Ukrainas hemska erfarenheter lär oss mycket

Idag har jag varit på två mycket intressanta aktiviteter. Stockholms hamnar bjöd in till ett intressant seminarium ”När Norden möter Nato”. Det är inte alla som tänker på det men landets hamnar är verkligen viktiga tillgångar i en kris- eller krigssituation. Det är inte bara pga att väldigt stor del av varutransporterna kommer sjövägen. I och med att Sverige nu är Nato-medlemmar så är det även annan typ av försörjning som ska komma via landets hamnar. Det tydliggjorde bland andra Claes Isoz, brigadgeneral och ansvarig för försvarsmaktens logistik och av Aleksandrs Bucens från Nato. Sveriges, och givetvis andra länders hamnar, får nu en helt annan uppmärksamhet eftersom de är viktiga aktörer i totalförsvaret. För Sveriges del, där ju de flesta hamnar är kommunalt ägda, kräver det en helt annan gemensam planering och brett samarbete än vad vi varit vana vid tidigare. Under seminariet tydliggjordes det att det är många regelverk, såväl i Sverige som i andra länder, som behöver förändras och synkroniseras för att underlätta flexibilitet för olika händelser.

Flera talare underströk att försvaret, näringslivet och samhällets olika delar måste samarbeta och öva på ett helt annat sätt än vad vi varit vana vid. Ett scenario som innebar att ett fartyg som var godkänt för 5 besättningsmän men som skulle användas för att bl a transportera flera hundra personer var en god illustration av behovet av regelöversyn eftersom man efter flera timmars arbete inte lyckats få fartyget att lämna hamn.

Ukraina har lärt oss vilken stor betydelse det har för samhällsekonomin att hamnarna är öppna och att exporten fungerar. Samhället i övrigt måste fungera även under eventuella krigssituationer.  Sjöfartens betydelse belyser också vikten av att det finns fler svenskflaggade fartyg som kan nyttjas i en krissituation. Idag är det inte alls förmånligt att ha svenskflaggade fartyg, så här behöver regelverket förändras.

Efter detta seminarium gick jag vidare till en presentation av Lars Peter Fredéns bok Ukrainsk sommar.  Jag lärde känna Lars när vi båda jobbade i statsrådsberedningen under Bildt-regeringen. Lars är tidigare ambassadör och han har gjort något så ovanligt som att cykla längs med fronten i Ukraina. Boken handlar om den cykling som han gjorde 2024. Han var tillbaka i somras och konstaterade vilken enorm skillnad det var jämfört med året innan. Drönarna har helt tagit över. Civilbefolkningen bygger drönare och tekniken utvecklas hela tiden. Drönare kan tex användas för att transportera mat och vatten till fronten och till att transportera sårade till vårdplatser. Men även Ryssland använder sig av drönare, vilket gör att det näst intill är omöjligt för soldater att röra sig på marken utanför kamouflageläge utan att bli upptäckta.

Han berättade om den ryska medvetna strategin att skjuta på stridssjukvårdare som tar hand om sårade, sjukhus, skolor och viktig infrastruktur. Allt exempel på krigsbrott. Kriget till trots fungerar det civila samhället fortfarande, att betala med visakort var inga problem. Trots att kriget har pågått i snart fyra år så är försvarsviljan obruten. Och det är inte så konstigt med tanke på att alternativet är att landets oberoende försvinner. Så som kriget förs nu så är amputeringar de vanligaste skadorna och Lars påpekade också att det finns ett stort behov av brigadpsykologer.

Budskapet till oss alla åhörare var mycket tydligt; se till att ukrainarna får det de behöver. De får inte förlora kriget. Boken kan beställas här.