Tankar om skolan

Publicerat

Intressant skoldebatt i Storbritannien

Inslagen från den svenska friskoledebatten känns väl igen i den debatt som just nu pågår i England. Från och med årsskiftet har Labour-regeringen infört moms på skolavgifterna till de privata skolorna. En 20-procentig höjning kan nog hanteras av de föräldrar som har gott om pengar men de som inte har det kommer att få svårt att ha kvar sina barn i privata skolor. Det är ca 600.000 barn som går i privata skolor idag, 6 procent av alla i grundskoleåldern. Organisationen Independent School Council, som organiserar många privata skolor, har jobbat hårt för att stoppa att detta förslag blir verklighet.

Totalt finns det ca 2.600 privata skolor i England och de flesta är, precis som i Sverige, små verksamheter. Hälften av dessa skolor har färre än 290 elever och var fjärde färre än 155. Det visar att det finns många privata skolor som är små även om debatten där, liksom här, handlar om de större skolhuvudmännen. Eftersom det engelska systemet har terminsavgifter så innebär det att elevsammansättningen ser annorlunda ut där. ¾ av eleverna kommer från de 30 procent rikaste familjerna. Det är en stor skillnad jämfört med vårt system i Sverige. Tack vare vårt skolpengssystem, som ju inte tillåter terminsavgifter, kan rik som fattig välja en skola utan att behöva betala en avgift. Det svenska systemet innebär också, till skillnad från det engelska, att om skolan har en plats så måste den ta emot eleven. De som hävdar att svenska friskolor väljer elever påstår således att de bryter mot lagen.

Labour-regeringen har även gjort andra förändringar. Det engelska skolinspektoratet Ofstedt har fått ändrade föreskrifter. De får inte längre gradera skolornas kvalitet, som de gjort tidigare. Beteckningarna Excellens och Inadequate får inte längre användas. Det innebär givetvis att informationen om hur väl skolorna presterar blir svårare att få fram. Detta anses vara en eftergift till lärarfacket.

De tidigare Torystyrda regeringarna har fokuserat på att få upp kunskapsresultaten i de engelska skolorna, vilket också lyckats. Nu menar många att de förändringar som Labour talar om, och genomför på skolområdet hotar denna kunskapsuppgång. Labourregeringen förefaller ha mer fokus på elevernas bakgrund och att minska intresset för privata skolor, än på skolornas förmåga att höja elevernas kunskapsnivå. En ledare i Economist uttrycker det på följande sätt ”The fight over private schools has distracted policymakers from more important matters.”. Känns detta igen från vår egen inhemska skoldebatt?

Det ska bli intressant att följa Labourregeringens skolpolitik i England, och dess effekter på såväl skolval som skolresultat.

/

Publicerat

Se till att använda AI i skolans kompensatoriska uppdrag

Den av regeringen tillsatta AI Kommissionen kom i slutet av 2024 med sina förslag på hur Sverige bättre ska tillvarata möjligheterna och hantera riskerna med AI. De presenterade ett stort antal förslag, men lämnade inga förslag på skolans område pga att kommissionens direktiv förhindrade dem att göra det. Ett minst sagt anmärkningsvärt agerande från regeringens sida. Trots detta skriver kommissionen om skolan i sin rapport och konstaterar att AI kommer att, och bör ha, en stor inverkan på skola. De exemplifierar också hur AI kan bidra i skolans arbete.

Några veckor efter det att AI Kommissionen överlämnat sin rapport presenterades resultatet av TIMSS, en internationell jämförande studie om kunskaper i matematik och naturvetenskap hos elever i åk 4 och åk 8. TIMSS är en av de största internationella kunskapsmätningarna och till allas stora förvåning visade det sig att svenska elevers resultat ökade jämfört med förra undersökningen. De svenska matematikresultaten i åk 4 är de högsta  sedan Sverige började delta i undersökningen 2007 och för eleverna i åk 8 har resultaten ökat stadigt sedan 2011. Ett mycket glädjande resultat. Samtidigt visar TIMSS att det är stor skillnad i resultaten. Elevernas bakgrund har stor betydelse. Skolan klarar inte det sk kompensatoriska uppdraget.

Vad har då detta med AI Kommissionen att göra? Kommissionen beskriver hur AI kan användas för att individanpassa undervisningen och därmed utjämna elevernas skiftande förutsättningar. Med hjälp av AI kan läraren justera svårighetsgraderna i ett visst ämne och därmed utmana elevens kunskapsnivå. En mer fördjupad kunskap om varje individs lärprocess kan också hjälpa läraren att få kunskap om vilket stöd som den individen faktiskt behöver. Helt enkelt ett smart stöd i lärarnas/skolans arbete med det kompensatoriska uppdraget. AI kan också bidra till att förbättra undervisningen på ett nationellt plan. Genom att AI ger möjligheter till en storskalig analys kan Sverige få insikter om kan undervisningen kan förbättras och därmed också lärandet. Vi kan skapa förutsättningar för att jämföra kunskapsutvecklingen i enskilda skolor och klasser. Något som i sin tur kan ligga till grund för välinformerade skolval för föräldrar och elever. Det framstår som självklart att dessa möjligheter som AI erbjuder måste användas i svensk skola. Förhoppningsvis inser även regeringen detta.

 

/

Publicerat

Artikel i Svensk Tidskrift: Ingen kunskapskollaps i svensk skola

Skriver i Svensk Tidskrift 20 december 2024

De resultat som den internationella undersökningen Timss visade överraskade många. Jag var själv på ett seminarium samma dag som resultaten presenterades, arrangerat av Svenskt Näringsliv, där utbildningsminister Johan Pehrson medverkade. Seminariet handlade om konkurrenskraft och vikten av kunskap och utbildningsministern talade om svensk skolas kunskapskollaps. Bra någon timma senare visade det sig att svenska elever har förbättrat sina kunskaper i matematik. Ett verkligt välkommet besked.

Jag är förundrad över den hårda retorik som såväl Johan Pehrson som Lotta Edholm använder när det gäller skolans resultat. De senaste PISA-resultaten framställs också som en katastrof för svensk skola, samtidigt som skolforskaren Gabriel H Sahlgren har visat att de svenska 15-åringarna presterade på toppnivå trots att de precis har varit igenom en pandemi. I rapporten ”Vad kan vi lära av PISA 2022?” konstaterar han att kunskapsnivåerna i genomsnitt föll tillbaka till nivåerna i PISA 2012, men bland elever med svensk bakgrund föll resultatet tillbaka till samma nivåer som i PISA 2015. Eftersom andra länder också har fallit är Sveriges relativa prestationer fortfarande mycket bättre än de var 2012, när resultaten var på samma absoluta nivå. Bland elever med svensk bakgrund är Sveriges relativa resultat ungefär på samma nivåer som under tidigt 2000-tal. Ett annat intressant resultat i rapporten är att elever i friskolor i genomsnitt presterade 34 poäng bättre än elever i kommunala skolor i PISA 2022.

”En del av skillnaden kan förklaras av olika elevunderlag men även efter justering för detta uppgår skillnaden till 20 poäng, vilket ungefär motsvarar inlärningen som sker under ett läsår. Detta gäller för både vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor, som presterar på samma nivåer efter justering för bakgrundsfaktorer.”

Det som är en utmaning, och som i princip alltid har varit det för svensk skola, är att klara sitt kompensatoriska uppdrag. De elever som har en bakgrund med lågutbildade föräldrar, utländsk bakgrund eller tuffa förhållanden förmår skolan inte höja kunskapsmässigt. Det är den verkliga utmaningen. Det visar PISA och det visar Timss, och för den delen också slutbetygen från åk 9 i grundskolan. Detta är ett verkligt bekymmer, men det innebär inte att vi har en kunskapskollaps i svensk skola. Däremot är det uppenbart att det finns en hel del övrigt att önska när det tex gäller Skolverkets rekommendationer och dess forskningsförankring inom hur man ska jobba till exempel med läsförståelse i skolan. Där får vi förhoppningsvis se rekommendationer som faktiskt bottnar i forskningsresultat. Den nyligen presenterade Skolinspektionsrapporten ”Läsa, räkna skriva – en garanti för tidiga stödinsatser” kan tolkas som en intressant utvärdering av Skolverket stödmaterial. En skolmyndighet utvärderar en annan. Denna reform, som var dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolins stora stolthet har visat sig fungera väldigt dåligt, om man får tro Skolinspektionen. Jag har alltid tyckt att denna läsa, räkna skriva garanti har varit en märklig företeelse. Är det inte det som är själva uppdraget för den obligatoriska grundskolan? Skolinspektionen konstaterar bland annat i sin rapport att ”Det finns en komplexitet i garantins regelverk, som tillsammans med skollagens parallella bestämmelser för stöd, har skapat en invecklad praktik för skolorna där det är svårt att göra rätt. Därmed är det svårt att uppnå målet med garantin, att en så stor andel elever som möjligt ska lämna skolan med en fullständig utbildning.” Dessutom visar granskningen att andelen elever som får stöd inte har ökat efter att garantin infördes. Skolinspektionen påpekar ”Samtidigt kan vi konstatera att elevernas resultat på de nationella proven har blivit lägre i årskurs 3, än före garantin.” Så mycket för den omhuldade ”reformen”. Bra att det sker en utvärdering dock.

Det är tur att det finns fristående aktörer som, baserat på forskning, erbjuder skolor ett utmärkt stödmaterial. Stiftelsen Legilexi har i samarbete med svenska läsforskare tagit fram ett kostnadsfritt material och digitala tjänster som ger lärare stöd och god information om elevernas läsförståelse och ger förslag på lektionsupplägg mm. Över 33.000 lärare använder deras material, de finns på 2600 skolor och läsåret 23/24 testades hälften av alla elever i åk 1-3 med hjälp av deras material. Man kan fundera på hur läsförståelsen i svensk skola hade sett ut utan Legilexi. Tur att alla dessa skolor har valt att använda sig av deras kartläggningsmaterial, trots att det kartläggningsmaterial som Skolverket tagit fram är obligatoriskt för alla skolor. Tyvärr verkar Skolverkets modell inte vara särskilt effektiv.

Ett område som skulle kunna bidra i denna del är givetvis AI. Detta verktyg erbjuder enorma möjligheter att snabbt få information om elevernas kunskapsnivå. Tyvärr så fick AI kommissionen, som nyligen lämnade sin rapport, en tydlig uppmaning från regeringen att de inte skulle lämna några förslag som berör skolans område. Man kan undra hur de tänkte då.

Även om det inte råder en total kunskapskris och kunskapskollaps i Sverige så är allt inte rosenrött. Många skolor underpresterar. Tack vare skolvalet så kan elever och föräldrar idag välja bort en skola som inte fungerar. Det är ett viktigt skäl till varför antalet elever i friskolor ständigt ökar. En utveckling som uppenbart ogillas av många politiker. Behöver jag påminna om att det faktiskt är politiker som är huvudmän för de kommunala skolorna. En valmöjlighet som idag tyvärr hotas av inte minst liberalerna. Ett av de partier som var med och införde denna av föräldrar och elever så efterlängtade möjlighet.

Sverige behöver en skoldebatt som utgår ifrån fakta. Politiker har ett ansvar för att se vad som är de verkliga problemen. Sverige har till exempel för många skolor som underpresterar. Hur tar dessa skolors huvudmän tag i dessa problem? Göteborgs kommun är en skolhuvudman som har många problemskolor. Att förbjuda friskolor löser inte dessa skolors problem.

Det finns intressant forskning som visar hur man kan vända utvecklingen i en skola som redovisar dåliga resultat. Professor Karl Wennberg på Stockholms Handelshögskola, och hans kollegor, har här intressanta konkreta resultat utifrån att de har studerat ett antal svenska skolor och vad de faktiskt gjort för att vända utvecklingen. De har granskat samtliga högstadieskolor i Sverige åren 2008 till 2019 i syfte att identifiera faktorer som främjar förbättrade resultat i de mest utsatta skolorna – de 369 skolor som tillhör den ”svagaste fjärdedelen”, där många elever lämnar skolan utan fullständiga betyg. Deras analys visar att en dryg tiondel, 42 av skolorna, var framgångsrika i att vända sin kurs och uppnå en fullgod nivå. Det är inte många. Men det som är intressant med studien är att det är tydligt att det inte finns någon ”enda väg” för att åstadkomma detta. Det var verkligen olika ut; skolorna uppfyllde olika förbättringsfaktorer som i kombination ledde till framgång.

Här finns mycket att lära för andra. Jag ser fram emot en skoldebatt som baseras på fakta, som  lyfter fram dessa goda exempel, som slutar jaga friskolor, som erkänner det som forskare visar – att friskolor bidrar till att höja kunskapsnivån i Sverige. Det är viktigt att alla skolhuvudmän, kommunala såväl som fristående, tar sitt uppdrag på allvar och ser till att det finns ett gott ledarskap i skolan så att de elever som tvingas gå till skolan varje dag kan känna att detta är en skola som har koll respektive elevs kunskapsnivå, har fokus på trygghet och studiero och har höga förväntningar på alla elever, oavsett bakgrund. 84 procent av alla grundskoleelever går i skolor där kommunpolitikerna är skolhuvudmän. Hur sköter de sitt huvudmannaskap?

Ulla Hamilton är fri debattör

Publicerat

Utländskt ägande och offentlighetsprincipen för friskolor

Offentlighetsprincipen har debatterats under många år. Argumenten mot att friskolor ska jämställas med myndigheter är kända. Branschen har länge påpekat att man inte är emot transparens och öppenhet med det ”paket” som offentlighetsprincipen innebär är oproportionerligt. Det finns andra lösningar för att öka transparensen och nu finns det ett förslag till Insynslag som precis varit på remiss. Det är ett förslag som tar hänsyn såväl till önskemålen om ökad insyn som  proportionalitetsprincipen.

Linda Öholm, Internationella Engelska skolan och Mikaela Valtersson, Kunskapsskolan kommenterar Linnea Lindquists artikel i Tidskriften Fokus om offentlighetsprincipen på följande sätt:

”Vi är glada att Linnea Lindquist läst våra remissvar. Dessvärre var läsningen rätt slarvig och med många medvetna misstolkningar. Vi välkomnar transparens. Allt annat är taget ur luften. Vi har en Skolinspektion som har till sin uppgift att kontrollera kvalitet. Offentlighetsprincipen är det dock få som förespråkar som ett verktyg för kvalitet. Det är däremot viktigt med transparens för handlingar som gör att elever och föräldrar och andra intresserade medborgare kan få insyn och kunna göra medvetna och upplysta val. Att det skulle ta nån minut att lämna ut en handling är något vi väljer att se som ett retoriskt inlägg och kanske en signal till Lindquist arbetsgivare, snarare än seriösa argument. När det gäller införande av offentlighetsprincipen i fristående skolor handlar det om handlingar såsom lönelistor för personal, elevärenden som avslutats med ett åtgärdsprogram och disciplinärenden eller hyresavtal. Det är handlingar som kan innehålla en mängd känsliga och integritetsnära uppgifter. Det kommer att ta tid att sekretessbedöma allt som begärs ut. På samma sätt som det gör idag för kommuner och förvaltningar. De ska identifieras, läsas igenom och bedömas vad av tex namn som ska inte ska lämnas ut, utan maskas (markeras över med svart). Detta är en stor uppgift som man ska ha respekt för. Utredningen har inte beräknat alla delar som kommer innebära kostnader, därav av att vi påpekade det i våra remissvar.”

*******

Linnea Lindquist medverkade nyligen i SvD:s ledarpodd och ägnade då en stor del av tiden åt att hävda att offentlighetsprincipen behövs för att säkerställa att pengarna används på rätt sätt i friskolorna. Hon pekade särskilt ut risken med utländska ägare och behovet av att kontrollera hur de använder skolpengen. Skolinspektionen har idag rätt till full insyn i friskolors ekonomi. Och när det gäller risken för att utländska ägare ska ta över friskolor så finns det sedan ett år tillbaka en lagstiftning som innebär att utländska direktinvesteringar i tex friskolor måste godkännas av ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Denna anmälningsplikt gäller inte bara för utländska investeringar utan också inhemska. Således kommer ägare som vill investera att granskas och investeringen få ett ja eller nej.

*******

Professor Joakim Nergelius har också uttalat sig i frågan om förslaget att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Han skrev bl a följande i SvD den 18 oktober iår.

”En annan central rättsprincip som bör övervägas är proportionalitets­principen, som innebär att åtgärder från den offentliga maktens sida ska stå i rimlig proportion till de intressen de är avsedda att skydda. När det gäller offentlighets­principens tillämpning på friskolor måste man fråga sig om det är proportionerligt att ställa samma krav på dessa skolor som på offentliga institutioner. Proportionalitets­principen innebär att insyns­kravet inte bör vara mer omfattande än nödvändigt för att uppnå sitt syfte.”

”Offentlighetsprincipen har traditionellt haft som syfte att garantera insyn i den offentliga makten, vilket i sin tur stärker demokratin och rättssäkerheten. Genom att kräva insyn i privata aktörer, såsom friskolor, riskerar man att urvattna denna princip. Att utvidga offentlighets­principen till privata aktörer leder till oklarhet kring var gränsen för offentlig insyn går. Vad blir då nästa steg? Kommer det att innebära insyn i alla företag som tar emot någon form av offentlig finansiering? Det kan vidare framhållas att andra viktiga aktörer som exempelvis Sveriges kommuner och regioner (SKR) inte omfattas av offentlighets­principen.”

Det är lätt att oöverlagt säga att ”självklart ska friskolor omfattas av offentlighetsprincipen”. Men det finns lagstiftningsprinciper som måste följas i en rättsstat. Proportionalitetsprincipen är en sådan. Det är lätt att instämma i professor Nergelius konstaterande att denna princip innebär att det är tydligt att samma krav på öppenhet som gäller för offentliga institutioner inte är rimliga för friskolor. Förslaget till Insynslag tillgodoser enlig honom denna princip. Det är också en Insynslag som finns skrivet i Tidöavtalet.

/

Publicerat

Artikel i Smedjan – Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Vad innebär egentligen den “gemensamma vilja” som enligt Socialdemokraterna ska styra skolan, och hur ska ett sådant synsätt kunna möta barns och föräldrars olika önskningar och behov? Det undrar Ulla Hamilton som läst förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram.

ULLA HAMILTON, 5 DECEMBER 2024

Socialdemokraterna har presenterat ett förslag till nytt partiprogram. Det är ganska kortfattat, men det är ändå intressant att se vad de skriver om skolan och om den valfrihet som de påstått sig värna. Man kan snabbt konstatera att programmet är fritt från formuleringar om mångfald och olika profiler på skolor. Att individer är olika och har olika behov är inget man intresserar sig för. Resonemang om områden som kvalitet och skolans förmåga att bidra till att öka elevernas kunskapsnivå lyser också med sin frånvaro.

Programtexten slår fast att ”Målet för den demokratiska socialismen är ett solidariskt samhälle där alla människor är delaktiga och lever fria och jämlika”. Socialdemokraterna beskriver ”sitt ” samhälle så här: ”Där ska människors gemensamma vilja ha företräde framför marknaden”. Ett påstående som vid första åsynen kan tyckas bra, men som man snart inser haltar. För människors “vilja” kan naturligtvis lika gärna ses som “efterfrågan” på just en marknad. Och ser vi tillbaka på den svenska samhällsutvecklingen sedan 1970/1980-talet så var det när människors vilja inte längre var gemensam som det blev tydligt att det fanns en efterfrågan på mångfald och valfrihet på välfärdsområdet.

Det ensidiga offentliga utbudet tillgodosåg inte människors olika behov och deras efterfrågan. Förändringstrycket gentemot de politiska partierna ledde till att det för cirka 30 år sedan uppstod ett ökat och varierat utbud av välfärdstjänster. Privata välfärdsföretag bidrog till att tillgodose denna efterfrågan, till att utveckla tjänsterna och till att de blivit mer kostnadseffektiva. Skattebetalarna får mer välfärd för pengarna tack vare att mångfalden av verksamheter också leder till en effektivisering av såväl offentlig som privat verksamhet.

Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle.

Hela programförslaget andas ”nu måste politiken ta över och styra” på välfärdsområdet. Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle. Det har enligt Socialdemokraterna lett till allt mindre av gemenskap och tillit. Det offentliga har dragit sig tillbaka, vilket lett till ”social splittring, mer utbredd fattigdom, ökad ojämlikhet och cementerat segregationen”.

Skolans misslyckande med det kompensatoriska uppdraget skylls på skolkoncernerna, bristen på resurser i skolan skylls på marknadiseringen av skolan och på att statens styrning har varit för svag. Detta trots att 84 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Det vill säga skolor vars huvudmän är kommunpolitikerna, i många fall just socialdemokrater.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna väljer att inte adressera de grundläggande problemen i skolan, som till exempel behovet av ökat kunskapsfokus och ledarskapet i skolan, utan i stället anklagar skolvalet och friskolorna för problemen i svensk skola.

Det ligger nära till hands att uppfatta det som att de väljer att försöka hamra fast en problembeskrivning, som syftar till att sätta en bild, snarare än att på allvar presentera en politik som kan åtgärda det faktum att cirka 17 000 elever lämnar grundskolan varje år utan behörighet till gymnasiet. Det riskerar att leda till att skattemedel slösas på fel åtgärder, och att grundproblemen består.

Att förbjuda vinstdrivande friskolor kommer inte att lösa problemet med att så många lämnar grundskolan utan behörighet. Knappast heller förslagen om ökat statligt ansvar och stärkt rådighet på skolområdet. Vi vet också att mer resurser inte är en garanti för bättre skolresultat. Det viktiga är i stället hur de befintliga resurserna används. Det har bland annat forskare vid Handelshögskolan i Stockholm visat i en intressant studie av hur lågpresterande grundskolor lyckats vända trenden.

Det blir allt mer uppenbart, ju mer man läser i programförslaget, att den egenmakt som familjer och elever har i dag tack vare skolvalet hotas. Välfärden ska enligt programmet vara en ”samhällelig angelägenhet”; ”Den ska styras gemensamt och utgå från medborgarnas behov, inte från enskilda producenters vinstintresse.”

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja”. 

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja” i ett socialdemokratiskt samhälle. Rätten att välja skola har ett starkt stöd hos allmänheten. Efterfrågan på en plats i en friskola är betydligt större än antalet befintliga platser. Det visar köerna med all tydlighet. När allmänheten i dag får frågan om de tycker att man ska få välja grundskola så svarar sju av tio att de anser att det är viktigt. Är det en tillräcklig majoritet för att fastslå att den gemensamma viljan har företräde framför marknaden?

Socialdemokraterna vill se ”en demokratisk kontroll över välfärden, en styrning av välfärden och samhällsservice utifrån medborgarnas behov, inte marknadens.” Det är en mening utan konkretion, men en fråga som inställer sig är om det är en medveten åtgärd för att ludda till texten om skolan jämfört med det förslag som presenterades av den arbetsgrupp som riksdagsledamoten Lawen Redar ledde.

I den rapporten framfördes följande förslag: ”I skollagen införs ett krav på att alla skolhuvudmän för grundskolan aktivt ska verka för minskad skolsegregation vid sina skolenheter.” Det är ett krav som känns igen från den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” från 2020, där utredaren föreslog att skolhuvudmännen ska motverka skolsegregationen genom att ”aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Förslaget väckte en omfattande debatt eftersom det utgick från att skolan ska ansvara för att ha en ”bra blandning” av elever. Det betraktades som ett exempel på social ingenjörskonst och tolkades som ett förespråkande av ett införande av bussning av elever. I sitt yttrande över utredningens förslag var Diskrimineringsombudsmannen mycket tydlig i sitt remissvar;

Utredningen föreslår bland annat att huvudmän ska vara skyldiga att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter. Det föreslås också att rektorer inom givna ramar ska ha ett ansvar för att verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper. I författningskommentaren uttalas att formuleringen ”allsidig social sammansättning” tar sikte på att elevgrupper med olika socioekonomisk bakgrund i större utsträckning bör mötas i skolorna. Någon närmare definition eller anvisning om tillämpningen ges dock inte. Ett sätt att uppnå en sådan elevsammansättning föreslås vara att tillämpa kvoter vid urval till skolenheter med förskoleklass och grundskola. … DO har tidigare yttrat sig över förslag som aktualiserar liknande frågor …  DO framhöll i sina yttranden att de då aktuella förslagen innebar en risk för att det vid de föreslagna bestämmelsernas praktiska tillämpning skulle kunna komma att göras överväganden kopplade till elevers etniska tillhörighet på ett sätt som står i strid med diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.

En tydlig kritik från myndigheten. Mot bakgrund av DO:s kritik och det tidigare presenterade förslaget med krav på agerande från alla skolhuvudmän för att minska skolsegregationen kan man undra om förslaget från Lawen Redars arbetsgrupp finns kvar ”i bakgrunden”? Eller har det avfärdats av de som skrivit det slutgiltiga förslaget till nytt partiprogram? En annan fråga som inställer sig är om resonemanget om vikten av gemensam styrning innebär att individens skolval i praktiken tas bort, eller om det ska tolkas som att du kan välja skola men det gäller att du väljer ”rätt skola” så att elevblandningen blir korrekt? Vad nu korrekt kan innebära avseende den specifika skolan.

/

Publicerat

En dag med förändringar för lärare och gymnasieutbildningar

I morse var jag på ett frukostmöte arrangerat av Svenskt Näringsliv. Det tog upp läget när det gäller de nya förutsättningarna för gymnasieutbildningarnas dimensionering. Syftet med det nya regelverket är att dimensioneringen av gymnasiets programutbud ska anpassas bättre till arbetsmarknadens efterfrågan. Antalet platser på yrkesprogrammen ska öka och antalet platser på högskoleförberedande program, som tex samhällsvetenskapliga och ekonomiprogrammet ska minska. Dimensioneringen ska ske utifrån ett planeringsunderlag som Skolverket tar fram. Modellen innebär också att tre kommuner ska samverka när det gäller planeringen av utbudet i deras kommuner. Det finns några problem med detta nya sätt att hantera utbudet när det gäller gymnasieprogrammen.

  1. Friskolorna står idag för ca 1/3 av antalet gymnasieplatser i landet (i Stockholmsregionen är det nästa hälften). Om de inte kommer med från början i planeringen så riskerar de att få ta ”resten av de platser som inte kommunerna redan har bokat upp”.
  2. Det finns så vitt jag förstår inget kvalitetsperspektiv när det gäller bedömningen av vilka skolhuvudmän som ska få erbjuda gymnasieprogramsplatser. Det handlar bara om kvantitet.
  3. Det finns en uppenbar risk med ett system som försöker att tvinga in ungdomar på utbildningar genom att underdimensionera andra. Avhoppen riskerar att öka och motivationen tryta.
  4. Det är uppenbart att det finns brist på yrkesutbildade i många branscher. Därför borde fokus ligga på att jobba för att dessa utbildningar blir attraktiva och aktivt valda av eleverna, i stället för att försöka tvinga in dem på utbildningarna.
  5. Många yrkesutbildningar lider av lärarbrist. Det är brist på yrkeslärare och det är krångligt att komma in på yrkeslärarutbildningen. Detta borde åtgärdas. Svenskt Näringsliv presenterar förslag på hur i denna rapport.
  6. Många yrkesprogram är dyra och för att skolhuvudmän ska våga satsa på att erbjuda dessa så måste det finnas en långsiktig planeringshorisont.

Det ska bli mycket intressant att se hur denna nya modell kommer att fungera i praktiken. Och det finns en uppenbar risk för att friskolorna kommer att dra det kortaste strået eftersom deras verksamhet förutsätter tillstånd från Skolinspektionen. Och Skolinspektionen kan mycket väl bestämma sig för att de bara ska titta på kommunernas utbud och sedan konstatera att efterfrågan redan täcks av de kommunala gymnasieskolorna så det ”blev inga platser över till friskolorna”.

Den andra händelsen idag var överlämnandet av Lärarutbildningsutredningens förslag till regeringen. Det är ett intressant förslag. Jag samtalade med Eva Nisser i Hamiltonpodden om hennes förväntningar på utredningen. Lyssna gärna på det samtalet. Peter Honeth har lyssnat väl på den kritik som framförs mot lärarutbildningarna. Han föreslår tex att det ska krävas ett C i betyg i svenska för att komma in på grund- och ämneslärarutbildningarna. Han skulle gärna ha krävt även C på förskollärarutbildningarna men avstod och landade på ett D. Skälet till det var att 50-60 procent av de sökande till denna utbildning inte skulle vara behöriga om man krävde betyget C. Och det skulle påverka tillgången på förskollärare för mycket. Man häpnar. Kunskaper i svenska är ju verkligen viktigt även i förskolan.

Andra positiva förslag var att utbildningarna ska ha ökade inslag när det gäller kognitionsvetenskap, ledarskap, och en tydlig koppling till forskningsbaserat arbete när det gäller läsning och läsförståelse samt ökat fokus på ämnesdidaktik. De föreslår också ökat fokus på skolnära delar i utbildningen.

Det som kan tyckas lite märkligt är att utredaren inte föreslår en minskning av antalet lärosäten som erbjuder lärarutbildningar. Däremot understryker han att samverkan mellan lärosätena måste öka. Det kommer att bli betydligt färre utbildningsplatser. Idag är de ca 10.000 och han förutsåg en minskning med 2000-3000 platser/år.

De nya kraven föreslås träda ikraft 2027 och det innebär att de första examinerade lärarna  kommer ut 2031. Det är långa ledtider. Elevkullarna kommer att minska kraftigt under 2030-talet, enligt SCB:s prognoser. Därför är timingen bra för att öka kraven för att komma in på lärarutbildningen enligt Peter Honeth. Nu återstår det att se hur detta förslag kommer att tas emot av remissinstanserna. De ökade betygskraven är välkomna. Förhoppningsvis leder de till att läraryrket blir mer attraktivt.

 

Publicerat

En klargörande replik om häpnadsväckande påståenden

I en insändare i Dagens Nyheter ger Aaron Israelson svar på tal i följande informativa replik.

Friskolor motarbetar gängbrottslighet bland unga 

Gunilla Sandegård vill avskaffa friskolor för att barn ”inte ska bli offer för gängkriminalitet”, skriver hon på DN:s insändarsida. Det kan tyckas vara ett magstarkt argument, till och med i den osedvanligt hätska debatten om friskolor. Men eftersom också dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S) i TV4:s partiledardebatt i februari 2022 varit inne på ett liknande resonemang kräver det trots allt ett svar.

Gängbrottsligheten är förvisso ett samhällsfenomen som slår brett. Eftersom den krupit ner i åldrarna har den i allt större utsträckning blivit en enorm utmaning också för skolor, såväl kommunala som fristående. Flera friskolor driver verksamhet i eller i anslutning till utsatta områden, vilket gör dem sårbara för gängvåldet.

Men när Sandegård skriver att hon dagligen läser ”om elever som inte klarar intagningen till gymnasium, elever som inte har tillräcklig kunskap för att läsa vidare på universitet, elever i yngre åldrar som inte klarar nationella prov på grund av undermålig undervisning i de friskolor de går i och stökiga klasser på grund av för stort elevantal och brist på personalstöd i klasserna” är hon fel ute.

Bland det hundratal grundskolor runt om i landet där över 30 procent av eleverna i fjol lämnade årskurs nio utan behörighet till gymnasiet var närmare 89 procent kommunala. Enligt Pisas kunskapsmätningar ligger friskolornas elever före de kommunala skolornas. I senaste Pisaundersökningen motsvarar försprånget ”inlärningen som sker under ett läsår”.

Enligt samma mätning är studiero centralt för att uppnå höga resultat. Det finns alltså mycket lite som tyder på att fristående skolor är stökigare, tvärtom. Det är också därför många väljer dem.

I själva verket pekar forskning från institutet IFAU på att det fria skolvalet är viktigast för elever i utsatta områden. Ett exempel är Internationella engelska skolan i Eskilstuna, som ligger i ett av Sveriges mest utsatta områden, Fröslunda. De allra flesta elever har utländsk bakgrund och tillhör, enligt en bearbetning av SCB:s socioekonomiska index, de fem skolor i kommunen med mest utmanande elevunderlag. Men gymnasiebehörigheten i skolan är högst i Eskilstuna med 96 procent.

Det finns fler exempel i bland annat Angered (Viljaskolan), Tynnered (Communityskolan), Norsborg (Freinetskolan Kastanjen) och på Järvafältet (Järvaskolan).

Om något bidrar friskolor till att motarbeta gängbrottsligheten bland unga. Det vore på tiden att vi visar de lärare och rektorer som sliter med dessa utmaningar dagligen lite uppskattning i stället.

 

Publicerat

Samma friskoledebatt där som här

Det är intressant att följa debatten om friskolor och skolval i andra länder. Det är väldigt liten skillnad när det gäller påståenden om friskolorna i debatten. Men en stor skillnad mellan ländernas skolsystem är att Sverige har skolplikt och Danmark har undervisningsplikt. En dansk friskola kan, till skillnad från en svensk, välja vilka elever de tar in. Svenska friskolor är gratis men i Danmark kostar det i genomsnitt ca 15.300 kr/år. En dansk friskola startas på initiativ av föräldrar. Det finns anledning att återkomma i detta forum till mer information om hur det danska friskolesystemet fungerar. Men nu till en aktuell debattartikel från den danska organisationen Friskolerne. Dags för lite övning i danska.

Debat: Friskoler inkluderer flest med specialbehov i almenundervisningen

Friskoler og private grundskoler landet over viser hver dag i praksis, at elever med specialundervisningsbehov kan inkluderes i den almene undervisning. Det sker i et omfang, der langt overskrider folkeskolerne.

I årevis har inklusion været det højtbesungne ideal. Inklusionsloven i 2012 havde som ambition, at folkeskolerne skulle have en inklusionsgad på 96 procent – både af økonomiske og pædagogiske hensyn.

I 2022 blev inklusionsloven evalueret – og fik dumpekarakter. Færre elever med særlige behov inkluderes i dag i folkeskolen, end da inklusionsloven blev vedtaget for mere end ti år siden. Trist for klassefællesskaberne – trist for den enkelte elev – trist for forældrene.

Sideløbende med det markante fokus på inklusion i folkeskolen, har fortællingen i årevis været, at friskoler og private grundskoler ikke løfter specialundervisningsområdet tilstrækkeligt. Og der er tale om en hårdnakket fortælling.

Men nye tal fra børne- og undervisningsministeriet bekræfter dét, som skolefolk fra friskoler og private grundskoler har haft en klar fornemmelse af længe.

Faktum er, at friskoler og private grundskoler inkluderer langt flere elever med specialundervisningsbehov i klassefællesskabet end folkeskolerne.

På friskoler og private grundskoler er hele 3,4 procent af elever med specialundervisningsbehov såkaldt ’enkeltintegreret’. Det vil sige, at de er en del af klassefællesskabet – men med særlig støtte. I folkeskolen er det kun 0,9 procent af alle elever, der er enkeltintegreret i den almene undervisning.

Regeringens udlægning skurrer

Derfor skurrer det noget, når man i en artikel om elevers specialundervisningsbehov på Politiken og Skolemonitor i september kan læse, at børne- og undervisningsminister Mathias Tesfaye mener, at friskoler og private grundskoler bør påtage sig et større ansvar ved at optage og fastholde flere elever med særlige udfordringer.

Det er bevæggrunden for, at ministeren i finanslovsudspillet fra 2025 har indstillet at afsnøre yderligere 120 millioner kroner til specialundervisning på friskoler og private grundskoler.

Elever med specialundervisningsbehov vokser med 10 procent årligt på fri- og privatskolerne. Så, det er en god idé at lade midlerne følge med opgaverne.

Det skal måske lige bemærkes, at midlerne til specialundervisning tages af den samlede bevilling til friskoler og private grundskoler – og dermed altså fra det almenpædagogiske område på friskoler og private grundskoler.

Det er ikke ’nye’ penge, men en øget omfordeling. Og vi bakker fuldt op om denne prioritering.

Når den hårdnakkede fortælling om friskoler og private grundskolers manglende andel af specialundervisningselever holdes i hævd – ikke mindst fra Christiansborg, må vi både kaste lys på de reelle tal samt selve rammebetingelserne og vilkårene for at udføre specialundervisning for elever med særlige behov i grundskolen som et hele. De er nemlig væsensforskellige.

Friskoler og private grundskoler har lovhjemmel til alene at tilbyde enkeltintegreret specialundervisning, mens folkeskolen både kan tilbyde enkeltintegreret specialundervisning og undervisning i specialklasser.

De nye tale fra børne- og undervisningsministeriet viser, at der i folkeskolerne samlet set er 4,8 procent af eleverne, der modtager specialundervisning. Heraf går 3,9 procent af eleverne i en specialklasse. Som nævnt undervises kun 0,9 procent af eleverne med specialundervisningsbehov i den almene undervisning i folkeskolen.

Da friskoler og private grundskoler ikke må have specialklasser, skal alle elever med specialundervisningsbehov integreres i klasserne. Dette tal er som nævnt hele 3,4 procent.

Et presset system

Derfor giver det simpelthen ikke mening at blive ved med at slå på friskoler og private grundskoler med budskabet om, at skolerne ikke løfter tilstrækkeligt. Fortællingen er blevet fortykket i en grad, som gør, at ingen sætter spørgsmålstegn ved den længere. Det er skadeligt for samtalen.

Da friskolernes elever rent socioøkonomisk ligner folkeskoleelever til forveksling, må vi samtidig konstatere, at der kan være grænser for antallet af elever med særlige behov i den almene klasse.

Det vil folkeskolerne helt sikkert kunne tale med om, for der er jo en grund til, at hele 3,9 procent af eleverne i folkeskolen er placeret i specialklasser – altså uden for den almene undervisning i klassen.

Der er ingen tvivl om, at specialundervisningen er en udfordring for hele grundskolen – altså både folkeskoler og friskoler og private grundskoler.

Der er et støt stigende antal elever, der har brug for særlig tilrettelagt undervisning, hvilket kræver flere ressourcer – både fagligt og pædagogisk hos lærerne og flere økonomiske ressourcer, som må tages fra det almene undervisningstilbud.

Dertil kommer et behov for faglig pædagogisk sparring og dokumentation fra Pædagogisk Psykologisk Rådgivning, hvis vi skal lykkes med at tilbyde elever med særlige behov god undervisning. Også her er systemet presset.

Situationen er, at der er en reel risiko for, at normalområdet bliver mere og mere snævert. Det holder naturligvis ikke.

Virkeligheden er en anden i dag end for 20 år siden. Og der er brug for en oprigtig nysgerrighed på, hvad der bevirker, at nogle skoler faktisk lykkes med de rummelige klassefællesskaber. Den samtale bidrager vi meget gerne til.

11 nov 2024
Peter Bendix Pedersen Formand for Friskolerne

Maren Skotte Kommunikationschef Friskolorne

/

FAKTA

Specialundervisning i grundskolen

Folkeskolerne:

  • I alt modtager 4,8 procent af eleverne i folkeskolerne specialundervisning.
  • 0,9 procent er enkeltintegreret (i den almene undervisning)
  • 3,9 procent går i specialklasser (udenfor den almene undervisning)

Friskoler og private grundskoler:

  • I alt modtager 3,4 procent af eleverne i friskoler og private grundskoler specialundervisning.
  • Alle er enkeltintegrerede i den almene undervisning. Lovgivningen giver ikke friskoler og private grundskoler mulighed for at have specialskoler eller -klasser.

Specialskoler:

  • Desuden går 2,2 procent af alle grundskolens elever i specialskoler, hvortil de er visiteret. Disse elever kan både komme fra folkeskolen og fra de friskoler og private grundskoler.

Kilde: Børne- og Undervisningsministeriet, Center for Analyse og Struktur, i mail til Friskolerne

 

 

Publicerat

Vetenskaplig grund och lärarutbildningarna

Skoldebatten går vidare. Jag har varit på safari med goda vänner i Kenya, men noterat att debatten om elevernas läskunnighet och läsförståelse går vidare. Det är egentligen förskräckligt att det finns grund för en sådan debatt om skolans förmåga. För kunskapen om hur man lär unga att läsa är knappast okänt område.

Att svensk skola idag inte klarar att fånga upp elever tidigt är minst sagt obegripligt. SvD:s reporter Maria Jelmini skriver om detta i SvD den 19 november. Hon tar upp bl a den rapport som Näringslivets Skolforum presenterade på ett seminarium den 21 augusti. Det budskap som professor Agneta Gulz, professor vid Lunds universitet, framförde när hon presenterade rapporten ”En F-3 lärarutbildning på vetenskaplig grund för bättre tidig läs- och skrivutveckling” var faktiskt skrämmande. Se seminariet här, hennes inslag kommer ca 23:50.

Efter att ha gått igenom svenskkursernas kurslitteratur konstaterar rapportförfattarna till exempel att ”Mycket material är inriktat på hur den som redan har en grundläggande läs- och skrivförmåga kan stöttas snarare än på hur man från början lär barn att läsa och skriva.”

De sammanfattar sin granskning  på följande sätt:

  • att majoriteten F-3 lärarutbildningar i Sverige inte erbjuder en vetenskapligt baserad utbildning som förbereder blivande F-3-lärare på att stötta elevers tidiga läs- och skrivutveckling
  • att många F-3-lärare examineras utan den teoretiska och praktiska kompetens de skulle behöva – och som de och deras elever förtjänar.

Hur har Sverige hamnat i ett sådant läge att landets lärarutbildningar bedriver en utbildning som inte baseras på aktuell vetenskapligt grund? Visserligen är det många som kritiserat lärarutbildningarna och dess innehåll, men det som dessa forskare lyfter fram är skrämmande. Frågan är hur många elever som drabbats av att lärarutbildningarna inte byggt på forskning som är väl etablerad i andra länder.

Rapportförfattarna lämnar förslag på åtgärder och menar att det bland annat handlar om att ge utrymme åt kunskapsbildningen Science of Reading. Ett kunskapsområde som enligt dem inte finns med i den svenska lärarutbildningen. Därför behöver lärosätena får ett mer specificerat uppdrag än idag. En viktig uppgift är att de ska åta sig att säkerställa att de F–3-lärare som examineras behärskar vissa specificerade kunskaper och färdigheter.
Det handlar om fem områden.
• Utvecklingen av en grundläggande läs- och skrivförmåga.
• De olika fördelar den får som tillägnar sig läs- och skrivförmåga.
• Hur man bör arbeta (och varför på detta sätt) för att hjälpa barn
att utveckla grundläggande läs- och skrivförmåga.
• Hur man kan arbeta med variationen i F–3-elevers förutsättningar.
• Evidensbaserad screening och Response to Intervention (RTI)

Budskapet i rapporten är tydligt! Frågan är om, och i så fall hur, det kommer att tas upp av de viktiga utredningar som sitter just nu. Den 29 november får vi ett första svar på frågan då utredningen ”Utveckla lärar- och förskollärarutbildningarna” ska lämna sitt förslag.  En annan utredning är Läroplansutredningen, som ska lämna sitt förslag senast den 28 februari 2025.

Det ska bli intressant att se hur dessa utredningsförslag kommer att ta hänsyn till den hårda kritik som bl a framfördes vid  Näringslivets skolforums intressanta seminarium i augusti 2024. Särskilt som bl a Agneta Gulz och andra intressanta forskare sitter med i läroplansutredningens expertgrupp.

Kommer dessa experter att påverka utredningens förslag i tillräcklig grad för att få till stånd en tydlig förändring?

Och en annan fråga – i nästa seg – är Hur kommer lärarutbildningarna och Skolverket att effektuera eventuella förändringar? Tidigare politiska ambitioner på dessa områden har ju knappast lett till det politiken syftade till.

/

Publicerat

Får man vräka ur sig vad som helst på Expressens ledarsida?

Debattören Linnea Lindquist har begått en artikel på Expressens ledarsida. Den är åter ett led i hennes attacker mot friskolor. Det är enligt henne struntprat att friskolor tar ansvar. Som exempel på detta tar hon Internationella Engelska skolan i Eskilstuna och försöker förminska de insatser som skolan och dess rektor gjort under de senaste åren. Varför kan man undra.

Jag skrev nyligen om den rapport som skolans förre rektor Damian Brunker skrivit om hur det var när han började på skolan 2020. Det är en mycket intressant läsning som Linnea uppenbarligen inte har läst, i vart fall inte med öppet sinne. Än mindre kan hon ha besökt skolan. För om hon har besökt skolan så är det helt obegripligt hur hon kan skriva att skolan har ”kapat åt sig ett mycket mer lätthanterligt elevunderlag än de kommunala skolorna”.

Damian Brunker skriver i rapporten;

”År 2020 hade 68 procent av eleverna utländsk bakgrund. De flesta eleverna var nu av somaliskt, arabiskt eller kurdiskt ursprung och till övervägande del muslimska. Tidigare hade skolan lockat elever från när och fjärran men nu var kön mycket uttömd och sörjde främst för familjer i närområdet. Det var 2020 som jag valde att lämna min roll på huvudkontoret och att återvända för att nu leda skolan som rektor. I juli 2024, året då jag avslutade min anställning på skolan, hade över 80 procent av skolans elever utländsk bakgrund. ”

Internationella Engelska skolan ligger i Fröslunda, ett särskilt utsatt område. Ett riktigt tufft område. När jag läser hennes ledare tänker jag; Hur kan det komma sig att en biträdande rektor kan vara så arg på att en skolledare i en friskola, en yrkeskollega, har förmått att skapa trygghet i skolan och förtroende bland de som bor runt skolan? Hur kan det locka fram en sådan ilska som dessutom framförs med helt felaktiga fakta?  Har hon missat att det går elever i denna skola som känner ungdomar som skjutits till döds bara runt hörnet från skolan? Har hon missat att rektorn själv blivit hotad?

För mig är det obegripligt att en skolföreträdare kan vara så förblindad av huvudmannafrågan att hon inte ens kan se att det finns många friskolor som gör stor skillnad för tusentals elever varje dag. Är inte det att ta ansvar för elever? Även i Göteborg, hennes förra hemstad, var det elever som sökte sig från hennes skolområde till Internationella Engelska skolan. Jag skulle tro att även elever som bor i närheten av hennes nuvarande arbetsplats på Järva sökt sig friskolor. Det är sorgligt att läsa hennes grundlösa påhopp.

Dessutom är det ju uppenbarligen så att kommunledningen i Eskilstuna har en helt annan uppfattning i sakfrågan, vilket framgår i denna artikel.

”Det är inte svårt att äta sig mätt när man har gräddfil till honnorsbordet” avslutar hon sin artikel. Jag inbjuder er kära läsare till detta  ”honnörsbord” i form av ett diagram. Eller har jag missuppfattat? Hon kanske menar att det är ett honnörsbord när andelen elever med utländsk bakgrund överstiger 80 procent….