Tankar om skolan

Läser en intressant artikel i Södra Dalarnes tidning från 17 september, om vilka effekter som en skolnedläggning i Garpenberg fått. Kommunen beslöt att lägga ner skolan då de ansåg att den inte höll tillräckligt hög kvalitet. Nu har de tagit reda på vart de 32 elever som gick i skolan tagit vägen. Det visar sig att 21 av de 32 har valt friskolor eller en annan kommun. Journalisten frågar förvaltningschefen John Steen om hur han ser på det faktum att 21 elever har ”försvunnit från kommen med sin skolpeng”. Hans svar är intressant och kontrasterar stort mot det som är gängse kommentarer i debatten om skolvalet. Han konstaterar helt enkelt att han inte har någon åsikt om var föräldrar väljer att placera sina barn.

”- Vi har ett fritt skolval. Det tycker jag vi ska vara glada över. Jag hoppas man gjort de skolval som man tycker blir bäst för sina barn. Jag hoppas att det blir bra för barnen. Det blir säkert bra.”

John Steen påpekar att skolan var Hedemoras dyraste skola/elev och att nedläggningen blev mindre kostsam, trots att elever valt andra kommuner och friskolor.

” Även om de skulle åka till andra skolor blir Stureskolan i slutändan ändå billigare. Jag vill poängtera att vi inte heller lade ner av ekonomiska skäl utan av kvalitetsskäl.”

Så resonerar en ansvarsfull person. Självfallet är det aldrig kul att lägga ner en skola. Föräldrar, elever och medarbetare påverkas givetvis. Samtidigt är det viktigt att inse att varje seriös huvudman måste våga ta ett tufft beslut om det visar sig att verksamheten inte klarar kvalitetskraven. Att eleverna har möjlighet att välja andra skolor, kommunala såväl som friskolor, i andra kommuner är inte något som han fördömer. Tvärtom konstaterar han att det är deras val. Och understryker att nedläggningsbeslutet grundats i att förvaltningen gjort vad de ansåg var det rätta för barnen.

Har precis träffat Teach for Sweden i form av verksamhetschefen Ida Karlberg Gidlund och Ylva Lagesson som ansvarar för Teach for Swedens ledarskapsprogram.

Jag har sagt det förut och upprepar det gärna. Detta är en mycket viktig verksamhet som gör skillnad för människor varje dag, oavsett om det är elever, lärare eller de individer som har förmånen att vara en av de 40 som blivit antagna till ledarskapsprogrammet. Teach for Sweden ingår i ett internationellt nätverk Teach for all.

I Sverige är verksamheten inriktad på att attrahera akademiker till att byta karriärinriktning och utbilda sig till lärare. Det finns en stor brist på lärare inom STEM (science, technology, engineering and math). Teach for Swedens ledarskapsprogram innebär att personer som har de grundläggande ämneskunskaperna från en akademisk utbildning kan ansöka om att få en plats i programmet. Att bli antagen är tufft – 2024 var det 1171 sökande till programmet med ca 50 platser. Det finns alltså ett stort intresse för att bli lärare bland de som är mitt i livet, och därmed också en stor potential att bygga ut programmet (om finansieringen kan lösas).

De som antas börjar jobba på en skola, ofta en grundskola i ett utanförskapsområde. Samtidigt som hen jobbar som lärare läser hen in den korta KPU-utbildningen. Den skola som får en blivande lärare från programmet får alltså ett tillskott till undervisningen redan dag ett.

Verksamheten startade 2013 och 2023 gick 87 personer programmet och arbetade på 69 skolor i 33 kommuner. En anmärkningsvärd siffra (med tanke på vilket behov som finns i hela landet av behöriga lärare inom STEM-ämnena) är att hela 11 procent av alla nyutexaminerade lärare inom ma, no och tek i årskurs 7-9 kom från Teach for Swedens program.  Med tanke på att 85 procent av TFS lärare undervisade i skolor med störst behov, dvs skolor med betyg under sverigesnitt eller skolor där elever, med föräldrar utan eftergymnasial utbildning, har betyg under sverigesnittet , så är det lätt att inse vilken skillnad dessa lärare gör.  Dessa skolor har ofta svårt att attraheta behöriga lärare.

Mer än 43 000 elever undervisades 2023 av en TFS lärare.  Att programmet attraherar personer som kanske aldrig annars hade blivit lärare visar det faktum att 84 procent av alumnerna förmodligen inte blivit lärare om programmet inte fanns. Lika viktigt är det faktum att en lika stor andel av de alumner som är kvar i skolan (84%) undervisar på en skola med stora behov och utmaningar med resultaten.

Erfarenheterna från dessa 21 år visar tydligt att hur utbildningen utformas spelar roll. Att kunna byta karriär mitt i livet är få förunnat. Är man van vid att ha en inkomst, har bildat familj, så kan det vara svårt att sätta sig på skolbänken utan en inkomst. Här kan du jobba och kompletteringsläsa för att bli behörig lärare samtidigt. Inte konstigt att det attraherar. Dessutom får man en bra ledarskapsutbildning.

Entusiasmen hos Ida och Ylva är smittande. Jag förstår att det måste vara oerhört stimulerande att jobba med dessa frågor. Samtidigt som de ser vilken utvecklingspotential som finns om de hade råd att växa. Förhoppningsvis kan såväl utredare av lärarutbildningen som politiker ta till sig erfarenheterna från det arbete som görs och bidra till att verksamheten kan växa och därmed erbjuda fler en ingång till läraryrket. För detta är en äkta vinna-vinna verksamhet. Som de säger – Det handlar om eleverna.

Läste i veckan en artikel om att en kommun har tomma platser i sin skola. Det är ju ett argument som ofta används i debatten som grund för att kommuner har en ”extra kostnad” som inte friskolor har. Det påstås att kommuner måste ha beredskap för om tex en friskola lägger ner. Samtidigt visar erfarenheten, tex det senaste exemplet Cordobaskolan på Järvafältet som stängdes av Skolinspektionen i december 2023, att friskoleelever tas om hand av andra friskolor. Som i detta exempel Fryshusets skola. Alla elever ville gå där. Stockholms kommun behövde alltså inte ha beredskap för dessa ca 500 elever.
Tomma platser är inget ovanligt. Det gäller såväl friskolor som kommunala skolor. Alla friskolor är inte fullt belagda.

Anledningen till att det är kö till många friskolor är att det är eftertraktade skolor. Om de inte får växa så blir det köer. Tomma platser kan ju också bero på att en skola inte är tillräckligt bra. Många väljer bort skolan. En kommun kan då välja att placera barn i skolan så att den ”fylls upp”. Det kan inte en friskola göra, för där krävs det att förälder/elev har gjort ett aktivt val till just den skolan.
Om det var obligatoriskt att välja skola, som tex i Nacka, Botkyrka mfl kommuner, så skulle det bli uppenbart för alla skolhuvudmän vilka skolor som inte är attraktiva. Då kan de huvudmännen välja att antingen ha tomma platser, vidta andra åtgärder eller stänga skolan. Ett aktivt arbete med kommunala lokaler.

Så när någon säger att det finns tomma platser i en kommunal skola så kan det faktiskt bero på att skolan inte är attraktiv. Den informationen borde leda till ett annat agerande från kommunens sida än att skylla på friskolorna. Med detta sagt så kan det finnas tillfällen då en kommun måste ”hitta skolplatser” av något skäl. Men låt oss då hitta ett sätt att hantera den händelsen. Utgå inte ifrån att det är ett normalt tillstånd.

Skolinspektionen kom nyligen med en rapport  där de har granskat 40 skolor. Granskningen handlar om hur skolorna har efterföljt läsa, räkna, skriva garantin för tidiga stödinsatser för elever i förskoleklass tom åk 3. Rapporten är intressant läsning ur flera perspektiv men jag tänkte uppehålla mig vid granskningen av hur skolorna använt det obligatoriska bedömningsstöd som Skolverket tagit fram. Skolinspektionen skriver:

”Vid 11 av 40 skolor har Skolinspektionen konstaterat brister som handlar
om genomförandet av de obligatoriska materialen som ingår i garantin för
tidiga stödinsatser. Merparten av bristerna i arbetet med denna första del
av garantin rör användningen av de nationella bedömningsstöden i läs-och
skrivutveckling respektive taluppfattning, som är obligatoriska att
genomföra i årskurs 1.”.

Det borde vara självklart att alla skolor har god koll på om eleverna har knäckt läskoden. Det är grundläggande för att klara andra ämnen i skolan, liksom också självfallet läsförståelse. Det har länge funnits kritik mot såväl lärarutbildningen som skolorna eftersom det är tydligt att många elever har bristande kunskaper inom grundläggande områden som att läsa, räkna, och skriva. Det som garantin är tänkt att garantera.

Skolinspektionen granskar således nu effekterna av Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd. Ett stöd som har kritiserats för att det är ett obligatoriskt upplägg som inte passar alla skolor och även för att dess obligatoriska screening inte fångar upp de elever som är i riskzonen. Kritiken har medfört att regeringen  gett Skolverket i uppdrag att se över det obligatoriska karläggningsmaterialet och bedömningsstödet. Näringslivets skolforum har också uppmärksammat att det finns brister i såväl lärarutbildningen som undervisningen när det gäller förmågan att lära elever att läsa och skriva.

När Skolinspektionen nu granskar hur dessa 40 skolor jobbar med Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd så konstaterar de också att

”De brister som har identifierats i tillsynen handlar framför allt om att delar
av kartläggningsmaterialen och bedömningsstöden inte genomförs i sin
helhet eller vid rätt tidpunkt, och att samråd med personal med
specialpedagogisk kompetens inte alltid sker i enlighet med garantin.”

De fortsätter;

”Som orsak till att bristerna har uppstått anges i flertalet fall brist på tid och resurser för att genomföra garantins olika moment. Det kan till exempel handla om att de personella resurserna inte varit anpassade för elevgruppens storlek och behov eller att skolorna inte har haft tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens. Men det förekommer också att skolornas organisering av och rutiner för arbetet med garantin för stödinsatser inte alltid stödjer ett genomförande enligt bestämmelserna.”

Kan detta vara en underförstådd kritik om att Skolverkets material är alltför fyrkantigt och svårt att anpassa till många skolors verklighet?

Skolinspektionen konstaterar också att;

”I tillsynen har det också framkommit att mer än hälften av de 40 skolor som ingått i tillsynen använder andra material utöver de obligatoriska
materialen, framför allt för att kartlägga elevernas läs-och skrivutveckling över tid. Användningen av sådana material förekommer både hos skolor där Skolinspektionen identifierat brister i arbetet med garantin och hos skolor där inga brister identifierats.”

Att skolorna använder annat material, samtidigt som de vet att de måste använda Skolverkets, kan tolkas som att det finna andra smidigare metoder för att följa upp det som är så oerhört viktigt, att eleverna tidigt lär sig  att knäcka läskoden, läsförståelse och att räkna. Jag har i andra sammanhang tex uppmärksammat LegiLexis arbete inom detta område.

Med den fantastiska utveckling som sker inom AI och digitala hjälpmedel så borde det inte vara svårt att utveckla stöd för bedömningsgrunder som därmed skulle underlätta lärarnas arbete. För att inte tala om att det ger eleverna bättre förutsättningar för att få rätt stöd.

Så för att avsluta – Skolinspektionens rapport är intressant men den visar också att det helt klart finns utvecklingspotential för ett mer flexibelt arbetssätt för att nå dessa viktiga mål.

Krönikören Linnea Lindqvist skriver i Expressen om ledarskribenten Mattias Karlssons bok ”Jakten på skolan”. En passande titel på hans bok, även det i hans fall handlar mer om jakten på friskolan, om man följer honom på Hallandspostens ledarsida. Jag har inte läst boken men om man får tro de citat som Lindqvist återger i sin krönika så finns det en hel del vinklade beskrivningar i denna bok. Ta till exempel beskrivningen av effekterna av JB-koncernens konkurs. I sig en mycket beklaglig händelse som givetvis påverkade såväl elever som medarbetare.

Påståendet att JB-konkursen innebar att kommunerna ”fick skyndsamt trolla fram skolplatser till flera hundra elever” ger inte hela bilden. Det var andra friskolor som tog hand om en stor majoritet av eleverna och flera av JB:s skolor togs över av andra friskoleägare. Det gjorde att i princip alla elever hade en annan friskola att gå till när höstterminen började. Dessutom så bedrevs skolverksamheten inom JB till vårterminens slut. Detta framgår mycket tydligt av den förvaltningsberättelse som konkursförvaltaren Carler skrivit, en text som finns tillgänglig för läsning för intresserade. Men med fakta blir ju storyn inte lika rolig….

JB:s tidigare ägare Axcel sammanställde i oktober 2013 rapporten ”Om Axcels investering i John Bauer Organization och avvecklingen av JB Education”.Där framgår bl a följande:

”Det visade sig till slut att för fyra gymnasier fanns det inga nya huvudmän som var beredda att ta över elever och lärare. Det handlade om Hässleholm, Ängelholm, Jönköping och Åkersberga. Men genom hårt arbete från en rad aktörer: kommunernas tjänstemän, studievägledare, JBs medarbetare och många andra var till slut lösningar klara i början av juni även för dessa skolor. Samtliga elever i Ängelholm, Hässleholm och Jönköping kunde erbjudas plats på de kommunala gymnasierna. För JB Roslagen i Åkersberga löstes det genom att Skärgårds-gymnasiet ansökte om tillstånd från Skolinspektionen att driva programmen vidare, och därmed tog man i praktiken över eleverna.

I Halmstad fanns det en överenskommelse med skolans rektor som var beredd att ta över driften. Dessvärre visade det sig inte vara möjligt att fullfölja den lösningen och någon ansökan lämnades aldrig in till Skolinspektionen. Samtliga elever fick sedan plats vid andra fristående och kommunala skolor i Halmstad och närliggande kommuner.”

”Av de 23 JB-gymnasieskolorna och fyra grundskolorna som inte var berörda av något avvecklingsbeslut i februari 2013, kunde 18 gymnasieskolor drivas vidare med nya huvudmän, och samtliga grundskolor. Det betyder att av de cirka 8 400 elever som hösten 2013 hade tänkt gå på någon av dessa skolor kunde nära 7 500 elever fortsätta som planerat i augusti. Nio av tio elever kunde alltså gå kvar. ”

”Men av de ca 900 elever som berördes kunde en stor del fortsätta på sina valda program tillsammans med sina tidigare klasskamrater, eftersom andra skolor fick tillstånd av Skolinspektionen att ta över hela program. Övriga erbjöds plats på närbelägna kommunala gymnasieskolor – inte minst tack vare hårt arbete från en rad samverkande aktörer i berörda kommuner och på skolorna.”

Så långt om konkursen.

Uttrycket zombieskola är ju också underhållande för den fåkunnige. Den som känner till hur svensk konkurslag fungerar inser dock att om konkursförvaltaren ser att man kan få in mer pengar till konkursboet så att den ekonomiska skadan minskas för konkursborgenärerna så är han skyldig att agera. I detta fall kom det domar som visade att kommuner inte följt lagen. De har subventionerat den egna skolverksamheten, till men för bland annat JB-skolornas elever. Denna skolpeng skulle rätterligen ha betalats ut före konkursen, då kanske man till och med hade kunnat undvika konkursen. Men nu begärs den in i efterhand, en korrigering av att kommunerna helt enkelt inte följt skollagen. Visst kan man raljera över att det är en zombieskola som driver frågan. Men rimligare vore kanske att ifrågasätta varför kommunerna inte har följt lagen som talar om att skolpengen ska vara lika. Men det perspektivet saknas helt.

Det hävdas ofta i debatten att problemet med friskolor är att man inte upptäcker bristande kvalitet förrän det är försent. Lindqvist skriver ”Ingen ersätter eleverna för den utbildning de blir bestulna på under förespegling av valfrihet.” Men vem ersätter de elever som gått i tex Göteborgs grundskolor (för övrigt krönikörens förra arbetsgivare) där hela 15 av deras grundskolor hade mer än 30 procent icke behöriga elever till gymnasiet 2022? Dåliga skolor finns tyvärr överallt och effekterna av skoltiden skiljer sig inte beroende på vilken huvudman som driver skolan. Så sluta påstå att detta är något specifikt för friskolor,  det gäller alla skolor. Och just därför är det viktigt att ha fokus på kvaliteten i alla skolor. Trots allt är det 84 procent av alla grundskoleelever som går i kommunala skolor. Och på nationell nivå så har 15.000 – 18.000 lämnat grundskolan utan gymnasiebehörighet under de senaste åren. Hur vore det om skoldebatten kunde handla om den problematiken i stället för att sprida felaktigheter om tex JB-konkursen?

Artikel i Smedjan 5 augusti 2024

Snart är det dags för skolstart. Sommarlovet försvinner så snabbt. Men skoldebatten brukar inte ta sommarlov, så ej heller denna sommar. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson valde i Almedalen att göra utspel om skolan och meddelade att partiet nu vill vinna skolfrågan. Det ska bli intressant att följa vad det innebär. Det är nämligen mycket som behöver bli bättre i svensk skola.

När denna artikel publiceras har jag slutat som vd för Friskolornas riksförbund. Från första juli heter den nya bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega Utbildning. Men efter drygt nio års arbete med skolfrågor så finns det en hel del att reflektera över. Och mitt engagemang för skolfrågor försvinner givetvis inte för att jag slutar som vd. Det finns mycket som behöver bli bättre i skolan – och jag vill gärna fortsätta bidra på olika sätt.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. 

Men det kan vara läge att summera – samtidigt som jag också vill blicka framåt. Jag vill börja med det som borde vara självklart – att individer är olika och har olika behov. Det är en insikt som sällan lyfts i skoldebatten. Men det är här som många skolor brister. Skoldebatten handlar om systemfrågor som ”ska friskolor får vara aktiebolag?”, ”ska populära skolor få ha kö?”, ”ska skolpengen vara mindre för att man valt en friskola?”, för att bara nämna några.

Vi har skolplikt i Sverige. Alla barn i grundskoleålder måste gå till skolan. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som innebär att den ska kompensera för att elever har olika bakgrund. Vissa kommer från hem med välutbildade föräldrar, andra kommer från hem där Sverige har blivit det nya hemlandet efter att man tvingats fly från sitt ursprungliga hemland. Detta är en ganska ny situation för svensk skola och det är många skolor som har svårt att klara den. Elevernas kunskapsnivåer påverkas. Till detta ska läggas att det råder lärarbrist i landet och att det faktiskt är många skolhuvudmän som inte klarar av det ansvar som det innebär att vara skolhuvudman. Det räcker att titta på slutbetygen från grundskolan för att få en bild av var problemen finns.

Men debatten handlar inte om detta.

Friskolebranschen, som jag har vigt så många år åt, är den kanske mest utskällda i Sverige. Alla, från skoldebattörer på sociala medier till landets liberala skolminister, passar gärna på att beskylla friskolor för allt som är fel i skol-Sverige. Nedskärningar i kommunal skola? ”Det är friskolornas fel!” Kunskapstapp i Pisa? ”Friskolornas fel!” Ingen skolpolitiker eller chef på utbildningsförvaltningar runt om i landet vill förstås bli sittande med Svarte Petter när ansvar för skolans problem ska utkrävas. Då är det tacksamt att ha någon att skicka vidare till.

Droppen var när skolministern i vintras skyllde tappet i Pisa 2022 på friskolorna. I själva verket förhåller det sig som så att friskolorna och deras elever räddade Sverige från en ännu större nesa. En analys av Pisa-resultaten visar att friskolornas elever ligger ett helt läsår före de kommunala i inlärning. Och det beror inte, som så många debattörer hävdar, på ett annorlunda elevunderlag. Resultatet är justerat för bakgrund. Hur kan det komma sig att ingen politiker är intresserad av att ta reda på vad denna enorma skillnad beror på? Ett helt läsårs skillnad! Tystnad råder.

Samtidigt visar en sammanställning av Skolinspektionens kvalitetsgranskningar att friskolor håller högre kvalitet. Mer än var fjärde granskad enskild huvudman når kraven på analys av skolresultat och trygghet ”i hög utsträckning”, medan endast var tionde kommunal huvudman gör det. Knappt var tionde granskad enskild huvudman möter Skolinspektionens krav ”i låg utsträckning”, medan över var tredje kommunal huvudman gör det.

Med andra ord är det inte som vissa hävdar ”vinstintresset” – det vill säga att vissa friskolor är aktiebolag – som ger dålig skolkvalitet. Tvärtom.

Samtidigt som skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola.

Samtidigt som debattvågorna går höga och skallet på friskolorna blir allt högre så ökar andelen som tycker att det är rätt att man kan välja grundskola mycket kraftigt. Andelen har ökat med hela 10 procentenheter sedan 2020, i dag stöder 73 procent skolvalet.

Att skolan inte fungerar för en elev är ett stort problem, inte minst för den familj som drabbas. Vi ser ett ökat problem med att elever blir hemmasittare, de vill helt enkelt inte gå till skolan. Det förefaller också som att antalet föräldrar som väljer att ”ta sin Mats ur skolan” genom att flytta utomlands ökar. Svenska familjer flyttar exempelvis till Åland och undervisar själva sina barn.

Alla som har jobbat vet att ledarskapet på arbetsplatsen är mycket viktigt för såväl trivsel som resultat. Skolan utgör inget undantag. Därför är det intressant att forskning visar att ledarskapet i friskolor oftast är betydligt bättre än i kommunala skolor. Det visar sig också i de enkäter som görs bland lärare, där de som jobbar i friskolor säger sig trivas mycket bättre än de som jobbar i kommunala skolor. Skolinspektionen har också konstaterat att problem i dåliga skolor beror på bristfälligt ledarskap i alla led: från kommunala skolhuvudmän till skolchefer, rektorer och ledarskapet i klassrummen. Det börjar uppifrån och sipprar nedåt. Problemets potentiella omfattning tydliggörs av att fler än 8 av 10 elever går i kommunala grundskolor. Där är politikerna ytterst ansvariga skolhuvudmän.

Låt mig ta ett exempel. När eleverna i årskurs nio nu har sprungit ut och lämnat högstadiet bakom sig har närmare var femte av dem lämnat grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Detta är ett riktigt stort problem, såväl för eleverna som för det svenska samhället. Dessa skolor har misslyckats med sitt viktiga uppdrag, som dessutom bygger på ett tvång – skolplikten. Är det då så konstigt att en ökande andel anser att det är rätt att man kan välja skola? Valfrihet och mångfald ger föräldrar och elever makten att välja till och att välja bort.

Ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor.

I Malmö har behörigheten gått ned något i år. Det konstaterar det ansvariga kommunalrådet frankt ”är inte tillräckligt bra”. I Göteborg, som länge varit sämst i klassen och skickat ut allra flest ungdomar i det utanförskap det innebär att inte få gymnasiebehörighet, har en marginell förbättring skett bland niorna. Men fortfarande lämnar nästan 23 procent av eleverna grundskolan utan behörighet. Årets sjätteklassare går däremot på sommarlov med lägre betyg än fjolårets kull. Ansvarigt kommunalråd, Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), skyller ifrån sig på regeringens nedskärningar (trots att skolan är ett kommunalt ansvar) och skryter om att de gjort ett ”hästjobb”.

Aldrig har krissiffrorna i Göteborg fått de styrande politikerna att kalla till krismöten. Hade detta hänt på en friskola hade den fått stänga för länge sedan. Och ansvariga politiker frågar sig inte varför allt fler väljer friskolor. I stället försöker man hitta sätt att straffa de elever som har fräckheten att välja en friskola, genom att sänka skolpengen till friskoleeleverna. Tack och lov är detta olagligt i dag, men vem vet vad som gäller när Tidöavtalets utredningar är klara.

Forskning visar att friskolor bidrar till svensk skola i stort. Kunskapsresultaten har höjts även i kommunala skolor, tack vare konkurrensen. Innovationer i svensk skola som ”ordning och reda”, undervisning på engelska, individualiserad undervisning på rätt kunskapsnivå, bot på lärarbristen genom lärarimport, ökad produktivitet och nya pedagogiska modeller, hade inte sett dagens ljus utan den mångfald vi haft på skolområdet under de senaste 30 åren.

Många av dessa innovationer är nu hotade på grund av ett allt hårdare regelverk. Nya, små friskolor har inte en chans att etablera sig på grund av att kostnaderna och riskerna skjutit i höjden i skuggan av den hårda debatten och politiken. Det påverkar givetvis såväl mångfald som valfrihet.

En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt.

Det återstår som sagt mycket att göra i svensk skola. Sverige behöver bland annat ett kvalitetssäkrat betygssystem, bättre information så att alla kan göra ett välinformerat skolval, en lärarutbildning som återger lärarna en god status i skolan. Höjd status förutsätter också att ledarskapet i skolan får ett tydligt mandat från politiken, så att inte medarbetarna i skolan ständigt råkar ut för politikernas försök till detaljstyrning av vad som händer innanför skolans väggar. För det är vad som sker där som är viktigt. Exakt hur det sker måste däremot få skilja sig åt, av just det enkla skälet att människor är olika och har olika behov. En likvärdig skola innebär inte att allt ska ske på samma sätt, det innebär att skolan ska utgå ifrån individens behov. För att citera läroplanen: ”Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

Den svenska skoldebattens inriktning är viktig. För det finns som sagt problem som behöver lösas. Jag tänker fortsätta dra mitt strå till stacken och ständigt påminna om att det är individen som utgör grunden. Det är därför som det är så väsentligt att det finns mångfald och valfrihet. Det måste alla de som i dag fokuserar på systemfrågorna i skoldebatten inse.