Det är också ytterst oklart vad Skolkommissionen menar med ”en allsidig social sammansättning” av elever. De anser att innebörden ska bero på de lokala förhållandena. Det kommer alltså finnas stort utrymme för lokala diskussioner om vad som är en ”bra” respektive ”dålig” elevbakgrund på skolor, snarare än vilka insatser som krävs för att alla skolor ska hålla hög kvalitet.

Idag har vi lämnat in vårt remissyttrande över Skolkommissionens förslag. Det är mycket som vi kan instämma i när det gäller kommissionens resonemang. Betänkandet innehåller inte så många skarpa förslag, däremot föreslag på tillsättandet av minst 10 ytterligare utredningar. Det var ett misstag av utbildningsministern att inte ta med företrädare för skolhuvudmännen i kommissionen. Då hade förslagen kunnat bli bättre förankrade hos fristående och kommunala skolhuvudmän. Nu valde ministern en annan väg och det ger oss i och för sig frihet att säga vad vi tycker.

Rubriken på pressmeddelandet som skickats ut idag är ”Skolkommissionen nedprioriterar kunskapsuppdraget”. Hur kan vi påstå det undrar några?

Ett av de få skarpa förslag som kommissionen har är att det ska skrivas in i skollagen att ”..huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter.” Och att ”Rektors ansvar för att inom skolenheten verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper ska skrivas in i läroplanen.” Förslaget kan ju ytligt sett låta bra – men det innebär ett steg som aldrig tidigare tagits i svensk skola. Förslaget är olyckligt, det leder till ökat fokus på elevernas bakgrund i stället för på brister i skolornas arbete. Därmed missar man kärnan till problemet med resultatskillnaderna i skolan. Forskning visar att det är otillräckliga insatser från skolor, brist på kunskapsfokus och låga förväntningar, snarare än elevers bakgrund, som ger svaga resultat. Och hur Skolkommissionen har tänkt att detta ska kunna kombineras med deras utmärkta förslag om att det införs ett aktivt skolval, att alla ska välja skola, är minst sagt oklart.

Vi skriver i vårt yttrande

• ”Skolkommissionens förslag innebär ett helt nytt synsätt på den svenska skolan. Att någon ska ha ansvar för att tillse att det blir en allsidig social sammansättning (ett dessutom odefinierat begrepp) har aldrig tidigare förekommit i Sverige. Det har varit närhetsprincipen som har gällt och i och med det fria skolvalet, just individens val. Förbundet ifrågasätter om Skolkommissionens förslag är förenligt med den svenska diskrimineringslagstiftningen. Skolkommissionen konstaterar också att det finns en brist på forskning om effekter av åtgärder för att minska skolsegregationen.” ”Öppenhetskravet som gäller för fristående skolor idag, skulle med en sådan bestämmelse sättas ur spel. Den fristående skolan skulle alltså på något sätt göra ett urval bland eleverna för att få till stånd ett jämnare elevunderlag? Hur skulle det i så fall gå till? Ska skolor fråga efter bakgrundsfaktorer vid vårdnadshavarens ansökan till skolan?”

Det är också ytterst oklart vad Skolkommissionen menar med ”en allsidig social sammansättning” av elever. De anser att innebörden ska bero på de lokala förhållandena. Det kommer alltså finnas stort utrymme för lokala diskussioner om vad som är en ”bra” respektive ”dålig” elevbakgrund på skolor, snarare än vilka insatser som krävs för att alla skolor ska hålla hög kvalitet. En annan fråga är om svaret på vad som är en ”allsidig social sammansättning” är detsamma för en huvudman vars skolor har hög och jämn måluppfyllelse jämfört för en huvudman vars skolors måluppfyllelse varierar mycket? Hur ska fördelningen av elever mellan skolor värderas om den är ett resultat av vårdnadshavarnas aktiva val? Det är svårt att se hur någon kan påstå att ett sådant förslag stärker likvärdigheten utifrån ett individperspektiv och dessutom försvinner ju alla möjligheter för individen att kunna förutse utgången av sitt skolval med detta skönsmässiga inslag. Vi avvisar bestämt detta förslag till lagändring. Förbundet anser att skolans kompensatoriska uppdrag är betydligt mer väsentligt och att en skola ska kunna öka alla elevers skolresultat oavsett bakgrund.

Med detta sagt finns det flera bra förslag

• tillstyrker förslaget om att statens möjligheter till ingripande mot offentliga respektive enskilda skolhuvudmän görs mer likvärdiga
• tillstyrker förslaget om att inrätta ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare. Förbundet anser dock inte att den nationella funktion som föreslås i tidigare avsnitt ska styra, leda, beställa, utvärdera programmet
• tillstyrker förslaget om att komplettera läroplanerna för att markera elevers eget ansvar för lärande, respekt och hänsyn och att bidra till en god skolmiljö (avsnitt9)
• tillstyrker förslaget om en ny bestämmelse som innebär att kommunens placering av barn på en enhet ska göras utifrån en ansökan från vårdnadshavarna (avsnitt 10)

Vi avstyrker bl a förslagen

• att en ny bestämmelse införs som innebär att kommunen har rätt att frångå närhetsprincipen från årskurs 7 vid placering av elev på en enhet om fler söker än antal platser
• att ta bort kötid som urvalsgrund vid fristående skolor
• att lottning ska ersätta kötid som urvalsgrund vid fristående skolor, då fler elever söker till skolan än vad som finns plats för
• att tillsätta en utredning i syfte att ta fram ett system för gemensam antagning, då detta dels redan är utrett, dels är obehövligt

Bland övriga kommentarer från vår sida, till resonemang i betänkandet märks bl a

• Vi delar inte kommissionens utgångspunkter för en myndighetsöversyn som handlar om ytterligare stödjande verksamhet regionalt, samt begränsning av Skolinspektionens uppgifter. Förbundet bedömer att det finns ett behov av en stark och skarp Skolinspektion. Skolinspektionen bör överta godkännande och tillsyn av fristående förskolor
• Vi delar Skolkommissionens bedömningar om behovet av ökade satsningar för att säkra tillgången till behöriga lärare och skolledare, men anser att betydligt många fler insatser måste övervägas, både på kort sikt och lång sikt. Dessa lösningar kan också innebära ett ökat ansvar för arbetsgivare att med stöd av undantag i lagstiftningen bedöma om en lärare är skicklig nog att undervisa och sätta betyg, trots bristande behörighet. Vidare krävs en större öppenhet till t.ex. entreprenad och andra lösningar.
• Vi instämmer i bedömningen att det krävs ökad tillgång till behörighetsgivande utbildningar för lärare
• Vi delar uppfattningen att möjligheterna för rektorer att delta i befattningsutbildningen behöver stärkas. Förbundet anser dock att staten bör bidra med ökad finansiering, särskilt för mindre huvudmän.
• Vi delar bedömningen om behovet av att skapa bättre tillgång till utbildningar som bidrar till utökad behörighet för lärare, samt goda villkor för deltagande. Sådana villkor handlar återigen enligt vår uppfattning om möjligheter till ökad statlig finansiering för att möjliggöra ökat deltagande från lärarnas sida.
• Vi instämmer i kommissionens bedömning att lärarutbildningen behöver ses över, troligen i mer ingripande form än vad kommissionen angett. Därtill anser förbundet att det skulle leda till god utveckling om det gavs möjlighet även till fristående lärarutbildningar.
• Vi delar kommissionens bedömning att stärkt forskningskapacitet för att möta skolans och lärarutbildningarnas behov krävs. Förbundet vill framhålla Skolforskningsinstitutets uppdrag i det sammanhanget, samt att fasta forskarplatser bör knytas till lärosätena.
• Vi anser att skolans organisation och ett tydligt ledarskap är två av de mest väsentligaste framgångsfaktorerna för höjda resultat i skolan.
• Vi delar Skolkommissionens bedömning att arbetet med att digitalisera de nationella proven ska prioriteras
• Vi instämmer även med Skolkommissionen att digitala redskap bör användas mer effektivt i skolan och att andra vägar bör prövas för att minska administrativa bördor
• Vi anser också att staten bör ta sin del av ansvaret för att minska de administrativa pålagor som ges till skolhuvudmännen, med att se över utformning av både nuvarande och kommande regelverk i det avseendet.
• Vi anser att det ligger en stor fara i att enbart koncentrera sig på elevers bakgrundsfaktorer i stället för kunskapsresultat. Det riskerar leda till att huvudmän, skolledare och lärare ”skyller” skolans sämre resultat på eleverna i stället för att ta ansvar för sitt kompensatoriska uppdrag.

 

Varför vill Skolverket inte ha nationell statistik om frånvaro?

Läser i Dagens Samhällen en debattartikel där författarna förvånas över att Skolverket motsatt sig ett utredningsförslag som innebär att det ska finnas nationell statistik för frånvaro i skolan. Kan instämma i denna förvåning. Friskolorna besvarade också denna remiss och där konstaterade vi ” Förbundet instämmer i bedömningen att det behövs en bättre och samlad nationell statistik om skolfrånvaro och att Skolverket bör ges ett sådant uppdrag.” Samtidigt underströk vi att det inte får bli en allt för långtgående detaljeringsgrad, som förslaget om att det ska införas en specifik funktion vid varje skola. Det måste vara upp till varje skola att avgöra rutinerna för registrering av ogiltig frånvaro, men det är viktigt att det sker. Däremot är det naturligtvis bra att det finns riktlinjer för registrering och uppföljning. Vi vet att ogiltig frånvaro påverkar skolresultatet och därför är det viktigt att alla skolor, som en naturlig del i ett systematiskt kvalitetsarbete, också har koll på närvaron. Och precis som SKL menar vi att det är en viktig fråga att hålla koll på, såväl lokalt som nationellt. Så Skolverket borde också vara intresserat av att det finns nationell statistik på detta område.

 

Det finns anledning att kommentera den slutreplik som SvD publicerar på min replik på Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden och Anders Österberg (S) ordförande Unga Örnar, riksdagsledamot debattartikel i måndagens tidning. Låt oss titta på vad de påstår i sin artikel. För de säger sig se till forskning och empiri samtidigt som de kommer med påståenden som

1. ”..friskolereformen som sådan varit en experimentverkstad utan dess like. Sverige är det enda landet i världen som har ett så långt gånget marknadiserat system. Andra länder hänvisar ofta till vår utbildningsmarknad som ett avskräckande exempel. Därför har detta heller inte införts någon annanstans, förutom i Chile där det sedan avskaffades av goda skäl.” 
2. ”Det är bekymrande att Friskolornas riksförbund inte verkar se något problem med den eskalerande skolsegregationen och de ökade klyftorna i skolresultat under senare år. Inte heller verkar man se sig själv som en aktör som faktiskt haft del i den här negativa utvecklingen. För på tal om forskning – det finns en mycket tydlig koppling mellan friskolornas framfart och den eskalerande skolsegregationen.” 
3. ”Enligt professor Jan-Eric Gustavsson, en av Sveriges mest erfarna skolforskare, går vi mot en alltmer anti-kompensatorisk skola. Lärare med mest kompetens och erfarenheter dras till skolor med mer högpresterande elever. Skolor längre ut i förorterna har en högre personalomsättning och svårare att rekrytera. Det blir en ond cirkel när elever i störst behov av bra pedagogik blir de som erbjuds de sämsta möjligheterna. Detta måste vi sätta stopp för snarast. Så för att få en verkligt bra skola behöver motiverade, erfarna skolledare och lärare finnas på samtliga – inte bara vissa – skolor. Därför bör placering av elever, enligt vårt tidigare förslag även kombineras med kommuners aktiva placering av skolpersonal. ”

Mina kommentarer:

1. Det svenska friskolesystemet, som för övrigt fyller 25 år iår, är unikt.  Inget annat land har gjort det möjligt för fattiga familjer att fritt välja skola, där skolpengen följer eleven, där det är förbjudet att ta ut avgifter, där friskolan inte får välja elever, där friskolorna omfattas av samma regelverk som den kommunala skolan och där friskolans tillåtna intäkt- skolpengen – beslutas av kommunen. Att jämföra detta system med Chile är helt orimligt och det faktum att det alltid är denna jämförelse som tas upp av friskolemotståndarna visar att de saknar helt andra argument. Privatskolor/friskolor finns i många andra länder. Men där kostar de pengar och där kan skolorna sålla elever och ofta har de också ett separat skolsystem för privatskolorna. Se mer om detta i min blogg om det seminarium som vi hade tillsammans med Svenskt Näringsliv i just denna fråga, om det unika svenska skolpengssystemet.
2. IFAU har i sin forskning visat att segregationen huvudsakligen beror på boendesegregationen. När kommuner tillämpar närhetsprincipen för skolplacering får den fullt utslag. Så påståendet att det ”finns en mycket tydlig koppling mellan friskolornas framfart och den eskalerande skolsegregationen” stämmer helt enkelt inte. Det är kanske därför författarna inte refererar till någon forskning i den delen. … IFAU har också visa att när friskolor etablerar sig i en kommun så förbättras den kommunala skolans resultat. Detta även med hänsyn taget till ev betygsinflation (som ju dessvärre förekommer oavsett huvudman). Friskolornas riksförbund är mycket bekymrat över att det råder så stora skillnader mellan skolor i landet. Men till skillnad från debattörerna – som drar slutsatsen att lösningen på detta är att tvångsblanda eleverna – så fokuserar vi på ledningen och styrningen av skolan. Vi välkomnar därför att det nu börjar komma forskning även i Sverige om vad som kännetecknar framgångsrika skolor, med fokus på kunskapsförmedlingen.
3. Det är bekymmersamt att så många skolor inte klarar av det kompensatoriska uppdraget. Men att påstå att detta beror på friskolorna är minst sagt magstarkt. Idag går 85 procent av alla grundskoleelver i kommunala skolor. Det är hög tid att börja fokusera på problemen där de finns! Visst är det ett problem att skolor i utanförskapsområden inte attraherar duktiga lärare. Men inte heller det löser man genom att tvångsblanda elever som debattörerna föreslår. Ledarskapet i skolan är viktigt och det är där man måste börja om man vill attrahera duktiga lärare till skolor med tuffa förhållanden. Skolinspektionens rapport om hur skolhuvudmännen jobbar för att nå de nationella målen är mycket intressant. Ingen av de stora kommunerna gick igenom granskningen utan anmärkning. Men flera av de stora friskolehuvudmännen gjorde det. Och en viktig anledning till detta var ledarskapet och ett systematiskt kvalitetsarbete. Det är kanske också därför som lärare trivs bättre i fristående skolor än i kommunala skolor…..

Det finns mycket mer som jag skulle kunna kommentera maa av repliken. Som tex att Sverige är ett av de länder inom OECD som har minst skillnad mellan skolor när det gäller elevers socioekonomisk sammansättning. Något som Hans Bergström har varit ganska ensam om att påpeka i debatten.

Mycket av det som debattörerna nämner i sin artikel har med ledarskapet i skolan att göra. Det är ett enormt problem att vi i dagens Sverige har elever som kan gå igenom grundskolan utan att skolan har koll på elevens kunskapsnivå. Skolinspektionen hade förra hösten mycket intressanta temadagar om detta. De gav skrämmande perspektiv av hur det kan fungera. Det är en fråga som inte alls har med friskoleetablering att göra – det handlar om hur skolan jobbar.

Till slut: det debattörerna föreslår för att lösa det som de anser vara ”en mer ojämlik skola” är ” …att kommunerna på ett ordnat sätt blandar elever från olika stadsdelar. Att liksom i Malmö dela upp elever från olika områden och olika bakgrunder är inte bara ett sätt att öka alla barns möjligheter till bra utbildning. Det blir också ett naturligt sätt att mötas och faktiskt bryta den homogeniserade isoleringsprocess som just nu pågår i vårt land.” Det är detta synsätt som jag kallar för social ingenjörskonst i min replik.

Det som de föreslår har aldrig tidigare gjorts i Sverige. Att politiker eller byråkrater medvetet ska gå in och se till att det blir ”rätt blandning av elever” i alla skolor är något helt nytt i Sverige. Det går inte att hävda – som de gör – att exemplet från Malmö visar att det fungerar. För som jag konstaterade i min replik så häpnar forskare över att denna slutsats har dragits utifrån Malmöexemplet. Friskolereformen har varit en viktig reform för Sverige. Det har aldrig tidigare varit så många elever som går i fristående skolor som idag. Vi vill att fler ska få kunskap om att alla kan välja skola. Därför välkomnar vi att Skolkommissionen föreslår att det ska införas ett obligatoriskt skolval. Något som faktiskt Malmö kommun redan har beslutat göra, vilket debattörerna inte verkar känna till.

Låt oss hoppas att det finns förnuftiga skolpolitiker som förstår vikten av att nu fokusera på det som forskning runt om i världen visar är vägen till framgång och goda skolresultat – ledarskapet i skolan och vad som händer i klassrummet. Det som Matz Nilsson och Mats Rosenkvist skrev om på DN Debatt igår.

/

I måndagens SvD fanns det en debattartikel som jag ansåg viktig att svara på. Den uppmanade kommuner till att medvetet blanda elever i klasserna. I praktiken en uppmaning att negligera elevens skolval. Det är intressant att det alltjämt finns många som anser att skolans ska prioritera ”rätt blandning av eleverna” framför kunskapsuppdraget. Det bästa sättet att komma till rätta med segregationsproblemen är att se till att alla elever- oavsett bakgrund – får en bra utbildning. Dessvärre verkar den svenska skoldebatten alltid hamna i fokus på elevens bakgrund, och därmed kommer kunskapsmålen i andra hand. Detta trots att det finns mycket forskning som visar på vikten av att fokusera på kunskapsmålen. Därav denna replik på SvD Brännpunkt.

”Lek inte sociala ingenjörer i skoldebatten”

REPLIK |Det är hög tid att svensk skoldebatt utgår ifrån fakta och empiri. Önsketänkande om kamrateffekter och ”rätt blandning av eleverna” är inte lösningen på skolans utmaningar, skriver Ulla Hamilton, vd Friskolornas riksförbund, i en replik i SvD.

 

Ni som följer friskolebloggen vet att jag vid flera tillfällen har lyft två frågor som är oerhört viktiga för den svenska skolan

1. Den stora lärarbristen – det beräknas saknas ca 60.000 lärare om bara några år.
2. Det kraftigt ökade behovet av platser i förskolor och skolor pga det ökade barnantalet.

Morgonens nyheter toppades av det behöver byggas många nya skolor i landet för att klara befolkningsökningen. Nyhetsinslaget handlade om hur kommunerna ska klara denna enorma investering. Det andra nyhetsinslaget handlade om den stora lärarbristen. Att det beräknas ca 60.000 lärare inom bara några år. Tidningen Skolvärlden skriver om det här.

Det är välkommet att detta lyfts upp. Detta är egentligen ingen nyhet för de som är insatta i den svenska skolproblematiken. Att lösa lärarbristen med att utöka antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen är ingen lösning på problemet. En av utredarna på UKÄ konstaterar att det enligt deras beräkningar skulle krävas 21.000 nybörjare på lärarutbildningen varje år för att komma till rätta med lärarbristen, 8.000 fler än idag. Det innebär att ca 1/4 av de som lämnar gymnasiet med behöriga betyg skulle behöva börja på lärarutbildningen. Det är inte rimligt. Lägger man dessutom till att genomströmningstiden är ca 9 år och det är stora avhopp på utbildningen så inser man snabbt att det behövs andra åtgärder. För att komma till rätta med lärarbristen krävs det snabba och kreativa åtgärder. Jag skrev om det för ett år sedan. En av flera lösningar, men där det tvekas, är att att öka möjligheterna till distans- och fjärrundervisning. Det är bättre med en lärare på distans än ingen alls. Har bloggat även om detta tidigare.

Det är inte en naturlag att det ökade antalet barn i skolåldern bara ska hanteras av kommunerna. Idag går ca 340.000 barn och elever i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Hundratusentals står i kö för att få en plats i en friskola. Många friskoleföretag vill växa men vågar inte i dagens läge. Hotet från Reepalus utredningsförslag gör att framtiden är väldigt osäker. Det gör också att många som skulle vilja starta nya friskolor inte vågar och att många som skulle vara intresserade av att avlasta kommunerna investeringskostnader för skolbyggnationer avstår från att göra detta.  Snacka om helt galen timing av den jakt på friskolor som sittande regering iscensatt tillsammans med sina vänsterkompisar.

Det är hög tid att regeringen Löfven låter de ideologiska skygglapparna falla, meddelar att den har lyssnat på den förödande remisskritik som Reepalus utredningsförslag fick från såväl myndigheter som mängder av andra aktörer, och slänger förslaget i papperskorgen. När/om det sker så kommer det att finnas många aktörer som är beredda att investera , starta nya friskolor och därmed bidra till att avlasta kommunerna en del av den börda som den demografiska utvecklingen skapar.

Om däremot Reepalus förslag blir verklighet får kommunerna än större problem. Eftersom förslaget innebär att det i princip blir omöjligt att bedriva verksamhet så måste kommunerna ta över de elever som idag går i friskolor. Det har kommunerna absolut ingen beredskap för.

Så utifrån regeringens perspektiv borde valet vara enkelt. Eller tänker de fortsätta på den inslagna vägen och göra situationen än värre för sina kollegor i kommunerna genom att försöka driva igenom Reepalus förslag? Det kanske kan bli nästa nyhetsinslag om lärarbristen- och skolplatsbristen. För många av de lärare som jobbar i friskolor idag har valt bort kommunala skolor. Det är inte alls givet att de skulle fortsätta att jobba för en kommunal huvudman.

Men som sagt – det är välkommet att debatten nu börjar handla om hur verkligheten ser ut.

 

 

Som den tolkas nu får en aktör -kommunen -möjlighet att begränsa fristående aktörers verksamhet. Det är inte rimligt!

I debatten om friskolorna framställer friskolemotståndarna förutsättningarna för att driva friskola som mycket gynnsamma. Jag har otaliga gånger förklarat för bl a journalister att skolpengsystemet inte innebär att intäkterna är garanterade. För det första krävs det en hel del investeringar för att starta en skola, investeringar som görs utan att du har en garanterad intäkt. För det andra så måste verksamheten ju vara så bra att familjer vill ha sina barn där. För det tredje är friskolor en verksamhet som är oerhört beroende av politiska beslut. Det sistnämnda har vi i dagarna fått exempel på från Boden.

Fortsätt läsa ”Visst är det ett risktagande att driva friskola”

Det intressanta är att lärarfacket inte alls talar om lärarnas ansvar för utslagningen av eleverna.

I Almedalen deltog jag på ett seminarium som Lärarnas riksförbund arrangerade. De presenterade en intressant – och skrämmande – undersökning av vad som har hänt med de elever som började skolan 2004. Deras slutsats var att var tredje elev slås ut i svensk skola. En förfärlig siffra. Det intressanta är att lärarfacket inte alls talar om lärarnas ansvar för utslagningen av eleverna. I stället så handlar deras argumentation om resurser i form av pengar och ett likvärdighetens i skolan måste förbättras. De tar skolans misslyckande, som ofta handlar om det kompensatoriska uppdraget och därmed ett misslyckande när det gäller likvärdigheten – dvs att undervisningen ska utgå ifrån individens behov – som intäkt för statligt ansvarstagande för skolan.

I stället för att ägna mig åt huruvida skolan ska förstatligas eller ej så valde jag att lyfta fram att det finns forskning som visar att framgångsfaktorer handlar om ett gott ledarskap i skolan, om hur resurserna används och att Skolinspektionen konstaterat att där det finns ett systematiskt kvalitetsarbete så har skolan också koll på elevernas kunskapsnivå. Det har funnits ett krav på att skolorna ska ha ett systematiskt kvalitetsarbete sedan 1980-talet, dvs från den tiden som skolan var statlig. Trots detta så är det många, många skolor som saknar systematiskt kvalitetsarbete, vilket gör att de också saknar koll på hur eleverna ligger till kunskapsmässigt. Det är helt obegripligt hur det kan få fortgå.

Vikten av ett systematiskt kvalitetsarbete kan inte nog understrykas, det är självklart en viktig faktor för att förhindra elevers utslagning från skolan. Här har lärarna och skolledningen en gemensam viktig uppgift. Man kan tycka att lärarfacken skulle driva dessa frågor snarare än att tala om att de vill bli förstatligade. Bristerna i svensk skola är tydliga. Framgångsfaktorerna är också väl kända, det framgår av såväl nationell som internationell forskning. Hur kommer det sig att Lärarnas riksförbund inte alls reflekterar över lärarnas roll och ansvar i detta sammanhang? I stället skriver de debattartiklar, som den i Smålandsposten  och ställer huvudmännen till svars och kräver att staten ska ta över ansvaret. Forskningen understryker för övrigt att en av flera framgångsfaktorer är att det finns en kultur i skolan som innebär att det finns höga förväntningar på såväl lärare som elever.

 

Men betyget säger ju inget om vilken förmåga som skolan har haft att höja individens kunskapsnivå. Betygen utgår ju inte från vad eleven hade med sig i bagaget när hen började skolan.

Almedalen är över och semesterlugnet börjar lägra sig över Sverige. Men jag vill passa på att berätta om vårt intressanta seminarium som vi hade på torsdagen i Almedalsveckan. Det mått som vi har för att mäta kunskap är ju betyg. Men betyget säger ju inget om vilken förmåga som skolan har haft att höja individens kunskapsnivå. Betygen utgår ju inte från vad eleven hade med sig i bagaget när hen började skolan. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att vi inte har koll på hur mycket skolan faktiskt har höjt en elevs kunskapsnivå. Det finns inget mått för det. Men det börjar hända saker bland friskolehuvudmännen. Det var det som vi ville visa på med vårt seminarium ”Varför mäts inte skolors förädlingsvärde? Är en skola med höga betyg alltid en bra skola?” . 

Paula Hammerskog har skrivit ett utmärkt referat från seminariet på AcadeMedias webbsida. Jag tar mig friheten att lägga in det i sin helhet här. Sedan kan vi ju alla hoppas på att Skolverket tar den uppgift som de har haft sedan 2012 på allvar, att ta fram ett förslag på hur man kan mäta progression i skolan. Nu har de ju dessutom två friskolehuvudmäns modeller att utgå ifrån.  Riktigt roligt att dessutom SSU-ordföranden tycker att detta är en viktig fråga att driva.

Och så borde det ju vara, för om vi börjar att betrakta skolor utifrån progressionsperspektivet så blir det plötsligt helt andra skolor som blir de framgångsrika skolorna. Då blir det kanske de skolor som lyckas höja kunskapsnivån för elever med lite med i bagaget från början, som betraktas som de mest framgångsrika. Det är då som vi verkligen kan tala om att jobba för att få bort segregationen. För bra resultat i skolan är det viktigaste motmedlet mot segregation.  Nu till Paulas text.

ALMEDALEN TORSDAG
Det är oftast inte särskilt svårt att mäta vad en elev kan, eller hur resultaten ser ut på en specifik skola, vid ett specifikt tillfälle. Det är betydligt svårare att visa vad skolan egentligen tillför för värde. Lite förenklat, hur bidrar skolan och enskilda lärare till att förändra elevens prestation över tid? Vad tillförde skolan under de år eleven gick där?
Kanske är det därför skolors ”förädlingsvärde” eller ”progressionsvärde” rätt sällan diskuteras. Samtidigt är frågan viktig. Kan vi svara på vad skolan faktiskt åstadkommer under skolgången har vi kommit långt. Därför höll Friskolornas Riksförbund ett seminarium med titeln ”Varför mäts inte skolors förädlingsvärde? Är en skola med höga betyg alltid en bra skola?” under Almedalsveckan i Visby.

Den som vill veta om en skola är bra eller inte vill förmodligen veta hur eleverna som går där utvecklas. Inte bara det vi i dag ser, hur det genomsnittliga resultaten för eleverna ser ut när de går ut. Vi ser inte alls hur de utvecklas. Vissa skolor får mycket gratis genom att eleverna redan vid start kan mycket, andra skolor ser ut att vara dåliga skolor eftersom eleverna inte går ut med särskilt höga betyg. I verkligheten kan den skola där eleverna har lägre betyg i princip vara den bättre av de två – om eleverna där har utvecklats mycket mer.

AcadeMedia och Engelska skolan mäter progression

Två stora utbildningsföretag, Internationella Engelska Skolan (IES) och AcadeMedia, arbetar med så kallad progressionsmätning av elever och skolors resultat som ett komplement. Till skillnad från betygen visar detta vad skolan faktiskt har bidragit med (förädlingsvärdet) för att den enskilda eleven ska kunna nå sin fulla potential. Damian Brunker är Head of Academics and quality på Internationella Engelska Skolan. Han tycker att det svenska betygssystemet behöver utvecklas. Han kommer från Storbritannien, och jobbar i en organisation där nästa 40 procent av lärarna är från Storbritannien, Kanada, USA och Sydafrika. Många nickar under hans beskrivning, en beskrivning som ger en god bakgrund till varför man behöver mäta även elevernas progression.

– Det är en utmaning att jobba med det svenska utbildningssystemet. Det är otroligt öppet och har många fördelar, men när det gäller hur man sätter betyg har systemet en del att utveckla. Ändå har vi ett fokus som är mer på de nationella provens resultat än på betygen som sådana. Det är ett system som är subjektivt och har otydliga kriterier, säger han.

IES mäter vad de kallar skoleffekt, ett annat ord för ”förädlingsvärde”. Hur har skillnaden i resultat på de nationella proven förändrats mellan Engelska Skolans elever och de kommunala skolorna i riket mellan årskurs 6 och årskurs 9? I matematik har differensen under åren 2013-2016 ökat med 18 procentenheter, mätt som andel elever med toppbetyg (alltså C+). I svenska har den ökat med 12 procent och i ämnet engelska med 1 procent (den så kallade ”takeffekten” sätter här in). Så mycket extra bidrar alltså själva skolan med i skillnad. Man gör också diagnostiska prov tidigt i årskurs 4, som är den årskurs då de flesta börjar i en IES-skola. Resultaten från dessa visar hur stor andel svagpresenterande, normalpresterande och högpresenterande elever man har men ger också individuella data. Brister kan åtgärdas tidigt. Därtill kan man jämföra samma grupp av elever ett par år senare och få en god bild av vad skolan faktiskt har lyckats åstadkomma av förbättring.

AcadeMedia tar hjälp av SCB
AcadeMedias kvalitetschef Ingela Gullberg väljer att berätta om hur man kan mäta förädlingsvärde på gymnasiet. Förenklat kan man säga att AcadeMedia tittar på vad eleverna hade för betyg när de slutade nian.
– Med hjälp av Statistiska Centralbyrån har vi sedan räknat fram vad de rimligen borde fått för betyg när de slutade gymnasiet och sedan tittar vi på skillnaden däremellan. Har de fått högre betyg är det bra, då har skolan ett positivt förädlingsvärde. Är betyget lägre är förädlingsvärdet negativt, säger Ingela Gullberg.

Sedan ställer hon en retorisk fråga.

– Är det alltid en skolas förtjänst att skolresultaten är bra? Eller kan det till och med bero på att eleverna hade med sig goda kunskaper och betyg från grundskolan? Det är till och med så, säger Ingela Gullberg, att det viktigaste för betygsresultat är vilka betygsresultat eleverna hade med sig från grundskolan när de började.

Bra att friskolorna driver frågan

Med på seminariet är också SSU:s ordförande Philip Botström. Han börjar med att konstatera att det är väldigt bra att friskolorna driver denna fråga, och att den gäller alla oavsett om det är en fristående eller en offentlig huvudman.

– För mig är det viktigt att skolan kompenserar för olika bakgrunder, och andra faktorer på ett bra sätt. Alla elever ska ha samma möjlighet att lyckas utifrån sina förutsättningar. Sedan måste ansträngning och utveckling löna sig, jag tror att vi i framtiden kommer att vara mer beroende av att hela tiden utvecklas. De kunskaper man har när man går ur skolan kommer inte att räcka, säger han.

Det är svårt, både att förstå och mäta, vad progression egentligen är. Hur ska man tänka? Under seminariet definieras begreppet på fyra snarlika men ändå olika sätt.

Ingela Gullberg konkretiserar frågan utifrån ”betygsresultat” och ”förädlingsvärde”.

– Tänk att du ska skicka ditt barn på ett höjdhoppsläger. Ska du välja det läger där de hoppar i genomsnitt 164 centimeter, eller vill du välja det läger där deltagarna i genomsnitt hoppar tio centimeter högre när de varit där än när de kom? Eller till ett läger där ledarna rör till det så gräsligt för deltagarna att den genomsnittliga försämringen är fem centimeter?

Philip Botström från SSU sammanfattar diskussionen med ett löfte.

– Även om det mot förmodan finns politiska låsningar i denna fråga sätter jag mig gladeligen ner och fortsätter diskussionen. Det kan inte vänta. Hur kan vi skala upp det arbete som IES och AcadeMedia gör, vad kan vi inom politiken göra för att detta ska införas överallt? Det måste göras och måste göras nu, säger Philip Botström.

Att frånta lärare den stora del av yrkets profession som utgörs av bedömning är ett omyndigförklarande av lärarkåren. Det känns också ganska märkligt att lärares förmåga att bedöma elevers kunskapsutveckling kan utnyttjas fullt ut i alla andra ämnen än de som är föremål för nationella prov. I dessa ämnen tycks förtroendet för lärarnas kompetens att göra en samlad bedömning av elevernas förmåga vara gott.

Ska resultatet på de nationella proven bestämma betygen? Regeringen svar på den frågan är ja. Det framgår av den lagrådsremiss som de har presenterat idag. I en debattartikel i Aftonbladet protesterar bla Lärarförbundet och elevorganisationerna och forskare mot denna förändring. Vi kan instämma i detta. Hittills har resultaten på de nationella proven varit en del i bedömningsunderlaget för betygssättningen. Nu vill regeringen att det ska bli styrande. Det innebär alltså att ett provtillfälle avgör vilket betyg som du får i ett ämne. Vi kritiserade detta redan i vårt remissvar på utredningsförslaget. Det är fel att resultaten på de nationella proven ska vara helt styrande för betygssättningen. Lärare måste ha möjlighet att göra en vidare bedömning av elevens kunskaper och därmed också kunna göra avsteg från resultaten på de nationella proven vid betygssättning.

Vi håller med om att det är ett problem att skolor uppenbarligen tolka kunskapskraven på olika sätt, det är oroande. Det visar antingen på att kunskapskraven inte är tillräckligt tydliga i sin utformning eller att lärare inte fått tillräcklig utbildning/kompetensutveckling/fortbildning för att bottna i innehållet i kunskapskraven. Ett sådant avsevärt bekymmer löses inte genom ett förslag om att resultaten på nationella prov ska ”övertrumfa” lärares duglighet att göra korrekta bedömningar av elevernas kunskapsresultat.

Skoldebatten handlar idag om hur attraktiviteten i läraryrken kan öka, och det är viktigt att så sker. Att då genomföra denna typ av förändring, när bedömning är en väsentlig del av lärarnas profession, riskerar verkligen att få motsatt effekt. Lärare arbetar med bedömning av eleverna ständigt och alltid, under varje lektion. Det handlar om att kontrollera att eleverna utvecklas, att de inte är i behov av särskilt stöd och att de får den stimulans de behöver för att nå så långt som möjligt i sitt kunskapsinhämtande. Lärare bryter ned kunskapskraven i avsnitt, planerar lektioner utifrån dessa och bedömer konstant om eleverna förstått innehållet i undervisningen. Lärare genomför regelbundet diagnostiska prov för att kontrollera att så är fallet. Att frånta lärare den stora del av yrkets profession som utgörs av bedömning är ett omyndigförklarande av lärarkåren. Om det upptäcks systematiska felbedömningar från lärarnas sida, bör i stället det problemet adresseras och inte såsom i föreliggande förslag; att genom annan reglering frånta lärare deras ansvar.

Det känns också ganska märkligt att lärares förmåga att bedöma elevers kunskapsutveckling kan utnyttjas fullt ut i alla andra ämnen än de som är föremål för nationella prov. I dessa ämnen tycks förtroendet för lärarnas kompetens att göra en samlad bedömning av elevernas förmåga vara gott. Det bör inte finnas någon avgörande skillnad mellan bedömningen i dessa ämnen och de ämnen som det anordnas nationella prov i.

Förslaget saknar elevperspektiv. En elev går nio år i grundskolan. Att ett provresultat vid ett fåtal provtillfällen skulle utgöra en så viktig del av bedömningsunderlaget är inte heller rättssäkert. Bedömning av en elevs kunskapsutveckling är något som sker varje dag under lång tid för respektive elev.

Med detta sagt är det oerhört viktigt att komma tillrätta med de problem som såväl Skolverket och Skolinspektionen visar på, där lärare antas inte ha tillräcklig kompetens avseende kunskapskraven. I betänkandet som ligger till grund för lagrådsremissen finns ett antal andra förslag kring bedömningsunderlag som kan stödja lärares betygssättning,.

När det sedan gäller förslaget om att digitalisera de nationella proven så välkomnar vi det. Det är inte en dag för tidigt!

/

Regeringsföreträdare presenterar Skolkommissionens förslag som att det kommer från alla som är berörda av skolan. Men det stämmer inte. Skolans huvudmän fick inte vara med i Skolkommissionens arbete.

Den sk Skolkommissionens förslag är nu på remiss. Regeringsföreträdare presenterar Skolkommissionens förslag som att det kommer från alla som är berörda av skolan. Men det stämmer inte. Skolans huvudmän fick inte vara med i Skolkommissionens arbete. Det gjorde att SKL och Friskolornas riksförbund tillsatte Huvudmännens Expertråd för skolutveckling. Rådet kom med en mängd rekommendationer, som också överlämnades till Skolkommissionens dåvarande ordförande Anna Ekström, som också är kopplade till forskning och beprövad erfarenhet.

Rapporten är läsvärd och utgår från att det inte finns någon enhetlig lösning på dagens utmaningar i skolan. Förutsättningarna är olika.  För att förbättra skolresultaten är det nödvändigt att våga utgå från de olika förutsättningar och behov som finns vid landets drygt 20 000 förskolor och skolor. Det handlar om att ta vara på de framgångsrika förskolornas och skolornas kunskaper och erfarenheter i dessa olika miljöer. Ett utvecklingsarbete måste utgå från analyser av den enskilda förskolan/skolans aktuella situation, satsningen vara långsiktig och ha ett helhetsperspektiv, samt involvera hela styrkedjan.

Flera av rekommendationerna, varav några nämns nedan, kan tyckas vara självklarheter. Med tyvärr visar verkligheten att det inte är självklarheter i alla landets skolor. Bara påpekandet att lugn och ro i klassrummet är viktigt för inlärningen ifrågasätts ännu på flera håll, trots att forskning understryker att det är viktigt. Inte minst för de elever som har det tufft i skolan.

1. Utveckla undervisningen. Skolan behöver systematiskt säkra att varje elev har erövrat färdigheter och kunskaper. Undervisningen utvecklas genom lärarnas analyser av den egna undervisningen och elevernas visade kunskaper. Därefter prioriteras några få och långsiktiga utvecklingsområden.

2. Mer användbara styrdokument för lärare och elever. Idag ägnar lärare, elever och vårdnadshavare mycket tid åt att tolka och förstå styrdokumenten. Styrdokumenten behöver klarare förmedla förväntningar på elevernas visade kunskaper och demokratiska utveckling, med till exempel tydligare och färre kunskapskrav i grundskolan. I år 6 och 9 arbetar och bedöms elever idag mot över 100 kunskapskrav fördelat över 17 ämnen.

3. Synliggöra värderingar. Ledare i skolan behöver synliggöra och påverka de värden och värderingar som finns på förskolan, skolan och i vuxenutbildningen samt analysera den egna verksamhetens syn på kunskap. Elever behöver mötas av höga och realistiska förväntningar som motiverar ansträngning. Arbetsro och trygghet i skolan ger en lugn och ordnad arbetsmiljö för barn och vuxna. Det behövs för att eleverna ska nå skolans demokratiska och kunskapsmässiga mål och samtidigt stärka läraryrkets attraktivitet.

4. Fler vägar till läraryrket. Regeringen bör öppna för fler vägar till läraryrket. Det ska finnas fler möjligheter att läsa in det som behövs, till exempel för yrkesverksamma lärare som kan bredda sin behörighet, personer med utländska examina eller de som kan tänka sig att byta yrkesbana och bli lärare. Distansutbildningar behöver byggas ut så att fler kan få behörighet där det råder störst lärarbrist. Lärosätena behöver tilldelas fler utbildningsplatser för att i högre utsträckning än idag kunna anpassa antalet platser till de regionala behoven. Regeringen bör också överväga att skriva av studielån för universitetsutbildade som genomför en lärarutbildning. Det kan locka fler att bli lärare.

5. Bättre förutsättningar för lärare. Huvudmän och skolledare behöver begränsa, renodla och fördela lärares arbetsuppgifter, öka samverkan med fritidshemmen och elevhälsan samt öka grundbemanningen för att skapa ett lugnare och tryggare arbetsklimat.

6. Bättre organisation för kompetensutveckling och lärande i vardagen. Huvudmän och skolor behöver organisera sig effektivare för att ge lärarna möjlighet att fördjupa och bredda sin kompetens. Lärare behöver bli bättre på att analysera sin egen undervisning, internt och ibland med externa kollegor och forskare, i syfte att ta fram en plan för hur undervisningen kan förbättras, den egna kompetensen utvecklas och målen lättare kan nås. På så sätt utgår utvecklingen från identifierade behov och ägs av lärarna själva.

7. Bättre anpassad kompetensutveckling hos lärosätena. Universitet och högskolor behöver utveckla såväl form som innehåll i sina kurser, i dialog med skolor och huvudmän, för att stärka professionaliseringen av yrket. Det kan ske genom det reguljära kursutbudet, uppdragsutbildningar eller annan kompetensutveckling på avancerad nivå. Det kan också ske genom professionsinriktade mastersprogram.

8. Effektivare statligt stöd. Statens stöd till huvudmännen måste bli mer flexibelt, mer långsiktigt och bättre anpassat till lokala behov. Det finns till exempel statsbidrag som skolans huvudmän har svårt att söka, eller inte har behov av.

9. Förbättra skolledares förutsättningar. Rektorer och förskolechefer har enligt lag stort utrymme att styra och utveckla sin verksamhet. Men ofta är skolledare klämda av yttre krav. Huvudmän behöver ge skolledare ökade befogenheter och bättre förutsättningar att utöva yrket.

10. Stärk kopplingen till forskningen. Förskolans och skolans undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Kopplingen till forskningen, inom flera discipliner, stärks om fler kan forska i sin tjänst. Det är också ett sätt att behålla fler lektorer i skolan. Staten och huvudmännen behöver möjliggöra fler kombinationstjänster så att lärare och skolledare kan forska i tjänsten. Ett sådant särskilt avtal för skolområdet skulle vara ett viktigt steg i rätt riktning.

Detta är rekommendationer från rådet. Friskolornas riksförbund har inte ställt sig bakom varje detalj i rådets rapport. Men vi anser att det är ett viktigt inspel i debatten om hur resultaten kan förbättras i den svenska skolan. Rapporten innehåller dessutom mycket konkret information om framgångsrika arbetssätt som kan fungera som inspiration och goda exempel på hur en utveckling kan vändas.

Läs och låt dig inspireras!