Tankar om skolan

Trots att vi nu ser de första tecknen på att pengarna slår fel och inte fördelas efter faktiska behov och trots att Statskontoret har i uppdrag att utvärdera statsbidraget så väljer nu regeringen alltså att öka det. Idag delar jag med mig av följande debattartikel i Dagens Samhälle.

Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

Idag överlåter jag ordet till en av våra medlemmar, som under senare tid hoppats på av såväl regeringsföreträdare som andra opinionsbildare. Engelska skolans tf vd Cecilia Marlow skriver idag, i en replik till Marcus Larsson, tankesmedjan Balans, i Dagens Samhälle. För den som vill ha mer information om Internationella Engelska Skolan, en av landets största grundskolehuvudmän, hänvisar jag till deras hemsida.

Det är nödvändigt med vinst för att utveckla skolan

Replik. Markus Larsson på tankesmedjan Balans påstår att han vet hur vinster i Internationella engelska skolan (IES) uppkommer. Men faktum är att vi varken har lägre löner, lägre lärartäthet och sannolikt heller inte färre svåra elever. Vi är transparenta om vår verksamhet. Nedan följer därför korrekt information om IES.

Elevsammansättningen är mycket blandad då vi går efter principen att först i kö får först plats.

• Vi har sammanlagt 26 000 elever från 160 olika kommuner i våra 37 skolor.
• Skolorna ligger i olika slags områden, både traditionella medelklassområden och tuffare områden såsom Skärholmen, Kista och Söder i Helsingborg.
• 38 procent av eleverna har utländsk bakgrund jämfört med 24 procent i genomsnitt i kommunala skolor.
• Statistik över föräldrars utbildningsbakgrund för elever med utländsk bakgrund är mycket osäker. Det saknas också statistik för en stor grupp av dessa föräldrar.
• Andelen elever som når behörighet till gymnasiet är högre i våra skolor jämfört med det nationella snittet. Det gäller även de elever som har föräldrar med lägre utbildningsnivå, eftersom vi är övertygade om att alla elever kan nå lika långt om de får rätt förutsättning.
• Vi har många elever med diagnoser. En lugn och strukturerad miljö fungerar bättre för dessa barn, vilket deras föräldrar vet. Vi sätter in de resurser som krävs för de ska lyckas, men vi blir endast kompenserade av elevernas hemkommun med 20 procent av kostnaden.

Vår ersättningspolitik är tydlig – vi tillhandahåller attraktiv ersättning som är i linje med arbetsmarknaden för lärare. Ersättningen för IES-personal är konkurrenskraftig och vi ser till att den förblir det. Vi har jämfört våra löner med statistik från SCB och den visar att vi betalar i nivå eller till och med mer för lärare upp till 45 år. 75 procent av våra lärare är under 45 år.

Vi har en organisation som skiljer sig från andra skolor. Vi har, utöver lärarna, många vuxna som stödresurser runt om i skolan för att skapa en trygg och säker miljö. I genomsnitt har vi två lärare per klass och ytterligare en vuxen per klass, det vill säga en vuxen per tio elever.

Efter mer än 25 år som skola vågar jag påstå att vi vet att vårt sätt att bedriva undervisning fungerar väl. Vi är stolta över att bidra till samhället genom att ge 26 000 elever, oavsett bakgrund, en utbildning av hög kvalitet. Vinsten behövs för att vi ska kunna fortsätta utveckla svensk skola.

/

Jag har svårt att se hur något kan vara viktigare än att se till att skolorna i de 104 kommunerna faktiskt presterar bättre – men ministern väljer att rikta sina retoriska utspel mot friskolor som ser till att en stor andel av eleverna lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet.

Utbildningsminister Anna Ekström förfasar sig över att AcadeMedia och Internationella Engelska Skolan går med överskott och ger utdelning. Dessa skolor har betalat statlig skatt under många år – till skillnad från kommunala skolor. De bidrar också till att avlasta kommunerna investeringskostnader. IES hade tex lå 2013/14 23 skolor och lå 2018/19 var det 36 och fler är på gång. Det är inte gratis att starta nya skolor, däremot avlastar det kommunerna investeringskostnader.

Jag har två funderingar med anledning av detta:

1. Varför är ministern inte lika upprörd över det faktum att var femte elev som lämnade den kommunala grundskolan i 104 av landets kommuner gjorde det utan behörighet till gymnasiet?
2. Borde man inte fundera på hur pengarna används i de kommunala skolorna i stället för att rasa över det faktum att friskolor visar på att de, trots lägre skolpeng, klarar ekonomin?

Jag har svårt att se hur något kan vara viktigare än att se till att skolorna i de 104 kommunerna faktiskt presterar bättre – men ministern väljer att rikta sina retoriska utspel mot friskolor som ser till att en stor andel av eleverna lämnar grundskolan med behörighet till gymnasiet.

Men uppenbarligen prioriterar utbildningsministern ideologi framför resultat. Det är bara att beklaga.

Lika villkor oavsett huvudman heter det i lagstiftningen. Men hur ser det ut i verkligheten? Riksrevisionen har påtalat vid flera tillfällen att det oftast är framförallt stora skolhuvudmän som tar de av statsbidragen och att det innebär att elever i små skolor, framförallt friskolor, inte får ta del av dessa statsbidrag. Politiker beklagar detta men vad händer?

Bara nu under sommaren har det kommit två statsbidrag för skolor som tydligt strider mot kravet på lika villkor. Ett krav som inte bara finns med i januariöverenskommelsen utan också understryks i lagstiftningen. Det hett debatterade statsbidraget till lärarassistenter betalas bara ut till de skolhuvudmän som har 160 elever eller fler i grundskolan. Detta gäller utifrån regeringens instruktion

6 § Inför varje bidragsår ska Statens skolverk besluta en bidragsram för huvudmän som avses i 3 §. Skolverket ska inte besluta någon bidragsram för huvudmän som vid beräkningen av ramen skulle få en bidragsram som understiger 50 000 kronor. Bidragsramen för en huvudman ska bestämmas proportionellt utifrån antalet elever hos huvudmannen i förhållande till det totala antalet elever hos samtliga huvudmän som tilldelas en bidragsram. Elevantalet hos en huvudman ska beräknas som ett genomsnitt av antalet elever hos huvudmannen under de tre närmast föregående åren eller, om huvudmannen inte har bedrivit verksamhet under minst tre läsår före bidragsåret,under den period huvudmannen har bedrivit verksamheten.

Detta är alltså samma (s+mp)-regering som har undertecknat Januariöverenskommelsen där det i punkt 9 står bl a.

Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden. Höga kvalitetskrav ska vara styrande. Detta kommer att uttryckas i vårändringsbudgeten 2019. Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.

Regeringens förordning för statsbidraget gör att alla kommuner kan känna sig säkra – de får del av statsbidraget. Men hur är det med friskolorna? Mer än var tredje friskola kan känna sig blåst på detta statsbidrag. De platsar inte för de har för få elever, gränsen går i år vid ca 160 elever och ca 34 procent av alla fristående grundskolor har färre än 100 elever. Så mycket är talet värt om vikten av lika villkor och att små verksamheter ska värnas. För en lite friskola är varje tusenlapp värt massor. Men s+mp-regeringen har sett till att dessa friskolor och friskoleelever inte får ta del av statsbidragspengarna för lärarassistenter. Snacka om orättvist!

Det andra exemplet från sommaren är statsbidraget för bättre språkutveckling i förskolan. Här är regeringen mer oförblommerad i sin favorisering av kommunala huvudmän. Statsbidraget går helt sonika bara till kommuner. Fristående förskolor göre sig icke besvär, de barn som går där får inte ta del av detta statsbidrag (om inte kommunen vill dela med sig vilket våra luttrade medlemmar vet hur sällan det sker). Även i detta fall är det regeringen som har gett förutsättningarna i form av en förordning. Skolverket har bara att effektuera statsbidraget.

Mindre än ett halvår efter det att centern och liberalerna har undertecknat samarbetsavtalet så bryter således regeringspartierna flagrant mot punkten 9 i överenskommelsen – eller avtalet som de själva väljer att kalla det. Den enskildas valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.

Mina två exempel visar på tydligt avtalsbrott. Vad avser liberalerna och centern att göra för att se till att deras samarbetspartners i regeringen  korrigerar dessa avtalsbrott? 95 procent av alla fristående skolhuvudmän har bara en eller två skolor. De är små men de säkerställer att det finns mångfald och valfrihet. De frågar oss nu – Är det bara tomma icke förpliktigande ord – som finns i den där överenskommelsen? Vi förväntar oss ett svar från vart och ett av samarbetspartierna.

/

Sommarskolan/lovskolan har ju införts för att möjliggöra att elevernas betyg höjs i förhållande till det betyg de fick när de lämnade grundskolan. Hur är det möjligt att höja elevers kunskapsnivå på några veckor när det inte har gått under hela grundskoletiden?

Läser i dagen Sydsvenska dagbladet att den sommarskola som Malmö kommun arrangerat har medfört att gymnasiebehörigheten höjdes med ca 4 procent. De skolor där behörigheten steg som mest efter sommarskolan var Johannesskolan, Höjaskolan, Rörsjöskolan-Zenith, Stenkulaskolan, Kroksbäcksskolan och Lindeborgsskolan. Där var ökningen var över 10 procentenheter. Visst är det glädjande att eleverna kan höja sina kunskapsnivåer på sommarlovet men samtidigt kan man ju fundera lite kring detta.

Anna Ekström var ute och ”rasade” i Expressen över Viktor Rydbergs gymnasium maa av kritik för skillnad mellan nationella provresultat och slutbetyg. Ingen försvarar betygsinflation men det är inte givet att skillnaden beror på betygsinflation, det kan ju finnas rimliga skäl till varför helhetsbedömningen landar annorlunda än ett provresultat.

Anna Ekström har själv drivit igenom att de nationella provresultaten ska få större betydelse för slutbetyget. Men alltjämt ska det vara en helhetsbedömning av elevens kunskaper – där avsteg från resultaten på nationella provet måste motiveras. Detta gäller för de elever som går grundskolan och gymnasieskolan.

Men vad gäller för lovskolan? Det finns skäl att fundera på logiken i politiken på detta område. För de elever som inte har behörighet till gymnasieskolan ska erbjudas möjlighet till lovskola. 

Sommarskolan/lovskolan har ju införts för att möjliggöra att elevernas betyg höjs i förhållande till det betyg de fick när de lämnade grundskolan. Hur är det möjligt att höja elevers kunskapsnivå under bara några veckor när det inte har gått under hela grundskoletiden? Visst vet alla att lärare kan göra skillnad. Men det finns fog att fundera på regeringens politik och retorik i denna del. Och på hur kvalitetssäkringen fungerar när det gäller betygsättningen för de elever som går lovskola för att få behörighet till gymnasiet.

/

Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går.

DN har i ett granskande reportage tittat på friskolor som Skolinspektionen stängt. Det är viktigt att se till att alla skolor håller hög kvalitet och undermåliga skolor ska stängas, oavsett huvudmannaskap. Tyvärr så verkar DN falla in i samma trall som friskolemotståndarna. Fokus ligger på huvudmannaskapet i stället för på resultatet. Jag kan ha fel. Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går. Det är i så fall välkommet. För där finns det anledning att titta på varför så stor del av eleverna lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Siffrorna talar sitt tydliga språk – vi har en kommunal skolkris. Men vem skriver om den?

Det finns också anledning att titta på hur Skolverkets satsning på skolor som är i behov av stöd fungerar. En av de skolor som ingår i projektet är den kommunala Botkyrkaskola som Skolinspektionen ” tagit över ledarskapet” för. Eftersom kommunala skolor inte behöver tillstånd så kan Skolinspektionen inte, som för friskolor, dra tillståndet. Skolinspektionen kan inte heller lägga ner en kommunal skola.

Aftonbladets ledarsida skriver om DNs artikel och menar att många elever kommer att fortsätta att fara illa – menande elever i friskolor. Men hur ofta skriver Aftonbladet om alla de dåligt presterande kommunala skolorna? Har de krävt att skolan i Botkyrka ska läggas ner? Har de lyft fram ledarskapets betydelse i skolan?

Det är bra att media granskar hur pengarna används i skolor. Det vore välkommet om media också tittade på skolresultaten och än mer välkommet om de drev på för ett system med value added för skolor. Då skulle Sverige verkligen få ett bra grund för att jämföra skolors resultat och en bra grund för föräldrar att välja skola. Det skulle vara ett viktigt journalistiskt bidrag för en skoldebatt fokuserad på kvalitet och resultat, oavsett huvudmannaskapet.

/

De har visat att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare.

Lyssnade på Hamid Zafars sommarprogram. Det var intressant på många sätt. Jag fastnade förstås på beskrivningen av hur det var när han kom till Sjumilaskolan. Hur kan man tillåta att en skola hamnar i ett sådant läge? Det är faktiskt obegripligt. Hur många elever har drabbats pga ett undermåligt ledarskap? Hur kunde huvudmannen, Göteborgs kommun, låta det fortgå?

Det finns fullt med vuxna i skolan och ändå råder det fullständig oordning. Tyvärr är Sjumilaskolan inte ett unikt exempel. Grundskolan är en plats där barnen är tvingade att vara. Hamir fick, tillsammans med de kollegor som var beredda att hjälpa till och ställde upp på det nya arbetssättet, ordning på skolan. Metoden var knappast ” rocket science” utan snarare självklarheter;  tydliga regler för vad som gäller i skolan, se till att föräldrar får betala om böcker inte lämnades tillbaka till biblioteket, koll på elevernas kunskapsnivå mm. Föräldrar fick, tillsammans med skolan och eleverna, klart för sig vad som gäller. På tre år förändrades arbetsmiljön och skolan helt.

I dagens skoldebatt handlar nästan allt om pengar, mer pengar till skolor med elever med viss bakgrund. Sjumilaskolans framgång bygger inte på mer pengar eller mer personal. Den bygger på rätt användning av resurserna pengar och personal. Och givetvis också på att alla medarbetare gjorde sitt jobb.

Jag undrar om det finns forskning kopplad till den förändringsresa som Hamid Zafar med kollegor gjorde på tre år på Sjumilaskolan. Om inte borde någon ta tag i detta. För det som de gjorde visar att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare. De var faktiskt färre medarbetare än när de påbörjade förändringsarbetet. Det är många skolhuvudmän som borde lära sig av detta och liknande exempel. Och kanske till och med en del rikspolitiker. Därför vore forskning kring denna förändringsresa välkommet.

No excuse, börja jobba med det du har. För Hamids berättelse är en beskrivning av god resursanvändning; av medarbetarna i skolan, av elevernas förmågor och av skattebetalarnas pengar. En äkta vinn-vinn som vi behöver mer av i skolans värld. Erfarenheten från Sjumilaskolan kan bygga kunskap i flera dimensioner.

/

Add value skulle hjälpa oss att se skolans bidrag till höjda kunskapsnivåer

Skolverket kom i maj med besked om vilka skolhuvudmän som de valt ut för att erbjuda dem insatser för att höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten inom och mellan skolor. Skolinspektionen har, mot bakgrund av sina erfarenheter vid inspektioner, kommit med rekommendationer till Skolverket om vilka skolenheter och skolhuvudmän som ska erbjudas att delta i Samverkan för bästa skola.

Det handlar bara om skolor som har låga kunskapsresultat eller har hög andel av elever som inte fullgör sina studier och där huvudmannen bedöms inte kunna åtgärda dessa problem och höja kunskapsresultaten på egen hand. De skolhuvudmän som tillkom i maj var bara kommunala huvudmän. Sedan tidigare finns det dock några fristående huvudmän som ingår i samverkan. Hela listan med huvudmän som Skolverket samverkar med eller har samverkat med finns här. Det är totalt 72 skolhuvudmän, varav 9 fristående och det handlar om 302 förskolor, grund- och gymnasieskolor runt om i landet.

Förhoppningsvis leder åtgärderna till att det faktiskt blir resultatförbättringar. En enkel check på detta skulle vara om Sverige hade ett system där vi mäter add value, dvs hur mycket skolan bidrar med att höja elevens kunskapsnivå. Tyvärr finns det inget sådant, därmed blir också utvärderingen av insatserna svårare.

Jag konstaterade i mitt förra blogginlägg att Sverige har en kommunal skolkris. Det är 104 kommunala skolhuvudmän där eleverna lämnade den kommunala grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan för ett år sedan. Vi hör inte Anna Ekström tala om detta så ofta. Hon talar mer om ”rätt blandning av elever” och att hon vill styra skolvalet. Glädjande nog kan jag konstatera att utbildningsutskottets ordförande Gunilla Svantorp (s) verkar mer bekymrad över den stora andel elever som lämnar grundskolan utan behörighet till fortsatta studier. Jag hörde henne tala om detta vid flera tillfällen i Almedalen. Det är mycket välkommet fokus i skoldebatten!

Skolverket skickade nyligen ut ett pressmeddelande om att de kräver tillbaka de sk ”likvärdighetspengarna” från ett antal skolhuvudmän. Förutsättningarna för att detta särskilda statliga stöd ska utgå är att skolhuvudmännen inte sänker budgeten för undervisning och elevhälsa. Vi har kritiserat denna utformning av det statliga stödet, det viktiga måste ju ändå vara effekterna av pengarna. Inte att det måste vara minst en viss angiven summa. SKL har också kritiserat utformningen och vi hoppas att detta kommer att leda till förändringar av utformningen av statsbidraget. Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL, har bloggat om effekterna av statsbidraget.  Statskontoret har också fått ett uppdrag att utvärdera statsbidraget så det rimliga vore att regeringen avvaktar resultatet av denna utvärdering och inte, som man indikerat, fortsätter att höga statsbidragets nivå.

Det är tuffa tider för många skolhuvudmän, fristående som kommunala. Det var en fristående huvudman som var med i Skolverkets pressmeddelande om återbetalning av pengarna. Det som inte framgick att pressmeddelandet vara att det var den fristående skolan som kontaktat Skolverket och meddelat att de inte kommer att kunna leva upp till villkoren för statsbidraget och att summan därför återbetalas.

/

Sverige har en kommunal skolkris. Den måste tas på allvar och utvecklingen måste vändas.

Finns det något viktigare för skolan än att alla elever klarar grundskolan och därmed får behörighet till gymnasiet? Jag tror att de flesta svarar – Nej det är viktigast. Men skoldebatten handlar inte om detta, den handlar om skolvalet och friskolor.

Skolverkets siffror över de elever som lämnade grundskolan för ett år sedan (årets siffror publiceras i september 2019) visar att var femte elev eller fler lämnade den kommunala grundskolan i 104 kommuner utan behörighet till gymnasiet. Inget kan vara viktigare än att ändra på detta och här borde fokus ligga i debatten. I Örebro, Sundsvall, Sölvesborg och Göteborg handlar det om 25 procent av eleverna – var fjärde elev.

Sverige har en kommunal skolkris. Den måste tas på allvar och utvecklingen måste vändas. Några hävdar att resultaten beror på elevsammansättningen, andra att det är friskolorna och skolvalets fel. Men så enkelt är det inte.

Det är känt vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Många friskolor jobbar framgångsrikt baserat på denna forskning.

• Det handlar om ordning och reda i klassrummet.
• Det handlar om ledarskap i skolan.
• Det handlar om fokus på varje elev.

Mer pengar är inte lösningen. Hur skolor jobbar spelar roll.

Oavsett elevens bakgrund och förutsättningar måste det vara ett gemensamt ansvar att se till att varje elev har tillräckligt goda kunskaper för att kunna gå vidare till gymnasiet.

I friskolor finns alla typer av elever. Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter. Tillsammans kan vi vända utvecklingen.

Här finner du Skolverkets underlag till dessa skrämmande siffror. De 104 kommunerna och 14 fristående skolor, varav de flesta av dessa 14 är sk resursskolor som tar emot elever med särskilda behov. Listan kommer från Skolverkets statistik och den består av de skolhuvudmän där var femte elev eller fler lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet efter läsåret 2017/18. Här finns också stat

Det är hög tid att dessa siffror tas på allvar. Vilken framtid väntar alla dessa elever som inte har tillräckliga kunskaper för att komma in på gymnasiet?

ps – lägger också en länk till vår intressanta rapport om vilka skolor som ”överpresterar”. Även den baserad på Skolverkets statistik. ds

Borde inte ministerns ”one-liner” vara Kommunala skolor ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag. ?

Lyssnade på den debatt mellan Anna Ekström (s) och Kristina Axen Olin (m) som Expressen arrangerade i förra veckan. Som vanligt kom debatten att ta utgångspunkten i huvudmannaskapet och det som jag reagerade på är Anna Ekströms uttalande ”Friskolorna ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag .”

Vad menar hon med det?

Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så kan vi konstatera att friskolor levererar bättre kunskapsresultat när man tagit hänsyn till elevernas bakgrund. Förbundet har gjort en sammanställning av detta under de senaste åren. Den visar tydligt att friskolor ”överpresterar” i förhållande till förväntat resultat. Av de 50 skolor som ”överpresterar” mest är 37 friskolor.

Jag tittade nyligen på Skolverkets statistik när det gäller grundskolor läsåret 2017/18 (de aktuellaste i skrivande stund), och då specifikt andelen elever som saknar behörighet till gymnasieskolan när det lämnade grundskolan. Jag satte gränsen vid de som hade 20% eller fler elever som saknade behörighet. På listan finns då 118 skolhuvudmän, varav 14 är friskolor. Dvs det är 104 kommuner som har en statistik som visar att minst var 5:e elev som lämnade grundskolan för ett år sedan gjorde det utan någon behörighet till gymnasieskolan. Det är i sanning skrämmande siffror. I vissa av dessa kommuner finns det en asylsökande elever, men det förklarar inte att det är så många. Inte heller kan man skylla på att det finns många elever som har gått till friskolor och därmed ”dränerat” de kommunala skolorna på elever.

När man jämför siffrorna ska det också påpekas att det är skolhuvudman- så det är ju det sammantagna resultatet i kommunernas skolor som visas. Flera av de 14 friskolorna är sk resursskolor, dvs specialiserade på barn med särskilda behov.

Det borde inte finnas något viktigare att tala om än hur denna utveckling kan vändas. I stället har vi en utbildningsminister som hela tiden fokuserar på de 15% elever som går i friskolor. Och dessutom vid upprepade tillfällen påstår att ”Friskolorna ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag .”

Om man menar allvar med att segregationen är ett problem så handlar det ju om att titta på vad de skolor som är framgångsrika gör, oavsett vilken elevsammansättning  de har och oavsett huvudmannaskap. Skolinspektionen har ju också konstaterat att det finns kvalitetsskillnader mellan skolorna. En del väljer uppenbarligen att kalla det för skolsegregation. Mycket talar dock för att det handlar om ledarskap och struktur i arbetet på skolan. Exemplet Sjumilaskolan, med flera, visar vilken betydelse som ledarskapet i skolan har, oavsett elevsammansättningen. Det finns mycket som kan göras här och nu bara genom att ta lärdom av andra. Men ministern har uppenbarligen bestämt sig för att fortsätta att opinionsbilda mot friskolor. Det är beklagligt. Det verkliga hotet när det gäller segregationen finns i dessa siffror – 104 kommuner där var femte elev lämnade skolan utan behörighet till gymnasiet. Man kan med fog fråga sig – vad gör alla dessa ungdomar idag? Hur ser deras framtid ut?  Borde inte ministerns ”one-liner” vara Kommunala skolor ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag. ?