Ulla Hamilton om…..

Skolinspektionen har i ett antal olika rapporter konstaterat att det systematiska kvalitetsarbetet fungerar utmärkt i bl a de friskolekoncerner som LO kritiserar i sin rapport. Det skriver LO inga rapporter om.

I morse arrangerade LO sitt frukostseminarium. Redan igår kunde man läsa rubriken ”Ny LO-rapport: Friskolornas vinstuttag drabbar eleverna” på DNs webbsida. Det är intressant att landets ledande morgontidning bara rakt av accepterar hela LOs beskrivning av en så politiskt kontroversiell fråga som friskolorna. I artikelns inledning står det ” Pengarna till fortsatt maktkoncentration och vinstuttag skapas främst genom att fler elever tvingas dela på varje lärare.” som om det vore en sanning. Man häpnar.

Att LO är emot friskolor är ingen nyhet och innehållet i den rapport som presenterades idag är inte heller nytt. Men det är förvånande att statsråden Shekarabi och Ekström undertecknar en artikel med ett så vilseledande budskap. Det finns ingen vinstjakt bland friskolorna. Däremot finns det ett stort fokus på kvalitet och resultat och ordning och redan som dessvärre saknas i många av de stora offentliga skolkoncernerna, dvs kommunerna. Det är inte en tillfällighet att andelen elever har ökat i fristående grundskolor från ca 2,7 procent 1997/98 till nästan 15 procent 2017/18. Det beror inte på att en stor andel av dessa elever vill gå i friskolor som är AB. Det beror inte heller på att friskolorna är fokuserade på ”vinstjakt” så statsråden påstår. Utan det beror på att dessa skolor har fokus på det som människor uppskattar; systematiskt kvalitetsarbete, fokus på kunskapsförmedling och ordning och redan. Dessutom har de ett omvittnat gott ledarskap. De har fokus på individen och har höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund. Det är också därför som vi har sett att skillnaden i bakgrund mellan de elever som väljer friskolor och de som väljer kommunala skolor kontinuerligt har minskat sedan 1997/98. Det har halverats.

Det är också därför som enkät efter enkät visar att såväl medarbetare, föräldrar och elever är nöjdare i friskolor än i kommunala skolor. Nu senast illustrerat av en rapport av Gabriel H Sahlgren.

Statsråden hävdar – mot bättre vetande – att lärartätheten skulle vara ett mått som bevisar ”vinstjakt”. Som fd generaldirektör för Skolverket borde Anna Ekström känna till att ett genomsnittsmått på lärartäthet för alla kommuner jämfört med genomsnittsmått för tex alla medarbetare i AcadeMedia eller de andra koncernerna, inte säger ett dugg om vare sig kvalitet eller resultat. Det är lärarens kompetens som är avgörande. En duktig lärare kan åstadkomma mer än många dåliga. Således handlar det också om hur resursen lärare används. Sverige avviker genom att lärarna har låg andel av tiden för undervisning och kontakt med eleverna. Kunskapsskolan, som används som negativt exempel av LO och statsråden, har tex omkring 35 procent mer tid med eleverna än lärare i genomsnitt. Det lyckas de med genom att de organiserar sig på ett annat sätt. Men det syns ju inte om man bara tittat i statistik och tabeller. Det krävs ett besök i verkligheten för att inse detta.

Sverige tillhör de länder i världen som satsar mest på skolan. Men vi ligger inte i topp när det gäller resultaten. Däremot så utmärker sig friskolor ofta när det gäller resultat. I veckan ska tex SIQs utmärkelse Bättre skola delas ut. Den går till en friskola, LBS Halmstad, som dessutom råkar ingå i AcadeMedia-koncernen.

Var tredje grabb som lämnar den kommunala grundskolan gör det utan fullständiga betyg, det talar LO tyst om. Det skrivs det inga rapporter om.

Anders Morin har visat att det finns en enorm effektiviseringspotential inom det offentliga välfärdsområdet – dvs det sker ett slöseri med skattemedel. Det skriver LO inga rapporter om.

Skolinspektionen har i ett antal olika rapporter konstaterat att det systematiska kvalitetsarbetet fungerar utmärkt i bl a de friskolekoncerner som LO kritiserar i sin rapport. Det skriver LO inga rapporter om.

Internationella Engelska Skolan fick 32.000 nya elever i kö på ett år och har nu 154.000 som köar för plats. De har startat 17 nya skolor sedan 2017. Det skriver LO inga rapporter om.

Bland ägarna till Internationella Engelska Skolan finns Swedbank Robur fonder, investmentbolaget Öresund, Tredje AP-fonden och AMF Försäkring & Fonder (ägt gemensamt av LO och Svenskt Näringsliv). Det vill säga de som bl a förvaltar LO-medlemmarnas pensionspengar. Det skriver LO inget om i sin rapport.

Det är beklagligt att vi har en regering som valt att lyfta frågan om ägarbilden av friskolorna som en stridsfråga. Med bästa vilja i världen så kan man inte påstå att detta är en av de viktigaste frågorna på utbildningsområdet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Som politiker har man ett ansvar för att beskriva verkligheten som den ser ut, att inte sprida vilseledande uppgifter och att prioritera de viktigaste frågorna. I denna del verkar det som att regeringen, i skön armkrok med bidragsgivaren LO, vill konkurrera med presidenten i väst.

 

 

 

 

Det är tydligt att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Det ska bli intressant att se om LO kommer att ta upp detta perspektiv på måndag. De spelar ju uppenbarligen en viktig roll i denna utveckling eftersom statsråd oblygt krokar arm med dem i denna fråga.

Noterar att LO bjudit in till seminarium på måndag om ”Skolindustrin – hur mångfald blev till enfald”. Det fick mig att påminnas om det blogginlägg som jag skrev i  juni 2017 – 25 år med friskolereformen. Jag återger det här igen, något aktualiserat i form av kommentarerna. Jag tror att få insåg, för 25 år sedan, hur populär denna reform skulle bli bland framförallt barnfamiljer. Då hade nog inte (s) varit med på reformen under dess första knappa 20 år. Få trodde väl inte heller att denna reform, som ju i grunden handlar om att rik som fattig ska få välja skola, skulle vara så omdebatterad även 25 år senare.

För 25 år sedan fanns det 77 friskolor i Sverige och det kostade pengar att gå i de flesta av dessa skolor. Och valfriheten, för de som hade råd att betala terminsavgiften, var begränsad till framförallt storstäderna. så här såg det ut 1991/92:

77 fristående grundskolor varav
25 konfessionella
25 Waldorf
3 minoritetsskolor
6 internationella
12 montessoriinspirerade
6 övriga
73% av friskolorna var i storstäderna
72% av skolorna hade elevavgifter – median 8.000 kr – högsta årliga 43.100 kr.
0,9% av eleverna

Och så här ser det ut 2016:
827 fristående grundskolor (17% av det totala antalet)
428 fristående gymnasier (33%)
15% av alla grundskolebarn går i friskola (158.000 elever)
86,4 % går i allmän inriktning grundskola
7,8 % konfessionella
4,5% i Waldorf
1,3% internationella
186 kommuner har fristående grundskolor – ca 65%
Ingen friskola har elevavgifter
18% av eleverna går i friskolor
Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov – som var fallet innan. 385.000 arbetar i förskola och skola i landet, av dessa är det ca 61.000 i fristående förskola och skola. Över 340.000 barn och elever går i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Så många har det aldrig varit tidigare.
Sverige är det enda OECD-land som inte tillåter avgifter i friskolor/enskilda skolor. Vårt system är unikt och det borde vi vara stolta över.

Dessvärre hotas friskolornas framtid av ett flertal olika utredningar. Det handlar framförallt om Reepalus förslag om vinstbegränsningar, som i praktiken handlar om ett vinstförbud, och som drabbar alla friskolor oavsett verksamhetsform. Vi ser att den oro inför framtiden som den politiska debatten leder till också innebär att färre ansöker om tillstånd för att starta nya friskolor. Detta trots att vi vet att det är stor efterfrågan på friskoleplatser. Hundratusentals elever står i kö till friskolor idag.

Samtidigt har det skett en förändring av Skolinspektionens bedömningar av tillståndsansökningarna. Det är tydligt att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Det ska bli intressant att se om LO kommer att ta upp detta perspektiv på måndag. De spelar ju uppenbarligen en viktig roll i denna utveckling eftersom statsråd oblygt krokar arm med dem i denna fråga.

För denna utveckling går ju rakt emot retoriken om att man vill värna de små aktörerna, och  tvärt emot vad tex utbildningsminister Fridolin säger sig se som en önskvärd utveckling. Det framgår av nedanstående sammanställning.

 Ansökningar nyetableringar                2012   2013   2014   2015   2016.  2017
10 största friskoleaktörerna – antal     85       92      73        46       32.       34
10 största friskoleaktörerna – andel    36%   41%   45%     35%.   16%      29%
Övriga – antal                                           152     135    91        85       162       83
Övriga – andel                                           64%   59%  55%    65%    84%     71%

Godkända nyetableringar                     2012    2013    2014    2015   2016
10 största aktörerna – antal                  25        30        26        23        17
Andel godkända ansökningar               29%     33%     36%     50%    53%
Övriga – antal                                          40         9          18        21         42
Andel godkända ansökningar               26%      7%       20%    25%     26%
Källa: Skolinspektionen

Till detta kommer att tyvärr allt fler mindre friskolor tröttnat på att vara slagpåsar i politiken och väljer att sälja sitt företag. Solveig är en av dem. Läs gärna intervjun med henne. Bra jobbat LO mfl.

I dessa juletider är det lätt att tänka på den gamla sången ”Prästens lilla kråka” – än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket,…Å ena sidan ska resultatet på ett nationellt prov vara betygsbestämmande – men å andra sidan framkallar de stress och ska därför minskas till antalet, de som minskas blir frivilliga. Så det blir färre antal nationella prov men de blir desto viktigare för slutbetyget. Är inte det stressande?

Regeringen har tydligen beslutat att antalet nationella prov på gymnasiet ska halveras. Argumentet är att det blir för stressigt för elever och lärare. Samtidigt säger regeringen att de skolor som vill genomföra de nationella proven får göra det. Men hur tänker regeringen?

För någon månad sedan röstade riksdagen igenom regeringens förslag som innebär att resultaten på de nationella proven i princip ska vara styrande för betygen i dessa ämnen i grund- och gymnasieskolan. Friskolorna kritiserade förslaget i vårt remissyttrande, vi menade att förslaget innebär att lärarnas möjligheter att göra en helhetsbedömning radikalt begränsas. Regeringen menade att en hårdare styrning behövs –”för att öka likvärdighetens och rättssäkerheten i den nationella stödet för kunskapsbedömning och betygssättning…” (proposition 2017/18:14 ”Nationella prov – rättvisa, likvärdiga, digitala”).

Men nu är uppenbarligen inte likvärdigheten lika viktig. Begränsningen av antalet prov och kopplingen till att provresultaten blir än mer styrande för betyget torde knappast leda till minskad stress för eleverna. Nu blir ju det färre prov som avgör betyget. Men förhoppningsvis är det bara ett fåtal skolor som använder sig av denna väg för att ”minska stressen” i gymnasiet.

Å ena sidan ska resultatet på ett nationellt prov vara betygsbestämmande – men å andra sidan framkallar de stress och ska därför minskas till antalet, de som minskas blir  frivilliga. Så det blir färre antal nationella prov men de blir desto viktigare för slutbetyget. Är inte det stressande?

Det är svårt att finna en röd tråd i regeringens skolpolitik. I dessa juletider är det lätt att tänka på den gamla sången ”Prästens lilla kråka” – än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket,…

I dag hotas förutsättningarna för att driva friskolor av aviserade förslag från regeringen. Samtidigt konstaterar kommunpolitiker runt om i landet att de inte klarar av att hantera den kraftiga ökning av antalet barn och ungdomar som prognostiseras för det decenniet.

I år är det 25 år sedan friskolereformen beslutades av riksdagen. Trots detta så är debatten intensiv om friskolorna. Dessvärre kan man inte påstå att debatten baseras på fakta. Jag tänkte använda detta utrymme att påminna lite om vad som hänt under året. Det har blivit över 60 inlägg i friskolebloggen under året, och återanvändning är ju populärt så jag vill påminna om en del saker.

Vid nyår skrev jag att Reepalus förslag inte handlar om ett vinsttak utan om en begränsning av valfriheten. Under det år som gått sedan dessa har det blivit allt tydligare att dessvärre okunskapen om hans förslag och dess effekter alltjämt är stor. Inte minst bland politiker och journalister. Hur många har läst förslaget och remissyttrandena kan man undra. Att statsministern inte har koll på vad förslaget innebär framgick tydligt när han medverkade i SvTs morgon-TV. Reepalus förslag går till historien som det mest kritiserade utredningen någonsin. Dessvärre verkar det inte bekymra regeringen.

Det är lätt att glömma hur det var innan friskolereformen infördes. Politiker och byråkrater tilldelade skolplatser. Det var mycket svårt att byta skola för en elev. Vi uppmärksammade 25-års jubileet på vår årsmöteskonferens. Allt finns filmat och det är mycket intressant. Titta gärna här och reflektera över vad som har hänt. Dagen illustrerade också tydligt hur mycket friskolorna bidrar med varje dag på skolområdet.

Det var verkligen inte en bra skola på 1980-talet, men den debatten är bortglömd. Det är också tydligt när det gäller debatten om de fallande skolresultaten. Glädjande nog verkar fallet ha bromsats upp och i vissa fall har utvecklingen vänt. Men jag roade mig med att titta historiskt på detta – intressant. Det var inte alltid bättre förr.

Svenska folket gillar valfriheter. Det finns många bevis på det. Ett är att andelen elever som väljer fristående grundskola har ökat under den tid som debatten om friskolorna har florerat som värst. En intressant IPSOS-undersökning, där frågan om vinstbegränsningar ställs mot kvalitetskrav – visar att inte en s-väljare prioriterar vinstbegränsningar.  8 av 10 anser att det är viktigt att få välja skola. Bland småbarnsföräldrarna är det 9 av 10.

Under året har vi från förbundet försökt att få mer fokus på vad som faktiskt händer i klassrummet, vad som kännetecknar en bra skola, vikten av bra ledarskap, vikten av att mäta progression och den enorma frågan som verkligen borde bekymra alla – lärarbristen. Vi har gratulerat Falufrigymnasium till SIQs Bättre skola. Det känns nästan som friskolorna prenumererar på den utmärkelsen.

Det är glädjande att det kommit ett antal intressanta böcker som tar upp just ledarskapet. Maria Jarls forskning som hon mfl skriver om i ”Att organisera för skolframgång” och ”Kunskapssynen och pedagogiken” med Magnus Henrekson som redaktör är några exempel.

Vi har svarat på över 50 remisser under året – det är mycket för ett kansli på 5 personer. Vi har också fått många nya medlemmar, det är verkligen glädjande.

Sverige har tyvärr en regering som vrider den svenska skoldebatten åt fel håll. Det stora problemet är inte att det finns privata aktörer som är beredda att investera i friskolor och som vill ha en liten avkastning på sitt investerade kapital. Det stora problemet är att svensk skola misslyckas i det sk ”kompensatoriska uppdraget”. För att vända den utvecklingen så måste debatten handla om vad som händer i klassrummet, hur skolans ledarskap fungerar och det måste finnas systematiska kvalitetskontrollsystem som gör att de som leder skolan har koll på hur kunskapsutvecklingen ser ut. Lösningen är sällan mer pengar.

Den debatt om ”rätt blandning av elever” som drivs från vissa håll är djupt oroande. Den sätter fokus på fel sak, den riskerar att leda till att skolan har lägre förväntningar på dessa elever. Och det slår undan fötterna helt för skolvalet, men det talar dessa personer tyst om. All forskning visar att det är oerhört viktigt att ha höga förväntningar på alla elever. Ska skolan lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag så är insikten om att det är viktigare vad varje elev gör och vart hen är på väg än varifrån hen kommer.

Friskolorna har kommit för att stanna hävda många, Skolkommissionen konstaterar också detta. Men för att det ska vara så krävs det rimliga villkor. I dag hotas förutsättningarna för att driva friskolor av aviserade förslag från regeringen. Samtidigt konstaterar kommunpolitiker runt om i landet att de inte klarar av att hantera den kraftiga ökning av antalet barn och ungdomar som prognostiseras för det decenniet. Lärarbristen blir allt värre. De behöver hjälp av friskolehuvudmännen.

Vi kommer att jobba stenhårt under 2018 för att verkligheten och fakta ska vinna över den – ursäkta uttrycket – totalt faktaresistenta debatt som idag drivs av regeringsföreträdare.  Man kan undra vad friskolevännerna i Miljöpartiet tänker – om de finns kvar – om sitt partis politik på riksplanet. Glädjande nog har Allianspartierna tydligt satt ner foten i frågan.

Till sist – under året har jag startat serien ”Vd intervjuar”. Det är videosamtal med olika personer som har koppling till skolan. Du vet väl att du kan prenumerera på dessa?

God Jul önskar Ulla Hamilton

”I den svenska välfärden finns riktiga problem som växande vårdköer, brister i äldreomsorgen och otillräckliga kunskapsresultat i skolan. Inget av dessa problem löses med förslag som begränsar valfriheten.”

”I den svenska välfärden finns riktiga problem som växande vårdköer, brister i äldreomsorgen och otillräckliga kunskapsresultat i skolan. Inget av dessa problem löses med förslag som begränsar valfriheten.” Så skriver Allianspartierna i det gemensamma uttalande som gjordes i veckan. Läs hela uttalandet ”Stoppa hotet mot valfriheten”.

De lyfter fram vikten av nationella kvalitetskrav, öppenhet och transparens, generell tillståndsplikt, samt ägar- och ledningsprövning för hela välfärden (oavsett huvudman) samt skärpta och stärkta sanktioner. Om en kommunal skola inte håller tillräckligt goda resultat kommer kommunen att ytterst förlora möjligheten att fortsätta driva den skolan. Det är välkommet att de också understryker att Reepalus förslag innebär minskade möjligheter att välja och därmed också att välja bort.

Jag tycker att det har varit alldeles för tyst från Alliansens sida när det gäller Reepalus förslag. Nu blir det förhoppningsvis ändring på detta. Vi vet att människor vill välja inom vård, skola och omsorg. Det vet egentligen också regeringspartierna. Det framgår bl a genom den formulering som finns i den historiska debattartikel som civilminister Shekarabi skrev tillsammans med vänsterpartiets partisekreterare Ali Esbati i DN att de vill värna mångfalden och valfriheten  i välfärden. Deras uttalande är inget värt när deras retorik kring ”vinstjakt” riktas mot alla som är AB. 3 av 4 elever går i fristående grund- och gymnasieskolor som är AB och mer än var annat förskolebarn. Det är så som verkligheten ser ut.

Mot bakgrund av detta kan man konstatera att Alliansen har goda förutsättningar att mobilisera många elever, föräldrar, medarbetare mfl i sitt viktiga arbete med att rädda valfriheten och mångfalden på välfärdsområdet.  Regeringens ambition att få denna fråga som en viktig fråga i valrörelsen kan, mot bakgrund av hur många som anser att valfriheten är viktigare än ägarformen, visa sig vara ett riktigt strategiskt misstag. Därför är Alliansens tydliga utspel en mycket viktig markering – för valfrihet, mångfald och kvalitet inom välfärden.

Men man kan ju inte trolla med knäna. Finns de inte så finns de inte. Detta är ingen kvick fix. Därför är det åter igen viktigt att påminna om att vi måste hitta vägar för att överbrygga lärarbristen.

Skolinspektionen har publicerat rapporten ”Undervisning på skolor med många obehöriga lärare”. Det är en intressant och viktig läsning mot bakgrund av att det under överskådlig tid framöver kommer att finnas många skolor som har sk obehöriga lärare. Tittar vi på Skolverkets statistik för 2016/17 så är det endast fem grundskolor som har 100% lärarlegitimerade med behörighet i minst ett ämne. Det är fyr kommunala skolor och en friskola. Alla vet att lärarbristen är alarmerande och kommer att bli än värre framöver. Därför är det viktigt att fokusera på det som faktiskt Skolinspektionen gör i sin rapport. Hur säkerställa god kvalitet i undervisningen utifrån rådande läge?

Visst kan man – som bl a vissa företrädare för lärarfacken – ropa på att andelen behöriga legitimerade lärare är för lågt. Men man kan ju inte trolla med knäna. Finns de inte så finns de inte. Detta är ingen kvick fix. Därför är det åter igen viktigt att påminna om att vi måste hitta vägar för att överbrygga lärarbristen.  Skolinspektionen lyfter frågan hur skolledningen organiserar verksamheten som en viktig framgångsaspekt. De skolledare som har ett uppbyggt systematiskt kvalitetsarbete med uppföljning har bättre förutsättningar än de som saknar detta, att säkerställa ett bra resultat.

Att utbilda bort lärarbristen är omöjligt enligt Universitetskanslerämbetet, UKÄ. För att täcka hålen på landets skolor måste nämligen var fjärde person som går ut gymnasiet med högskolebehörighet de kommande åren, utbilda sig till lärare. Dagens Samhälle konstaterade i sitt nummer den 8 november 2017 att det finns 477 grundskolor där inte ens hälften av lärarna är behöriga. På var fjärde friskola är en majoritet av lärarna obehöriga. De 477 skolorna med hög andel obehöriga lärare finns i 170 kommuner över hela landet. Men det är vanligare att mindre skolor har hög andel obehöriga än att större skolor har det. i detta sammanhang kan det vara bra att påminna om att 93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Vad kan man då göra för att överbrygga bristen? Det handlar om många saker, men också att ha järnkoll på kvalitet och resultat på alla skolor, oavsett behörighetsnivå. Det verkar inte som att regeringen har för avsikt att komma med något bredare förslag när det gäller att utöka möjligheterna till distans- och fjärrundervisning eller entreprenadundervisning. Förslag på detta område skulle definitivt vara ett steg på vägen för att öka möjligheterna att tillgodose efterfrågan på behöriga och legitimerade lärare. Jag vill därför påminna om några viktiga synpunkter som Friskolornas riksförbund framförde i remissyttrandet över utredningen Entreprenad, fjärrundervisning och distansundervisning (SOU 2017:44).

1. Utredaren har avstått från att lägga förslag som underlättar samverkan kring närundervisning genom entreprenad mellan olika huvudmän eller aktörer. En sådan möjlighet skulle skapa mer attraktiva lärartjänster genom bättre tjänsteunderlag och ett effektivt utnyttjande av elevgrupper.
2. Huvudmannen ska få avgöra när entreprenad är lämpligt. Tyvärr har utredaren begränsat möjligheterna överlämna vissa uppgifter som avser undervisning på entreprenad, till att gälla endast om huvudmannen har gjort vad som rimligen kan krävas för att anordna utbildningen inom den egna organisationen.
3. Begränsa inte uppgifter som gäller studiehandledning på modersmålet till att enbart gälla annan skolhuvudman. Det kan finnas andra aktörer som kan erbjuda tjänsten, som inte är skolhuvudman.
4. Begränsa inte möjligheterna till fjärrundervisning till att endast få användas när undervisning annars inte kan komma till stånd.
5. Begränsa inte antalet årskurser som får fjärrundervisas. Ge huvudmannen möjlighet att avgöra i vilka årskurser fjärrundervisning ska användas, även för de yngre eleverna.
6. Ge huvudmannen möjlighet att avgöra i vilka ämnen och kurser det är lämpligt med fjärrundervisning. Utredaren vill reglera vilka kurser och ämnen som får fjärrundervisas i de frivilliga skolformerna.
7. Förslaget att endast den som är huvudman inom skolväsendet får utföra fjärrundervisning samt att utföraren endast får utföra fjärrundervisning i begränsad omfattning, avvisas. Det bör vara möjligt att anlita andra aktörer än huvudmän.
8. Vi menar att undantagen enligt skollagen i 2 kap. också ska vara tillämpliga när det gäller lärare för fjärrundervisning. Detta till skillnad från utredarens förslag, som innebär ett krav på att läraren som utför fjärrundervisning ska vara legitimerad och behörig för ämnet. En sådan begränsning skulle också inskränka möjligheterna att använda sig av skickliga lärare i fjärrundervisningen.
9. Begränsa inte distansundervisning till att enbart få användas för elever med dokumenterad medicinsk, psykisk eller social problematik, samt för elever i gymnasieskola också pga. särskilda skäl. Förbundet anser att distansundervisning måste få användas mer flexibelt och för fler elevgrupper i grundskolan.
10. Ge elever möjlighet att själva få välja om de vill ha sin gymnasieutbildning på distans eller inte. Utredaren anser att endast elever med vissa skäl får komma ifråga för distansundervisning i gymnasieskolan.
11. Reglerna om undantag från behörighet i 2 kap skollagen bör få användas även för lärare som distansundervisar.
12. Förbundet anser att distansundervisning även måste kunna få anordnas i egen regi och har därför avstyrkt förslaget om att endast av Skolinspektionen särskilt godkända anordnare av distansundervisning får användas för ändamålet.
13. Ge rektorn mandat att avgöra när en elev är mogen nog att ta emot distansundervisning. Vi avstyrker förslaget med begränsningar som avser i vilka årskurser elever får distansundervisas.
14. Gör det möjligt att överlämna den myndighetsutövning som ankommer på rektor eller förskolechef på entreprenad.
15. Öka möjligheterna till entreprenad. Vi instämmer inte i utredarens bedömning om att fler generella möjligheter till entreprenad inte ska införas. Det är tvärtom viktigt att regleringen om entreprenad blir mer flexibel och att fler möjligheter ges till undervisning på entreprenad, särskilt vad avser närundervisning.
16. I motsats till utredaren anser vi att det ska vara möjligt att samverka med andra huvudmän när det gäller närundervisning. Idag när lärarbristen står inför dörren efterfrågar många huvudmän möjligheten att samarbeta kring personal för att på så sätt nå optimala tjänsteunderlag som blir attraktiva för lärare. Det innebär att de lärare som finns att tillgå kan användas på ett betydligt mer effektivt sätt och nå fler elever i undervisningen. Samtidigt får lärare en sammanhållen anställning med en arbetsgivare och därmed bättre och enklare arbetsvillkor. Därför är det av största vikt att bestämmelserna om entreprenad utvidgas på så sätt att undervisning får läggas ut på entreprenad även i närundervisning och i alla ämnen och årskurser.

Läs hela vårt remissvar här

 

Det verkar som om Nyköpingsmodellen är ett kunskapssänke

Den sk Nyköpingsmodellen har varit väldigt omhuldad i skoldebatten från vissa grupper under senare år. Vad innebär då den? 2014 slogs fyra högstadieskolor i kommunen ihop till en skola. Syftet var blandade klasser och att likvärdigheten och integrationen skulle öka. Ett gott syfte kan man tycka. Flera kommuner runt om i landet har följt efter och det har uppmärksammats mycket i media. Förutom att andelen högstadieelever har ökat på friskolorna i kommunen så har det också under senare tid det kommit en hel det ifrågasättande om huruvida modellen faktiskt är bra.

SKL presenterade på tisdagen sin årliga ”Öppna jämförelser”. Syftet med den är att jämföra skolors resultat. Det är en intressant läsning om vi tittat på hur Nyköpingsmodellen fungerar kunskapsmässigt. Hur har kunskapsresultaten utvecklats sedan 2014 enligt SKLs Öppna Jämförelser?

Det verkar som om Nyköpingsmodellen är ett kunskapssänke. Nyköping har sjunkit i rankingen för det sammanvägda resultatet i grundskolan varje år sedan modellen infördes. Rankingen baseras på bl a elevernas socioekonomiska bakgrund.

2017: 204

2016: 192

2015: 161

2014: 150

Förhoppningsvis stämmer detta till eftertanke i andra kommuner. Ska man på riktigt minska segregationen så handlar det om att fokusera på att alla elever, oavsett bakgrund, får med sig så goda kunskaper som möjligt i bagaget när de lämnar grundskolan. Inget annat är faktiskt viktigare. Kommer blandning av elever före kunskapsförmedlingen så riskerar vi att skolan fortsätter att vara en utslagningsmekanism. Det är hög tid att börja titta på hur framgångsrika skolor jobbar, skolor som har fokus på kunskapsförmedling och som har ett tydligt ledarskap och systematiskt kvalitetsarbete.

Om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas

Den senaste tiden har det varit minst en debattartikel varje vecka i DN eller SvD om skolan. Idag var det en ledare i DN som uppmärksammade Riksrevisionens kritik mot de specialdestinerade bidragen till skolor. En kritik som många andra instämmer i, bl a skolans huvudmän. I lördagens tidning kunde vi läsa en gemensam debattartikel av utbildningsminister Fridolin och Lärarförbundets Jaara Åstrand om läsa-skriva-räkna garantin.

Jag har precis läst den mycket intressanta boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” Redaktören Magnus Henrekson skriver tillsammans med Inger Enkvist, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren om den svenska skolans utveckling. Det är en bok som borde läsas av många. De menar att det behövs ett paradigmskifte för att på djupet förbättra resultaten över hela linjen i skolan. Det handlar om att fokusera på kunskapsförmedling och en undervisning som bygger på modern hjärnforskning, om hur elever tar till sig nya kunskaper.

När det gäller den ovan nämnda garantin skriver de följande: ”Den tvehågsna hållningen till utvärdering och bedömning har ytterligare en viktig biverkan: de elever som misslyckas i förvärvandet av basfärdigheter som läsning och läsförståelse upptäcks inte förrän efter flera år. I utredningen om läsgaranti ledde den kunskapssyn som vi kritiserar till att kravet på en läsgaranti ( = resultat) omvandlades till en åtgärdsgaranti (=process). Så även om utredningen kom fram till att elever som inte kan läsa upptäcks alldeles för sent och får åtgärder först när en stor del av vägen i grundskolan är passerad, finns det ingen struktur, ingen ram och inget kvantitativt mål föreskrivna för elevernas läsförmåga. Detta är helt i linje med övriga styrdokument för skolan.” ( s 179)

Författarna menar att om staten vågade tala om vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas. Att mäta resultat är nödvändigt.

Från förbundet sida driver vi frågan om vikten av att mäta progression. Flera friskolor gör det. De tar reda på vilka kunskaper eleverna har med sig när de börjar skolan och hur mycket skolan har bidrag till att förädla dessa kunskaper. Skolverket har länge haft ett uppdrag att ta fram en modell för att mäta progression. Tyvärr menar de att det inte går. Men arbeten med att göra just detta pågår på många håll i världen, vilket inspirerat friskolornas huvudmän.

Genom ett sådant instrument kan all få information om olika skolors kvalitet och förmåga. Men inte heller det stämmer in i den svenska ”politiskt korrekta” synen att skolor inte ska rankas. Men om man tycker att det är ett problem att skillnaden mellan skolor ökar så kanske det kan vara en bra ide att ta reda på de som är framgångsrika gör. Så jobbar de tex i England. Se intervjun med Internationella Engelska skolans tf vd om skillnaden mellan Sverige och England. Där är det fokus på kunskap som gäller.

I veckan kom PIRLS – resultat av elever i åk 4 läsförmåga. Svenska elevers resultat var förbättrade jämfört med 2011. Det är mycket bra. Men jämför vi med 2001 så är andelen elever som ligger på låg nivå högre 2016 än 2001 (12% mot 10%). Ser vi på andelen som ligger i det högre spannet så var det även där högre 2001 (59% mot 57%). Men det är betydligt bättre än 2011.

 

 

Jag tycker att det är intressant att notera att det trots den intensiva debatt som råder så väljer fler och fler friskolor.

Verklighetens folk var det en tidigare partiledare för (kd) som talade om. Jag kom att tänka på det nu när jag tittat på hur utvecklingen när det gäller antalet barn i fristående grundskolor ser ut. Skolverket har mycket intressant statistik på sin hemsida. En visar utvecklingen av antalet skolenheter och skolbarn i fristående respektive kommunala skolor sedan 2011/12. Det finns inte jämförbara siffror på enheter längre tillbaka för definitionen har ändrats. Samtidigt är det en intressant tidsperiod för det är under dessa år som friskoledebatten har pågått i mer eller mindre full kraft. Inför valet 2014 drev ju V välfärdsföretagsfrågorna och vi vet alla hur det låter idag. Jag bloggade senast igår om det brev som civilministern skickat ut till sitt Skolnätverk. Ett brev fullt med faktafel om friskolor. Kan man då säga att regeringen är verklighetens folk? Att de lyssnar på vad allmänheten tycker? Vi vet att 9 av 10 småbarnsföräldrar tycker att det är viktigt att kunna välja skola – 8 av 10 bland allmänheten i stort. Vi vet att till och med (s) egna väljare prioriterar ”vinstfrågan” väldigt lågt bland de frågor de anser vara viktiga för att vända utvecklingen i skolan. Det är bara vänsterpartiets väljare som tycker det är viktigare än kvalitetskrav.

 

 

 

 

 

 

 

 

Statistiken från Skolverket visar också att av den elevökning som skett sedan 2011/12 så har en större andel gått till friskolor än friskolornas grundskoleandel.

135.298 fler elever sedan 2011/12. Av dessa har ca 69 procent gått till kommunala skolor. Att jämföra med att 85% av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Jag tycker att det är intressant att notera att det trots den intensiva debatt som råder så väljer fler och fler friskolor. För sanningen är ju att det aldrig tidigare har gått så många  elever i friskolor som nu. Debatten på riksplanet har uppenbarligen inte skrämt bort människor från friskolor. Detta på tal om verklighetens folk.  Och 3 av 4 friskoleelever går i skolor som är AB.

 

 

I brist på egna exempel ber nu civilministern om hjälp för att kunna visa att det han säger är sant.

Jag har fått ta del av ett mail som civilministern har skickat till ett skolnätverk. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle få det. Men det är en intressant läsning för det är ganska lurigt skrivet. Han skriver inget om att var tredje grabb som lämnade de kommunala grundskolorna i våras gjorde det utan fullständiga betyg, han skriver inget om hur man ska lösa lärarbristen som beräknas uppgå till ca 55.000 lärare inom bara några år. Han skriver inte att 93 procent av alla friskolor har bara en eller två skolor och han skriver inte att lärare och elever är mer nöjda med friskolor än kommunala skolor. Han berättar inte att Illmar Reepalu inte lyckats visa – trots flera tusen sidor utredning – att friskolor som är AB har sämre kvalitet än de som inte är AB, eller för den delen kommunala. Han skriver i stället följande, och jag har kommenterat hans påståenden i den löpande texten.

 ”I söndags berättade jag på DN-debatt om regeringens arbete med att se till att de skattepengar som vi gemensamt investerar i skolan också bidrar till en bättre undervisning och fler lärare.

Jag får ofta frågor om varför jag är emot vinstjakten. Det enkla svaret är att marknadslogiken och vinstincitamenten leder fel. Vi har sett exempel på ägare som plockat ut stora vinster ur skolföretag och satt det i konkurs, med följden att tiotusentals elever plötsligt stått utan skola. Vi ser också att det finns incitament för skolor att dela ut glädjebetyg för att attrahera elever.”

Kommentar: JB konkursen hade bl a sin grund i den nya gymnasiereformen som infördes. Söktrycket till deras yrkesutbildningar minskade med ca 62% på tre år. Alla elever som gick på JBs skolor gick kvar terminen ut och hade en ny skola att gå till när höstterminen började. Det framgår tydligt av förvaltarberättelsen. Glädjebetyg är ett problem som finns oavsett huvudman och är givetvis oacceptabelt och därför jobbar också många friskolor med att säkerställa kvaliteten i betygssättningen.

”Vinstdrivande skolor tenderar också att plocka russinen ur kakan, att till exempel välja att etablera sig där de mest resursstarka eleverna finns och på så sätt spä på segregationen. Som socialdemokrat har jag svårt att acceptera det här.”

”Kommentar: Hans eget departement, Finansdepartementet, har en ESO-kommitté som tagit fram en forskarrapport” När skolan själv får välja” som visar att friskolor som är AB etablerar sig hellre i närheten av utanförskapsområden medan de sk non-profitfriskolorna etablerar sig i vid välbärgade bostadsområde. Kanske dags att läsa den…”

”Ibland möter jag högerdebattörer som hävdar att friskolor har mycket bättre kvalitet än kommunala skolor. De har fel, och vi har siffror som visar detta. Visste du exempelvis att:

• ”I privat drivna förskolor går det 18,1 barn per förskollärare. I kommunalt drivna förskolor är motsvarande siffra 11,7 barn per förskollärare (Skolverket, 2015).”

Kommentar: Detta säger inget om kvalitet och inget om hur många barn det går på varje medarbetare. Det finns ingen forskning som säger att en viss gruppstorlek är den rätta. Forskningen visar att frågan är komplex. Se intervju med forskare om just barngruppernas storlek som finns på Skolverkets hemsida. Tittar man dessutom på antal barn på avdelningar så ser det ut på följande sätt. Kommunala huvudmän har större andel barn i större grupper än de fristående.

• ”De stora vinstdrivande skolbolagen har omkring 30 procent lägre lärartäthet än de kommunala skolorna (UC AB via Skolinspektionen, 2016 & SCB, 2015).”

Kommentar: Ej heller detta säger något om kvaliteten. Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så finner vi att många av friskolorna presterar bättre än kommunala skolor, med hänsyn tagen till elevernas familjebakgrund.

• ”Lärare och rektorer tjänar sämre i fristående skolor än i kommunala. Ibland är skillnaden större än 1000 kronor i månaden (SCB, 2015).”

Kommentar: Inte heller detta är ett kvalitetsmått. Däremot kan man nog anse att synen på arbetsmiljön kan vara ett kvalitetsmått och Skolinspektionens enkäter visar att medarbetar i friskolor är mer nöjda än i kommunala skolor.

”Slutsatsen som går att dra av det här är att de stora vinstdrivande skolkoncernerna drar ned på antalet lärare, betalar sämre löner och anställer fler obehöriga lärare för att öka vinstmarginalerna. Det är egentligen ganska logiskt.”

Kommentar: En intressant slutsats som inte styrks. Skolinspektionen har konstaterat att de stora friskolekoncernerna har ett systematiskt kvalitetsarbete och jobba målinriktat mot de nationella målen, detta till skillnad från många kommuner. Det är fler elever än någonsin som går i friskolor och det är hundratusentals som står i kö för att få en plats i en friskola. Hur kan det komma sig om verksamheterna skulle ha så låg kvalitet som Shekarabi påstår. AcadeMedia – som är den absolut störts aktören, har tex inte plockat ut någon utdelning. Internationella Engelska Skolan har startat 17 nya skolor sedan 2010. Det är en enorm återinvestering i verksamheten som också avlastat många kommuner investeringskostnader.

”Regeringen kommer i mars att lägga fram en proposition om tillstånd för att motta offentliga medel inom skolväsendet, inklusive vuxenutbildningen. I förslaget ingår den så kallade vinstbegränsningen.”

Kommentar: De går alltså vidare med det förslag som har kritiserats av tunga myndigheter, och många hundra andra remissvar.

”Samtidigt kommer vi också lägga fram förslag om ägar- och ledningsprövning. Vem som helst ska inte kunna starta och driva en skola, utan endast den som har tillräcklig insikt i de lagar och föreskrifter som gäller för skolverksamhet och i övrigt är lämplig ska beviljas tillstånd att bedriva sådan verksamhet. På så sätt kan vi få bort de aktörer som inte har i skolan att göra.”

Kommentar: Redan idag gör Skolinspektionen granskningar av ekonomin mm innan de ger tillstånd till friskolor. Det ironiska är att de också gör en löpande granskning av ekonomin i de befintliga friskolorna för att tillse att det finns tillräckligt goda marginaler för att driva verksamheten eftersom de vet att ekonomin kan fluktuera. Vi välkomnar en ägar- och ledningsprövning och menar att den även skulle behövas för kommunala huvudmän.

”Vi vill också underlätta för små, idéburna aktörer att verka inom skolan och välfärden, så att vi värnar den mångfald som från början var meningen med friskolereformen. De seriösa skolaktörer som sätter verksamhet och samhällsansvar före vinstintressen kommer att garanteras bra och rättvisa villkor. Så är det inte riktigt i dag. De senaste decennierna har de idéburna skolornas andel av skolmarknaden varit liten och inte heller ökat. Tvärtom har trenden varit att små företag köpts upp av stora koncerner. Det är inte så valfrihet skapas på riktigt.”

Kommentar: Historiskt har det funnits många små friskoleaktörer i Sverige men den politik som bedrivits från framförallt s-regeringar under andra halvan av 1900-talet gjorde att dessa har försvunnit. Alla elever skulle in in i den kommunala enhetsskolan. Det är dyrt att starta en friskola och med den osäkerhet som finns om friskolornas framtid gör att ingen liten aktör vågar ansöka om tillstånd. Tvärtom är det flera små aktörer som uppvaktat de större aktörerna och vill sälja sin verksamhet. Även friskolor som är AB är idéburna verksamheter, ofta startade av en kvinna som har bakgrund i den offentliga skolan och som ser att man kan bedriva verksamheten på annat sätt än den kommunala.

”Framför oss har vi en tuff debatt. De som vill försvara vinstjakten rustar sig med påkostade kampanjer och missvisande skräckexempel i syfte att påverka opinionen.”

Kommentar: Den debatt som förs handlar om att slå vakt om förutsättningarna för att bedriva friskoleverksamhet och för att bevara den valfrihet och mångfald dom 9 av 10 småbarnsföräldrar tycker är viktig. Idag är det 3 av 4 elever som går i fristående grund- och gymnasieskolor som är AB. Om dessa inte får förutsättningar att bedriva verksamhet utifrån rimliga villkor så kommer många att försvinna. Vem ska då ta hand om dessa elever? Det skrämmande i hela denna debatt är att vi har företrädare för regeringen som sprider felaktigheter och som bygger sin argumentation på människors okunskap. Allmänhetens uppfattning om vinstmarginalerna i friskolorna avviker med 400% från verkligheten.

”Men det som de saknar är kraften i en folkrörelse. Det är där ni i Skolnätverket kommer in.

Många av er som läser det här är kanske lärare och rektorer. Kanske är ni fritidspolitiker eller på annat sätt engagerade i att förbättra skolan. Ni sitter tillsammans på väldigt många exempel på hur vinstjakten gått för långt. Jag vill gärna ta del av er kunskap.”

Kommentar: Det vore verkligen intressant att få ta del av den. Maila gärna cc till ulla.hamilton@friskola.se om ni ändå skickar ett till ministern.

”Svara gärna på det här brevet och berätta just din historia!

Vänliga hälsningar

Ardalan Shekarabi, civilminister”

För att sammanfatta – jag tror inte detta brev till skolnätverket skulle få grönt ljus i en faktagranskning av media.