Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

Vad är det primära på skolområdet? Den frågan ställer jag mig ofta när jag följer den svenska skoldebatten. Likvärdighet är ett begrepp som ofta används. Den svenska skolan ska vara likvärdig. Det låter bra men det är sällan som påståendet följs av en definition av som menas med likvärdighet. Rapporten ”Likvärdighet i den svenska skolan” illustrerar detta tydligt. När rapporten kom fick också Skolverket göra en pudel och revidera sina påståenden om att likvärdigheten i den svenska skolan har försämrats pga förändrad elevsammansättning. Påståendet saknade forskningsbelägg.

Vissa menar att likvärdighet innebär att resultaten ska vara desamma, andra menar att skolor inte ska skilja sig åt när det gäller resultat, andra åter att skolan ska återspegla samhället i elevsammansättningen och andra, som undertecknad, anser att likvärdighet handlar om att skolan ska utgå från individens förutsättningar och bidra till att hen får så bra förutsättningar som möjligt att höja sin kunskapsnivå. ( se även här ovannämnda rapport s 2).

Goda skolresultat för individen är det bästa motmedlet mot segregation. Goda kunskaper skapar en bra grund för vuxenlivet och ger förutsättningar för att skaffa sig en försörjning.

Tyvärr så kan vi konstatera att bla Skolinspektionen visar att detta inte är fokus i många skolor, det drabbar elever och det leder till dåliga resultat. Vissa hävdar att dåliga resultat beror på att det är skolor i utanförskapsområden som har en stor andel av elever från hem med lågutbildade föräldrar. De menar att kunskapsresultaten kan höjas om det blir fler elever från högutbildade familjer i dessa skolor. De hänvisar till sk kamrateffekter. Tanken är där att elever med högre kunskaper ska höja kunskapsnivån hos de elever som kommer från lågutbildade familjer.

Nyligen var det en artikel i vänstertidningen Dagens Arena som pläderade för kamrateffekten. Men forskningen på detta område är inte alls entydig, tvärtom visar den på mycket blandade resultat. Allt från ingen effekt alls, till negativ och till positiv. Detta har visats i bl a en intressant rapport av Gabriel H Sahlgren. Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

En helt annan sak är att det finns de som tycker att en av skolans viktigaste uppgifter är att elever ska träffas ” över klassgränserna”. Det var ju ursprungstanken när enhetsskolan infördes för ca 60 år sedan. Men då är det ärligare att vara tydlig med att det är det viktigaste uppdraget för skolan.

Allt fler har börjat inse, något som också såväl nationell som internationell forskning visar, att det är fokus på kunskaper, på individen, höga förväntningar på alla elever oavsett familjebakgrund och ett väl fungerande ledarskap, organisation och vad som händer i klassrummet som är viktigt. Det är nyckelfaktorer som skiljer framgångsrika skolor från icke framgångsrika. Hos dessa skolor är kunskapsmålet i fokus och de utgår ifrån definitionen av likvärdighet som jag hänvisade till ovan.

Tänk om den skolpolitska debatten och åtgärdsdiskussionerna kunde utgå från denna forskning.

/

 

Statsminister Stefan Löfven borde läsa Maria Jarls mfl bok ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola.” Om han gjorde det så skulle han inse att problemen med dåliga skolor inte löses med mer pengar, utan det handlar om hur skolan organiserar sin undervisning. Det utspel som han gjorde igår i samband med att han avslutade den sk Järvaveckan kan synas vara positivt, men det är knappast pengar som är problemet, utan hur de används. Detta har även OECD konstaterat i sin granskning av den svenska skolan. Det som däremot är viktigt är tydligt ledarskap, systematisk kvalitetsarbete och höga förväntningar på alla elever och medarbetare. Det är ganska beklämmande att landets statsminister och utbildningsminister bara ser problemen i skola som en penningfråga, och en fråga om ”rätt blandning av eleverna med hänsyn till bakgrund”.

I denna intressanta bok konstaterar författarna/forskarna bland annat att forskningen genom åren har visar att elevernas socioekonomiska bakgrund kan vara en förklaring till skolors olika resultat. Men de påpekar samtidigt att forskningen på området har utvecklats. Det har bland annat de själva visat i sin forskning. Nu är det allmänt vedertaget, i utländsk forskning och även svensk, att det har betydelse hur skolor fungerar. De refererar i sin bok till den debatt som var i anslutning till uppföljningen av skolresultaten i Malmö, där det visar sig att elever som flyttades till andra skolor i samband med att Rosengårdsskolan lades ner, fick betydligt bättre betyg.

Författarna skriver ”När man hösten 2015 gjorde en kartläggning över hur det hade gått för dessa elever visade det sig att det fanns en tydlig förbättring vad det gäller deras resultat. Antalet elever som blev behöriga till gymnasiet fördubblades. Debatten efter utfallet offentliggjorts kom dock uteslutande att handla om möjligheter och tillvägagångssätt för att öka blandningen av elever i klasser och skolor (Eriksson 2015; Agenda,2015; SVD 2015). Inget i den efterföljande mediala diskussionen handlade om den aktuella skolans eventuella organisatoriska brister. ” De skriver vidare ”För att återknyta till exemplet från Malmö-området kan man fråga sig om inte en större del av diskussionen borde ha handlat om huruvida skolans verksamhet kunde ha organiserats på ett annat sätt för att bättre passa de aktuella elevernas behov.”

Forskarna ställer sig också undrande till att den svenska skoldebatten har ett så stort fokus på faktorer som handlar om elevernas bakgrund. ”Är det inte dags att det politiska samtalet skiftar fokus till att i större grad handla om skolornas förutsättningar? Till att handla om lärarnas och rektorernas kompetens och förutsättningar att ta ansvar för alla elever på alla skolor.”

Jag måste erkänna att jag blev oerhört provocerad av att Skolverkets generaldirektör satt i Agendastudion, då hösten 2015, och sa att det var blandningen av elever som var orsaken till att resultaten blev bättre för de elever som bl a hamnat på en skola i Lomma. Inte ett ord om att skolans ledning och arbetssätt kanske kunde vara skälet.

Jag hoppas verkligen att många kommer att läsa, och ta till sig budskapet, i Maria Jarls m fl bok. Det skulle verkligen vara välgörande för den svenska skoldebattens fokus. Mitt svar på deras fråga ovan vet ni som läser denna blogg. Det är otroligt viktigt att skoldebatten får fokus på rätt frågor och det är vad som händer i skolan. Tänk om ledande politiker också kunde inse detta och ha mod att säga som det är – att det inte är pengar som är problemet utan att det brister i koll på att de används på rätt sätt. Det är något som i sin tur händer ihop med ett bristande ledarskap och brist på systematiskt kvalitetsarbete på många skolor. Det finns inga ursäkter för att inte lära av de framgångsrika. Det är inte fel blandning av elever som är problemet.

Friskolereformen har gett alternativ, inte bara till elever som vill ha en bra skola, utan också till lärare som vill ha en bra arbetsgivare, eller vill bli arbetsgivare.

Jag skriver idag på Skolvärldens webb- sida och påminner om att valfrihetsreformen rör inte bara elever och föräldrar. Också lärare har fått en kraftigt ökad valfrihet – och makt.

Visst är resurser viktigt. Sverige tillhör ett av de länder i världen som satsar mest resurser på skolan. Men vi är inte bäst, vi ligger inte ens i topp. Hur de resurser som satsas används och följs upp är minst sagt viktigt.

Skolan är verkligen utsatt för olika utredningar. Vårt lilla kansli har fullt upp med att svara på olika remisser. Just nu sitter jag och tittat på Skolkommissionens förslag. De har ett avsnitt som handlar om resursfördelningen till friskolor och kommunala skolor. För några månader sedan svarade vi på Skolkostnadsutredningens betänkande ”Det stämmer”. De hade ett annat förslag på hur resursfördelningen ska utformas till friskolor och kommunala skolor. Man undrar hur regeringen har tänkt när den tillsätter den ena utredningen efter den andra med överlappande uppdrag. Reepalu hade ju också delvis uppdrag på detta område men som tur var hänvisade han till Skolkostnadsutredningen och Skolkommissionen.

I botten handlar detta om ambitionen att utforma en modell som tar hänsyn till socioekonomiska bakgrundsfaktorer vid resursfördelningen. Skollagen är tydlig med att det ska vara lika behandling av elever oavsett om de väljer en friskola eller en kommunal skola. Men man kan ta hänsyn till socioekonomiska faktorer, som tex elevens föräldrars utbildning, invandrarbakgrund mm, vid fördelningen av skolpengen. Detta sker också redan idag. Olika modeller finns i olika kommuner runt om i landet.

Träffsäkerheten när det gäller den socioekonomiska fördelningen kan dock ifrågasättas. Skolinspektionen har konstaterat att det ofta är dålig uppföljning av om det faktiskt leder till bättre resultat för eleven. Kritiken av att skolan inte klarar av det kompensatoriska uppdraget, trots att flera kommuner har just en socioekonomisk aspekt i sin skolpeng, tyder ju också på att det inte är en given resultathöjare. Vi vet ju också från forskning att det som är viktigt är vad som händer i klassrummet och att de skolor som har en bra ledning och ett systematiskt kvalitetsarbete också har bättre resultat.

Skolkostnadsutredningens förslag, som nyss varit på remiss, innebar att skolpengen ska delas upp i ett grundbelopp och ett strukturbelopp. Strukturbeloppet ska då vara utformat av kommunen utifrån bl a socioekonomiska bakgrundsfaktorer. Vi var kritiska mot förslaget för det riskerar att leda till att det blir mycket svårt för en friskola att förutse skolpengens nivå och hur beloppet har beräknats.

Så kommer då Skolkommissionens förslag. De vill införa ett villkorat statsbidrag som är kopplat till en modell som innebär att det ska fastställas miniminivåer för hur mycket resurser som en skolhuvudman måste lägga på undervisning respektive elevhälsa. De föreslår att en ny utredning ska tillsättas för att utforma ett system som innebär att ett statsbidrag införs vars syfte är att fördela ca 6 miljarder kronor baserat ett index som utgår ifrån elevernas socioekonomiska bakgrund. Detta index ska spegla kommunens relativa behov av kompensatoriska insatser och motsvarande index ska tas fram även för enskilda huvudmän. Sedan är tanken att detta statsbidrag ska fördelas proportionellt till huvudmännen. Det utbetalas efter ansökan och ett villkor för att få bidraget är att skolhuvudmannen lever upp till miniminivån när det gäller resurser för undervisning och elevhälsa. Skolkommissionens idé är att SCB får i uppdrag att varje år ta fram ett indexvärde för varje skolenhet.

Det är ett stort bekymmer att många skolor inte klarar det kompensatoriska uppdraget. Men jag ifrågasätter om system som de skisserade från utredningarna är lösningen på detta problem. Visst är resurser viktigt. Sverige tillhör ett av de länder i världen som satsar mest resurser på skolan. Men vi är inte bäst, vi ligger inte ens i topp. Hur de resurser som satsas används och följs upp är minst sagt viktigt. Och där tror jag att det finns mycket att göra. Det kom nyligen en nyhet om skolorna i Stockholm som visade att trots enorma satsningar på ökade resurser så sjunker skolresultaten. Det manar till fundering kring att det kanske är andra resurser än pengar som är viktigt. Men från politiskt håll så är det ju enklare att visa på ambitionen genom att anslå mer pengar framför att se till att man som huvudman har bra skolledningar som faktiskt har ett systematiskt kvalitetsarbete och som har koll på elevernas resultat. Det är kanske därför som utbildningsministern strax efter det att Skolkommissionen presenterat sitt förslag utropade att hans stora budgetfight är att få med de 6 miljarderna som Skolkommissionens förslag innebär i höstens budget. Då hade förslaget knappt kommit ut på remiss och remisstiden går ut i augusti.

Det kan inte vara lätt att driva skola i dagens Sverige. På praktiskt taget varje område pågår det nu utredningar, alt har det presenterats utredningar som varit på remiss. Låt oss hoppas att de som är viktigast i skolan, ledningen och lärarna, kan hålla fokus på det som händer i klassrummet trots detta. Men nu får de ju snart en förmodligen efterlängtad ledighet.

/

Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov – som var fallet innan.

Idag är det exakt 25 år sedan riksdagen beslutade om skolpengen införande i Sverige. Jag tror att få insåg då hur populär denna reform skulle bli bland framförallt barnfamiljer. Få trodde väl inte heller att denna reform, som ju i grunden handlar om att rik som fattig ska få välja skola, skulle vara så omdebatterad även 25 år senare. För 25 år sedan fanns det 77 friskolor i Sverige och det kostade pengar att gå i de flesta av dessa skolor. Och valfriheten, för de som hade råd att betala terminsavgiften, var begränsad till framförallt storstäderna. så här såg det ut 1991/92:

• 77 fristående grundskolor varav
• 25 konfessionella
• 25 Waldorf
• 3 minoritetsskolor
• 6 internationella
• 12 montessoriinspirerade
• 6 övriga
• 73% av friskolorna var i storstäderna
• 72% av skolorna hade elevavgifter – median 8.000 kr – högsta årliga 43.100 kr.
• 0,9% av eleverna

Och så här ser det ut 2016:

• 827 fristående grundskolor (17% av det totala antalet)
• 428 fristående gymnasier (33%)
• 15% av alla grundskolebarn går i friskola (158.000 elever)
• 86,4 % går i allmän inriktning grundskola
• 7,8 % konfessionella
• 4,5% i Waldorf
• 1,3% internationella
• 186 kommuner har fristående grundskolor – ca 65%
• Ingen friskola har elevavgifter
• 18% av eleverna går i friskolor

Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov –  som var fallet innan. 385.000 arbetar i förskola och skola i landet, av dessa är det ca 61.000 i fristående förskola och skola. Över 340.000 barn och elever går i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Så många har det aldrig varit tidigare.

Sverige är det enda OECD-land som inte tillåter avgifter i friskolor/enskilda skolor. Vårt system är unikt och det borde vi vara stolta över.

Dessvärre hotas friskolornas framtid av ett flertal olika utredningar. Det handlar framförallt om Reepalus förslag om vinstbegränsningar, som i praktiken handlar om ett vinstförbud, och som drabbar alla friskolor oavsett verksamhetsform. Vi ser att den oro inför framtiden som den politiska debatten leder till också innebär att färre ansöker om tillstånd för att starta nya friskolor. Detta trots att vi vet att det är stor efterfrågan på friskoleplatser. Hundratusentals elever står i kö till friskolor idag.  Det vi också kan konstatera är att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Kort sagt – tvärt emot vad tex utbildningsminister Fridolin säger sig se som en önskvärd utveckling.  Det framgår av nedanstående sammanställning.

Ansökningar nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016	2017
10 största friskoleaktörerna – antal	85	92	73	46	32	34
10 största friskoleaktörerna – andel	36%	41%	45%	35%	16%	29%
Övriga – antal	152	135	91	85	162	83
Övriga – andel	64%	59%	55%	65%	84%	71%
Godkända nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största aktörerna – antal	25	30	26	23	17
Andel godkända ansökningar	29%	33%	36%	50%	53%
Övriga – antal	40	9	18	21	42
Andel godkända ansökningar	26%	7%	20%	25%	26%
Källa: Skolinspektionen

En önskan på denna 25 års dag vore ju att friskolorna kunde få lugn och ro. Ett vänsterpolitiker slutade att stirra sig blinda på verksamhetsformen och i stället fokuserade på det resultat som levereras. Att man går på Skolkommissionens förslag om att införa ett aktivt obligatoriskt skolval och att vi äntligen kunde få ett bra informationsunderlag som underlag för människors skolval. Då skulle vi också få se en tilltro inför framtiden från friskolehuvudmännens sida som leder till investeringar och fortsatt kvalitetsutveckling. Något som i sin tur skulle avlasta kommunerna en hel del av den investeringsbörda som de har pga ökade såväl barngrupper, elevgrupper som äldregrupper.

Men för att avsluta i dur – grattis till Sverige och alla elever och familjer som får möjlighet att nyttja det unika skolpengssystemet. Det finns all anledning att hurra för denna viktiga reform!

Om du inte vet hur det var förr, kolla in denna intervju med vår ordförande Lars Leijonborg, som var med även när det begav sig.

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Den är större i Sverige än i många andra jämförbara länder. Vad beror det på kan man undra.

I veckan presenterades en intressant ESO rapport ”Ankomst och härkomst – En ESO-rapport om skolresultat och bakgrund”. Resultatet är intressant och visar bland annat att de som kommit till Sverige före sju års ålder klarar sig betydligt bättre än de som kommer hit ”mitt i skolan”. Rapporten visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområdet är starkt förknippade med skillnaden i skolresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Intressant nog så konstaterar rapportförfattarna att vid en jämförelse mellan elever födda utomlands och i Sverige för barn från likartade socioekonomiska förhållanden och bor i samma område så försvinner hela gapet. Vi har sett detta även i andra sammanhang. Boendesegregationen får stort genomslag i skolresultaten. Vi har sett det på andra håll, många skolor klarar inte det kompensatoriska uppdraget. Här inställer sig ju frågan hur framgångsrika skolor jobbar i förhållande till de som inte är lika framgångsrika. Tyvärr har denna rapport inte tittat på detta.

Förändringarna i den demografiska sammansättningen, dvs att de som kommer hit är äldre elever, spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller skillnaden i studieresultat. Det innebär ju också att skolan ställs inför andra utmaningar än de vanliga. Är vi tillräckligt bra på att hantera dessa förändringar snabbt i Sverige? Det är ju oerhört viktigt med tanke på att det var ca 35.000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2015 och de flesta av dem är pojkar mellan 7-17 år.

Den svenska skoldebatten handlar mycket om socioekonomisk bakgrund och om att det behövs mer resurser. Rapportförfattarna hänvisar till Skolkommissionen och att den föreslår riktade stöd till skolor som har tagit stort ansvar för nyanlända elever och påpekar samtidigt att ”Det förefaller dock viktigt att tydligt dokumentera hur skolorna väljer att använda de ökade resurserna samt att stödet införs på ett sätt som främjar effektutvärdering tex genom att successivt expandera fler och fler (slumpvist utvalda) skolor.” Att detta är en väsentlig kommentar understryks också av denna artikel i Stockholm Direkt ”Skolorna får miljoner i extra bidrag – resultaten sjunker” . Det är viktigt hur pengarna används också…..

Rapportförfattarna konstaterar också att Skolkommissionen lyfter idén att fördela nyanlända utrikes födda jämnare mellan kommuner samt bostadsområden. Här påminner de om att det fanns ett sådant projekt i Sverige under 1980-och 1990-talet och att tidigare utvärdering av den politiken visar att ”…de nyanlända flyktingar som placerades ut till olika kommuner tenderade att hamna i områden med hög arbetslöshet och att individerna därför löpte en ökad risk för sysslolöshet och lägre förvärvsinkomster. En politik som försämrar möjligheterna för nyanlända på arbetsmarknaden skulle enligt våra resultat riskera leda till att öka skillnaderna i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever.”

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Jag har tidigare skrivit om Skolinspektionens rapport ”Skolhuvudmännens mottagande av nyanlända elever i grundskolan.” En rapport som bitvis är en ganska förskräckande läsning. En av slutsatserna i den är dock att de skolhuvudmän som har ett systematiskt kvalitetsarbete och inkluderar de nyanlända i detta arbete (vilket ju borda vara självklart) lyckas också bättre i sitt arbete. I detta arbete vill friskolorna gärna bidra. Men många har inte ens fått frågan av kommunen om de kan ta emot nyanlända elever.

/

Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Jag är riktigt bekymrad över den debattnivå som statsministern mfl ägnar sig åt när det gäller bl a friskolor. Den svenska skolan har problem, men det handlar inte om gigantiska vinster bland friskolor – för de existerar inte i verkligheten – utan om det faktum att det behövs minst 50.000 nya lärare i skolan inom 5 år och att 14.000 elever lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är verkligen oroande och riskerar att allvarligt försämra resultaten i skolan och därmed konkurrenskraften och jobben. Och öka utanförskapet.

I det läget väljer statsministern att i partiledardebatten tala om att en börsintriduktion -eller rättare sagt ett återinträde av ett friskoleföretag på börsen – av AcadeMedia innebär att man handlar med barn. Han borde skämmas. Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Så här ser verkligheten ut enligt Skolverket -hög tid att skippa Trumpretoriken och ta tag i problemen för att vända utvecklingen. Det är allvar nu statsministern.

 

Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Idag överlämnade Utredningen om bättre möjligheter till fjärrundervisning och undervisning på entreprenad sitt slutbetänkande. Runt om i världen växer det fram möjligheter, tack vare teknikens utveckling, att få ta del av nya kunskaper och kompetens där man befinner sig. Hemma, i klassrummet eller på annat håll. Det skapar fantastiska möjligheter för många som annars inte har tillgång till denna typ av kompetens tex de som bor i glesbygd. Sverige är ett av de länder i världen som berömmer sig för att ha en väl utbyggd IT-infrastruktur. Samtidigt vet vi att det finns många skolor runt om i landet som har svårt att rekrytera lärare, behöriga såväl som legitimerade. Det skulle vara välkommet att öppna möjligheterna för distansundervisning, fjärrundervisning och entreprenad för att göra det möjligt för skolhuvudmän, oavsett var i landet de befinner sig, att kunna erbjuda eleverna en bra undervisning. Det känns särskilt angeläget med tanke på den bristsituation som förutses när det gäller antalet lärare.

Jag och SKLs nya vd skrev en debattartikel i fredags i vilken vi beskrev vad vi tycker borde vara utredarens förslag. Samtidigt uttryckte vi farhågor för att hon inte skulle öppna möjligheterna på det sätt som vi anser vara nödvändigt. Tyvärr besannades våra farhågor i denna del idag. Förslaget är alldeles för begränsat och Per-Arne Andersson utrycker det väl på SKL:s Skolblogg Det är bara att  beklaga att det finns en rädsla för att öppna upp för det som kan göras på många håll runt om i världen. Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Som vi skriver i artikeln

1. Tillåt fjärrundervisning även för yngre elever.
2. Öka möjligheterna till undervisning på entreprenad.
3. Öppna upp för distansundervisning.
4. Tillåt fjärrundervisning även utifrån elevernas behov.

Nu är förslaget presenterat, vi är inte nöjda, nu ska det remissbehandlas. Låt oss hoppas att det finns många kloka remissinstanser som inser att det finns behov av att gå betydligt längre än det som utredaren har gjort i detta förslag. Sverige har inte råd att avstå från att använda de möjligheter som tekniken ger.

/

 

 

Det är knappast en OECD-tjänstemans uppgift att gå in och ha synpunkter i den svenska inrikespolitiska debatten och dessutom ha synpunkter på ett utredningsförslag som just nu är på remiss. Det är ett minst sagt märkligt beteende som jag hoppas att vi slipper se fler gånger.

Läser med förvåning dagens DN Debatt av OECD:s Andreas Schleicher. Efter detta inlägg så saknar ju han – enligt min uppfattning – trovärdighet som opartisk bedömare av det svenska skolsystemet. Det är ju i och för sig bra att han är tydlig med sin egen uppfattning men det kan väl knappast vara OECDs uppgift att gå in och ha denna typ av värderingsgrundande synpunkter på ett skolsystem. Intressant också att artikeln består av ett antal påståenden som saknar belägg. Det är tex intressant att utifrån PISA-resultat i årskurs 9 påstå att det i Sverige finns många grundskolor som erbjuder körkort eller ”glassiga byggnader i köpcentrum”. Var finns dessa grundskolor kan man undra. Han verkar inte heller ha läst IFAUs analys av när resultatfallet började i den svenska skolan. De konstaterar ju att det påbörjades innan friskolereformens införande.  Ej heller läst den rapport från IFAU som visar att resultatfallet skulle varit värre utan friskolereformen.

Att han dessutom lyfter fram vikten av aktivt skolval, att alla ska ha information om att man kan välja skola, är visserligen bra. Men genom denna debattartikel har han förlorat sin trovärdighet och det spiller även över på OECD. Det är knappast en OECD-tjänstemans uppgift att gå in och ha synpunkter i den svenska inrikespolitiska debatten och dessutom ha synpunkter på ett utredningsförslag som just nu är på remiss. Det är ett minst sagt märkligt beteende som jag hoppas att vi slipper se fler gånger. OECDs trovärdighet har definitivt skadats av denna debattartikel. Undras vem som kom på idén att han skulle skriva denna.

Många elever har tex goda kunskaper i naturvetenskap och engelska, men detta har inte efterfrågats av lärarna.

Skolinspektionens kvalitetsgranskning av Skolhuvudmännens mottagande av nyanlända elever i grundskolan är en intressant men stundtals beklämmande läsning. Det är 28 huvudmän som har granskats under hösten 2016 och det är några av de som tagit emot flest nyanlända elever under 2015-2016. Det finns ett antal positiva aspekter. Lärare och elever har mött nya kulturer och nya språk direkt i klassrummet. Det har varit möjligt att ta emot ett stort antal nyanländ elever under en begränsad period. Det faktum att barn flyttas mellan olika kommuner påverkar naturligtvis effektiviteten i mottagandet. Skolinspektionen konstaterar bl a att den dokumentation som ska göras av den bedömning av de nyanlända elevernas kunskaper inte följer med elever som flyttar. Det innebär att de får göra om samma bedömning i den nya kommunen vilket ju försenar mottagandet i skolan. Samverkan med det civila samhället är en framgångsfaktor för att säkerställa att nyanlända snabbt kommer i kontakt med skolväsendet. 18 av 26 granskade kommunala huvudmän har en central mottagningsenhet. Där tillbringar de nyanlända eleverna sin första tid innan de placeras i en skola och här ska också kartläggningen av individens kunskaper göras. Här ordnas också någon form av skolintroduktion med undervisning i bl a svenska som andra språk. Skolinspektionen menar att det är otydligt vilken undervisning som eleverna får  vid dessa mottagningsenheter. Däremot menar de att det är tydligt att undervisningen sällan anpassas efter individens förutsättningar och behov.

Skolinspektionen har också tittat på hur huvudmännen informerar vårdnadshavare och elever om såväl resultaten av de inledande bedömningarna och om det fria skolvalet. Elever och vårdnadshavare får ingen skriftlig information om det fria skolvalet. De ifrågasätter också om huvudmännen tar hänsyn till skolvalet i de fall som de nyanlända har gjort ett sådant. Skolinspektionen konstaterar: ”Intervjuer med politiker, förvaltningstjänstemän och rektorer visar vidare att det, vid placering av nyanlända elever till kommunala skolor och skolor för bara nyanlända elever, förekommer att huvudmannen agerar på ett sätt som inte ger de nyanlända elevernas vårdnadshavare en reell möjlighet att uttrycka önskemål om skolenhet.”

Trots att det är olagligt så är det 6 av de 28 kommunala huvudmännen som upprättat en skolenhet där bara nyanlända elever visas i väntan på en skolplacering. Ett par av dessa skolenheter har funnit under flera år. Anmärkningsvärt är att de elever vars föräldrar kommer från ett västeuropeiskt land inte placeras vid dessa mottagningsskolor för bara nyanlända.

Den inledande kartläggningen av kunskaper omfattar bara undantagsvis elevernas ämneskunskaper. Skolinspektionen konstaterar också att bedömningar som är genomförda på en central mottagningsenhet endast används i låg utsträckning av lärare och rektorer. Hur ska man då kunna lägga upp en bra individbaserad undervisning frågar sig vän av ordning? Skolinspektionen konstaterar också att det ofta saknas tillräckliga underlag för att planera undervisning för nyanlända elever vilket gör att de ofta erbjuds generella lösningar, samma för samtliga nyanlända elever. Många elever har tex goda kunskaper i naturvetenskap och engelska, men detta har inte efterfrågats av lärarna.

Skolinspektionen menar att flertalet av huvudmännen inte följer upp mottagandet av nyanlända på ett bra sätt. De skriver: ”Hos de huvudmän där kvalitetsarbetet fungerar väl är frågor som rör mottagandet av nyanlända sedan länge en integrerad del i det ordinarie kvalitetsarbetet.” 

Rapporten är en intressant läsning. Den visar att det finns stor förbättringspotential. Den visar också vikten av att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete. Trots att det är ett krav att det ska finnas så är det uppenbart att det saknas hos många huvudmän. Och de som drabbas av denna brist är i detta fall de nyanlända eleverna och för den delen säkert också de andra eleverna.