Det som var för 20 år sedan säger inget om hur det är om 30 år

Läser med stigande förvåning Linnea Lindquists krönika ”Mina elever straffas trippelt i vårt världsunika skolsystem”  i Altinget den 15 april. Vi vet alla att höga förväntningar på elever, oavsett bakgrund, är viktigt för elevernas framgång i skolan. Men här döms de på förhand pga skolsystemet, av deras egen biträdande rektor.

Husbygårdsskolans biträdande rektor för F-3 , en av Stockholm stads skolor på Järvafältet, tar i sin krönika en forskningsrapport som fått uppmärksamhet i media, som jämför den presumerade livslönen för elever som gick i fristående gymnasieskolor och kommunala gymnasieskolor under perioden 1995-2008, som intäkt för att forskaren Petter Bergs historiska granskning ska gälla för alla elever som går i fristående gymnasieskolor som är AB, för all framtid. Och som grund för påståendet hänvisar hon till att forskaren har baserat sin presumtion om kommande livslöner på hur lärarsammansättningen (andelen behöriga lärare) i de granskade stockholmsgymnasieskolorna såg ut för nästan 20 år sedan. Vi känner igen argumentet, vinstdrivande skolor anställer obehöriga lärare för att de är billigare. Budskapet i krönikan är inte seriöst av flera skäl.

För det första har mycket förändrats sedan 2008. 2011 infördes lärarlegitimationen, vilket har preciserat lärarnas behörighet. Dessvärre kvarstår att vi har lärarbrist i Sverige. Men skillnaden mellan kommunala och fristående skolor när det gäller andel behöriga lärare, har minskat betydligt under dessa 18 år. Skolverkets statistik för 2025/26 visar att skillnaden idag uppgår till tre procentenheter, andelen är 80 procent i fristående gymnasieskolor och 83 i kommunala gymnasieskolor. Att jämföra med 31 procentenheters skillnad under den tid som forskaren studerat.

För det andra är det minst sagt anmärkningsvärt att påstå att hennes elever riskerar ”att straffas” i framtiden genom att de kommer att få en lägre livslön om de går i en friskola. Som om det är förutbestämt pga valet av en friskola. Påståendet, där eleverna dessutom framställs som offer i ett valfrihetssystem, visar vilka bisarra anklagelser som framförs i friskoledebatten från de som vill ta bort individers möjlighet att välja skola. Ingen kan veta vad de lågstadieelever som går på Husbygårdsskolans lågstadium idag kommer att ha för livslön under sitt yrkesverksamma liv. Vi vet inte ens vad det kommer att finnas för urval av gymnasieprogram när dessa elever ska välja.

För det tredje återkommer det väl kända påståendet att skolvalet har ökat skolsegregationen. Det är väl belagt att det främsta skälet till skolsegregationen är boendesegregationen i kombination med den närhetsprincip som många kommuner använder sig av. Skolvalet har inneburit att elever får en möjlighet att minska effekterna av boendesegregationen i och med att de kan välja en annan skola än den i närområdet. En mycket intressant forskningsstudie, som det tyvärr sällan hänvisas till i debatten, visar att den etniska segregationen skulle ha blivit något högre om samtliga elever hade varit tvungna att gå i de lokala kommunala skolorna. Skolvalet – eller för att använda begreppet marknadsskolan – har gett individer makten att välja en annan skola än den närmsta.

Till sist. Friskolorna har bidragit till att höja svensk skolas resultat. Det visar analyser av de svenska resultaten i Pisa-proven. Elever i friskolor presterar i genomsnitt bättre. Skillnaden i Pisa 2022 mellan friskoleelever och elever i kommunala skolor är betydande. Den motsvarar inlärningen som sker under ett läsår. Jämförelsen gäller elever med motsvarande bakgrund. Detta gäller för både vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor. Argumentationen borde då snarare handla om att eleverna från tuffare hemförhållanden måste får större möjligheter att välja en skola som passar dem, snarare än att begränsa skolvalet genom att minska mångfalden av skolor. Och även givetvis att de skolor som inte är lika duktiga måste lära sig av de skolor som levererar goda kunskapsresultat.

För visst finns det brister i svensk skola när det gäller kunskapsnivå, studiero och förmågan att anpassa undervisningen till hur eleverna faktiskt lär sig. Det visar inte minst Skolinspektionens granskningar som kritiserar många kommunala skolhuvudmän inom dessa områden. Trots allt går ca 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor. Det är i grundskolan som grunden måste läggas för fortsatta studier och i förlängningen förutsättningen för nivån på livslönen. Det är sorgligt att det som verkligen borde diskuteras och åtgärdas – hur vi kan mäta och jämföra kvalitet mellan skolorna så att alla kan göra ett väl informerat skolval – helt lyser med sin frånvaro i och med den fixering som råder vid friskolor, deras verksamhetsform och ägare. Det straffar verkligen elever, och särskilt de som inte har välinformerade föräldrar. Och det är faktiskt ganska enkelt – om bara viljan finns – att se till att alla får bra information så att de kan göra ett välinformerat val.

/

Skolpengen har skapat makt för individer att välja bort kommunala skolor

Nedan återger jag min krönika i Tidningen Näringslivet, i vilken jag konstaterar att valfriheten sträcker sig över kommungränserna./

Läser den intressanta rapport som Svenskt Näringsliv nyligen presenterat. Den tydliggör vilka kommuner och regioner som har högt respektive lågt valfrihetsindex. Att ha möjlighet att välja vård, omsorg och skola är viktigt för människor. Detta är en valfrihet som borde vara en självklar prioritet att genomföra för alla politiker som säger sig vilja företräda allmänheten och värna om välfärden.

Eftersom valfriheten ger makten till individen att själv välja det som passar hen och hens familj bäst så innebär den också att makten minskar för politikerna. Där har vi en hake. Inte att förglömma ger valfriheten också makten att välja bort det man inte vill ha. Därför ger det valfrihetsindex som nu tagits fram en tydlig bild av hur beredda kommunpolitikerna är att överlämna denna makt till sina kommuninvånare.

”Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor.”

På skolans område är det många kommuner som placerar barnen i förskolor respektive skolor baserat på barnets bostadsadress. Det är inte alls givet att den förskola eller skola som ligger närmast är den som passar bäst. Tack vare friskolereformen har människor möjlighet att ta med sig sin skolpeng och välja en annan skola. Svenskt Näringslivs Näringslivsindex visar att det är 104 kommuner som saknar fristående grundskolor. Det är ett dåligt betyg till dessa kommuner, vilka framgår av rapporten. Men det som är intressant när det gäller friskolereformen är att den inte bara har gett makten till individen att välja grundskola, kommunal eller fristående i den egna kommunen.

Valfriheten sträcker sig över kommungränserna. Därför är det intressant att titta på om det, i de 104 kommuner som saknar friskola, bor elever som har valt att gå i en friskola i en annan kommun. Vi vet att många friskoleelever är beredda att pendla för att få plats i ”rätt skola”. Internationella Engelska skolan har 46 skolor och de har elever från 177 kommuner.

”Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.”

Skolverket har statistik som de benämner pendling mellan hem och skola. När jag tittar på hur det såg ut 2024 i dessa 104 kommuner visar sig ett intressant resultat. I 87 av de 104 kommunerna är det elever som valt bort de kommunala skolorna och valt en friskola som är lokaliserad i en annan kommun. Skolpengen har skapat makt och möjligheter för individer att välja bort kommunala skolor. Även om kommunpolitiker gör allt för att förhindra en friskoleetablering i den egna kommunen så kan familjer välja en friskola i en annan kommun.

Några exempel; i Timrå pendlar 100 elever till friskolor i andra kommuner, i Krokom 70, i Hallsberg 100, i Bjuv 150, i Burlöv 330 och i Lekeberg 100 elever. Statistiken visar att det handlar om mellan 5-330 år 2024. Det är lätt att inse att kommunpolitiker tycker att valfrihet ”ställer till deras planering”.

Men jag tror att en bättre inställning skulle vara att anta t ex Nackas förhållningssätt; Vi är till för invånarna och de har olika preferenser, därför måste det finnas en mångfald. Vår uppgift som kommun är att se till att kommuninvånarna får ett bra objektivt beslutsunderlag för sitt obligatoriska skolval. De måste kunna jämföra och komma fram till vilken skola som passar individen bäst. Enligt mig ett utmärkt förhållningssätt som Nacka dessvärre är ganska ensamma om. Men då har den kommunens invånare förhoppningsvis möjligheten att hitta en friskola som passar, på andra sidan kommungränsen.