Tankar om skolan

Ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ”lätt elev” som för en elev som har en tuffare bakgrund. Påståendet är ytterligare ett exempel på hur friskoledebatten ofta baseras på att människor inte känner till hur systemet fungerar. Det finns skäl att förklara hur det faktiskt fungerar.

För bilden att skolpengen är densamma för elever med olika förhållanden stämmer inte. Med detta sagt så vill jag, innan jag går vidare, understryka att det finns problem i dagens system, problem som innebär att de elever som har särskilda behov inte får det stöd som de behöver i form av tilläggsbelopp. Men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg.

Skolverket hanterar ett statsbidrag som döpts till ”Likvärdighetsbidraget”. Det infördes för några år sedan och för 2021 uppgår det till 6 230 000 000 kronor. Det fördelas proportionerligt till landets skolhuvudmän, friskolor såväl som kommuner, och är baserat på ett av SCB beräknat index och respektive huvudmans elevantal.

Det index som SCB tagit fram utgår från socioekonomiska faktorer som:

• • vårdnadshavarnas utbildningsnivå
• • året när eleven invandrade till Sverige
• • vårdnadshavarens inkomst
• • elevens kön
• • ekonomiskt bistånd till vårdnadshavare
• • om eleven är folkbokförd på samma adress som båda vårdnadshavarna
• • antal syskon som är folkbokförda i hemmet
• • socioekonomisk status på bostadsområdet där eleven är folkbokförd

Modellen baseras på att elevens förutsättningar att få gymnasiebehörighet påverkas av dessa socioekonomiska faktorer. En skola som har en hög andel av elever med dessa bakgrundsfaktorer får därmed ett högre bidrag per elev än en skola som presumeras få en lägre andel obehöriga beräknad på dessa bakgrundsfaktorer. Skolhuvudmännen ska beskriva hur de avser att använda bidraget.

Bidragsramarna för 2021 baseras på huvudmannens genomsnittliga elevantal åren 2017, 2018 och 2019. Elevantalet har samlats in av SCB. Systemet innebär att varje skolenhet får ett eget index och utifrån detta delas bidraget ut.

Av Skolverkets redovisning framgår att de största bidragstagarna är följande skolhuvudmän, antal skolenheter inom parantes

Stockholm ca 328,9 Mkr (141)

Göteborg ca 258,3 Mkr (172)

Malmö ca 223,2 Mkr (77)

Uppsala ca 102,1 Mkr (58)

Örebro ca 82,5 Mkr (55)

Friskolor

Internationella engelska skolan ca 103,1 Mkr (36)

Pysslingen ca 40,8 Mkr (45)

Kunskapsskolan ca 36,8 Mkr (29)

Vittraskolorna ca 35,2 Mkr (23)

Fördelningen baserat på index är ju i sig en intressant information om skolhuvudmännens elevsammansättning och den finns även presenterad på skolenhetsnivå på Skolverkets webb.

Till detta ska sedan också läggas det faktum att många kommuner har socioekonomiska bakgrundsfaktorer som påverkar den kommunala skolpengen. Hur den beräkningen sker skiljer sig åt men föräldrars utbildningsnivå, barnets kön samt svensk eller utländsk bakgrund finns med i de flesta socioekonomiska bakgrundsfaktorerna. Läs mer om hur det fungerar här på SKRs hemsida.

Sedan är det en helt annan sak HUR dessa extra resurser används hos respektive skolhuvudman.

Skolforskningen visar att hur arbetet är organiserat och hur man jobbar med det systematiska kvalitetsarbetet spelar roll. Som Skolinspektionen konstaterar i sin granskning av skolhuvudmännens kvalitetsarbete ”Skolinspektionen ser samtidigt att det finns skolor med många elever från hem med svagare studiebakgrund som har ett starkt kvalitetsarbete, hög kvalitet i undervisningen och ett gott stöd till elever. Detta är en viktig aspekt.”

Skolverkets gd Peter Fredriksson har till och med i en intervju i anslutning till sin utnämning påpekat att mer resurser kan skälpa snarare än hjälpa. Det var visserligen innan han fick uppdraget att som Skolverkets gd fördela likvärdighetsbidraget, men samtidigt är det min gissning att han vidhåller det. För den som uttalar sig på detta sätt i anslutning till att Sveriges Pisa-resultat blev offentliga i december 2019 är förmodligen också medveten om att HUR resurserna används också är avgörande för att en skola kan leverera ett framgångsrikt resultat. ”Däremot vet vi vilka kvaliteter som behövs för att nå goda resultat. Det handlar om att ha koll på elevers lärande, säkra arbetsron med tydliga regler och rutiner, fokusera på skolans kunskapsuppdrag och ha höga förväntningar på både elever och lärare.”

Låt mig sammanfatta;

1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng. 

2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.

3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Jag hoppas att regeringen ser till att det sker följeforskning av dessa enorma statsbidrag. För visst är det intressant att få reda på om miljarderna får avsedd effekt. Och dessutom är det intressant att ta reda på vilka effekter som bidraget får för de elever som kommer från välutbildade familjer men som trots detta har problem. Får dessa elever det stöd som de behöver i detta system, som anser att de är predestinerade att klara sig utmärkt genom grundskolan? Bidrar bidraget till att fler elever med tuff bakgrund faktiskt klarar att få behörighet till gymnasiet? 

Debattartikel i Dagens Samhälle 

”Nej SCB, betyg är inte affärshemligheter!”

Vi är förvånade över Kammarrättens dom. Friskolornas riksförbund delar SKR:s bedömning, att statistik som avser elevers genomströmning och betygspoäng samt elevsammansättning inte är uppgifter som avser den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden. Det är uppgifter som en friskola gärna vill konkurrera med.

Om uppgifterna i stället hade varit utpekande av enskilda elever pga att elevunderlaget är för litet, hade förbundet däremot förstått SCB:s ställningstagande. Det har dock inte framförts från SCB:s sida.

Friskolor vill konkurrera med just kvalitet, som ska avspeglas i statistik. En viktig del för att stärka inte minst svaga elevers möjligheter är att kunna välja skola. Vi vill ju givetvis att föräldrar och elever ska kunna jämföra skolor. Elever och föräldrar behöver mer information, inte mindre, än idag för att kunna göra sitt skolval. Om domen står sig hoppas vi att så snart som möjligt kan hitta en lösning tillsammans med Skolverket och SKR.

/

SKR – Sveriges kommuner och regioner har begärt ut uppgifter från SCB avseende statistik för elever i gymnasieskolan. Tanken är att kunna samla ett underlag som bland annat underlättar för elever och föräldrar att välja skola. SCB har dock nekat att lämna ut uppgifterna i de fall det endast finns en friskola i en kommun, med hänvisning till att det skulle kunna innebära en ekonomisk skada för friskolan om uppgifterna lämnas ut. SKR har därefter överklagat SCB:s beslut och nu har Kammarrätten i Göteborg beslutat i ärendet. Kammarrätten anser att SCB:s bedömning är korrekt och beslutet att inte lämna ut uppgifterna fastställs därmed.

Vi är förvånade över Kammarrättens dom. Friskolornas riksförbund menar, i likhet med vad SKR framfört i sitt överklagande, att statistik som avser elevers genomströmning och betygspoäng samt elevsammansättning inte är uppgifter som avser den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden.

Den enskilda skolhuvudmannen får bidrag per elev enligt skollagen oavsett hur genomströmningen, betygspoängen eller elevsammansättningen ser ut.

Uppgifterna säger därför ingenting om den enskilda huvudmannens ekonomiska förhållanden. Dessutom är uppgifter om elevers studieresultat som huvudregel offentliga uppgifter inom skolan. Därför anser vi att uppgifterna borde lämnats ut.

Om uppgifterna i stället hade varit utpekande för enskilda elever pga att elevunderlaget är för litet, hade förbundet däremot förstått SCB:s ställningstagande. Det har dock inte framförts från SCB:s sida. Förhoppningsvis kommer denna dom inte att ställa till det när det gäller elever och föräldrars möjlighet till transparent information om genomströmning, elevantal mm inför skolvalet. Det vore olyckligt. Informationen i form av nyckeltal för skolors prestationer, genomströmning, resultat på nationella prov mm bör snarare bli tydigare är som i detta fall sekretessbeläggas.

Om vi däremot talar om information som handlar om företagets ekonomiska förhållanden så instämmer vi i SCB:s bedömning. Men så har vi inte uppfattat SKRs begäran i detta fall.

Idag ska jag på ett möte på utbildningsdepartementet. Anna Ekström och Matilda Ernkrans har inbjudit till ”Samling för fler lärare”. Det är välkommet att skolhuvudmän , lärarfack mfl inbjuds för att tala om vad som kan göras för att utbilda fler lärare och hur lärarbristen kan hanteras. Vi har länge framfört att detta är ett av de viktigaste frågorna att hantera för svensk skola. Den 15 november 2015 var jag på ett liknande möte med ungefär samma tema – hur ska läraryrket bli mer attraktivt. Då hette den socialdemokratiska ministern Helen Hellmark Knutsson. Dessvärre är det inte mycket som har ändrat sig när det gäller våra synpunkter, de är lika relevanta idag som när vi framförde dem för 4 år sedan. Här är det som jag kommer att framföra vid dagens möte.

Förslag på åtgärder för att hantera bristen på lärare och göra yrket mer attraktivt

Friskolornas riksförbund är angeläget om att staten vidtar såväl kortsiktiga som långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med på bristen på lärare. Nedan följer förslag på vad som kan göras. Men först några ord om attraktivitet, ansvar, mandat och tillit till skolans medarbetare.

Attraktivitet, ansvar och mandat går hand i hand

Skolan är både en arbetsplats vilken som helst, men också en speciell arbetsplats. Det senare har sin grund i att det finns få arbetsplatser där andra än de som jobbar där lägger sig i så mycket i detaljer kring hur arbetet i skolan ska utföras. Detta trots att lagstiftaren uppenbarligen i grunden menat att skolan ska vara målstyrd, vilket kommit till uttryck i skolförfattningarna – inte minst läroplanerna. Den ökade detaljreglering som skett strider uppenbart mot målstyrningen.

Tydliga mål och en större handlingsfrihet kring HUR dessa mål ska uppfyllas skulle skapa arbetsro, trygghet och en bättre arbetsmiljö för skolans medarbetare. Här har den nationella politiken ett ansvar för att skapa bättre förutsättningar för skolledare och lärare att själva organisera sitt arbete. Ständiga detaljregleringar om HUR saker ska utföras i klassrummet eller i skolan påverkar givetvis attraktiviteten för yrket. Huvudmännen har också ett ansvar i denna del men framförallt handlar det om den nationella politiken. Den måste i mycket större utsträckning idag baseras på tillit. Då kommer också attraktiviteten i yrket att öka och det kan också attrahera de som har lärarutbildning men inte jobbar i skolan, att återvända.

Ett växande problem som vi också noterar via våra medlemmar, och även i den offentliga debatten, handlar om ett annat perspektiv på arbetsmiljön. Det handlar om frågeställningar som; Vad ingår i lärarens yrkesroll? Är lärarutbildningen tillräckligt tydlig i denna del? På vilket sätt påverkar Skolinspektionens arbete och BEO, där lärare idag känner sig oerhört påpassade, viker sig för påstridiga föräldrar, inte vågar säga ifrån till elever och då också får smäll på fingrarna med skadestånd av staten, attraktiviteten i yrket? Hur skapar staten – för här är det staten – förutsättningar för professionen att ta tillbaka skolan?

Nationellt program för att attrahera och ta emot utländska lärare

Inom en rad ämnesområde bör det vara möjligt att attrahera lärare från andra länder, inte minst inom EU. Internationella Engelska Skolan gör redan detta idag och med stor framgång. Det krävs dock en kraftsamling där lärare i utlandet kan få information, stöd och eventuellt även ekonomiska fördelar av en flytt till Sverige. Att säkerställa att de kan påbörja studier i svenska på distans innan flytt är en sådant exempel.

Skapa fler utbildningsvägar med tidigt insteg i yrket

Den akademiker med arbetserfarenhet som vill byta bana ska så snabbt som möjligt stå i ett klassrum. Få tidigare yrkesaktiva är intresserade av att först sitta i flera år i skolbänken för att sedan få på riktigt arbeta i en skola. Initiativ som exempelvis Teach for Sweden och andra mindre konventionella upplägg av utbildningar böruppmuntras och skalas upp. Se även över möjligheterna att göra ett snabbspår för KPU.

Se över studiemedlet för akademiker som vill byta bana

Att som akademiker byta bana för att bli lärare måste göras så enkel som möjligt. En viktig del är förstås de privatekonomiska konsekvenserna av att studera. Studiemedlet för framförallt KPU-studier bör därför ses över.

Öka kraven för att antas till lärarutbildning

Samtidigt som en rad åtgärder bör vidtas för att akut hantera den stora bristen på lärare måste den ordinarie lärarutbildningen förbättras på lång sikt. Den som ska leda Sveriges unga i klassrummet får inte själv ha varit en lågpresterande student. Genom höjda antagningskrav för lärarstudenter kan såväl anseendet som lägstanivån i lärarutbildningarna höjas radikalt. Det kommer att minska avhoppen, öka anseendet och i förlängningen ge fler sökande.

Avhoppen är besvärliga av flera anledningar. Studenter som har låga gymnasiebetyg och antingen inte klarar av kraven eller är omotiverade, sänker nivån på utbildningen för de som trots allt vill fullfölja utbildningen. Utbildningen måste rent krasst anpassas efter denna stora grupp studenter. Känslan av en ambitiös miljö undermineras av omotiverade och lågpresterande kursare som vid avhopp skapar oklara förutsättningar för lärosätets planering. De låga antagningspoängerna ger därtill bilden av lärarutbildningen som något som vem som helst kan antas till. Vi vill understryka behovet av en mer samlad information om varför elever avbryter sina studier.

Den översyn av lärarutbildningen som initierats är bra även om vi gärna sett att utredarna hade fått ett bredare mandat än att bara titta på innehållet inom ramen för dagens lärarutbildning. Det är uppenbart att praktikinslagen i lärarutbildningen bör ligga tidigt. Utbildningen behöver också kopplas mer till den typ av kompetens som behövs i en modern kunskapsskola – vid sidan om goda ämneskunskaper – såsom tex ledarskap, mer betoning på bedömning och betygsättning, hur digitala verktyg kan användas i undervisningen och hur de ska användas för att förbättra inlärningen, nya rön från hjärnforskningen om hur inlärning fungerar och därmed koppling till didaktik, beteendevetenskap samt basala kunskaper om undervisning för NPF.

Skapa en fristående lärarutbildning

Lärarutbildningarna försätter alltjämt trots flera insatser att dras med ett dåligt anseende och låga antagningspoäng. En ny lärarutbildning utanför de ordinarie anordnarna kan utveckla och ge lärarutbildningarna både bättre kvalitet och en ökad attraktivitet. Både genom sin egen utbildning men också genom att det kan påverka de redan existerande lärarutbildningarna. Öppna också möjligheten för privata aktörer att erbjuda KPU-utbildning.

Gradera obehöriga

Hur vi än gör kommer Sverige att ha många obehöriga lärare i klassrummen det närmaste decenniet. Vi måste därför nyansera frågan om obehöriga lärare. En viktig politisk utmaning de närmaste åren är att få duktiga obehöriga lärare. Gärna sådana som sedan via olika vägar blir behöriga. Det gör en stor skillnad för landets elever vilken sorts obehörig lärare som de kommer få. Begreppet obehörig lärare bör därför ersättas med en stege med olika sorters lärare som inte har genomgått alla steg för legitimation. Stegen kan sedan sammankopplas med attraktiva villkor. Skolverkets initiativ med stöd till obehöriga lärare är bra. Vi anser också att det ska vara möjligt att även anställa obehöriga lärare under en längre period än dagens ettårskontrakt.

Mer flexibel validering och tillgodoräknande av ämneskunskaper

Många potentiella lärare som har goda kunskaper inom sitt yrkesområde och inom sitt ämne skulle snabbare kunna bli lärare om deras ämneskunskaper värderas efter förmåga att inhämta nödvändig kunskap snarare än att ha studerat en exakt kurs. Som exempel kan anges att en disputerad kemist kommer högst sannolikt på egen hand förse sig med de eventuella matematikkunskaper som krävs för högstadie- och gymnasiets matematik även om de exakta kurserna från universiteten inte stämmer överens.

Möjliggör mer fjärrundervisning och entreprenadslösningar

De utbildade lärare som finns måste användas på ett smart sätt. Reglerna kring fjärrundervisning bör göras mer tillåtande och inom fler ämnen. Fjärrundervisning tillämpas redan runt om i världen. Det är till exempel en vida använd undervisningsform i Kanada och Australien. Internationell forskning visar att fjärrundervisning inte är en sämre undervisningsform i sig. En ökning av dessa möjligheter skulle underlätta mycket för mindre skolhuvudmän, såväl kommunala som fristående, i glesbygd.

Genom att öppna för större möjligheter till undervisning på entreprenad kan lagstiftaren göra det möjligt för skolor att anlita lärare utan att de behöver vara anställda av skolan. Det möjliggör större samverkan och specialisering, dels kring lärares kunskap men också kring de tekniska lösningarna som kan erbjuda eleverna ett större utbud genom tex samarbete inom tex moderna språk.

Sprid exempel på centralt planerade lektioner

Den enskilde lärarens tid måste användas mer effektivt. Som ett exempel kan nämnas att bl a Kunskapsskolan tillämpar centralplanerade lektioner vilket gör att den enskilda läraren kan använda mer av sin tid i klassrummet och mindre tid till planering. Flera huvudmän har också tagit fram centralt material för att utmana elever som kommit längre, allt för att lärare ska få bättre tid och möjligheter att individualisera undervisningen. Detta exempel ska inte tas som intäkt för att detta ska bli obligatoriskt för alla huvudmän.

Idag fick jag ett mail från en person som är duktig statistiker som noterat att medias PISA-rapportering handlar om ett närmast totalt fokus på den av ministern påstådda minskade likvärdigheten, inte på förbättringarna. Hen konstaterar att förbättringar tycks nu plötsligt ha skett trots skolvalsreformerna och uppbyggnaden av friskolor (inga analyser och kommentarer där inte).

Hen fortsätter;

”Jag undrar om det i något annat land än Sverige kan framställas som något negativt att fler elever än tidigare presterar riktigt bra, utan att de som presterar dåligt blir fler. Så ser det ju nämligen ut i Sverige, i synnerhet från 2012, då kurvorna vände. Dessutom: från bottennoteringen 2012 har resultaten förbättrats för både låg- och högpresterande. Att framställa denna utveckling som en försämring utifrån jämlikhets- och likvärdighetsperspektiv handlar ju bara om vilken bild av svensk skola man vill förmedla.”

Detta är ett ytterst relevant påpekande eftersom friskolereformen utpekades som skälet till resultatfallet 2012. Som mail-författaren så mycket riktigt konstaterar – vi har inte sett att någon har sagt motsatsen nu, att det är tack vare den höga andel elever som går i friskolor som resultaten förbättrats. Men det var inte heller väntat. Orsakssamband eller ej – men så här ser det ut

Andelen friskoleelever har ökat kontinuerligt under hela denna tidsperiod. Andelen högpresterande elever har ökat, andelen lågpresterande har inte förändrats samtidigt som vi har en ökad andel av elever med utländsk bakgrund. Kan friskolorna möjligen ha ett finger med i denna utveckling?

/

På tisdag, 3 december, presenteras Pisa-resultaten. En händelse som kommit att bli en stor nyhet i Sverige. Inte sällan skylls fallande skolresultat på friskolor. Ingen blir förvånad om det blir så även denna gång, om resultaten inte blivit bättre eller skillnader mellan skolors resultat sjunkit.

Det är inte alltid som vi har haft denna internationella jämförelse av hur den svenska skolan presterar. Det är en företeelse från 2000-talet. Däremot kan man konstatera att hur den svenska skolan presterar har debatterats länge och även skillnader mellan skolors resultat.

Av en tillfällighet ramlade jag över en intervju med skolforskaren Lennart Grosin från år 1990. Den är intressant mot bakgrund av dagens debatt. 1990 är före friskolereformen. Lennart Grosin, som jag träffade för ett antal månader sedan, var en ganska ensam röst i skoldebatten i Sverige med sitt fokus på höga förväntningar på alla elever oavsett bakgrund och ledarskapets betydelse i skolan. Men hans forskning var väl i takt med internationell forskning. I denna intervju i Expressen påpekar han att grundskolan är ojämlik och pekar också vad det beror på. Han säger;

”Det är de vuxna i skolan som skapar dess själ, anda och klimat. I skolor med bra anda är elevernas uppförande och kunna de bra, oavsett social bakgrund. I områden med svåra problem får de vuxna förstås jobba mycket hårdare. I skolor med bra anda är skolledningen stark och har frihet att lägga upp arbetet. Det finns ingen motsättning mellan ledning och lärare. Nyckelordet är samarbete och målet kunskap. Många rapporter visar att det nästan helt är skolan, inte hemförhållandena, som avgör hur en elev uppför sig i skolan.”

Reporten konstaterar att eftersom det finns skolor som kan skapa ett bra socialt klimat så måste andra skolor också kunna hitta dit. Grosins kommentar till det är ”I så fall måste skolans kunskapsmål prioriteras. Det skapar en bra social miljö.”

Jag kan inte låta bli att tänka – hur hade svensk skola sett ut idag om resultatet av Lennart Grosins forskning hade fått genomslag? Det han säger i denna intervju för snart 30 år sedan är än mer relevant idag. Hur många elever har hamnat snett i vuxenlivet under dessa år pga politikens oförmåga att ta till sig forskningens resultat och hur länge ska det dröja innan det sker?

Artikeln visar att de problem vi ser i svensk skola fanns där redan för 30 år sedan. Friskolereformen tillkom för 26 år sedan. Skolinspektionen har visat att många friskolehuvudmän jobbar så som Grosin beskriver. Då kan man ju reflektera över hur problemen hade sett ut om friskolorna inte funnits…..

Svenskt Näringsliv arrangerade på tisdagen ett utmärkt seminarium under rubriken ”Vilken kvalitet håller utförarna egentligen?”. Talare var Sir Bruce Keogh och Gabriel H Sahlgren. Sir Bruce Keogh var Medical Director vid den brittiska hälsovårdsmyndigheten NHS i över tio år och han berättade mycket intressant om vilka effekter som det brittiska system för öppen kvalitetsredovisning inom sjukvården som infördes 2004 har haft på kvaliteten. Här finns det mycket att lära för att underlätta människors val av vårdgivare i Sverige.

Gabriel H Sahlgren berättade om den utveckling som skett på skolsidan i Storbritannien sedan det engelska utbildningsdepartementet 1992 började publicera skolors genomsnittliga resultat på de externa prov som eleverna skriver i slutet av grundskolan och gymnasiet. Föga förvånande så skapade detta ett stort intresse hos media, som återgav resultaten. Detta ledde i sin tur till att föräldrar som ju ska välja skola blev intresserade av att ta reda på hur väl olika skolor presterar. Systemet har utvecklats under åren och i början av 2000-talet infördes mått på skolans förädlingsvärden.

Den engelska skolinspektionen Ofsted sätter betyg på varje skola och publicerar också förädlingsvärden för varje skola. Betygen ges efter en fyrgradig skala; enastående, bra, kräver förbättring och otillräcklig. Varje skala har en egen färg vilket gör det mycket tydligt hur skolan ligger till. En kortfattad rapport om elevprestationer, undervisningskvalitet, säkerhet och elevers uppförande samt ledarskap och management publiceras där varje område betygsätts. En A4-sida sammanfattad information gör det hela mycket lättillgängligt för alla.

Förädlingsvärdet mäts mellan åk 2 och åk 6, mellan åk 6 och åk 11 samt mellan åk 11 och åk 13 publiceras och klassificeras enligt följande; långt under genomsnittet, under genomsnittet, genomsnittlig, högre än genomsnittet samt långt över genomsnittet. Det genomsnittliga resultatet, andelen elever som når godkänt/förväntat resultat, andelen elever som läser vidare eller arbetar efter grundskola och gymnasium samt frånvarostatistik är andra nyckeltal som presenteras. Alla indikatorer som baseras på provresultat rapporteras även uppdelat efter bl a elevers kön, tidigare resultat, socioekonomisk bakgrund, om engelska är deras andraspråk.

Sammantaget visar detta att föräldrar i England verkligen har bra relevant information att utgå ifrån när de ska välja skola. Och alla väljer skola. Forskningen visar att dessa öppna jämförelser av kvalitet också innebär att kvaliteten höjs. Hur kan man då veta det? Jo systemet var ursprungligen detsamma för England, Wales och Skottland, men de två senare har valt att gå mot ett ”tillitsbaserat” system i stället för de öppna jämförelser som England behållit. Därför kan man nu jämföra och kan konstatera att Englands system har genererat högre kvalitet inom vård och skola.

Svenska elever och föräldrar borde vara avundsjuka på engelsmännen. Tänk om vi hade ett system som det engelska. Då skulle skolvalet verkligen kunna vara ett informerat skolval. Istället har vi nu sedan 25 år tillbaka ett system som innebär att man inte kan få fakta om resultat utan måste gå på vad andra tycker och tänker. Skolverket har visserligen tagit fram en hemsida som ska underlätta skolvalet men blir du klokare genom att titta på denna?

Hur har denna brist på information kunnat fortgå år ut och år in utan att ansvariga politiker har sett till att Sverige får ett ordentligt system för kvalitetsjämförelser?. Om England kan så borde vi också kunna. Vad är ni rädda för politiker och myndigheter? Att det ska bli uppenbart vilka skolor som är bra och vilka som är dåliga?

/

Läser i Dagens Samhälle om Internationella Engelska Skolan och att de skulle få ”rabatt” och billig tomtmark av kommuner. Tidningen skriver att kommunstyrelsen i Trelleborg beslutat om ett ”avtalsförslag som ger IES extra hyresstöd med uppskattningsvis cirka 4 miljoner kronor per år, utöver ordinarie skolpeng, för en planerad ny skola som fastighetsbolaget Hemsö ska bygga.” Det låter ju bestickande om man inte tar reda på bakgrunden. Det är dyrt att bygga nya skolor, det vet kommuner och det vet friskolor. En friskolehuvudman som flyttar in i en nybyggd skola sluter därför ofta mycket långa hyreskontrakt för att få en rimlig hyreskostnad, särskilt som friskolor inte är momspliktiga. De hyresvärdar som accepterar hyresgäster som inte omfattas av momsplikt välkomnar långa avtalsperioder då det är ett sätt att kompensera för att de inte kan dra av momsen.

Men detta står det inget om i artikeln, där kan läsaren tvärtom få intrycket att det är ett suspekt avtal där friskolan gynnas av kommunen. Något som kan strida mot likabehandlingsprincipen. Den som är intresserad av att ta reda på förutsättningar och hur regelverket är utformat hittar lätt ett regeringsbeslut från januari 2018. Då beslutade den dåvarande s-mp-regeringen en förändring av en förordning om lokalkostnader. De gjorde det i syfte att kommuner som investerar i nya skollokaler inte ska behöva räkna med dessa investeringskostnader i underlaget för beräkning av skolpeng. Eftersom även friskolor kan ha kostnader för investeringar i skolor så ställde Maria Stockhaus (m) följande fråga till dåvarande utbildningsminister Fridolin (mp) om hur man skulle tolka förändring i förordningen.

”Varför har regeringen i sina förändringar av bland annat skolförordningen inte förtydligat att även det omvända förhållandet ska gälla, det vill säga att även fristående skolor kan få en högre ersättning om dessa har betydligt högre lokalkostnader än kommunens lokalkostnader för sina egna skolor, så att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor säkerställs?”

Fridolin svarade då;

”Grundregeln är att ersättningen för lokalkostnader ska motsvara hemkommunens genomsnittliga lokalkostnader per barn eller elev i motsvarande verksamhet. Men om det finns särskilda skäl, ska ersättningen för lokalkostnader i stället högst motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader i de fall då en jämförelse med hemkom­munens genomsnittliga lokalkostnad blir uppenbart orimlig, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnad är skälig i förhållande till verksamhe­tens omfattning och inriktning.” Han fortsätter

”Förtydligandet innebär att det i förordningarna lyfts in exempel på när det kan finnas sådana särskilda skäl som gör att ersättningen för lokalkostnader i stället för att ges enligt genomsnittskostnad högst ska motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader om dessa är skäliga (14 kap. 6 § skolförordningen [2011:185] och i 13 kap. 5 § gymnasieförordningen [2010:2039]). Exemplen är hämtade från förarbetena till bidragsbestämmelserna, dvs. från propositionen Offentliga bidrag på lika villkor (prop. 2008/09:171) och pro­positionen Bidragsvillkor för fristående verksamheter (prop. 2009/10:157).

Regeringen har inte tillfört några nya exempel på när ersättning kan ges enligt den enskilda huvudmannens faktiska kostnader, utöver de som ges i de ovan nämnda förarbetena från 2009 och 2010. Av exemplen framgår att de är tillämpliga såväl om den enskilde huvudmannens lokalkostnader är betydligt högre än kommunens och vice versa, förutsatt att den enskilde huvud­man­nens lokalkostnader är skäliga. Således innebär förordningsändringarna inte på något sätt att principen om lika villkor mellan kommunala och fristå­ende skolor frånträtts eller försvagats, tvärtom har den i stället förtydligats.”

De som nu i krönikor och på sociala medier framställer detta som att IES får hyresrabatter har uppenbarligen inte koll på denna lagstiftning. Läs IES kommentar.

Med ett skattebetalarperspektiv så är det dessutom sannolikt att det blir en betydligt mer kostnadseffektiv skolbyggnad eftersom såväl byggaren som friskolehuvudmannen har incitament för att hålla nere kostnaderna.

/

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, kom nyligen med en rapport som på 40 sidor tydliggör vilka enorma utmaningar som bl a skola och vård står inför när det gäller kompetensförsörjningen. UKÄ har analyserat kompetensbehovet under tidsperioden 2023-2035 inom 15 bristyrken som alla är helt matchade med en högskoleutbildning. De flesta av dessa 15 är legitimationsyrken. UKÄ har beräknat hur stor ökning som krävs av antalet nybörjare på dessa utbildningar jämfört med 2018. För att tillgodose kompetensbehov bland dessa 15 bristyrken i offentlig verksamhet konstaterar UKÄ att tex 62% av alla som slutförde gymnasiet med grundläggande behörighet till universitets- och högskolestudier VT 2018 skulle behöva börja på dessa utbildningar.

Lärarbristen är ett område som har diskuterats på tok för lite under senare år. I stället för att på allvar ta tag i dessa frågor så har mycken kraft och energi lagts från politiskt håll på att ifrågasätta friskolor. Jag lyfte frågan om lärarbristen för flera år sedan i en debattartikel i Dagens Samhälle, där jag konstaterade att vi måste värna kvaliteten i skolan på annat sätt än att bara titta på andelen behöriga legitimerade lärare. Jag fick som förväntat mothugg från lärarfackligt håll. Men UKÄs rapport understryker hur allvarligt läget är när det gäller lärarbristen. Det krävs mängder av åtgärder för att hantera effekten av den kommande lärarbristen. UKÄ skriver

”Det är en enorm utmaning för lärosätena att kunna erbjuda utbildningen och kunna rekrytera studenter i samma utsträckning som efterfrågeökningen.”

De konstaterar också att ”Lärosätena kommer att ha utmaningar att själva kunna rekrytera lärarkompetens inom de områden där behoven på utbildade är som störst.”

Hur ser det då nybörjarbehovet per år ut enligt UKÄ när det gäller ämneslärare, förskollärarexamen, grundlärarexamen, yrkeslärare, speciallärar- och specialpedagogexamen?

• ämneslärare – en ökning av antalet nybörjare med 87% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• förskollärarexamen – en ökning med 33% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• grundlärarexamen – en ökning med 57% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• yrkeslärare – en ökning med 56% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

• speciallärar- och specialpedagogexamen – en ökning med 31% årligen år 2023-2035 jfr med 2018

När det gäller speciallärar- och specialpedagogexamen så är det ju dessutom en fördjupning av lärarlegitimationen.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. De visar också vilken utmaning som landets skolhuvudmän har att hantera under de kommande 15 åren. Att rekrytera och behålla. Men också att se till att den kompetens som finns används på rätt sätt. I det ligger en utmaning i sig att se till att rätt person får det mandatet.

Det är inte landets utbildningsminister eller andra politiker som ska lösa den frågan. Skolhuvudmännen måste ge mandatet för att hantera bemanningen till sina skolledare. Och politikerna ska inte sätta käppar i hjulet för detta. Dessvärre talar dock mycket för att många politiker, inte minst på riksnivå, kommer att vilja lägga sig i detaljerna inom detta område. En politisk klåfingrighet som knappast leder till ökad attraktivitet för att jobba i skolans värld.

UKÄ har också en hälsning till skolorna och skolhuvudmännen;

” Verksamheterna bör förbereda sig för ett scenario där det inte går att tillgodose alla delar av framtidens kompetensbehov med högskoleutbildade”.

Detta kanske också är tänkt som en signal till lärarfacken, vem vet….

Kravet på legitimerade lärare är vällovligt. Men samtidigt måste alla nu se verkligheten i vitögat och göra det som kan göras för att säkra kvaliteten. Gör det möjligt att tillsvidareanställa lärare trots att de inte är legitimerade, underlätta rekrytering från andra länder, underlätta för ämneskunniga personer att få jobba i skolan är bara några åtgärder som kan vidtas.

För att avslutningsvis åter citera UKÄ – ”UKÄ bedömer att lärosätena inte på egen hand kan möta behoven på grund av olika skäl.” 

Denna tabell från rapporten kan möjligen ge en fingervisning om varför de gör denna bedömning.

Läser i dagens tidning om förändringar av arbetsförmedlingen. Det är ett intressant argument detta att ” privata aktörer måste kontrolleras så mycket så det blir mycket byråkrati”. Vad betyder detta egentligen?

Är det verkligen så att om det är en offentlig driven verksamhet så kan man lita på att skattemedlen används korrekt?

Riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Men det är intressant att denna invändning ofta görs i samband med att privata välfärdsföretag ska bedriva verksamhet, ofta utan att ifrågasättas.