Tankar om skolan

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det viktiga är vad som händer i skolan och i klassrummet.

PISA-resultaten har väckt stor glädje runt om i skolSverige. Och viss är det skönt att kurvorna nu vekar ha vänt uppåt. Men, som flera har konstaterat, det är för tidigt att ropa hej. Mycket arbete återstår. Det visar också resultatet. Politiker och lärarfack springer nu ut och larmar om att skolan blivit mer ojämlik, att det måste till mer resurser mm. Men frågan är hur de resurser används som finns?

Många skolor är uppenbarligen inte tillräckligt bra på att jobba med det kompensatoriska uppdraget. Jag tror att man gör alla en björntjänst om PISA tas som intäkt för att börja ägna sig åt social ingenjörskonst, skylla på det fria skolvalet, hävda att det behövs en bättre ”blandning av elever”, osv. Det som är viktigt är ju vad som händer i skolan och i klassrummet. När det gäller att ta hänsyn till socioekonomiska faktorer så framgår det tydligt i lagstiftningen att detta gäller redan nu. Problemet är att det är många kommuner som inte tillämpar det. Dessutom har Skolverket att fördela statsbidrag utifrån dessa utgångspunkter. Vad mer behövs?

Skolinspektionen har under hösten haft tre heldagskonferenser – En skola för alla – som jag har haft möjlighet att medverka i. Det har varit intressant inte minst mot bakgrund av att de tagit upp konkreta exempel från sina inspektioner. Deras exempel visar att många skolor inte är bra på att hantera elever som är i behov av extra anpassning, eller elever som riskerar att ”trilla ur skolan”. Något som väl bör anses vara en del av det kompensatoriska uppdraget.

Skolinspektionen framhöll bl a att

• att det råder osäkerhet på många skolor om vad extra anpassning innebär
• det råder ofta oklarhet om elevens behov
• ofta missar man saker som rör lärarens egen undervisning och miljön i klassrummet
• man utgår inte från elevens behov utan tillämpar standardmodeller
• resultatet blir att eleven inte får det stöd som just hen behöver

De menade att bland de extra anpassningar som ofta saknas är anpassade arbetsuppgifter, förståelse för arbetsuppgifter, stöd i att utveckla sin förmåga, anpassning av tempo, bekräftelse, placering i klassrummet och att det sällan görs någon uppföljning av hur de extra anpassningarna har fungerat, om de har genomförts. Så nog finns det mer jobb att göra för att fånga upp alla elever i skolan.

Skolinspektionens 10 tips för kvalitet i extra anpassningar är följande:

1. identifiera elevernas kunskapsnivå, kunskapsutveckling och ev svårigheter
2. samverka mellan lärare för att identifiera elevens behov
3. använd elevhälsans kompetens
4. dokumentera elevens kunskapsutveckling och extra anpassning
5. påbörja arbetet med extra anpassningar utan dröjsmål
6. involvera eleven och vårdnadshavaren
7. identifiera effekten av den extra anpassningen
8. avsätt tid för arbetet och även för uppföljning av effekten
9. justera elevens extra anpassning vid behov
10. involvera eleven och vårdnadshavaren även i uppföljningen

Självklara rekommendationer tycker vissa. Med Skolinspektionen har, utifrån sina inspektioner, uppenbarligen kommit fram till att detta behöver sägas. Så åter igen, det handlar väldigt mycket om vad som händer i skolan och i klassrummet. Det handlar om att man måste ha koll från skolledningens sida och kontinuerligt följa upp så att insatserna ger effekt. Det var en intressant artikel om Vittra i Vallentuna idag som visar hur man kan jobba.

 

 

 

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor

Sverige har stort fokus på betyg. Det krävs bra betyg för att komma in på många högre utbildningar och det krävs godkänt i vissa ämnen för att få behörighet till gymnasiet. Jag har ofta förundrats över att detta land älskar att hata betyg, samtidigt som betyg är så viktigt. Betyg är ju ett ganska fyrkantigt mått om man tänker efter. Det som är intressant är ju skolans förmåga att höja den enskilda individens kunskapsnivå. Vi borde mäta progressionen, dvs vilken kunskap har eleven när hen börjar skolan och hur har den utvecklats under skoltiden. Om vi gör det så kan helt plötsligt andra skolor blir de som är framgångsrika. För att sätta höga betyg för elever som har höga kunskaper från början är ju inte en lika stor utmaning som att höja kunskaper hos elever som har en låg kunskapsnivå från början.

Jag har skrivit om detta tidigare. Glädjande nog hörs allt fler röster om att Sverige borde införa ett sådant system, men det händer inget. Tekniken finns där, så visst kan man mäta progression i skolan. Det handlar om att viljan också måste finnas.

Idag kom ett pressmeddelande från Internationella Engelska Skolan där de gjort just detta! Friskolor går före. De skriver följande:

Skolverket har i dagarna publicerat de samlade resultaten från 2016 års nationella prov i grundskolan. Årskurs 9-eleverna från Internationella Engelska Skolan (IES) visar återigen betydligt högre resultat än det nationella snittet.

I ämnet matematik har skillnaden ökat i relation till kommunala skolor. Av niondeklassarna i IES har 60 procent uppnått något av toppbetygen A-C, att jämföra med 35 procent i de kommunalt drivna skolorna i Sverige. I ämnet svenska får 72 procent av eleverna i IES toppbetyg, jämfört med 51 procent i kommunala skolor. I ämnet engelska är motsvarande siffor 97 respektive 69 procent.

Som en del i skolornas kvalitetssystem inför nu Internationella Engelska Skolan begreppet ”value added”. Detta kan också kallas ”skoleffekt”. Skoleffekten mäter IES bidrag till att höja elevernas prestationer under tre år på högstadiet – oavsett elevkårens socioekonomiska bakgrund. Detta är den måttstock som forskare rekommenderar. För första gången är skoleffekten möjlig att mäta då elever som gick ut årskurs 9 våren 2016 gjorde motsvarande nationella prov när de gick i årskurs 6 våren 2013. IES har funnit ett sätt att i sina skolor statistiskt följa elevkåren för båda testen.

Det visar sig att skoleffekten av att ha gått i Internationella Engelska Skolan är betydande. På det nationella provet i matematik i årskurs 6 år 2013 var skillnaden mellan IES och kommunala skolor 11 procentenheter, vad gäller andel med toppbetyg A-C. Tre år senare har den, beräknad för samma elever hos IES, ökat till 29 procentenheter. Det innebär en skoleffekt på 18 procentenheter. I ämnet svenska är motsvarande skoleffekt för IES 12 procentenheter. I ämnet engelska är den 1 procentenhet (beroende på att hela 95 procent av eleverna hos IES erövrade toppbetyg på provet redan i årkurs 6, då de som regel gått tre år i IES).

I debatten påstås ofta att de goda skolresultaten för Internationella Engelska Skolan skulle bero på den socioekonomiska bakgrunden hos eleverna. Detta sägs trots att IES inte gör något urval av elever, skolorna i stor utsträckning ligger i så kallade ”lågstatusområden” och andelen elever med utländsk bakgrund är högre än genomsnittet i Sverige. De nya beräkningarna av skoleffekt belägger att skolan i sig har en betydande inverkan. Samma elever förbättrar sig mer i Internationella Engelska Skolan än i kommunalt drivna skolor.

”Det står klart från resultaten att den lugna lärmiljö och den arbetsetik vi erbjuder, tillsammans med rekryteringen av kvalificerade lärare från olika länder, ger goda resultat oavsett elevernas sociala bakgrund”, konstaterar Damian Brunker, Head of Academics på Internationella Engelska Skolan.  

Detta är bara ett exempel på hur Friskolorna bidrar till att utveckla den svenska skolan, med fokus på kvalitet och resultat. Tänk om Sverige kunde få ett system som värderade skolor utifrån detta perspektiv!

 

 

Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag.

De höjda resultaten i TIMMS har lett till glädjerop från olika håll. Och visst är det skönt att resultatutvecklingen har vänt i denna undersökning. Men mycket jobb återstår eftersom de genomsnittliga resultaten i matte åk 4 och åk 8  ligger under EU och OECD-genomsnittet. För naturvetenskap i åk 4 ligger det genomsnittliga resultatet över EU och OECD-genomsnittet och resultaten i åk 8 ligger i nivå med EU och OECD-genomsnittet. Det är viktigt för Sverige och den svenska skolan att vi har dessa internationella kunskapsmätningar som ger oss en jämförelse med andra länder. Det sätter kunskapen i fokus. Att mäta kunskap på detta sätt har inte alltid varit självklart i den svenska skolan.

Det som ofta lyfts fram från regeringens håll är att skillnaden mellan skolor ökar. Det visar inte TIMMS, konstaterade minister Anna Ekström vid pressträffen, men hon påpekade ändå att skillnaden mellan skolor ökar.

TIMMS har tagit fram ett index ”hemreurser för lärande” som bla baseras på antal böcker hemma, internetuppkoppling, eget rum mm. Intressant att notera är att det bara är 1 procent av eleverna i åk 4 och 3 procent i åk 8 som ligger i gruppen ”få resurser”.  TIMMS visar att skillnaden mellan elever som har en ”hög grad av resurser hemma” och ”lägre grad av resurser hemma” har ökat. Detta understryker vikten av att utgå ifrån vad som händer i klassrummet. Den svenska debatten handlar mycket om likvärdighet. Och om man med likvärdighet menar det som faktiskt gäller enlig Skollagen, att undervisningen ska utgå ifrån den enskilda individens förutsättningar, så är det som händer i klassrummet otroligt viktigt.

Forskningen är entydig – att ha höga förväntningar på alla elever, oavsett föräldrars utbildningsnivå, oavsett hur många böcker som finns hemma och oavsett var eleven bor – det är helt avgörande för ett bra kunskapsresultat. Därför blir jag riktigt orolig när jag hör Anna Ekström, senast igår kväll på SvT Agenda, tala om skolans kompensatoriska uppdrag som att det ska blandas barn från olika samhällsgrupper i skolan. Det är en social samhällsingenjörssyn som innebär att det fria skolvalet försvinner och en syn som innebär att eleverna blir verktyg i skolans kompensatoriska uppdrag. Kunskapsuppdraget är det viktigaste för skolan, det kompensatoriska uppdraget ligger på skolan och lärarna. Om skillnaden mellan skolor ökar så är det kunskapsförmedlingen som man ska fokusera på – inte börja diskutera sammansättningen av elever. Ta tag i problemet med att det finns dåliga skolor, börja med skolledningen och titta på vad som händer i klassrummet.  Då kan vi säkert också se en fortsatt positiv utveckling inom såväl TIMMS som PISA.

Läggs verksamheter ner så får kommunerna ta hand om barnen/ eleverna. Det har friskolemotståndarna ofta framhållit. Men när utredningen nu kommer med förslag som kan innebära just detta så är det tyst. Då är det ok att verksamheter tvingas lägga ner och då verkar inte kommuner drabbas.

Under fredagen gick Vinst i välfärdsutredningens 850-sidiga förslag på remiss till drygt 140 remissinstanser. De har på sig till 24 februari att svara på det förslag vars effekter innebär i princip stopp för välfärdsföretagen. Flera har redan vittnat om att konstruktionen vi stbegränsningen gör att det blir omöjligt att driva verksamheten på ett ansvarsfullt sätt.

Det mest intressanta med remisslistan är dock vilka som INTE finns med. Jag tänkte att det kan vara intressant att visa hur staten skruvar till det demokratiska remissverktyget. Det finns någon form av fristående verksamhet inom förskola, grundskola och gymnasieskola i ALLA Sveriges kommuner. Andelen barn och elever skiljer sig åt. Det gör också att kommunerna är mer eller mindre sårbara när det gäller effekterna av Reepalus förslag.

Läggs verksamheter ner så får kommunerna ta hand om barnen/ eleverna. Det har friskolemotståndarna ofta framhållit. Men när utredningen  nu kommer med förslag som kan innebära just detta så är det tyst. Då är det ok att verksamheter tvingas lägga ner och då verkar inte kommuner drabbas.

Men jag är övertygad om att många kommunpolitiker är oroliga över förslagets effekter. Bland de som INTE finns på remisslistan är bla följande som alla har en stor andel elever i fristående verksamheter:

Bollnäs 26% av barn i friförskola – 23,4% i fristående grundskola

Boden 19% friförskola – 20,7 % fristående grundskola

Danderyd 52% friförskola – 21,7% fristående grundskola

Ekerö 41% friförskola – 18,4% fristående grundskola

Eskilstuna 14% friförskola – 19,8% fristående grundskola

Helsingborg 35% friförskola – 21,4 % fristående grundskola

Höör 35% friförskola – 24,9% fristående grundskola

Knivsta 34% friförskola – 16,1% fristående grundskola

Norrtälje 43% friförskola – 20,7% fristående grundskola

Stockholm 34% friförskolor – 25,4% fristående grundskola

Uppsala 31% friförskolor – 20,6% fristående grundskola

Västerås 32% friförskolor – 23,6% fristående grundskola

Örebro 13% friförskolor – 20,1% fristående grundskola

Övertorneå – 23% friförskolor -14% fristående grundskola

Detta bara några exempel på kommuner som i allra högsta grad berörs av Reepalus förslag. Av Stockholms läns kommuner finns bara Botkyrka, Sigtuna och Nacka med på listan, Västra Götalandregionen liksom Uppsala läns landsting saknas också på listan. Tittar vi på andelen elever i fristående gymnasier så är andelen betydligt högre, i vissa kommuner 50 %.

Förhoppningsvis är det många fler som inser att detta är en viktig remiss för våra kommuner och landsting. Över 340.000 barn och elever går i fristående skolor runt om i Sverige, hundratusentals skulle vilja men står i kö för efterfrågan är större än antalet platser. Och vem vågar bygga ut och investera i drtta läge?

Över 60.000 arbetar i fristående skolor runt om i landet. Det är sorgligt att de inte räknas i detta syniska politiska spel.

 

 

Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta – att sommaren 2016 gick var fjärde elev ut grundskolan utan ha nått kunskapskraven för lägsta betyg – istället för om de 6 promille av de totala kostnaderna för välfärdsområdet som Reepalu handlar om? Sverige har verkligen inte råd med detta galet felaktiga fokus i debatten.

Jag har i olika sammanhang påpekat att det är en skev bild som ges av friskolebranschen i Ilmar Reepalus utredning ”Ordning och reda i välfärden”. Ett exempel är det diagram som finns på s 270 i utredningen, se det vänstra nedan. I en utredning som har beställts i syfte att visa att vinstdrivande verksamhet inte fokuserar på kvalitet utan vill göra ”snabba klipp” och bara ha ”enkla välutbildade elever” så väljer utredaren detta diagram som illustrerar hela friskolesektorn, vinstdrivande som de ska ideella. Men det finns ett som visar uppdelningen mellan dessa och då ges en helt annan bild, då är det de vinstdrivande som dominerar kraftigt bland de lägre inkomstgrupperna och de ideella är störst bland höginkomsttagarna. en bild som ju inte stämmer med den som många försöker sprida. Men här kommer båda. För ordningen skull vill jag understryka att jag inte har några förutfattade meningar om någon av dessa verksamhetsformer, men eftersom utredningens inriktning är som den är så är den faktiska fördelningen intressant.

 

 

 

 

 

 

Ett annat exempel är det som står på sidan 261 i samma utredning. Där lyfts statistik från Skolinspektionen över viten och där framgår det att under perioden 2011-2013 avsåg 60 procent av de beslutade viten enskilda huvudmän. Det utredaren inte informerar om är att det kommit en ny lagstiftning from 1.1 2015 som innebär att man ska ha tuffare tillämpning av vitesinstrumentet. Hade utredaren tittat på statistiken för 2015, vilken  publicerades i mars 2016, så hade läsarna fått informationen att då var 68 procent av vitesföreläggandena gentemot offentliga huvudmän.  De hade också kunnat få följande information:

Av de skolor som Skolinspektionen valt ut som prioriterad tillsyn så framgår följande:

213 (av totalt 4045 kommunala grundskolor) inspekterade varav 87 procent hade brister

45 (av totalt 800 fristående grundskolor) inspekterade varav 69 procent hade brister

50 (av totalt 876 kommunala gymnasieskolor) inspekterade varav 80 procent hade brister

45 (av totalt 452 fristående gymnasieskolor) inspekterade varav 71 procent hade brister.

8 av 10 elever går i kommunala skolor. Av de elever som lämnade grundskolan i våras var det en skrämmande stor andel som inte hade nått kunskapskraven för lägst betyg E. 25,8 procent. Hur vore det om den svenska skoldebatten handlade om detta – att sommaren 2016 gick var fjärde elev ut grundskolan utan ha nått kunskapskraven för lägsta betyg – istället för om de 6 promille av de totala kostnaderna för välfärdsområdet som Reepalu handlar om? Sverige har verkligen inte råd med detta galet felaktiga fokus i debatten.

/

Vilken himla bra timing att lägga förslag som innebär att de som visar på hur man kan bedriva verksamheten effektivare ska stoppas.

SNS arrangerade idag ett intressant seminarium där Ilmar Reepalu presenterade sitt förslag om vinsttak för välfärdsföretag. Samma dag hade ett antal företrädare för näringslivet en debattartikel i Dagens Industri där de konstaterade att utformningen av förslaget snarare är ett vinststopp än ett vinsttak.

SNS hade bjudit in tre personer för att komhttp://www.dn.se/debatt/regeringen-underskattar-de-offentliga-utgifterna/mentera Reepalus förslag. Deras besked var tydligt; var och en utifrån sina utgångspunkter.

1. Advokat Eva-Maj Mühlenbock Lindahls konstaterade att vinsttaket och de regleringar som förslås i anslutning till detta strider mot svensk lag.
2. Docent Karin Edmark SOF Stockholms universitet konstaterade att det inte finns forskningsbelägg för att vinstdrivande friskolor har sämre kvalitet eller ökar segregationen. Hon menar att förslaget andas en väldigt statisk syn på företag.
3. Professor Per Strömberg, Handelshögskolan Stockholm konstaterade att det mått som Reepalu använt för att beräkna vinst inte utformat för att användas för en entreprenör som tex ska starta en skola. Måttet är väldigt svårdefinierat och slår väldigt fel i denna typ av företag. Ett vinsttak tar bort de incitament som konkurrensen innebär utan att höja kvaliteten. Så som modellen är utformad så blir det avkastning om jag köper en byggnad men inte om jag utbildar min personal. Kort sagt – modellen är orealistisk.

Således kan man konstatera att ytterligare tre experter sällar sig till de tre tidigare som har avfärdat Reepalus förslag som orealistiskt. Till detta kan läggas också Karin Edmarks och Eva-Maj Mühlenbocks konstaterande att det saknas forskningsbelägg för påståenden i utredningen om välfärdsföretagens effekter och att välfärdsföretagen de facto effektiviserat välfärdssektorn..

Den bästa frågan från publiken var – På vilket sätt kommer detta förslag att förbättra kvaliteten i den offentliga verksamheten?

En lustig tillfällighet att detta också ägde rum samma dag som Riksrevisionen konstaterade att regeringen har underskattat det offentliga utgifterna i sin budget. Kostnaderna för välfärdsområdena kommer att vara ca 50 miljarder högre 2020. Vilken himla bra timing att lägga förslag som innebär att de som visar på hur man kan bedriva verksamheten effektivare ska stoppas.

/

Olle Burell skolborgarråd i Stockholm: kommunen skulle inte klara av att hantera effekterna av en nedläggning av fristående förskolor och grundskolor.

Idag blir det två blogginlägg. Var på en intressant hearing om Välfärdsutredningens förslag på Stockholms Handelskammare idag. Medverkade gjorde bl a skolborgarrådet Olle Burell (s). Han konstaterade rakt av att en stor andel av barn och elever i Stockholm går i fristående förskolor och grundskolor. Ca 40 procent av barnen går i fristående förskolor. Han var helt öppen med att kommunen inte skulle klara av att hantera en nedläggning av dessa. Tack för det klarspråket. Och jag är övertygad om att många kommunpolitiker runt om i landet instämmer i hans uttalande, oavsett partibok.

Med på hearingen var också professor Lars Henriksson från Handelshögskolan. Han har tidigare skrivit en rapport som tar upp huruvida utredningsuppdraget till Reepalu är förenligt med äganderätten och EU-rätten. Han slutsats var då att det inte är förenligt med EU-rätten och att brott mot äganderätten ger rätt till skadestånd. En slutsats som också Kommunal instämde i vid ett seminarium i förra veckan.

Henriksson underströk att hans uppdrag inte var att kommentera politiken utan juridiken i det nu presenterade förslaget. Mot bakgrund av detta menade han

1. Utredningen kan inte presentera något belägg för att utgångspunkterna för utredningen är korrekt, tex att vinst innebär sämre kvalitet
2. Utredningens förslag innebär brott mot såväl EU-rätten som svensk lag
3. Jämförelsen med hur det ser ut i andra länder är inte relevant eftersom Sverige, till skillnad från flera andra länder, har öppnat för konkurrens inom välfärdssektorn. Vill man backa bandet då så kan man inte göra det gratis. Lagstiftningen slår vakt om äganderätten och om det sker ingrepp i denna, vilket detta förslag innebär, så har drabbade företag rätt till skadestånd.
4. Utredningsförslaget går betydligt längre än att begränsa vinst, det innebär stora ingrepp i företagens handlingsfrihet, tex förslaget om att kassalikviditeten inte får överstiga 10 procent av omsättningen.

Handelskammarens Maria Rankka konstaterade att detta är en oerhört viktig fråga för Stockholms Handelskammare. Det handlar om över 100.000 människor som jobbar i välfärdsföretagen i regionen. En god kvalitet på vård, skola och omsorg är viktigt för regionens attraktivitet. Om Reepalus förslag skulle verklighet så slår det hårt.

För som Hammad al-Saaid, ägare av Riddarens Vårdcentral i Akalla konstaterade. ”Jag är 28 år, jag har satsat allt jag äger på vår vårdcentral i Akalla. Jag har utvecklat digitala lösningar, har ca 15 anställda. Men om Reepalus förslag blir verklighet så stänger jag i Sverige och flyttar verksamheten utomlands.” Och den slutsatsen är han knappast ensam om att dra. Han ville också ställa en fråga till politikerna ”När ska ni göra en utredning om förluster i landstingets vårdcentraler?” En annan intressant fråga till politikerna framfördes av Peter Seger från Sophiahemmet ”När ska ni göra en utredning om hur vi blir världsbäst på välfärdsområdet?”

Ja nog kan man fundera över perspektivet i den svenska debatten.. Har vi verkligen råd med att skrämma bort alla välfärdsentreprenörer?

Ministern: ”…. det är en stöld från svenska folket när offentliga verksamheter inte bedrivs effektivt. ” Mot bakgrund av detta kan man undra lite över prioriteringen i arbetet.

”Seriösa företag som sköter sig och som levererar kvalitet i välfärden är välkomna och ska vara välkomna, och vi ska ha ett strategiskt partnerskap med dessa företag.” Detta är ett citat från en interpellationsdebatt som civilminister Shekarabi hade i fredags i riksdagen.

Ett intressant uttalande eftersom han samtidigt inte tar avstånd från det utredningsförslag som Reepalu presenterat som i princip omöjliggör för alla företag att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn. Hur många företag klarar av kravet att få ha max 10% av omsättningen i kassan. Allt därutöver är ”överlikviditet” enligt utredaren.

Men låt oss ta ministern på allvar. Seriösa företag som sköter sig och levererar kvalitet i välfärden är välkomna säger ministern. Få har lagt så stora pengar på att utveckla kvalitet som de större friskolekoncernerna. De är till och med lyfta som goda föredömen i sitt arbete med att jobba mot de nationella målen, av Skolinspektionen. Många mindre friskolor jobbar också självfallet med kvalitet i fokus.

Tittar vi på Skolverkets SALSA-statistik så är friskolor överrepresenterade bland de skolor som ”överpresterar”.  Friskolor får SIQ-utmärkelse för Bättre skola, skolledare mm. Listan kan göras lång

Så det är dags att gå från ord till handling. Nu ser många med spänd förväntan fram emot att civilministern ska bjuda in till möte för att berätta för friskolorna vad detta strategiska partnerskap är tänkt att innebära. Och att utredningsförslaget därmed slängs i papperskorgen.

En sak till: ministern sa också i samma debatt att han anser att ”…. det är en stöld från svenska folket när offentliga verksamheter inte bedrivs effektivt. ” Mot bakgrund av detta erkännande så kan man undra lite över prioriteringen i arbetet. Det finns ganska många utredningar som visar på just ineffektivitet i offentlig sektor, och det handlar om mångmiljardbelopp. Borde inte fokus i arbetet ligga där framför att jaga där pengarna används effektivare och skattebetalarna får ut mer verksamhet för varje skattekrona? Och där dessutom ett ”läckage” inte har kunnat bevisas?

Friskoleelever presterar bättre än elever i kommunala skolor. Det var budskapet vid ett seminarium idag.

Friskoleelever presterar bättre än elever i kommunala skolor. Det var budskapet från Gabriel H Sahlgren vid ett seminarium som Svenskt Näringsliv arrangerade idag. Rapporten är en bomb menade seminariets moderator. Onekligen är det ett intressant resultat eftersom den går djupare i sin analys än vad OECD gjort i sin rapport ”Improving schools in Sweden”. Det är även intressant resultat med tanke på att Ilmar Reepalu i sin debattartikel i veckan hävdar att ”Med aktörer som drivs primärt av vinstsyftet finns större risker för att verksam­heter skär ned på sådan kvalitet som är svår att mäta och följa upp eller utformar sin verksamhet för att framförallt dra till sig brukare som är förknippade med låga kostnader.” Observera ordvalet ”finns större risker”. Det är väl valt eftersom det inte finns något belägg för att det är så i hans 850 sidor långa utredning.

Det som PISA-analysen visar är att 2003 var det ingen skillnad på resultaten mellan friskolor och kommunala skolor. 2012 är skillnaden stor, friskolor presterar betydligt bättre. Och som Gabriel Sahlgren konstaterar, elevsammansättningen mellan kommunala och fristående skolor har blivit mer lika under denna period, vilket gör resultatet än mer intressant. Drygt 2 månader före i matematik, 3 månader före i naturvetenskap och 4 månader före i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor. Vilken enorm skillnad. Detta material ska definitivt in i Reepalus fortsatta arbete med kvalitetsfrågor.

På seminariet medverkade också Internationella Engelska skolan i Enskedes rektor Robert Clark. Han menade att skolans tydliga policy när det gäller ordning och reda i klassrummet, läxor, tydlig skolledning och tvåspråkighet och fokus på individens inlärning är anledningen till att skolan är så populär. Hans egen skola har fullt tom 2026, så många barn står i kö till den skolan. Ordning och reda i skolan är enligt Gabriel Sahlgren en viktig framgångsfaktor för skolor.

Väl återkommen till jobbet så fann jag nedanstående pressmeddelande. En god illustration av vad den svenska skoldebatten kanske borde handla om  – hur kan vi öka kvaliteten i alla skolor, oavsett huvudman.

Föreläggande med vite för Rörsjöskolan 2, Zenith i Malmö kommun

Publicerad: 10 November 2016 10:00

Skolinspektionen har beslutat om föreläggande med vite på 1 000 000 kronor för att Malmö kommun skyndsamt ska rätta till allvarliga brister i tryggheten, studieron och värdegrundsarbetet vid Rörsjöskolan 2, Zenith.

Skolinspektionens tillsyn visar allvarliga brister vid grundskolan Rörsjöskolan 2, Zenith i Malmö kommun som äventyrar elevernas rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Skolinspektionen kräver att Malmö kommun skyndsamt rättar till bristerna och rapporterar till myndigheten senast den 20 april 2017. I annat fall kan Skolinspektionen ansöka hos förvaltningsrätten om att kommunen ska betala vite på 1 000 000 kronor.

Miljön på Rörsjöskolan 2, Zenith präglas inte av trygghet för alla elever. Elever berättar att det förekommer bråk och slagsmål på skolan, ibland med elever runt omkring som hejar på och filmar. Elever berättar att lärare inte alltid reagerat trots att eleverna har sagt till. Det finns områden på skolan där elever inte känner sig trygga.

Tillsynen visar också brister i elevernas studiero. Elever berättar om stökiga lektioner flera gånger i veckan och att det finns lektioner som det är ”kaos” på. Elever upplever att de inte alltid hinner med skolarbetet eftersom lektionstid används för att skapa ordning. Vid lektioner som Skolinspektionen besökte fick läraren ibland börja om för att det var så stökigt och för att elever kom för sent. Ibland var det även mycket högljutt i korridorerna med elever som sprang och jagade varandra.

Skolan har även brister i det förebyggande värdegrundsarbetet. Elever och lärare berättar att det förekommer nedsättande och rasistiska kommentarer mellan elever. Elever beskriver att det varierar i vilken utsträckning som lärare pratar om hur man får tilltala varandra och var gränserna går. Vid några lektioner som Skolinspektionen besökte förekom rasistiska och homofoba uttalanden, ibland utan att läraren ingrep. Enligt lärare och företrädare för elevhälsan har skolan inte bedrivit något förebyggande värdegrundsarbete under 2016.

Rörsjöskolan 2, Zenith har cirka 244 elever i årskurserna 6-9. Skolan granskas inom ramen för en regelbunden tillsyn av utbildningsverksamheten i Malmö kommun som Skolinspektionen genomför 2016.

Ladda ned

Skolinspektionens rapport kan laddas ned på www.skolinspektionen.se/rorsjo-vite-2016

Om allmänheten skulle ha kunskap om hur verkligheten ser ut, att rörelsemarginalen är 5 kronor på varje hundralapp (som ska täcka ränta, skatt, investeringar och ev utdelning) och att övriga 95 kronor går tillbaka till verksamheten, så skulle detta vara en ickefråga

Idag tar jag mig friheten att rakt av publicera en mycket viktig debattartikel av Henrik Jordahl, docent, Institutet för Näringslivsforskning och David Sundeń, ekonomie doktor, Lakeville Economic Consulting. Den finns publicerad i veckans utgåva av den tryckta Dagens Samhälle.

Mot bakgrund av vilken stor okunskap som finns när det gäller företagens villkor så uppmanar jag alla att sprida denna artikel till så många som möjligt! Skulle Reepalus förslag bli verklighet så försvinner förutsättningarna för att driva företag inom välfärdssektorn. Det är skrämmande att inte regeringen stoppar detta vansinne utan låter förslaget leva vidare. Att de dessutom gör det med argumentet att de har allmänheten med sig är ohederligt. De vet lika väl som vi att om allmänheten skulle ha kunskap om hur verkligheten ser ut, att rörelsemarginalen är 5 kronor på varje hundralapp (som ska täcka ränta, skatt, investeringar och ev utdelning) och att övriga 95 kronor går tillbaka till verksamheten, så skulle detta vara en ickefråga. Men i kampen om att behålla makten väger fakta väldigt lätt. Beakta detta alla som hånar Trump. Nu till artikeln om rapporten ”Vinstbegränsningar i välfärden”.  Understrykningarna är mina.

Falska problembilder i Välfärdsutredningen

Ilmar Reepalus Välfärdsutredning presenterade tidigare i veckan förslag på nya regler för vinstdrivande företag inom den skattefinansierade välfärden. Förslagen följer de tre huvudmotiv som regeringen har angett till utredningen:

1. Utdelning av vinst innebär ett betydande läckage av skattemedel, som inte används i verksamheten,
2. välfärdsföretagen gör mycket höga vinster, så kallade övervinster,
3. vinstsyftet hämmar kvaliteten hos vinstdrivande företag, speciellt hos företag med hög lönsamhet.

Utifrån dessa utgångspunkter har utredningen landat i ett förslag om att begränsa företagens rörelseresultat så att det maximalt får uppgå till statslåneräntan plus sju procent som andel av det totalt kapital som används i verksamheten. Enligt civilminister Ardalan Shekarabi behövs de en sådan lagstiftning som garanterar att de så kallade övervinsterna återförs till verksamheten, så att välfärdstjänsternas kvalitet förbättras. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt vill gå längre och helt förbjuda vinstuttag som överstiger en låg avkastning på det kapital som ägarna själva har satsat.

I en ny rapport, utgiven av Svenskt Näringsliv, granskar vi Välfärdsutredningens motiv och analyserar de samhällsekonomiska konsekvenserna av att införa en vinstbegränsning i den skattefinansierade välfärden. Vi finner att de av regeringen angivna motiven vilar på falska grunder. En vinstbegränsning riskerar dessutom att få betydande negativa konsekvenser.

För det första är det så kallade läckaget av skattemedel försumbart. Vi uppskattar att en vinstreglering kan återföra resurser som maximalt motsvarar 6 promille av de totala kostnaderna för skattefinansierade välfärdstjänster. Det säger sig självt att ett resurstillskott i den storleksklassen inte kan ha någon betydande påverkan på de tjänster som kommer brukarna till del. Välfärdsutredningens förslag på vinstbegränsning kommer alltså inte att möjliggöra fler anställda i vården, bättre stöd i skolan eller högre kvalitet i äldreomsorgen.

För det andra gör välfärdsföretagen inte några egentliga övervinster. Företagens rörelsemarginal är ett lämpligt mått på detta eftersom det anger välfärdsföretagens i överskott i förhållande till vad de tilldelas i skattemedel, det vill säga det mäter hur mycket som kan tänkas läcka ut ur välfärden. Faktum är att välfärdsföretagens rörelsemarginaler ligger på 5–6 procent, vilket är ungefär i nivå med eller lägre än jämförbara branscher. Trots detta ställs ibland frågan om dessa överskott ändå inte är ett slöseri jämfört med offentlig verksamhet. Här kan man lika gärna vända på resonemanget och fråga sig varför offentliga verksamheter inte levererar högre kvalitet än privata företag som gör vinst. Troligtvis är det så att offentlig verksamhet drivs mindre kostnadseffektivt, ett förhållande som är svårt att råda bot på genom att försämra de privata företagens villkor.

För det tredje går företagens vinst inte ut över tjänsternas kvalitet. Regeringen och Välfärdsutredningen har förvisso rätt i att det finns en teoretisk risk för att privata företag tummar på kvaliteten för att göra högre vinst. Det finns dock inga empiriska belägg för att detta sker systematiskt. I synnerhet saknas belägg för att de mest lönsamma företagen har sämre kvalitet. Vi har undersökt detta förhållande genom att jämföra Socialstyrelsens kvalitetsmått för äldreboenden med de privata företagens rörelsemarginaler. Vår undersökning visar att de mest lönsamma företagen inom äldreomsorgen levererar minst lika hög kvalitet som mindre lönsamma. Regeringen saknar således grund för påståendet att företag tjänar på att tillhandahålla välfärdstjänster med låg kvalitet.

Välfärdsutredningens samtliga utgångspunkter kan med andra ord avfärdas som falska. Ur detta perspektiv är det svårt att förstå varför Välfärdsutredningen tillsattes i sin nuvarande form. Regeringen borde rimligen först ha undersökt om vinster överhuvudtaget är problematiska. Istället lägger man nu fram förslag som syftar till att lösa obefintliga problem, men som får betydande negativa konsekvenser.

En trolig följd av en vinstbegränsning är att kostnaderna ökar i de företag som är mer lönsamma än vad reglerna tillåter. Problemet är att dessa kostnadsökningar knappast kan förväntas leda till några kvalitetsökningar. Företagen har starka skäl att öka kostnader som enkelt går att sänka eller som är av engångskaraktär, till exempel höjd ersättning till ledningen eller till ägare som arbetar i företaget. Sådana kostnader kan sedan enkelt justeras ned om lönsamheten i företaget försämras eller om ett regeringsskifte medför att vinsbegränsningen tas bort. Denna problematik kommer direkt att aktualiseras i många små välfärdsföretag. Men trots att det enligt Välfärdsutredningens definitioner finns tusentals småföretag som gör betydande övervinster hävdade Ilmar Reepalu vid sin presentation av utredningen att ”Dom som berörs av det här förslaget är de stora koncernerna”. Varför inte vara öppen med konsekvenserna?

En annan olycklig konsekvens av en vinstbegränsning är att det i vissa fall inte lönar sig att arbeta hårt för att driva verksamheten kostnadseffektivt. Risken är uppenbar att de mest lönsamma företagen blir mindre effektiva, och att resurser förslösas utan att välfärdstjänsternas kvalitet förbättras. Dessutom kan investeringar och nyföretagande i välfärdssektorn förväntas minska när avkastningen på investeringar begränsas genom ett politiskt satt vinsttak. Inget av detta bidrar till mer medel eller ökad kvalitet i välfärden, snarare tvärtom.

Den offentliga välfärden står inför betydande kvalitetsutmaningar när antalet äldre som ska dela på de offentliga resurserna blir allt fler. I detta läge är det viktigt att ta tillvara alla möjligheter att öka produktiviteten i den skattefinansierade välfärden. Att försämra drivkrafterna för nyföretagande, investeringar, kvalitet och kostnadseffektivitet är helt fel väg att gå. Tyvärr har Välfärdsutredningen slagit in just på denna väg och lägger nu istället fram förslag som begränsar möjligheterna att upprätthålla kvaliteten i framtidens välfärd.

Dagens välfärdstjänster lever inte upp till våra högt ställda förväntningar. Svenska elever uppvisar en dramatisk kunskapsförsämring samtidigt som betygen har skjutit i höjden. Sjukvården är full av exempel på människor som felbehandlas eller som inte får vård i tid. Sådana brister beror dock varken på driftsformer eller på lönsamhetsnivåer. Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet målat upp en bild av att hög lönsamhet är liktydig med bristande kvalitet. Det är dags att konstatera att denna bild är falsk och övergå till en faktabaserad diskussion om hur välfärdens kvalitet kan förbättras på ett kostnadseffektivt sätt.

/