Ulla Hamilton om…..

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/

 

 

 

Med anledning av att utredningen ”En mer likvärdig skola” är på remiss vill jag passa på att uppmärksamma det särskilda yttrande som jag lade i utredningen. Jag representerade förbundet i utredningens expertgrupp. Vi har hela tiden varit tydliga i vår kritik, men också framfört att vi välkomnar förslaget att alla ska välja skola. Jag ber om ursäkt för lång text, men det är många viktiga delar i utredningen som behöver kommenteras. Förslag som påverkar såväl friskolors förutsättningar att bedriva verksamhet, vårdnadshavares möjligheter att bedöma utfallet av sitt skolval och även det kommunala självstyret. Och detta utan att göra det troligt att kunskapsresultaten kommer att öka och likvärdigheten förbättras. Även SKR ett särskilt yttrande till utredningens förslag.

 

Särskilt yttrande av Ulla Hamilton

Likvärdigheten i svensk skola handlar ytterst om bra och dåliga skolor, inte om huvudmannaskapet. Dagens system gör det möjligt att ge tydligare uppdrag till Skolinspektionen när det gäller tillsyn och kvalitetsgranskning. Dagens skolpengssystem har brister men det finns möjligheter att göra justeringar inom ramen för systemet. Allt fler gör ett aktivt skolval och antalet elever i friskolor växer stadigt. Detta får inte leda till att friskolor straffas för att de är mer populära än kommunala skolor.

I stället för att närmare analysera vad som kan göras inom det nuvarande systemet för att minska skillnader och förbättra kunskapsresultat har utredningen valt att lämna omfattande organisatoriska förslag som i stor utsträckning handlar om ökad statlig styrning av skolan. Analysen av resurserna visar att svensk skola har relativt goda ekonomiska resurser per barn i skolåldern. Målet för världens bästa skola måste vara kopplat till hur resurserna används.

Utredningen har kartlagt resurser och resursfördelning och konstaterar att det är svårt att säga vilka effekter som de beskrivna skillnader i resurser får för den enskilda skolan och elevens resultat men att skillnaderna i förutsättningar riskerar att avgöra elevers möjligheter att klara skolan. Utredningen har inte gjort det troligt att de omfattande förslagen kommer att ha önskad effekt på kunskapsresultat samt öka likvärdigheten utifrån individperspektivet. Att fokusera på resursfördelningen utifrån elevens socioekonomiska bakgrund, utan koppling till kvalitet och resultat, garanterar inte en bättre kunskapsutveckling.

En likvärdig utbildning handlar såväl om hur alla resurser används som om kvalitet, resultat och individperspektiv. Internationell forskning visar tydligt att faktorer som hur arbetet sker i skolan, kompetenta och kunniga lärare, ett systematiskt kvalitetsarbete där skolledningen har koll på resultatutvecklingen och därmed kan se till att de elever som behöver stöd och hjälp också får det, är framgångsfaktorer. Likvärdighet handlar om att utgå ifrån elevens behov. Därför är det beklagligt att utredningen inte går i mål i den viktiga likvärdighetsfrågan om tilläggsbelopp och stöd till elever, oavsett bakgrund, med särskilda behov. En grupp som i dag drabbas av ett dåligt fungerande resurstilldelningssystem.

Statligt övertagande av skolplaceringen

Jag ifrågasätter att inrättandet av regionala skolmyndigheter är lösningen på skolans utmaningar. Utredningen har en stark tilltro till att ökad reglering, detaljstyrning och kontroll ska lösa skolans problem. Den regionala myndigheten ska ha många ansvarsområden som t.ex. hantera skolval, skolplacering, resursfördelning, riktade stödinsatser, en arena för erfarenhets- och kompetensutbyte mellan huvudmän, statistik, stöd för systematiskt kvalitetsarbete och resultatuppföljning. Gränsdragningen mellan Skolinspektionen och Skolverket är oklar.

Utredningen föreslår att skolplaceringen ska föregås av en ansökan från vårdnadshavare, alla ska välja. Ansökan kan omfatta obegränsat antal skolor. Det är bra. Det kan finnas skäl att se över processen vid antagning till skolan, bl.a. för att undvika de eventuella problem som uppkommer när en elev antas till flera skolor. Men det kan lösas genom t.ex. samordnad antagning (som testas på flera håll i landet) där respektive huvudman har kvar sitt ansvar för elevens skolplacering och där det också finns möjlighet för de huvudmän som så önskar, att ha ett kösystem.

I dag kan en skolplacering i en friskola inte överklagas. Det beror på att bara de som aktivt valt skolan kan får en placering. Den regionala skolmyndighetens beslut om skolplacering ska inte gå att överklaga. Samtidigt innebär förslaget att kvoter kan utgöra urvalsgrund. Risken är uppenbar att vårdnadshavare anser det orimligt att placeringsbeslut inte går att överklaga. Inte minst förslaget att huvudmän och skolor ska tillse att skolor och klasser ska ha en allsidig social sammansättning understryker detta. Vad kravet innebär skiljer sig beroende på de lokala förhållandena. En elev i ett visst sammanhang kan få ”förtur” till en skolplats men inte i ett annat. Förslaget är olikvärdigt, strider mot krav på transparens och öppnar för att elevers bästa ibland ska sättas i andra rummet. Att ytterligare öka fokus på elevens bakgrund och fördela platser efter bakgrund skulle öka stigmatiseringen och diskussioner enligt vilken ”kvot” en elev blivit antagen.

Att alla ska välja skola, i kombination med god information om varje skola, skapar bättre förutsättningar för att minska boendesegregationens genomslag.

Förslaget att kö som urval tas bort innebär att lotten ytterst avgör skolplaceringen. En urvalsgrund som saknar förankring hos landets föräldrar.

Jag anser att huvudmannen fortsatt ska ansvara för skolplaceringen och möjligheten att göra den utifrån kö finnas kvar. Rätten att välja och att byta skola är ett fundament för valfrihetsreformerna. Rätten att välja är inte absolut, kapacitet är en uppenbar begränsning av möjligheten att välja skola fritt. Utredningen ger inga förslag på hur man kan underlätta för eftertraktade skolor att utöka sin verksamhet för att tillgodose en stor efterfrågan.

Utredningen vill att skolbyte endast ska vara möjligt vid terminsstart, undantag är om det finns särskilda skäl och ansökan godkänns av Skolverket. Detta, tillsammans med förslaget att beslutet om skolplacering inte kan överklagas, riskerar att leda till ett ökat tryck på såväl den regionala skolmyndigheten som på skolhuvudmännen från missnöjda föräldrar och elever. En annan inskränkning av möjligheten att byta skola är förslaget att ersättningen till huvudmännen ska anpassas med två månaders eftersläpning om byte sker vid annan tidpunkt än vid läsårsstart.

Det krävs goda argument för att inskränka elevernas rätt att välja skola, men det presenteras inga argument. Det är inte rimligt att skolan som förlorar en elev ska få behålla skolpengen i två månader medan den mottagande skolan får starta med en elev utan skolpeng i två månader, särskilt med en elev som har stora stödbehov. Om elever väljer bort en skola finns i allmänhet en orsak, t.ex. att skolan är dålig eller att missförhållanden uppdagats. Det kan inte vara ett allmänintresse att skydda en sådan skola ekonomiskt genom att hindra elever att byta skola under terminen, eller genom att justera ersättningen med fördröjning.

Förändrad beräkning av ersättningen till friskolor bryter mot lika villkorsprincipen

Grundbeloppet ska beräknas utifrån ett antal, i skollagen uppräknade, delkostnader och utgå från kommunens skolbudget, dvs resurserna till de egna grundskolorna. Det innebär att vissa kostnader inte ska ingå i beräkningen av grundbeloppet, t.ex. kostnader för kommunernas övergripande myndighetsansvar, informationsansvar och ansvaret för att alla elever ska kunna fullgöra sin skolplikt. Kommunerna gör enligt utredningen en för generös beräkning av grundbeloppet. Det är inte min erfarenhet.

Utredningen anser att variationer i elevunderlaget skapar ökade kostnader för kommunerna, som inte belastar friskolor, och att beräkningen av grundbeloppet inte tar tillräcklig hänsyn till dessa merkostnader. Både förväntade, trendmässiga ökningar eller minskningar av elevunderlaget och oväntade avvikelser från trenden hävdas ge större kostnader i de kommunala skolorna, antingen för att platser oväntat lämnas tomma eller för att de kommunala skolorna måste ha överkapacitet för den händelse att elevantalet ökar.

De presenterade analyserna underbygger inte detta påstående och kan därmed inte ligga till grund för utredningens förslag. Tidigare utredningar har visat att det saknas skäl för att göra avdrag för en kommunal s.k. skolpliktskostnad, avdraget togs bort 2010.

Ett centralt element i utredningens argumentation utgår ifrån en regressionsanalys. Den förklarande variabeln i denna analys är befolkningens (i respektive åldersgrupp) avvikelse från den linjära trenden i varje kommun. Den beroende variabeln är andelen elever som går i friskola i respektive kommun. Regressionsanalysen görs på de kommuner som haft friskolor under hela perioden 1997–2018. Koefficienten för den förklarande variabeln är negativ, dvs. det finns en negativ samvariation mellan andelen elever som går i friskola och variationer i elevkullarnas storlek i förhållande till den trendmässiga utvecklingen av elevkullarna. Utredningen skriver att resultatet är konsistent med att friskolor i mindre utsträckning än kommunala skolor anpassar sig till förändringar i elevunderlaget.

Analysen lämnar flera frågor obesvarade. En grundkritik framför utredaren själv när han påpekar att analysen inte görs i en jämviktssituation. Tvärtom har friskolesektorn expanderat så kraftigt under den studerade perioden, 1997–2018, att det är oklart om det är samma sektor som studeras. Analysen ger inte svar på om någon förändring av friskolesektorns karaktär och sammansättning skett under perioden. En fråga som också bör ställas är om kommuner som haft en kraftig expansion av friskolesektorn systematiskt skiljer sig från andra kommuner.

Det går inte att utläsa vad som förklarar resultaten, t.ex. hur stor del av resultaten som förklaras av den stora ökningen av andelen nyanlända invandrare. Det är rimligt att tro att en stor del av den oväntade variationen i elevantalet i många kommuner, dvs. avvikelser från den trendmässiga utvecklingen, förklaras av den stora asylinvandringen, i synnerhet under 2015. Det går heller inte att utläsa av regressionsanalysen om relationen är symmetrisk, dvs. om sambandet är detsamma vid en oväntad ökning av elevgrupperna som vid en oväntad minskning. Det bör också påpekas att utredningens slutsats, att resultaten från regressionen är konsistent med utredningens tes, inte kan tolkas som ett bevis för tesen. Frånvaro av motbevis är inte ett bevis. Ytterligare analyser borde genomförts innan några slutsatser drogs.

Även om utredningens slutsats godtas, att friskolor inte i samma utsträckning som kommunala anpassar sin kapacitet och sitt elevantal efter fluktuationer i det totala elevunderlaget, så saknas analys av varför det i så fall förhåller sig på detta sätt. Påverkar det faktum att en friskola, till skillnad från en kommunal, behöver nytt tillstånd för att t.ex. öppna en filial till en befintlig friskola? Utredningen noterar, utan att dra några slutsatser, att grundbeloppets utformning ger friskolorna motsatta incitament i förhållande till det önskvärda. Då beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnad minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar. Fri- skolorna får mindre betalt per elev i ett läge när det är önskvärt att de tog emot fler elever och tvärt om. Frånvaron av orsaksanalys gör att utredningen inte heller analyserat några möjliga åtgärder för att öka friskolornas flexibilitet när elevunderlaget varierar.

Utredningens beräkning av de extra kostnader som kommunerna har på grund av variationer i elevunderlaget kan kritiseras. Så vitt framgår, bygger de simuleringar som utredningen presenterar enbart på antaganden om hur anpassningsbara olika kostnader är. Ingen självständig analys har genomförts, varken av hur stora kostnaderna för överkapacitet är i kommunerna, eller av i viken grad kostnader kan anpassas. De två scenarion som presenteras är därmed i själva verket gissningar. Slutsatsen om i vilken grad kommuner kan anpassa sina kostnader är alltså otillräckligt underbyggda. Inte heller analyseras vilka faktorer som påverkar i vilken utsträckning kommunerna kan påverka sina kostnader.

Huvudmän, fristående som kommunala, har ansvar för skolplikten och elevens rätt till utbildning. Ansvaret är lika stort för att se till att få elever som inte deltar i skolundervisningen tillbaka i skolan. Friskolan kan inte ”lämna tillbaka” elever till kommunen. Utredningen vill ge en kommun möjlighet att göra avdrag från grundbeloppet för att täcka en påstådd extra kostnad för kommunen. Det är inte förenligt med utredningens uppdrag att öka likvärdigheten då förslaget innebär att de elever som väljer en fristående skola får en lägre skolpeng än de som väljer en kommunal.

Utredningen konstaterar att ersättningen per elev är lägre till friskolor än till kommunala skolor. Efter att en justering gjorts för strukturella skillnader, menar utredningen att skillnaden försvinner, och att ersättningen snarast är mer generös till friskolor. Det finns anledning att ställa sig frågande till denna analys. För att komma fram till slutsatsen har utredningen justerat de faktiska kostnaderna i flera steg. Tyvärr medger inte mitt utrymme här en detaljering beskrivning av hur. Efter justeringar, som bygger på antaganden, av de kommunala skolornas kostnader drar utredningen slutsatsen att ersättningen till friskolor är mer generös än till kommunala skolor.

Utredningen har inte gjort någon självständig analys av om justeringarna faktiskt svarar mot verkliga kostnadsskillnader. Inte heller har någon känslighetsanalys genomförts, vilket gör att det inte går att avgöra vilken faktor som leder till utredningens slutsats. Är det skillnaden i andelen nyanlända elever eller någon annan faktor som förklarar skillnaderna? Utredningen konstaterar t.ex. att andelen elever med utländsk bakgrund är högre i friskolor än i kommunala skolor, men ingen hänsyn tas till detta i kostnadsjämförelserna, utan endast till andelen nyanlända elever.

Utredningens analys vilar tungt mot de parametrar i systemet för kommunalekonomisk utjämning som syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader mellan kommuner. Parametrarna är bärande för analysen av i vilken utsträckning finansieringen av skolan är kompensatorisk. Den kostnadsfunktion som används i kostnadsutjämningssystemet togs fram utifrån ett utredningsarbete i mitten av 1990-talet. Sedan dess har den aldrig har gåtts igenom från grunden, endast räknats upp med prisutvecklingen. Det är därmed oklart vilka slutsatser som kan dras utifrån dessa beräkningar. Ett bärande argument bakom utredningens slutsatser är att variationer i elevantalet påverkar genomsnittskostnaden per elev i betydande utsträckning, eftersom många kostnader kan vara svåra att anpassa. Utredningen menar att variationerna i elevantal mellan åren är större i kommunala än i fristående skolor. Därmed kan val av år för kostnadsjämförelser ha stor betydelse.

Utredningen lyfter fram 2015 som ett elevunderlagsmässigt normalår. Även om det förhåller sig så är det märkligt att framhålla 2015 som ett normalår, mot bakgrund av den stora tillströmningen av asylsökande under detta år och den kraftiga påfrestning som det innebar att på kort tid ta emot stora grupper nyanlända barn i skolåldern. Åtminstone borde ett resonemang föras om hur detta påverkar kostnadsjämförelserna. En självständig analys av kostnadsskillnader och dess orsaker borde ha genomförts. Utredningen drar långtgående slutsatser och lägger förslag som kan få drastiska konsekvenser. Det är djärvt att göra det på ett så skakigt statistiskt underlag.

Ett statligt sektorsbidrag föreslås för tre-årsperioder. Det ger planeringsmöjlighet samtidigt som kravet på årlig redovisning av handlingsplaner innebär ökad styrning samt administration för såväl huvudmän som den regionala skolmyndigheten. Det finns risk för att sektorsbidraget skapar en otydlighet när det gäller vem som har det yttersta ansvaret för skolan. För att undvika dubbelräkning av kompensationen måste rimligen de parametrar som tas in i sektorsbidraget tas bort från kostnadsutjämningssystemet, eller tvärtom, då det kommunala kostnadsutjämningssystemet gör en utjämning av skolkostnader baserat på bland annat socioekonomiska parametrar.

/

 

 

 

Dagens Nyheters ledarsida anslöt sig i söndags till idén som finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” som innebär att alla skolhuvudmän och rektorer ska sträva efter att ha ”en allsidig social sammansättning av elever” på skolan och blandade elevgrupper i skolan. Förslaget är inte nytt. Det presenterades redan i den sk Skolkommissionens betänkande, och har röstats ner av en riksdagsmajoritet.

Från förbundets sida har vi länge drivit frågan att alla ska välja skola. Det innebär att boendesegregationen inte får fullt genomslag i skolan då närhetsprincipen ju är skälet till varför elevsammansättningen ser ut som den gör på många skolor. Utredningen föreslår nu att alla ska välja skola – vilket vi välkomnar. Men den relativa närhetsprincipen ska finnas kvar som en urvalsgrund till kommunala skolor.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad Skolverket skrev i sitt remissyttrande över Skolkommissionens förslag om krav på allsidig social sammansättning. De oklarheter som Skolverket då påpekade i sitt remissyttrande kvarstår ännu i det förslag som denna utredning nu lagt fram.

”Skolverket ser det som oerhört angeläget med ett fortsatt arbete där strävan ska vara en ökad social sammansättning i skolan. Ett sätt att påskynda utvecklingen skulle kunna vara en reglering i skollagen. Trots att Skolverket således instämmer i kommissionens problembild och förespråkar åtgärder, så avstyrker Skolverket kommissionens förslag till tillägg i 1 kap. 9 § i dess nuvarande utformning. Eftersom det är oklart vad som avses med en allsidig social sammansättning, hur förslaget ska tillämpas och att det saknas en tillräcklig konsekvensutredning utifrån olika elevgruppers perspektiv så bedömer Skolverket att det kan finnas en risk för elevers rättssäkerhet. Skolverket avstyrker därmed även förslagen om tillägg i läroplanerna om att rektorns ansvar ska vara att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper.”

De skriver också:

”Några konsekvenser av förslaget som behöver analyseras ytterligare – 

Rättssäkerhetsaspekter

En rättighet för alla elever är det skydd för mänskliga rättigheter som grundas i regeringsformen (RF), däribland förbudet mot alla former av diskriminering. Om huvudmannen beslutar om åtgärder utifrån målet ”en allsidig social sammansättning” måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivits eleven. Huvudregeln enligt diskrimineringslagen är att en elev inte får ges sämre möjligheter än andra elever på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i lagen, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. För att det ska vara möjligt att säkerställa att elever inte särbehandlas på ett otillåtet sätt är det viktigt att lagstiftningen är tydlig.

Det är inte klarlagt i vilken utsträckning faktorer som bostadsområde, ekonomi, vårdnadshavares utbildningsbakgrund eller eventuell etnicitet eller utländsk bakgrund kan påverka en elevs möjlighet att få en önskad skolplacering. Det är inte heller tydligt i vilka situationer förslaget ska tillämpas.

Om förslaget skulle behållas i nuvarande form föreslår Skolverket att det tydliggörs att de åtgärder som avses är sådana som är frivilliga för eleverna och som syftar till att möjliggöra, uppmuntra och underlätta för elever att göra skolval som leder till en mer allsidig social sammansättning. ”

Ur Skolverkets Yttrande över Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) Dnr U2017/1967/S 2017-08-31

Det förslag som nu finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” är mycket luddigt och knappast förenligt med det förslag som förbundet välkomnar – att alla ska välja skola. Utredningens förslag innebär att fokus riktas mot elevens bakgrund och ”särart” framför fokus på kunskapsuppdraget. Förslaget är knappast förenligt med den svenska diskrimineringslagstiftningen, vilket också utredningen säger kan vara en utmaning med förslaget.

”Förbudet mot diskriminering innebär begränsningar av vilka åtgärder som kan vidtas, också till synes neutrala kriterier kan strida mot diskrimineringsförbudet om de avvägningar som legat till grund för dem gjorts utifrån etniska överväganden.” Utredaren menar också ”Det är givetvis centralt att de avvägningar som görs sker på ett transparent och rättssäkert sätt.” Hur detta ska gå till framgår dock inte.

För vad menas med allsidig social sammansättning? Utredningen har inget svar. Tvärtom konstaterar utredaren att det kan tolkas olika beroende på ”lokala förhållanden”. Innebörden av begreppet ”Allsidig social sammansättning” blir därför olika beroende på elevsammansättningen i respektive skolenhet. Utredningen menar ”…att det inte vore meningsfullt att i lag definiera begreppet allsidig social sammansättning eller att ange vilka omständigheter som ska råda för att målsättnigne ska vara uppfylld.” Det gör att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse vilken elev som kommer att ha fördel och vilken som har nackdel av detta krav då det betyder olika.

Förslaget bygger på tanken att blandade klasser leder till bättre kunskapsresultat. Trots omfattande forskning saknas bevis för att blanda elever bara just för att blanda är ett framgångsrecept för en skola. Det finns exempel där just sammansättningen av elever kan vara destruktiv. Människor är olika, det som fungerar för vissa fungerar inte alls för andra.

En sak är säker – om kravet på allsidig social sammansättning blir verklighet så kommer det att vara näst intill omöjligt för föräldrar att förutse effekten av kravet. För dess innebörd kommer att vara olika för respektive skolenhet, till och med för samma skolhuvudman.

Två frågor inställer sig:

Hur många föräldrar vill ha ett sådant oförutsägbart system?

Leder det till att kunskapsresultaten ökar och fler lämnar skolan med gymnasiebehörighet?

 

Dagens Nyheters ledarsida anslöt sig i söndags till idén som finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” som innebär att alla skolhuvudmän och rektorer ska sträva efter att ha ”en allsidig social sammansättning av elever” på skolan och blandade elevgrupper i skolan. Förslaget är inte nytt. Det presenterades redan i den sk Skolkommissionens betänkande, och har röstats ner av en riksdagsmajoritet.

Från förbundets sida har vi länge drivit frågan att alla ska välja skola. Det innebär att boendesegregationen inte får fullt genomslag i skolan då närhetsprincipen ju är skälet till varför elevsammansättningen ser ut som den gör på många skolor. Utredningen föreslår nu att alla ska välja skola – vilket vi välkomnar. Men den relativa närhetsprincipen ska finnas kvar som en urvalsgrund till kommunala skolor.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad Skolverket skrev i sitt remissyttrande över Skolkommissionens förslag om krav på allsidig social sammansättning. De oklarheter som Skolverket då påpekade i sitt remissyttrande kvarstår ännu i det förslag som denna utredning nu lagt fram.

”Skolverket ser det som oerhört angeläget med ett fortsatt arbete där strävan ska vara en ökad social sammansättning i skolan. Ett sätt att påskynda utvecklingen skulle kunna vara en reglering i skollagen. Trots att Skolverket således instämmer i kommissionens problembild och förespråkar åtgärder, så avstyrker Skolverket kommissionens förslag till tillägg i 1 kap. 9 § i dess nuvarande utformning. Eftersom det är oklart vad som avses med en allsidig social sammansättning, hur förslaget ska tillämpas och att det saknas en tillräcklig konsekvensutredning utifrån olika elevgruppers perspektiv så bedömer Skolverket att det kan finnas en risk för elevers rättssäkerhet. Skolverket avstyrker därmed även förslagen om tillägg i läroplanerna om att rektorns ansvar ska vara att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper.”

De skriver också:

”Några konsekvenser av förslaget som behöver analyseras ytterligare – 

Rättssäkerhetsaspekter

En rättighet för alla elever är det skydd för mänskliga rättigheter som grundas i regeringsformen (RF), däribland förbudet mot alla former av diskriminering. Om huvudmannen beslutar om åtgärder utifrån målet ”en allsidig social sammansättning” måste eleverna på något sätt kategoriseras utifrån social bakgrund. Den kategori en elev bedöms tillhöra kan få betydelse för elevens möjlighet att gå vid en viss skolenhet. Effekten för den enskilda eleven kan bli sämre möjlighet att få önskad placering på grund av den sociala bakgrund som tillskrivits eleven. Huvudregeln enligt diskrimineringslagen är att en elev inte får ges sämre möjligheter än andra elever på grund av någon av de diskrimineringsgrunder som anges i lagen, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. För att det ska vara möjligt att säkerställa att elever inte särbehandlas på ett otillåtet sätt är det viktigt att lagstiftningen är tydlig.

Det är inte klarlagt i vilken utsträckning faktorer som bostadsområde, ekonomi, vårdnadshavares utbildningsbakgrund eller eventuell etnicitet eller utländsk bakgrund kan påverka en elevs möjlighet att få en önskad skolplacering. Det är inte heller tydligt i vilka situationer förslaget ska tillämpas.

Om förslaget skulle behållas i nuvarande form föreslår Skolverket att det tydliggörs att de åtgärder som avses är sådana som är frivilliga för eleverna och som syftar till att möjliggöra, uppmuntra och underlätta för elever att göra skolval som leder till en mer allsidig social sammansättning. ”

Ur Skolverkets Yttrande över Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) Dnr U2017/1967/S 2017-08-31

Det förslag som nu finns i utredningen ”En mer likvärdig skola” är mycket luddigt och knappast förenligt med det förslag som förbundet välkomnar – att alla ska välja skola. Utredningens förslag innebär att fokus riktas mot elevens bakgrund och ”särart” framför fokus på kunskapsuppdraget. Förslaget är knappast förenligt med den svenska diskrimineringslagstiftningen, vilket också utredningen säger kan vara en utmaning med förslaget.

”Förbudet mot diskriminering innebär begränsningar av vilka åtgärder som kan vidtas, också till synes neutrala kriterier kan strida mot diskrimineringsförbudet om de avvägningar som legat till grund för dem gjorts utifrån etniska överväganden.” Utredaren menar också ”Det är givetvis centralt att de avvägningar som görs sker på ett transparent och rättssäkert sätt.” Hur detta ska gå till framgår dock inte.

För vad menas med allsidig social sammansättning? Utredningen har inget svar. Tvärtom konstaterar utredaren att det kan tolkas olika beroende på ”lokala förhållanden”. Innebörden av begreppet ”Allsidig social sammansättning” blir därför olika beroende på elevsammansättningen i respektive skolenhet. Utredningen menar ”…att det inte vore meningsfullt att i lag definiera begreppet allsidig social sammansättning eller att ange vilka omständigheter som ska råda för att målsättnigne ska vara uppfylld.” Det gör att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse vilken elev som kommer att ha fördel och vilken som har nackdel av detta krav då det betyder olika.

Förslaget bygger på tanken att blandade klasser leder till bättre kunskapsresultat. Trots omfattande forskning saknas bevis för att blanda elever bara just för att blanda är ett framgångsrecept för en skola. Det finns exempel där just sammansättningen av elever kan vara destruktiv. Människor är olika, det som fungerar för vissa fungerar inte alls för andra.

En sak är säker – om kravet på allsidig social sammansättning blir verklighet så kommer det att vara näst intill omöjligt för föräldrar att förutse effekten av kravet. För dess innebörd kommer att vara olika för respektive skolenhet, till och med för samma skolhuvudman.

Två frågor inställer sig:

Hur många föräldrar vill ha ett sådant oförutsägbart system?

Leder det till att kunskapsresultaten ökar och fler lämnar skolan med gymnasiebehörighet?

 

Som jag skrev i veckan så är det mycket fokus på struktur i skoldebatten. Jag har vaknat flera mornar i veckan av att P1 morgon talar om skolsegregationen. Tisdagens program handlade om att många kommuner läger ner skolorna som ligger i ytterområden och ser till att eleverna får åka till en centralt belägen skola. Då kommer man visserligen bort från boendesegregationens effekter – men leder det till bättre skolresultat? Det framgår inte och så enkelt är det inte heller.

I mitt förra inlägg nämnde jag Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Under tisdagen kom en mycket intressant rapport. ” Resultatskillnader inom skolor – Rektorers arbete med att analysera klassresultat och främja goda studieresultat för alla elever”. 23 kommunala skolor har granskats, åk 7-9. 

Jag har ofta framhållit att Pisa-undersökningarna visar att Sverige avviker kraftigt när det gäller inomskolvariationen, skillnader inom en skola. Det avfärdas ofta med att det är en ointressant indikator. Men nu har Skolinspektionen tagit itu med detta. De skriver ”En central målsättning för svenskt skolväsende är att elevernas utbildning ska vara likvärdig. Målsättningen om en likvärdig utbildning för alla elever gäller likväl mellan som inom skolor. Verksamheten inom en skola ska hålla samma jämna höga kvalitet, så att alla elever oavsett skiftande behov och förutsättningar ges möjlighet att nå målen för utbildningen. De flesta studier av skolans likvärdighet undersöker resultat mellan skolor. En omfattande diskussion finns om att skillnader mellan skolor har ökat.Vissa studier visar emellertid att variationen mellan klasser över tid också har ökat i Sverige. Det finns stöd för att det som sker inom en skola, särskilt kopplat till klassrum, undervisning och lärare, kan förklara en stor del av resultatvariationen mellan elever.”

Kort sagt – har man otur och hamnar i fel klassrum så kan det påverka resultatet. Ledarskapet i skolan har givetvis stor betydelse här. Därför har de granskat kvaliteten i rektorernas arbete med att främja goda studieresultat för alla elever. Resultatet är inte upplyftande. Här kommer några exempel:

• Det är ovanligt att rektorer leder ett arbete där resultatskillnader mellan klasser synliggörs och undersöks med systematik.
• Det är vanligare att man sätter in åtgärder i klasserna utifrån sociala aspekter, ofta då reaktiva insatser.
• Över hälften av rektorerna har inte en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena svenska och matematik. 
• Endast på fyra skolor jämförs genomsnittligt betygspoäng per ämne mellan klasser.
• Rektorer och personal kan tycka att det är känsligt att jämföra och undersöka klassernas resultat. 
• Rektors stöd till lärare ges sällan utifrån kunskap om klassernas resultat utan många gånger efter signaler om att något inte fungerar i klassen. 
• Nästan samtliga skolor lägger ner mycket tid på att sätta samman klasser så att de får väl fungerande grupper. De flesta blandar elever från olika avlämnade klasser i åk 7, vilket leder till socioekonomiskt blandade klasser. Vid sammansättningen av klasser tar rektorerna större hänsyn till hur socialt fungerande gruppen är än elevernas tidigare kunskapsresultat.

• Bara en del av de ökade resultatskillnaderna mellan skolor kan förklaras av en ökad skolsegregation, dvs den socioekonomiska elevsammansättningen. Resultatskillnaderna inom skolor, dvs elevernas kunskapsresultat, har ökat under 2004-2016 från 8 till 12 procentenheter. Skillnaderna inom skolor, mellan klasser har knappt diskuterats alls. Detta trots att vi vet från forskningen att klassnivån, enskilda lärares undervisning, elevsammansättningen, förväntningar på elever och medarbetare samt arbetsklimatet i gruppen, har stor betydelse för att eleverna ska lyckas i sina studier. Här är rektorns roll som arbetsledare helt central.
• 
  Här ligger mycket av skillnaden mellan framgångsrika och inte framgångsrika skolor. Ett faktum som också Maria Jarl mfl skrivit om i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola”.

Skolinspektionen menar att ” Granskningens resultat ger en tydlig bild av att kunskap och förståelse av resultatskillnader mellan klasser inte är en framträdande del av skolornas kvalitetsarbete.”

Förhoppningsvis kan denna rapport leda till att skolor lär av de som har fokus på rektors ledarskap i denna viktiga kvalitetsfråga och till att fokus i skoldebatten hamnar i klassrummet. Det är där som framgången byggs. Den som tror att lösningen på svensk skolas likvärdighet handlar om att alla elever ska gå i samma skola borde läsa denna rapport. Det är vem som leder i huset och vad som händer i de olika klassrummen som gör skillnad. Det visas igen och igen och nu också i denna rapport.

Åter kan jag konstatera att den sk Likvärdighetsutredningen, som nu är på remiss, inte alls adresserar dessa frågor i sina förslag. De handlar bland annat om att omorganisera myndigheter, att styra skolval och att sänka skolpengen för de elever som väljer en friskola. Det är långt borta från klassrummet.

På vår konferens Se skolans verkliga utmaningar, så togs flera aspekter upp som vi nu hittar i Skolinspektionens rapport. Titta gärna på vår inspelning av dagen.

Jag har sagt det tidigare i veckan och jag säger det igen:

Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans.

Som jag skrev i veckan så är det mycket fokus på struktur i skoldebatten. Jag har vaknat flera mornar i veckan av att P1 morgon talar om skolsegregationen. Tisdagens program handlade om att många kommuner läger ner skolorna som ligger i ytterområden och ser till att eleverna får åka till en centralt belägen skola. Då kommer man visserligen bort från boendesegregationens effekter – men leder det till bättre skolresultat? Det framgår inte och så enkelt är det inte heller.

I mitt förra inlägg nämnde jag Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Under tisdagen kom en mycket intressant rapport. ” Resultatskillnader inom skolor – Rektorers arbete med att analysera klassresultat och främja goda studieresultat för alla elever”. 23 kommunala skolor har granskats, åk 7-9. 

Jag har ofta framhållit att Pisa-undersökningarna visar att Sverige avviker kraftigt när det gäller inomskolvariationen, skillnader inom en skola. Det avfärdas ofta med att det är en ointressant indikator. Men nu har Skolinspektionen tagit itu med detta. De skriver ”En central målsättning för svenskt skolväsende är att elevernas utbildning ska vara likvärdig. Målsättningen om en likvärdig utbildning för alla elever gäller likväl mellan som inom skolor. Verksamheten inom en skola ska hålla samma jämna höga kvalitet, så att alla elever oavsett skiftande behov och förutsättningar ges möjlighet att nå målen för utbildningen. De flesta studier av skolans likvärdighet undersöker resultat mellan skolor. En omfattande diskussion finns om att skillnader mellan skolor har ökat.Vissa studier visar emellertid att variationen mellan klasser över tid också har ökat i Sverige. Det finns stöd för att det som sker inom en skola, särskilt kopplat till klassrum, undervisning och lärare, kan förklara en stor del av resultatvariationen mellan elever.”

Kort sagt – har man otur och hamnar i fel klassrum så kan det påverka resultatet. Ledarskapet i skolan har givetvis stor betydelse här. Därför har de granskat kvaliteten i rektorernas arbete med att främja goda studieresultat för alla elever. Resultatet är inte upplyftande. Här kommer några exempel:

• Det är ovanligt att rektorer leder ett arbete där resultatskillnader mellan klasser synliggörs och undersöks med systematik.
• Det är vanligare att man sätter in åtgärder i klasserna utifrån sociala aspekter, ofta då reaktiva insatser.
• Över hälften av rektorerna har inte en tydlig bild av hur elevernas kunskapsresultat ser ut på klassnivå i ämnena svenska och matematik. 
• Endast på fyra skolor jämförs genomsnittligt betygspoäng per ämne mellan klasser.
• Rektorer och personal kan tycka att det är känsligt att jämföra och undersöka klassernas resultat. 
• Rektors stöd till lärare ges sällan utifrån kunskap om klassernas resultat utan många gånger efter signaler om att något inte fungerar i klassen. 
• Nästan samtliga skolor lägger ner mycket tid på att sätta samman klasser så att de får väl fungerande grupper. De flesta blandar elever från olika avlämnade klasser i åk 7, vilket leder till socioekonomiskt blandade klasser. Vid sammansättningen av klasser tar rektorerna större hänsyn till hur socialt fungerande gruppen är än elevernas tidigare kunskapsresultat.

• Bara en del av de ökade resultatskillnaderna mellan skolor kan förklaras av en ökad skolsegregation, dvs den socioekonomiska elevsammansättningen. Resultatskillnaderna inom skolor, dvs elevernas kunskapsresultat, har ökat under 2004-2016 från 8 till 12 procentenheter. Skillnaderna inom skolor, mellan klasser har knappt diskuterats alls. Detta trots att vi vet från forskningen att klassnivån, enskilda lärares undervisning, elevsammansättningen, förväntningar på elever och medarbetare samt arbetsklimatet i gruppen, har stor betydelse för att eleverna ska lyckas i sina studier. Här är rektorns roll som arbetsledare helt central.
• 
  Här ligger mycket av skillnaden mellan framgångsrika och inte framgångsrika skolor. Ett faktum som också Maria Jarl mfl skrivit om i boken ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola”.

Skolinspektionen menar att ” Granskningens resultat ger en tydlig bild av att kunskap och förståelse av resultatskillnader mellan klasser inte är en framträdande del av skolornas kvalitetsarbete.”

Förhoppningsvis kan denna rapport leda till att skolor lär av de som har fokus på rektors ledarskap i denna viktiga kvalitetsfråga och till att fokus i skoldebatten hamnar i klassrummet. Det är där som framgången byggs. Den som tror att lösningen på svensk skolas likvärdighet handlar om att alla elever ska gå i samma skola borde läsa denna rapport. Det är vem som leder i huset och vad som händer i de olika klassrummen som gör skillnad. Det visas igen och igen och nu också i denna rapport.

Åter kan jag konstatera att den sk Likvärdighetsutredningen, som nu är på remiss, inte alls adresserar dessa frågor i sina förslag. De handlar bland annat om att omorganisera myndigheter, att styra skolval och att sänka skolpengen för de elever som väljer en friskola. Det är långt borta från klassrummet.

På vår konferens Se skolans verkliga utmaningar, så togs flera aspekter upp som vi nu hittar i Skolinspektionens rapport. Titta gärna på vår inspelning av dagen.

Jag har sagt det tidigare i veckan och jag säger det igen:

Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans.

Inger Enkvist skrev en intressant artikel om Thomas Sowells bok Charter schools and their enemies i lördagens SvD. Thomas Sowell har studerat charter schools kunskapsresultat och jämfört dem med offentliga skolors. Liknande elevgrupper men det är enormt stor skillnad i kunskapsförmedlingens resultat. Hon skriver ”Egendomligt nog är det friskolorna som har fiender och inte de offentliga skolorna. I motståndet blandas pengar, inflytande och ideologi i en ohelig allians. Det borde ses som ett val mellan två metoder att bedriva undervisning men förvandlas till en kamp om ideologi och makt.”

Det känns väl igen från den svenska skoldebatten. Dåliga skolresultat i kommunala skolor ursäktas med att de har fel elever, friskolorna påstås ha lockat till sig de duktiga eleverna. Janerik Larsson har tidigare kommenterat Thomas Sowells bok och konstaterade att debatten om charter schools handlar om makt, politikers makt. I Sverige, som i USA, handlar friskoledebatten om politisk makt där ägandet, och inte målet – en god undervisning – står i fokus. USA:s charter schools finansieras som de svenska friskolorna av skattemedel och idén är densamma: att erbjuda bättre alternativ. Larsson konstaterar att ”Lärdomen från USA är att barnens bästa sätts i andra rummet när den offentliga sektorns makt hotas.”

Det är en händelse som ser ut som en tanke att utredningen ”En mer likvärdig skola” (likvärdighetsutredningen) bland annat föreslår att staten ska ta över ansvaret för skolvalet och placeringen av eleverna. Skolhuvudmännen ska göras ansvariga för att se till att det blir en ”allsidig social sammansättning av eleverna” på deras skolor. Exakt vad det innebär framgår inte. De som väljer friskolor ska ”straffas” genom att kommunen kan sänka skolpengen för dessa elever. Friskolor ska förbjudas att ha kö, istället ska platser lottas ut till de som vill ha en plats i en populär skola. Det ska krävas tillstånd av skolmyndigheten för att en elev ska få byta skola under terminen.

Utredningen fokuserar på struktur. Men fokus på vikten av att öka kunskapsresultaten lyser med sin frånvaro bland utredningens förslag. Ambitionen att tillgodose en önskan från staten om att stärka sin makt och öka styrningen av skolvalets effekter är däremot mycket tydligt. Genom att försämra villkoren för friskolorna tror utredningen att likvärdigheten ska förbättras och segregationen förhindras. Samtidigt kommer den relativa närhetsprincipen att gälla för de kommunala skolorna, om man inte gör ett aktivt skolval, samt för de som inte väljer skola. Så boendesegregationen kommer alltjämt att spela stor roll.

Jag kommer osökt att tänka på den intressanta artikel som Henrik Jordahl, numera professor i Örebro, skrev för Kvartal för några år sedan. I artikeln med den provocerande rubriken  ”Vad kan vi lära av skolorna i gettot” skriver även han om Thomas Sowells studier och om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Han konstaterar att ”I skolsammanhang talar man ofta om likvärdighet. Det är ett mångtydigt begrepp som ofta begränsas till att mäta det genomslag som elevernas socioekonomiska bakgrund har på deras studieresultat. Förhållandet mellan kvalitet och likvärdighet är komplicerat och spänningsfyllt. En kompensatorisk skolpolitik omfördelar resurser från skolor som fungerar väl, till skolor med stora problem. Det finns flera skäl att göra så, men baksidan är att skolor som underlåter att lösa sina problem belönas för det ekonomiskt.” Exempel från Stockholm visar att skolor som fått enorma resurstillskott baserat just på den socioekonomiska elevsammansättningen faktiskt presterat sämre efter resurstillskotten än före. Resurser är viktigt men än viktigare är faktiskt hur de används. I den delen saknas också analysen i den sk likvärdighetsutredningen som nu är på remiss. Jag har ett flertal gånger hört Skolverkets gd Peter Fredriksson understryka att det ibland faktiskt kan vara negativt med mer pengar. Det kan förhindra att nödvändiga åtgärder vidtas.

Alla vill att alla skolor ska vara bra skolor. Men vad är en bra skola när skolor är olika och elevers behov är olika? Det borde vara självklart att ha system som innebär att det går att bedöma hur skolor presterar oavsett elevernas bakgrund. Jordahl menar ” Det finns mycket att vinna på bättre information så att man kan uppskatta hur mycket eleverna på olika skolor kan förväntas lära sig. Då slipper föräldrar och elever försöka gissa sig till detta utifrån elevsammansättning och andra skolegenskaper som enkelt går att observera. Skolor som ställer hårda krav och upprätthåller god ordning skulle kunna visa svart på vitt att detta ger ökade kunskaper – i den mån så är fallet. Dessutom skulle bättre kvalitetsinformation ge skolorna motiv att höja elevernas kunskaper istället för att putsa upp fasaderna. Kvalitetsinformation är med andra ord ett smörjmedel som får skolor att konkurrera med kunskap.”

Även om likvärdighetsutredningen nämner vikten av information för ett välgrundat skolval så saknas konkreta förslag. Utredningen har fastnat i övergripande systemfrågor. Den allsidiga sociala sammansättningen är uppenbart viktigare, även om man inte kan förklara hur det ska gå till så vill utredningen att kommuner och friskolehuvudmän samt deras rektorer ska åläggas detta krav. Så blir det kollektiva målet viktigare än kunskapsmålet för individen.

Inger Enkvist påpekar att Sowells slutsats är att anhängarna till den offentliga skolan inte bryr sig om huruvida eleverna får bra utbildning eller inte. De som påstår sig slå vakt om de som betraktas som svaga grupper genom att motarbeta Charter Schools gör därmed en gigantisk björntjänst gentemot dessa ungdomar. De använder eleverna som pjäser i ett cyniskt maktspel. Jag vill inte påstå att så är fallet i Sverige, men det finns klara tendenser i debatten som tyder på att vissa anser att det är viktigare att rycka undan mattan för friskolorna än att fokusera på att alla elever ska nå kunskapsmålen.

På vår höstkonferens i förra veckan påpekade Skolinspektionens gd att deras kvalitetsgranskningar visar att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Hon berättade samtidigt att bara 7 procent av de drygt 300 skolor som Skolinspektionen kvalitetsgranskat uppfyller högsta kvalitetsnivå på samtliga fyra granskade områden. 93 procent uppnådde kvalitetskriterierna för medel eller låg utsträckning. Endast hälften av skolorna hade högsta nivå på området trygghet och studiero.

Svensk skola har utmaningar, det visar inte minst Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Det finns för många skolor som underpresterar, för många elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, för många elever som går för länge i skolan innan deras bristande kunskaper upptäcks. Det finns få saker som är viktigare än att åtgärda än just detta. Så sluta jaga friskolor. Släpp iden på att driva igenom en stor omorganisation genom att inrätta en massa regionala skolmyndigheter. Det är dyrt och det kommer att ta tid och det löser inte problemet med svaga kunskapsresultat. Och under tiden blir det fler och fler som riskerar att hamna i utanförskap pga skolors misslyckande.

Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans. Så vad väntar ni på?

/

Inger Enkvist skrev en intressant artikel om Thomas Sowells bok Charter schools and their enemies i lördagens SvD. Thomas Sowell har studerat charter schools kunskapsresultat och jämfört dem med offentliga skolors. Liknande elevgrupper men det är enormt stor skillnad i kunskapsförmedlingens resultat. Hon skriver ”Egendomligt nog är det friskolorna som har fiender och inte de offentliga skolorna. I motståndet blandas pengar, inflytande och ideologi i en ohelig allians. Det borde ses som ett val mellan två metoder att bedriva undervisning men förvandlas till en kamp om ideologi och makt.”

Det känns väl igen från den svenska skoldebatten. Dåliga skolresultat i kommunala skolor ursäktas med att de har fel elever, friskolorna påstås ha lockat till sig de duktiga eleverna. Janerik Larsson har tidigare kommenterat Thomas Sowells bok och konstaterade att debatten om charter schools handlar om makt, politikers makt. I Sverige, som i USA, handlar friskoledebatten om politisk makt där ägandet, och inte målet – en god undervisning – står i fokus. USA:s charter schools finansieras som de svenska friskolorna av skattemedel och idén är densamma: att erbjuda bättre alternativ. Larsson konstaterar att ”Lärdomen från USA är att barnens bästa sätts i andra rummet när den offentliga sektorns makt hotas.”

Det är en händelse som ser ut som en tanke att utredningen ”En mer likvärdig skola” (likvärdighetsutredningen) bland annat föreslår att staten ska ta över ansvaret för skolvalet och placeringen av eleverna. Skolhuvudmännen ska göras ansvariga för att se till att det blir en ”allsidig social sammansättning av eleverna” på deras skolor. Exakt vad det innebär framgår inte. De som väljer friskolor ska ”straffas” genom att kommunen kan sänka skolpengen för dessa elever. Friskolor ska förbjudas att ha kö, istället ska platser lottas ut till de som vill ha en plats i en populär skola. Det ska krävas tillstånd av skolmyndigheten för att en elev ska få byta skola under terminen.

Utredningen fokuserar på struktur. Men fokus på vikten av att öka kunskapsresultaten lyser med sin frånvaro bland utredningens förslag. Ambitionen att tillgodose en önskan från staten om att stärka sin makt och öka styrningen av skolvalets effekter är däremot mycket tydligt. Genom att försämra villkoren för friskolorna tror utredningen att likvärdigheten ska förbättras och segregationen förhindras. Samtidigt kommer den relativa närhetsprincipen att gälla för de kommunala skolorna, om man inte gör ett aktivt skolval, samt för de som inte väljer skola. Så boendesegregationen kommer alltjämt att spela stor roll.

Jag kommer osökt att tänka på den intressanta artikel som Henrik Jordahl, numera professor i Örebro, skrev för Kvartal för några år sedan. I artikeln med den provocerande rubriken  ”Vad kan vi lära av skolorna i gettot” skriver även han om Thomas Sowells studier och om vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Han konstaterar att ”I skolsammanhang talar man ofta om likvärdighet. Det är ett mångtydigt begrepp som ofta begränsas till att mäta det genomslag som elevernas socioekonomiska bakgrund har på deras studieresultat. Förhållandet mellan kvalitet och likvärdighet är komplicerat och spänningsfyllt. En kompensatorisk skolpolitik omfördelar resurser från skolor som fungerar väl, till skolor med stora problem. Det finns flera skäl att göra så, men baksidan är att skolor som underlåter att lösa sina problem belönas för det ekonomiskt.” Exempel från Stockholm visar att skolor som fått enorma resurstillskott baserat just på den socioekonomiska elevsammansättningen faktiskt presterat sämre efter resurstillskotten än före. Resurser är viktigt men än viktigare är faktiskt hur de används. I den delen saknas också analysen i den sk likvärdighetsutredningen som nu är på remiss. Jag har ett flertal gånger hört Skolverkets gd Peter Fredriksson understryka att det ibland faktiskt kan vara negativt med mer pengar. Det kan förhindra att nödvändiga åtgärder vidtas.

Alla vill att alla skolor ska vara bra skolor. Men vad är en bra skola när skolor är olika och elevers behov är olika? Det borde vara självklart att ha system som innebär att det går att bedöma hur skolor presterar oavsett elevernas bakgrund. Jordahl menar ” Det finns mycket att vinna på bättre information så att man kan uppskatta hur mycket eleverna på olika skolor kan förväntas lära sig. Då slipper föräldrar och elever försöka gissa sig till detta utifrån elevsammansättning och andra skolegenskaper som enkelt går att observera. Skolor som ställer hårda krav och upprätthåller god ordning skulle kunna visa svart på vitt att detta ger ökade kunskaper – i den mån så är fallet. Dessutom skulle bättre kvalitetsinformation ge skolorna motiv att höja elevernas kunskaper istället för att putsa upp fasaderna. Kvalitetsinformation är med andra ord ett smörjmedel som får skolor att konkurrera med kunskap.”

Även om likvärdighetsutredningen nämner vikten av information för ett välgrundat skolval så saknas konkreta förslag. Utredningen har fastnat i övergripande systemfrågor. Den allsidiga sociala sammansättningen är uppenbart viktigare, även om man inte kan förklara hur det ska gå till så vill utredningen att kommuner och friskolehuvudmän samt deras rektorer ska åläggas detta krav. Så blir det kollektiva målet viktigare än kunskapsmålet för individen.

Inger Enkvist påpekar att Sowells slutsats är att anhängarna till den offentliga skolan inte bryr sig om huruvida eleverna får bra utbildning eller inte. De som påstår sig slå vakt om de som betraktas som svaga grupper genom att motarbeta Charter Schools gör därmed en gigantisk björntjänst gentemot dessa ungdomar. De använder eleverna som pjäser i ett cyniskt maktspel. Jag vill inte påstå att så är fallet i Sverige, men det finns klara tendenser i debatten som tyder på att vissa anser att det är viktigare att rycka undan mattan för friskolorna än att fokusera på att alla elever ska nå kunskapsmålen.

På vår höstkonferens i förra veckan påpekade Skolinspektionens gd att deras kvalitetsgranskningar visar att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Hon berättade samtidigt att bara 7 procent av de drygt 300 skolor som Skolinspektionen kvalitetsgranskat uppfyller högsta kvalitetsnivå på samtliga fyra granskade områden. 93 procent uppnådde kvalitetskriterierna för medel eller låg utsträckning. Endast hälften av skolorna hade högsta nivå på området trygghet och studiero.

Svensk skola har utmaningar, det visar inte minst Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Det finns för många skolor som underpresterar, för många elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, för många elever som går för länge i skolan innan deras bristande kunskaper upptäcks. Det finns få saker som är viktigare än att åtgärda än just detta. Så sluta jaga friskolor. Släpp iden på att driva igenom en stor omorganisation genom att inrätta en massa regionala skolmyndigheter. Det är dyrt och det kommer att ta tid och det löser inte problemet med svaga kunskapsresultat. Och under tiden blir det fler och fler som riskerar att hamna i utanförskap pga skolors misslyckande.

Det är känt vad som är framgångsfaktorer för skolor, det finns mycket forskning kring detta. Inget hindrar att vi tar tag i dessa uppgifter tillsammans. Så vad väntar ni på?

/

Det diskuteras i den offentliga debatten att enskilda ska ha rätt att få ta del av handlingar från en friskola precis som från en myndighet. Men ett införande av offentlighetsprincipen handlar inte bara om detta. Det finns mer i ”paketet offentlighetsprincipen” som man måste inse konsekvenserna av för att förstå varför det inte är rimligt att fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen.

En del av skolans verksamhet är myndighetsutövning, bl a beslut om betyg och åtgärdsprogram. Men den största delen av en friskolas verksamhet är inte myndighetsutövning.  Det är myndighetsutövningen som tas som intäkt för att friskolor borde omfattas av offentlighetsprincipen. Som skäl för detta anges att friskolor är skattefinansierade och därför ska man ha rätt att få insyn i hur pengarna används. Skolinspektionen har idag full insyn i friskolors ekonomi och verksamhet. Kommuner har också insynsrätt. Ett rimligt sätt att se till att det blir transparent är att lagstiftaren faktiskt anger vad som ska vara publik information från fristående skolor.

Först kort om hur friskole-Sverige ser ut:

• Det finns ca 4000 enskilda förskolor och skolor i Sverige, över 2000 av dessa är förskolor.
• Mer än var tredje fristående grundskola har färre än 100 elever.
• 27 procent av de fristående gymnasierna har färre än 100 elever.
• 95 procent av friskolehuvudmännen har bara en eller två skolenheter, 91 procent har bara en.
• Inom förskolan har 93 procent bara en förskola.
• 1 procent av alla friskolehuvudmän har fler än 20 skolenheter och de driver ca 22 procent av förskole- och skolenheterna.

 

Hur skulle ett införande av offentlighetsprincipen påverka en friskola?

Lagen innebär att:

• Allmänheten och massmedia har rätt till insyn i statens och kommunernas verksamhet. (i detta fall då friskolehuvudmannens verksamhet)
  • Rätt att läsa allmänna handlingar som finns hos friskolan. Undantag är handlingar med sekretessbelagda uppgifter.

Krav på registerhållning och diarieföring

Friskolan måste inrätta ett system för att registrera och diarieföra alla inkomna och upprättade handlingar. Diariet har allmänheten rätt att ta del av. Myndigheterna löser det bl.a. genom att ha en dator tillgänglig i receptionen. Annars måste dokumenten skrivas ut, kopieras och sedan skickas till den som vill ta del av dem. Diarie- och registerkraven innebär investeringskostnad som de flesta friskolor inte behöver idag då de redan har egna system för att hantera handlingar. Kraven medför extra administration som måste hanteras av någon och därmed kostnader, pengar som annars skulle kunna användas för undervisningen. Som inkommen räknas även mejl som kommer ”utifrån” vilket innebär att det är allmänna handlingar. Det innebär att i stort sett all e-postkorrespondens mellan lärare och föräldrar ska diarieföras, upprättade bedömningsdokument av eleverna mm ska diarieföras. Det är lätt att inse att detta är ett omfattande arbete som små skolor inte har personal för att hantera.

 

Krav på tillgänglighet

Offentlighetsprincipen innebär också krav på tillgänglighet. Den/de som vill ta del av en allmän handling ska begära det hos den friskola som förvarar handlingen. Den som vill ha ut handlingen behöver inte ange varför eller till vad. Handlingen ska kunna läsas på plats eller kopieras mot avgift. I Tryckfrihetsförordningen finns ett sk ”skyndsamhetskrav”. Det innebär att en friskola måste tillgodose en begäran (eller avslå den med överklagbart beslut) helst på dagen eller i vart fall inom högst 2-3 dagar. Den som inte följer detta kan bli anmäld till Justitieombudsmannen (JO).

9 av 10 av våra medlemmar bedriver verksamhet i bara en skola. Som framgår av sammanställningen är de flesta små. De har ingen administrativ personal utan det är rektor som hanterar detta. På loven är skolorna stängda och personalen ledig. Lagens krav på tillgänglighet innebär att en skola inte kan vara stängd under tex sommarlovet eftersom tillgänglighet innebär att den ska vara öppen varje helgfri dag med personalberedskap för att såväl hantera begäran om att få ut allmänna handlingar som kompetens att göra sekretessbedömning om huruvida en handling kan lämnas ut.

 

Kompetens för sekretessbedömning

Utgångspunkten är att alla handlingar är allmänna och måste lämnas ut om så begärs. Uppgifter om tex löner och övriga anställningsvillkor kan inte sekretessbeläggas. Lagstiftningen innebär att en friskola måste ha medarbetare som kan göra en sekretessbedömning av handlingar som begärs ut samt besluta om att uppgifter i en handling omfattas av sekretess. Många svåra juridiska sekretessprövningar kommer att behövas göras. För detta behövs juridisk kompetens inom just sekretessområdet.

Den som begärt ut en handling från en myndighet vet att det också är vanligt att det är delar av handlingen som sekretessbeläggs. Det beror på att det normalt sett inte går att sekretessbelägga hela handlingen utan endast vissa uppgifter i den. Detta görs genom att avsnitt i handlingen dölj, dvs de sekretessbelagda delarna, innan handlingen lämnas ut. Ett tidskrävande och svårt arbete. Juridisk kompetens behövs dessutom för att utforma korrekta beslut som kan överklagas till Kammarrätten – och för att driva rättsprocesser i Kammarrätten.

 

Beslut kan överprövas i domstol

Om friskolan avslår en begäran om att ta del av eller få ut handling så kan den som fått avslag få beslutet prövat i domstol.

 

Hur omfattande hantering är det av handlingar?

En handling är inte detsamma som ett fysiskt pappersdokument. En handling kan lika gärna avse digitala handlingar, t.ex. mejl eller excelfiler. Det handlar bland annat om:

• Elevärenden såsom elevers närvaro, frånvaro, resultat, elevhälsa, föräldrakontakter mm
• Personalärenden såsom bl a anställningskontrakt och andra personaladministrativa uppgifter.
• Ekonomiärenden som berör verksamheten.
• Övrig affärsverksamhetsrelateraddokumentation och handlingar såsom styrelseprotokoll, affärskorrespondens, styrning och ledning av skolan mm.

Sammanställningen visar att påståendet att offentlighetsprincipen endast skulle innebära mindre administrativa insatser i de fristående skolorna är helt felaktigt. Lagen innebär att alla dessa handlingar måste bedömas utifrån sekretesshänseende.

 

Sårbarheten ökar

Friskolor är hett omdebatterade i Sverige. Det innebär att det inte gå att utesluta samordnade attacker på enskilda verksamheter med politiskt bakomliggande motiv. Det skulle som exempel räcka med att en samordnad grupp skickar ett mejl om dagen under en vecka till en mindre skola för att i stort sett alla resurser skulle behöva riktas mot dokumenthanteringen. Kommuner har idag heltidsanställda medarbetare som hanterar begäran om utlämnande av allmänna handlingar. Det finns också exempel på föräldrar som är missnöjda med sitt barns skolgång. En enskild individ kan, som ovan nämnts relativt enkelt, med inte så omfattande arbete eller tidsförlust, sätta igång en stor hantering av dokument som riskerar bli helt förödande för en skola.

 

Ange i stället i lag vad som ska vara offentliga uppgifter

Lagstiftaren har att beakta proportionalitetsprincipen. Den innebär att de krav som ställs för att uppnå ett visst syfte inte ska vara oproportionerligt gentemot den enskilde. Förbundet menar att det finns andra vägar att gå som inte får så stora effekter som införandet av offentlighetsprincipen för fristående skolor. En stor majoritet av friskolehuvudmännen driver, som framgår ovan, mycket små verksamheter. Det är här som proportionalitetsprincipen kommer in. För att uppnå syftet ökad transparens kan lagstiftaren i stället helt enkelt ange i lag vilka uppgifter som ska vara offentliga.

 

Tidigare utredningar har avvisat förslag om införande av offentlighetsprincipen

I betänkandet Privata utförare – kontroll och insyn (SOU 2013:53) sägs följande på s. 241: ”Ett krav på privata utförare att tillämpa offentlighetsprincipen skulle också leda till en kraftigt ökad administrativ börda. En privat utförare har inte nödvändigtvis samma system för exempelvis dokumentation och diarieföring som en kommunal förvaltning. Det skulle kunna bli mycket kostsamt för privata utförare att tvingas anpassa sig till ett sådant krav.

Från ett mer praktiskt perspektiv torde det också som konstaterats i förarbetena till nuvarande bestämmelse vara svårt att få offentlighetsprincipen att fungera hos en privat utförare. Det är inte alltid enkelt för erfarna kommunala tjänstemän och förtroendevalda, som ändå torde vara väl bekanta med regelverket, att tillämpa offentlighetsprincipen. Hos privata utförare finns normalt sett ingen större kunskap och erfarenhet inom detta område. Det är inte heller rimligt eller realistiskt att anställda hos privata utförare skulle tvingas genomgå särskild utbildning i dessa frågor. Att införa ett krav på att privata utförare ska tillämpa offentlighetsprincipen är följaktligen enligt utredningens bedömning inte möjligt … ”

Denna utredning har alltså kommit fram till en helt annan bedömning avseende konsekvenserna för införandet av offentlighetsprincipen i ovanstående betänkande om kontroll och insyn av privata utförare.

 

För några veckor sedan fick utbildningsminister Anna Ekström ta emot ett förslag som innebär ökade möjligheter för Skolinspektionen att stänga skolor. På fredagen presenterade hon detta förslag. Ursprunget är en av punkterna i januariöverenskommelse, pådrivet av c och l. Hittills har det inte funnits någon möjlighet för Skolinspektionen att stänga kommunala skolor. En brist eftersom 85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor och vi vet att 9 av 10 som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet kommer från just kommunala skolor.

Trist är dock att notera att ministern, om man får tro Dagens Nyheter, verkar ha framställt förslaget som att det riktas mot friskolor. DN skriver: ”Utbildningsminister Anna Ekström (S) föreslår att Skolinspektionen ska få större möjligheter att stänga skolor med ”stora och återkommande brister”. Oseriösa aktörer ska inte få driva skolverksamhet, säger statsrådet.” Eller är det så att hon kanske menar att även kommuner kan vara oseriösa?

Nu ska förslaget på remiss och vi ser fram emot en tuffare granskning av även kommunala skolor. Skolinspektionen om någon vet att det finns en hel del brister hos många kommunala huvudmän. Som sagt 9 av 10 som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet kommer från kommunala skolor.