Ulla Hamilton om…..

En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Det finns något som kallas proportionalitetsprincipen. Det är en viktig princip för rättsstater. Den innebär att åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, det är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det skall råda balans mellan mål och medel.

Igår skickade regeringen ut ett pressmeddelande om att även friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Ett drygt dygn efter det att pressmeddelandet landade i min mail kom själva lagrådsremissen. Offentliggörandet av regeringens pressmeddelande var uppenbarligen viktigare än själva lagrådsremissen. Det ger ju onekligen regeringen ett dygns försprång när det gäller bildsättningen av förslaget.

Nåväl. Lagrådsremissen innebär att friskolor ska jämställas med kommuner och myndigheter. Det är väl rimligt, säger den som har bilden att alla friskolor är koncerner och har stora vinster. Men sanningen är ju att så ser inte verkligheten ut. Om vi utgår ifrån Skolverkets skolenhetsregister så kan vi konstatera att fördelningen av de ca 735 friskolehuvudmän som driver grund-och gymnasieskolor i Sverige ser ut enligt följande:

625 har bara en skola

68 har två skolor

11 har tre skolor

12 har fyra skolor och

19 har fler än 5

Regeringen anser nu att dessa mestadels små friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. De har inte specificerat VAD det är som inte är offentligt idag som de vill se offentliggöras. Kommunerna har full insyn i friskolornas verksamheter, Skolinspektionen likaså. Deras rapporter är offentlig handling. De flesta lämnar in sina årsredovisningar till Bolagsverket.

Det offentlighetsprincipen innebär är att huvudmannen för en skola, ofta samma person som är skolans rektor, ska hantera administrationen kring offentlighetsprincipen. Det handlar bland annat om diarieföring, vara tillgänglig för att kunna hantera en begäran om att lämna ut en handling, göra en sekretessbedömning om huruvida handlingen ska kunna lämnas ut. Denna bedömning kan överklagas till domstol. Kort sagt så innebär detta att kostnaderna för administration kommer att öka för alla dessa verksamheter och det slår hårdast mot de små verksamheterna. Detta är inte rimligt. Regeringens förslag innebär att pengar läggs på administration i stället för på undervisning.

Vi har inget emot insyn. Såväl Skolinspektionen som kommunerna har insyn i de fristående förskolorna och skolorna redan idag. Nu tvingar regeringen friskolorna att helt i onödan lägga resurser på administration snarare än på undervisning. Om regeringen säger vilka dokument det är de vill ska vara offentliga så kan friskolorna tillgängliggöra dem,

Förhoppningsvis kommer lagrådet till slutsatsen att detta är ett helt orimligt förslag. En friskola kan inte jämställas med en kommun. Förslaget saknar helt klart balans mellan mål och medel.

Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Regeringen har som sagt gått vidare med Reepalus förslag, trots att det har totalsågats av remissinstanserna. Idag kan vi läsa en intressant debattartikel som är undertecknad av ett antal forskare och experter inom kvalitetsområdet. De konstaterar att trots att Sverige har ett mycket gott rykte när det gäller att mäta kvalitet, avsett bransch, så har Reepalu inte hört av sig med frågor om hur man kan mäta kvalitet inom välfärdsområdet. Tvärtom har han konstaterat att det inte går att mäta kvalitet.

De skriver ”Det som förvånar oss mest är dock att svenska forskare inom kvalitetsområdet och svenska branschorganisationer inom kvalitetsområdet överhuvudtaget inte tillfrågats eller bjudits in i detta arbete. Många av de personer som uttalar sig samt tycker till om kvalitet och kvalitetsarbete har enligt vår kännedom ingen eller åtminstone mycket begränsad kännedom om detta sakområde. Detta upplever vi som mycket konstigt. Varför ska lekmän föra hela diskussionen när vi har en gedigen och välrenommerad kvalitetsforskning i landet?”

Det är lätt att instämma i detta. Kvalitetsexperternas artikel är bara ytterligare ett exempel på hur undermåligt det arbete är som Reepalu har gjort. En annan artikel, som tar upp grundlagsperspektivet på förslaget, understryker än mer att detta är en politisk beställning. Många jurister uttalar numera farhågor över den kraftiga ideologisering/politisering som skett på lagstiftningsområdet. Grundlagen och EU-rätten väger lätt. Det är en mycket allvarlig utveckling. Svensk Juristtidning uppmärksammar nu också den debattartikel som två jurister, Bexhed och Thorstensson,  skrev nyligen i SvD. Skribenterna konstaterar där att ”En aspekt som hittills inte uppmärksammats i debatten är hur den föreslagna vinstbegränsningen förhåller sig till den grundlagsskyddade näringsfriheten. Frågan kommenteras heller inte i Reepalu-utredningens 850 sidor tjocka betänkande eller regeringens lagrådsremiss.”

De fortsätter ”Om det synsätt som lagts till grund för regeringens förslag skulle godtas, skulle vinstdrivande företag enkelt kunna utestängas från all typ av offentlig finansiering. Det skulle kunna gälla företag som bygger vägar, järnvägar och bostäder, företag som levererar mat till skolor och äldreboenden eller till och med företag som utvecklar och bygger bilar och flygplan. Det är anmärkningsvärt att en statlig utredning i sitt betänkande i stort sett helt förbigått frågorna om hur utredningens förslag förhåller sig till regeringsformen och EU:s rättighetsstadga. Det krävs en helt annan kvalitet på ett offentligt utredningsbetänkande för att kraven på fullgod beredning av ett lagstiftningsförslag skall vara uppfyllda.”

Lagrådet har nu att ta ställning till förslaget. Deras uppgift är otroligt viktig, deras granskning ska avse;
1. hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften,
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

Lagrådet har ofta anledning att ta ställning till om föreslagna lagbestämmelser är förenliga med EU-rätten eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Låt oss hoppas att de gör en grundlig granskning och att regeringen sedan lyssnar på Lagrådets synpunkter. Låt oss också hoppas att vi aldrig mer får se ett sådant lågvattenmärke bland offentliga utredningar som Reepalus. Såväl kvalitetsperspektivet som grundlags- och EU-rättsaspekterna har dessutom tagits upp av många remissinstanser. Men det har regeringen struntat i.

Det är lätt att instämma i Bexhed/Thorsenssons avslutning på sin artikel ”Vi anser att det är utomordentligt viktigt att de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i grundlagen respekteras. Detta lagstiftningsärende är inte ett exempel på detta.”

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet.

Friskoledebatten är verklighetsfrånvänd. Det illustreras av bl a den rapport som vi presenterat nyligen. En enorm efterfrågan på nya skolplatser. Detta utvecklas i nedanstående artikel från Dagens Samhälle.

Barnboom och friskoledöd – en förödande kombination
Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan i ett läge då vi i takt med ökande födelsetal står inför en stor skolbrist, skriver Ulla Hamilton, vd, Friskolornas Riksförbund och Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation, Svenskt Näringsliv.

Kommande årens prognostiserade födelsetal har Sverige inte upplevt sedan början av 1900-talet. Tillsammans med invandringen är detta en enorm utmaning för landets 17 största kommuner. En ny rapport visar att dessa kommuner kommer behöva erbjuda förskola och skola till betydligt fler barn och ungdomar än vad de gör idag. Dagens ideologiska låsningar och kvartalstänk måste ändras för att vi tillsammans ska klara dessa långsiktiga utmaningar. Annars står vi inför en stor skolbrist som i kombination med nuvarande regerings friskolepolitik riskerar att bli katastrofal.

När det talas om framtida demografiska utmaningar avses ofta att de äldre ökar till antalet och som andel av totalbefolkningen. Det är sant och viktigt. Men en inte lika uppmärksammad utmaning, som smugit sig på de senaste åren, är att unga åldersklasser ökar betydligt snabbare än väntat. De kommande 10–20 åren kommer detta att vara en minst lika stor demografisk utmaning som tillväxten av äldre. Det visar rapporten ”Om den snabba tillväxten av unga åldersklasser och framtida behov av friskoleplatser” som Friskolornas riksförbund låtit nationalekonomen och demografiexperten Peter Stein göra.

Samtliga svenska kommuner som har fler än 100 000 invånare har undersökts. Det rör sig om sammantaget 17 stycken med demografiska prognoser för perioden 2017-2025. Nacka, Huddinge och Uppsala prognostiseras få snabbast procentuell ökning. Samtliga undersökta kommuner utom Gävle och Eskilstuna prognostiseras snabbare tillväxttakt än riksgenomsnittet.

I nästa steg har undersökts hur stor andel av respektive kommuns barn som 2016 gick i fristående förskola, grundskola respektive gymnasieskola. Allt fler barn i såväl förskola som grundskola och gymnasium väljer att gå i friskolor. Redan idag går nära var femte elev i en friskola sett till hela riket, och ännu högre andel i stora kommuner.

Därefter har det beräknats hur många nya friskoleplatser som skulle behöva tillkomma 2025 givet förväntad befolkningsökning och antagandet att uträknande andelar förblir de samma 2025 som de var 2016. Idag utgör dessa kommuner 35 procent av befolkningen. Men de kommer behöva reda plats för 50 procent av kommande rekordökning. Om andelen elever i friskolor antas vara konstant kommer det behövas 68000 nya friskoleplatser i hela riket 2025. 40000 av dessa kommer behövas i de 17 största kommunerna.

Privata investeringar är därför en välkommen avlastning för den kommunala budgeten och samtidigt en väg för ökad skolkvalitet i många kommuner. Denna nödvändiga hjälp hotas dock. Nyligen presenterade regeringen skarpa förslag på nya regelverk som, ifall de införs, kommer att göra det omöjligt för många friskolor att överleva. I regeringens lagförslag föreslås begränsningar av friskolors ekonomi. Men inte av vinsten som förslaget har marknadsförts som. Begräsningarna handlar istället om rörelsemarginalen (baserat på så kallat operativt kapital, något som många friskolor saknar) och det innebär att en stor majoritet av friskolorna får nära noll i marginal. Det vill säga omöjliga villkor.

Om detta blir verklighet förvärrar det kommunernas situation. Då behöver de inte bara fundera på rekordkullar i kommunala skolor utan dessutom hantera upp till 340000 friskolebarn som står utan skola och därtill de friskoleplatser i prognosen som inte skulle bli av.

Förhoppningsvis kan dessa beräkningar av rent demografiska samband ge värdefulla perspektiv på utmaningar som Sverige står inför. Det är en utmaning där alla krafter måste arbeta tillsammans. Sverige har inte råd att välja bort alternativen till den kommunala skolan. Gör vi det blir både elever, föräldrar och kommunala skolor stora förlorare.

/

Det är knappast att stärka likvärdigheten i skolan – snarare tvärtom. Men det kanske är det som är tanken eftersom det riskerar slå mot friskoleeleverna.

Utbildningsministern meddelar i ett pressmeddelande på torsdagen att regeringen inrättat ett extra statsbidrag som skolhuvudmän kan söka. Villkoret är att de som söker förbinder sig att inte göra nedskörningar på undervisning och elevhälsa . Som utgångspunkt för vad som är nedskärning är genomsnittet av kostnaderna för dessa två områden under de senaste tre åren.

Det kan låta rimligt, men en fråga infinner sig. Hur säkerställs det att det råder en likvärdigheten mellan kommunala och fristående huvudmän? Kommunen fastställer skolpengen för friskolorna. Våra medlemmar känner väl till att det finns en stor kreativitet hos många kommuner när skolpengen ska fastställas. Fulla kostnader för administration, lokalkostnader ingår inte alltid i beräkningsunderlaget. Regeringen gjorde nyligen en förändring i förordningen om lokalkostnader som öppnar för kommunerna att ” avstå” från att ta med vissa delar av dessa kostnader i beräkningsunderlaget för skolpengen. Kort sagt är det alltför vanligt att principen om lika villkor inte respekteras.

Vi har också nyligen visat i en rapport att 6 av 10 kommunerna inte respekterar lagen när det gäller dels att meddela skolpengsnivån innan årsskiftet, dels att denna information ska riktas till varje enskild friskolehuvudman då det är ett myndighetsbeslut. Det senare innebär att friskolan fråntas möjligheten att få skolpengsnivån rättsligt prövad.

Sammantaget innebär detta att regeringen – innan den ställde detta krav – faktiskt borde tillsett att kommunernas skolpengsbeslut sker i enlighet med lagstiftningen och respekterar lika villkorsprincipen. För i ett läge där kommunerna kan sänka skolpengsnivåerna utan att friskolehuvudmännen har möjlighet att få skolpengsnivå röttsligt prövad – så blir kravet för statsbidrag minst sagt orimligt. När kommunerna dessutom kan tillåta att deras skolor går med underskott utan att friskolor kompenseras för detta så understryker det bara än mer att regeringens förordning inte utgår ifrån hur verkligheten ser ut för friskolorna i många kommuner. De som drabbas av detta är eleverna i friskolorna. Det är knappast att stärka likvärdigheten i skolan – snarare tvärtom. Men det kanske är det som är tanken eftersom det riskerar slå mot friskoleeleverna.

 

Var fjärde elev som lämnar denna grundskola gör det utan fullständiga betyg. Det är välkommet att media börjar att granska även de kommunala skolorna.

Noterar att Uppdrag Granskning uppmärksammar en skola i Göteborg där var fjärde elev som lämnar grundskolan gör det utan fullständiga betyg. Det är välkommet att media börjar att granska även de kommunala skolorna. För även om det blev bättre resultat i den senaste PISA-undersökningen så finns det alltjämt många problem i svensk skola. Och problemen handlar definitivt inte om friskolor. Men dessvärre har den politiska debatten helt fastnat i friskolefrågan. Det är ett bekymmer för det innebär att det finns risk för att de verkliga problemen hamnar vid sidan om. Ipsos gjorde en undersökning där de ställde frågan om hur allmänheten ser på den svenska skolan. Resultatet av undersökningen är talande: En majoritet tycker att skolan utvecklas åt fel håll.

På frågan vad som är viktigast att göra för att vända utvecklingen svarade de:

Regeringen gör en strategisk miss när de driver friskolefrågan som de gör. För det första så vill 8 av 10 välja skola och för det andra så inser allmänheten, även regeringens egna väljare, att det finns andra åtgärder som är mycket viktigare för att vända utvecklingen åt rätt håll i skolan. Då hamnar friskolejakten väldigt långt ner på prioriteringslistan.

En liten påminnelse om det blogginlägg som jag skrev för ett tag sedan. Det handlade om att var tredje grabb som lämnade de kommunala grundskolorna i våras gjorde det utan fullständiga betyg. Kanske nästa uppslag för Uppdrag Granskning?

 

Är det verkligen sant att lärarutbildningarna inte är tillräckligt bra för att ge blivande lärare stöd i detta som ju faktiskt är en myndighetsutövning? Om svaret är ja så är det ju det problemet som måste åtgärdas. Att Skolverket lappar ock lagar en undermålig grund är ju inte långsiktig lösning.

En av nyheterna i morse var att Skolverket ska ta fram allmänna råd för att göra det lättare för lärare vid betygsättning. När jag hör detta är min första tanke -men lärarutbildningarna, vad gör de?

Det finns en omfattande debatt om betygsinflation mm. Friskolor anklagas för att vara orsaken till detta. Samtidigt så visar undersökningar att problemet finns oavsett huvudman. Skolverket skriver i sin granskning av relationen mellan betyg och provresultat 2016; ”Det går inte utifrån statistiken att fastställa om vissa skolenheter eller huvudmän sätter för höga eller för låga ämnesbetyg för enskilda elever, oavsett hur mycket de avviker från resultaten på de nationella proven. Det kan vara så att det betyg som är högre eller lägre än provbetyget är mer representativt än provbetyget för den kunskap eleven visat under sin skoltid. Den stora variationen i skillnader mellan skolenheter kan dock indikera att skolorna tolkar kunskapskraven och vad som krävs för att en elev ska få ett visst betyg på olika sätt.”

Problematiken med betygsinflation fanns även före friskolereformen.  Jag påminns om en debattartikel som Matilda Gustafsson, ordförande Lärarförbundet student, skrev för knappt ett år sedan i Dagens Samhälle. Hon skrev; Svaret ligger i lärarutbildning och fortbildning. Hon fortsätter

”Våra medlemmar vittnar om att tillfällen att praktiskt få tillämpa kunskaper om bedömning ofta saknas eller är bristfälliga under utbildningen. Detta trots att betygssättning, som faktiskt är en form av myndighetsutövning, är en del av läraryrket. Studenter som närmar sig lärarexamen känner sig fortfarande, efter många års studier, ofta osäkra på vad som skiljer ett A från ett C.”

Visst kan det vara bra att Skolverket tar fram allmänna råd – men om det stämmer som Matilda Gustafsson skriver så är det ju knappast en lösning på problemet. Då måste grunden till problemet angripas. Kort sagt – Är det verkligen sant att lärarutbildningarna inte är tillräckligt bra för att ge blivande lärare stöd i detta som ju faktiskt är en myndighetsutövning? Om svaret är ja så är det ju det problemet som måste åtgärdas. Att Skolverket lappar ock lagar en undermålig grund är ju inte långsiktig lösning.

Den proposition som riksdagen ska rösta om innan sommaruppehållet kommer att omfatta alla verksamheter oavsett verksamhetsform.

Det av regeringen aviserade undantaget för vissa friskolor mfl från de nya tillståndsvillkoren finns inte med i den lagrådsremiss som nu skickades till lagrådet. Det innebär att den proposition som regeringen avser att förelägga riksdagen innan sommaruppehållet alltså kommer att omfatta alla verksamheter oavsett verksamhetsform.
Således har de tänkt sig att först rösta igenom ett förslag som drabbar alla verksamheter, och sedan ska de presentera ett förslag som innebär att det görs undantag för vissa av dessa verksamheter. Jag tycker att miljöpartiet, som ju säger sig vara för friskolor, har kommit alldeles för lindrigt undan i debatten. Vad säger deras medlemmar som under flera år kämpat för valfrihet och mångfald på skolområdet? Vad säger de riksdagsledamöter som faktiskt tycker att det är viktigt med mångfald inom välfärdsområdet? Hela cirkusen kring välfärdsföretagens villkor innebär att många inte vågar investera inom välfärdsområdet, där alla vet att behoven av investeringar pga ökad efterfrågan är mycket stora.

Hanteringen av denna fråga är knappast imponerande. En stor majoritet av remissinstanserna har avfärdat Reepalus ursprungsförslag. Regeringen går trots detta vidare med detsamma. Riksdagsledamöterna från mp, s och v ska alltså först rösta på ett förslag som de vet är dåligt och som slår hårt mot bl a hela friskolesektorn. Sedan ska de i nästa steg (som ju inte kommer att ske innan årets val) rösta på ett förslag som de påstår ska lindra effekterna, men som ju de facto inte gör det. Vilken cirkus!

Detta är inte seriöst på något sätt. Och denna hantering kommer från en regering som påstår sig värna om skattebetalarnas pengar.

Dessutom är det så att det faktiskt finns ett antal problem i den svenska skolan som kraften borde ägnas åt att åtgärda istället för att lägga så oerhört mycken kraft åt att försöka ta död på en del av det svenska skolväsendet som faktiskt fungerar rätt bra, och där 100.000 tals står i kö för att få en plats för sitt barn. Och där ingen har kunnat visa på att verksamheter som drivs i form av AB har dålig kvalitet.

De argument som används i debatten är också intressanta. Ett exempel är civilministerns uttalande i sitt pressmeddelande i samband med att förslaget till lagrådet presenterades;

”Beräkningar visar att övervinsterna 2015 uppgick till ca 4,7 miljarder kronor. Det är pengar som behövs i vår gemensamma välfärd och skulle räcka till att till exempel anställa 8 000 gymnasielärare. När vi ställer krav på att en större del av våra skattemedel ska gå till verksamheten finns förutsättningar för att höja kvaliteten, säger civilminister Ardalan Shekarabi.” För siffran 4,7 Mdr kronor hänvisar jag till mitt blogginlägg om just denna. Och för påståendet om 8.000 gymnasielärare hänvisar jag till blogginlägget om att regeringen vill tvinga friskolorna att köpa fastigheter.

Det ligger nära till hands att citera Rumpnissarna – ”Vafför gör de på detta viset?”

 

Det finns ingen ansvarsfull företagare som är beredd att bedriva verksamhet, med ansvar för medarbetare, elever mfl, med så små marginaler. Men regeringen menar att landets friskoleelever ska utsättas för detta.

Jag skrev igår om det av regeringen påhittade beloppet 4,7 Mdr, som av regeringen definieras som ”övervinster” eftersom det översiger det som regeringen anser vara ”rätt” vinstnivå, 550.000 Mkr.

Jag vill fortsätta att dela med mig av vad som står i lagrådsremissen.  Regeringen skriver på s 100.

”Hur påverkas rörelsemarginalerna om företagen ökar sitt operativa kapital?

De företag som i genomsnitt har ett litet eller saknar operativt kapital förväntas genom införandet av kravet på tillstånd att ta emot offentlig finansiering få incitament att öka sitt operativa kapital. Beräkningar på två alternativa scenarier har tagits fram (se tabell 6.9). I det första scenariot antas varje företag som saknar operativt kapital öka sitt operativa kapital till att motsvara genomsnittet för de företag som hade positiva operativa kapital, vilket var 13,6 procent av företagets omsättning. I detta scenario ökar rörelsemarginalerna mest bland större företag, som i dagsläget har ett litet operativt kapital. I det andra scenariot antas mer omfattande ökningar ske och alla företag, även de som redan hade positiva operativa kapital, antas öka sina operativa kapital till fyrtio procent av omsättningen, förutsatt att det operativa kapitalet inte redan var större. I detta scenario sker betydande ökningar av rörelsemarginalerna, utom i gruppen med omsättning upp t.o.m. en miljon kronor, där många förlustföretag finns. Operativa kapital som överstiger 40 procent av företagets omsättning var relativt ovanliga i de berörda sektorerna 2015, endast ca 10 procent av företagen hade detta. I realiteten är det osannolikt att alla företag på kort sikt har möjlighet att göra omfattande investeringar för att öka det operativa kapitalet, men på längre sikt är det enligt regeringen sannolikt att det operativa kapitalet kommer att öka. Regeringen bedömer att vissa företag, särskilt de med större omsättning, har goda förutsättningar att göra omfattande ökningar av det operativa kapitalet redan i dag. Det finns däremot inga garantier för att så sker. Scenarierna antyder dock att med de förutsättningar som rådde 2015 skulle aktörer som fortsatt vill bedriva verksamhet inom de berörda välfärdsområdena ges incitament att genomföra investeringar som får inräknas i det operativa kapitalet.”

I tabell 6.9 illustreras detta tydligt.

 

Kort sagt så anser regeringen att de som inte har operativt kapital, tex äger sina fastigheter, borde ändra på det och investera i fastigheter. Det är ju inte riktigt den retorik som statsråden använder i debatten, när de hävdar att man vill ”säkerställa att alla skattemedel används till verksamheten”. Vissa har till och med dristat sig att hävda att det ska användas för att anställa fler lärare. Men nu vet vi. Alla som inte äger sina fastigheter borde köpa dem. Det faktum att det kanske finns ett skäl till varför man inte investerar 13,6 procent av sin omsättning i fastigheter verkar regeringen inte fundera över. Tabellen ovan talar sitt tydliga språk – detta handlar inte om att skolan ska få mer resurser, det handlar inte om omsorg om skattebetalarnas pengar eller om att värna kvalitet. Det handlar om att strypa friskolebranschen. GP har tagit upp detta i en ledare.

Vi har tittat på hur våra medlemma fördelas utifrån de omsättningsgrupper som finns i tabellen. Resultatet blev på detta sätt – och det speglar med all sannolikhet hela branschen.7 av 10 omsätter som mest 20 Miljoner kronor. De får således ha en rörelsemarginal om max 0,3% men om de investerar i fastigheter så kan de komma upp i en rörelsemarginal om ca 0,3-0,4%. Och om de lyckas öka det operativa kapitalet till 40% av omsättningen så kan man få en rörelsemarginal om 1,4%. PwC har i en rapport konstaterat att en rörelsemarginal över tid under två procent som regel är otillräcklig i välfärdsbranschen för att driva en ekonomiskt sund och stabil verksamhet. Detta ska jämföras med en genomsnittlig rörelsemarginal på ca 4-6% för friskolor.

Men, regeringen ser inga problem med sina förslag. Tvärtom.

•  ”Regeringen bedömer dock att huvuddelen av verksamheterna kommer att fortsätta att bedrivas.” (s.88).
• ”Regeringen bedömer att konsekvenserna för barn, elever och brukare är övervägande positiva.” (s.104) .
• ”Regeringen bedömer att effekterna på kvaliteten och effektiviteten ni välfärdsverksamheterna samt den samhällsekonomiska effektiviteten är övervägande positiva.” (s.106).

Jag är övertygad om att regeringen är väldigt ensam i dessa bedömningar. Det finns ingen ansvarsfull företagare som är beredd att bedriva verksamhet, med ansvar för medarbetare, elever mfl, med så små marginaler.  Men regeringen menar att landets friskoleelever ska utsättas för detta. Regeringen ser inga problem.

 

Siffran 4,73 miljarder kronor är en siffra som utgår ifrån hur regeringen anser att det borde se ut – inte från verkligheten. Regeringens uppfattning är nämligen att vinsten 2015 borde ha uppgått till 0,55 miljarder kronor, för så slår nämligen deras vinstregleringsförslag. Onekligen en intressant grepp.

Jag noterar att påståendet att ”övervinsterna är 4,7 miljarder kronor” förekommer allt oftare i debatten. Jag bestämde mig för att undersöka vad den kommer ifrån. På s 90 i regeringens lagrådsremiss finns det en tabell som visar på ”Totalt rörelseresultat utan vinstbegränsning 2011-2015, miljarder kronor”.

De områden som redovisas där är

• Skollagreglerad verksamhet,
• Öppna sociala insatser samt
• Vård och omsorg med boende.

På sidan 98 framgår det att den genomsnittliga rörelsemarginalen för dessa verksamheter är 6,5% 2015. En låg siffra jämfört med många företag i tjänstesektorn.

Regeringens förslag berör minst 3.435 företag som sysselsätter ca 229.000 personer i ovan nämnda verksamhetsområden. Enligt lagrådsremissen uppgick vinsten för dessa områden till 5,28 miljarder kronor 2015, förlusterna uppgick  -0,42 miljarder kronor. Så långt sammanställningen.

Men hur kommer då siffran 4,7 miljarder kronor in i detta sammanhang? Det är det som är intressant. För det är grovt vilseledande hur denna siffra hanteras i debatten.  Regeringens sätt att använda denna siffra är djupt ohederligt och har inget med verkligheten att göra.

De skriver ”Övervinsten, dvs den del av rörelseresultatet som översteg vad begränsningen skulle tillåtit och som därmed skulle återförts till verksamheterna skulle ha uppgått till 4,73 miljarder kronor.” Den skollagsreglerade verksamheten (förskola, grund- och gymnasieskola samt komvux) står enligt regeringen för 21% av de sk ”övervinsterna”.

Detta är mycket intressant sätt att beskriva ekonomin i dessa branscher. Siffran 4,73 miljarder kronor är således en siffra som utgår ifrån hur regeringen anser att det borde se ut – inte från verkligheten. Regeringens uppfattning är nämligen att vinsten 2015 borde ha uppgått till 0,55 miljarder kronor, för så slår nämligen deras vinstregleringsförslag. Onekligen en intressant grepp. Regeringen sätter sig ner och funderar igenom vad de tycker är en rimlig nivå på vinsten, utan att definiera vad de menar med vinst, och sedan kallar de allt det som i verkligheten visar sig vara mer än det som det tycker vara rätt nivå som ”övervinst”. Snacka om unikt system  – här ska regeringen bestämma välfärdsföretagens rörelseresultat. Allt som ligger högre än deras uppfattning är ”övervinster”.  Hur många länder har ett sådant system?

Greppet är ju intressant också utifrån perspektivet att regeringen inte redovisar hur 2015 års vinster har används av ägarna. De kanske har återinvesterat allt i verksamheten. Det framgår inte om siffran 5,28 Mdr är före eller efter skatt, räntebetalningar och investeringar. I ärlighetens namn är det en siffra som inte säger särskilt mycket. Men regeringen har tagit den som utgångspunkt och skriver vidare i lagrådsremissen ”Redogörelsen ovan visar att det rörelseresultat som kunde tas ut i praktiken kraftigt avvek från det utrymme för rörelseresultat som begränsningen skulle ha tillåtit.” Kort sagt – verkligheten stämmer inte med det som de politiskt har beslutat är rätt nivå på rörelseresultatet. Detta kommuniceras sedan ut som att det är övervinster. Och dessutom ger de intrycket av att dessa papperskonstruerade ”övervinster” är något som gäller varje år.

Detta är inte seriöst.

 

 

 

 

Men den regering vi har nu anser att det är viktigare att stoppa vissa driftsformer än att jobba tillsammans för en attraktiv skola. I ett läge där det saknas 55.000 lärare inom de kommande åren och lärarbristen blir värre för varje dag så finns det solklara förlorare i detta läge – landets elever.

SIQs utmärkelse Bättre skola 2017 har åter gått till en friskola. Det är tydligt att det finns ett stort engagemang bland friskolor för ett systematiskt kvalitetsarbete. De som startar och driver en friskola vill ha koll på hur kunskapsresultaten utvecklas. Därför är det ofta självklart att man söker hitta en modell för ett systematiskt kvalitetsarbete som fungerar som ett verktyg i arbetet på flera sätt.
1. Målen för verksamheten blir tydliga för alla medarbetare oavsett arbetsuppgifter.
2. En systematisk uppföljning av kunskapsresultaten på individuell och gruppnivå skapar gör att ledning och medarbetare har koll på hur verksamheten fungerar och snabbt kan vidta åtgärder om det visar sig finnas problem på individ eller organisationsnivå.
3. Ett rätt utformat systematiskt kvalitetsarbete skapar en kultur av ett gemensamt uppdrag och öppen dialog mellan medarbetarna.
4. Den som har koll på hur verksamheten fungerar har också förmåga att använda resurserna, såväl mänskliga som ekonomiska, på bästa möjliga sätt.
Trots att detta är väl kända sanningar så finns det runt om i landet många skolor/ huvudmän som inte jobbar på detta sätt. Drivkraften för detta arbete verkar saknas i många kommuner. Det har Skolinspektionen visat i sina inspektionsrapporter och det vet också Skolverket genom sitt arbete Samverkan för bästa skola.
Friskolehuvudmännen ligger klart före på detta område. AcadeMedias skolor har fått utmärkelsen vid flera tillfällen, senast idag. Dessa friskolehuvudmän som regeringen och LO vill ta död på. Vinstdrivande AB, som vid flera tillfällen vunnit SIQs utmärkelse Bättre skola och även fått erkännanden, ska inte få finnas.
Tänk om vi hade en regering som sa;
”Det finns många mycket duktiga friskolehuvudmän som jobbar systematiskt med kvalitets-, mål- och resultatuppföljning. De har fått utmärkelser från SIQ. Det är viktigt att landets offentliga skolor, och även andra friskolor, lär sig av deras erfarenheter. Vi måste bortse från driftsform utan lära av de som är framgångsrika. Så lyfter vi tillsammans skolan och gör den mer attraktiv att jobba i.”
Men den regering vi har nu anser att det är viktigare att stoppa vissa driftsformer än att jobba tillsammans för en attraktiv skola. I ett läge där det saknas 55.000 lärare inom de kommande åren och lärarbristen blir värre för varje dag så finns det solklara förlorare i detta läge – landets elever. Och valfriheten ryker också om regeringens politik blir verklighet.