Att frånta lärare den stora del av yrkets profession som utgörs av bedömning är ett omyndigförklarande av lärarkåren. Det känns också ganska märkligt att lärares förmåga att bedöma elevers kunskapsutveckling kan utnyttjas fullt ut i alla andra ämnen än de som är föremål för nationella prov. I dessa ämnen tycks förtroendet för lärarnas kompetens att göra en samlad bedömning av elevernas förmåga vara gott.

Ska resultatet på de nationella proven bestämma betygen? Regeringen svar på den frågan är ja. Det framgår av den lagrådsremiss som de har presenterat idag. I en debattartikel i Aftonbladet protesterar bla Lärarförbundet och elevorganisationerna och forskare mot denna förändring. Vi kan instämma i detta. Hittills har resultaten på de nationella proven varit en del i bedömningsunderlaget för betygssättningen. Nu vill regeringen att det ska bli styrande. Det innebär alltså att ett provtillfälle avgör vilket betyg som du får i ett ämne. Vi kritiserade detta redan i vårt remissvar på utredningsförslaget. Det är fel att resultaten på de nationella proven ska vara helt styrande för betygssättningen. Lärare måste ha möjlighet att göra en vidare bedömning av elevens kunskaper och därmed också kunna göra avsteg från resultaten på de nationella proven vid betygssättning.

Vi håller med om att det är ett problem att skolor uppenbarligen tolka kunskapskraven på olika sätt, det är oroande. Det visar antingen på att kunskapskraven inte är tillräckligt tydliga i sin utformning eller att lärare inte fått tillräcklig utbildning/kompetensutveckling/fortbildning för att bottna i innehållet i kunskapskraven. Ett sådant avsevärt bekymmer löses inte genom ett förslag om att resultaten på nationella prov ska ”övertrumfa” lärares duglighet att göra korrekta bedömningar av elevernas kunskapsresultat.

Skoldebatten handlar idag om hur attraktiviteten i läraryrken kan öka, och det är viktigt att så sker. Att då genomföra denna typ av förändring, när bedömning är en väsentlig del av lärarnas profession, riskerar verkligen att få motsatt effekt. Lärare arbetar med bedömning av eleverna ständigt och alltid, under varje lektion. Det handlar om att kontrollera att eleverna utvecklas, att de inte är i behov av särskilt stöd och att de får den stimulans de behöver för att nå så långt som möjligt i sitt kunskapsinhämtande. Lärare bryter ned kunskapskraven i avsnitt, planerar lektioner utifrån dessa och bedömer konstant om eleverna förstått innehållet i undervisningen. Lärare genomför regelbundet diagnostiska prov för att kontrollera att så är fallet. Att frånta lärare den stora del av yrkets profession som utgörs av bedömning är ett omyndigförklarande av lärarkåren. Om det upptäcks systematiska felbedömningar från lärarnas sida, bör i stället det problemet adresseras och inte såsom i föreliggande förslag; att genom annan reglering frånta lärare deras ansvar.

Det känns också ganska märkligt att lärares förmåga att bedöma elevers kunskapsutveckling kan utnyttjas fullt ut i alla andra ämnen än de som är föremål för nationella prov. I dessa ämnen tycks förtroendet för lärarnas kompetens att göra en samlad bedömning av elevernas förmåga vara gott. Det bör inte finnas någon avgörande skillnad mellan bedömningen i dessa ämnen och de ämnen som det anordnas nationella prov i.

Förslaget saknar elevperspektiv. En elev går nio år i grundskolan. Att ett provresultat vid ett fåtal provtillfällen skulle utgöra en så viktig del av bedömningsunderlaget är inte heller rättssäkert. Bedömning av en elevs kunskapsutveckling är något som sker varje dag under lång tid för respektive elev.

Med detta sagt är det oerhört viktigt att komma tillrätta med de problem som såväl Skolverket och Skolinspektionen visar på, där lärare antas inte ha tillräcklig kompetens avseende kunskapskraven. I betänkandet som ligger till grund för lagrådsremissen finns ett antal andra förslag kring bedömningsunderlag som kan stödja lärares betygssättning,.

När det sedan gäller förslaget om att digitalisera de nationella proven så välkomnar vi det. Det är inte en dag för tidigt!

/

Regeringsföreträdare presenterar Skolkommissionens förslag som att det kommer från alla som är berörda av skolan. Men det stämmer inte. Skolans huvudmän fick inte vara med i Skolkommissionens arbete.

Den sk Skolkommissionens förslag är nu på remiss. Regeringsföreträdare presenterar Skolkommissionens förslag som att det kommer från alla som är berörda av skolan. Men det stämmer inte. Skolans huvudmän fick inte vara med i Skolkommissionens arbete. Det gjorde att SKL och Friskolornas riksförbund tillsatte Huvudmännens Expertråd för skolutveckling. Rådet kom med en mängd rekommendationer, som också överlämnades till Skolkommissionens dåvarande ordförande Anna Ekström, som också är kopplade till forskning och beprövad erfarenhet.

Rapporten är läsvärd och utgår från att det inte finns någon enhetlig lösning på dagens utmaningar i skolan. Förutsättningarna är olika.  För att förbättra skolresultaten är det nödvändigt att våga utgå från de olika förutsättningar och behov som finns vid landets drygt 20 000 förskolor och skolor. Det handlar om att ta vara på de framgångsrika förskolornas och skolornas kunskaper och erfarenheter i dessa olika miljöer. Ett utvecklingsarbete måste utgå från analyser av den enskilda förskolan/skolans aktuella situation, satsningen vara långsiktig och ha ett helhetsperspektiv, samt involvera hela styrkedjan.

Flera av rekommendationerna, varav några nämns nedan, kan tyckas vara självklarheter. Med tyvärr visar verkligheten att det inte är självklarheter i alla landets skolor. Bara påpekandet att lugn och ro i klassrummet är viktigt för inlärningen ifrågasätts ännu på flera håll, trots att forskning understryker att det är viktigt. Inte minst för de elever som har det tufft i skolan.

1. Utveckla undervisningen. Skolan behöver systematiskt säkra att varje elev har erövrat färdigheter och kunskaper. Undervisningen utvecklas genom lärarnas analyser av den egna undervisningen och elevernas visade kunskaper. Därefter prioriteras några få och långsiktiga utvecklingsområden.

2. Mer användbara styrdokument för lärare och elever. Idag ägnar lärare, elever och vårdnadshavare mycket tid åt att tolka och förstå styrdokumenten. Styrdokumenten behöver klarare förmedla förväntningar på elevernas visade kunskaper och demokratiska utveckling, med till exempel tydligare och färre kunskapskrav i grundskolan. I år 6 och 9 arbetar och bedöms elever idag mot över 100 kunskapskrav fördelat över 17 ämnen.

3. Synliggöra värderingar. Ledare i skolan behöver synliggöra och påverka de värden och värderingar som finns på förskolan, skolan och i vuxenutbildningen samt analysera den egna verksamhetens syn på kunskap. Elever behöver mötas av höga och realistiska förväntningar som motiverar ansträngning. Arbetsro och trygghet i skolan ger en lugn och ordnad arbetsmiljö för barn och vuxna. Det behövs för att eleverna ska nå skolans demokratiska och kunskapsmässiga mål och samtidigt stärka läraryrkets attraktivitet.

4. Fler vägar till läraryrket. Regeringen bör öppna för fler vägar till läraryrket. Det ska finnas fler möjligheter att läsa in det som behövs, till exempel för yrkesverksamma lärare som kan bredda sin behörighet, personer med utländska examina eller de som kan tänka sig att byta yrkesbana och bli lärare. Distansutbildningar behöver byggas ut så att fler kan få behörighet där det råder störst lärarbrist. Lärosätena behöver tilldelas fler utbildningsplatser för att i högre utsträckning än idag kunna anpassa antalet platser till de regionala behoven. Regeringen bör också överväga att skriva av studielån för universitetsutbildade som genomför en lärarutbildning. Det kan locka fler att bli lärare.

5. Bättre förutsättningar för lärare. Huvudmän och skolledare behöver begränsa, renodla och fördela lärares arbetsuppgifter, öka samverkan med fritidshemmen och elevhälsan samt öka grundbemanningen för att skapa ett lugnare och tryggare arbetsklimat.

6. Bättre organisation för kompetensutveckling och lärande i vardagen. Huvudmän och skolor behöver organisera sig effektivare för att ge lärarna möjlighet att fördjupa och bredda sin kompetens. Lärare behöver bli bättre på att analysera sin egen undervisning, internt och ibland med externa kollegor och forskare, i syfte att ta fram en plan för hur undervisningen kan förbättras, den egna kompetensen utvecklas och målen lättare kan nås. På så sätt utgår utvecklingen från identifierade behov och ägs av lärarna själva.

7. Bättre anpassad kompetensutveckling hos lärosätena. Universitet och högskolor behöver utveckla såväl form som innehåll i sina kurser, i dialog med skolor och huvudmän, för att stärka professionaliseringen av yrket. Det kan ske genom det reguljära kursutbudet, uppdragsutbildningar eller annan kompetensutveckling på avancerad nivå. Det kan också ske genom professionsinriktade mastersprogram.

8. Effektivare statligt stöd. Statens stöd till huvudmännen måste bli mer flexibelt, mer långsiktigt och bättre anpassat till lokala behov. Det finns till exempel statsbidrag som skolans huvudmän har svårt att söka, eller inte har behov av.

9. Förbättra skolledares förutsättningar. Rektorer och förskolechefer har enligt lag stort utrymme att styra och utveckla sin verksamhet. Men ofta är skolledare klämda av yttre krav. Huvudmän behöver ge skolledare ökade befogenheter och bättre förutsättningar att utöva yrket.

10. Stärk kopplingen till forskningen. Förskolans och skolans undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Kopplingen till forskningen, inom flera discipliner, stärks om fler kan forska i sin tjänst. Det är också ett sätt att behålla fler lektorer i skolan. Staten och huvudmännen behöver möjliggöra fler kombinationstjänster så att lärare och skolledare kan forska i tjänsten. Ett sådant särskilt avtal för skolområdet skulle vara ett viktigt steg i rätt riktning.

Detta är rekommendationer från rådet. Friskolornas riksförbund har inte ställt sig bakom varje detalj i rådets rapport. Men vi anser att det är ett viktigt inspel i debatten om hur resultaten kan förbättras i den svenska skolan. Rapporten innehåller dessutom mycket konkret information om framgångsrika arbetssätt som kan fungera som inspiration och goda exempel på hur en utveckling kan vändas.

Läs och låt dig inspireras!

Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

Vad är det primära på skolområdet? Den frågan ställer jag mig ofta när jag följer den svenska skoldebatten. Likvärdighet är ett begrepp som ofta används. Den svenska skolan ska vara likvärdig. Det låter bra men det är sällan som påståendet följs av en definition av som menas med likvärdighet. Rapporten ”Likvärdighet i den svenska skolan” illustrerar detta tydligt. När rapporten kom fick också Skolverket göra en pudel och revidera sina påståenden om att likvärdigheten i den svenska skolan har försämrats pga förändrad elevsammansättning. Påståendet saknade forskningsbelägg.

Vissa menar att likvärdighet innebär att resultaten ska vara desamma, andra menar att skolor inte ska skilja sig åt när det gäller resultat, andra åter att skolan ska återspegla samhället i elevsammansättningen och andra, som undertecknad, anser att likvärdighet handlar om att skolan ska utgå från individens förutsättningar och bidra till att hen får så bra förutsättningar som möjligt att höja sin kunskapsnivå. ( se även här ovannämnda rapport s 2).

Goda skolresultat för individen är det bästa motmedlet mot segregation. Goda kunskaper skapar en bra grund för vuxenlivet och ger förutsättningar för att skaffa sig en försörjning.

Tyvärr så kan vi konstatera att bla Skolinspektionen visar att detta inte är fokus i många skolor, det drabbar elever och det leder till dåliga resultat. Vissa hävdar att dåliga resultat beror på att det är skolor i utanförskapsområden som har en stor andel av elever från hem med lågutbildade föräldrar. De menar att kunskapsresultaten kan höjas om det blir fler elever från högutbildade familjer i dessa skolor. De hänvisar till sk kamrateffekter. Tanken är där att elever med högre kunskaper ska höja kunskapsnivån hos de elever som kommer från lågutbildade familjer.

Nyligen var det en artikel i vänstertidningen Dagens Arena som pläderade för kamrateffekten. Men forskningen på detta område är inte alls entydig, tvärtom visar den på mycket blandade resultat. Allt från ingen effekt alls, till negativ och till positiv. Detta har visats i bl a en intressant rapport av Gabriel H Sahlgren. Han menar att kamrateffekten är ett skolpolitiskt villospår, just med hänvisning till bristen på tydligt belägg för positivt resultat. I många fall visar den sig stjälpa och inte hjälpa.

En helt annan sak är att det finns de som tycker att en av skolans viktigaste uppgifter är att elever ska träffas ” över klassgränserna”. Det var ju ursprungstanken när enhetsskolan infördes för ca 60 år sedan. Men då är det ärligare att vara tydlig med att det är det viktigaste uppdraget för skolan.

Allt fler har börjat inse, något som också såväl nationell som internationell forskning visar, att det är fokus på kunskaper, på individen, höga förväntningar på alla elever oavsett familjebakgrund och ett väl fungerande ledarskap, organisation och vad som händer i klassrummet som är viktigt. Det är nyckelfaktorer som skiljer framgångsrika skolor från icke framgångsrika. Hos dessa skolor är kunskapsmålet i fokus och de utgår ifrån definitionen av likvärdighet som jag hänvisade till ovan.

Tänk om den skolpolitska debatten och åtgärdsdiskussionerna kunde utgå från denna forskning.

/

 

Statsminister Stefan Löfven borde läsa Maria Jarls mfl bok ”Att organisera för skolframgång – strategier för en likvärdig skola.” Om han gjorde det så skulle han inse att problemen med dåliga skolor inte löses med mer pengar, utan det handlar om hur skolan organiserar sin undervisning. Det utspel som han gjorde igår i samband med att han avslutade den sk Järvaveckan kan synas vara positivt, men det är knappast pengar som är problemet, utan hur de används. Detta har även OECD konstaterat i sin granskning av den svenska skolan. Det som däremot är viktigt är tydligt ledarskap, systematisk kvalitetsarbete och höga förväntningar på alla elever och medarbetare. Det är ganska beklämmande att landets statsminister och utbildningsminister bara ser problemen i skola som en penningfråga, och en fråga om ”rätt blandning av eleverna med hänsyn till bakgrund”.

I denna intressanta bok konstaterar författarna/forskarna bland annat att forskningen genom åren har visar att elevernas socioekonomiska bakgrund kan vara en förklaring till skolors olika resultat. Men de påpekar samtidigt att forskningen på området har utvecklats. Det har bland annat de själva visat i sin forskning. Nu är det allmänt vedertaget, i utländsk forskning och även svensk, att det har betydelse hur skolor fungerar. De refererar i sin bok till den debatt som var i anslutning till uppföljningen av skolresultaten i Malmö, där det visar sig att elever som flyttades till andra skolor i samband med att Rosengårdsskolan lades ner, fick betydligt bättre betyg.

Författarna skriver ”När man hösten 2015 gjorde en kartläggning över hur det hade gått för dessa elever visade det sig att det fanns en tydlig förbättring vad det gäller deras resultat. Antalet elever som blev behöriga till gymnasiet fördubblades. Debatten efter utfallet offentliggjorts kom dock uteslutande att handla om möjligheter och tillvägagångssätt för att öka blandningen av elever i klasser och skolor (Eriksson 2015; Agenda,2015; SVD 2015). Inget i den efterföljande mediala diskussionen handlade om den aktuella skolans eventuella organisatoriska brister. ” De skriver vidare ”För att återknyta till exemplet från Malmö-området kan man fråga sig om inte en större del av diskussionen borde ha handlat om huruvida skolans verksamhet kunde ha organiserats på ett annat sätt för att bättre passa de aktuella elevernas behov.”

Forskarna ställer sig också undrande till att den svenska skoldebatten har ett så stort fokus på faktorer som handlar om elevernas bakgrund. ”Är det inte dags att det politiska samtalet skiftar fokus till att i större grad handla om skolornas förutsättningar? Till att handla om lärarnas och rektorernas kompetens och förutsättningar att ta ansvar för alla elever på alla skolor.”

Jag måste erkänna att jag blev oerhört provocerad av att Skolverkets generaldirektör satt i Agendastudion, då hösten 2015, och sa att det var blandningen av elever som var orsaken till att resultaten blev bättre för de elever som bl a hamnat på en skola i Lomma. Inte ett ord om att skolans ledning och arbetssätt kanske kunde vara skälet.

Jag hoppas verkligen att många kommer att läsa, och ta till sig budskapet, i Maria Jarls m fl bok. Det skulle verkligen vara välgörande för den svenska skoldebattens fokus. Mitt svar på deras fråga ovan vet ni som läser denna blogg. Det är otroligt viktigt att skoldebatten får fokus på rätt frågor och det är vad som händer i skolan. Tänk om ledande politiker också kunde inse detta och ha mod att säga som det är – att det inte är pengar som är problemet utan att det brister i koll på att de används på rätt sätt. Det är något som i sin tur händer ihop med ett bristande ledarskap och brist på systematiskt kvalitetsarbete på många skolor. Det finns inga ursäkter för att inte lära av de framgångsrika. Det är inte fel blandning av elever som är problemet.

Friskolereformen har gett alternativ, inte bara till elever som vill ha en bra skola, utan också till lärare som vill ha en bra arbetsgivare, eller vill bli arbetsgivare.

Jag skriver idag på Skolvärldens webb- sida och påminner om att valfrihetsreformen rör inte bara elever och föräldrar. Också lärare har fått en kraftigt ökad valfrihet – och makt.

Visst är resurser viktigt. Sverige tillhör ett av de länder i världen som satsar mest resurser på skolan. Men vi är inte bäst, vi ligger inte ens i topp. Hur de resurser som satsas används och följs upp är minst sagt viktigt.

Skolan är verkligen utsatt för olika utredningar. Vårt lilla kansli har fullt upp med att svara på olika remisser. Just nu sitter jag och tittat på Skolkommissionens förslag. De har ett avsnitt som handlar om resursfördelningen till friskolor och kommunala skolor. För några månader sedan svarade vi på Skolkostnadsutredningens betänkande ”Det stämmer”. De hade ett annat förslag på hur resursfördelningen ska utformas till friskolor och kommunala skolor. Man undrar hur regeringen har tänkt när den tillsätter den ena utredningen efter den andra med överlappande uppdrag. Reepalu hade ju också delvis uppdrag på detta område men som tur var hänvisade han till Skolkostnadsutredningen och Skolkommissionen.

I botten handlar detta om ambitionen att utforma en modell som tar hänsyn till socioekonomiska bakgrundsfaktorer vid resursfördelningen. Skollagen är tydlig med att det ska vara lika behandling av elever oavsett om de väljer en friskola eller en kommunal skola. Men man kan ta hänsyn till socioekonomiska faktorer, som tex elevens föräldrars utbildning, invandrarbakgrund mm, vid fördelningen av skolpengen. Detta sker också redan idag. Olika modeller finns i olika kommuner runt om i landet.

Träffsäkerheten när det gäller den socioekonomiska fördelningen kan dock ifrågasättas. Skolinspektionen har konstaterat att det ofta är dålig uppföljning av om det faktiskt leder till bättre resultat för eleven. Kritiken av att skolan inte klarar av det kompensatoriska uppdraget, trots att flera kommuner har just en socioekonomisk aspekt i sin skolpeng, tyder ju också på att det inte är en given resultathöjare. Vi vet ju också från forskning att det som är viktigt är vad som händer i klassrummet och att de skolor som har en bra ledning och ett systematiskt kvalitetsarbete också har bättre resultat.

Skolkostnadsutredningens förslag, som nyss varit på remiss, innebar att skolpengen ska delas upp i ett grundbelopp och ett strukturbelopp. Strukturbeloppet ska då vara utformat av kommunen utifrån bl a socioekonomiska bakgrundsfaktorer. Vi var kritiska mot förslaget för det riskerar att leda till att det blir mycket svårt för en friskola att förutse skolpengens nivå och hur beloppet har beräknats.

Så kommer då Skolkommissionens förslag. De vill införa ett villkorat statsbidrag som är kopplat till en modell som innebär att det ska fastställas miniminivåer för hur mycket resurser som en skolhuvudman måste lägga på undervisning respektive elevhälsa. De föreslår att en ny utredning ska tillsättas för att utforma ett system som innebär att ett statsbidrag införs vars syfte är att fördela ca 6 miljarder kronor baserat ett index som utgår ifrån elevernas socioekonomiska bakgrund. Detta index ska spegla kommunens relativa behov av kompensatoriska insatser och motsvarande index ska tas fram även för enskilda huvudmän. Sedan är tanken att detta statsbidrag ska fördelas proportionellt till huvudmännen. Det utbetalas efter ansökan och ett villkor för att få bidraget är att skolhuvudmannen lever upp till miniminivån när det gäller resurser för undervisning och elevhälsa. Skolkommissionens idé är att SCB får i uppdrag att varje år ta fram ett indexvärde för varje skolenhet.

Det är ett stort bekymmer att många skolor inte klarar det kompensatoriska uppdraget. Men jag ifrågasätter om system som de skisserade från utredningarna är lösningen på detta problem. Visst är resurser viktigt. Sverige tillhör ett av de länder i världen som satsar mest resurser på skolan. Men vi är inte bäst, vi ligger inte ens i topp. Hur de resurser som satsas används och följs upp är minst sagt viktigt. Och där tror jag att det finns mycket att göra. Det kom nyligen en nyhet om skolorna i Stockholm som visade att trots enorma satsningar på ökade resurser så sjunker skolresultaten. Det manar till fundering kring att det kanske är andra resurser än pengar som är viktigt. Men från politiskt håll så är det ju enklare att visa på ambitionen genom att anslå mer pengar framför att se till att man som huvudman har bra skolledningar som faktiskt har ett systematiskt kvalitetsarbete och som har koll på elevernas resultat. Det är kanske därför som utbildningsministern strax efter det att Skolkommissionen presenterat sitt förslag utropade att hans stora budgetfight är att få med de 6 miljarderna som Skolkommissionens förslag innebär i höstens budget. Då hade förslaget knappt kommit ut på remiss och remisstiden går ut i augusti.

Det kan inte vara lätt att driva skola i dagens Sverige. På praktiskt taget varje område pågår det nu utredningar, alt har det presenterats utredningar som varit på remiss. Låt oss hoppas att de som är viktigast i skolan, ledningen och lärarna, kan hålla fokus på det som händer i klassrummet trots detta. Men nu får de ju snart en förmodligen efterlängtad ledighet.

/

Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov – som var fallet innan.

Idag är det exakt 25 år sedan riksdagen beslutade om skolpengen införande i Sverige. Jag tror att få insåg då hur populär denna reform skulle bli bland framförallt barnfamiljer. Få trodde väl inte heller att denna reform, som ju i grunden handlar om att rik som fattig ska få välja skola, skulle vara så omdebatterad även 25 år senare. För 25 år sedan fanns det 77 friskolor i Sverige och det kostade pengar att gå i de flesta av dessa skolor. Och valfriheten, för de som hade råd att betala terminsavgiften, var begränsad till framförallt storstäderna. så här såg det ut 1991/92:

• 77 fristående grundskolor varav
• 25 konfessionella
• 25 Waldorf
• 3 minoritetsskolor
• 6 internationella
• 12 montessoriinspirerade
• 6 övriga
• 73% av friskolorna var i storstäderna
• 72% av skolorna hade elevavgifter – median 8.000 kr – högsta årliga 43.100 kr.
• 0,9% av eleverna

Och så här ser det ut 2016:

• 827 fristående grundskolor (17% av det totala antalet)
• 428 fristående gymnasier (33%)
• 15% av alla grundskolebarn går i friskola (158.000 elever)
• 86,4 % går i allmän inriktning grundskola
• 7,8 % konfessionella
• 4,5% i Waldorf
• 1,3% internationella
• 186 kommuner har fristående grundskolor – ca 65%
• Ingen friskola har elevavgifter
• 18% av eleverna går i friskolor

Det är en fantastisk utveckling som inneburit otroliga möjligheter för många elever att hitta den skola som passar hen bäst – utan att behöva be skolbyråkrater eller skolpolitiker om lov –  som var fallet innan. 385.000 arbetar i förskola och skola i landet, av dessa är det ca 61.000 i fristående förskola och skola. Över 340.000 barn och elever går i fristående förskolor, grund- och gymnasieskolor. Så många har det aldrig varit tidigare.

Sverige är det enda OECD-land som inte tillåter avgifter i friskolor/enskilda skolor. Vårt system är unikt och det borde vi vara stolta över.

Dessvärre hotas friskolornas framtid av ett flertal olika utredningar. Det handlar framförallt om Reepalus förslag om vinstbegränsningar, som i praktiken handlar om ett vinstförbud, och som drabbar alla friskolor oavsett verksamhetsform. Vi ser att den oro inför framtiden som den politiska debatten leder till också innebär att färre ansöker om tillstånd för att starta nya friskolor. Detta trots att vi vet att det är stor efterfrågan på friskoleplatser. Hundratusentals elever står i kö till friskolor idag.  Det vi också kan konstatera är att det framförallt är de stora aktörerna som fått sina tillståndsansökningar godkända under de senaste åren. Det innebär alltså att Skolinspektionen har bidragit till att det blir en ökad koncentration av större aktörer på friskolemarknaden. Kort sagt – tvärt emot vad tex utbildningsminister Fridolin säger sig se som en önskvärd utveckling.  Det framgår av nedanstående sammanställning.

Ansökningar nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016	2017
10 största friskoleaktörerna – antal	85	92	73	46	32	34
10 största friskoleaktörerna – andel	36%	41%	45%	35%	16%	29%
Övriga – antal	152	135	91	85	162	83
Övriga – andel	64%	59%	55%	65%	84%	71%
Godkända nyetableringar	2012	2013	2014	2015	2016
10 största aktörerna – antal	25	30	26	23	17
Andel godkända ansökningar	29%	33%	36%	50%	53%
Övriga – antal	40	9	18	21	42
Andel godkända ansökningar	26%	7%	20%	25%	26%
Källa: Skolinspektionen

En önskan på denna 25 års dag vore ju att friskolorna kunde få lugn och ro. Ett vänsterpolitiker slutade att stirra sig blinda på verksamhetsformen och i stället fokuserade på det resultat som levereras. Att man går på Skolkommissionens förslag om att införa ett aktivt obligatoriskt skolval och att vi äntligen kunde få ett bra informationsunderlag som underlag för människors skolval. Då skulle vi också få se en tilltro inför framtiden från friskolehuvudmännens sida som leder till investeringar och fortsatt kvalitetsutveckling. Något som i sin tur skulle avlasta kommunerna en hel del av den investeringsbörda som de har pga ökade såväl barngrupper, elevgrupper som äldregrupper.

Men för att avsluta i dur – grattis till Sverige och alla elever och familjer som får möjlighet att nyttja det unika skolpengssystemet. Det finns all anledning att hurra för denna viktiga reform!

Om du inte vet hur det var förr, kolla in denna intervju med vår ordförande Lars Leijonborg, som var med även när det begav sig.

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller skillnader i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Den är större i Sverige än i många andra jämförbara länder. Vad beror det på kan man undra.

I veckan presenterades en intressant ESO rapport ”Ankomst och härkomst – En ESO-rapport om skolresultat och bakgrund”. Resultatet är intressant och visar bland annat att de som kommit till Sverige före sju års ålder klarar sig betydligt bättre än de som kommer hit ”mitt i skolan”. Rapporten visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och bostadsområdet är starkt förknippade med skillnaden i skolresultat mellan inrikes och utrikes födda elever. Intressant nog så konstaterar rapportförfattarna att vid en jämförelse mellan elever födda utomlands och i Sverige för barn från likartade socioekonomiska förhållanden och bor i samma område så försvinner hela gapet. Vi har sett detta även i andra sammanhang. Boendesegregationen får stort genomslag i skolresultaten. Vi har sett det på andra håll, många skolor klarar inte det kompensatoriska uppdraget. Här inställer sig ju frågan hur framgångsrika skolor jobbar i förhållande till de som inte är lika framgångsrika. Tyvärr har denna rapport inte tittat på detta.

Förändringarna i den demografiska sammansättningen, dvs att de som kommer hit är äldre elever, spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller skillnaden i studieresultat. Det innebär ju också att skolan ställs inför andra utmaningar än de vanliga. Är vi tillräckligt bra på att hantera dessa förändringar snabbt i Sverige? Det är ju oerhört viktigt med tanke på att det var ca 35.000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2015 och de flesta av dem är pojkar mellan 7-17 år.

Den svenska skoldebatten handlar mycket om socioekonomisk bakgrund och om att det behövs mer resurser. Rapportförfattarna hänvisar till Skolkommissionen och att den föreslår riktade stöd till skolor som har tagit stort ansvar för nyanlända elever och påpekar samtidigt att ”Det förefaller dock viktigt att tydligt dokumentera hur skolorna väljer att använda de ökade resurserna samt att stödet införs på ett sätt som främjar effektutvärdering tex genom att successivt expandera fler och fler (slumpvist utvalda) skolor.” Att detta är en väsentlig kommentar understryks också av denna artikel i Stockholm Direkt ”Skolorna får miljoner i extra bidrag – resultaten sjunker” . Det är viktigt hur pengarna används också…..

Rapportförfattarna konstaterar också att Skolkommissionen lyfter idén att fördela nyanlända utrikes födda jämnare mellan kommuner samt bostadsområden. Här påminner de om att det fanns ett sådant projekt i Sverige under 1980-och 1990-talet och att tidigare utvärdering av den politiken visar att ”…de nyanlända flyktingar som placerades ut till olika kommuner tenderade att hamna i områden med hög arbetslöshet och att individerna därför löpte en ökad risk för sysslolöshet och lägre förvärvsinkomster. En politik som försämrar möjligheterna för nyanlända på arbetsmarknaden skulle enligt våra resultat riskera leda till att öka skillnaderna i studieresultat mellan inrikes och utrikes födda elever.”

Sverige står mitt uppe i ett gigantiskt integrationsprojekt. Skolan spelar en helt avgörande roll för att det ska lyckas för de unga. Då gäller det att utgå ifrån individen, att ta reda på vad hen har med sig i bagaget, ha höga förväntningar på var och en och inte se dem som kollektivet ”nyanlända”.

Jag har tidigare skrivit om Skolinspektionens rapport ”Skolhuvudmännens mottagande av nyanlända elever i grundskolan.” En rapport som bitvis är en ganska förskräckande läsning. En av slutsatserna i den är dock att de skolhuvudmän som har ett systematiskt kvalitetsarbete och inkluderar de nyanlända i detta arbete (vilket ju borda vara självklart) lyckas också bättre i sitt arbete. I detta arbete vill friskolorna gärna bidra. Men många har inte ens fått frågan av kommunen om de kan ta emot nyanlända elever.

/

Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Jag är riktigt bekymrad över den debattnivå som statsministern mfl ägnar sig åt när det gäller bl a friskolor. Den svenska skolan har problem, men det handlar inte om gigantiska vinster bland friskolor – för de existerar inte i verkligheten – utan om det faktum att det behövs minst 50.000 nya lärare i skolan inom 5 år och att 14.000 elever lämnade grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Det är verkligen oroande och riskerar att allvarligt försämra resultaten i skolan och därmed konkurrenskraften och jobben. Och öka utanförskapet.

I det läget väljer statsministern att i partiledardebatten tala om att en börsintriduktion -eller rättare sagt ett återinträde av ett friskoleföretag på börsen – av AcadeMedia innebär att man handlar med barn. Han borde skämmas. Ingen är betjänt av en skoldebatt på Trump-nivå. Det ägnar sig bara de åt som inte vet vad som ska göras för att lösa problemen, det stora antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet – 15 % i den kommunala skolan -och den stora lärarbristen.

Så här ser verkligheten ut enligt Skolverket -hög tid att skippa Trumpretoriken och ta tag i problemen för att vända utvecklingen. Det är allvar nu statsministern.

 

Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Idag överlämnade Utredningen om bättre möjligheter till fjärrundervisning och undervisning på entreprenad sitt slutbetänkande. Runt om i världen växer det fram möjligheter, tack vare teknikens utveckling, att få ta del av nya kunskaper och kompetens där man befinner sig. Hemma, i klassrummet eller på annat håll. Det skapar fantastiska möjligheter för många som annars inte har tillgång till denna typ av kompetens tex de som bor i glesbygd. Sverige är ett av de länder i världen som berömmer sig för att ha en väl utbyggd IT-infrastruktur. Samtidigt vet vi att det finns många skolor runt om i landet som har svårt att rekrytera lärare, behöriga såväl som legitimerade. Det skulle vara välkommet att öppna möjligheterna för distansundervisning, fjärrundervisning och entreprenad för att göra det möjligt för skolhuvudmän, oavsett var i landet de befinner sig, att kunna erbjuda eleverna en bra undervisning. Det känns särskilt angeläget med tanke på den bristsituation som förutses när det gäller antalet lärare.

Jag och SKLs nya vd skrev en debattartikel i fredags i vilken vi beskrev vad vi tycker borde vara utredarens förslag. Samtidigt uttryckte vi farhågor för att hon inte skulle öppna möjligheterna på det sätt som vi anser vara nödvändigt. Tyvärr besannades våra farhågor i denna del idag. Förslaget är alldeles för begränsat och Per-Arne Andersson utrycker det väl på SKL:s Skolblogg Det är bara att  beklaga att det finns en rädsla för att öppna upp för det som kan göras på många håll runt om i världen. Vad kan vara viktigare än att huvudmännen får legala möjligheter att erbjuda den bästa undervisningen utifrån individens behov och skolans förutsättningar?

Som vi skriver i artikeln

1. Tillåt fjärrundervisning även för yngre elever.
2. Öka möjligheterna till undervisning på entreprenad.
3. Öppna upp för distansundervisning.
4. Tillåt fjärrundervisning även utifrån elevernas behov.

Nu är förslaget presenterat, vi är inte nöjda, nu ska det remissbehandlas. Låt oss hoppas att det finns många kloka remissinstanser som inser att det finns behov av att gå betydligt längre än det som utredaren har gjort i detta förslag. Sverige har inte råd att avstå från att använda de möjligheter som tekniken ger.

/