Liberalerna har nu haft sitt Landsmöte och fattat en hel del beslut som de också kommer att driva i valrörelsen. Beslutat att friskolor inte ska kunna drivas i AB-form är jag övertygad om är ett stort misstag för ett part som kallar sig liberalt. Men det var inte primärt det beslutet som jag tänkte kommentera utan det om att man politiskt ska bestämma hur många elever som maximalt får finnas i ett klassrum. Jag kommenterade i förra veckan Riksrevisionens rapport där de granskat om skolmyndigheterna lever upp till kravet på vetenskaplig grund för deras råd om rekommendationen till landets skolor.
Rapporten är en beklämmande läsning utifrån det perspektivet, bristerna är stora. Lotta Edholm kommenterade Riksrevisionens rapport i Vi Lärare ”Jag är inte förvånad. När den här regeringen tillträdde visste vi att Skolverket publicerade mängder av material som saknar vetenskaplig grund.” Av artikeln framgår det också att vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet numera är krav på myndigheterna och står inskrivet i deras uppdragsbeskrivning. På frågan vems fel det är att det har blivit så här svarar Lotta Edholm: ”En grundläggande förklaring är det postmoderna synsätt som finns ibland i svensk pedagogisk forskning, det finns ingen sanning, alla sanningar är lika mycket värda. Sen har det funnits en ovilja från politisk sida att ta itu med detta.”
Åter till liberalernas beslut om klasstorlekar. Vilar beslutet att skolklasserna ska minska från 30 elever till 20 på vetenskaplig grund? Svaret är nej. Det finns ingen forskning som stöder detta beslut. Det finns ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet som startade i år och som ska titta på Klasstorlekens betydelse för utbildning, hälsa och rekrytering av lärare. Däremot verkar de inte vara inriktade på att granska effekterna när det gäller skolresultat. Det finns gott om forskning som visar att det är lärarens kompetens som är av avgörande betydelse för elevernas kunskapsnivå. En duktig lärare kan åstadkomma bättre resultat i en klass med många elever än en dålig lärare som har en liten klass. En lysande illustration av hur svårt det kan vara politiker när man samtidigt vill framföra budskap som man tror uppskattas av föräldrar, som politiken ska vila på vetenskaplig grund.
Andra har också framfört att det också är ett märkligt löfte att ge i en situation där det råder lärarbrist. Något som knappast kan vara ett okänt faktum för utbildningsministern. Kravet riskerar således att leda till att fler obehöriga lärare ska undervisa i skolan. Förutom lärarbristen innebär förslaget dessutom en kraftigt ökad kostnad för hela skol-Sverige. Det har vi inte hört ett ord om.
Jag kan också tänka mig att det finns många rektorer runt om i landet som suckar tungt över att ”politikerna åter ska detaljstyra mitt arbete”. Att det finns en frihet för de som jobbar i skolan att planera och organisera arbetet beroende på de förutsättningar som finns just i den skolan vet vi är en viktig faktor för trivseln och därmed också ordning och reda på skolan.
För det ser olika ut – storstad – glesbygd – elevsammansättning osv. Kunskapsresultaten måste väl trots allt vara det viktigaste.
Så – vetenskaplig grund ska gälla för skolmyndigheterna – men hur ska dessa myndigheter hantera situationen när de åläggs av politiken att agera utifrån politiska beslut som inte vilar på vetenskaplig grund?
/