Ulla Hamilton, tidigare vd Friskolornas riksförbund, borgarråd (m) 2006-2014 i Stockholm. Här finns mina bloggar från borgarrådstiden. Nu skriver jag om skola & näringsliv. Jag vill bidra till insikten om att ett samhälle förutsätter ett klimat som ger utrymme för individer och företag att skapa utveckling och bidrar till välfärd.
Jag har nyligen intervjuat Per Måhl, betygsexpert, lärare mm. Han har ett intressant perspektiv på den svenska betygsdebatten. Det hävdas ofta i debatten att det relativa betygssystemet inte hade några glädjebetyg och att det var mer likvärdigt. Det stämmer inte alls enligt Per Måhl. Han skrev en debattartikel om detta i SvD i våras.
Han menar också att det svenska betygssystemet fokuserar alldeles för mycket på betyg som urvalskriterium. Han för också ett intressant resonemang när det gäller förhållandet mellan resultaten på de nationella proven och slutbetyget och hur man ska tolka det faktum att ett slutbetyg är högre än resultatet på det nationella proven. Är det helt säkert att det beror på att lärarna sätter glädjebetyg?
Han för också ett intressant resonemang om vad som är ett likvärdigt betygssystem. Ska det bygga på statistik eller ska det baseras på en likvärdig bedömning i lärarkåren av vad som krävs för att få ett visst betyg utifrån en gemensam kunskapssyn?
Han kommenterar även förslaget om att ta bort behörighetskraven till gymnasieskolan. Han påpekar att var fjärde elev inte klarar av gymnasieskolan. Det har sin grund i att man helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper. Att ta bort behörighetskraven för gymnasiet löser ju inte alla problemet med bristande kunskaper, det riskerar tvärtom att förvärra situationen enligt Per Måhl.
Vi talar också om ett system med value add – dvs en skolas förmåga att höja elevernas kunskapsnivå utifrån de kunskaper som eleven hade när hen började skolan.
Möjligen är det symptomatiskt att nyheten om att flera skolor runtom i Sverige stängts på grund av skyddstopp, med hänvisning till den akuta bristen på legitimerade lärare, kom först efter valet. Lärarbristen har länge varit en tidsinställd bomb inom det svenska skolväsendet. Och nu tycks den brisera med kraft. Lärarfacken varnar för att 200 skolor kan tvingas stänga för att de inte har nog med legitimerade lärare.
Men frågan passade visst inte valrörelsens förenklingar och smutskastningar inom skoldebatten.
Hittills i år har sju skolor stängt efter att skyddsombud utlyst skyddstopp – det motsvarar det årliga genomsnittet. Men tidigare har det varit mycket ovanligt att skolor stängts på grund av just lärarbrist. Det lär tyvärr bli vardag.
År 2035 räknar SCB med att Sverige kommer att sakna mer än 65 000 lärare. Och detta är inga nyheter. Skolverket har en lägre bristprognos (12.000 år 2035), men även de konstaterar att lärarbristen är ett stort problem. I flera år har skolvärlden känt till och lyft frågan om lärarbristen. Men frågan var uppenbarligen inte tillräckligt viktig för att förekomma i valrörelsen.
Lärarbristen får stora konsekvenser för landets elever. Inte minst drabbar skyddstopp på kanske uppemot 200 skolor först och främst de elever vars skolor stängs på grund av brist på behöriga lärare. Men om vi inte åtgärdar problemet snabbt sätter vi också framtiden för de elever som får mindre kvalitativ undervisning på spel. I statistiken ser vi tyvärr att det är de elever som mest behöver högkvalitativ, lärarledd undervisning som går i skolor med flest obehöriga lärare. Jämför man två skolor där andelen elever med högskoleutbildade föräldrar på den ena är tio procent och på den andra 90 procent är också andelen behöriga lärare 23 procent högre på den förstnämnda.
Hur löser vi då problemet? Utbildar fler lärare? Problemet är att det har man försökt – med resultatet att närmare hälften av lärarstudenterna hoppat av för att de inte klarat tempot och kunskapskraven på lärarutbildningen. Nästan fyra av tio studenter på grundlärarutbildningen hoppade av innan de slutfört termin sex. Studenterna håller ofta inte måttet.
”Vi ska ju inte undervisa studenterna i grundskolematte, vi ska lära dem hur de undervisar i matematik”, säger Marie Fredriksson, programledare för grundlärarprogrammet vid Göteborgs universitet till Göteborgs-Posten.
Helt enkelt är det alltså inte att lösa detta allt mer akuta problem. Det hjälper inte att bara fylla de tomma platserna på landets lärarutbildningarna. Det gäller att fylla dem rätt personer. Och då måste vi höja läraryrkets status. Det handlar kanske snarare rentav om att göra det svårare att komma in på lärarutbildningarna, inte lättare.
Organisationen Teach for Sweden kan bidra till att lösa en del av problemet. Intresset för deras program är något som politiken borde ta vara på. Flera sökande per plats. Personer som har ämneskunskaper och är mitt i livet, men som kan tänka sig att byta till att bli lärare. Kan det bli bättre? Förhoppningsvis kan den nya regeringen ge organisationen möjlighet att bygga ut sitt program så att fler av de sökande kan få möjlighet att gå programmet och därmed bidra till arbetet i en skola från dag ett.
Detta, liksom mycket annat, är en av de riktiga och viktiga skolfrågor som den tillträdande nya regeringen behöver ta sig an. Det är hög tid att kavla upp ärmarna och grotta ner sig i skolans verkliga problem den kommande mandatperioden. Vi har ignorerat dem alldeles för länge redan.
Valrörelsen 2022 är över och på onsdagskvällen meddelade Magdalena Andersson att hon kommer att avgå som statsminister. Valresultatet var då klart och med tre mandats övervikt för ”Ulf Kristerssons sida” så har väljarna sagt sitt. Den socialdemokratiska regeringen avgår. Det är inte svårt att gissa att detta besked har ingett förtröstan inför framtiden hos många i friskolebranschen. Den friskolelärare i Uppsala som oroligt ställde frågan till statsministern om hon kan ge besked om framtidsutsikterna för hans arbetsgivare, som inte fick ett ordentligt besked, kan nu förhoppningsvis känna sig något lugnare.
Vi som har tvingats att följa valrörelsen specifikt på skolområdet kan konstatera att hans fråga var mycket befogad. För den enorma anti-friskolekanonad som socialdemokraterna har ägnat sig åt under valrörelsen har varit rätt förfärlig ärligt talat. Fakta har lyst med sin frånvaro. Och jag undrar om Sverige någonsin tidigare har varit med om att regeringsföreträdare har drivit på debatten med en sådan hätskhet mot ägare och alla de som varje dag gör ett viktigt jobb i en bransch, i detta fall friskolebranschen. En ohejdad ihopblandning av rörelseresultat, vinst, överskott och vinstutdelning från ministrars sida, personer som borde inse skillnaden mellan dessa begrepp. Det har varit sorgligt att följa. Men trots dessa kanonader mot friskolorna så fortsätter elevantalet att öka, köerna växer och det öppnades många nya skolor när höstterminen startade. Människor vill nämligen välja skola, och de gör det i en allt högre utsträckning.
Friskolebranschen växer som sagt var. Det sker genom att allt fler väljer en friskola. Det regelverk som infördes i och med Ägar- och ledningsprövningen innebär att det blivit tuffare att få ett tillstånd att starta en friskola. Vi varnade för att detta skulle bli följden när riksdagen fattade beslutet. Vi sa också att detta riskerar att drabba framförallt de små verksamheterna. Vi ser nu att det vi befarade har inträffat. Idéburna skolors riksförbund har påpekat detta i flera debattartiklar nyligen och valt att efterfråga en ”gräddfil” för deras medlemmar då de driver non-profitverksamhet. Jag beklagar att de försöker splittra friskolebranschen på detta sätt. Vi har inget att vinna på detta. Bland våra medlemmar finns det många hundra små friskolor som är AB. De är inte vinstfixerade, om något är de kunskapsfixerade och elevfixerade. De brinner för sin verksamhet. Läget gör att det tvärtom finns mycket större skäl till att kroka arm för att hitta vägar så att det faktiskt blir möjligt för små aktörer att kunna starta friskolor. Vi har även samsyn med Idéburna när det gäller vikten av att det finns möjlighet för friskolor att utveckla sin verksamhet. Det är så innovationer uppstår i verksamheter. Innovationer som kan bidra till att svensk skola som helhet utvecklas. För att detta ska vara möjligt får inte regelverket som styr skolorna vara för begränsade. Det är viktigt att skilja på HUR man gör saker och VAD som ska åstadkommas. Vägen till målet kan skilja sig beroende på de förutsättningar som finns när det gäller tex elevsammansättning.
Under valrörelsen har jag besökt flera medlemmar. Det har varit mycket givande. Besöken visar också vilken bredd som finns inom en och samma huvudman. Internationella Engelska skolan I Eskilstuna, med 80 procent elever med utländsk bakgrund, och IES i Kungsbacka, med visserligen 5 elever från Ukraina, men en betydligt större andel elever med enbart svensk bakgrund har ju helt olika förutsättningar. Men de har en gemensam verksamhetsmodell, en idégrund som de står på. Studiero, tvåspråkigheten i form av engelska och svenska, stort fokus på kunskaper och uppföljning av elevernas kunskapsnivåer och den gemsamma kultur som detta skapar IES skolor gör att det finns en tillhörighet och trygghet oavsett var skolan är belägen.
Valrörelsen är över. Sverige kommer att få en ny regering och en ny utbildningsminister. Det finns en hel del att göra när det gäller att höja svensk skolas resultat. Vi har också pekat på problem i dagens friskolesystem som bör åtgärdas. Betygssystemet behöver kvalitetssäkras. Men låt oss nu kroka arm för att göra dessa förbättringar tillsammans. Se friskolebranschen som en tillgång i detta arbete. Och till slut en uppmaning till alla politiker, nyvalda såväl som omvalda. Passa på att skaffa dig en egen uppfattning om hur en friskola fungerar genom att besöka dem. Jag är övertygad om att deras dörr står öppen och välkomnande för de som är intresserade.
Jensen grundskola i Tungelsta är en klassisk skolbyggnad i modernt snitt.
– Schack är ett viktigt inslag här, säger Glenn Roswall på Jensen.
– Spelpjäserna har inte kommit än. Eleverna frågar efter dem hela tiden. De längtar, förklarar rektor Michelle Näslund.
Vi står på balkongen, där rektor Michelle precis övermannat sin höjdrädsla, och spanar ut över skolgården där ett stort rutnät för mobila schackspelare upptar en avsevärd bit av skolgården. Jensen Tungelsta är en rykande färsk grundskola, än så länge F-6 där man också bygger ett högstadium nu, i ett expansivt område med stort behov av nya skolplatser. Här har man byggt en klassisk skolbyggnad i modernt format. Mycket snyggt! Portarna slogs upp för bara ett par veckor sedan och de stora spelpjäser som de begivna eleverna snart får bära runt på och placera på strategiska rutor har inte levererats än.
När vi fortsätter runt genom korridorerna undrar jag om datorerna – som lyser med sin frånvaro i lågstadiets klassrum – också är sena. Där alla elever i stället har nya, men klassiska, skolbänkar med bänklock, som alla i de något äldre generationerna känner igen.
Men det visar sig att avsaknaden av datorer där är ett medvetet drag i Jensens schackartade strategi för att ge eleverna kunskaper för livet. Äldre elever får däremot en dator.
– Läromedel ska vara fysiska, säger Michelle Näslund och förklarar att på Jensen har de lyssnat till Läromedelsutredningen från 2021 som är kritisk mot att fysiska böcker och anteckningshäften satts på undantag i svensk skola och i stor utsträckning ersatts av digitala hjälpmedel.
Alla elever är nya i skolan och det har varit viktigt att kolla vilka kunskaper som de har med sig i bagaget för att ge dem rätt undervisning från första början. Inte minst viktigt är att kolla matte och svenska.
Schack och riktiga skolböcker i all ära. Det Jensen sätter främst – och det eleverna också verkar uppskatta mest – är något ännu viktigare än så.
– Studiero! säger den tioåriga flicka som precis bytt från en kommunal skola till Jensens grundskola i Tungelsta när hon tar emot oss vid entrén, tillsammans med ytterligare en elevrepresentant.
Det är för henne, och många andra elever här, den stora skillnaden mellan de tidigare skolorna och Jensen. Här får man lugn och ro för att kunna plugga. Och det märks på eleverna att de tycker att det är skönt. All elevaktivitet tycks nästan självgående och sömlös på Jensen. En förstaklass liksom flyter lugnt och stilla in i matsalen med läraren i släptåg. Och det märks även på lärarkåren att de får ägna sina dagar åt mer konstruktiva saker än att hålla ordning på stoj och stim.
– Jag som jobbat i många kommunala skolor tidigare, både som rektor och lärare, måste säga att det som slog mig mest när jag började här på Jensen är att jag inte sett tillstymmelsen till att lärare här är slut. Det finns sådan energi, säger Michelle Näslund.
Det gör förstås att också föräldrarna är nöjda. Liksom den ännu äldre generationen.
– Jag hade en sån där morgon i dag, ni vet. När jag väl satt mig i bilen inser jag att jag måste byta däck. Och där står jag på Statoil, lite skitig som man blir när man har med bildäck att göra, men ändå med namnbrickan på bröstet. Och så kommer det fram en mormor och pekar på namnbrickan: ”Tack för allt ni gör för våra barnbarn!” Då kände jag: ”tur att jag hade på mig namnbrickan ändå”, säger Michelle Näslund.
Ja, tur var väl det! Där vände nog dagen för rektor Michelle. Tack för ett mycket trevligt och inspirerande besök på Jensen Tungelsta grundskola och lycka till med ert viktiga arbete framöver, Michelle och gänget!
GPS:en i bilen leder mig till den angivna slutdestinationen. Jag hamnar mitt framför en klassisk, svensk skola. Stramt vacker sekelskiftesbyggnad med vitgula stenfasader med tegelbågar över fönstren, burspråk och välvda entrétak över portarna. Hela byggnaden är dock en byggarbetsplats. Och området är inte alls som jag föreställt mig.
Jag skulle till Internationella Engelska skolan i Eskilstuna i fredags. Det hävdas ofta i debatten att friskolor bara etablerar sig i välbärgade områden och väljer bort elever med socioekonomisk bakgrund som kräver större insatser från skolans sida.
Därför var jag nyfiken på Internationella engelska skolan i Eskilstuna, som ligger i Fröslunda, ett så kallat utanförskapsområde som tidvis figurerat i media under nattsvarta rubriker. Så sent som i slutet på augusti rånades en person mitt på dagen på flera tusen kronor. För några veckor sedan sköts det i området.
Kan det verkligen vara rätt skola? Det visar sig att den gamla adressen, som GPS:en går efter, är utrymd. Jag får åka vidare från centrala Eskilstuna till Fröslunda. Tur att jag var ute i god tid!
Men IES Eskilstuna backar inte för utmaningar. De tar Fröslunda, dess invånare och inte minst barnen på allra största allvar. I både nöd och lust.
– Vi var med på somaliska dagen här i Fröslunda i år. Det var fantastiskt. Det är ett sätt för oss att skapa relationer till föräldrarna utanför skolan så att vi blir lite mindre främmande för dem, säger IES Eskilstunas rektor Damian Brunker, när jag väl tagit mig fram till rätt skola i rätt område.
I skolan kommer 80 procent av eleverna från hem där det inte talas svenska. Minst elva språk förekommer bland eleverna: somaliska och arabiska är några av de största. När skolan var kommunal färdades resultaten i brant utförsbacke. Fröslundaskolan var i kris, liksom hela området. Kommunpolitikerna insåg att de behövde göra något drastiskt. Och lösningen blev att tillsammans med IES göra en satsning som började i skolan, med sikte på att steg för steg lyfta hela Fröslunda.
– När jag kom till skolan kunde jag skrapa klotter från bänkarna med naglar, så tjockt var det. Det fanns krossade fönsterrutor och skräp överallt. På skolgården hängde under eftermiddagarna och kvällarna knarkhandlare och andra obehöriga. När jag kom förbi en tidig kväll räknade jag till ett 80-tal personer som bara hängde här, säger Damian Brunker.
Den nytillträdde rektorn, tidigare utbildningschef på hela IES-koncernen innan längtan tillbaka till ”frontlinjen” drev honom till Fröslunda, kavlade upp ärmarna, skrapade bort klottret, städade upp skräpet, bytte ut de krossade rutorna och konfronterade gängen som härjade på gården efter att skolklockorna ringt hem eleverna.
– Men idag accepteras skolan och dess rektor i slips och kavaj. Skolan är fredad, för gängen inser vad vi gör för barnen, säger Damian.
Vad gör då IES för de 1184 eleverna i Fröslunda? Konceptet är det samma som på övriga skolor: höga akademiska krav, klädkod, tuggummiförbud, ordning, studiero och respekt för varandra. Eleverna ställer sig upp när läraren kommer in i klassrummet. Men man får också en riktig galakväll när det är skolavslutning, parader med säckpipor och storslagen show.
Och så får man göra egen ”gangsterrap”. Är det verkligen lämpligt i ett området som Fröslunda? kanske någon undrar.
– Jag gillar faktiskt rap så jag inledde ett samarbete med några lokala stjärnor: Martir Aliu, Om4R och N1tton. De fick hjälpa våra elever att producera egen musik. Mitt krav var att budskapet måste vara att ”crime doesn’t pay”, säger rektor Damian Brunker.
Men ändå. Gangsterrap låter inte som Internationella engelska skolan?
– Det var några lärare som tyckte att det kändes konstigt, men när de fick se och höra vad eleverna åstadkommit var det bara glada miner, säger Damian med ett brett leende över läpparna.
Stämningen när jag rör mig genom korridorerna och tittar in i klassrummen med rektor Damian i spetsen känns hjärtlig och intim. Damian hälsar glatt med namn på varenda elev som möter oss. När han ser något skräp ligga på marken plockar han upp det och för det med bestämd hand mot närmaste papperskorg. Det är uppenbart att det finns en harmonisk atmosfär i skolan, ett omtänksamt och respektfullt förhållningssätt mellan lärare och elever och alla har en ”sense of belonging” här.
Och politikerna i Eskilstuna? Den socialdemokratiske kommunstyrelseordföranden Jimmy Jansson deltar gärna i aktiviteter tillsammans med IES. Och ja, de är helnöjda med utfallet och samarbetar nu med IES om att anlägga en stor park i anslutning till skolan. Med smarta investeringar i skola och närmiljö hoppas man att hela området ska lyfta.
– Vi levererade en lösning som de inte kan leverera själva. Och de vet det, säger Damian Brunker.
Inte bara eleverna utan också lärarna på IES är delar av ett stort integrationsprojekt om man så vill. Medarbetarna kommer från bland annat Australien, Sydafrika, Kanada, Litauen, England och USA.
Men lika lite som Damian kan förstå att hans elever av vissa politiker och debattörer beskrivs som problem och inte möjligheter förstår han kritiken som ofta förekommer i debatten mot att skolor som IES tar in lärare från andra länder än Sverige.
Han konstaterar att Sverige har lärarbrist. Här saknas också standarder inom lärarutbildningen som tex i UK, Kanada, Australien.
– I de länderna har man nationella standarder. Den svenska lärarutbildningen är mycket isolerad i internationell mening. IES lärare håller mycket hög kvalitet.
Besöket på IES i Eskilstuna var mycket stimulerande. Jag rekommenderar alla som vill få sina fördomar om IES och friskolor att besöka skolan i Fröslunda. Det som sker där varje dag är ett lysande exempel på integration. Och ett lysande exempel på vilken betydelse det har att skolan har höga förväntningar på alla elever – oavsett bakgrund.
Se min intervju med Damian och hur de jobbar på skolan. Det är inte svårt att förstå att kön till skolan är lång. Föräldrar inser vikten av en skola som fokuserar på kunskap, på studiero och ser möjligheter i att få alla elever, oavsett bakgrund, att växa.
Socialdemokraterna fortsätter febrilt försöka jaga upp väljarna om friskolesystemet. Det senaste utspelet återvinner gamla paroller och handlar om att det svenska systemet skulle vara världsunikt i sin vinstjakt och förekomsten av aktiebolag i skolsektorn. Till sin hjälp har Socialdemokraterna beställt en sammanställning av friskolesystem i olika länder från Riksdagens utredningstjänst (RUT) och bjudit över Norges socialdemokratiska utbildningsminister för att understryka hur exotiskt det svenska systemet är.
”Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt marknadsexperiment”, sa statsminister Magdalena Andersson tidigare i år. Nu återupprepar man budskapet: ”Sverige ensamt om att tillåta vinstuttag i skolan.” Under tisdagens presskonferens hävdade Socialdemokraternas partisekreterare, Tobias Baudin att vi har en ”helt barock situation med vinstuttagen i skolan”. Baudin konstaterade vidare att ”svenska folket ogillar dagens system” och att valet den 11 september är ”sista chansen att på allvar göra upp med marknadsskolan”. Men högröstade påståenden förtar inte det faktum att det finns ett skäl till att skolfrågan inte lyfter för (S) i valrörelsen. Landets barnfamiljer vill nämligen kunna välja skola och de gör det i en allt större utsträckning.
Enligt den RUT-rapport som Socialdemokraterna beställt för att backa upp retoriken om ett världsunikt skolsystem konstateras dock redan inledningsvis i sammanfattningen att man i samtliga undersökta länder förutom Danmark och Frankrike kan bedriva fristående skolor som aktiebolag. Det är visserligen sant att de andra undersökta länderna begränsar aktieutdelning och att Sverige därmed också har många fler friskolor som drivs som aktiebolag än jämförbara länder: ”I Sverige drivs exempelvis 60 procent av friskolorna på grundskolenivå som aktiebolag, medan motsvarande siffra för Finland är 13 procent”, skriver RUT i sammanställningen.
Men det är just tack vare att så många skolor drivs som aktiebolag som vill växa som det svenska systemet kan erbjuda fler elever möjligheten att välja en friskola. I Finland går väldigt få elever i friskolor. I vårt södra grannland Danmark, som när Sverige införde friskolereformen sågs som föredöme, är andelen elever som går i friskolor på grundskolenivå jämförbart med läget i Sverige och på gymnasienivå är det många fler svenska än danska elever som går i friskolor.
I Danmark drivs många friskolor, liksom i många andra länder som RUT-rapporten jämför med, på konfessionell grund eller med en särskild pedagogisk inriktning som Waldorf eller Montessori. Det krävs inget tillstånd för att starta och driva en fristående skola i Danmark och skolan kan välja vilka elever som de ska ta emot. Det är stor skillnad mot Sverige där tillstånd krävs och du får inte välja elever. I Sverige kan de dessutom välja en ”vanlig” friskola, en friskola med internationell inriktning, fokus på språk, musik eller ”ordning och reda”.
Och den största skillnaden är att vem som helst i Sverige har råd att välja en friskola. I Danmark kräver lagen som reglerar friskolor att skolorna finansieras också av andra medel än de statliga, vilket oftast innebär att föräldrar får betala flera tusen kronor i månaden för att deras barn ska kunna gå där.
Men man ska heller inte överdriva skillnaderna mellan olika länder, som Socialdemokraterna gärna vill. Som av en händelse publicerade Smedjan samma dag som S gjorde sitt internationella utspel i friskolefrågan en utmärkt och belysande granskning av friskolor i flera länder. ”Om man jämför OECD-länderna sticker dock inte det svenska skolsystemet ut särskilt mycket”, skriver Carl Gustav Pfeiffer i Smedjan.
Pfeiffers granskning av skolsystemet i samtliga OECD-länder (alltså en mer omfattande granskning än den RUT gjort på uppdrag av Socialdemokraterna) visar att skillnaderna inte är anmärkningsvärda vad gäller till exempel styrningen och granskningen av skolor, konkurrensen på skolmarknaden eller andra variabler:
”Det vi då ser är att det främst är på två punkter som svensk skola är något ovanlig: frånvaron av skolavgifter som elever och föräldrar själva måste betala samt förekomsten av friskolor i aktiebolagsform. I ingetdera fallet är dock Sverige unikt. Det svenska skolväsendet är tvärtom långt ifrån det extremfall som en del skoldebattörer påstår. I rapporten kan jag fastställa att andelen kommunala skolor i Sverige må vara något lägre än genomsnittet för OECD, men vi utmärker oss framför allt av den närmast obefintliga förekomsten av privatskolor. I flera OECD-länder är det vanligt med helt privata skolor, som huvudsakligen finansierar sin verksamhet genom studieavgifter och donationer, vilket även leder till att andelen av privat finansiering i skolsystemet blir större”, skriver Pfeiffer och fortsätter:
” Men inget annat land har så stor valfrihet och erbjuder så mycket egenmakt över de egna barnens skolgång utan att behöva betala med egna privata pengar. Detta gör Sverige till ett föregångsland när det gäller skolval och valfrihet.”
Det här är viktigt. Vad som skiljer det svenska systemet från de andra är som sagt att föräldrar slipper betala och att svenska friskolor därmed är öppna för alla, oavsett plånbok.
Dessutom blir alltså valfriheten i praktiken större i ett system med aktiebolagsskolor som vill expandera och kan erbjuda fler elever en plats i bänkraderna. Vi har fler friskolor än jämförbara länder som Danmark och hos oss växer antalet snabbare. Det finns också friskolor med flera olika inriktningar hos oss än hos danskarna.
Slutligen konstaterar Carl Gustav Pfeiffer att inte heller Socialdemokraternas retorik om att vi skulle vara ”enda landet som tillåter vinstuttag” stämmer överens med verkligheten. Till och med i det av Socialdemokraterna till föredöme uppburna Norge finns det friskoleföretag som tjänar pengar på att bedriva utbildning:
”I vårt grannland Norge finns större friskoleföretag (som dock främst driver förskolor) med huvuddelen av sina intäkter från det offentliga. Även i USA finns det friskoleföretag som antingen själva äger skolor eller driver dessa på uppdrag av andra huvudmän. Det gäller inte minst de alltmer populära charterskolorna som liknar svenska friskolor genom att de inte tar ut skolavgifter, men har ofta andra regler vad gäller antagning (där lotterier är vanliga) eller krav på att följa en gemensam läroplan. Det vanligaste är att charterskolorna drivs av icke-vinstdrivande (non-profit) organisationer men det finns också delstater där verksamheten drivs av vanliga företag och totalt utgör den gruppen cirka 12 procent av USA:s charterskolor.”
Skolkoncerner är alltså inte heller unika för Sverige. De finns i USA. Och de finns i Norge!
Och apropå aktiebolagsskolor kan vi med fördel också läsa Kajsa Dovstad, som även hon skriver en mycket angelägen artikel i Smedjan om hennes erfarenhet av att gå i en friskola utanför storstadsregionerna. Utan aktiebolagsdrivna friskolor hade det inte funnits några alternativ för henne och andra elever på landsbygd och i mindre städer som vill byta bort stöket och de låga kraven i kommunala skolor.
”Jag tror på aktiebolagsdrivna friskolor för att det var det enda alternativet för Kajsa som satt framför whiteboardtavlan med fingrarna intryckta i öronen”, skriver Kajsa Dovstad i Smedjan.
Under tisdagen besökte jag Estniska Skolan i Gamla stan i Stockholm. Rektor Piia Paljak Särlefalk med flera tog emot på en av Stockholms kanske mysigaste skolor – och med en makalös utsikt från Gamla stans takåsar mot Södermalm, Riddarholmen och City.
På Estniska Skolan går bara cirka 200 elever i en närmast medeltida miljö med vinklar och vrår, trånga trappor och sneda tak vart man än tittar.
”Här tror vi på ordning och reda”, säger rektor Piia Paljak Särlefalk och understryker att barnen i klassrummen står upp när läraren kommer in, att de ställer höga krav på elevernas kunskapsresultat och att de tillhör skolorna med högst meritvärde i Stockholm. Men Piia betonar också att ingen elev lämnas i bakvattnen. De som sackar efter får extra stöd och skolan ställer mangrant upp enligt den estniska livsfilosofin: ”Nu löser vi det här.”
Och inte är det intrycket av någon kadaverdisciplin eller särskilt sträng skolmiljö som övermannar en när man kliver runt i Estniska Skolans trånga, men mysiga lokaler i trakterna kring Tyska kyrkan i Gamla stan. Tvärtom är stämningen uppsluppen, intim och kärleksfull. Som en stor och härlig familj.
Men som skola betraktad är Estniska Skolan tvärtom liten. Och i likhet med andra små friskolor står Estniska Skolan under hot. Debatten om friskolor där politiker från flera partier utgår från att friskolor drivs av girigbukar som stjäl skattemedel från barn och lockar med betygsinflation är fullkomligt främmande på Estniska Skolan, liksom på de allra, allra flesta friskolor runt om i landet. Men orosmolnen som drar över himlen i spåren av denna debatt är ändå ett faktum.
Mest oroar man sig för att skolpengen ska bli lägre. Som många andra små friskolor lever Estniska Skolans ekonomi på allt snävare marginaler. Det finns utrymme för ett tjugotal elever till. Men målgruppen för den tvåspråkiga skolan är beroende av att det finns intresse för att lära sig även estniska. Och om skolpengen skärs ner hotas verksamheten akut.
En skola som funnits i 77 år och som med en modern mångkulturell syn på tillvaron utbildat generationer av Sverigeester – många av vilka har gjort storartade karriärer inom media, politik, näringsliv och kultur – och som verkligen visar vad det lilla extra engagemanget för varje elev kan betyda för skolresultaten, hotas alltså av nedläggning för att vissa partier vill snåla på våra barns utbildning under parollen ”återta den demokratiska kontrollen”. I valet om knappt två veckor är det föräldrarna som har den demokratiska kontrollen. Då kan de se till att den politik som är ett stort hot mot valfriheten och friskolorna inte får förutsättning att genomföras.
Så låt för allt i världen inte fantastiska friskolor som Estniska Skolan hamna i skottlinjen för dessa politiker. Det hotar på sikt valfriheten för alla elever i Sverige. Lyssna gärna på min intervju med Estniska Skolans kloka rektor, Piia Paljak Särlefalk.
Socialdemokraterna slår i dag på stora trumman för en rapport de beställt av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som visar på skillnader mellan friskolor och kommunala skolor.
Men det siffrorna visar är sedan länge redan känt. Ja, lärare på friskolor tjänar i genomsnitt lite mindre än deras kommunala kollegor. Jo, det finns lärare som saknar pedagogisk utbildning. Och visst är lärartätheten något mindre på friskolor.
Men det intressanta är varför det förhåller sig på det viset.
Och här inleder RUT sin rapport med att konstatera:
”I rapporten görs ingen analys av orsakerna till eventuella skillnader över tid eller mellan typ av huvudman.”
Det är synd för det är en sådan analys som på allvar hjälper oss att förstå skillnaderna. Så låt mig bidra med vår analys för att bringa lite större klarhet i frågan än vad Socialdemokraternas plakatmässiga utspel mäktar med.
Lärartäthet i friskolor respektive kommunala
Vad gäller lärartätheten skriver RUT att den är lägre i fristående skolor än kommunala. Men då tar man ingen hänsyn till att många byskolor och mindre skolor bedrivs som friskolor. Dessa skolor har ett litet elevunderlag och får inte ekonomin att gå ihop med många lärare per elev. Men skolorna är ju små och därmed kan ändå den enskilda eleven räkna med att bli sedd.
Eftersom friskolor drivs som företag eller stiftelser är det också lättare för dem att anpassa kostymen och låta elevernas behov styra i större utsträckning. Därför ser vi att friskolor har högre lärartäthet för lägre årskurser än vad kommunala skolor har. När eleven behöver som mest stöd i yngre år möts den av fler lärare, men i takt med att eleven blir äldre och mer självständig minskar behovet.
Lärarlöner i friskolor respektive kommunala
Enligt RUT-rapporten tjänar lärare i fristående skolor något mindre än lärare i kommunala skolor. Men det Socialdemokraterna, av lätt insedda skäl, inte bett RUT att undersöka i rapporten är nöjdheten bland lärare i kommunala respektive fristående skolor. Här är det nämligen så att lärarna i friskolor trivs bättre på jobbet. Friskolornas lärare säger sig jobba med tydligare kunskapskrav, ledas av rektorer som förstår verksamheten bättre och svarar i högre utsträckning att eleverna känner sig trygga än kollegorna på kommunala skolor.
Dessutom är lärare på friskolor ofta yngre än motsvarigheterna på kommunala skolor, vilket också förklarar en stor del av löneskillnaderna.
Lärare med pedagogisk utbildning
Slutligen siktar den av Socialdemokraterna beställda RUT-rapporten in sig på skillnaden i utbildning mellan lärare på friskolor och kommunala skolor. Fler lärare har eftergymnasial pedagogisk utbildning inom kommunala skolor. Men den statistiken visar inte hela verkligheten. I Skolverkets ”Lärarprognos 2021” liksom i deras rapport ”Obehöriga lärare i grundskolan ingen homogen grupp” blir bilden tydligare: Bland de lärare i grundskolan som är obehöriga är 7 procent behöriga för en annan skolform än grundskolan, 5 procent har en pedagogisk högskoleexamen, 25 procent har viss eftergymnasial pedagogisk utbildning. Och bland dem som saknar eftergymnasial pedagogisk utbildning finns det också många olika bakgrunder som ändå kan vara relevanta. I många ämnen utgör lärare som är behöriga att undervisa i grundskolan, men inte i det specifika ämnet en stor del av den totala siffran på obehöriga lärare. De flesta som saknar behörighet gör det när de undervisar i ämnen som bild (40 procent), teknik (39 procent) och musik (34 procent). Andra ämnen där obehöriga lärare är vanliga är hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa och slöjd.
I friskolor finns också många lärare med utländsk lärarexamen, vilket inte redovisas i SCB:s statistik.
Se hela bilden innan du drar slutsatser
Det är alltså viktigt att tränga lite djupare in i frågan än vad den av Socialdemokraterna beställda rapporten gör för att bättre förstå verkligheten. Man ska också hålla i minnet att det kan se väldigt olika ut från skola till skola, oavsett huvudman, och från kommun till kommun.
Socialdemokraternas RUT-rapport fungerar måhända för att elda på de egna valarbetarna under sista veckan i en hätsk valrörelse. Men för den som på allvar är intresserad av skolfrågor har den inte mycket att bidra med.
Ulla Hamilton: Liberalerna vill införa ett ”vinstförbud vid start och köp av skolor”. Partiet kräver stark ekonomi, hårdare regleringar och mer likriktning. Det innebär ett stopp för små, nya aktörer i friskolesektorn.
Liberalerna föreslår att vinstutdelning inte ska få förekomma under de första åren efter att en skola startats eller köpts av en ny ägare.
– Det kostar pengar att starta en friskola. Det gör att det oftast tar tre till fyra år innan en friskola går med överskott. Det är inte så troligt att skolhuvudmän skulle ta utdelning under de första fem åren. Med detta sagt så är det ett mycket förvånande förslag från ett liberalt parti då det innebär att man anser att politiken, och inte ägarna, ska besluta om när utdelning ska få ske. Vem vågar starta om politiker godtyckligt sätter sådana regler? Det finns ju alltid en risk för att politiken beslutar sig för att förlänga gränsen. Vem vill pantsätta hus och hem och låna pengar om förutsättningarna blir så osäkra? Små nya skolor lär vi inte få se om detta blir verklighet.
Liberalernas förslag försvårar också för små aktörer i friskolesektorn genom att ytterligare öka regelbördan. Liberalernas politik tömmer ordet valfrihet på mening.
– Redan i dag ställs långtgående krav på dem som vill starta och driva en fristående skola. Det måste finnas en långsiktig ekonomi och ett elevunderlag som gör att skolan kan bära sig. Ägar- och ledningsprövningen gör att rektor, ägare och styrelse synas i sömmarna utifrån en rad kriterier. Frågan är vad Liberalernas förslag tillför utöver att göra det ännu svårare för mindre aktörer att etablera sig och därmed begränsa valfriheten för barn och föräldrar som ska välja skola, säger Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund.
I onsdags besökte jag Lunaskolan i Bromma – en friskola som jobbar med elever med särskilda behov: många av eleverna har ADHD- eller Aspergerdiagnoser.
Lunaskolan gör ett fantastiskt jobb med att se till att dessa elever får en fullvärdig skolutbildning med sina individuella behov säkerställda. Här satsas det på specialpedagoger, extralärare, skolsyrror, kuratorer och alla elever ges möjligheten att jobba mycket med praktiska ämnen som slöjd som väldigt ofta passar dem som hand i handske. I klassrummen hänger bildsatta scheman på väggarna som gör det tydligare vad som ska hända under dagen. Korridorerna har utrustats med särskilda utrymmen där man ska kunna ta en paus i avskildhet, men samtidigt ska korridorerna vara så pass överskådliga så att lärare och annan personal ska kunna ha överblick och se till att ingen elev far illa. På Lunaskolan har man, kort sagt, tänkt på allt.
Man kunde önska att också våra politiker hade tänkt till ett extra varv kring den här gruppen elever som verkligen behöver extra stöd.
Men Lunaskolan och andra så kallade resursskolor lever med kniven mot strupen.
Lunaskolan är en friskola, som erbjuder många elever som mot bakgrund av sina särskilda behov inte har funnit sig till rätta i skolan. Ofta handlar det om kommunala skolor. För de eleverna är det livsviktigt att få gå i en skola med mindre klasser, i en skola som kan ge dem det extra stöd de behöver och där engagemanget räcker till för att ge dessa elever den uppmärksamhet de kräver. På Lunaskolan får de allt det och lite till. Det är så uppenbart att skolpersonalen här bryr sig.
När man tittar närmare på villkoren för fristående resursskolor så är det uppenbart att dagens finansieringssystem har stora problem som drabbar dessa elever som har behov av extra stöd. Kommunerna ställer allt högre krav på att friskolorna ”bevisar” att eleverna behöver extra stöd. Det finns många exempel på elever som kommer från kommunala skolor, där de har fått bra extra stöd, men när kommunen bedömer samma elevs behov i friskolan så landar det i betydligt lägre resurser, och även i flera fall avslag. Det innebär att de mest behövande och utsatta eleverna ofta lämnas i sticket.
Detta beror på att resursskolor ska, utöver skolpengen, också få något som kallas tilläggsersättning för de elever som har särskilda behov. Detta beslutar kommunerna om. Vi har sett att det har det näst intill har blivit standard i många kommuner att elever med dessa behov får sina biståndsansökningar om tilläggsersättning avslagna. Ett tag såg det ut som att Lunaskolan och andra friskolor med denna inriktning i Stockholmsområdet skulle tvingas stänga. För skolpengen räcker inte till för att ta hand om dessa elever på ett lämpligt sätt.
Efter att elevernas föräldrar protesterat har nu Stockholm ändrat sitt system och ger nu dessa resursskolor ett så kallat strukturbidrag. Det täcker något så när skolornas kostnader – för de elever som bor i Stockholms stad. Men Lunaskolan har många elever från andra kommuner, som inte får dessa extrapengar.
Det talas mycket i skoldebatten om de vinstuttag som går till ”giriga entreprenörer” i friskolebranschen. Men vinstuttagen från friskolor är kaffepengar i sammanhanget – och är dessutom en fullt rimlig kompensation för att dessa entreprenörer satsat sina egna pengar, sin egen obetalda tid och sitt engagemang för att göra svensk skola bättre.
Kommuner som sparar pengar på de elever som behöver samhällets stöd mest – det talas det nästan inte alls om.
Att besöka Lunaskolan gav mig råg i ryggen – vi kämpar verkligen för något viktigt och många friskolor gör dagligen enorma insatser för de barn som har det tuffast, och som kommunala skolor ofta inte kan hantera på ett bra sätt. Och efterfrågan på platser på en resursskola ökar ständigt. Köerna växer.
Ändå får de så mycket ovett i debatten, medan kommuner kan komma undan med att slå undan benen för elever med ADHD och Aspberger – vilket förstås är hjärtlöst mot dessa barn och deras föräldrar. Men i förlängningen kan det också – när dessa barn, som inte fått det stöd och den trygghet de haft rätt till under barndomen, växer upp – bli ett enormt samhällsproblem.
Någonting är fel i skoldebatten. Hjälp oss att vrida perspektivet rätt genom att sprida denna intervju med Lunaskolans skolchef Lena Schmidt
