Tankar om skolan

Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går.

DN har i ett granskande reportage tittat på friskolor som Skolinspektionen stängt. Det är viktigt att se till att alla skolor håller hög kvalitet och undermåliga skolor ska stängas, oavsett huvudmannaskap. Tyvärr så verkar DN falla in i samma trall som friskolemotståndarna. Fokus ligger på huvudmannaskapet i stället för på resultatet. Jag kan ha fel. Kanske har DN en plan för att titta på hur pengarna används och skolresultaten även i de skolor där 85% av grundskoleeleverna går. Det är i så fall välkommet. För där finns det anledning att titta på varför så stor del av eleverna lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Siffrorna talar sitt tydliga språk – vi har en kommunal skolkris. Men vem skriver om den?

Det finns också anledning att titta på hur Skolverkets satsning på skolor som är i behov av stöd fungerar. En av de skolor som ingår i projektet är den kommunala Botkyrkaskola som Skolinspektionen ” tagit över ledarskapet” för. Eftersom kommunala skolor inte behöver tillstånd så kan Skolinspektionen inte, som för friskolor, dra tillståndet. Skolinspektionen kan inte heller lägga ner en kommunal skola.

Aftonbladets ledarsida skriver om DNs artikel och menar att många elever kommer att fortsätta att fara illa – menande elever i friskolor. Men hur ofta skriver Aftonbladet om alla de dåligt presterande kommunala skolorna? Har de krävt att skolan i Botkyrka ska läggas ner? Har de lyft fram ledarskapets betydelse i skolan?

Det är bra att media granskar hur pengarna används i skolor. Det vore välkommet om media också tittade på skolresultaten och än mer välkommet om de drev på för ett system med value added för skolor. Då skulle Sverige verkligen få ett bra grund för att jämföra skolors resultat och en bra grund för föräldrar att välja skola. Det skulle vara ett viktigt journalistiskt bidrag för en skoldebatt fokuserad på kvalitet och resultat, oavsett huvudmannaskapet.

/

 

De har visat att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare.

Lyssnade på Hamid Zafars sommarprogram. Det var intressant på många sätt. Jag fastnade förstås på beskrivningen av hur det var när han kom till Sjumilaskolan. Hur kan man tillåta att en skola hamnar i ett sådant läge? Det är faktiskt obegripligt. Hur många elever har drabbats pga ett undermåligt ledarskap? Hur kunde huvudmannen, Göteborgs kommun, låta det fortgå?

Det finns fullt med vuxna i skolan och ändå råder det fullständig oordning. Tyvärr är Sjumilaskolan inte ett unikt exempel. Grundskolan är en plats där barnen är tvingade att vara. Hamir fick, tillsammans med de kollegor som var beredda att hjälpa till och ställde upp på det nya arbetssättet, ordning på skolan. Metoden var knappast ” rocket science” utan snarare självklarheter;  tydliga regler för vad som gäller i skolan, se till att föräldrar får betala om böcker inte lämnades tillbaka till biblioteket, koll på elevernas kunskapsnivå mm. Föräldrar fick, tillsammans med skolan och eleverna, klart för sig vad som gäller. På tre år förändrades arbetsmiljön och skolan helt.

I dagens skoldebatt handlar nästan allt om pengar, mer pengar till skolor med elever med viss bakgrund. Sjumilaskolans framgång bygger inte på mer pengar eller mer personal. Den bygger på rätt användning av resurserna pengar och personal. Och givetvis också på att alla medarbetare gjorde sitt jobb.

Jag undrar om det finns forskning kopplad till den förändringsresa som Hamid Zafar med kollegor gjorde på tre år på Sjumilaskolan. Om inte borde någon ta tag i detta. För det som de gjorde visar att det går att göra skillnad utan att byta elever, utan att få mer resurser (de fick något mer år ett men inte sedan) och utan att anställa fler medarbetare. De var faktiskt färre medarbetare än när de påbörjade förändringsarbetet. Det är många skolhuvudmän som borde lära sig av detta och liknande exempel. Och kanske till och med en del rikspolitiker. Därför vore forskning kring denna förändringsresa välkommet.

No excuse, börja jobba med det du har. För Hamids berättelse är en beskrivning av god resursanvändning; av medarbetarna i skolan, av elevernas förmågor och av skattebetalarnas pengar. En äkta vinn-vinn som vi behöver mer av i skolans värld. Erfarenheten från Sjumilaskolan kan bygga kunskap i flera dimensioner.

/

Add value skulle hjälpa oss att se skolans bidrag till höjda kunskapsnivåer

Skolverket kom i maj med besked om vilka skolhuvudmän som de valt ut för att erbjuda dem insatser för att höja kunskapsresultaten och öka likvärdigheten inom och mellan skolor. Skolinspektionen har, mot bakgrund av sina erfarenheter vid inspektioner, kommit med rekommendationer till Skolverket om vilka skolenheter och skolhuvudmän som ska erbjudas att delta i Samverkan för bästa skola.

Det handlar bara om skolor som har låga kunskapsresultat eller har hög andel av elever som inte fullgör sina studier och där huvudmannen bedöms inte kunna åtgärda dessa problem och höja kunskapsresultaten på egen hand. De skolhuvudmän som tillkom i maj var bara kommunala huvudmän. Sedan tidigare finns det dock några fristående huvudmän som ingår i samverkan. Hela listan med huvudmän som Skolverket samverkar med eller har samverkat med finns här. Det är totalt 72 skolhuvudmän, varav 9 fristående och det handlar om 302 förskolor, grund- och gymnasieskolor runt om i landet.

Förhoppningsvis leder åtgärderna till att det faktiskt blir resultatförbättringar. En enkel check på detta skulle vara om Sverige hade ett system där vi mäter add value, dvs hur mycket skolan bidrar med att höja elevens kunskapsnivå. Tyvärr finns det inget sådant, därmed blir också utvärderingen av insatserna svårare.

Jag konstaterade i mitt förra blogginlägg att Sverige har en kommunal skolkris. Det är 104 kommunala skolhuvudmän där eleverna lämnade den kommunala grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan för ett år sedan. Vi hör inte Anna Ekström tala om detta så ofta. Hon talar mer om ”rätt blandning av elever” och att hon vill styra skolvalet. Glädjande nog kan jag konstatera att utbildningsutskottets ordförande Gunilla Svantorp (s) verkar mer bekymrad över den stora andel elever som lämnar grundskolan utan behörighet till fortsatta studier. Jag hörde henne tala om detta vid flera tillfällen i Almedalen. Det är mycket välkommet fokus i skoldebatten!

 

Skolverket skickade nyligen ut ett pressmeddelande om att de kräver tillbaka de sk ”likvärdighetspengarna” från ett antal skolhuvudmän. Förutsättningarna för att detta särskilda statliga stöd ska utgå är att skolhuvudmännen inte sänker budgeten för undervisning och elevhälsa. Vi har kritiserat denna utformning av det statliga stödet, det viktiga måste ju ändå vara effekterna av pengarna. Inte att det måste vara minst en viss angiven summa. SKL har också kritiserat utformningen och vi hoppas att detta kommer att leda till förändringar av utformningen av statsbidraget. Per-Arne Andersson, avdelningschef på SKL, har bloggat om effekterna av statsbidraget.  Statskontoret har också fått ett uppdrag att utvärdera statsbidraget så det rimliga vore att regeringen avvaktar resultatet av denna utvärdering och inte, som man indikerat, fortsätter att höga statsbidragets nivå.

Det är tuffa tider för många skolhuvudmän, fristående som kommunala. Det var en fristående huvudman som var med i Skolverkets pressmeddelande om återbetalning av pengarna. Det som inte framgick att pressmeddelandet vara att det var den fristående skolan som kontaktat Skolverket och meddelat att de inte kommer att kunna leva upp till villkoren för statsbidraget och att summan därför återbetalas.

/

Sverige har en kommunal skolkris. Den måste tas på allvar och utvecklingen måste vändas.

Finns det något viktigare för skolan än att alla elever klarar grundskolan och därmed får behörighet till gymnasiet? Jag tror att de flesta svarar – Nej det är viktigast. Men skoldebatten handlar inte om detta, den handlar om skolvalet och friskolor.

Skolverkets siffror över de elever som lämnade grundskolan för ett år sedan (årets siffror publiceras i september 2019) visar att var femte elev eller fler lämnade den kommunala grundskolan i 104 kommuner utan behörighet till gymnasiet. Inget kan vara viktigare än att ändra på detta och här borde fokus ligga i debatten. I Örebro, Sundsvall, Sölvesborg och Göteborg handlar det om 25 procent av eleverna – var fjärde elev.

Sverige har en kommunal skolkris. Den måste tas på allvar och utvecklingen måste vändas. Några hävdar att resultaten beror på elevsammansättningen, andra att det är friskolorna och skolvalets fel. Men så enkelt är det inte.

Det är känt vad som kännetecknar framgångsrika skolor. Många friskolor jobbar framgångsrikt baserat på denna forskning.

• Det handlar om ordning och reda i klassrummet.
• Det handlar om ledarskap i skolan.
• Det handlar om fokus på varje elev.

Mer pengar är inte lösningen. Hur skolor jobbar spelar roll.

Oavsett elevens bakgrund och förutsättningar måste det vara ett gemensamt ansvar att se till att varje elev har tillräckligt goda kunskaper för att kunna gå vidare till gymnasiet.

I friskolor finns alla typer av elever. Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter. Tillsammans kan vi vända utvecklingen.

Här finner du Skolverkets underlag till dessa skrämmande siffror. De 104 kommunerna och 14 fristående skolor, varav de flesta av dessa 14 är sk resursskolor som tar emot elever med särskilda behov. Listan kommer från Skolverkets statistik och den består av de skolhuvudmän där var femte elev eller fler lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet efter läsåret 2017/18. Här finns också stat

Det är hög tid att dessa siffror tas på allvar. Vilken framtid väntar alla dessa elever som inte har tillräckliga kunskaper för att komma in på gymnasiet?

 

ps – lägger också en länk till vår intressanta rapport om vilka skolor som ”överpresterar”. Även den baserad på Skolverkets statistik. ds

Borde inte ministerns ”one-liner” vara Kommunala skolor ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag. ?

Lyssnade på den debatt mellan Anna Ekström (s) och Kristina Axen Olin (m) som Expressen arrangerade i förra veckan. Som vanligt kom debatten att ta utgångspunkten i huvudmannaskapet och det som jag reagerade på är Anna Ekströms uttalande ”Friskolorna ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag .”

Vad menar hon med det?

Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så kan vi konstatera att friskolor levererar bättre kunskapsresultat när man tagit hänsyn till elevernas bakgrund. Förbundet har gjort en sammanställning av detta under de senaste åren. Den visar tydligt att friskolor ”överpresterar” i förhållande till förväntat resultat. Av de 50 skolor som ”överpresterar” mest är 37 friskolor.

Jag tittade nyligen på Skolverkets statistik när det gäller grundskolor läsåret 2017/18 (de aktuellaste i skrivande stund), och då specifikt andelen elever som saknar behörighet till gymnasieskolan när det lämnade grundskolan. Jag satte gränsen vid de som hade 20% eller fler elever som saknade behörighet. På listan finns då 118 skolhuvudmän, varav 14 är friskolor. Dvs det är 104 kommuner som har en statistik som visar att minst var 5:e elev som lämnade grundskolan för ett år sedan gjorde det utan någon behörighet till gymnasieskolan. Det är i sanning skrämmande siffror. I vissa av dessa kommuner finns det en asylsökande elever, men det förklarar inte att det är så många. Inte heller kan man skylla på att det finns många elever som har gått till friskolor och därmed ”dränerat” de kommunala skolorna på elever.

När man jämför siffrorna ska det också påpekas att det är skolhuvudman- så det är ju det sammantagna resultatet i kommunernas skolor som visas. Flera av de 14 friskolorna är sk resursskolor, dvs specialiserade på barn med särskilda behov.

Det borde inte finnas något viktigare att tala om än hur denna utveckling kan vändas. I stället har vi en utbildningsminister som hela tiden fokuserar på de 15% elever som går i friskolor. Och dessutom vid upprepade tillfällen påstår att ”Friskolorna ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag .”

Om man menar allvar med att segregationen är ett problem så handlar det ju om att titta på vad de skolor som är framgångsrika gör, oavsett vilken elevsammansättning  de har och oavsett huvudmannaskap. Skolinspektionen har ju också konstaterat att det finns kvalitetsskillnader mellan skolorna. En del väljer uppenbarligen att kalla det för skolsegregation. Mycket talar dock för att det handlar om ledarskap och struktur i arbetet på skolan. Exemplet Sjumilaskolan, med flera, visar vilken betydelse som ledarskapet i skolan har, oavsett elevsammansättningen. Det finns mycket som kan göras här och nu bara genom att ta lärdom av andra. Men ministern har uppenbarligen bestämt sig för att fortsätta att opinionsbilda mot friskolor. Det är beklagligt. Det verkliga hotet när det gäller segregationen finns i dessa siffror – 104 kommuner där var femte elev lämnade skolan utan behörighet till gymnasiet. Man kan med fog fråga sig – vad gör alla dessa ungdomar idag? Hur ser deras framtid ut?  Borde inte ministerns ”one-liner” vara Kommunala skolor ska bidra bättre till bra kunskapsresultat än idag. ?

Idéburna friskolor argumenterar på samma sätt som Friskolornas riksförbund kring varför förslaget är orimligt – de vill inte ha offentlighetsprincipen för friskolor

Noterar i dagens mediasammanställning att flera tidningar har tagit upp frågan om offentlighetsprincipen och om välfärdsföretag ska omfattas av densamma. Nils Forsén skriver tex i NSD  ”Men varken Idéburna skolors riksförbund, Lärarfacket eller Lärarnas riksförbund har några invändningar mot förslaget. Det är alltså bara de som företräder vinstdrivande skolföretag som ojar sig.”.

Jag kan meddela att han har fel i sitt påstående.  Idéburna skolor gillar inte alls förslaget, vilket framgår om man läser deras remissyttrande. Vi kan instämma i hela deras verklighetsbeskrivning, vilket också framgår av vårt remissvar. Ideburna skriver bl a ;

 

Därefter kommer en text där de förslår att de ska få undantag från lagstiftningen om den skulle bli verklighet. Så nej – det är inte så att Idéburna friskolor vill ha offentlighetsprincipen. De argumenterar på samma sätt som Friskolornas riksförbund kring varför förslaget är orimligt – men de landar i att de vill ha ett undantag från lagstiftningen i stället för ett avslag. Kan det bero på att ABF har ett finger med i spelet???

Om jag ska våga mig på en gissning så hoppas de nu också på att den utredning som tillsattes av den förra regeringen – vars uppgift är att utforma en definition av idéburen verksamhet – ska komma fram till en definition. Denna definition kan sedan ligga till grund för undantag i lagstiftningen för de som omfattas av definitionen. Mot bakgrund av 73 punkt programmets innehåll så borde denna utredning läggas ner – dess uppdrag går knappast att förena med 73 punkts programmets skrivningar om tex lika villkor.

(ps det som gör att många s-ledarskribenter nu tror att Idéburna inte har någon invändning är det de svarade på ett remissvar som handlade om börsnoterade företag. Det gäller aqtt läsa rätt remissyttrande ds.)

 

 

En annan beskrivning av friskolereformen är att många familjer runt om i vårt land, glesbygd såväl som storstad, har fått möjlighet att välja skola.

Har roat mig med att titta igenom Skolverkets statistik när det gäller elever i grundskolan. Det är intressant information som även Anna Ekström, som fd generaldirektör, borde ta en titt på,. Det hävdas ofta i debatten att skolvalet bara är en fråga som rör de som bor i storstäderna. Det är inte sant.

Jag vill dela med mig av en del av statistiken som Skolverket har som visar antalet elever i fristånde resp kommunala grundskolor åk 1-9. Här några kommuner som många läsare säkert inte skulle trott att det finns friskoleelever

Arvika 151 elever (av totalt 2434)

Alvesta 69 (av 2237)

Avesta 85 (av 2328)

Ljusdal 303 (av 1918)

Nora 68 (av 1117)

Orsa 23 (av 642)

Pajala 50 (av 536)

Säffle 99 (av 1541)

Tanum 25 (av 1195)

Vansbro 47 (av 708)

Gällivare 131 (av 1485)

Jokkmokk 29 (av 408)

Kramfors 53 (av 1686)

Lindesberg 113 (av 2502)

Vilhelmina 70 (av 684)

Fagersta 171 (av 1409)

Ljungby 185 (av 2901)

osv

Var och en som läser detta inser att de som påstår att friskolorna är orsaken till resultatfall i skolan, har drivit på segregationen mm inte har grund för detta. Vilket också forskning har visat.

Det de visar är däremot att det finns friskolor runt om i vårt land. Detta är bara några exempel men det visar också att den absolut största andelen elever i kommunerna elever i kommunala skolor. Ministern mfl vill ge intrycket av att friskolor bara finns i storstäderna och att friskolor leder till segregation. En annan bild av friskolereformen skulle kunna vara att många familjer runt om i vårt land, glesbygd såväl som storstad, har fått möjlighet att väljs skola. Men glesbygdsperspektivet är kanske inte så intressant för de som vill stoppa friskoleutvecklingen. Jag kan i vart fall konstatera att familjer idag kan välja skola utan att behöva fråga någon politiker om lov, även i små kommuner.

Ett argument som används i debatten från kritikers sida är att det inte skapas en mångfald tack vare friskolereformen. Samma kritiker vill nu begränsa den mångfald som finns. Av rent populistiska skäl. För verktygen för att komma åt de som inte sköter sig finns redan idag.

Igår presenterade regeringen ett tilläggsuppdrag till utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet. Utbildningsministern skriver i pressmeddelandet ”Inte ett enda barn ska tvingas delta i konfessionella inslag eller nekas undervisning om exempelvis evolutionsläran eller sex- och samlevnad. Det är en fråga om att försvara själva grunden för skolan – att fokus ska vara på kunskap och bildning.” Det är lätt att instämma i för om en skola gör detta så strider det mot regelverket. Det är inte tillåtet att ha konfessionella inslag i undervisningen. Däremot är det tillåtet med frivilliga inslag i anslutning till skoldagen. Ministern ger intryck av att elever tvingas att delta i tex morgonbön eller liknande, trots att hon borde veta att det strider mot regelverket. Skolinspektionen har i uppdrag att vidta åtgärder mot de som bryter mot detta och de har också gjort det i de fall där detta uppdagats. Ytterst kan de stänga skolan. Detta är ett bra regelverk. De som har fått tillstånd att driva skola ska följa regelverket.

Det är däremot ytterst anmärkningsvärt att regeringen nu går vidare, dessutom ivrigt påhejat av ett parti som heter Liberalerna, för att stoppa skolor som uppfyller att krav på tillstånd men valt att tydliggöra sin profil som konfessionell. Det kallar jag ren populism och de spelar på det faktum att många inte känner till hur regelverket fungerar.

Det finns många skolor som kallar sig konfessionella, kristna, katolska, muslimska, som gör ett fantastiskt arbete och som är populära. De har elever med olika bakgrund, muslimer, kristna, agnostiker. En mångfald som politiker i andra sammanhang värnar om.  Att inte dessa skolor ska få växa bara för att de valt att berätta sin profil är ju helt orimligt. Var fjärde elev som lämnar kommunal grundskola gör det utan behörighet till gymnasiet. Det borde skoldebatten handla om.

Vår styrelseledamot Bo Nyberg har idag en debattartikel i Dagens Samhälle som ger ett vidare perspektiv på hela denna frågeställning, jag citerar;

”Andra länder har i stället insett behovet att uppmuntra förekomsten av ideologiska alternativ. I Tyskland är religiösa skolor skyldiga att låta sin profil genomsyra hela skolverksamheten. Där har lagstiftaren insett att det är i hela samhällets intresse att det finns en idémässig mångfald. En läxa, som Tyskland lärt av sin historia. 

Jämfört med andra länder i Europa har Sverige en extremt låg andel konfessionella skolor. Färre än 1 procent av svenska grundskoleelever går i konfessionella skolor. Det kan jämföras med Belgien (56,8 procent), Nederländerna (76,3 procent), Frankrike (20 procent) och Storbritannien (37,2 procent).

Ropen på förbud mot religiösa skolor är ett aktuellt uttryck för den svenska svårigheten att hantera mångfald. Att i stället säkerställa rätten till dessa skolor innebär en vaccination mot en osund och farlig likriktning.”

Ivar Arpi skriver också belysande om förslaget i SvD, och gårdagens SvD ledarpodd handlar också om detta ämne.

Jag har tidigare lyft exempel på hur argumenten mot friskolor går runt. Här är ytterligare ett exempel. Ett argument som används i debatten från kritikers sida är att det inte skapas en mångfald tack vare friskolereformen. Samma kritiker vill nu begränsa den mångfald som finns. Av rent populistiska skäl. För verktygen för att komma åt de som inte sköter sig finns redan idag. Införandet av ägar- och ledningsprövningen som gäller från årsskiftet är bara ett exempel på detta. Och medan jakten på friskolor pågår så kommer de dåliga skolor som finns bland de skolor där 85 procent av grundskoleeleverna går, undan. Det är ett märkligt debattklimat i Sverige. Och går Sverige vidare på detta spår så utmärker vi oss verkligen internationellt – som Bo Nyberg påpekar i sin artikel.

Och vad är förresten konfessionella inslag? Hur betraktar de som nu talar om att förbjuda konfessionellt inslag i undervisningen tex värdegrunden i läroplanen? Många utanför Sveriges gränser – och även en hel del i vårt land – betraktar den som baserad på konfession.

/

Gäller ministerns påstående även ABF som bedriver bland annat SFI-undervisning på kommuners uppdrag?

Den svenska friskoledebatten är förunderlig. Det spelar ingen roll att friskolorna levererar goda resultat, att lärare trivs bättre i friskolor än i kommunala skolor, att fler barn än någonsin vill gå i friskolor. Belackarna hittar hela tiden invändningar. Naiv som jag är tycker jag att fokus borde ligga på de skolor som de 85% av barnen går i – kommunala grundskolor. Där resultaten dessutom på många håller verkligen inger oro inför dessa elevers framtid.

Men icke. En liten återblick – ytterst schematisk- visar hur argumenten går i rundgång. I stället för att vara stolta över att vi har ett unikt system som innebär att rik som fattig kan gå i friskolor så gör belackarna allt för att rycka undan mattan för verksamheterna. Samtidigt som allt fler vill ha en plats i en friskola.

Före 1990 – Privatskolor är fel – alla har inte råd att gå där. De måste bort.Antalet friskolor minskade dramatiskt. Många av de som försvann var det som idag slarvigt kallas ideburna.

1990- talet – friskolereformen införs. Friskolor är ok men terminsavgifter ska inte vara tillåtet och inte heller andra avgifter. Enda intäkten ska vara skolpeng som är densamma som kommunens. Kommunen ska ha insyn i friskolan.

2000- talet – en hållbar ekonomi är viktig för att friskola ska få tillstånd – Skolinspektionen ska ha full insyn i verksamhet och ekonomi i sin granskning. Kommunen har även rätt till insyn.

2010-talet – Eftersom friskolor lever på skattepengar så måste de omfattas av offentlighetsprincipen.

Vem var det som från början kom med beslutet om att friskolor i princip bara får leva på skolpeng? Litar de som driver att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen inte på den granskning som kommuner och Skolinspektionen gör? Litar de inte på att den redovisning som sker av ekonomin i friskolornas årsredovisningar inte stämmer?

Tycker de att den enda intäkt som friskolor har – skolpengen- ska användas till byråkrati?

Utbildningsministern skriver på twitter; ”Offentlighetsprincipen har tjänat Sverige väl under lång tid. För mig är det självklart att den ska ge insyn i verksamhet som skattebetalarna finansierar.”

Insyn finns som sagt idag. Men frågan är:

Gäller ministerns påstående även ABF som bedriver bla SFI-undervisning på kommuners uppdrag? Skanska som gör jobb åt kommuner? Revisorer som gör jobb åt kommuner? Advokater som gör jobb åt kommuner? Fria teatergrupper som lever på offentliga bidrag? De ungdomsorganisationer som får offentliga stöd? Listan kan göras lång.

Eller gäller det bara verksamheter där politiken förbjudit andra intäkter än skattemedel?

Det vore faktiskt ärligare att säga som det är – vi vill inte ha friskolor.

Friskolor har inget emot insyn. Vi har sagt – tala om vilket problem ni vill lösa, var transparensen saknas, och lagstifta om det. Men att lägga hela offentlighetsprincipens regelverk på friskolor är oproportionerligt. 95 procent av alla friskolor har bara en eller två skolor. Proportionalitetsprincipen är en viktig princip i en rättsstat.

/

Det känns väldigt märkligt att diskussionen om svensk skolas resultat och kvalitet handlar om att förbjuda mobiltelefoner. Det är hög tid att lyfta blicken, se vad som händer i omvärlden och se till att alla får kunskap om digitaliseringens möjligheter så att de kan användas för att stärka såväl individers som landets konkurrenskraft.

En av punkterna (punkt 53) i det sk 73 punkts program som ligger till grund för centern och liberalernas regeringsstöd handlar om att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet. Nyss hemkommen från en oerhört intressant studieresa i USA, arrangerad av RISE, så är intrycket att svensk skola och skoldebatt ligger efter i såväl nyttjandet av digitala hjälpmedel som i insikt om vad som denna utveckling skapar för möjligheter. Vi besökte Google, Amazon, Apple, Facebook och Microsoft. Dessa ”Big five” visade hur de jobbar med att blinda, döva, elever med ADHD, barn med dyslexi, dyskalkyli eller andra särskilda behov, kan bli hjälpta tack vare de digitala lösningar som företagen tagit fram. Språkbarriärer försvinner tack vara AI-lösningar där översättning sker snabbt mellan olika språk, uppföljningar av kunskapsnivåer underlättas och mer tid blir över till undervisning. Lärares kommunikation med föräldrar, som kan vara en utmaning om man inte talar språket, underlättas av att tekniken snabbt kan översätta vad läraren respektive föräldern säger. Exemplen är många på hur snabbt teknikutvecklingen sker.

2007 kom den första Iponen. Få kunde då ana vilken utveckling som skett sedan dess. Smarta lösningar har underlättat tillvaron för många. Vardagslivet har blivit annorlunda. Vi kan göra mycket via appar, datorer och mobiltelefoner. Det gör att många av de som kommer till skolan har vana vid att använda mobiltelefoner, paddor, datorer. Problemet är att många lärare inte alls hänger med. Teknikutvecklingen går snabbt och det är stor skillnad mellan skolor när det gäller användningen av digitala hjälpmedel.

Många lärare känner sig vilsna i denna nya värld. Lärarutbildningen har inte heller hängt med i denna snabba tekniska utveckling. För 2,5 år sedan skrev några professorer en debattartikel i DN på detta tema. De föreslog att det görs en satsning på lärarutbildning inom ramen av Urban ICT Arena i Kista. Att använda en befintlig testbädd – som Stockholm stad, Länsstyrelsen, Ericsson, IBM, KTH, Stockholms universitet och forskningsinstitutet Swedish ICT står bakom – är en utmärkt ide. Kista, Sveriges Silicon Valley, är högt rankad internationellt och är landets it-tätaste plats. Här finns tusentals högskolestudenter, ett flertal forskningsinstitut och över 1 000 it-företag. Här finns också ett flertal grund- och gymnasieskolor i närområdet, som tex Rinkeby, Tensta, Akalla, Spånga och Sollentuna, fristående såväl som kommunala. Artikelförfattarnas förslag borde förverkligas.

Intrycket efter USA-resan är att det verkar saknas en insikt i den svenska debatten om kraften i den digitala utveckling som nu sker och vad den innebär för skolan. Hela det svenska utbildningsväsendet måste hänga med sin tid. Elever och studenter har rätt att få en utbildning som är relevant och det finns inget som talar för att inte digitaliseringen kommer att fortsätta. Då måste skolan vara en del av denna utveckling. Men det förutsätter att det finns lärare som förstår hur den digitala teknikens möjligheter kan implementeras i undervisningen. En lärarutbildning som artikelförfattarna föreslår, som till att börja med inriktas på att ny- och vidareutbilda ämneslärare inom matematik, teknik och naturvetenskap med särskild kompetens inom it och lärande känns väldigt angelägen.

Svensk skola saknar inte utmaningar; ca 80.000 lärare saknas de kommande 10 åren, nyanlända elever behöver integreras i skolan, många lämnar grundskolan utan fullständiga betyg i alla ämnen, många ungdomar hoppar av gymnasiet och riskerar därmed att hamna i utanförskap. USA-resan visade att olika digitala verktyg och system kan medverka till att lösa utmaningarna. Att ta till vara på digitaliseringens möjligheter i skolan är avgörande för vårt lands konkurrenskraft.

Det är märkligt att diskussionen om svensk skolas resultat och kvalitet handlar om att förbjuda mobiltelefoner. Det är hög tid att lyfta blicken, se vad som händer i omvärlden och se till att alla får kunskap om digitaliseringens möjligheter så att de kan användas för att stärka såväl individers som landets konkurrenskraft. Digitaliseringen innebär ett paradigmskifte. Det handlar inte om att ersätta papper med datorer. Det handlar om ett helt nytt förhållningssätt till förmedling av kunskap, nyttjande av information, uppföljning av skolans arbete och att nyttja teknikens möjligheter. För att kunna göra detta så krävs den kunskap och insikt, hos såväl de som idag finns i det svenska utbildningsväsendet som hos de som vill bli lärare, rektorer och forskare. Anna Ekström borde ta professorernas förslag och säga – Bra idé – det gör vi. Vad sägs om att lägga in det redan i det budgetarbete som jag gissar pågår?

/