År: 2020

Detta är rubriken på den rapport som vi presenterar idag. Jag skriver om den i Dagens Samhälle idag. Svensk skola har en utmaning i att så många elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. 80 procent av alla elever i åk nio går i kommunala skolor. 9 av 10 elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet kommer från kommunala skolor. Men det är egentligen inte det som är poängen med vår rapport. Poängen är att vi vill skapa förutsättningar för att skolor och skolhuvudmän ska lära av varandra. Den svenska debatten är näst intill fixerad vid huvudmannaskapet och skolvalet. Friskolorna framställs som skulden till i princip allt i dagens skola. Den debatten verkar vara viktigare att hålla liv i för många än att faktiskt diskutera vad de som är framgångsrika gör. Som jag skrev om i förra veckan i SvD, Skolinspektionen konstaterar att det är ca 7 procent av de skolor som de granskade under 2019 som de menar har hög kvalitet. Hur jobbar dessa skolor? Hur ser de till att inte eleverna som lämnar grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet?

Gustav Blix, som skrivit rapporten och som jag intervjuar här, tar i densamma upp exempel på hur skolhuvudmän år ut och år in har ”tillåtit” att flera av deras skolor har underpresterat. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att det finns skolhuvudmän som trots att vi har haft krav på ett systematiskt kvalitetsarbete i skolan i decennier fortfarande inte jobbar på ett sådant sätt? Jag tar upp exemplet Göteborg i debattartikeln, Malmö har liknande problem som Göteborg. Och detta har pågått i många år.

Göteborg har ett nytt politiskt styre efter valet och de har en mycket tydlig målinriktning. Det ska bli intressant att följa vad som händer nu när denna en av landets största skolhuvudmän har satt ner foten och klart deklarerat att utvecklingen måste vända. Alla skolor ska bli bra skolor och huvudmannen vill ha koll på hur det går genom ett systematiskt kvalitetsarbete och årliga återrapporteringar. Det finns dessutom ett uttalat intresse för att samverka med andra skolhuvudmän för att utbyta erfarenheter. Nacka kommun jobbar så sedan länge.

Blix har tittat på kvalitetsrapporter utifrån Peter Fredrikssons fyra principer. Skolverkets generaldirektör menar att detta är grunderna till framgång:
1. Ha koll på elevers lärande
2. Säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner
3. Fokusera på skolans kunskapsuppdrag
4. Ha höga förväntningar på både elever och lärare.

Detta är inga konstigheter- detta framfördes av skolforskaren Lennart Grosin redan för 30 år sedan i Expressens artikelserie ”den orättvisa svenska skolan”.  Jag påminner om det in denna artikel. Trots detta vet vi att det finns skolhuvudmän som inte jobbar utifrån dessa principer och vi vet också att det slår hårdast mot de elever som har det tuffast.

Klart är dock att allt fler föräldrar inser att detta är viktigt och vår förhoppning är att rapporten ska leda till samtal runt om i landet mellan skolhuvudmän. Vi är övertygade om att det finns mycket att lära av varandra och att det kan bidra till att fler och fler elever faktiskt blir behöriga till gymnasiet. För med den förändring av elevsammansättningen som skett under de senaste 10 åren, med allt fler elever med utländsk bakgrund och allt fler elever med särskilda behov, så kan inget vara viktigare än att lära av de bästa och att leva efter de fyra punkterna. Klarar vi inte detta så kommer vårt land att tvingas hantera gigantiska utanförskapsproblem. Ytterst är detta ett ansvar som varje huvudman har – oavsett om det är en kommunal eller fristående huvudman. /

 

 

 

I förra veckan kom en mycket intressant sammanställning av forskaren Gabriel H Sahlgren. Han har på uppdrag av Timbro gjort en sammanställning av den forskning som finns kring skolvalet och relaterat denna till de påståenden som görs i den offentliga debatten, och för den delen även i offentliga utredningar om svensk skola och skolvalssystemet. Tack för detta bidrag till debatten Timbro. Det sägs ju ofta i den offentliga debatten att beslut ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Hur ser det då ut när det gäller påståenden om friskolorna, segregationen och skolvalets effekter? Heller Sahlgren sammanfattar det på följande sätt:

Den empiriska forskningen kan sammanfattas enligt följande:

• Skolvalet och friskolorna har haft ganska små men positiva effekter på kunskaperna och effektiviteten i grundskolan, som inte kan förklaras av betygsinflation. Dessa effekter har ökat över tid och blev tydliga först några år in på 2000-talet. Friskolornas bidrag kan framför allt härledas till deras konkurrenseffekter på kommunala skolor. Effekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor är ungefär lika stora.
• På gymnasiet höjer friskolorna elevers slutbetyg, sannolikheten att de tar examen efter tre år samt deras resultat på nationella prov i engelska och svenska. Likaså ökar friskolorna sannolikheten att eleverna läser vidare på universitetet året efter att de gått ut gymnasiet och att de tar minst 15 ECTS-poäng under det året. Det går inte att utesluta att effekterna beror på betygsinflation, men de positiva effekterna på högskolan tyder på att så inte är fallet.
• Det finns dock samtidigt tecken på att elever i fristående gymnasieskolor presterar något sämre på externt rättade prov än elever i kommunala gymnasieskolor – oavsett driftsform – men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband. Forskningen tyder hursomhelst inte på att systemeffekterna har varit negativa i denna bemärkelse.
• Likvärdigheten har inte påverkats nämnvärt av skolvalet och friskolorna.
• Det finns tecken på att skolvalet och friskolorna har ökat skolsegregationen, men det är oklart om detta reflekterar ett orsakssamband då forskning tyder på att större möjligheter till skolval minskar bostadssegregationens effekter på skolsegregationen. Sorteringen efter elevers förutsättningar är starkast bland icke-vinstdrivande friskolor.
• Stödet för att friskolor och skolvalet ökar betygsinflationen på systemnivå över tid är svagt – och om det finns en effekt är den liten.
• Friskolor är mer generösa i rättningen av nationella prov än kommunala skolor i årskurs 9 och på gymnasiet (men inte i årkurs 3 och 5). Om något är icke-vinstdrivande friskolor mer generösa i rättningen än vinstdrivande friskolor.
• Forskningen finner samtidigt att kommunala skolor som omgärdas av friskolor är mer restriktiva i rättningen av nationella prov än kommunala skolor som inte gör det. Systemeffekten av friskolorna på betygsinflationen är därför noll. Totalt sett tyder resultaten på att skillnaderna i rättningen mellan fristående och kommunala skolor beror på en omfördelning av elever snarare än en kausal effekt av huvudmannaskap.

Med andra ord finns det inte mycket som tyder på att skolmarknaden har varit den katastrof som vissa borgerliga debattörer och politiker nu påstår – framförallt inte vinstintresset, som är skolmarknadens mest kritiserade element inom borgerligheten. Att kritiken mot marknadskrafterna växer i borgerliga led i dagens läge är speciellt märkligt då Sveriges kunskapsresultat i OECD:s PISA-undersökning har ökat markant sedan 2012. Det tidigare fallet har faktiskt helt raderats ut bland elever med åtminstone en förälder född i Sverige. Detta samtidigt som marknadskrafterna har vuxit sig starkare än någonsin.

Så långt Heller Sahlgren. Han understryker också vikten av att ha bättre kunskapskontroller, bra information som underlag för skolvalet och en vassare Skolinspektion. Förhoppningsvis läser många denna intressanta rapport. Förhoppningsvis kan denna tydlighet i brist på bevis i forskningen kring det som påstås i debatten vrida fokus mot det som är de verkliga problemen. Det faktum att vi har för många skolor i Sverige som presterar dåligt. Det faktum att vi har tvingats införa en läsa,- räkna- och skriva garanti för lågstadieelever borde räcka för att människor ska inse att det inte är friskolorna och skolvalsystemet som är problemet i Sverige. Trots allt så är det 85 procent av alla grundskoleelever som går i kommunala skolor.

Men den ideologiska ivern för att motarbeta ett system som innebär att människor kan välja skola tycks fördunkla helhetsperspektivet. Det är djupt beklagligt. För medan fokus läggs på fel saker i debatten så går mängder med i elever i skolor som är mycket sämre än vad de skulle kunna vara. Det är hög tid att se skolans verkliga utmaningar. Heller Sahlgrens rapport visar på hur verkligheten ser ut.

Så läs den!

Dagens Nyheter presenterar idag en intressant undersökning där de har satt rubriken ”Fyra av tio vill slopa kötid till skolor”. En rubrik som de förmodligen satt för att de vill vara relevanta i en fråga som de tror vara politiskt het. Men det som är verkligt intressant i undersökningen är att det inte alls finns något stöd bland de egna väljarna för det som Anna Ekström vill genomföra, kvoter och lottning. Det är fler bland (s)-väljarna (10%) som anser att kö ska vara grund för skolplacering än kvot  (2%) och lottning (1%). De enda partisympatisörer som uttrycker någon support för de senare skolplaceringsmodellerna är mp och v sympatisörer.

Det som är lika intressant i undersökningen är att geografisk närhet har starkast stöd som urval för skolplacering hos allmänheten, och faktiskt starkast stöd även bland s och v väljare. Detta är intressant mot bakgrund av den omfattande diskussion som finns om boendesegregationens genomslag för elevsammansättningen i skolan – om man inte aktivt väljer en annan skola. Att skolvalet har starkt stöd visas också i undersökningen, bara var femte anser att det är oviktigt. Vi vet också att om frågan ställs till enbart de som har barn i förskole- eller skolåldern så är stödet för att välja skola betydligt starkare än hos allmänheten i stort.

DN/Ipsos visar att det är 38 procent som anser att kö-tid kan avskaffas som urval till skolplacering. En intressant siffra i sig men det andra resultatet är faktiskt den stora nyheten. Det ska bli intressant att se hur frågan utvecklas framöver. Den sk Likvärdighetsutredningen vill ju ställa krav på allsidig social sammansättning för skolor oavsett huvudman och den vill också införa kvoter och lottning som urvalskriterier för skolplacering och ta bort möjligheten till kö. Ska man tro resultaten i denna DN/Ipsos-undersökning så finns det en stort gap mellan allmänhetens uppfattning i dessa frågor och den politiska ambition som framförallt regeringspartierna uppvisar i dessa frågor.

Vi lär få höra mer om dessa frågor framöver…..

I tisdags hade tre s-politiker en debattartikel i SvD där de gav sitt stöd till Åstrands utredningsförslag en likvärdigare skola. Lite intressant att de gör det eftersom förslaget ju innebär att regionala skolmyndigheter ska etableras som bl a kommer att frånta kommunerna ansvaret för skolplaceringen och kan överpröva kommunernas förslag till urvalskriterier för skolplaceringen. SKR har – bl a mot bakgrund av detta – skrivit ett särskilt yttrande till utredarens förslag. Här kommer min replik som SvD inte hade plats för

Vad har ni gjort själva?

 De socialdemokratiska företrädarna för de tre storstäderna ger sitt stöd Likvärdighetsutredningen som Björn Åstrand nyligen presenterat och hävdar att likvärdigheten hotas om inte det blir mer politisk styrning och mindre valfrihet. Friskolereformen och skolvalet utpekas som ansvarig för den svenska skolans problem.

Det är förstås en bekväm hållning och ett smidigt sätt att rikta blickarna åt något annat håll än där 85 procent av grundskoleelever går: i den kommunala skolan. För låt oss vara tydliga med att ni är ansvariga för eller har varit ansvariga för de tre största skolhuvudmännen i Sverige. I Malmö och Göteborgs fall i decennier. Tycker ni själva att ni har lyckats?  Eller beror ert stöd för utredningen på att ni erkänner att staten måste ta ett större ansvar för att ni misslyckats som skolhuvudmän?

Tittar man på Skolinspektionen granskningar har exempelvis Göteborg 34 vitesförelägganden på grund av brister åren 2011 till 2018. Samtidigt hade de tre största friskoleaktörerna, som ni gärna kritiserar, sammanlagt haft ett enda föreläggande. Ett föreläggande som dessutom åtgärdades innan något vite behövde betalas.

Inte med ett ord nämner ni heller flera av de stora förändringarna av skolan de senaste 30 åren. Reformer och förändringar som ju dessutom ofta råkar ha en S-stämpel på sig. Nedgraderingen av kunskapsfokus och studiero, dålig löneutveckling, bristande ledarskap och en förändrad syn på lärarens roll samtidigt med en dramatisk ökning av antalet elever med utländsk bakgrund. Förändringar som samtidigt givit effekten att betygssvagare och för få studenter söker sig till läraryrket än tidigare. Jag tror såväl forskare såväl som föräldrar och lärare håller med om att detta är förändringar som bör nämnas om vi nu ska diskutera skolans förändringar sedan början av 1990-talet.

I det system som finns idag, och som ni vill förändra, kan den som växer upp i det allra mest utsatta bostadsområdet själv påverka sin skolgång och välja bort den ofta usla närmsta kommunala skolan. Hur det kan anses vara ett hot mot segregationen kan jag inte förstå.  Med er vilja att styra och placera var elever hamnar kommer ”elevsammansättningen” i första hand i stället för kunskapsmålen.

Det är också ett uppfinningsrikt sätt att använda begreppet tillit ni presenterar. Tillit ska uppstå genom att elever och föräldrar ska få minskad makt över sin situation, nu när du inte kan välja bort din skola måste du lita på den. Det kan helt enkelt inte vara så att den som inte levererar en bra skola har och även fortsatt borde ha en anledning att oroa sig över sina föräldrar och elevers tillit?

Ni delar samma problematiska syn på skolan som Likvärdighetsutredningen gör. Det är genom social ingenjörskonst med rätt elevblandning i skolan som ni hoppas på någon mirakelkur. Men det är endast genom fokus på kunskaper, studiero och ett långsiktigt genomtänkt ledarskap, oavsett huvudman och driftform, vi får fler bra skolor och färre dåliga.

Det är hög tid att lära av de framgångsrika skolorna i stället för att ropa på organisatoriska förändringar. Det som ni kallar marknadiseringen är inte problemet. Problemet är att många av de skolor som ni bär ansvaret för är för dåliga och bidrar till att för många elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. En enorm kostnad för individen och samhället.

 

Ulla Hamilton

Friskolornas riksförbund

 

 

Jag vill påminna om den debattartikel som jag hade i Expressen i januari iår. Människor glömmer fort  såväl det som hände i januari iår som hur det var på 1980-talet i svensk skola – innan kommunaliseringen av skolan och innan friskolereformen.

Mot bakgrund av dagens debatt så vill jag hävda att det inte krävs några nya myndigheter för att minska andelen elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet, inte ens en regionalisering av Skolverket. Det finns duktiga skolor i Sverige som kan visa vägen. Det gäller oavsett huvudman. Mycket av deras framgång ligger i att de har fokus på det som händer i klassrummet, de har ett tydligt ledarskap, systematiskt kvalitetsarbete och höga förväntningar på alla elever och medarbetare.  Svensk skolas utmaning ligger i att lyfta de skolor som underpresterar. Allt fokus borde läggas på det. Ska vi öka kunskapsresultaten i skolan så måste vi se skolans verkliga utmaningar, och lära av de som är framgångsrika.

Här kommer artikeln från januari 2020.

 

Att sänka friskolorna är en återvändsgränd

Publicerad 30 jan 2020 kl 06.15

Vad gav huvudbry för 30 år sedan? Jo, betygsinflation, stökiga skolor och inte minst att skolan misslyckas med att kompensera för elevers hemmaförhållanden, skriver Ulla Hamilton.

Den som läser Expressens artikelserie ”Den orättvisa svenska skolan” från 1990 förstår att skolans problem fanns även före friskolereformen. Det är som om tiden stått still. 

Att försämra för friskolorna är ingen lösning, skriver Ulla Hamilton, Friskolornas riksförbund.

DEBATT. Ibland är det nedslående men nyttigt att titta tillbaka i tiden för att förstå samtiden. Jag vill rekommendera alla skolintresserade att läsa Expressens artikelserie den 10-12 september 1990, ”den orättvisa svenska skolan”. Innan kommunaliseringen. Innan friskolereformen. Alla som i dag tror att ett förstatligande av skolan löser skolans problem borde läsa dessa. Vi människor glömmer fort.

Vad gav huvudbry för 30 år sedan? Jo, betygsinflation, stökiga skolor och inte minst att skolan misslyckas med det kompensatoriska uppdraget, att kompensera för elevers hemmaförhållanden. Det är som tiden stått still. Tittar man på forskningen så har den absurt nog också det, i alla fall på detta område. Individens förväntade skolresultat beroende på familjebakgrund har legat i princip still under många år enligt såväl IFAU som Skolverket.

Då sågs staten som problemet

En stor skillnad finns dock. Då kunde den orättvisa skolan inte enkelt viftas bort av den socialdemokratiska skolministern genom att hänvisa till friskolor eller det fria skolvalet. Då hette denne Göran Persson och det fanns knappt några friskolor, den statliga styrningen ansågs i stället vara problemet.

Det är anmärkningsvärt att skolan, trots tydliga politiska målsättningar decennier tillbaka, alltjämt misslyckas med det kompensatoriska uppdraget. Redan för 30 år sedan kunde forskningen berätta om vad som är framgångsfaktorer. I Expressens artikelserie intervjuas Lennart Grosin, skolforskare, om vikten av ordning och reda, höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund.

”Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunnande bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare. I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet… Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.”

Detta var 30 år sedan – och uttalandet är lika giltigt i dag. Tyvärr fick han inget större gehör från ledande politiker.

Friskolor förmedlar kunskaper

Det är hög tid att fokusera på framgångsfaktorer. Det finns skäl till varför vissa skolor trots liknande förutsättningar får mycket olika resultat. Skäl som också förklarar varför många väljer friskolor. Det är skolor som fokuserar på att förmedla kunskaper till elever, oavsett bakgrund. Att oavsett huvudmannaskap, arbeta med ledarskap och organisation och med de individer som behöver extra kompensatoriskt stöd.

Människor är olika och behöver olika stöd. Men alla, oavsett bakgrund, behöver känna att det finns höga förväntningar. Det bygger framgång. I dag fokuseras regeringens retorik och politik på vem som går med vem i vilken skola och vilken skola som ska få ta del av vilket resurstillskott. Nu som då kommer frågor om vad som faktiskt händer i klassrummet, om individens behov och om ledarskap och organisation i bakgrunden.

Både diagnos och behandling saknas

Just för tillfället exemplifieras detta av de ”likvärdighetsmiljarder” som varje år rullas ut till skolor baserat på elevernas bakgrund. Pengar som inte på något sätt kopplas till några övriga åtgärder, eller till något för individen fastställt behov. Både diagnos och behandlingsmetoder saknas, men pengar ska allt jämt ut.

Det fokus som nu finns på hur skolvalet ska styras så att elevblandningen blir ”rätt” och på att försämra villkoren för friskolor är en återvändsgränd. En rättvis och likvärdig skola handlar om att ha fokus på kunskapsmålet. Det gällde för 30 år sedan och det gäller alltjämt i dag.

 

Av Ulla Hamilton

Vd, Friskolornas riksförbund

 

 

 

Välfärdsforskaren Andreas Bergh hävdade i en krönika i DN att De liberala reformerna var noga genomtänkta – förutom skolpengen. Ett påstående som ju är värt att kolla upp så jag ställde några frågor till förbundets ordförande Lars Leijonborg, som ju var gruppledare för folkpartiet i riksdagen vid denna tid och således hade utmärkt insyn i regeringens arbete.

Har Andreas Bergh rätt i sitt påstående att det saknades underlag för beslutet om skolpengreformen?

Nej, jag tycker vi hade en hel del underlag. Internationellt fanns det mycket skrivet om ”vouchers” som en väg att stärka konsumentinflytandet i offentlig sektor. Det pågick en intensiv akademisk diskussion, ofta under det paraply som kallades public choice-skolan, om hur problemen i den offentliga sektorn borde hanteras. I Sverige hade de här frågorna varit stora i flera år. Den så kallade Pysslingen-debatten gällde rätten att starta och välja fristående förskola. Det var verkligen inte bara fotvård i Nacka, som Bergh nämner. Har man rätt att välja en fristående verksamhet och den i sin tur har rätt till liknande ekonomiska villkor som kommunala alternativ, då har man ju i praktiken en ”peng”, även om inte det ordet använts. I mitt parti, Folkpartiet, hade vi ett rätt omfattande internt arbete för att fördjupa oss i dessa frågor. Jag gjorde bland annat studieresor till USA och Danmark för att studera skolvalsmodeller. Jag tror att Moderaterna också hade arbetat en hel del med frågan. Det bidrog till att Beatrice Ask stod på fast mark när hon ledde arbetet med reformen. Men det är sant att vi inte tillsatte någon ”SOU”.

Visst har det skett förändringar/justeringar av reformen under de knappt 27 år som den har funnits?

Det är ett mycket relevant perspektiv. Vi lever i en reformistisk demokrati. Om något blev fel 1993 har vi, som du påpekar, haft 27 år på oss att rätta till det. Och det har ju skett. Det finns en del intressant i Berghs artikel och dit hör att han påpekar hur enormt mycket i omgivningen som påverkat förutsättningarna för skolvalreformen: kommunaliseringen, ett nytt betygssystem, den ökade invandringen, internet etcetera. Därför har det behövt ske en del anpassningar till en ny verklighet. Jag vill ju särskilt framhålla Friskoleutredningen, som jag ledde. Den hade det uttalade syftet att justera sådant som inte blev perfekt från början. Vi hade en rad förslag om till exempel tuffare tillsyn, ägarprövning, meddelarskydd för anställda och ett nationellt informationssystem för att underlätta familjernas skolval. Det sistnämnda har ännu inte förverkligats.

Hur tror du det kommer sig att påståendet att reformen hastades fram ständigt återkommer?

Det är ett inslag i det krypskytte mot friskolorna som pågår hela tiden. Det är trist. De första orden i överenskommelsen mellan sex partier i Friskoleutredningen löd: ”Friskolor har kommit för att stanna”. Tyvärr har två partier som ingick överenskommelsen glömt bort det.

/

Det händer mycket runt om i landets skolor som jag tror många beslutsfattare inte är medvetna om. Jag har förmånen att vara med i juryn för Guldtrappan, en kvalitetsutmärkelse för skolhuvudmän som jobbar systematiskt med digitalisering i skolan. Det handlar om allt från förskola till vuxenutbildning. Under två dagar har jag nu lyssnat till otroligt intressanta beskrivningar av hur skolhuvudmän jobbar med riktigt spännande verksamhetsutveckling med hjälp av de digitala hjälpmedel som finns att tillgå idag.

Med förslagen i utredningen ”En mer likvärdig skola” i färskt minne så slås jag av att det som dessa skolhuvudmän berättar är ett helt annat perspektiv på svensk skola. De beskriver hur de med hjälp av tekniken snabbt kan fånga upp hur elever ligger till kunskapsmässigt, hur användningen av digitala hjälpmedel ökar engagemanget hos elever som tidigare varit svåra att få med på lektionerna, hur lärare och andra medarbetare med liv och lust tar sig an uppdraget att utveckla såväl undervisningen som uppföljningen, hur mobiler används som verktyg i undervisningen och vilken betydelse som ledarskapet i skolan har för denna utveckling. Perspektiv från vilka möjligheter som finns – utan stora omorganisationer – idag, men som faktisk lyser med sin frånvaro i denna utredning.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns gott om kunskap om hur man ska jobba för att se till att fler elever klara grundskolan och får behörighet till gymnasiet, och för att fler gymnasieelever ska lämna gymnasiet på avsedd tid med goda kunskaper, väl rustade för vuxenlivet. Jag hoppas att fler tar del av alla de utmärkta exempel som finns tack vare Guldtrappan när årets ”vinnare” offentliggörs. Det är beklagligt att inte digitaliseringens möjligheter har tagits tillvara i en utredning där tekniken faktiskt skulle bidra konkret till att öka kvaliteten i alla skolor.

 

 

Utredningen ”En mer likvärdig skola” kom nyligen med förslag som enligt utredaren ska minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till grundskolan. Det ska ske genom att bl a förbjuda friskolor att ha kö, införa lottning och kvoter och lottning för att alla skolor ska ha en  allsidig social sammansättning och genom att alla ska välja skola. Det senare är bra. Utredningen menar att familjebakgrunden har fått ökad betydelse för hur det går för eleverna i skolan.

Fokus i utredningens förslag är ett förändrat statligt resursfördelningssystem till skolhuvudmännen, krav på att alla skolor ska ha en allsidig social sammansättning, en omfattande myndighetsomorganisation där regionala skolmyndigheter bl a ska ta ansvar för skolvalet, godkänna skolhuvudmännens kriterier för urval för skolplacering och kommunerna ska få möjlighet att sänka skolpengen till friskoleelever. Konkreta förslag på hur man ska se till att kvaliteten och därmed också kunskapsresultaten ökar i de skolor som har låg kvalitet, och som ju är en anledning till att skolan brister i likvärdighet, saknas dock. Detta trots att det är väl känt vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Det handlar om vikten av gott ledarskap, systematiskt kvalitetsarbete, höga förväntningar på alla elever och på alla medarbetare samt ett väl utvecklat lagarbete/kollegialt samarbete på skolan.

IFAU, vid Uppsala universitet, kom nyligen med en rapport som ger en lite annan bild. De menar att de ökade resultatskillnaderna mellan landets skolor beror på förändrad elevsammansättning. Analysen baseras på forskning som går 30 år tillbaka i tiden, dvs före friskolereformens genomförande. Intressant i IFAUs rapport är också att de konstaterar att skolor med svagare skolresultat får mer resurser men resultaten blir uppenbarligen inte bättre. Det väcker frågan hur resurserna används. Vad gör de skolor som har ungefär samma utmaningar i form av elevunderlag men uppenbarligen lyckas bättre? Svarat på den frågan saknas i utredningen ”En mer likvärdig skola”. Det kanske finns i IFAUs rapport?

IFAU skriver i sitt pressmeddelande:

Idag skriver jag och Per-Arne Andersson SKR om regeringens proposition om fjärr-och distansundervisning. Om det förslaget går igenom i riksdagen så innebär att det tas stag tillbaka i möjligheterna att bedriva fjärr- och distansundervisning jämfört med idag. Det vore inte bra. Läs vår artikel här.

Den nyss presenterade utredningen om en likvärdigare skola hävdar att det är kommunerna som står risken för fluktuationer i elevunderlaget och det innebär att det måsta vara möjligt för kommuner att göra avdrag från friskoleelevers skolpeng för den ”extra kostnad” som detta medför för kommunerna. Som grund för detta har utredningen tittat på elevfluktuationer för barn 6-15 år under tidsperioden 1957-2017.

Friskolereformen beslutades då antalet elever låg i bottenläge enligt denna graf. Det innebär att friskolehuvudmän har varit med under ca 1,5 cykel, 2 uppgångar och en nedgång. 2001 var ett sådant toppår enligt Figur 1. Tittar vi på hur elevfördelningen ser ut enligt Skolverkets statistik sedan dess mellan fristående och kommunala skolor så ser det ut enligt följande (röda siffror = minskning):

Tittar vi på den ökning av elevantalet som skett i grundskolan sedan elevuppgången 2010 så kan vi konstatera att friskolorna har tagit en större andel av elevökningen än friskolornas totala andel av antalet elever (ca 15 procent i grundskolan). Samtidigt vet vi att skolpengen till elever i friskolor är ca 10-12 procent lägre än till kommunala skolor.

En kommun kan öppna/stänga/utöka skolor, årskurser, program och lokaler utan att fråga någon. Fristående huvudmän är däremot är begränsade till vad som anges i Skolinspektionens tillstånd och behöver söka nya tillstånd om man behöver starta en ny skola – eller t.o.m en filial till en skola. Det är en process som tar minst ett år. Trots denna tröghet i systemet så visar ovanstående tabell att det har funnit en stor vilja bland friskolehuvudmännen att ta en allt större andel av elevökningen. Det finns dock en gräns även för detta då det till slut blir svårt att utöka verksamheten och kunna ta emot fler elever när så behövs, eftersom både lokalerna och lokalersättningen begränsar möjligheterna.

Friskolorna har en fortsatt ökning av antalet elever även när det totala antalet grundskoleelever har minskat. Detta är en effekt av att människor har gjort ett aktivt skolval och borde inte leda till att friskolor ”straffas” för att de är mer populära än kommunala skolor. Frågan inställer sig också hur den ökade lediga kapacitet som minskningen av elevantalet i kommunala skolor innebar hanteras lokalt.

Även friskolor måste ha en beredskap för att hantera minskade elevantal. Friskolor kan inte, till skillnad från kommunala skolor, gå med underskott. Skolinspektionens granskning av friskolehuvudmännen innebär också en kontroll av ekonomin för att säkerställa att den faktiskt är hållbar. Därför är kravet på lika villkor för så avgörande för friskolor.

I stället för att påstå att friskolor inte tar ansvar för elevfluktuationer (vilket ju är fel som visas ovan) så skulle utredaren ha kunnat välja att konstatera att Skolinspektionen bör lätta på sina bestämmelser för godkännande av utökningar. Det kan ske t.ex. genom att en skolenhet kan utvidgas och ha större avstånd emellan byggnaderna eller genom att det blir lättare för en befintlig huvudman att starta ny enhet för att möta behovet av ökad flexibilitet i elevmottagandet.

Förbundet tog ett initiativ när det gäller frågan att bidra för att kunna ta emot nyanlända elever i samband med den kraftiga ökningen av antalet flyktningar hösten 2015. Vi fick gehör för en kvot men tyvärr måste vi konstatera att så som systemet fungerar ”äger” kommunen helt och hållet denna fråga. För att nyanlända elever ska kunna ta del av en plats krävs det att de är informerade om möjligheten att välja skola. Vi har framfört önskemål till kommuner om att denna information ska ske men tyvärr valde många kommuner att själva ta om hand dessa elever. Det faktum att det innebär ett stort ekonomiskt tillskott kan möjligen påverka attityden från kommunernas sida i denna del.

Kommunerna har betydligt större möjligheter att vara flexibla än fristående huvudmän, såväl i upp som i nedgång av elevantalet. Tex så krävs det oftast inte bygglov för en kommunal skola att sätta upp en paviljong, det måste däremot friskolor ansöka om.

Kommunala skolor har rätt att ställa av lokaler och inte ta med kostnaderna i beräknings-underlaget för skolpengen till friskolor. Detta enligt en rättspraxis från Kammarrätten i Göteborg. Det visar också att kommuner enklare kan anpassa lokalkostnader efter elevfluktuationer än friskolor.

Således – det finns inte någon grund för att påstå att friskolor inte tar ansvar vid elevfluktuationer. Det är många friskolor som har avlastat kommuner investeringskostnader för nya skolor under de senaste 10 åren. Det vet kommunala företrädare. Det behövs många nya skollokaler under de kommande 10-15 åren. Många kommuner skulle gärna ser att friskolorna hjälper till i detta arbete. Men om utredarens förslag blir verklighet så kommer detta inte att vara möjligt.

För mig är det ofattbart att regeringsföreträdare uppenbart är beredda att kasta bort denna möjlighet att jobba tillsammans för att klara ökningen av elevantalet. Det rimliga i denna tuffa situation vore att göra  gemensam sak för att lösa den fråga i stället för att driva förslag som innebär att de som väljer en friskola ska straffas med en lägre skolpeng och att det blir ekonomiskt orimligt för en friskolehuvudman att investera i nya skolor?