Lå 2014/15 var det enl Skolverkets Salsa 39 skolor som ”överpresterade rejält” med hänsyn taget till bakgrundsfaktorer. Av dessa var 28 friskolor och 11 kommunala skolor. 15 procent av landets grundskoleelever går i en friskola.

Skolverket har en intressant databas som heter SALSA. Där har landets skolors resultat räknats fram genom att de faktiska betygsresultaten sätts i relation till beräknat meritvärde som bygger på ett antal bakgrundsfaktorer, bland annat föräldrarnas utbildningsnivå och andel med utländsk bakgrund och nyanlända. Utifrån dessa bakgrundsfaktorer presenteras sedan ett förväntat resultat. En teoretisk beräkning men det ger en god indikation om skolans prestation. En intressant läsning som ger en bild av vilka skolor som ”överpresterar” i förhållande till bakgrundsfaktorerna. Särskilt intressant är det eftersom friskolor ofta anklagas för att välja sina elever – vilket inte är sant och dessutom olagligt. De verkar inte känna till att denna information finns, eller också vill de inte ta reda på det. Livet blir ju enklare om man inte behöver kontrollera fakta. Men på Skolverkets hemsida Välja skola finns alla skolor inlagda i ett diagram, som man hittar genom att välja en skola och gå vidare.

Jag har roat mig med att titta på vilka skolor i landet som har presterat +30 eller högre är förväntat resultat avseende genomsnittligt meritvärde för skolan åk 9. Läsåret 2014/15 var det 39 skolor som lyckades med detta av totalt 1.425 grundskolor. Av dessa var 28 friskolor och 11 kommunala skolor. 15 procent av landets grundskoleelever går i en friskola. Så här ser hela listan ut:

Stockholm International Academy (f) 57

Framstegsskolan i Stockholm (f) 54

Malmö International (k) 50

International School of Helsingborg (k) 50

Norrsundsskolan Norrtälje (k) 50

Elma School Stockholm (f) 48

Sthlms Internationella Montessoriskola (f) 46

Novia Engelska skolan Stockholm (f) 47

Fredrikshovs slottsskola Stockholm (f) 47

Vinsta grundskola Västra Stockholm (k) 47

Botkyrka friskola (f) 45

IES (Internationella Engelska Skolan) Skärholmen (f) 41

Maria Elementarskola Stockholm (f) 40

IES Borås (f) 40

Alfaskolan Solna (f) 40

Änglagårdsskolan Göteborg (f) 38

Kunskapsskolan Landskrona (f) 37

Kunskapsskolan Saltsjöbaden (f) 36

Kungsholmens grundskola (k) 36

IES Eskilstuna (f) 36

IES Jönköping (f) 35

Vittra Adolfsberg Helsingborg (f) 34

Västra Ramlösa skola Helsingborg (k) 34

Engelska skolan i Bromma (f) 34

Bäckagårdsskolan Malmö (k) 33

Carlssons skola Stockholm (f) 33

Hagnässkolan Upplands-Bro (k) 33

Europaskolan Södermalm Stockholm (f) 32

Lina grundskola Södertälje (k) 32

Birkaskolan Ekerö (f) 32

Vittra kronhusparken Gbg (f) 32

Kinnarpskolan Falköping (k) 31

Europaportens grundskola Malmö (f) 31

Enskilda Stockholm (f) 31

Sverigefinska skolan Stockholm (f) 31

Vittra Brotorp (f) 31

Idekulla skola Tingsryd (f) 31

The Englisch School Göteborg (f) 30

Smedshagsskolan Stockholm (k) 30

Jag förstår att denna lista inte ger ett förväntat resultat bland landets friskolebelackare. Men för alla andra kan det vara intressant att veta att friskolor är klart överrepresenterade när man tittar på genomsnittligt meritvärde och hänsyn tagits till bakgrundsfaktorer.  Inte minst borde detta intressera Ilmar Reepalu. Han borde fundera på hur detta kommer sig.

Det vi bevittnar nu är unikt. Via media får vi en inblick i hur Ilmar Reepalu styrt beställningen till en av de absolut viktigaste statliga utredningarna som pågår just nu. Vård, skola och omsorg. Utredaren har inte tillåtits göra konsekvensberäkningar och vinstberäkningar har gjorts på av Reepalu fastställt felaktigt underlag.

Idag replikerar Ilmar Reepalus rapportleverantör Joachim Landström på såväl Li Janssons och min artikel i SvD i fredags som på Ilmar Reepalu själv. Vi kritiserade Landström för att använda företag som inte alls har koppling till offentligt finansierad utbildning i sitt beräkningsunderlag för att teoretiskt beräkna sk ”övervinster”. Vi visade att han helt enkelt har använt fel underlag för sina beräkningar. Landström replikerar idag på detta och slår ifrån sig ansvaret för det felaktiga underlaget; ”Det är Välfärdsutredningen som definierat hur samplet ska se ut, det vill säga vad som ska ingå i undersökningen.” Ja vad ska en forskare göra när det avslöjas att han utgått ifrån ett felaktigt underlag? Landström väljer att avslöja hur beställningen sett ut.

Det vi bevittnar nu är unikt. Den person, som enligt Reepalu har levererat underlaget till hur begränsningar av vinster i välfärdsföretag ska utformas, tar i DN debatt idag även avstånd från sin beställare Reepalus kommentarer kring hur rapporten ska användas och förslaget utformas. Via media får vi en unik inblick i hur Ilmar Reepalu styrt beställningen till en av de absolut viktigaste statliga utredningarna som pågår just nu. Vård, skola och omsorg. Utredaren har inte tillåtits göra konsekvensberäkningar och vinstberäkningar har gjorts på av Reepalu fastställt felaktigt underlag.  Allt i syfte att leverera ett förslag som rycker undan mattan för en växande välfärdsmarknad och därmed också underminerar människors valfrihet. Och som dessutom påverkar hundratusentals medarbetare, miljontals människor i form av patienter, elever, föräldrar, anhöriga mfl.

Eller för att citera Landström i dagens debattartikel i DN; ”….när Reepalu går ut i SVT:s ”Agenda och” säger att nivån ska vara lägre än 10 procent så går han emot den underliggande analysmodellen. Skulle en sådan reglering bli verklighet skulle det i praktiken innebära ett förstatligande av välfärdssektorn, vilket allvarligt skulle skada Sverige, dess tillväxt och allas vårt välstånd.” Han beklagar också att Reepalu inte varit intresserad av att se konsekvensanalyser av det föreslagna vinsstaket.

Det ska bli intressant att se hur Reepaluutredningen ska hantera detta haveri. Reepalu har ju tydligt sagt att han kommer att utgå från Landströms rapport. Den rapportförfattare som skriver följande i dagens DN som kommentar till Reepalu;  ”Att bortse från värdeskapande investeringar i en regleringssituation är samma sak som att ta bort incitamenten för företagen att effektivisera sig och att förbättra tjänsteutbudet. Produktiviteten riskerar att försämras och Sverige får välfärdsförluster. Utebliven kompensation för detta vid en reglering är i det närmaste att i praktiken införa ett förbud mot privat företagande i välfärdssektorn.

Hur kan en statlig utredning hanteras på detta sätt? Man tror inte att det är sant. Hur kan skattemedel få användas på detta slarviga, oseriösa sätt av en utredare som tillsatts av en regering som säger att man måste ”säkerställa att skattepengarna används på rätt sätt”. Ska man skratta eller gråta?

Av Europakonventionen har ansetts följa en skyldighet för Sverige att tillåta fristående skolor med konfessionell inriktning.

Det verkar vara en del oklarheter kring vad som gäller för konfessionella skolor. Ca 7,8 procent av friskolorna i Sverige är konfessionella (ca 60 skolor av totalt 4.000 fristående förskolor och skolor). Totalt finns det ca 16.000 skolor och förskolor i Sverige. Frågan om konfessionella inslag i skolan/anslutning till skolan togs senast upp i en utredning som statsrådet Björklund tillsatte 2013, vars uppgift bl a var att titta på lokaler och inslag vid skolavslutningar. I denna finns en tydlig redogörelse för regelverket. Därför kan det vara på sin plats att uppmärksamma vad som står i denna (s 16.) Jag citerar texten, fetläggningen är min egen.

”Den svenska skolan är, och har länge varit, uppbyggd utifrån utgångspunkten att utbildningen ska vara saklig och allsidig samt ickekonfessionell. Detta framgår tydligt av såväl skollagen (2010:800) som läroplanerna. I läroplanerna kommer denna utgångspunkt bl.a. till uttryck genom formuleringen att ”alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen” (se bl.a. Lgr 11, avsnitt 1 Skolans värdegrund och uppdrag, Saklighet och allsidighet).

Av 2 kap. 19 § RF följer att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt artikel 2 första meningen i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen förvägras rätten till undervisning. Enligt andra meningen ska staten vid utövandet av den verksamhet den kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Av artikeln följer i princip en rätt att inrätta privata skolor, men staten kan ställa krav på undervisningens standard och innehåll och på lärarnas kompetens.

Av artikel 9 i Europakonventionen följer att även religionsfriheten är skyddad av konventionen. Av Europakonventionen har ansetts följa en skyldighet för Sverige att tillåta fristående skolor med konfessionell inriktning. I skollagen har förtydliganden gjorts i regelverket om fristående förskolor och skolor med konfessionell inriktning i syfte att klargöra vilket utrymme som finns för dessa inslag. 

I 1 kap. 7 § regleras utrymmet för konfessionella inslag i fristående verksamheter. Där anges att undervisningen vid fristående skolor, fristående förskolor och fristående fritidshem ska vara icke-konfessionell men att utbildningen i övrigt får ha en konfessionell inriktning. I en fristående skola med konfessionell inriktning finns utrymme för andakter, bönestunder eller annan form av religionsutövning. Detta gäller dock endast inom den delen av utbildningen som inte är undervisning, jfr propositionen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet (prop. 2009/10:165 s. 226 och 636). Deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt. Syftet med kravet på att undervisning som anordnas av enskilda inom skolväsendet ska vara icke-konfessionell är att säkerställa en sådan objektiv, kritisk och pluralistisk undervisning som artikel 2 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen garanterar.

I 1 kap. 6 § skollagen anges att utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Bestämmelsen motsvarar i princip vad som gällde innan den nya skollagen började tillämpas (se prop. 2009/10:165 s. 225). Begreppen utbildning och undervisning definieras i 1 kap. 3 § skollagen. Med utbildning avses den verksamhet inom vilken undervisning sker utifrån bestämda mål, medan undervisning definieras som sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden. Skollagen innebär alltså att frivilliga konfessionella inslag får förekomma i fristående skolor och förskolor, men inte inom undervisningen. Inom utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet som anordnas av det allmänna finns inget utrymme alls för konfessionella inslag.”

För att få starta en friskola krävs tillstånd av Skolinspektionen. Vilket underlag som krävs för att ansöka framgår här. Samma regelverk gäller för fristående skolor som för kommunala skolor.

/

Det helt felaktiga fokus som finns just nu i politiken skadar verkligen tilltron till det politiska ledarskapet och det riskerar att leda till att välfärdssektorn försvagas. För den som tänker efter det allra minsta inser att Sverige behöver privata aktörer som bidrar till att bygga ut välfärdssektorn för att möta det ökade behov som alla vet kommer.

Nästan dagligdags får vi nyheter om vilka problem det är med bemanningen inom flera av de viktiga välfärdsområdena. Vårdpersonal protesterade över hela landet förra söndagen. Samma dag på kvällen hade SvT Agenda ett inslag om en rapport som Reepaluutredningen beställt, vars förslag var att det ska införas ett vinsttak för företag inom bl a vård, skola och omsorg. Utredare Reepalu meddelade att han kommer att utgå från denna rapport i sitt förslag (som innehåller grova fel vilket framgår av denna SvD artikel). Att rapportförfattaren varnar för att hans förslag kan innebära att flera av de stora företagen går i konkurs verkar inte bekymra det förra socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö.

I veckans Dagens Samhälle kan vi läsa att det finns oro bland kommunpolitiker runt om i landet för vad ett förverkligande av rapportens förslag kan leda till. Reepalus partikamrat Anders Teljebäck i Västerås säger att det skulle innebära stora problem för Västerås om förslaget blir verklighet. De har mycket upphandlad verksamhet inom vård och omsorg och flera friskolor. Karin Wanngård, finansborgarråd i Stockholm, även hon partikamrat med Reepalu, menade i SRs lördagsintervju att det som är viktigast är kvalitet. De som lever i verkligheten, och som vet att kommuner och landsting är beroende av privata aktörer, är oroliga. Låt oss hoppas att de även agerar inom sitt parti för att stoppa förslaget. Sammanlagt handlar det om över 100 miljarder kronor (Den offentliga marknaden 2014)  i form av tjänster inom vår, skola och omsorg som kommunerna/landstingen upphandlar och som finansieras via skolpengen. Det finns goda skäl till att kommuner och landsting väljer att upphandla välfärdsverksamheter, det är praktiskt och de vet att de får mycket för pengarna.

Det är uppenbart att den offentliga sektorn har stora problem. Redan idag är personalbristen stor. 40.000 utbildade lärare har valt att inte jobba i skolan. Det faktum att det finns alternativa arbetsmarknader för detta och många andra yrken som tidigare var förbehållna offentlig sektor, ställer krav på att kommuner och landsting blir/är attraktiva arbetsgivare. Många väljer bort dem idag. Samtidigt har vi en växande välfärdssektor inom skola, vård och omsorg.

Många av våra medlemmar vittnar om att det inte är problem att rekrytera medarbetare. Undersökningar visar också att medarbetare i friskolor trivs bättre än de som jobbar i offentlig sektor. SKL visar på vilka ökande behov som finns inom just vård, skola och omsorg framöver. Även regeringens egen Långtidsutredning har lyft fram den stor utmaning som ligger i ett ökat behov av förskolor, äldreomsorg och vård och skola i övrigt. För mig är det obegripligt att Reepalu ens får hålla på mot bakgrund av hur verkligheten ser ut.

Och den nationella politiken verkar också vara i kris eftersom den fokuserar på helt fel saker. Ett vinsttak löser inga problem, det förvärrar problemen eftersom det avskräcker många från att starta och utveckla företag inom dessa branscher. För att citera Johan Schück i DN idag ”Ilmar Reepalus vinsttak ger inte ökad välfärd”.

Det är hög tid att ta tag i de verkliga problemen som till stor del handlar om ledning och styrning inom den offentliga sektorn. Att fokusera på kvalitet och resultat. Det helt felaktiga fokus som finns just nu i politiken skadar verkligen tilltron till det politiska ledarskapet och det riskerar att leda till att välfärdssektorn försvagas. För den som tänker efter det allra minsta inser att Sverige behöver privata aktörer som bidrar till att bygga ut välfärdssektorn för att möta det ökade behov som alla vet kommer.

Samtidigt som dessa brister får fortgå så ägnar sig regeringen åt att slösa skattemedel på en utredning om vinsttak för att komma åt de friskolor de som faktiskt är goda exempel på hur ett systematiskt kvalitetsarbete ska skötas.

Svenskt Näringsliv arrangerade idag ett intressant seminarium på temat ”Hur förbättrar vi Sveriges skolor?”. Henrik Jordahl, forskare vid IFL (Institutet för Näringslivsforskning)har skrivit rapporten ”En effektivare skola ger mer kunskap”. Den är mycket intressant och bygger på intervjuer och studier av hur tre kommunala huvudmän och tre friskolehuvudmän jobbar med ett systematiskt kvalitetsarbete. Han konstaterar att även om studien bara omfattar sex aktörer så finns det ett tydligt mönster. Kommunernas systematiska kvalitetsarbete är eftersatt i jämförelse med friskolehuvudmännens systematiska kvalitetsarbete.  AcadeMedia, Internationella Engelska Skolan och Kunskapsskolan jobbar, om än på lite olika sätt, systematiskt och organiserat efter kvalitetshjulets principer uppföljning, analys och åtgärder. Undervisningen står tydligt i fokus hos dessa huvudmän medan den enligt Jordahl hämmas av att andra politiska mål, vid sidan av kunskapsmålen,  sätts upp i kommuner. De kommunala skolorna är kort sagt mer politiserade i och med att många kommuner sätter upp övergripande politiska mål som också ska efterlevas av skolan. Han tog som ett exempel ”att antalet föräldrar som skjutsar sina barn till skolan ska minska” och menar att när skolan får detta mål, vid sidan av kunskapsmålen, så splittrar det naturligtvis fokus i arbetet. Friskolorna fokuserar tydligt på skolfrågor med tyngdpunkt på vad lagen föreskriver. Det visar sig ju också i Skolinspektionens rapporter där de stora friskolehuvudmännen får bättre omdömen än tex de största kommunerna i landet.

En intressant kommentar som Jordahl hade på seminariet var att kommunerna ofta brister i det systematiska arbetet. Förbättringsåtgärder bygger inte på resultatuppföljning och resultatanalys i tillräcklig utsträckning. Även detta har uppmärksammats av Skolinspektionen i deras rapporter om huvudmännens kvalitetsarbete.

Den svenska skoldebatten handlar idag om fel saker. Det är sorgligt att så mycket skattemedel och andra resurser läggs ner på frågor om huvudmannaskap och ekonomi i friskolorna när vi har ett stort behov av att fokusera på resultatförbättringar och en effektiv skola. Jordahls rapport är ett välkommet inslag i den riktigt viktiga skoldebatten. För forskning visar att de verksamheter som har ett systematiskt kvalitetsarbete också har ett bättre elevresultat. Det påverkar kort sagt elevernas kunskaper och prestationer på ett positivt sätt. Samtidigt vittnade representanter från Skolinspektionen om att det finns mycket övrigt att önska när det gäller det systematiska arbetet runt om i landets skolor. De ser stora brister, inte minst i kommunerna, vid sina granskningar. Trots att det är tydliga mål för den svenska skolan så klarar många inte detta arbete, vilket han också konstaterat i en debattartikel. Samtidigt som dessa brister får fortgå så ägnar sig regeringen åt att slösa skattemedel på en utredning om vinsttak för att komma åt de friskolor de som faktiskt är goda exempel på hur ett systematiskt kvalitetsarbete ska skötas.

Att det i den svenska debatten, med alla de välfärdsutmaningar som vi har, över huvud taget diskuteras ett system som skulle, förutom att effekterna för vissa riskerar att bli konkurs enligt forskaren, innebära att effekten bli att företag tvingas att medvetet ökar kostnaderna och bli mindre effektiv, för att politikerna har sagt att det måste finnas ett vinsttak är ju verkligen helt otroligt. Att argumenten för detta system dessutom är ”…säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått” gör knappast inte saken bättre.

Det var säkert flera som förvånat lyfte på ögonbrynen när man tittade på Agenda igår kväll. Här blandas begreppen hej vilt utan att det definieras. Journalisterna försöker inte reda ut förvirringen. Vad är tex ”övervinster”? Är det den tekniska, definitionen som forskaren i företagsekonomi vid Uppsala universitet Joachim Landström har hittat på? Där han fastställer en sk ”normalvinst för branschen” och allt som är utöver detta är ”övervinst”? Eller är det något annat? Den frågan ställs försiktigtvis inte av någon journalist. Detta trots att Reepalu, Shekarabi mfl säger sig vilja komma åt ”övervinsterna”. Finns det tex ”övervinster” även i andra branscher?

Dessutom påstår Reepalu i inslaget att företag i välfärdssektorn hade vinster på mellan 40–50 procent. Det stämmer inte. Välfärdsföretagens rörelsemarginaler ligger under de senaste fem åren på mellan fem och sex procent. procent. Det har Svenskt Näringsliv visat i bifogad rapport.  Ej heller detta påstående följdes upp för att kontrollera vilket belägg som denna viktiga utredare har för sitt påstående. Tur för honom för det finns ju inget.

En pappa vars barn drabbades av JBs nedläggning av skola fick också uttala sig i reportaget. Det kunde lika gärna varit en förälder vars barn gick på Ross Tensta, Stockholm stads gymnasieskola, som ju Skolinspektionen utfärdat viten pga undermålig undervisningskvalitet och som Stockholm stad valt att lägga ner.

Men åter till begreppsförvirringen.

Mattias Lundbäck, ekonom med goda kunskaper om bla vårdsektorn, konstaterar följande på sin blogg:

”Studsade till en aning när jag lyssnade på debatten mellan Ilmar Reepalu och Annie Lööf i Agenda. Reepalu påstod där att välfärdsföretagen har 40-50 procents vinstmarginal. Först undrade jag vad han syftade på, då rörelsemarginalen i välfärdssektorn i regel ligger runt fem procent. Men så insåg jag att han kanske menar att företagen har hög avkastning på eget kapital. Det han glömmer nämna är att de flesta välfärdsföretag inte har något kapital att tala om. Med ett aktiekapital på 50 000 blir en vinst på 50 000 kronor hundra procents avkastning på eget kapital.

Men finns det då välfärdsföretag som gör astronomiska vinster? Jodå, det kan till exempel vara en läkare som bildar aktiebolag och sätter in minsta tillåtna belopp. Sedan jobbar hen som hyrläkare i något landsting för kanske 90 000 kronor i månaden och låter aktiebolaget fakturera landstinget. Men eftersom regeringen nyligen höjt marginalskatten väljer hyrläkaren att låta en större del av lönen ligga kvar i bolaget och den beskattas då som vinst.

Voila! Med 40 000 kronor i vinst per månad är avkastningen på detta ”välfärdsföretag” 960 procent av eget kapital. Fastän läkaren i själva verket tjänar ungefär lika mycket som hen hade gjort om hen tagit ut ersättning från landstinget i form av lön.

Och det är klart – räknar välfärdsutredningen på detta sätt är företagen säkert väldigt lönsamma. Fast det är ett helt meningslöst sätt att mäta lönsamhet – när det nästan inte finns något kapital i företaget.

Mäter man på ett mer rimligt sätt – rörelsemarginalen efter avskrivningar och före skatt – hamnar lönsamheten på helt andra nivåer. Den är i själva verket något sämre än för liknande företag i tjänstesektorn. Att driva välfärdsföretag är ingen särskilt lönsam verksamhet. För hade det varit väldigt lönsamt skulle privata vårdcentraler ha skjutit upp som svampar ur jorden, då det råder full etableringsfrihet i primärvården.

Att så inte sker är nog det bästa beviset på att Reepalu är helt fel ute om vinstmarginalerna. Andelen privata vårdcentraler ökar förvisso, men i mycket långsam takt. Om det hade varit extremt lönsamt att driva vårdcentral skulle den offentliga vården ha varit utkonkurrerad för länge sedan.

Men låt oss säga att det hade gått att driva en privat vårdcentral med samma kvalitet som de offentliga för halva vårdpengen. Rent hypotetiskt, även om det sannolikt skulle bli svårt att uppfylla alla krav. Då skulle någon konkurrent säkert starta en ny vårdcentral med lite högre kvalitet och lite längre öppettider. Det går att jämföra vårdcentraler på nätet numera, så patienterna skulle flöda till den bättre vårdcentralen. Och till slut skulle alla vårdcentraler som vill ha patienter tvingas hålla samma höga kvalitet.

Så även av detta skäl har Reepalu fått allt om bakfoten. Konkurrensen inom primärvården är i dag så hård att den vinst som görs nätt och jämt täcker kostnaden för de investeringar som måste göras för att driva vårdcentralen. Därför är det osäkert om man alls kan tala om att vårdcentraler går med vinst. I den mån de gör det beror det på att de stora kedjorna lyckats samordna inköp och standardisera vissa procedurer. Givet läget på marknaden har jag svårt att se problemet med att företagen gör några procents vinst. Det är pengar som annars hade gått till att täcka onödiga kostnader. Nu går de i stället till aktieägarna i bolagen – bland annat till de fonder som förvaltar våra framtida pensioner. Med välfärdsföretagen får vi alltså både vård och pensioner. Det kan väl inte vara ett problem?” Så långt Mattias. Och han är definitivt inte ensam i att förundras över debatten och de påståenden som florerar.

Att det i den svenska debatten, med alla de välfärdsutmaningar som vi har, över huvud taget diskuteras ett system som skulle, förutom att effekterna för vissa riskerar att bli konkurs enligt forskaren,  innebära att effekten bli att företag tvingas att medvetet ökar kostnaderna och bli mindre effektiv, för att politikerna har sagt att det måste finnas ett vinsttak är ju verkligen helt otroligt. Att argumenten för detta system dessutom är ”…säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått” gör knappast inte saken bättre.

Man tar sig för pannan. Arma skattebetalare.

Så Magdalena Andersson, det är mina skattepengar som jag är orolig för. De används nu på ett sätt som innebär att de branscher som står inför stora utmaningar – sjunkande resultat i skolan, stort behov av utbildning för nyanlända, ökat vård och omsorgsbehov mm -kan komma att välja att avstå från att bidra till nödvändiga investeringar på dessa områden. Verksamheter som är attraktiva arbetsgivare, som för det möjligt för entreprenörer att förverkliga sina ideer och framförallt gör det möjligt för människor att välja mellan olika alternativ. Kostnader för några strumpor är ingenting jämfört med detta.

Såg igår att finansministern var upprörd över att Stockholms läns landsting har gjort en dålig upphandling och betalar 6000 kronor för strumpor. Det är mina skattepengar sa hon. Jag kan förstå att människor blir upprörda över detta. Men jag kan inte förstå att finansministern lägger sin tid på detta. Om hon nu värnar om skattebetalarnas pengar så borde hon se till att Reepaluutredningen omedelbart läggs ner. För något så destruktivt som det förslag som läckte från utredningen igår, får man faktiskt leta efter. Inte sedan löntagarfondsdebattens dagar har vi sett något liknande.

För det första är det ganska bisarrt att det läggs ner så mycket kraft och energi på företag som går bra. Borde inte problemet vara alla de skolor – framförallt kommunala – som går med underskott? Borde inte kvalitet vara en viktig faktor? För det tredje så är det helt unikt att ett västland, som omhuldar fri företagsamhet, över huvud taget diskuterar att förslag som innebär att politiker ska fatta beslut om vad som är ”normal” vinst och allt som är utöver detta är ”övervinst” och inte acceptabelt. Vem vågar bedriva näringsverksamhet med den typen av förutsättningar? Svenskt Näringslivs vd har kommenterat förslaget på ett utmärkt sätt.

Helena Bonnevie är vd och rektor på Akers Friskola i Åkersberga. Det är en personalägd grundskola där 250 elever går från förskoleklass till årskurs 9. Skolan har cirka 40 anställda. Hon har kommenterat detta förslag på vår hemsida och jag lägger in hennes belysande kommentar i sin helhet.

För Akers Friskola är förslaget förödmjukande och förvärrar en redan sned konkurrenssituation gentemot kommunala skolor när det gäller investerings- och expansionsmöjligheter.

– Förslaget är helt orimligt! Vi kommer aldrig att kunna investera och växa nu. Insatt egen tid, arbete utan lön, svett, tårar och kämpaglöd räknas uppenbarligen inte som insats, säger Helena Bonnevie.

– Vår skola är populär och vi har fyra köande till varje skolplats. Ska den lilla skolföretagaren pantsätta hus och egendom för att klara av att möta det söktrycket? Kommunala skolor nära oss investerar hundratals miljoner kronor i lokaler. Bara det faktum att de får tillgång till sådana summor är ju konkurrensbegränsande. De investeringarna tas heller inte med när den genomsnittliga lokalersättningen i skolpengen till oss räknas ut.

Helena Bonnevie är osäker på om politikerna verkligen förstår vad vinsten betyder för skolföretagare.

– Det behövs pengar för att kunna bygga eller renovera en skola. Får en liten friskola samma möjligheter till investeringskapital utanför skolpengen så kan det vara bra. I dagsläget måste vi spara ihop till nya stolar och bord genom att vara kostnadseffektiva inom skolpengens ram. Jag önskar att politiker förstår att det är den kostnadsmedvetenheten som är den föraktade vinsten. Jag blir själv mer upprörd över underskott och ovarsamhet i inköp som resulterar i att skattemedel inte vårdas, säger Helena Bonnevie.

– I vår friskola skapar vi stor kvalitet för den skolpeng vi får. Dessutom ligger risken helt och hållet på axlarna på den lilla skolföretagaren. Vad tänker Ilmar Reepalu om det? Finns det en riskreduktion med som motvikt till överskottsregleringen? 

Så Magdalena Andersson, det är mina skattepengar som jag är orolig för. De används nu på ett sätt som innebär att de branscher som nu hotas, som ju vill bidra till att hantera de stora utmaningar som Sverige står mitt uppe i; att vända de sjunkande resultaten i skolan, stort behov av utbildning för nyanlända, ökat vård och omsorgsbehov mm -kan komma att välja att avstå från att bidra till nödvändiga investeringar på dessa områden. Verksamheter som är attraktiva arbetsgivare, som för det möjligt för entreprenörer att förverkliga sina ideer och framförallt gör det möjligt för människor att välja mellan olika alternativ. Kostnader för några strumpor är ingenting jämfört med detta.

Helena, och många, många med henne, bedriver en kvalitativt bra och populär verksamhet. Aldrig tidigare har så många barn gått i fristående verksamheter som idag.  Så visa att du menar allvar med att värna skattebetalarnas pengar och se till att Reepalus ideer inte får omsättas i verkligheten. Det vore förödande för näringslivsklimatet. För vilken bransch kommer härnäst?

/

När frågan ställs om vilket är viktigast – att själv kunna välja skola eller att det införs ett förbud mot vinstutdelning för företag som bedriver verksamhet inom bl a skola så svara fler än 6 av 10 (63%) att kunna välja medan bara var fjärde (25%) svarar vinstudelningsförbud. Det är bara bland de rödgröna väljarna som vinstförbudet har majoritet

Friskolemotståndarna upprepar med en dåres envishet att svenska folket är emot vinster i välfärdsföretagen. Som man frågar får man svar brukar det heta och så är det onekligen. Livet handlar om att göra avväganden. Det slipper de oftast göra som svarar på opinionsundersökningar. Det innebär också att resultatet av desamma kan bli mycket motstridiga. Vinstfrågan ställs inte mot frågan om hur viktigt det är att kunna välja. Det är lätt att förstå att friskolemotståndarna inte vill se den typen av undersökningar. För då kan det ju visa sig att folket har ”fel uppfattning”. Att människor anser att valfriheten, rätten att själv kunna välja, är viktigare än vinstfrågan.  Statsministern, Reepalu och civilminister Shekarabi har byggt hela sin argumentation kring vinstfrågan på att de har allmänheten på sin sida. De framställer det som att det finns näst intill ett krav från allmänheten på att begränsa vinsten.

För det första kan man konstatera att svenskar över lag, oavsett vilken bransch det handlar om, inte är kända för att gilla att företag går med vinst. Men det är ett smart grepp från välfärdsföretagens motståndare att bara prata om välfärdsföretagens vinster. Då uppfattas det som att dessa branscher särskiljer sig från andra. För det andra så undviker motståndarna noggrant att tala om hur höga vinsterna är (eller rättare sagt hur låga de är) så att människor kan fortsätta att leva i tron att de är 400 gånger högre än vad som faktiskt är fallet.

David Ahlin, Ipsos,  har nyligen skrivet ett mycket intressant blogginlägg där han redogör för hur opinionen ser ut om frågor ställs mot varandra. När intervjuade ombeds att svara med egna ord på frågan vad som enligt vederbörande är viktigast för att skolan ska utvecklas på ett bra sätt i framtiden så handlar bara några få procent om vinster, vinstbegränsningar, problem med privatisering eller färre friskolor. Vid en spontan fråga kommer detta inte högt upp på allmänhetens agenda utan då handlar svaren om fler lärare, kompetenta lärare, ordning och reda, hjälp och stöd mm.

David Ahlin beskriver att ca 56 procent anser, vid en rak fråga om det är viktigt att det införs förbud mot vinstutdelning för friskolor, att det är ganska eller mycket viktigt att förbjuda vinstutdelning. På en anna fråga svarar hela 73 procent att det är mycket eller ganska viktigt att kunna välja skola.

När frågan ställs om vilket är viktigast – att själv kunna välja skola eller att det införs ett förbud mot vinstutdelning för företag som bedriver verksamhet inom bl a skola så svara fler än 6 av 10 (63%) att kunna välja medan bara var fjärde (25%) svarar vinstudelningsförbud. Det är bara bland de rödgröna väljarna som vinstförbudet har majoritet.

Således bör statsministern och övriga regeringen ta sig en ordentligt funderare. Vill socialdemokraterna och miljöpartisterna verkligen stöta sig med en majoritet av svenska folket i dessa frågor? För det inser ju var och en att villkoren för välfärdsföretagen inom vård, skola och omsorg hänger intimt samman med utbudet. Om det skulle införas vinstbegränsningar eller andra restriktioner för företagen inom dessa branscher så påverkar detta självklar mångfalden och därmed människors möjlighet att välja. Det skulle välkomnas av vänsterpartiet och vänsterfalangen inom (s), men knappast av majoriteten av svenska folket.

David Ahlin, och Ipsos undersökningar, visar att det inte är en given succe för (s) att ha vinstfrågan som en valfråga. Det ska bli intressant att se hur statsministern mfl kommer att driva detta högriskprojekt framöver. Det rimliga vore att lägga Reepalu-utredningens förslag i papperskorgen.

/

Trots att en övervägande majoritet av eleverna i årskurserna 6-9 i Roma kulturklass inte når upp till kunskapskraven i flera ämnen har skolan varken utrett de enskilda elevernas behov av särskilt stöd eller analyserat den bristande måluppfyllelsen på generell nivå inom ramen för ett systematiskt kvalitetsarbete. Därmed har det inte heller vidtagits några utvecklingsåtgärder för att se till att undervisningen leder till att eleverna når kunskapskraven, något en hög andel av eleverna inte gjort i flera ämnen under hela fem terminer.

Igår kom Skolinspektionen med beslut efter tillsyn i Hammarbyskolan. Friskolornas belackare är snabbt uta när det kan finnas något att anmärka på när det gäller friskolor. Här handlar det om landets största skolhuvudman, Stockholm stad, och vi ser nu fram emot Katalys mfl kommentarer med anledning av Skolinspektionens vitesförelägganden.

Kritiken är inte nådig:

Skolinspektionens har vid tillsynen av Hammarbyskolan identifierat flera allvarliga brister avseende den del av Hammarbyskolans verksamhet som bedrivs i Roma Kulturklass. Trots att en övervägande majoritet av eleverna i årskurserna 6-9 i Roma kulturklass inte når upp till kunskapskraven i flera ämnen har skolan varken utrett de enskilda elevernas behov av särskilt stöd eller analyserat den bristande måluppfyllelsen på generell nivå inom ramen för ett systematiskt kvalitetsarbete. Därmed har det inte heller vidtagits några utvecklingsåtgärder för att se till att undervisningen leder till att eleverna når kunskapskraven, något en hög andel av eleverna inte gjort i flera ämnen under hela fem terminer. Rektorn och huvudmannen kan inte heller uppge några insatser för att komma till rätta med elevernas höga frånvaro i Roma Kulturklass, något som de båda uppfattar som det största hindret för elevernas måluppfyllelse. Rektorn har vid Skolinspektionens tillsyn inte heller kännedom om att lärarna i Roma kulturklass har bristande kunskap om de regler som gäller vid betygsättning och att undervisningen inte bedrivs i den omfattning och med det innehåll som framgår av de nationella styrdokumenten.

De fortsätter:

Skolinspektionen bedömer att samtliga av de påtalade bristerna i Hammarby-skolan, framför allt i den del av verksamheten som bedrivs i Roma Kulturklass, utgör allvarliga hinder för elevernas möjlighet att nå utbildningens mål. Bristerna har dessutom i de flesta fall förelegat under en längre tid, utan att åtgärder vidtagits för att komma till rätta med bristerna. Skolinspektionen anser därför att det föreligger skäl att förena föreläggandena med vite.

Skolinspektionens rapport är skrämmande läsning. Bristen på uppföljning i kommunala skolor är något som Skolinspektionen också påpekat i andra sammanhang. Och där den också konstaterat att friskolehuvudmän är ett föredöme. Det är mycket viktig att det sker en granskning på lika villkor av skolor, oavsett huvudman. Drygt 8 av 10 elever gå i kommunala skolor, trots detta är Skolinspektionens tillsyn mer fokuserad på fristående skolor än kommunala. Behöver jag påpeka att det mot bakgrund av detta är absolut avgörande för att vända resultaten i skolan, att det ställs lika höga krav på de kommunala skolorna som på de fristående.

Kommer Suhonen mfl att kräva att Stockholm stad ska sluta bedriva skolverksamhet när de nu fått vitesförelägganden?

Det behövs en tydlig politisk vilja att ta bort praktiska och ekonomiska trösklar för dem som vill bli lärare. Lärarbristen är här och nu. Gör det enklare för akademiker att arbeta i skolan samtidigt som de kompletterar med pedagogisk utbildning och satsa på att rekrytera lärare från andra EU-länder.

Dagens blogginlägg blir min artikel i Dagens Samhälle idag. Det krävs här och nu ideer för att komma till rätta med lärarbristen. Flera platser på lärarutbildningen löser inte problemet nu.