningen förändrades. Den tidigare miniminivån på 85 respektive 75 procent togs bort. Istället infördes den princip som fortfarande gäller, nämligen att bidrag skulle ges enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. De fristående skolorna skulle också inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala för att skapa så likvärdiga förutsättningar som möjligt.
• Vidare fick också fristående gymnasieskolor rätt till bidrag om deras utbildning motsvarade de nationella programmen. Där utgick pengberäkningen i stället utifrån en överenskommelse med kommunen, annars skulle den så kallade riksprislistan tillämpas, en av Skolverket fastställd prislista per program.
• Godkännande och rätt till bidrag blev två beslut. Det fanns nämligen möjlighet för vissa skolor att avsäga sig rätten till bidrag för att i stället teckna avtal med olika kommuner om en annan typ av finansiering. Det handlade framförallt om sådana skolor som riktade sig mot elever i behov av särskilt stöd.

En av de viktigaste förändringarna var att möjligheten att ta ut elevavgift försvann. Det innebar att alla som önskade kunde söka till en friskola, oavsett ekonomiska möjligheter. Samtidigt ställdes krav på att friskolor skulle vara öppna för alla. Det var en stor förändring och minskade tydligt segregationen. En stor vinst för både friskolorna och eleverna.

Mot slutet av 90-talet utvidgades bidragsbestämmelserna till att omfatta även förskoleklass och fritidshem. Ungefär vid samma tid fördes också bestämmelserna om förskola över till skollagen från socialtjänstlagen. Bestämmelserna kring fristående förskolors bidrag innebar att bidraget/pengen inte oskäligt fick avvika från kommunens kostnad, vilket alltså utgjorde ett avsteg från reglerna för pengberäkning för grundskolorna.

Under de följande åren på 90-talet och in på 2000-talet arbetade den så kallade FRIST-kommittén med uppföljningar och olika justeringar av pengberäkningen. 2002 skedde återigen en något större förändring. Då beslutades om total avgiftsfrihet (inklusive förbud mot ansökningsavgift till fristående skola), krav på lärarbehörighet, en uttrycklig reglering av huvudmannens förutsättningar att bedriva verksamheten samt ett bemyndigande för regeringen att kräva ekonomisk redovisning. Däremot bibehölls de tidigare reglerna för godkännande och rätt till bidrag.

2005 beslutades i riksdagen att förenkla bidragsgivningen till fristående skolor. Därmed kom pengberäkningen att i första hand utgå från kostnaden per elev på kommunens eget motsvarande program, och om kommunen inte erbjöd programmet, så skulle riksprislistan gälla. Möjligheten att komma överens om skolpengen togs alltså bort.

Fortfarande var man dock inte helt nöjd med hur beräkningen av skolpengen gick till. Vid den här tiden kunde kommuners beslut om skolpeng endast överklagas genom så kallad laglighetsprövning, dvs. överklagandet kunde bara avse om pengberäkningen och beloppet stod i strid med skollagstiftningen. Kommunerna gjorde olika när det gällde momskompensation, beräkning av lokalkostnader och framförallt det så kallade skolpliktsansvaret, som utgjorde ett hypotetiskt antagande att en kommun hade högre kostnader för att bereda alla elever plats. Därför gjordes ett avdrag på den framräknade pengen, ett avdrag som varierade i storlek mellan ca 3 procent av bidraget upp till nästan 20 procent. Samtidigt fick dåvarande länsrätterna ta emot många överklaganden.

Skolverkets rapport 2006

Skolverket fick därför i november 2005 ett regeringsuppdrag som innebar att utreda frågor och ge förslag till förändringar beträffande prövning och bidrag för fristående skolor. Av uppdraget framgick att Skolverket i första hand skulle föreslå förändringar inom ramen för nuvarande bidragssystem, vilket innebar att kommunen ska lämna ersättning till fristående skolor på samma grunder som kommunen fördelar resurser till sina egna skolor. Utredningen genomfördes i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting samt Friskolornas Riksförbund. Samrådet präglades av en vilja att finna gemensamma lösningar och det ledde också fram till att de båda organisationerna ställde sig bakom flertalet av de förslag som lades fram, flertalet av dem handlade om förtydligade riktlinjer för prövning och tillstånd för friskolor.

Så här skrev Skolverket i sin rapport 281 från 2006:
” De fristående skolorna har med tiden utvecklats till att bli jämställda med kommunala skolor. Kravet på att de fristående skolorna skall komplettera kommunens skolor är borta, vilket innebär att offentliga och fristående skolor tillsammans utgör skolväsendet för barn och ungdomar. Av t.ex. regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35), Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S) och Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13) framgår att likvärdiga villkor, i alla avseenden och för alla skolor, är en viktig förutsättning för att eleverna skall kunna välja skola oavsett bakgrund och förutsättningar.”

Vidare: ”En grundläggande utgångspunkt för arbetet är att ur ett elevperspektiv ge förslag som innebär att bidragssystemet och regelverket blir likvärdigt för alla skolor som ingår i det svenska skolväsendet. En bärande princip som också framgår av uppdraget är att det är kommunens ansvar att finansiera alla barns och ungdomars utbildning. Det betyder att de barn och ungdomar som väljer att gå i en fristående skola varken får missgynnas eller gynnas i jämförelse med eleverna i den kommunala skolan.”

Samtidigt avgjordes ett flertal domstolsärenden rörande beräkningen av skolpengen. Av rättspraxis från den tiden framgår att när skolor överklagat skolpengsavdraget, har Kammarrätterna i sin prövning i ett flertal fall kommit fram till att beräkningen saknar grund i faktiska kostnader som kommunen kunnat visa. Det handlar alltså om hypotetiskt beräknade schablonavdrag som kommunen gjort på skolpengsbeloppet.

Kammarrätten i Jönköping underkände i dom den 12 april 2005 (mål nr 3492-04) ett schablonmässigt beräknat avdrag för skolpliktskostnader. Samtidigt uttalade kammarrätten att kommunen kan ha kostnader för skolverksamheten som en fristående skola inte har. Det kan t.ex. gälla kostnader för att bereda alla ungdomar i kommunen gymnasieutbildning. Kommunen kan också ha rätt att ta hänsyn till sådana kostnader när bidraget till fristående skolor bestäms, men det får inte ske schablonmässigt. Liknande resonemang förde Kammarrätten i Göteborg i dom den 14 mars 2007 (mål nr 5785-05) när det sades att kommunen måste ha en tydlig redovisning av sin resursfördelning och att avdrag för s.k. skolpliktskostnader inte får ske schablonmässigt utan måste preciseras. Kammarrätten ansåg inte att kommunen hade uppfyllt dessa krav och upphävde därför kommunens beslut. I ett ärende som egentligen rörde lokalkostnader underkände Länsrätten i Dalarna (mål nr 727-04 och 728-04) kommunens beräkning av kostnaderna för att ha en beredskap för att ta emot samtliga elever i fristående skolor. Länsrätten ansåg dels att kommunen inte hade visat att den faktiskt hade avsatt resurser för ändamålet, dels att kommunen hade gjort avdrag för rörliga kostnader (t.ex. skolmat, elevvård och läromedel) som först kunde bli aktuella om beredskapen behövde infrias.

Skolverket tog i sin rapport fasta på den praxis som utvecklats under 2005 och 2006 och kunde konstatera att eventuella kostnader som skolpliktsbevakning m m kunde medföra, inte låg på skolnivå och att kostnaderna dessutom var schablonmässigt beräknade. Det skulle kunna vara annorlunda om kommunen verkligen kunde peka på dessa skolor. Men slutsatsen från Skolverket var ett förslag att förbjuda skolpliktsavdraget i skolpengsberäkningen.

Det fanns alltså flera förslag som rapporten pekade på och som borde utredas ytterligare.

Med rapporten som grund beslutade därför regeringen 2007 att tillsätta en statlig utredning med en särskild utredare, Fredrik Forssman.

Offentliga bidrag på lika villkor – med ytterligare fokus på elevers rätt till samma resurser oavsett huvudman

Enligt direktiven till utredningen skulle utredaren ta fasta på att den lika villkors-princip som skolpengsberäkningen ändå vilade på, men förstärka och förtydliga så att den verkligen tillämpades. Av direktiven framgår följande:

”Fristående skolor är en självklar och viktig del av det svenska skolväsendet. De bidrar till en ökad mångfald som i sin tur ökar valfriheten för alla elever. Rätten att välja skola är en demokratisk självklarhet i ett pluralistiskt samhälle. Fristående skolor medverkar till att stärka den pedagogiska utvecklingen och förnyelsen i svenskt skolväsende. För att fristående skolor skall få fullgoda förutsättningar att driva sin verksamhet behöver också kommunernas beräkningsunderlag för ersättning till fristående skolor bli mer enhetliga och transparenta. Regeringen anser mot den bakgrunden att principen om likvärdiga och rättvisa villkor för alla förskolor, fritidshem och skolor oavsett huvudman skall stärkas.”

Eftersom så många pengbeslut överklagades i domstol och dessa ärenden endast kunde prövas som laglighetsprövning behövdes ett nytt system. Sättet att få skolpengen prövad gjorde att länsrätten (eller högre instans) kunde konstatera att beräkningen inte stämde med skollagen men kunde inte ange ett nytt krontal på pengen; endast återvisa ärendet till kommunen för ett nytt beslut. I många fall blev innebar det att en kommun som inte ville rätta sig kunde fatta beslut om precis samma pengnivå som tidigare och så fick skolan återigen överklaga. Därför fick också utredningen i uppdrag att föreslå hur skolpengsbesluten skulle kunna prövas i sak, dvs. genom förvaltningsbesvär, där domstolen kan fatta ett eget nytt beslut.

Det i sin tur gjorde att fokus måste läggas på att få fram en så absolut transparent beräkning att en domstol skulle kunna göra en sådan prövning och verkligen kunna göra en bedömning av om kommunens skolpengsberäkning verkligen utgick från lika villkor för eleverna.

Utredningen kom i korthet fram till följande förslag:

• En ny beräkning av skolpengen som utgår från tydliga kostnadsposter
• Skolpengen delas upp i grundbelopp och i förekommande fall tilläggsbelopp för elever i behov av omfattande särskilt stöd
• Möjligheten att ersätta skolor utifrån ”skolans åtagande och elevens behov” dvs. utifrån elever stödbehov, togs därmed bort. Ingen möjlighet att träffa avtal om skolpengen.
• Skolpliktsavdraget tas bort
• Schablon för kompensation av administrationskostnader och moms
• Skolpengen ska fastställas senast 31 dec året innan den ska gälla och beräknas på kommunens budget
• Möjlighet att överklaga kommunens pengbeslut genom förvaltningsbesvär, där skolhuvudmannen blir part och kommunen motpart.

Dessa förslag antogs i riksdagen 2009 och började gälla på beräkning av skolpeng från och med 1 januari 2010.

Tyvärr har dock hela syftet med de nya pengbestämmelserna, dvs. att skolpengsberäkningen ska vara enkel, tydlig och transparent, så att också en domstol ska kunna avgöra om eleverna fått resurser på lika villkor, förfelats. En mängd överklaganden har skett under de tio år som bestämmelserna i skollagen gällt. Problemet är framförallt den bristande tydligheten.

Trots att allt från direktiven till utredningen, utredningens betänkande och regeringens proposition till riksdagen om skolpengsbestämmelserna andats just krav på transparens, har EN mening i propositionen fått genomslag hos domstolarna, nämligen:
”Ett minimikrav bör dock vara att det ska vara möjligt att urskilja hur lokalkostnadsersättningen, administrationsschablonen och momskompensationen har beräknats.” (prop. Offentliga bidrag på lika villkor 2008/09:171, s. 33).

Med den knapphändiga redogörelsen för hur kommunen kommit fram till beslutet om skolpeng, blir det helt omöjligt att avgöra om pengen ger samma resurser till en elev i fristående skola som i en kommunal. Det kan heller inte domstolarna avgöra, utan blir tvingade att godta kommunens påstående i den delen, så länge kommunen redovisat just de olika schablonbeloppen. Det är en stor brist i nuvarande pengbestämmelser.

Förbundet gav revisionsbolaget Deloitte Sverige i uppdrag att granska ett 20tal kommuners pengberäkningar för att se om dessa utgick från lika villkor. Trots att revisorerna arbetade under flera månader, misslyckades de att avgöra om eleverna fick samma resurser oavsett skolhuvudman.

När det gäller de nya bestämmelserna om ersättning för elever i behov av särskilt stöd genom tilläggsbelopp har även dessa inneburit stora brister och påfrestningar för de elever som är i behov av extra resurser för stödåtgärder. Det är i dag i stort sett helt omöjligt att få extra resurser för sådana åtgärder, oavsett graden av elevers omfattande och extraordinära behov. Det slår hårt mot de elever som är svagast och mest i behov av stöd. Det har också fått oerhört negativa konsekvenser för resursskolor som begränsat sitt mottagande till just sådana elever. Vi har inte statistik på beviljade tilläggsbeloppsansökningar i kommunerna, däremot kan vi konstatera att överklagade tilläggbeloppsärenden i domstol avslås i ca 90 procent av alla fall.

Den bristande transparensen för att elever ska tilldelas resurser på lika villkor och tilläggsbeloppets hantering för elever i behov av omfattande stöd är stora misslyckanden för pengreformen och de lika villkor som gäller idag.

 

Gudrun Rendling

Förbundsjurist

 

Källor:

Betänkandet Bidrag på lika villkor SOU 2008:8 (Delbetänkande av Utredningen om villkoren för fristående skolor)

Skolverkets rapport 281 år 2006 Prövning och bidrag för fristående skolor

Regeringens proposition Fristående skolor (prop. 2001/2002:35)

Utkast till lagrådsremiss Ny skollag (U2005/5584/S)

Utbildningsutskottets betänkande Fristående skolor m.m. (2005/06:UbU13)

 

 

Idag har förbundet lämnat in sitt remissyttrande över utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Förhoppningsvis kommer det att vara många som svarar och tydliggör vilka effekter som förslagen har för såväl friskolor som vårdnadshavare.

Vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola och att föräldrar kan lista obegränsat antal skolor. Alla ska känna till möjligheten att välja skola och det måste finnas relevant information som underlag för individens skolval.

Svensk skola har kvalitetsproblem. Det har visats på många sätt, via andelen elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, via statliga utredningar och via Skolinspektionens rapporter. Problemen är kända och därför är det särskilt beklagligt att utredningen inte lyckats med sitt grundläggande uppdrag; att analysera hur dagens finansiering tar hänsyn till elevers behov, skolors förutsättningar för en likvärdig utbildning och om resursskillnader påverkar kunskapsresultaten. Bristerna i denna del hindrar inte utredningen att presentera genomgripande förslag. Detta utan att visa att de kommer att leda till bättre kunskapsresultat och en högre andel elever som lämnar skolan med gymnasiebehörighet.

Det allvarligaste förslaget, som påverkar såväl elever som friskolor, är det som ger kommuner rätt att göra avdrag på skolpengen för friskolor. Ett förslag som baseras på en beräkning som på goda grunder kan ifrågasättas. De elever som väljer en friskola straffas med en lägre skolpeng. Nedskärningen av skolpengen innebär att ett stort antal, framförallt mindre friskolor, inte kommer att kunna bedriva verksamhet i framtiden. Marginalerna är redan idag mycket små och med en nedskärning av skolpengen försvinner de helt. Något som i sin tur naturligtvis kommer att påverka skolvalet då det blir färre skolor att välja mellan. De större aktörerna har oftast större uthållighet. Men 95 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Utredningen kallas likvärdighetsutredningen därför är det märkligt att den inte har lämnat några förslag på hur systemet för tilläggsbelopp kan förbättras. Det är många förtvivlade föräldrar som kan vittna om att situationen för många elever med särskilda behov tydligt illustrerar bristen på likvärdighet i svensk skola. Ett resursfördelningssystem som inte fungerar drabbar dessa elever då resursskolor som är inriktade på elever i behov av särskilt stöd, får för små resurser.

Förbundet är också kritiskt mot bl a följande förslag:

• Att regionala skolmyndigheter inrättas och de följdförslag som kopplas till detta
• Att skolhuvudmännen fråntas ansvaret för skolplaceringen
• Att förskola inte ska räknas som verksamhetssamband, vilket gör att barn som går i samma huvudmans förskola inte kan garanteras en plats i den huvudmannens förskoleklass/grundskola.
• Att möjligheten att byta skola under terminen begränsas
• Att friskolor förbjuds att ha kö som urvalsgrund och ersätts med lottning.

Kravet på en allsidig sammansättning vid urval gör att det blir svårt för föräldrar att förutse skolplaceringen innan man får skolplaceringsbeskedet i april. Detta eftersom ”allsidig social sammansättning” kan betyda olika beroende på hur elevsammansättningen ser ut på respektive skolenhet. Förslaget försämrar helt klart transparensen när det gäller skolplaceringen. Samtidigt kvarstår löftet om en skolplacering i rimlig närhet av bostaden, att jämföra med relativ närhet i dagens system, som urvalsgrund till kommunala skolor, vilket gör att boendesegregationen alltjämt riskerar att få stort genomslag.

Det är viktigt att kvaliteten och kunskapsresultaten i svensk skola ökas. Utredningen lämnar inga skarpa förslag för att åstadkomma detta utan fokuserar på omorganisation av myndigheter, öppnar för att friskolor ska få lägre resurser och föreslår regelverk när det gäller urval som vi uppfattar som försök att styra skolvalet. Stort fokus läggs på elevers bakgrund, ett fokus som borde läggas på att höja kunskapsnivån oavsett elevens bakgrund.

Med detta sagt är ändå införandet av ett obligatoriskt skolval är ett viktigt första steg. Det skapar möjligheter att bryta effekten av boendesegregationen och det understryker vikten av att det finns relevant information om alla skolor så att föräldrar och elever kan göra ett informerat skolval. Men det mycket stora intresse som finns för friskolor idag visar också på behovet av att populära skolor får möjlighet att växa. Den aspekten saknas helt i utredningen. Utredningens svar på att det finns långa köer är att förbjuda köer och att införa lottning. Men det blir ju inte fler skolplatser på populära skolor för det. Men för att alla skolor ska bli bra skolor, och kunna erbjuda den likvärdighet som är önskvärd, både utifrån elevens perspektiv och utifrån samhällets, så krävs det att vi alla fokuserar på att vad som faktiskt händer i klassrummet leder till bättre kvalitet. Det är en väg som ökar likvärdigheten i svensk skola utan att minska på valfriheten.

Den som vill bli inspirerad i sitt remisskrivande kan läsa vårt yttrande här.

Förbundet har också ett särskilt yttrande till utredningen och det kan du läsa här.

Vi har också mer information om förslagen här.

Det är viktigt att så många som möjligt får klart för sig vad förslagen i denna utredning kan få för effekter för det som många idag säger har kommit för att stanna – skolvalet.

För villkoren för verksamheten spelar roll. Och det vet också de som står bakom utredningens förslag. Så min uppmaning till friskolor är – ta reda på vad detta innebär för din verksamhet och sprid kunskapen om det till politiker, vänner och bekanta. Skriv också gärna ett remissvar.

/

Idag har förbundet lämnat in sitt remissyttrande över utredningen ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”. Förhoppningsvis kommer det att vara många som svarar och tydliggör vilka effekter som förslagen har för såväl friskolor som vårdnadshavare.

Vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola och att föräldrar kan lista obegränsat antal skolor. Alla ska känna till möjligheten att välja skola och det måste finnas relevant information som underlag för individens skolval.

Svensk skola har kvalitetsproblem. Det har visats på många sätt, via andelen elever som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, via statliga utredningar och via Skolinspektionens rapporter. Problemen är kända och därför är det särskilt beklagligt att utredningen inte lyckats med sitt grundläggande uppdrag; att analysera hur dagens finansiering tar hänsyn till elevers behov, skolors förutsättningar för en likvärdig utbildning och om resursskillnader påverkar kunskapsresultaten. Bristerna i denna del hindrar inte utredningen att presentera genomgripande förslag. Detta utan att visa att de kommer att leda till bättre kunskapsresultat och en högre andel elever som lämnar skolan med gymnasiebehörighet.

Det allvarligaste förslaget, som påverkar såväl elever som friskolor, är det som ger kommuner rätt att göra avdrag på skolpengen för friskolor. Ett förslag som baseras på en beräkning som på goda grunder kan ifrågasättas. De elever som väljer en friskola straffas med en lägre skolpeng. Nedskärningen av skolpengen innebär att ett stort antal, framförallt mindre friskolor, inte kommer att kunna bedriva verksamhet i framtiden. Marginalerna är redan idag mycket små och med en nedskärning av skolpengen försvinner de helt. Något som i sin tur naturligtvis kommer att påverka skolvalet då det blir färre skolor att välja mellan. De större aktörerna har oftast större uthållighet. Men 95 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Utredningen kallas likvärdighetsutredningen därför är det märkligt att den inte har lämnat några förslag på hur systemet för tilläggsbelopp kan förbättras. Det är många förtvivlade föräldrar som kan vittna om att situationen för många elever med särskilda behov tydligt illustrerar bristen på likvärdighet i svensk skola. Ett resursfördelningssystem som inte fungerar drabbar dessa elever då resursskolor som är inriktade på elever i behov av särskilt stöd, får för små resurser.

Förbundet är också kritiskt mot bl a följande förslag:

• Att regionala skolmyndigheter inrättas och de följdförslag som kopplas till detta
• Att skolhuvudmännen fråntas ansvaret för skolplaceringen
• Att förskola inte ska räknas som verksamhetssamband, vilket gör att barn som går i samma huvudmans förskola inte kan garanteras en plats i den huvudmannens förskoleklass/grundskola.
• Att möjligheten att byta skola under terminen begränsas
• Att friskolor förbjuds att ha kö som urvalsgrund och ersätts med lottning.

Kravet på en allsidig sammansättning vid urval gör att det blir svårt för föräldrar att förutse skolplaceringen innan man får skolplaceringsbeskedet i april. Detta eftersom ”allsidig social sammansättning” kan betyda olika beroende på hur elevsammansättningen ser ut på respektive skolenhet. Förslaget försämrar helt klart transparensen när det gäller skolplaceringen. Samtidigt kvarstår löftet om en skolplacering i rimlig närhet av bostaden, att jämföra med relativ närhet i dagens system, som urvalsgrund till kommunala skolor, vilket gör att boendesegregationen alltjämt riskerar att få stort genomslag.

Det är viktigt att kvaliteten och kunskapsresultaten i svensk skola ökas. Utredningen lämnar inga skarpa förslag för att åstadkomma detta utan fokuserar på omorganisation av myndigheter, öppnar för att friskolor ska få lägre resurser och föreslår regelverk när det gäller urval som vi uppfattar som försök att styra skolvalet. Stort fokus läggs på elevers bakgrund, ett fokus som borde läggas på att höja kunskapsnivån oavsett elevens bakgrund.

Med detta sagt är ändå införandet av ett obligatoriskt skolval är ett viktigt första steg. Det skapar möjligheter att bryta effekten av boendesegregationen och det understryker vikten av att det finns relevant information om alla skolor så att föräldrar och elever kan göra ett informerat skolval. Men det mycket stora intresse som finns för friskolor idag visar också på behovet av att populära skolor får möjlighet att växa. Den aspekten saknas helt i utredningen. Utredningens svar på att det finns långa köer är att förbjuda köer och att införa lottning. Men det blir ju inte fler skolplatser på populära skolor för det. Men för att alla skolor ska bli bra skolor, och kunna erbjuda den likvärdighet som är önskvärd, både utifrån elevens perspektiv och utifrån samhällets, så krävs det att vi alla fokuserar på att vad som faktiskt händer i klassrummet leder till bättre kvalitet. Det är en väg som ökar likvärdigheten i svensk skola utan att minska på valfriheten.

Den som vill bli inspirerad i sitt remisskrivande kan läsa vårt yttrande här.

Förbundet har också ett särskilt yttrande till utredningen och det kan du läsa här.

Vi har också mer information om förslagen här.

Det är viktigt att så många som möjligt får klart för sig vad förslagen i denna utredning kan få för effekter för det som många idag säger har kommit för att stanna – skolvalet.

För villkoren för verksamheten spelar roll. Och det vet också de som står bakom utredningens förslag. Så min uppmaning till friskolor är – ta reda på vad detta innebär för din verksamhet och sprid kunskapen om det till politiker, vänner och bekanta. Skriv också gärna ett remissvar.

/

I stället för att bygga argument på teori och anekdoter bör marknadskritiska debattörer och politiker inom borgerligheten lära av forskningen. Så avslutar forskaren Gabriel H Sahlgren sin intressanta sammanställning av den empiriska forskningen avseende effekterna av skolvalet och friskolor på skolans kvalitet, likvärdighet, skolsegregation och betygsättning. Han tillägger ”Annars riskerar man bara ödsla tid och energi på att stödja reformer som i bästa fall inte kommer påverka utfallen i svensk skola – och i värsta fall försämra dem.”

Jag har skrivit om denna rapport tidigare. Men mot bakgrund av den debatt som nu finns med anledning av framförallt utredningen ”En mer likvärdig skola” som nu är på remiss finns det anledning att påminna om vad forskningen säger och framförallt då bedöma utredningens förslag mot bakgrund av detta.

• Vad finns det för forskningsbelägg för att de utredningens förslag faktiskt kommer att öka likvärdigheten och minska skolsegregationen?
• Kommer kvaliteten i skolorna att öka?

Jag menar att det finns stor risk för att Gabriel H Sahlgren rätt i sin farhåga ovan. Och vad har vi åstadkommit då? För svensk skola har kvalitetsproblem som behöver åtgärdas – men då måste det baseras på en korrekt analys av vad som är de egentliga problemen.

Vad säger då forskningen? Heller Sahlgren sammanfattar den empiriska forskningen enligt följande:

• Skolvalet och friskolorna har haft ganska små men positiva effekter på kunskaperna och effektiviteten i grundskolan, som inte kan förklaras av betygsinflation. Dessa effekter har ökat över tid och blev tydliga först några år in på 2000-talet. Friskolornas bidrag kan framför allt härledas till deras konkurrenseffekter på kommunala skolor. Effekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor är ungefär lika stora.
• På gymnasiet höjer friskolorna elevers slutbetyg, sannolikheten att de tar examen efter tre år samt deras resultat på nationella prov i engelska och svenska. Likaså ökar friskolorna sannolikheten att eleverna läser vidare på universitetet året efter att de gått ut gymnasiet och att de tar minst 15 ECTS-poäng under det året. Det går inte att utesluta att effekterna beror på betygsinflation, men de positiva effekterna på högskolan tyder på att så inte är fallet.
  Det finns dock samtidigt tecken på att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på externt rättade prov än elever i kommunala gymnasieskolor – oavsett driftsform – men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband. Forskningen tyder hursomhelst inte på att systemeffekterna har varit negativa i denna bemärkelse.

 

• Likvärdigheten har inte påverkats nämnvärt av skolvalet och friskolorna.

 

• Det finns tecken på att skolvalet och friskolorna har ökat skolsegregationen, men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband då forskning tyder på att större möjligheter till skolval minskar bostadssegregationens effekter på skolsegregationen. Sorteringen efter elevers förutsättningar är starkast bland icke-vinstdrivande friskolor.

 

• Stödet för att friskolor och skolvalet ökar betygsinflationen på systemnivå över tid är svagt – och om det finns en effekt är den liten.

 

• Friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov än kommunala skolor i årskurs 9 och på gymnasiet (men inte i årkurs 3 och 5). Om något är icke-vinstdrivande friskolor mer generösa i rättningen än vinstdrivande friskolor.

 

• Forskningen finner samtidigt att kommunala skolor som omgärdas av friskolor är mer restriktiva i rättningen av nationella prov än kommunala skolor som inte gör det.

 

• Systemeffekten av friskolorna på betygsinflationen är därför noll. Totalt sett tyder resultaten på att skillnaderna i rättningen mellan fristående och kommunala skolor beror på en omfördelning av elever snarare än en kausal effekt av huvudmannaskap.

 

Sahlgren konstaterar att det inte finns mycket som tyder på att skolmarknaden har varit den katastrof som vissa borgerliga debattörer och politiker nu påstår – framförallt inte vinstintresset, som är skolmarknadens mest kritiserade element inom borgerligheten. Han konstaterar också att det är speciellt märkligt att kritiken mot marknadskrafterna växer i borgerliga led i dagens läge då Sveriges kunskapsresultat i OECD:s PISA-undersökning har ökat markant sedan 2012 och påpekar att det tidigare fallet har helt raderats ut bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige. Detta samtidigt som marknadskrafterna har vuxit sig starkare än någonsin.

/

 

 

I stället för att bygga argument på teori och anekdoter bör marknadskritiska debattörer och politiker inom borgerligheten lära av forskningen. Så avslutar forskaren Gabriel H Sahlgren sin intressanta sammanställning av den empiriska forskningen avseende effekterna av skolvalet och friskolor på skolans kvalitet, likvärdighet, skolsegregation och betygsättning. Han tillägger ”Annars riskerar man bara ödsla tid och energi på att stödja reformer som i bästa fall inte kommer påverka utfallen i svensk skola – och i värsta fall försämra dem.”

Jag har skrivit om denna rapport tidigare. Men mot bakgrund av den debatt som nu finns med anledning av framförallt utredningen ”En mer likvärdig skola” som nu är på remiss finns det anledning att påminna om vad forskningen säger och framförallt då bedöma utredningens förslag mot bakgrund av detta.

• Vad finns det för forskningsbelägg för att de utredningens förslag faktiskt kommer att öka likvärdigheten och minska skolsegregationen?
• Kommer kvaliteten i skolorna att öka?

Jag menar att det finns stor risk för att Gabriel H Sahlgren rätt i sin farhåga ovan. Och vad har vi åstadkommit då? För svensk skola har kvalitetsproblem som behöver åtgärdas – men då måste det baseras på en korrekt analys av vad som är de egentliga problemen.

Vad säger då forskningen? Heller Sahlgren sammanfattar den empiriska forskningen enligt följande:

• Skolvalet och friskolorna har haft ganska små men positiva effekter på kunskaperna och effektiviteten i grundskolan, som inte kan förklaras av betygsinflation. Dessa effekter har ökat över tid och blev tydliga först några år in på 2000-talet. Friskolornas bidrag kan framför allt härledas till deras konkurrenseffekter på kommunala skolor. Effekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor är ungefär lika stora.
• På gymnasiet höjer friskolorna elevers slutbetyg, sannolikheten att de tar examen efter tre år samt deras resultat på nationella prov i engelska och svenska. Likaså ökar friskolorna sannolikheten att eleverna läser vidare på universitetet året efter att de gått ut gymnasiet och att de tar minst 15 ECTS-poäng under det året. Det går inte att utesluta att effekterna beror på betygsinflation, men de positiva effekterna på högskolan tyder på att så inte är fallet.
  Det finns dock samtidigt tecken på att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på externt rättade prov än elever i kommunala gymnasieskolor – oavsett driftsform – men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband. Forskningen tyder hursomhelst inte på att systemeffekterna har varit negativa i denna bemärkelse.

 

• Likvärdigheten har inte påverkats nämnvärt av skolvalet och friskolorna.

 

• Det finns tecken på att skolvalet och friskolorna har ökat skolsegregationen, men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband då forskning tyder på att större möjligheter till skolval minskar bostadssegregationens effekter på skolsegregationen. Sorteringen efter elevers förutsättningar är starkast bland icke-vinstdrivande friskolor.

 

• Stödet för att friskolor och skolvalet ökar betygsinflationen på systemnivå över tid är svagt – och om det finns en effekt är den liten.

 

• Friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov än kommunala skolor i årskurs 9 och på gymnasiet (men inte i årkurs 3 och 5). Om något är icke-vinstdrivande friskolor mer generösa i rättningen än vinstdrivande friskolor.

 

• Forskningen finner samtidigt att kommunala skolor som omgärdas av friskolor är mer restriktiva i rättningen av nationella prov än kommunala skolor som inte gör det.

 

• Systemeffekten av friskolorna på betygsinflationen är därför noll. Totalt sett tyder resultaten på att skillnaderna i rättningen mellan fristående och kommunala skolor beror på en omfördelning av elever snarare än en kausal effekt av huvudmannaskap.

 

Sahlgren konstaterar att det inte finns mycket som tyder på att skolmarknaden har varit den katastrof som vissa borgerliga debattörer och politiker nu påstår – framförallt inte vinstintresset, som är skolmarknadens mest kritiserade element inom borgerligheten. Han konstaterar också att det är speciellt märkligt att kritiken mot marknadskrafterna växer i borgerliga led i dagens läge då Sveriges kunskapsresultat i OECD:s PISA-undersökning har ökat markant sedan 2012 och påpekar att det tidigare fallet har helt raderats ut bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige. Detta samtidigt som marknadskrafterna har vuxit sig starkare än någonsin.

/

 

 

Mot bakgrund av en replik i Altinget idag – där det hävdas att jag far med osanning när jag påstår att Sverige har en av de minst segregerade skolorna – så vill jag påminna om vad Skolverket skriver i sin Pisa-rapport 2018. Det är en intressant läsning som visar att vi har utmaningar när det tex gäller lågpresterande elever. Jag återkommer i en slutreplik med fler kommentarer till Altinget-artikeln. Det finns mycket att kommentera där – men här begränsar jag mig till att återge det som Skolverket skriver. Läs och bedöm om jag har fel eller rätt i mitt uttalande att Sverige har en av de minst segregerade skolorna.

Hur ser det ut idag när det gäller segregationen (hur mycket elevsammansättningen baserat på socioekonomisk bakgrund varierar mellan skolor) i svensk skola?

• Pisa 2018 – Sverige ligger på 14 procent (13,3 2015) vilket är lägre än OECD genomsnittet på 24 (23,5 2015), måttet fanns inte i PISA 2012. Det innebär att Sverige, tillsammans med Danmark, är det land som har 4:e ”bästa blandningen” av elever i sina skolor. Detta innebär dock inte att det inte finns skolor som har en stor andel elever med utländsk bakgrund från lågutbildade hem. Det gäller framförallt kommunala skolor där boendesegregationen får fullt genomslag. Värt att påpeka att de nordiska länderna, till skillnad från de flesta andra, har en sammanhållen grundskola och de flesta 15 åringar går där beroende på skolstartsåldern.

 

Hur ser det ut idag när det gäller skolsegregationen i form av skillnader i resultat mellan skolor, den sk mellanskolvariationen?

• Pisa 2018- Sverige ligger även här bra till jämfört med OECD-länder. Den sk mellanskolvariationen ger ett mått på hur stor skillnaden är i resultat mellan skolor i ett land. Där ligger Sverige på 16 procent (16 2015) vilket är betydligt under OECD-genomsnittet som är 30 (30,3 2015). 7 OECD-länder har mindre skillnad än Sverige. Vi kan se att det finns en ökad kvalitetsskillnad mellan skolor. Frågan är vad den beror på?

Hur ser det ut idag när det gäller hur svensk skola över lag presterar i förhållande till andra OECD -länder?

• Pisa 2018- Svenska 15-åringar presterar över OECD-genomsnittet inom svenska, matematik, naturvetenskap. Det är något bättre än förra mätningen, men den relativa förbättringen som Sverige gjort i uppmätta poäng ska värderas i ljuset av att OECD-genomsnittet sjunkit i uppmätta poäng. Men det svenska kunskapsraset i förhållande till OECD har inte fortsatt. Men tittar vi på hur stor andel av de svenska 15-åringarna som inte klarar OECD:s lägsta prestationsnivån så visar det att det återstår mycket för att höja kunskapsresultaten.
  • Läsförståelse 18% av eleverna är lågpresterande (18% 2015)
  • Matematik 19 % av eleverna är lågpresterande (21% 2015)
  • Naturvetenskap 19 % av eleverna är lågpresterande (22% 2015)
• Samtidigt har andelen högpresterande elever ökat i matematik och i läsförståelse.

 

För att citera ur Skolverkets rapport om Pisa (s 38-39):

”Sverige ett genomsnittligt land utifrån Pisa:s likvärdighetsindikatorer

För Sveriges del gäller att:

• Andelen elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse är lägre än genomsnittet för OECD.
• Betydelsen av socioekonomisk bakgrund ligger på OECD­-genomsnittet för samtliga 3 indikatorer (effekt, styrka och resilience).
• Effekten av skolors socioekonomiska sammansättning skiljer sig inte från OECD­-genomsnittet.
• Spridningen i skolors socioekonomiska sammansättning (skolsegregationen) är lägre i Sverige än i OECD som helhet.
• Den totala variationen i resultat i läsförståelse ligger över OECD­genomsnittet.
• Mellanskolvariation är lägre än OECD­genomsnittet.

Av dessa åtta indikatorer uppvisar Sverige således bättre värden än OECD­genomsnittet på tre indikatorer, sämre på en indikator och slutligen på OECD nivå på övriga fyra. Sammantaget framstår Sverige som ett genomsnittligt OECD­-land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet, vilket också rangordningen i Tabell 3 indikerar. Denna bedömning håller även när motsvarande likvärdighetsindikatorer för matematik och naturvetenskap analyseras.”

Skolverket konstaterar också i sin PISA rapport 2018 att den genomsnittliga nivån på elevernas kunskapsnivå i läsförståelse inte skiljer sig signifikant från PISA 2000. Men att det finns en större spridning mellan elevers resultat nu jämfört med då.

När det gäller resultaten i matematik och naturvetenskap så är resultaten 2018 nära de som var 2003 (första gången som matematik mättes) och 2006 (första gången som naturvetenskap mättes). Det vill säga resultaten 2018 är i stort sett på samma nivå som före nedgångarna 2009 och 2012.

/

Mot bakgrund av en replik i Altinget idag – där det hävdas att jag far med osanning när jag påstår att Sverige har en av de minst segregerade skolorna – så vill jag påminna om vad Skolverket skriver i sin Pisa-rapport 2018. Det är en intressant läsning som visar att vi har utmaningar när det tex gäller lågpresterande elever. Jag återkommer i en slutreplik med fler kommentarer till Altinget-artikeln. Det finns mycket att kommentera där – men här begränsar jag mig till att återge det som Skolverket skriver. Läs och bedöm om jag har fel eller rätt i mitt uttalande att Sverige har en av de minst segregerade skolorna.

Hur ser det ut idag när det gäller segregationen (hur mycket elevsammansättningen baserat på socioekonomisk bakgrund varierar mellan skolor) i svensk skola?

• Pisa 2018 – Sverige ligger på 14 procent (13,3 2015) vilket är lägre än OECD genomsnittet på 24 (23,5 2015), måttet fanns inte i PISA 2012. Det innebär att Sverige, tillsammans med Danmark, är det land som har 4:e ”bästa blandningen” av elever i sina skolor. Detta innebär dock inte att det inte finns skolor som har en stor andel elever med utländsk bakgrund från lågutbildade hem. Det gäller framförallt kommunala skolor där boendesegregationen får fullt genomslag. Värt att påpeka att de nordiska länderna, till skillnad från de flesta andra, har en sammanhållen grundskola och de flesta 15 åringar går där beroende på skolstartsåldern.

 

Hur ser det ut idag när det gäller skolsegregationen i form av skillnader i resultat mellan skolor, den sk mellanskolvariationen?

• Pisa 2018- Sverige ligger även här bra till jämfört med OECD-länder. Den sk mellanskolvariationen ger ett mått på hur stor skillnaden är i resultat mellan skolor i ett land. Där ligger Sverige på 16 procent (16 2015) vilket är betydligt under OECD-genomsnittet som är 30 (30,3 2015). 7 OECD-länder har mindre skillnad än Sverige. Vi kan se att det finns en ökad kvalitetsskillnad mellan skolor. Frågan är vad den beror på?

Hur ser det ut idag när det gäller hur svensk skola över lag presterar i förhållande till andra OECD -länder?

• Pisa 2018- Svenska 15-åringar presterar över OECD-genomsnittet inom svenska, matematik, naturvetenskap. Det är något bättre än förra mätningen, men den relativa förbättringen som Sverige gjort i uppmätta poäng ska värderas i ljuset av att OECD-genomsnittet sjunkit i uppmätta poäng. Men det svenska kunskapsraset i förhållande till OECD har inte fortsatt. Men tittar vi på hur stor andel av de svenska 15-åringarna som inte klarar OECD:s lägsta prestationsnivån så visar det att det återstår mycket för att höja kunskapsresultaten.
  • Läsförståelse 18% av eleverna är lågpresterande (18% 2015)
  • Matematik 19 % av eleverna är lågpresterande (21% 2015)
  • Naturvetenskap 19 % av eleverna är lågpresterande (22% 2015)
• Samtidigt har andelen högpresterande elever ökat i matematik och i läsförståelse.

 

För att citera ur Skolverkets rapport om Pisa (s 38-39):

”Sverige ett genomsnittligt land utifrån Pisa:s likvärdighetsindikatorer

För Sveriges del gäller att:

• Andelen elever som inte når upp till nivå 2 i läsförståelse är lägre än genomsnittet för OECD.
• Betydelsen av socioekonomisk bakgrund ligger på OECD­-genomsnittet för samtliga 3 indikatorer (effekt, styrka och resilience).
• Effekten av skolors socioekonomiska sammansättning skiljer sig inte från OECD­-genomsnittet.
• Spridningen i skolors socioekonomiska sammansättning (skolsegregationen) är lägre i Sverige än i OECD som helhet.
• Den totala variationen i resultat i läsförståelse ligger över OECD­genomsnittet.
• Mellanskolvariation är lägre än OECD­genomsnittet.

Av dessa åtta indikatorer uppvisar Sverige således bättre värden än OECD­genomsnittet på tre indikatorer, sämre på en indikator och slutligen på OECD nivå på övriga fyra. Sammantaget framstår Sverige som ett genomsnittligt OECD­-land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet, vilket också rangordningen i Tabell 3 indikerar. Denna bedömning håller även när motsvarande likvärdighetsindikatorer för matematik och naturvetenskap analyseras.”

Skolverket konstaterar också i sin PISA rapport 2018 att den genomsnittliga nivån på elevernas kunskapsnivå i läsförståelse inte skiljer sig signifikant från PISA 2000. Men att det finns en större spridning mellan elevers resultat nu jämfört med då.

När det gäller resultaten i matematik och naturvetenskap så är resultaten 2018 nära de som var 2003 (första gången som matematik mättes) och 2006 (första gången som naturvetenskap mättes). Det vill säga resultaten 2018 är i stort sett på samma nivå som före nedgångarna 2009 och 2012.

/

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/