Ulla Hamilton om…..

Frågan om statistiksekretessen är minst sagt snårig. Det är knappast någon som har bemödat sig att faktiskt reda ut varför Skolverket stängt sin statistikinformation på nätet.

I grunden handlar det om HUR Skolverket har valt att samla in statistiken från skolhuvudmännen. I en förordning från 2015 fick Skolverket rätt att inrätta ett nationellt informationssystem för skolväsendet. I stället för att använda sig av denna möjlighet har Skolverket köpt statistiken från SCB.

SBC:s är officiell statistikmyndighet med uppdrag att samla in uppgifter för statistikändamål. Det innebär att denna statistik omfattas av särskilda regler (absolut statistiksekretess) för att värna uppgiftslämnarens integritet. Även uppgifter som i andra sammanhang är offentliga omfattas därför av sekretess hos SCB.

Dessa tuffa sekretessregler gäller inte om Skolverket skulle samla in statistiken i enlighet med det bemyndigade som de fick 2015.

Domen i Kammarrätten innebär att Skolverket inte hanterat de uppgifter de fått från SCB i enlighet med bestämmelserna om statistiksekretess, när Skolverket i sin tur använt uppgifterna till annat än just statistik. Skolverket får inte använda uppgifter om identifierbara enskilda huvudmän eller friskolor i myndighetens verksamhet utanför deras statistikenheter eftersom de samlats in för statistikändamål.

Vad handlar det då om för statistik och kan problemet lösas på annat sätt?

Det handlar om bl a

• * Fakta om skolhuvudmän och skolenheter, bla publicering i databasen SALSA.
• * Utbildningsguiden där du kan jämföra skolor med varandra inför bl a skolval, få information om antal lärare/elever, andel legitimerade lärare och betygsresultat uppdelat på skolenheter.
• * Skolenhetsregistret som innehåller uppgifter om vilka skolformer som finns vid skolenheten, vilka årskurser samt adresser och andra kontaktuppgifter till skolenheter och huvudmän.
• * Uppföljning och utvärdering av skolväsendet
• * Fördelning av statsbidrag
• * Skolutveckling som Samverkan för bästa skola, där Skolverket utifrån variabler som elevers meritvärden, migrationsbakgrund och föräldrars utbildningsnivå, gör urval av skolor som har behov av stöd.

SCB har presenterat följande lösning på situationen:

Om Skolverket samlade in ovanstående uppgifter för informationsändamål så kan de även användas för statistikframställning.

Insamling för Skolenhetsregistret kan lösas genom att regeringen i en registerförfattning ger Skolverket i uppgift att hålla detta register.

Eftersom skolhuvudmännen redan rapporterar uppgifter till SCB så kan samma uppgifter också gå till Skolverket.

När det gäller uppgifterna om elevers socioekonomiska variabler, som ligger till grund för bl a statsbidrag och information i SALSA så föreslår SCB att en sekretessbrytande bestämmelse införs i OSL. När det gäller SALSA menar SCB att den ska ses som en del av redovisningen av verksamheten med skolutveckling och inte som idag som en databas.

Med detta skulle frågan lösas utan att friskolor behöver omfattas av offentlighetsprincipen, med alla oproportionerliga effekter som en sådan åtgärd skulle innebära.

/

Friskolornas riksförbund bad, i anslutning till att förslaget om att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen remissbehandlades, om ett rättsutlåtande över förslaget från professor Joakim Nergelius. Vi bifogade även detta till vårt remissvar över utredningens förslag. Det finns skäl att påminna om denna viktiga princip idag.

U T L Å T A N D E
Undertecknad har blivit ombedd av Ulla Hamilton, VD för Friskolornas Riksförbund, att skriva ett rättsligt utlåtande rörande vissa aspekter på de förslag som i betänkandet SOU 2015:82, Ökad insyn i fristående skolor lagts fram av den s.k. Utredningen om offentlighetsprincipen i fristående skolor. Det rör sig här främst om de konkurrensnackdelar som små och medelstora skolföretag kan komma att drabbas av om förslagen i utredningen skulle genomföras. Även om offentlighetsprincipen är mycket viktig i svensk förvaltningstradition och betänkandet innehåller flera goda argument för varför denna bör införas även för fristående skolor, så kan det ifrågasättas om inte de nu framlagda förslagen kommer att drabba de många mindre företagen och aktörerna inom denna bransch oproportionerligt hårt.

INLEDNING OCH BAKGRUND
Det nu aktuella och här kommenterade betänkandet får ses som en del av eller ett led i en pågående och i och för sig ganska omfattande lagstiftningsverksamhet rörande flera under de senaste decennierna konkurrensutsatta delar av den offentliga sektorn. Såvitt gäller skolsektorn grundas detta främst på en sexpartiuppgörelse i riksdagen som ingicks i maj 2013. Därefter har den s.k. Friskolekommittén lämnat förslaget Friskolorna i samhället (SOU 2013:56). Regeringen utvecklade skälen för varför offentlighetsprincipen bör omfatta de fristående skolorna i prop 2013/14:112, Villkor för fristående skolor (särskilt s. 66 ff) och efterlyste där även ytterligare utredning av hur detta skulle lösas rent lagtekniskt.[1] Den del av offentlighetsprincipen som gäller meddelarfrihet för anställda (bl.a. men inte enbart s.k. whistleblowers) behandlas i SOU 2013:79, Stärkt meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet. Vissa andra i sammanhanget relevanta ekonomiska frågor behandlas därutöver  av den sittande s.k. Skolkostnadsutredningen (U 2014:14), som det kan finnas anledning att återkomma till.

De nu framlagda förslagen existerar således inte i något rättsligt vakuum utan kan sägas ha varit aktuella och aviserade sedan länge. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att de därför också är alltigenom kloka eller väl genomtänkta.

I betänkandet föreslås att handlingsoffentlighet och meddelarfrihet ska införas för alla fristående skolor, oberoende av deras storlek och utan undantag för vissa typer av handlingar. Eftersom Friskolornas Riksförbund inte har några invändningar mot införandet av meddelarfrihet inriktas detta utlåtande helt på frågan om införande av handlingsoffentlighet i fristående skolor.

FÖRSLAGET
Rent juridiskt innebär förslaget först och främst införandet av en ny 2 kap. 3a § offentlighets- och sekretesslagen (OSL, 2009:400), vari framgår att 2 kap Tryckfrihetsförordningen (TF) rörande allmänna handlingars offentlighet i tillämpliga delar också ska gälla ”hos huvudmän för fristående skolor”. Frågan om hur begreppet huvudman ska definieras kommer att beröras nedan, men därutöver saknas anledning att kritisera denna lagstiftningsteknik som sådan. Detta gäller även övriga föreslagna ändringar i arkiv- och skollagarna (1990:782 respektive 2010:800), vilka i sig framstår som naturliga konsekvenser av den förstnämnda, primära ändringen. Resultatet blir då att reglerna om handlingsoffentlighet utan undantag blir tillämpliga för alla fristående skolor och skolföretag, oavsett vilken storlek eller årsomsättning de har.

Skälen för detta utvecklas dels i den nämnda propositionen 2013/14:112, där regeringen bl.a. betonar att fristående skolor ägnar sig åt myndighetsutövning och att denna ändring av regelverket bedöms få praktisk betydelse. Samtidigt understryks att ändringen måste genomföras utan att de fristående skolorna och deras huvudmän i onödan drabbas av stora administrativa problem.[2] I det nu aktuella betänkandet framhålls också allmänhetens rätt till insyn och behovet av transparens i skolverksamhet på ett mer allmänt plan, bl.a. för att detta underlättar jämförelser av kvalitet och villkor i olika skolor (s. 94 f). Några direkt nya argument till stöd för det framlagda förslaget ges dock inte. Förslagets tänkbara skadeverkningar måste därför bedömas i ljuset av dessa nu nämnda skäl, varvid naturligtvis frågan om de angivna syftena kan uppnås på något annat sätt infinner sig.

JURIDISKA OCH PRAKTISKA PROBLEM MED DEN VALDA LÖSNINGEN
Uppgifterna om hur många företag som är verksamma inom den fristående skolsektorn tycks vara ganska samstämmiga. Cirka 20 % av de 1.300 fristående skolorna i Sverige har således färre än 50 elever och drygt 40 % av dem har färre än 100 elever.  Knappt 25 % hade upp till 200 elever och ytterligare 25 % upp till 300 elever. Endast tre skolor hade fler än 1000 elever. Cirka 18 % av Sveriges skolor är fristående och dessa finns i 185 av landets 290 kommuner. 90 % av huvudmännen drev år 2013 endast en grundskola och drygt hälften av eleverna i fristående skolor gick i en sådan typ av skola. Endast 1 % av alla huvudmän drev år 2013 mer än sju skolor.[3]

Bland de fristående skolföretagen är aktiebolag den dominerande associationsformen, med drygt 50 % av alla huvudmän och 60 % av alla skolor (i sin tur med 2/3 av alla elever)år 2014. Knappt 30 % var då stiftelser eller ideella föreningar och cirka 15 % ekonomiska föreningar.[4] Vidare driver 90 % av medlemmarna i Friskolornas riksförbund – av vilka flertalet är aktiebolag – endast en skola. Utredningen åberopar (s. 90) även uttalanden från två intervjuade journalister, vilka uppger att aktiebolag är den associationsform som är lättast att få insyn i.

Dessa av allt att döma obestridliga fakta visar således att de små skolorna, med enskilda huvudmän, dominerar helt inom branschen. Och det är just därför som utredningens förslag delvis framstår som ogenomtänkta , med potentiellt allvarliga konsekvenser som följd .

Utredningen vill som nämnts ovan inte tillåta några som helst undantag från principen att alla fristående skolor ska omfattas av handlingsoffentlighet, oberoende av deras storlek. Detta motiveras egentligen inte på annat sätt än att utredningen inte finner ”tillräckliga skäl föreligga” för att göra något sådant undantag. Sådana skulle enligt utredningen kunna utnyttjas av huvudmän som vill kringgå regelverket genom att begränsa antalet elever i en skola eller välja en viss associationsform.[5] Detta är ju dock som synes en ren spekulation.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet i betänkandet på hastigt dragna slutsatser, vilka stundtals verkar vara mycket löst grundade. Utredningen bedömer t.ex. att de kommunala skolorna endast behöver göra begränsade administrativa insatser för att hantera offentlighetsprincipen (s. 95), samtidigt som man tidigare anfört att omfattningen av dessa insatser är svår att uppskatta (s. 84). Även resonemanget om varför huvudmän och inte ägare ska ansvara för att offentlighetsprincipen följs är motsägelsefullt (s. 97 f); egentligen verkar utredningen vilja förorda att ägare ska vara ansvariga, varefter den ändå landar i den motsatta ståndpunkten. Den väsentliga frågan om vem som ska ansvara för att offentlighetsprincipen följs vid de enskilda skolorna framstår därmed som otillräckligt analyserad. Utredningen klargör helt enkelt inte vilken skillnaden mellan ägare och huvudman är samt vilka rättsliga konsekvenser detta kan medföra.

De verkligt allvarliga bristerna gäller dock de löst grundade antagandena om vilka kostnader ett införande av offentlighetsprincipen skulle medföra för de enskilda skolföretagen i allmänhet samt för de mindre (dvs det stora flertalet av dem) i synnerhet. Här finns påtagliga brister gällande såväl allmänna resonemang som konkreta beräkningar.

Vad gäller allmänna utgångspunkter för förslaget anförs sålunda att en ökad insyn i fristående skolors verksamhet kommer att ”bidra till att eventuella skillnader i hanteringen av allmänna handlingar hos kommunala och hos enskilda huvudmän minskar eftersom allmänheten i första hand sannolikt kommer att inhämta ekonomiska uppgifter om en specifik fristående skola från ett annat håll än den berörda huvudmannen.”[6] Här är det faktiskt svårt att överhuvudtaget förstå vad utredningen egentligen avser att säga.

Det är dock dessa högst oklara omständigheter som enligt utredningen ”medför att hanteringen av handlingsoffentligheten i de fristående skolorna kommer att vara densamma som den i kommunala skolor i vart fall efter en ”inkörningsperiod””, varför utredningen i sin konsekvensanalys ansett sig kunna utgå från de kommunala skolornas hantering av handlingsoffentligheten.[7] Denna utgångspunkt och detta grundläggande antagande har dock här lett till missvisande eller felaktiga slutsatser, eftersom utredningen helt tycks förbise att kommunala skolor, oberoende av hur stora de är, regelmässigt kan antas vara anslutna till kommunens administrativa system, där hantering av frågor om handlingsoffentlighet sedan länge ingår. För de kommunala skolorna medför detta därför inga eller i vart fall små extrakostnader, oavsett om de har egna administratörer anställda för att sköta dessa uppgifter eller inte. För de fristående skolorna är bilden däremot en helt annan, eftersom de vid ett införande av handlingsoffentlighet på egen hand måste bygga upp nya och sannolikt ganska dyra system för registrering, arkivering, utbildning av personal kring regelverket m.m.

Oavsett hur höga dessa kostnader är så vore en möjlig lösning på problemet att de fristående skolorna tilldelades extra administrativa bidrag för att sköta dessa nya uppgifter. Utredningen avstår emellertid från att lägga något sådant förslag av hänsyn till att den alltjämt arbetande Skolkostnadsutredningen inom kort förväntas lägga ett förslag härom (s. 126). Detta är möjligen vedertagen utredningspraxis, men förstärker här bilden av att beräkningarna av de nu framlagda förslagens ekonomiska konsekvenser stundtals framstår som mycket vaga, för att inte säga schablonartade.

Utredningen vidgår (s. 128) att ett införande av offentlighetsprincipen medför ”vissa initiala kostnader” för de enskilda skolorna. Beräkningen av hur höga dessa kostnader kan tänkas bli (s. 130 ff) framstår dock som orimligt löst grundad. Efter en jämförelse med de kommunala skolorna beräknar utredningen att ”högst 10 procent av en administratörs arbetstid kommer att gå åt för hanteringen av handlingsoffentligheten och arkiveringen av allmänna handlingar”. Som framhållits ovan är det dock mycket vanskligt att jämföra rakt av med de kommunala skolorna, eftersom dessa har egna eller får antas ingå i kommunernas befintliga system för hantering av offentlighetsprincipen. Vidare utgår utredningen här uppenbarligen från att alla fristående skolor – även de minsta – redan har en anställd administratör, som liksom på beställning kan ägna 10 % av sin arbetstid åt dessa uppgifter. Med en sådan utgångspunkt är det naturligt att de kostnader som utredningen kommit fram till att detta medför är påfallande låga (100.000:- första året och 50.000:- per år därefter).[8] Kostnaderna för att behöva anställa helt ny personal, vilket många skolor lär behöva göra, är naturligtvis mycket högre och lär leda till att många skolor helt enkelt inte kommer att klara detta nya åtagande rent ekonomiskt. Även för de skolor som redan har anställda administratörer kan dock denna nya, enligt beräkningen ganska låga kostnad innebär att det vanligen begränsade överskottet i verksamheten helt äts upp, enligt uppgifter om skolornas ekonomiska villkor från Friskolornas riksförbund.

Oklarheterna eller rentav förvirringen kring förslagets ekonomiska konsekvenser förstärks vidare av att utredningen i slutet av betänkandet (s. 137 ff) förefaller vara medveten om att förslaget kan komma att missgynna små skolföretag jämfört med de större, vilka kan antas ha lättare att möta kraven, men ändå inte vill lägga något förslag för att motverka detta. ”Vi finner det…inte meningsfullt… att lägga fram ett förslag om ändrad ordning av det gällande systemet avseende de administrativa kostnaderna. Frågan får behandlas i det fortsatta utredningsarbetet.”[9] Frågan är om detta verkligen är en godtagbar attityd från en statlig utredning. Konsekvensen är alldeles uppenbart att en helhetsanalys av förslagets ekonomiska konsekvenser saknas. Detta gör oviljan att i utredningen diskutera undantag för vissa handlingar eller vissa skolor än mer svårbegriplig. Därför vore det också mycket olyckligt om detta bristfälliga förslag lades till grund för lagstiftning.

Avslutningsvis ter sig resonemanget i betänkandet rörande vad en administratör eller en rektor ska befatta sig med lite märklig. Tanken att administratören sköter den löpande hanteringen medan rektor beslutar i enskilda ärenden om utlämnande av handlingar (s. 131) är i och för sig rimlig, men uppskattningen att en rektor inte ska behöva ägna mer än en 1 % av sin arbetstid på detta bygger återigen på uppfattningen att skolorna redan har anställda administratörer, vilket helt uppenbart inte tycks stämma i flertalet fall. Där så inte är fallet lär rektor behöva ägna åtskilligt mer tid åt dessa uppgifter, till förfång, får man anta, för skolans övriga verksamhet.

JURIDISKA SLUTSATSER
Även om det rent objektivt kan finnas goda skäl för att införa handlingsoffentlighet i fristående skolor så framstår förslagen i denna utredning till stor del som otillräckligt grundade och genomtänkta. Förståelsen för de problem som förslagen kan komma att vålla de många små och medelstora skolorna är anmärkningsvärt liten och likheten mellan fristående och kommunala skolor i detta hänseende har överdrivits kraftigt.

Hur ska då förslaget om införande av handlingsoffentlighet i fristående skolor, med beaktande av dessa brister, bedömas rent juridiskt? Det skulle kunna hävdas att ett så påtagligt missgynnande av de små och medelstora fristående skolföretagen som förslaget innebär snedvrider konkurrensen i så hög grad att det innebär en kränkning av den grundlagsskyddade näringsfriheten (RF 2:17), ehuru denna regel sällan prövats i praxis och väl dessutom främst blir aktuell då någon uttryckligen hindras från att driva en viss näring, vilket inte är fallet här.

Offentlighetsprincipen i form av handlingsoffentlighet är i sig att se som en del av informationsfriheten (RF 2:1 st. 1 p. 2), för vilken särskilda regler gäller då den ska begränsas (RF 2:20-21 samt 2:23).[10] Bland annat får en sådan inskränkning inte vara oproportionerlig, dvs gå längre än vad dess syfte motiverar. Nu innebär väl i och för sig inte en utvidgning av offentlighetsprincipen till att även gälla privata aktörer någon direkt begränsning av informationsfriheten, varför även detta lagrum kan vara svårt att åberopa här. Inte heller torde TF:s regler kunna åberopas mot förslaget. Däremot innebär det ett så tydligt gynnande av de större skolföretagen på de små företagens bekostnad som här föreslås att det måste ifrågasättas om förslaget är förenligt med svenska och europeiska konkurrensbestämmelser. Detta kan i synnerhet ifrågasättas eftersom förslaget bygger på oriktiga jämförelser mellan kommunal och privat skolverksamhet. Problemet förvärras av att förslagets ekonomiska konsekvenser av allt att döma blivit alldeles otillräckligt utredda.

Dessutom är det minst sagt anmärkningsvärt att utredningen inte alls velat undersöka möjligheterna att undanta vissa typer av dokument från den nu föreslagna handlingsoffentligheten, så som Friskolornas Riksförbund föreslagit. Sådana ändringar eller modifikationer av förslaget hade kunnat mildra dess konsekvenser betydligt, men utredningen har tyvärr helt avfärdat denna möjlighet. Utredningen har som framhållits flera allvarliga brister och bör enligt min bestämda uppfattning inte kunna läggas till grund för lagstiftning.

 

Örebro 18 januari 2016

Joakim Nergelius

Professor i rättsvetenskap

 

 

[1] Direktiv till denna nu behandlade utredning gavs sedan i dir. 2014:91.

[2] Anf prop s. 67 f.

[3] Se SOU 2015:82 s. 65 o. 71.

[4] Ibid s. 68 o. 71. – Endast en skola med 67 elever drevs 2014 som enskild firma.

[5] Ibid s. 100. Se även s. 122, där alternativa lösningar räknas upp för att sedan helt sonika avfärdas, utan närmare motivering.

[6] Ibid s. 125.

[7] Ibid.

[8] Ibid. S. 133.

[9] Ibid s. 139.

[10] Detta gäller åtminstone i en vidare bemärkelse, trots att regleringen av handlingsoffentlighet i TF 2 kap. innebär att denna inte omedelbart eller automatiskt torde omfattas av reglerna om informationsfrihet i RF 2 kap. Jfr Nergelius, Svensk statsrätt, 3:e uppl., Lund 2014 s. 134.

UR har tagit upp frågan om att svenska ungdomar har en bristande skrivförmåga. Det är välkommet att frågan lyfts. Det är ett problem som inte direkt är nytt, men som så ofta i skol-Sverige så konstateras problemen men förmågan att åtgärda desamma brister tyvärr ofta. Trots att det har funnits krav sedan 1980-talet på att skolor ska ha ett systematiskt kvalitetsarbete så brister det på många håll. Skolinspektionen konstaterar kontinuerligt att så är fallet. I vår rapport ” Se skolans verkliga utmaningar – låt alla goda krafter bidra” konstaterar Gustav Blix också att det finns stor skillnad på hur ett ett antal större kommunala skolhuvudmän jobbar med frågorna jämfört med fristående skolhuvudmän. Även Skolinspektionen har lyft fram det faktum att friskolehuvudmän har ett väl fungerande systematiskt kvalitetsarbete.

Och vad innebär då väl fungerande ? Jo det handlar om att ha koll på elevernas kunskapsnivåer. Om någon halkar efter så gäller det att se till att ta tag i det. Tyvärr visar Skolinspektionens granskningar att det finns många exempel på huvudmän där elever gått igenom hela grundskolan utan att kunna läsa och skriva ordentligt. Det är givetvis helt oacceptabelt. Det faktum att förra regeringen genomförde en läsa-, räkna- och skriva garanti för lågstadieelever är ju i sig bevis på bristerna i grundskolan. Det borde ju vara en självklarhet. Jag har intervjuat  Martin Ingvar på detta tema och hans kommentarer till skolans brister i denna del är mycket intressanta.

Jag välkomnade att UR tog upp problemet med bristande skrivförmåga när jag fick höra talas om programmet. Men efter att ha tittat på det så måste jag säga att det är det minst sagt beklämmande att UR i sitt program förmedlar en enskild lärares uppfattning om vad som är orsaken till skrivglappet. ”Marknadiseringen av skolan och friskolereformen” är enligt henne en viktig orsak. Hon anger inget belägg för detta. UR väljer ändå att ta med denna ”killgissning” i programmet, ett program som de vill att landets alla skolor ska ta del av. Man kan undra varför de vill sprida den uppfattningen. Det är beklämmande.

Svensk skolas misslyckande på detta område handlar inte om att 15 procent av landets grundskoleelever går i friskolor. Det handlar om att det alltför länge har varit ointressant att faktiskt hedra vikten av att se till att alla elever får med sig grundläggande kunskaper och färdigheter från grundskolan. Det är ingen nyhet att ungas språkhantering har försämrats. Företrädare för universitetsutbildningarna klagat under många år över vilket problem det blivit, liksom även arbetsgivare.

Inger Enkvist skriver utmärkt om detta i Svenska Dagbladet idag. Och hennes påpekanden om vikten av att de som går lärarutbildningen har goda kunskaper kan inte nog understrykas. Detta är en utbildning som borde ha tydliga kvalifikationskrav, inte som idag när i princip vem som helst kan komma in på utbildningen.

/

Återkommande skrivs det artiklar om hur bra svensk skola var förr, då framförallt före friskolereformens införande i början på 1990-talet. Senast av Hamid Zafar i GP:

Det vekar inte spela någon roll att IFAU i sin omfattande rapport från 2014 konstaterar att resultatfallet började före friskolereformen. Det verkar inte spela någon roll att det finns många exempel på att det var stora problem i svensk skola på 1980-talet. Här illustrerat av en artikelserie i Expressen från september 1990.

 

 

Minnet är kort och det är klart att det är lätt för friskolemotståndarna att hävda att problemet för svensk skola beror på friskolereformen.

Man kan ju fundera på hur de tänker nu då Pisa-resultaten går upp samtidigt som andelen elever i friskolor är högre än någonsin. Forskaren Gabriel H Sahlgren kommenterara bl a detta i sin rapport som är en intressant forskningssammanställning.

Läser idag en artikel där utbildningsminister Anna Ekström är intervjuad. Hon talar om utredningen som ska titta på förstatligandet av skolan, ett krav som liberalerna fått med i januariöverenskommelsen. Vi som minns hur det var när staten hade ansvar för skolan före 1990 har svårt att förstå denna önskan om att backa bandet när det gäller kommunaliseringen av skolan. Det var inte bättre förr.

Det som är oroande i artikeln är dock vad ministern säger när det gäller friskolorna. I artikeln står det;

”Hon lyfter även frågan om friskolornas roll och funktion i det svenska samhället och vad som ska hända med den.

– Det är en väldigt viktig fråga. Ska friskolorna ingå i ett förstatligande eller inte? Eller ska de fortsätta verka på samma sätt? Det är en väldigt viktig sak att ta ställning till om man diskuterar det.

Friskolor finns i alla länder och friskolor har funnits i Sverige i alla tider.

– Alla partier tycker väldigt olika i frågan om de ska tas bort och om jag kliver ur ministerrollen så kan jag säga att vi socialdemokrater gick till val på att vi vill begränsa vinsterna i skolan. Där har vi kunnat konstatera att vi har en ganska stor riksdagsmajoritet emot oss. I januariavtalet, som vi har skrivit, har vi lovat att inte gå vidare i den frågan under den här mandatperioden men som parti tycker Socialdemokraterna att vinster i skolan är väldigt problematiskt. Vi tycker att pengarna ska gå till elever, undervisning och elevhälsa. Inte till vinster.”

Detta uttalande visar att det är oerhört viktigt hur direktivet till utredningen utformas. Det måste vara solklart att skolvalet och friskolornas förutsättningar att verka och växa inte drabbas.  Anna Ekströms kommentar där hon faktiskt lyfter frågan om ett förstatligande, dvs socialisering, av friskolor visar att hon inte är att lita på i dessa frågor.

Centern och liberalerna har här ett stort ansvar! Ta tydligt avstånd från allt tal om förstatligande av friskolor. Se till att utredningsdirektivet inte öppnar för ett förstatligande av friskolor. Detta gäller förstås även miljöpartisterna, som ju historiskt haft en viktig roll för utvecklingen av friskolor och valfriheten inom skolan.

 

I anslutning till att förbundet presenterade rapporten ”Se skolans verkliga utmaningar” gjorde Altinget en intervju med undertecknad. Den återges här i sin helhet.

Hamilton om rapporten: – ”Det viktiga är vad som händer i klassrummet”
Av Sanna Rayman | 16 juni 2020

INTERVJU. Systematiskt kvalitetsarbete är det viktigaste för att lyfta skolan, säger Ulla Hamilton, Friskolornas riksförbund om en nysläppt rapport. Hon beklagar också att många kommunala företrädare fortfarande tycker att friskolorna ”tar deras elever” och hoppas på en större öppenhet mellan huvudmän framöver.

Friskolornas riksförbund har nyligen släppt en rapport om skolans utmaningar. Altinget ställde ett par frågor till förbundets vd Ulla Hamilton om rapporten.

Vilken är den enskilt största uppförsbacken när det gäller att lyfta resultaten i skolan?

– Vi vill lyfta det faktum att många skolhuvudmän inte ställer krav på att alla deras skolor ska ha ett systematiskt kvalitetsarbete. De som jobbar så hittar tidigt de elever som inte hänger med och kan därmed sätta in de stödåtgärder som behövs för att de ska klara kunskapskraven. Finns inte det på plats så riskerar man att framförallt de elever som kommer från lågutbildade hushåll eller tuffa familjeförhållande inte klarar grundskolan.

I en debattartikel beskriver du den här rapporten som en ”tydlig kontrast till den nyligen presenterade utredningen ”En mer likvärdig skola”, som har ett närmast ensidigt fokus på elevsammansättningen”. Samtidigt beskriver er rapport att en avgörande förändring i svensk skola är den kraftigt växande andelen elever med utländsk bakgrund. Betyder inte det att ett fokus på elevsammansättningen blir nödvändigt framöver?
– Nej, det betyder att det blir än viktigare att ha höga förväntningar oavsett elevens bakgrund och att ha ett systematiskt arbetssätt som jag beskriver ovan. Forskningen är entydig – det viktiga är vad som händer i klassrummet. Utredningen fokuserar på att skapa nya myndigheter och resursfördelning. Vilken forskning visar att det klarar det kompensatoriska uppdraget?

I rapporten klarar sig de fristående huvudmännen väl och du lyfter fram att debatten borde handla med om exempelvis styrning och utvärdering och mindre om skolval och vinster. Ser ni i rapporten att en viss typ av styrning och utvärdering ger bättre resultat? I så fall, vilka metoder är i detta avseende ”bäst”?
– Forskningen kring vad som kännetecknar framgångsrika skolor och skolhuvudmän är tydlig och väl känd såväl internationellt som nationellt. Peter Fredriksson, Skolverkets gd, brukar presentera det som fyra punkter: 1) Ha koll på elevers lärande, 2) säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, 3) fokusera på skolans kunskapsuppdrag och 4) ha höga förväntningar på både elever och lärare.

Ni skriver att flera fristående skolor har varit i kontakt med de kommuner de är verksamma i för att erbjuda plats åt nyanlända, utan större framgång. Är kommunerna dåliga på att ”tänka in” de fristående skolorna i det lokala skolutbudet?
– I många fall ja. Särskilt 2015/16 då många nyanlända kom till Sverige. Det var svårt att få många kommuner att leva upp till de lagkrav som åvilar
dem – att informera alla, även nyanlända, om att vi har rätt att välja skola i Sverige. Och får inte friskolor information om att det finns nyanlända elever så är det också svårt att ta emot dem – även om friskolan kan och vill. Den som inte känner till att det finns ett behov har svårt att tillgodose det. Kommunerna äger frågan, men på vissa håll fungerar det bra. Tyvärr så är det alltjämt många kommunala företrädare som anser att friskolorna ”tar deras elever” när eleverna väljer en friskola och det kan påverka samarbetsklimatet.

En framgångsfaktor bland många som noteras i rapporten är ”stordriftsfördelar”, vilka är bra när de nyttjas rätt i såväl kommunala skolor som på friskolor. Vilka stordriftsfördelar är den svenska skolan sämst på att ta tillvara?
– Att stora skolhuvudmän kan bygga upp effektiva systematiska uppföljningssystem för att kunna följa varje elevs utveckling och sätta in stöd när man ser att det behövs. I rapporten visar vi bland annat på brister i Malmö och Göteborg i denna del. De har mycket att lära av andra huvudmän, kommunala som fristående. Göteborg har påbörjat den resan och det ska bli intressant att följa.

Studiero lyfts fram som en central faktor. Påverkar inte elevsammansättning studieron?
– Skolan är en arbetsplats och som på vilken arbetsplats som helst så är ledarskapet och tydliga arbetsplatsregler en förutsättning för en god arbetsmiljö. Så nej, det handlar om ett tydligt ledarskap i skolan och i klassrummet. Även här har skolhuvudmannen det yttersta ansvaret för att ge förutsättningarna. Är huvudmannen tydlig med att man menar allvar med att studiero är viktigt så känner alla i verksamheten att de har mandat att förverkliga det.

Ni hittar i rapporten ett antal kommunala huvudmän med dåliga resultat som också har gemensamma drag. Vilka är de, kortfattat? Har friskolor med dåliga resultat samma typ av problematik i grunden, eller tampas friskolor med andra typer av problem?
– Som jag nämnde från början så vill vi lyfta vikten av att skolhuvudmännen inser vilket ansvar de har för verksamheten. Precis som alla andra huvudägare så ska de se till att det finns kontrollsystem som säkerställer att man får löpande information om hur väl verksamheten klarar målen, i detta fall kunskapsmålen. Tyvärr visar bland annat Skolinspektionens granskningar att det systematiska kvalitetsarbetet brister hos många skolhuvudmän, kommunala, där 85 procent av grundskoleeleverna går, såväl som fristående.

– En bristande kvalitetskontroll drabbar framförallt de svaga eleverna. Därför menar vi, vilket vi också döpte rapporten till, att det är viktigt att ”Se skolans verkliga utmaningar” och att skapa en öppenhet mellan huvudmän som innebär att man lär av varandra, av de som är framgångsrika, oavsett elevernas bakgrund. På så sätt så kan vi tillsammans minska antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet.

/

Jag dristade mig att återge vad några personer som jobbar i skolan skriver på twitter under eget namn och det får man uppenbarligen inte göra enligt vissa. Att citera vad de skriver är framställs som personpåhopp. När jag skriver ”Självfallet ska var och en få framföra sin åsikt men det som förbluffar är HUR de gör det. Nivån är ofta låg och syftar bara till att misstänkliggöra.” så skriver Aftonbladets ledarsida ”Det är därför inte konstigt att r riksförbund har bestämt sig för att tysta de röster som lägger liv och fritid på att pedagogiskt förklara hur verkligheten ser ut.” och fortsätter ”Men Friskolornas riksförbund tycker nog inte att dessa rektorer heller vet vad de talar om. Bäst att de bara tyst fortsätter att jobba på sina skolor där resurserna krymper för varje år som går, där varje lärare hela tiden tvingas springa snabbare och där eleverna med störst behov först hamnar i kläm.” Som sagt jag skrev ”Självfallet ska var och en få framföra sin åsikt men det som förbluffar är HUR de gör det. Nivån är ofta låg och syftar bara till att misstänkliggöra.”

Andra kommentarer som jag fått på twitter menar att jag ”ifrågasätter lärares rätt till yttrandefrihet och kritik mot marknadsstyrning”, att jag gör ett ” principiellt angrepp på skolanställdas yttrandefrihet”, jag ” misstänkliggör dem i sin yrkesutövning” och ”Nu vill vi att facket ställer sig bakom vår rätt att uttrycka oss i politiska som pedagogiska debatter i offentligheten.”

Man skulle kunna tro att de som skriver på twitter räknar med att dels bli motsagda och dels citerade. Men det är uppenbart inte tillåtet om man företräder friskolor. Då blir man anklagad för att hota yttrandefriheten och ”uthängd” av Aftonbladets ledarsida. Jag har inga problem med att ta det, men det är ju en strålande illustration av debattnivån och en förklaring till varför allt fler säger att det inte går att vara på twitter. Det går inte att föra en normal debatt där. Och när någon som jag lyfter upp det som skrivs där blir det storm. Samtidigt är det helt tyst om att forskare som samverkar med friskolor misstänkliggörs som köpta. Man tar sig för pannan!

 

 

Det är intressant att följa vissa personer på twitter och hur de uttrycker sig. Marcus Larsson, lärare och initiativtagare till Tankesmedjan Balans, ägnar mycket tid åt att smutskasta Internationella Engelska Skolan på twitter. Han skriver under signaturen @skolinkvisition. Men igår fick han en ny målgrupp i och med att han hittat ett pressmeddelande från Kunskapsskolan från 24 juni 2019 där de informerad om att de inrättat ett vetenskapligt råd. Skolans mål med rådet är att ”stärka den vetenskapliga grunden i Kunskapsskolans pedagogiska utvecklingsarbete. I fördjupade samtal kommer forskning och praktik att mötas och Kunskapsskolan ska få feedback och vägledning i olika pedagogiska frågeställningar.” Ett utmärkt initiativ kan man tycka när alla understryker vikten av mer verksamhetsnära forskning på skolområdet. 

Men Marcus Larssons uppfattning är solklar. Han skriver på twitter ”Ett gäng forskare som nog inte kommer att gå i bräschen för den likvärdiga skolan.” Intressant sätt att omedelbart döma ut dessa forskare om ”köpta” av Kunskapsskolan.

Det kan vara på sin plats att påminna om att det finns många som understryker vikten av att det finns en nära koppling mellan vad som händer i klassrummet och den pedagogiska forskningen. Men om man ska tolka Marcus Larsson så ska detta inte kunna genomföras på friskolor för då blir forskarna köpta. Intressant syn. Runt om i landet pågår det forskningsprojekt inom ramen för regeringens sk ULF-avtal. Där deltar flera friskolehuvudmän med projekt tillsammans med forskare. Ska dessa projekt då dömas ut som utförda av icke oberoende forskare?

En annan person i samma nätverk – som också jobbar i skolan – är rektor Linnea Lindquist. Hon skriver att hon bara twittrar som privatperson men hon heter @rektor_linnea på twitter. Hon är rektor på Hammarkullens skola i Göteborg och igår la hon ut en mallartikel och uppmanade till att använda den. Den är full med påhopp på Internationella Engelska Skolan och påståenden om att friskolor kostar kommunen pengar. Detta skriver hon om en skolhuvudman som har avlastat ett antal kommuner investeringskostnader genom att ha startat 22 nya skolor sedan 2010. Det senaste exemplet är nyheten nyligen om att de kommer att bygga ut sin befintliga skola i Fröslunda, Eskilstuna. Utbyggnaden sker i samverkan med kommunen och i samband med att kommunen satsar på att området, som framförallt består av hyresbostäder, ska bli attraktivare och tryggare.

 

De som följer de ovan namngivna personerna på twitter kan konstatera att det finns många som jobbar i skolan som kommenterar deras inlägg på twitter. Några ifrågasätter kritiken genom att bl a efterfråga fakta. Men det som förbluffar är hur många av de som jobbar i skolan uttrycker sig, framförallt i sitt sätt att fördöma i princip allt och alla som har med friskolor att göra.

Självfallet ska var och en få framföra sin åsikt men det som förbluffar är HUR de gör det. Nivån är ofta låg och syftar bara till att misstänkliggöra. Detta är personer som jobbar i skolan och som har som en del av sin uppgift att lära eleverna vikten av att visa respekt för varandra. Värdegrundsarbetet framhålls ofta som mycket viktigt i skolans arbete. Men det verkar inte gälla på twitter. Och det som är konstigt är att dessa personer inte tycks tro att deras elever kan läsa vad de skriver på twitter.

Vem är du på twitter och vem är du i klassrummet är en mycket relevant fråga när man följer skoldebatten på twitter.

/

 

Skolverkets beslut om att stänga bland annat sina statistik på skolnivå innebär att det kommer att bli omöjligt för föräldrar och elever att få information om enskilda skolors resultat för 2020. Varje skolhuvudman är skyldig att löpande rapportera in statistik till myndigheterna. Detta är grunden för all statistik.

Den 18 juni skulle till exempel statistik om betyg och resultaten på de nationella proven vara inrapporterade. Friskolornas riksförbund rekommenderar nu sina medlemmar att publicera den statistik som de anser vara relevant för att underlätta skolvalet på sin hemsida. Kunskapsskolan har redan idag lagt ut betygsresultaten för 2020 för avgångseleverna på grundskolan.

Det är en mycket olycklig situation som vi hamnat i på grund av den förändrade sekretessbedömning som SCB gjort när det gäller statistik för friskolor där det bara finns en skola i en kommun. Det informationsglapp som blir resultatet av detta kan till viss del överbryggas genom att friskolehuvudmännen själva publicerar sin statistik på hemsidan. Därför rekommenderar vi våra medlemmar att publicera.

Detta kan inte lösa hela problemet med hur statistiken hanteras av myndigheterna när det gäller elevernas bakgrund mm. Den informationen finns inte hos skolhuvudmännen. Vår förhoppning är att de uppdrag som Skolverket respektive SCB fått av regeringen kommer att leda till att den nödvändiga statistiken åter blir öppen. Det är avgörande för att människor ska kunna göra ett informerat skolval och för att vi ska kunna såväl utveckla som utvärdera svensk skola.

Jag har tidigare skrivit om att SCB:s omtolkning av statistiksekretessen när det gäller friskolor är mycket olyckligt. Från förbundets sida vill vi verkligen ha så mycket transparens som möjligt när det gäller elevresultat, genomströmning och annan skolstatistik. Det är viktigt underlag för såväl föräldrars och elevers skolval som för utvärdering av skolors resultat. Vi använder själva detta i egna rapporter.

Dessvärre har SCB:s tolkning bekräftats av Kammarrätten vilken gör att den gäller. För Skolverkets del får detta stora konsekvenser eftersom all den skolstatistik som de publicerar kommer via SCB och därmed påverkas av SCB:s förändrade sekretessbedömning.

Vi välkomnar därför att regeringen i förra veckan gav Skolverket respektive SCB uppdrag att lösa problemet så att Skolverket kan publicera Skolenhetsregister och övrig statistik utan att bryta mot sekretesslagstiftningen. Av uppdragen framgår det att detta är en mycket större fråga än frågan om offentlighetsprincipen.

Förhoppningsvis kan detta leda till att Skolverkets information om skolors resultat, genomströmning mm blir än bättre än idag.

De som hävdar att friskolorna har drivit på för att SCB ska fatta detta beslut har helt fel. Det framgår också av min kommentar i december 2019, när beslutet kom.

Så skyll inte situationen på friskolorna. Det är SCB:s förändrade sekretesstolkning som är orsaken till att Skolverket agerar som de gör idag. De vill nämligen följa lagen. Vi vill givetvis bistå Skolverket och SCB i arbetet med att hitta en bra lösning på dagens situation så att statistiksekretess inte hindrar möjligheterna till information, utvärdering och jämförelser.