Ulla Hamilton om…..

Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald. Vill vi ha det så?

Det är intressant att det alltjämt är många som tror att Reepalus förslag om ”vinsttak” bara påverkar verksamheter som har vinstsyfte. Inget kan vara mer fel. Reepalus förslag innebär ett nytt system för tillstånd för att driva friskolor inom förskola, grund- och gymnasieskola (särskolor också inom grund- och gymnasienivån).

Det handlar om ett tillstånd som innebär att verksamheten får ta emot offentliga medel. För att få tillstånd (och detta måste alla som redan idag bedriver verksamhet med skolpeng ansöka om senast i början av september 2018 enl utredarens förslag) så krävs följande:

1. Bara företag och organisationer som kan visa att offentliga medel (utöver det tillåtna rörelseresultatet som beräknas med utgångspunkt från det operativa kapitalet) kommer att gå till dem verksamhet de är avsedda för ska få tillstånd att motta offentlig finansiering. (s. 340 i utredningen)
2. Verksamhet som omfattas av krav på tillstånd ska bedrivas av separat juridisk person.
3. Den juridiska personen som har fått tillståndet får inte bedriva annan verksamhet som faller utanför regleringen. Att bedriva annan typ av verksamhet inom ramen för samma juridiska person menar utredaren att det medför risk för sammanblandning av medel mellan olika typer av verksamhet. (s 342)
4. En juridisk person kan dock tex bedriva både skolverksamhet och häls-och sjukvårdsverksamhet om faller under samma krav på tillstånd för att erhålla offentliga medel, dock måste verksamheterna särredovisas.
5. Eftersom tillståndet är kopplat till varje tillståndsgiven juridisk person så begränsas möjligheterna att föra över det tillåtna rörelseresultatet till andra bolag i en koncern.
6. Villkoret för att få ett tillstånd är att aktören ansluter sig till principen att rörelseresultatet ska begränsas till en andel av det operativa kapitalet som fanns i den juridiska personen vid årets ingång. Detta är inte detsamma som rörelsemarginal som är det vanliga måttet. (s 344 i utredningen)
7. Verksamheten får in räkna med mer än 10% av omsättningen i kassan (annars risk för överlikviditet enl utredaren) när rörelsemarginalen ska beräknas.

Detta innebär att alla verksamhetsformer, ideella föreningar, non-profit, stiftelser, AB, kooperativ mm måste anpassa sig till detta nya system (s. 333 i utredningen). Utformningen innebär att verksamheten måste göra av med pengarna, förutom en liten marginal, i verksamheten varje år. Att jobba för att effektivisera verksamheten lönar sig inte och det blir inte möjligt att spara till investeringar och för att växa.

Svenskt Näringsliv och många fler har visat att den begränsning av rörelsemarginalen som förslaget innebär gör det i princip omöjligt att bygga upp en buffert i verksamheten.  Kort sagt så riskerar landets kommuner att hamna i en situation där de plötsligt får ta över elever och barn från fristående verksamheter. Och föräldrar och elever kan glömma valfrihet och mångfald.

Vill vi ha det så?

Glöm inte att det finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det måste huvudmännen förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

Läser i tidningen idag att det är stora avhopp från lärarutbildningen. Regeringen ökar antalet platser till lärarutbildningen, men det hjälper tyvärr inte om utbildningen inte fullföljs. Igår var jag inbjuden att tala på en Lärarlönekonferens arrangerad av LR. Rubriken för konferensen var ”Lärarlöner och marknadsstyrning” och jag talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna.” På förmiddagen hade Per Kornhall talar om ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna” och Jonas Vlachos om ”Så fungerar marknad och konkurrens i skolan”.

Jag tycker att det är intressant att friskolor uppenbarligen är så provocerande för många och begreppet marknadsstyrning är än mer provocerande. Den synen saknas i många andra yrkesgrupper, där ser man marknad och konkurrens som en fördel. Därför valde jag att ge ett lite annorlunda perspektiv på detta än att tala om segregationsfrågor och ”rätt blandning av elever” som annars var gårdagens tema i media. Jag tycker att det är hög tid att Lärarfacken inser att läraryrket idag är utsatt för en konkurrens och jag tycker att detta inte alls återspeglas i deras mediautspel. Där är de otroligt politiska, för att inte säga inriktade på samhällsingenjörskonst, snarare än att delta i debatten om hur lärarna kan bidra till att vända resultatutvecklingen. Jag undrar om alla medlemmar gillar denna vänstersväng som LR genomgått under dess nya ledning. Detta var mitt budskap.

Jag har blivit ombedda att tala under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen positiv för skolan och lärarlönerna” Därför kommer jag att försöka att hålla mig till detta.

Jag noterar att Per Kornhall talade under rubriken ”Därför är marknadsstyrningen negativ för skolan och lärarlönerna”. Och jag beklagar att jag inte hade möjlighet att vara här och lyssna på honom för jag skulle verkligen ha velat höra hans kommentarer till detta – var han för eller emot marknadsstyrning av lärarlönerna?

I början av december 2016 kunde vi läsa följande i braskande rubriker i DN ”Lärare i Stockholms stad har sedan 2013, i snitt, fått en löneökning med upp till 25 procent. I jämförelse har stadens vårdbiträden och bibliotekarier ökat sin lön med 7,7 respektive 8,9 procent.”

I artikeln kommenterar Astrid Gadman, personal- och kompetensförsörjningschef på utbildningsförvaltningen nyheten på följande sätt; ”Lärarna har haft en väldigt bra löneutveckling. Det beror på ett antal samverkande faktorer; politiska beslut i Stadshuset, interna satsningar, förstelärarreformen och lärarlönelyftet. Marknaden styr också ganska ordentligt, särskilt när det gäller efterfrågade kompetenser.”

Ett tydligt exempel på vad marknadsstyrning innebär för lärare och skolor. Vad är alternativet till marknadsstyrning? Tarifflöner? Bara ett fåtal arbetsgivare att välja mellan?

I år är det 25 år sedan friskolereformens införande. Jag har fått många frågor om hur det kommer sig att inte lärarlönerna har ökat mer än vad som har skett sedan den infördes. Det var ju så många som hävdade att det skulle leda till höjda löner om det blev konkurrens mellan fristående och kommunala arbetsgivare. Det säger sig självt att det är svårt att veta vad som hade hänt om inte friskolereformen införts – hade lönerna för dagens lärare varit lägre eller högre? Det vet vi inte.

Tittar vi på andelen elever i fristående grundskolor så är det ca 15 procent, i fristående förskolor ca 20 procent och i fristående gymnasieskolor ca 26 procent. Det innebär att 82 procent av alla barn/elever går i kommunala skolor i Sverige idag, enligt Skolverkets statistik 2016.

16 procent av alla förvärvsarbetande i de olika skolformerna arbetar i en fristående verksamhet, ca 60.000 av totalt ca 316.000. Åldersstrukturen skiljer sig mellan de fristående huvudmännen och de kommunala. Enligt statistik från SCBs yrkesregister 2016 så är hälften av de anställda i fristående förskolor och skolor i gruppen förskollärare/grundskollärare/fritidspedagoger under 40 år. I kommunerna är motsvarande andel 35 procent. 47 procent, dvs även här nästan hälften, av lärarna i fristående gymnasieskolor är under 40 år, att jämföra med 29 procent i kommunala gymnasieskolor. Det förefaller dessutom som om lönenivåerna är mer kopplad till ålder i kommunerna än hos de fristående huvudmännen.

Vi har idag lärarbrist i Sverige. Vissa menar att den kommer att bli än värre, man räknar med att det kommer att saknas 50-60.000 medarbetare i skolan inom bara några få år. Det är en brist som inte kan lösas genom att utbilda fler lärare, även om regeringen beslutat om fler platser på lärarutbildning. När genomströmningen på utbildningen är ca 9 år och avhoppen är stora så är det ganska klart att detta inte är en kortsiktig lösning på problemet med lärarbrist. Det krävs många fler åtgärder för att locka fler till skolan. Vi vet att det finns ca 40.000 utbildade lärare som jobbar på andra håll än i skolan. Något som ju tydligt illustrerar att det finns en alternativ arbetsmarknad för lärare, en marknadsstyrning som kanske inte är så positiv för skolan om det visar sig att marknaden för lärare utanför skolan är mer attraktiv än den i skolan. Men för de som väljer detta alternativ är det uppenbarligen uppskattat.

Hela denna situation leder till att lönerna drivs upp för de särskilt eftertraktade lärargrupperna, och kommer med all sannolikhet att göra det även framöver. En legitimerad matte/No lärare kan idag välja mellan olika arbetsgivare och därmed trissa upp sin lön.

Exemplet Stockholm visar detta och i samma DN-artikel som jag refererade till i början så konstaterar också ordföranden i Lärarnas Riksförbund i Stockholm, att löneutvecklingen för de stora lärargrupperna inte ser ut på det sättet utan löneökningen på 25 procent gäller genomsnittet. Karriärtjänstreformen och lärarlönelyftet är ju en viktig förklaring till den kraftiga genomsnittliga löneökningen i Stockholm. Samtidigt är det många som har framför vikten av att det finns karriärmöjligheter för lärare och det är svårt att förena lika lön till alla med karriärmöjligheter och löneutveckling. I Stockholm har förstelärarna, enigt Astrid Gadman, vid utbildningsförvaltningen, en månadslön på mellan 41.700 och 48.800 kronor. Det gör att skillnaden i löneutvecklingen inom lärarkategorierna är stor.

Den bristsituation som nu finns gör också att rörligheten på arbetsmarknaden har ökat. För många är det lätt att få högre lön genom att helt enkelt byta jobb. Så fungerar det för många andra yrkesgrupper och det har nu blivit en verklighet även på skolområdet, framförallt i storstadsområdena. Eller för att citera LRs förre ordförande Bo Jansson ”Lärarnas löneutveckling under de senaste åren är den bästa på marknaden. Fler och fler arbetsgivare och politiker verkar ha förstått att det nu är allvar, att de måste göra något om de vill ha utbildade lärare i framtiden.”

Och visst har konkurrensen om kompetensen ökat. Det handlar inte bara om konkurrens mellan friskolor och kommunala skolor utan också mellan offentliga arbetsgivare. 84 procent av de förvärvsarbetande i skolan finns hos offentliga arbetsgivare. Lena Hensvik, forskare vid IFAU konstaterade i sin avhandling 2011 att etableringen av friskolor innebar en ökad lönekonkurrens på skolområdet, framförallt där antalet arbetsgivare blev fler. Konkurrensen om duktiga lärare blev tuffare, och framförallt när det gäller lärare inom bristämnen. Men hon konstaterar också att det inte är någon jättestor effekt av friskoleetableringarna.

Detta har förvånat många. Men för de som tänker efter borde det inte vara särskilt förvånande. Det hävdas att Sverige har världens mest liberala skolsystem med fri etablering för friskolor. Detta är ju inte sant. Det finns ett omfattande regelverk kring friskolorna. Och med den utformning som skolpengen har fått så är det väldigt svårt att se att friskolor skulle kunna vara kraftigt avvikande från kommunala skolor när det gäller lönenivåerna.

Låt oss titta på regelverket kring friskolor; För det första så krävs det tillstånd av Skolinspektionen för att få starta, för det andra så får du inte tacka nej till elever om du har plats, för det tredje så får du inte ta avgifter utan de intäkter som skolan har är – för det fjärde – de skolpeng som kommunen har beslutat om. Således finns det idag ett ramverk kring hur stor löneutveckling som en friskola kan erbjuda – fastställt av kommunen i deras skolbudget. När därtill skolpengen till friskolorna- enligt Skolverket – ligger ca 10-11 procent lägre än den kommunala, så säger det sig självt att det inte kan bli någon stor skillnad.

I realiteten sätter kommunerna i detta system ett tak på friskolornas löneutrymme. Det finns inte mer pengar i systemet. Det blir rätt besvärligt för en liten friskola att vara löneledande i ett sådant system. 93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor.

Ser man det på detta sätt så kan man konstatera att med den konkurrens som nu råder så är det de facto svårt för många friskolehuvudmän att matcha kommunernas löneerbjudande. En kommun kan alltid luta sig tillbaka mot skattekollektivet, det kan inte en fristående skola göra på samma sätt.

2013 fick vi för första gången sifferlösa avtal på friskolesidan. Arbetsgivarna och facken var överens centralt om att det var en bra lösning. Man ville se ökade möjligheter till individuell lönesättning. Under många år har det debatterats om vikten av att man får ökade karriärmöjligheter inom skolans värld, ökade karriärmöjligheter måste också innebära att det blir skillnader i lön. Förstelärarreformen är en reform som syftade till att stimulera detta, regeringens 3 mdr lärarlönelyftsatsning en annan. Den senare har dock medfört en hel del kritik mot bakgrund av just det faktum att vissa lärare har fått extra lönetillskott medan andra inte har fått det. Lyssnar man på debatten så verkar det som om Lärarfacken går i otakt centralt och lokalt i denna fråga. Inte minst den debatt som vari höstas kring regeringens lärarlönesatsning, som ju togs fram i samverkan med arbetsmarknadens parter, gav intryck av att det inte alls är populärt med individuella lönesatsningar inom ramen för detta regeringsinitiativ.

En arbetsmarknad handlar inte bara om lön, även om jag förstår att det är en viktig del i ett fackförbunds arbete. I takt med att konkurrensen om lärarna ökar så är jag övertygad om att en annan viktig del av marknaden kommer att bli allt mer betydelsefull, och vi se det redan nu. Det handlar inte bara om lönen. Det handlar också om ledarskapet i skolan, om möjligheterna att få utveckla sig på sin arbetsplats, om arbetsmiljön i övrigt och kollegialt samarbete.

Vi vet från undersökningar att medarbetare i friskolor konstaterar att de inte har högre lön än de som jobbar i kommunala skolor, men de trivs bättre, har lägre sjukfrånvaro, tycker att de har större access till skolans ledning och har god information om vad som förväntas av dem. Målet för skolans verksamhet är tydlig och det finns en tilltro till kollegor och skolledning. Det är också en viktig aspekt som i allra högsta grad kan betraktas som en del av marknadsstyrningen. Fokus på kvalitet och attraktivitet i arbetslivet är definitivt en viktig del i marknadsstyrningen av skolan.

För åter igen – vi får inte glömma bort att det idag finns en marknad för lärare även utanför skolans väggar. Det är något som huvudmännen måste förhålla sig till. Marknaden finns där – vare sig ni vill se den eller ej.

/

 

PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning skulle vara intresserad av hur inomskolskillnad kommer sig.

Jag blir inte klok på hur lärarfacken tänker. Idag kunde vi läsa på DN-debatt om deras förslag om att säkra likvärdigheten i den svenska skolan.Ett av förslagen för att åstadkomma detta var att ta bort köerna till friskolorna. Ett annat är att de vill införa en ny portalparagraf i skollagen med krav på blandade elevgrupper, vilket ska gälla oavsett huvudman.Skolinspektionen ska alltså granska alla skolor i syfte att säkerställa all de har ” rätt blandning”. Kort sagt kvotering, om det är utifrån bostad, föräldrars utbildning eller annat framgår inte. Men de tror att detta, och ytterligare förslag, kan Allt öka likvärdigheten i skolan.

Det är sant att det finns ett problem med likvärdigheten i den svenska skolan. Likvärdigheten enligt skollagen handlar om att skolan ska utgå ifrån individens behov och förutsättningar. Det innebär att det blir olika beroende på just individen. PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor. Man kan tycka att den som är oroad för segregation och utslagning då skulle vara intresserad av hur denna inomskolskillnad kommer sig. Vad händer i de klassrum där resultaten är goda? Varför blir de inte goda resultat i ett annat klassrum?

Men icke. Lärarfacken krokar glatt arm med LO, skyller på friskolereformen och hävdar att populära friskolor som har långa köer med elever som vill gå i deras skolor, driver på segregationen i samhället. Man kan fråga sig varför LO inte ser till att bl a (s)-styrda kommuner slutar att motarbeta friskolors etablering i utanförskapsområden om har denna syn på friskolorna. För om populära friskolor kan växa så tillgodoses efterfrågan bättre. Och med ett obligatoriskt skolval så ökar också medvetenheten hos alla om att man kan välja skola, och därmed minskar effekterna av boendesegregationen.

Det är en utmaning att vara lärare idag, eleverna kommer men många olika bakgrunder. Därför är det förvånande att lärarfacken hellre pratar strukturfrågor än tex reflekterar över hur deras medlemmar kan bli bättre när det gäller just skolans kompensatoriska uppdrag. För det handlar inte bara om pengar. Likvärdigheten har sin grund i lärarens och skolans arbete. Höga förväntningar på alla elever, bra ledarskap och systematiskt kvalitetsarbete är viktiga delar för att nå framgång. Fredric Skälstad, expert på Svenskt Näringsliv beskriver det väl här.

En önskan att stilla bedja om att lärarfacken börjar intressera sig för kunskapsresultaten och uppdraget att skapa möjligheter för alla elever att nå sin högsta potential, oavsett huvudmannaskap. Då bidrar de konstruktivt till att förbättra likvärdigheten och minska risken för att unga människor slås ut pga för dåliga kunskaper.

Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?

”Nyttan av att vissa föräldrar och elever vill välja skola åt sina barn väger inte upp för de katastrofala konsekvenser som det fria skolvalet medför. Det fria skolvalet måste ändras.”

Så avslutar tre (s)-riksdagsledamöter en replik till mig i Borås tidning. Det är ett tydligt besked från (s). Så tydliga har de inte varit tidigare när det gäller att hota det fria skolvalet. 9 av 10 småbarnsföräldrar vill välja skola.

Det är intressant att (s) i debatten väljer att tala om resultatskillnaden mellan skolor och talar om att den har ökat (det stämmer men Sverige tillhör de länder som har den lägsta skillnaden mellan skolor). Detta används sedan som argument för att ifrågasätta det fria skolvalet.

85 procent av alla elever går i kommunala skolor. Den PISA-undersökning som kom i december visar att Sverige avviker starkt när det gäller den sk inomskolsvariationen – dvs i svenska skolor är resultatskillnaden inom en skola större än mellan skolor. Så ser det inte ut i andra länder. (s) lösning på detta verkar vara att inskränka det fria skolvalet. Hur kan man dra en sådan slutsats när det uppenbarligen är så att det är vad som händer i de olika klassrummen i en och samma skola som är problemet? Borde man inte då ta och fundera på vad som är orsaken till att det ser så olika ut i samma skola? Borde man då inte fundera på hur ledarskapet fungerar i skolan?

PISA visar att svensk skola är dålig på det kompensatoriska uppdraget. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer (inomskolvariationen) också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder.

Den svenska skoldebatten är märklig. Från politiskt håll hävdas det hela tiden att allt är friskolornas och det fria skolvalets fel. De som vidhåller detta kommer aldrig att presentera lösningar på skolans problem, för de letar helt enkelt på fel ställe. Forskningen visar att i ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget. Vad är det som händer i klassrummet? Finns det någon som tror att det faktum att 15 procent av landets grundskoleelever väljer en friskola är orsaken till att vi får detta starkt avvikande resultat när det gäller inomskolvariationen?   Skolverket konstaterar också mycket riktigt följande  ”I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. Det är en oroande utveckling som våra politiker behöver ta på allvar, säger Mikael Halápi.” Så kära politiker – sluta jaga det fria skolvalet och friskolorna och se till att ta tag i problemet – att svensk skola blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget !

 

Nu precis som förra året var det friskola som vann SIQs utmärkelse Bättre skola

Har tillbringat 2 dagar i Örebro på SIQs konferens Bättre skola. Hundratals företrädare från skolor runt om i landet fanns på plats för att tala systematiskt kvalitetsarbete i skolan och inspireras av Falu Frigymnasium som fick kvalitetsutmärkelsen och Hudikskolan samt kommunala Hagaskolan i Örebro som fick var sitt erkännande.

Två saker är värda att notera efter dessa dagar
1. Åter utmärker sig friskolorna i detta sammanhang. Nu precis som förra året var det en friskola som fick utmärkelsen
(då var det tre friskolor som fick den). Dessutom en av de två som fick erkännanden. Jag hoppas verkligen att det är många skolor som tar sig tid att ta reda på hur Falu Frigymnasium jobbar för att åstadkomma ett bra systematiskt kvalitetsarbete.
2. Det fanns ingen företrädare från regeringen eller departementet på plats. Skolverket fick överlämna diplomen till företrädare för de tre skolorna.

Det är intressant att systematiskt kvalitetsarbete förefaller attrahera fler friskolor än kommunala skolor. Men förhoppningsvis kommer intresset att öka hos alla huvudmän för att jobba med kvalitetsarbetet på ett systematiskt sätt. I förlängningen leder det med all säkerhet till bättre kunskapsresultat och ökad trivsel bland medarbetarna.

/

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner.

PWC har för Svenskt Näringslivs räkning, gjort en analys av Reepalus förslag om nya villkor för att driva välfärdsföretag. Många tror att det handlar om att begränsa vinster, men förslaget drabbar alla företag oavsett bolagsform och slår i princip undan förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Läs den mycket intressanta analysen. När jag idag läser Aftonbladets ledarskribents kommentar av Morin/af Ugglas debattartikel i DN undrar jag om hon över huvud taget har satt sig in i förslaget. Hennes artikel idag tyder på att hon inte har en aning om vad det handlar om. Den är full av invektiv och bortser helt från individperspektivet. För visst vet hon att 8av 10 vill ha valfrihet? Och visst vet hon att det finns många dåliga offentliga verksamheter?

Det PWC och Svenskt Näringsliv tydliggör är att om Reepalus förslag blir verklighet så blir det omöjligt att driva välfärdsföretag. Med andra ord – människors valfrihet försvinner. Det är märkligt att inte media har tagit upp detta perspektiv i sina kommentarer kring Reepalus förslag. Men de är tyvärr mer intresserad av det politiska spelet än av hur människors vardag påverkas. Det visas också i en intressant rapport från  Timbro Mediainstitut som presenterades idag.

 

”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

I maj 2015 gav regeringen Skolverket i uppdrag att förbereda sig inför ett framtida uppgift att ansvara för statsbidrag för mindre barngrupper i förskolan. Skolverket arbetade redan med uppdraget att återinföra riktmärke för barngruppernas storlek i förskolan. Ett riktmärke som enligt regeringen ska ”baseras på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, med utgångspunkt i pedagogisk-, utvecklings- och socialpsykologisk forskning.”

Regeringen verkade mån om att inte tvinga på huvudmännen en fix nivå och underströk i uppdraget att ”Huvudmannen och förskolechefen avgör barngruppernas organisation utifrån de förutsättningar samt behov som finns vid varje förskoleenhet. Regeringen har inte för avsikt att påverka organisationen av barngrupper i detta avseende.”

Skolverket presenterade riktmärkena den 12 februari 2016. I sitt pressmeddelande skrev de ”Riktmärkena är inte tvingande utan ska ses som ett stöd för att skapa lagom stora barngrupper.” De konstaterar också att ”Forskningen kan inte ange en direkt siffra för hur stor en barngrupp bör vara.” Det finns skäl till att de använder begreppet ”riktmärken” i stället för ”riktlinjer”.

Det är klokt förhållningssätt eftersom de som söker stöd från forskning för att en viss gruppstorlek är den optimala inte lär finna det. Det forskningen säger är att det är viktigt att utgår från omständigheterna i det särskilda fallet. Det är ute på förskolorna som personal och ansvariga måste bestämma hur man ska dela in barnen i grupper under dagen.

– Vissa perioder och terminer kan det vara fler barn i grupperna, andra perioder behöver det vara färre barn. Här är det viktigt att lyssna på professionen. De vet ju hur barnen fungerar tillsammans. Ibland fungerar det väldigt bra och då kan det ju vara fler barn, säger Sonja Sheridan, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.

Det låter ju klokt. Men hur kommer det sig då att det – trots att det inte finns någon definition av vad en barngrupp är – så ägnar sig politiken åt att tala om frågan som om det var solklart att gruppstorleken har betydelse?  Idag kan vi läsa i SvD att dessa riktmärken – som ju är rekommendationer eftersom det som sagt inte finns entydig forskning som visar att en viss storlek på grupp är idealet – utgör grund för att utbildningsminister Fridolin hotar med tuffare åtgärder om inte kommunerna m fl jobbar för att leva upp till riktmärkena. Han ”utesluter inte att det kan behövas ytterligare insatser för att få ner det genomsnittliga antalet barn i grupperna till riktmärkena. Från och med nästa år införs ett krav på att förskolorna anger hur och när de ska nå målen när de ansöker om bidraget för att minska barngrupperna.” Strax efter lunch kom också pressmeddelandet om regeringens beslut att pressa på huvudmännen när det gäller att leva upp till riktmärkena.

Samtidigt som regeringen driver politiken åt detta håll så ägnar sig deras partikamrater i Stockholm åt att utöka barngrupperna genom att erbjuda familjer som har ett nyfött barn syskonet heltidsplats på förskolan, med argumentationen att det inte blir någon ökad kostnad för kommunen.

Frågan om barngruppernas storlek är ett intressant exempel på hur regeringen driver politiken från att först vara icke tvingande riktmärke, bl a mot bakgrund av att de vet att det är minst lika viktigt hur arbetet är organiserat, som gruppernas storlek – till att vips bli ett krav för att få ta del av ett statsbidrag. Så viktigt var det med grund i forskningen på det området. Det ska bli intressant att se hur kommunerna agerar i detta fall. För en sak är säker – statsbidraget om 830 miljoner kronor per år täcker inte på långa vägar de ökade kostnader som en strikt tillämpning av ”riktmärkena” innebär. SKL brukar med emfas driva frågan att om regeringen lägger på ökade kostnader på kommunerna så måste den också skicka med pengar. Genom att agera på det sätt som nu sker så kommer regeringen undan detta – kanske…

 

I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd.

Läser med intresse debattartikeln av SSU:s ordförande Philip Botström i dagens DN. Han hävdar att han vill slå vakt om det fria skolvalet. Han vill behålla det men samtidigt ska effekten av skolvalet bli bättre blandning när det gäller elevsammansättning. Han vill ha ett ”integrerat skolval”. Det vill säga att någon annan än du som väljer ser till att ditt barn hamnar i en klass med ”rätt elevsammansättning”. ”Alla skolor får ett elevunderlag som speglar samhället” skriver SSU-ordföranden. Förutom att han helt verkar bortse från skolans uppgift – att förmedla kunskaper – så verkar han ha missat att läsa vissa delar av PISA-rapporten som kom nyligen. De som bara lyssnar på kommentarerna från regeringsföreträdare får en helt felaktig uppfattning av PISA resultaten. Jag har bloggat om det tidigare, men det förtjänar att upprepas igen; den svenska skolan har uppenbarligen stora problem med det kompensatoriska uppdraget. Sverige tillhör de länder som har de största inomskolvariationerna – dvs störst skillnad när det gäller resultat mellan elever i samma skola. Vi ligger långt över OECD-genomsnittet. Det problemet löses inte genom att se till att elevsammansättningen avspeglar samhället – det löses genom att se till att alla lärare har höga förväntningar på alla sina elever, oavsett bakgrund, och att det finns en skolledning som systematiskt följer upp resultaten i skolan.

Det är hög tid att den svenska skoldebatten tar sin utgångspunkt i forskningsbaserade lösningar. Det är förvånansvärt lite fokus i efter-PISA-debatten på vad som händer i skolan, i klassrummet mot bakgrund av att resultatet att Sverige verkligen avviker när det gäller inomskolvariationen. Hur kan skillnaderna vara så stora inom en skola och varför har den svenska skolan blivit sämre på det kompensatoriska uppdraget? Det om något kan komma att skapa ojämlikhet i förlängningen. Visst kan resurser spela roll, men hur resurserna används innanför skolans väggar är minst lika viktigt. För att citera Maria Jarl och hennes forskning om framgångsrika skolor ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.” Elevernas förutsättningar, som bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, är viktiga förklaringar till skillnader när det gäller resultat. Samtidigt visar studier att det är möjligt för alla skolor att höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort. Den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Skolans uppdrag är tydligt och i detta ligger likvärdigheten, att utgår ifrån att elever, oavsett bakgrund, kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Därför är det så oroligt viktigt att alla har rätt fokus i debatten i skolan. Vad händer i skolan? I stället för att ta tag i den problematiken så förespråkar nu SSU:s mfl urvalskriterier till skolan på grundval av etnicitet. Det gör mig mörkrädd. Och en stilla undran – vad säger diskrimineringsombudsmannen om den idén?

Sammanställningen visar att Skolinspektionens beslut har lett till att de 10 största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Det framhävs ofta i debatten om friskolor att trots att tanken från början var att det skulle vara små friskolor så har utvecklingen lett till att det blivit allt större aktörer. Ilmar Reepalu lyfter detta som ett problem i sin utredning. Om man nu anser att detta är ett problem – att det finns friskoleaktörer som är stora och därmed har möjlighet att kraftsamla kring tex kvalitetsarbetet – så kan man ju också ta sig en funderare på hur det kommer sig att det blivit så.

93 procent av alla friskolehuvudmän har bara en eller två skolor. Till detta ska läggas att det finns nio skolhuvudmän som har 9 eller fler skolenheter. Vi tyckte att det var intressant att ta en titt på hur Skolinspektionen har bedömt ansökningar om att starta nya skolor och utöka befintliga. Deras bedömningar påverkar ju onekligen hur branschen ser ut.  Under de senaste fem åren och fram till nu ser det ut på följande sätt:

 

Ansökningar nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	85	92	73	46	32
10 största friskoleaktörerna – andel	36%	41%	45%	35%	16%
Övriga – antal	152	135	91	85	162
Övriga – andel	64%	59%	55%	65%	84%
Godkända nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största friskoleaktörerna – antal	25	30	26	23	17
10 största friskoleaktörerna – andel	29%	33%	36%	50%	53%
Övriga – antal godkända	40	9	18	21	42
Övriga – andel godkända	26%	7%	20%	25%	26%
Källa: Skolinspektionen

Det är alltså dubbelt så vanligt att de 10 största friskoleaktörerna får godkänt på sin ansökan för att etablera en ny skola än övriga sökande. De största aktörernas ansökningar fick godkänt i över 50 procent av fallen under 2016. Övriga aktörer fick godkänt i endast 26 procent av fallen. Slutsatsen är alltså att en viktig förklaring till varför friskolebranschen ser ut som den gör är Skolinspektionens bedömning av tillståndsansökningar när det gäller nyetableringar och utökning av verksamheter. Denna sammanställning visar att Skolinspektionen beslut har inneburit att de tio största huvudmännen erhållit nära hälften av alla godkända ansökningar för nyetableringar, 121 skolor jämfört med 130 godkända nyetableringar av övriga aktörer, när de senaste fem åren summeras. Det är ju synd att inte detta redovisas i Reepalus utredning.

Förklaringarna till att tillstånden fördelas på detta sätt kan vara flera. Skolinspektionen har skärpt tillståndsprocessen och har exempelvis högre krav på att kunna visa en långsiktigt hållbar ekonomi, vilket antagligen gynnar stora aktörer. De stora aktörerna kan också antas vara bättre på att ta fram underlag som möter Skolinspektionens krav, såsom marknadsundersökningar om elevunderlag. En annan möjlig förklaring är att de stora aktörerna har en större erfarenhet av hur Skolinspektionens process fungerar och lämnar därför i högre grad in ansökningar som har en god möjlighet att bli godkända.