Ulla Hamilton om…..

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra gjorde i veckan ett utspel om att skolor borde mäta elevers kunskap via diagnostiska prov, när de börjar skolan. Det har förvånat mig länge att det inte är självklart att mäta elevens kunskap vid skolstarten. Alla skolor borde vara intresserade av vilken kunskapsnivå som eleven har när hen börjar skolan. Mäts det så går det ju att få ett mått på hur mycket skolan faktiskt bidrar till att höja elevens kunskapsnivå. Ett mått på progressionen i kunskaper är ju mycket tydligare än betyg. Jag skrev i veckan om den modell som Internationella Engelska Skolan har tagit fram för att göra ungefär det som moderatledaren föreslog. Ett föredömligt initiativ.

Döm om min förvåning när jag sedan läser att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand avfärdar M-initiativet som politisk klåfingrighet. Som om lärarna inte redan vet det eller hur de ska ta reda på det är hennes bl a hennes kommentar. Jag föreslår att Lärarförbundets ordförande tar ett samtal med Skolinspektionen i detta ärende. Då tror jag att hon kommer att bli förvånad. Efter att ha deltagit i Skolinspektionens dag under tre dagar den senaste månaden så kan jag konstatera att det är skrämmande hur elever kan gå i skolan år efter år utan att lärare har koll på deras kunskapsnivå.

För mig är det obegripligt hur en företrädare för lärarfacket kan reagera på detta negativa sätt på ett förslag som ju innebär att lärarna kan få ett mått på vilken effekt det egna arbetet har.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.

Den svenska debatten efter PISA är intressant så jag återkommer till den igen. Den har fokuserat på att ojämlikheten har ökat i den svenska skolan. Hur ser det då ut?

Skolsegregation: Sverige, liksom övriga nordiska länder har en låg skolsegregation , dvs låg spridning mellan skolor vad gäller den socioekonomiska sammansättningen.  Skolsegregationen i Sverige enligt PISA 2015 uppgår till drygt 13 procent, vilket är lägre än OECD-genomsnittet på drygt 23 procent. Med skolsegregation menas här hur mycket den socioekonomiska sammansättningen varierar mellan skolorna.

Inomskolvariationen: Ett mått för skillnader avseende elevresultat inom samma skola. Enligt PISA ger variationen i elevprestationer också information om likvärdigheten i ett skolsystem. Ett värde högre än 100 anger att landet har en högre variation i resultat i naturvetenskap än OECD i genomsnitt, vilket i sin tur indikerar ett, relativt sett, mindre likvärdigt skolsystem, allt annat lika. Sveriges värde är 117 procent vilket är högre än OECD-genomsnittet och dessutom ett av de högsta av alla OECD-länder. Även när enbart elever med inhemsk bakgrund analyseras visar det sig att resultatskillnaderna är stora i Sverige när det gäller naturvetenskap, 113 procent av motsvarande OECD-genomsnitt. Detta betyder att Sveriges relativt höga variation inte enbart kan bero på en hög andel elever med utländsk bakgrund. I läsförståelse är den totala variationen 112 procent för Sverige och högre än OECD-genomsnittet och i matematik är variationen 101 procent, vilket är på samma nivå som OECD-genomsnittet.

Mellanskolvariationen: Det ger ett mått på hur stora skillnader det är i resultat mellan skolor inom ett land. Den genomsnittliga mellanskolvariationen i OECD-länderna är 30 procent. Sveriges mellanskolvariation är 16 procent.

Av sex indikatorer uppvisar Sverige bättre värden än OECD-genomsnittet på två indikatorer (skolsegregation och mellanskolvariation), sämre på två andra indikatorer (effekten av socioekonomisk bakgrund och total variation i resultat) och slutligen på OECD-nivå på de sista två (styrkan i sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och resultat samt effekten av skolans socioekonomiska sammansättning). Om den sjunde indikatorn, andelen elever som inte når upp till nivå 2, också tillförs analysen så avviker Sverige inte heller där från OECD-genomsnittet. OECD konstaterar att Sverige framstår som ett genomsnittligt land när det gäller dessa aspekter av likvärdighet.

I ett skolsystem med hög likvärdighet, och där skolan lyckas väl med att kompensera för elevers olika förutsättningar, är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat liten. I det omvända fallet där skolan lyckas mindre väl med det kompensatoriska uppdraget är betydelsen av familjebakgrund för elevens skolresultat större.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför nu den svenska skoldebatten handlar om segregation och ojämlikhet. För mig förefaller det som om man snarare borde fundera på hur det kommer sig att den svenska skolan har blivit sämre när det gäller det kompensatoriska uppdraget.

Ett svar på frågan kanske finns i den forskningsrapport som kom idag där Göteborgs universitet studerat vilken betydelse som skolors organisation har, oavsett elevsammansättning, för likvärdigheten.

Citat som ”Trots tydliga signaler är det inte resultaten som står i centrum på de icke framgångsrika skolorna. Personalen på dessa skolor hänvisar också till elevernas bakgrund som orsak till dåliga resultat.

– Där möts vi ofta av en diskussion om att man har dom elever man har. Lärarna lägger förklaringen utanför sig själva, utanför lärarkollektivet och utanför skolan, säger Maria Jarl.

Elevernas förutsättningar såsom bakgrund och föräldrars utbildningsnivå är viktiga förklaringar till de stora skillnaderna mellan skolors resultat i Sverige, men enligt forskarna visar deras studie att det är möjligt för alla skolor kan höja kvaliteten genom att organisera sig på det sätt som de framgångsrika skolorna gjort.

– Oavsett vilka elever man har så kan man skapa förutsättningar för alla om man jobbar på ett bra sätt. Den här studien är ett erkännande för rektorers och lärares professionella kompetens. Det är centralt att man har tron på att det man gör är viktigt, säger Maria Jarl.” manar verkligen till eftertanke.

Jag tror att den svenska skolan skulle må mycket bra av att debatten handlade mer om detta än om klassklyftsperspektiv. Det finns ett viktigt uppdrag, och det är att se till att elever, oavsett bakgrund , kan nå sin fulla potential i den svenska skolan. Det uppdraget kallas bl a det kompensatoriska uppdraget, ett uppdrag om man får tro PISA skolan inte lyckas särskilt väl med. Ta tag i det i stället för att ropa på att den har blivit mer ojämlik.

 

 

 

 

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det viktiga är vad som händer i skolan och i klassrummet.

PISA-resultaten har väckt stor glädje runt om i skolSverige. Och viss är det skönt att kurvorna nu vekar ha vänt uppåt. Men, som flera har konstaterat, det är för tidigt att ropa hej. Mycket arbete återstår. Det visar också resultatet. Politiker och lärarfack springer nu ut och larmar om att skolan blivit mer ojämlik, att det måste till mer resurser mm. Men frågan är hur de resurser används som finns?

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det som är viktigt är ju vad som händer i skolan och i klassrummet. När det gäller att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer så framgår det tydligt i lagstiftningen att detta gäller redan nu. Problemet är att det är många kommuner som inte tillämpar det. Dessutom har Skolverket att fördela statsbidrag utifrån dessa utgångspunkter. Vad mer behövs?

Skolinspektionen har under hösten haft tre heldagskonferenser – En skola för alla – som jag har haft möjlighet att medverka i. Det har varit intressant inte minst mot bakgrund av att de tagit upp konkreta exempel från sina inspektioner. Deras exempel visar att många skolor inte är bra på att hantera elever som är i behov av extra anpassning, eller elever som riskerar att ”trilla ur skolan”. Något som väl bör anses vara en del av det kompensatoriska uppdraget.

Skolinspektionen framhöll bl a att

• att det råder osäkerhet på många skolor om vad extra anpassning innebär
• det råder ofta oklarhet om elevens behov
• ofta missar man saker som rör lärarens egen undervisning och miljön i klassrummet
• man utgår inte från elevens behov utan tillämpar standardmodeller
• resultatet blir att eleven inte får det stöd som just hen behöver

De menade att bland de extra anpassningar som ofta saknas är anpassade arbetsuppgifter, förståelse för arbetsuppgifter, stöd i att utveckla sin förmåga, anpassning av tempo, bekräftelse, placering i klassrummet och att det sällan görs någon uppföljning av hur de extra anpassningarna har fungerat, om de har genomförts. Så nog finns det mer jobb att göra för att fånga upp alla elever i skolan.

Skolinspektionens 10 tips för kvalitet i extra anpassningar är följande:

1. identifiera elevernas kunskapsnivå, kunskapsutveckling och ev svårigheter
2. samverka mellan lärare för att identifiera elevens behov
3. använd elevhälsans kompetens
4. dokumentera elevens kunskapsutveckling och extra anpassning
5. påbörja arbetet med extra anpassningar utan dröjsmål
6. involvera eleven och vårdnadshavaren
7. identifiera effekten av den extra anpassningen
8. avsätt tid för arbetet och även för uppföljning av effekten
9. justera elevens extra anpassning vid behov
10. involvera eleven och vårdnadshavaren även i uppföljningen

Självklara rekommendationer tycker vissa. Med Skolinspektionen har, utifrån sina inspektioner, uppenbarligen kommit fram till att detta behöver sägas. Så åter igen, det handlar väldigt mycket om vad som händer i skolan och i klassrummet. Det handlar om att man måste ha koll från skolledningens sida och kontinuerligt följa upp så att insatserna ger effekt. Det var en intressant artikel om Vittra i Vallentuna idag som visar hur man kan jobba.

 

 

 

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor

Sverige har stort fokus på betyg. Det krävs bra betyg för att komma in på många högre utbildningar och det krävs godkänt i vissa ämnen för att få behörighet till gymnasiet. Jag har ofta förundrats över att detta land älskar att hata betyg, samtidigt som betyg är så viktigt. Betyg är ju ett ganska fyrkantigt mått om man tänker efter. Det som är intressant är ju skolans förmåga att höja den enskilda individens kunskapsnivå. Vi borde mäta progressionen, dvs vilken kunskap har eleven när hen börjar skolan och hur har den utvecklats under skoltiden. Om vi gör det så kan helt plötsligt andra skolor blir de som är framgångsrika. För att sätta höga betyg för elever som har höga kunskaper från början är ju inte en lika stor utmaning som att höja kunskaper hos elever som har en låg kunskapsnivå från början.

Jag har skrivit om detta tidigare. Glädjande nog hörs allt fler röster om att Sverige borde införa ett sådant system, men det händer inget. Tekniken finns där, så visst kan man mäta progression i skolan. Det handlar om att viljan också måste finnas.

Idag kom ett pressmeddelande från Internationella Engelska Skolan där de gjort just detta! Friskolor går före. De skriver följande:

Skolverket har i dagarna publicerat de samlade resultaten från 2016 års nationella prov i grundskolan. Årskurs 9-eleverna från Internationella Engelska Skolan (IES) visar återigen betydligt högre resultat än det nationella snittet.

I ämnet matematik har skillnaden ökat i relation till kommunala skolor. Av niondeklassarna i IES har 60 procent uppnått något av toppbetygen A-C, att jämföra med 35 procent i de kommunalt drivna skolorna i Sverige. I ämnet svenska får 72 procent av eleverna i IES toppbetyg, jämfört med 51 procent i kommunala skolor. I ämnet engelska är motsvarande siffor 97 respektive 69 procent.

Som en del i skolornas kvalitetssystem inför nu Internationella Engelska Skolan begreppet ”value added”. Detta kan också kallas ”skoleffekt”. Skoleffekten mäter IES bidrag till att höja elevernas prestationer under tre år på högstadiet – oavsett elevkårens socioekonomiska bakgrund. Detta är den måttstock som forskare rekommenderar. För första gången är skoleffekten möjlig att mäta då elever som gick ut årskurs 9 våren 2016 gjorde motsvarande nationella prov när de gick i årskurs 6 våren 2013. IES har funnit ett sätt att i sina skolor statistiskt följa elevkåren för båda testen.

Det visar sig att skoleffekten av att ha gått i Internationella Engelska Skolan är betydande. På det nationella provet i matematik i årskurs 6 år 2013 var skillnaden mellan IES och kommunala skolor 11 procentenheter, vad gäller andel med toppbetyg A-C. Tre år senare har den, beräknad för samma elever hos IES, ökat till 29 procentenheter. Det innebär en skoleffekt på 18 procentenheter. I ämnet svenska är motsvarande skoleffekt för IES 12 procentenheter. I ämnet engelska är den 1 procentenhet (beroende på att hela 95 procent av eleverna hos IES erövrade toppbetyg på provet redan i årkurs 6, då de som regel gått tre år i IES).

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor.

”Det står klart från resultaten att den lugna lärmiljö och den arbetsetik vi erbjuder, tillsammans med rekryteringen av kvalificerade lärare från olika länder, ger goda resultat oavsett elevernas sociala bakgrund”, konstaterar Damian Brunker, Head of Academics på Internationella Engelska Skolan.  

Detta är bara ett exempel på hur Friskolorna bidrar till att utveckla den svenska skolan, med fokus på kvalitet och resultat. Tänk om Sverige kunde få ett system som värderade skolor utifrån detta perspektiv!

 

 

Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag.

De höjda resultaten i TIMMS har lett till glädjerop från olika håll. Och visst är det skönt att resultatutvecklingen har vänt i denna undersökning. Men mycket jobb återstår eftersom de genomsnittliga resultaten i matte åk 4 och åk 8  ligger under EU och OECD-genomsnittet. För naturvetenskap i åk 4 ligger det genomsnittliga resultatet över EU och OECD-genomsnittet och resultaten i åk 8 ligger i nivå med EU och OECD-genomsnittet. Det är viktigt för Sverige och den svenska skolan att vi har dessa internationella kunskapsmätningar som ger oss en jämförelse med andra länder. Det sätter kunskapen i fokus. Att mäta kunskap på detta sätt har inte alltid varit självklart i den svenska skolan.

Det som ofta lyfts fram från regeringens håll är att skillnaden mellan skolor ökar. Det visar inte TIMMS, konstaterade minister Anna Ekström vid pressträffen, men hon påpekade ändå att skillnaden mellan skolor ökar.

TIMMS har tagit fram ett index ”hemreurser för lärande” som bla baseras på antal böcker hemma, internetuppkoppling, eget rum mm. Intressant att notera är att det bara är 1 procent av eleverna i åk 4 och 3 procent i åk 8 som ligger i gruppen ”få resurser”.  TIMMS visar att skillnaden mellan elever som har en ”hög grad av resurser hemma” och ”lägre grad av resurser hemma” har ökat. Detta understryker vikten av att utgå ifrån vad som händer i klassrummet. Den svenska debatten handlar mycket om likvärdighet. Och om man med likvärdighet menar det som faktiskt gäller enlig Skollagen, att undervisningen ska utgå ifrån den enskilda individens förutsättningar, så är det som händer i klassrummet otroligt viktigt.

Forskningen är entydig – att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett föräldrars utbildningsnivå, oavsett hur många böcker som finns hemma och oavsett var eleven bor – det är helt avgörande för ett bra kunskapsresultat. Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag. Kunskapsuppdraget är det viktigaste för skolan, det kompensatoriska uppdraget ligger på skolan och lärarna. Om skillnaden mellan skolor ökar så är det kunskapsförmedlingen som man ska fokusera på – inte börja diskutera sammansättningen av elever. Ta tag i problemet med att det finns dåliga skolor, börja med skolledningen och titta på vad som händer i klassrummet.  Då kan vi säkert också se en fortsatt positiv utveckling inom såväl TIMMS som PISA.

Läggs verksamheter ner så får kommunerna ta hand om barnen/ eleverna. Det har friskolemotståndarna ofta framhållit. Men när utredningen nu kommer med förslag som kan innebära just detta så är det tyst. Då är det ok att verksamheter tvingas lägga ner och då verkar inte kommuner drabbas.

Under fredagen gick Vinst i välfärdsutredningens 850-sidiga förslag på remiss till drygt 140 remissinstanser. De har på sig till 24 februari att svara på det förslag vars effekter innebär i princip stopp för välfärdsföretagen. Flera har redan vittnat om att konstruktionen vi stbegränsningen gör att det blir omöjligt att driva verksamheten på ett ansvarsfullt sätt.

Det mest intressanta med remisslistan är dock vilka som INTE finns med. Jag tänkte att det kan vara intressant att visa hur staten skruvar till det demokratiska remissverktyget. Det finns någon form av fristående verksamhet inom förskola, grundskola och gymnasieskola i ALLA Sveriges kommuner. Andelen barn och elever skiljer sig åt. Det gör också att kommunerna är mer eller mindre sårbara när det gäller effekterna av Reepalus förslag.

Läggs verksamheter ner så får kommunerna ta hand om barnen/ eleverna. Det har friskolemotståndarna ofta framhållit. Men när utredningen  nu kommer med förslag som kan innebära just detta så är det tyst. Då är det ok att verksamheter tvingas lägga ner och då verkar inte kommuner drabbas.

Men jag är övertygad om att många kommunpolitiker är oroliga över förslagets effekter. Bland de som INTE finns på remisslistan är bla följande som alla har en stor andel elever i fristående verksamheter:

Bollnäs 26% av barn i friförskola – 23,4% i fristående grundskola

Boden 19% friförskola – 20,7 % fristående grundskola

Danderyd 52% friförskola – 21,7% fristående grundskola

Ekerö 41% friförskola – 18,4% fristående grundskola

Eskilstuna 14% friförskola – 19,8% fristående grundskola

Helsingborg 35% friförskola – 21,4 % fristående grundskola

Höör 35% friförskola – 24,9% fristående grundskola

Knivsta 34% friförskola – 16,1% fristående grundskola

Norrtälje 43% friförskola – 20,7% fristående grundskola

Stockholm 34% friförskolor – 25,4% fristående grundskola

Uppsala 31% friförskolor – 20,6% fristående grundskola

Västerås 32% friförskolor – 23,6% fristående grundskola

Örebro 13% friförskolor – 20,1% fristående grundskola

Övertorneå – 23% friförskolor -14% fristående grundskola

Detta bara några exempel på kommuner som i allra högsta grad berörs av Reepalus förslag. Av Stockholms läns kommuner finns bara Botkyrka, Sigtuna och Nacka med på listan, Västra Götalandregionen liksom Uppsala läns landsting saknas också på listan. Tittar vi på andelen elever i fristående gymnasier så är andelen betydligt högre, i vissa kommuner 50 %.

Förhoppningsvis är det många fler som inser att detta är en viktig remiss för våra kommuner och landsting. Över 340.000 barn och elever går i fristående skolor runt om i Sverige, hundratusentals skulle vilja men står i kö för efterfrågan är större än antalet platser. Och vem vågar bygga ut och investera i drtta läge?

Över 60.000 arbetar i fristående skolor runt om i landet. Det är sorgligt att de inte räknas i detta syniska politiska spel.

 

 

Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta – att sommaren 2016 gick var fjärde elev ut grundskolan utan ha nått kunskapskraven för lägsta betyg – istället för om de 6 promille av de totala kostnaderna för välfärdsområdet som Reepalu handlar om? Sverige har verkligen inte råd med detta galet felaktiga fokus i debatten.

Jag har i olika sammanhang påpekat att det är en skev bild som ges av friskolebranschen i Ilmar Reepalus utredning ”Ordning och reda i välfärden”. Ett exempel är det diagram som finns på s 270 i utredningen, se det vänstra nedan. I en utredning som har beställts i syfte att visa att vinstdrivande verksamhet inte fokuserar på kvalitet utan vill göra ”snabba klipp” och bara ha ”enkla välutbildade elever” så väljer utredaren detta diagram som illustrerar hela friskolesektorn, vinstdrivande som de ska ideella. Men det finns ett som visar uppdelningen mellan dessa och då ges en helt annan bild, då är det de vinstdrivande som dominerar kraftigt bland de lägre inkomstgrupperna och de ideella är störst bland höginkomsttagarna. en bild som ju inte stämmer med den som många försöker sprida. Men här kommer båda. För ordningen skull vill jag understryka att jag inte har några förutfattade meningar om någon av dessa verksamhetsformer, men eftersom utredningens inriktning är som den är så är den faktiska fördelningen intressant.

 

 

 

 

 

 

Ett annat exempel är det som står på sidan 261 i samma utredning. Där lyfts statistik från Skolinspektionen över viten och där framgår det att under perioden 2011-2013 avsåg 60 procent av de beslutade viten enskilda huvudmän. Det utredaren inte informerar om är att det kommit en ny lagstiftning from 1.1 2015 som innebär att man ska ha tuffare tillämpning av vitesinstrumentet. Hade utredaren tittat på statistiken för 2015, vilken  publicerades i mars 2016, så hade läsarna fått informationen att då var 68 procent av vitesföreläggandena gentemot offentliga huvudmän.  De hade också kunnat få följande information:

Av de skolor som Skolinspektionen valt ut som prioriterad tillsyn så framgår följande:

213 (av totalt 4045 kommunala grundskolor) inspekterade varav 87 procent hade brister

45 (av totalt 800 fristående grundskolor) inspekterade varav 69 procent hade brister

50 (av totalt 876 kommunala gymnasieskolor) inspekterade varav 80 procent hade brister

45 (av totalt 452 fristående gymnasieskolor) inspekterade varav 71 procent hade brister.

8 av 10 elever går i kommunala skolor. Av de elever som lämnade grundskolan i våras var det en skrämmande stor andel som inte hade nått kunskapskraven för lägst betyg E. 25,8 procent. Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta – att sommaren 2016 gick var fjärde elev ut grundskolan utan ha nått kunskapskraven för lägsta betyg – istället för om de 6 promille av de totala kostnaderna för välfärdsområdet som Reepalu handlar om? Sverige har verkligen inte råd med detta galet felaktiga fokus i debatten.

/

Vilken himla bra timing att lägga förslag som innebär att de som visar på hur man kan bedriva verksamheten effektivare ska stoppas.

SNS arrangerade idag ett intressant seminarium där Ilmar Reepalu presenterade sitt förslag om vinsttak för välfärdsföretag. Samma dag hade ett antal företrädare för näringslivet en debattartikel i Dagens Industri där de konstaterade att utformningen av förslaget snarare är ett vinststopp än ett vinsttak.

SNS hade bjudit in tre personer för att komhttp://www.dn.se/debatt/regeringen-underskattar-de-offentliga-utgifterna/mentera Reepalus förslag. Deras besked var tydligt; var och en utifrån sina utgångspunkter.

1. Advokat Eva-Maj Mühlenbock Lindahls konstaterade att vinsttaket och de regleringar som förslås i anslutning till detta strider mot svensk lag.
2. Docent Karin Edmark SOF Stockholms universitet konstaterade att det inte finns forskningsbelägg för att vinstdrivande friskolor har sämre kvalitet eller ökar segregationen. Hon menar att förslaget andas en väldigt statisk syn på företag.
3. Professor Per Strömberg, Handelshögskolan Stockholm konstaterade att det mått som Reepalu använt för att beräkna vinst inte utformat för att användas för en entreprenör som tex ska starta en skola. Måttet är väldigt svårdefinierat och slår väldigt fel i denna typ av företag. Ett vinsttak tar bort de incitament som konkurrensen innebär utan att höja kvaliteten. Så som modellen är utformad så blir det avkastning om jag köper en byggnad men inte om jag utbildar min personal. Kort sagt – modellen är orealistisk.

Således kan man konstatera att ytterligare tre experter sällar sig till de tre tidigare som har avfärdat Reepalus förslag som orealistiskt. Till detta kan läggas också Karin Edmarks och Eva-Maj Mühlenbocks konstaterande att det saknas forskningsbelägg för påståenden i utredningen om välfärdsföretagens effekter och att välfärdsföretagen de facto effektiviserat välfärdssektorn..

Den bästa frågan från publiken var – På vilket sätt kommer detta förslag att förbättra kvaliteten i den offentliga verksamheten?

En lustig tillfällighet att detta också ägde rum samma dag som Riksrevisionen konstaterade att regeringen har underskattat det offentliga utgifterna i sin budget. Kostnaderna för välfärdsområdena kommer att vara ca 50 miljarder högre 2020. Vilken himla bra timing att lägga förslag som innebär att de som visar på hur man kan bedriva verksamheten effektivare ska stoppas.

/

Olle Burell skolborgarråd i Stockholm: kommunen skulle inte klara av att hantera effekterna av en nedläggning av fristående förskolor och grundskolor.

Idag blir det två blogginlägg. Var på en intressant hearing om Välfärdsutredningens förslag på Stockholms Handelskammare idag. Medverkade gjorde bl a skolborgarrådet Olle Burell (s). Han konstaterade rakt av att en stor andel av barn och elever i Stockholm går i fristående förskolor och grundskolor. Ca 40 procent av barnen går i fristående förskolor. Han var helt öppen med att kommunen inte skulle klara av att hantera en nedläggning av dessa. Tack för det klarspråket. Och jag är övertygad om att många kommunpolitiker runt om i landet instämmer i hans uttalande, oavsett partibok.

Med på hearingen var också professor Lars Henriksson från Handelshögskolan. Han har tidigare skrivit en rapport som tar upp huruvida utredningsuppdraget till Reepalu är förenligt med äganderätten och EU-rätten. Han slutsats var då att det inte är förenligt med EU-rätten och att brott mot äganderätten ger rätt till skadestånd. En slutsats som också Kommunal instämde i vid ett seminarium i förra veckan.

Henriksson underströk att hans uppdrag inte var att kommentera politiken utan juridiken i det nu presenterade förslaget. Mot bakgrund av detta menade han

1. Utredningen kan inte presentera något belägg för att utgångspunkterna för utredningen är korrekt, tex att vinst innebär sämre kvalitet
2. Utredningens förslag innebär brott mot såväl EU-rätten som svensk lag
3. Jämförelsen med hur det ser ut i andra länder är inte relevant eftersom Sverige, till skillnad från flera andra länder, har öppnat för konkurrens inom välfärdssektorn. Vill man backa bandet då så kan man inte göra det gratis. Lagstiftningen slår vakt om äganderätten och om det sker ingrepp i denna, vilket detta förslag innebär, så har drabbade företag rätt till skadestånd.
4. Utredningsförslaget går betydligt längre än att begränsa vinst, det innebär stora ingrepp i företagens handlingsfrihet, tex förslaget om att kassalikviditeten inte får överstiga 10 procent av omsättningen.

Handelskammarens Maria Rankka konstaterade att detta är en oerhört viktig fråga för Stockholms Handelskammare. Det handlar om över 100.000 människor som jobbar i välfärdsföretagen i regionen. En god kvalitet på vård, skola och omsorg är viktigt för regionens attraktivitet. Om Reepalus förslag skulle verklighet så slår det hårt.

För som Hammad al-Saaid, ägare av Riddarens Vårdcentral i Akalla konstaterade. ”Jag är 28 år, jag har satsat allt jag äger på vår vårdcentral i Akalla. Jag har utvecklat digitala lösningar, har ca 15 anställda. Men om Reepalus förslag blir verklighet så stänger jag i Sverige och flyttar verksamheten utomlands.” Och den slutsatsen är han knappast ensam om att dra. Han ville också ställa en fråga till politikerna ”När ska ni göra en utredning om förluster i landstingets vårdcentraler?” En annan intressant fråga till politikerna framfördes av Peter Seger från Sophiahemmet ”När ska ni göra en utredning om hur vi blir världsbäst på välfärdsområdet?”

Ja nog kan man fundera över perspektivet i den svenska debatten.. Har vi verkligen råd med att skrämma bort alla välfärdsentreprenörer?

Ministern: ”…. det är en stöld från svenska folket när offentliga verksamheter inte bedrivs effektivt. ” Mot bakgrund av detta kan man undra lite över prioriteringen i arbetet.

”Seriösa företag som sköter sig och som levererar kvalitet i välfärden är välkomna och ska vara välkomna, och vi ska ha ett strategiskt partnerskap med dessa företag.” Detta är ett citat från en interpellationsdebatt som civilminister Shekarabi hade i fredags i riksdagen.

Ett intressant uttalande eftersom han samtidigt inte tar avstånd från det utredningsförslag som Reepalu presenterat som i princip omöjliggör för alla företag att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn. Hur många företag klarar av kravet att få ha max 10% av omsättningen i kassan. Allt därutöver är ”överlikviditet” enligt utredaren.

Men låt oss ta ministern på allvar. Seriösa företag som sköter sig och levererar kvalitet i välfärden är välkomna säger ministern. Få har lagt så stora pengar på att utveckla kvalitet som de större friskolekoncernerna. De är till och med lyfta som goda föredömen i sitt arbete med att jobba mot de nationella målen, av Skolinspektionen. Många mindre friskolor jobbar också självfallet med kvalitet i fokus.

Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så är friskolor överrepresenterade bland de skolor som ”överpresterar”.  Friskolor får SIQ-utmärkelse för Bättre skola, skolledare mm. Listan kan göras lång

Så det är dags att gå från ord till handling. Nu ser många med spänd förväntan fram emot att civilministern ska bjuda in till möte för att berätta för friskolorna vad detta strategiska partnerskap är tänkt att innebära. Och att utredningsförslaget därmed slängs i papperskorgen.

En sak till: ministern sa också i samma debatt att han anser att ”…. det är en stöld från svenska folket när offentliga verksamheter inte bedrivs effektivt. ” Mot bakgrund av detta erkännande så kan man undra lite över prioriteringen i arbetet. Det finns ganska många utredningar som visar på just ineffektivitet i offentlig sektor, och det handlar om mångmiljardbelopp. Borde inte fokus i arbetet ligga där framför att jaga där pengarna används effektivare och skattebetalarna får ut mer verksamhet för varje skattekrona? Och där dessutom ett ”läckage” inte har kunnat bevisas?