Tankar om skolan

Aftonbladet skriver ”Enligt Lärarförbundet har stora friskolekoncerner som Academedia, Kunskapsskolan och Jensen Education en rörelsemarginal på nästan en miljon kronor.” Det låter ju bestickande men vad innebär det?

Finns det ingen journalist som kan matte och företagsekonomi?

I dagens Aftonbladet kan man läsa att ”Enligt Lärarförbundet har stora friskolekoncerner som Academedia, Kunskapsskolan och Jensen Education en rörelsemarginal på nästan en miljon kronor.” Det låter ju bestickande men vad innebär det?

Rörelsemarginalen i ett företag är ett mått på hur stor del av varje omsatt krona för en rörelse som blir kvar till att täcka räntor, skatt och ge eventuell vinst. Den beräknas på själva resultatet för rörelsen.

Omsättningen i Kunskapsskolan var 2015 drygt 1 Miljard kronor, i AcadeMedia 8 miljarder kronor och Jensen Education 444,5 miljoner kronor. En enkel räkneövning ger då vid handen att 1 miljon inte innebär någon enorm rörelsemarginal. Men det framstår ju som det om man inte relaterar det till något. Dessutom är det värt att påminna om att friskolor, till skillnad från kommunala verksamheter, betalar skatt.

Sverige tillhör ett av de länder i världen som satsar mest på skolan. Hur mycket pengar kostar då skolan i Sverige?

2015 handlade det om ca 225 Miljarder kronor. Ca 18 procent av alla barn går i fristående verksamheter. Så friskoledelen, (förskola, grund- och gymnasieskolan) handlar om ca 43 miljarder kronor.  ESO konstaterade i måndags att det finns en stor effektiviseringspotential i den kommunala grund- och gymnasieskolan. I genomsnitt uppgår den enligt deras beräkningar till 10 procent. Räknar vi generöst och tar bort kostnaderna för förskolan (som inte ingick i ESOs beräkningar) så handlar det om i vart fall ca 10 miljarder lågt räknat i effektiviseringspotential i den kommunala skolverksamheter. Tänkte att detta kunde vara en intressant jämförelsesiffra.  Avslutar med lite ytterligare fakta från Skolverkets snabbfakta avseende 2015:

• 3 650 skolenheter i förskoleklass varav 587 drivs i fristående/enskild verksamhet

• 4 845 skolenheter i grundskolan varav 827 är fristående

• 626 skolenheter i grundsärskolan varav 38 är fristående

• 279 skolenheter i gymnasiesärskolan varav 32 är fristående

• 1 303 skolenheter i gymnasieskolan varav 443 är fristående

Så Gabriel Urwitz påpekande i dagens DI-debatt känns mycket relevant: När privata välfärdsföretag gör vinst bör ilskan riktas mot de offentligt drivna verksamheterna som därmed är mindre effektiva och kostar för mycket skattepengar.

/

 

 

 

Om kommunen inte delar med sig av informationens till friskolorna om att det finns nyanlända som behöver plats i förskola, grund- eller gymnasieskola så blir det väldigt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, för friskolorna att bidra.

Idag beslutar förhoppningsvis riksdagen om en lag som gör det möjligt för friskolor med kö att få göra undantag från kön för att ta emot nyanlända elever. Friskolornas riksförbund har drivit på för denna förändring och vi är glada över att lagstiftningen nu äntligen kommer på plats, ett år efter det att vi tog initiativet.

Redan nu tar över 60 procent av alla friskolor runt om i landet emot nyanlända elever enligt utredningen ”Plats för nyanlända i fler skolor”. Lärarnas Tidning skriver tex idag om att Kunskapsskolan tagit emot ca 100 nyanlända elever i deras skolor runt om i landet och de förbereder nu mottagande i skolor som har kö. Det handlar om ca 20 av Kunskapsskolans totalt 29 skolor som behöver använda sig av undantaget som den nya lagstiftningen möjliggör. Även AcadeMedia räknar med att alla deras skolor ska kunna ta emot nyanlända elever, och även här är det många som gör det redan idag.

Det finns idag ca 4000 fristående förskolor och skolor i Sverige. Det är 25 procent av alla förskolor och skolor i landet. Det finns fristående grundskolor i 2 av 3 kommuner. Flyktingmottagandet hanteras av kommunerna. Därför är en viktig aspekt i arbetet med att erbjuda nyanlända elever skolplats vilken inställning som respektive kommun har till friskolorna och vilka rutiner som kommunen har för att hanterar frågan om nyanlända. I Helsingborg bjuder kommunen tex in alla fristående aktörer och involverar dem i arbetet med att ta emot nyanlända. De informerar även föräldrar och elever om det fria skolvalet. Så gör även Botkyrka. Dessvärre finns det många exempel på kommuner som inte alls bjuder in friskolor till arbetet med att hitta bra lösningar för nyanlända barn och elever utan hanterar frågan helt på egen hand.
Det innebär dels att dessa elever och föräldrar inte får information om att det finns ett fritt skolval i Sverige, dels riskerar det att leda till att det blir en dålig lösning för barnet.

Vi har flera exempel där friskolor har hört av sig till kommunen och erbjudit plats och mötts av beskedet att kommunen inte vill samverka med friskolan. Andra exempel visar att kommunen inte ens återkommer när en friskola har sökt kontakt men inte nått fram till rätt ansvarig person.

Kommunernas agerande och inställning till friskolorna är således en nyckelfråga för att friskolorna ska kunna bidra i detta viktiga arbete. Om kommunen inte delar med sig av informationens till friskolorna om att det finns nyanlända som behöver plats i förskola, grund- eller gymnasieskola så blir det väldigt svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, för friskolorna att bidra. Eller som Kunskapsskolans informationschef konstaterar i ovanstående artikel ”Vi har också skolor där vi gärna tar emot nyanlända men där kommunen i dagsläget inte har behov eller önskemål att vi ska ta emot elever.” Vart tog elevperspektivet vägen i de kommunerna kan man undra.

Från Friskolornas riksförbunds sida hoppas vi att det kommer att bli ändring på detta, att kommunerna visar på en öppen attityd och lever upp till sin lagstadgade skyldighet att informera om det fria skolvalet.  Sverige har inte råd med en ”vi och dom- attityd” på detta område.

Rapportförfattarna menar att effektiviseringspotentialen ligger på runt 10 procent i genomsnitt. Det är otroligt mycket pengar som kunde användas på ett bättre sätt än i en ineffektiv verksamhet.

Idag presenterades en intressant rapport om effektiviseringspotentialen i kommunerna inom grundskolan, gymnasieskolan och äldreomsorgen. ESO Mer än tur i struktur – en ESO-rapport om kommunal effektivitet.  Rapportförfattarna menar att effektiviseringspotentialen ligger på runt 10 procent i genomsnitt. Det är otroligt mycket pengar som kunde användas på ett bättre sätt än i en ineffektiv verksamhet. Enligt rapportförfattarna uppgick de kommunala åtagandena 2014 till totalt 568 miljarder kronor, motsvarande 15 procent av BNP. Utbildning och omsorg svarar för ungefär 80 procent av de totala kommunala kostnaderna. Så åter, 10 procents effektiviseringspotential handlar om många skattekronor.

Detta borde bekymra regeringen att skattepengarna inte används effektivt. Vi vet dessutom att den långsiktiga finansieringen av välfärdsområdena inger oro hos många. Vi blir äldre,antalet barn och elever i skolåldern ökar och vi har ett stort antal nyanlända. Det är bara några exempel på att den demografiska utvecklingen ställer stora krav på välfärdsområden som skola och omsorg.

Denna bild illustrerar kostnadsutvecklingen hittills 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den övre kurvan är kostnader välfärdstjänster, den undre befolkningsutvecklingen sedan 1990. Rapportförfattarna konstaterar att höjda skatter inte är någon lösning på framtida finansieringsproblem eftersom de försvagar drivkrafterna för arbete, utbildning, sparande mm.  Det gör att utmaningen att driva kommunala verksamheterna så effektivt som möjligt är än viktigare.

Intressanta jämförelser mellan likartade kommuner visar att grundskolan skulle kunna spara uppåt 8 miljarder kronor, gymnasieskolan ca 3 miljarder kronor baserat på verksamheternas årskostnad 2014. 11 miljarder kronor bara på skolområdet, lägg därtill 12 miljarder kronor inom äldreomsorgen. Ca 20 miljarder kronor -otroligt mycket pengar. De jämförelser som görs i rapporten är mycket intressanta och förhoppningsvis kan de leda till ökat fokus på effektivitet i kommunerna.

Denna rapport borde också vara mycket intressant för regeringen. En vild tanke – tänk om regeringen kunde ta till sig i stället för att stirra sig blind på välfärdsföretagens verksamheter.

 

Idag går ca 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor. Är det någon som på allvar tror att de 15 procent av eleverna som går i friskolor skulle vara så erbarmligt dåliga att de orsakat resultatfallet?

Läser i DN idag en intressant debattartikel om resultatfallet i den svenska skolan. Har redan på twitter fått kommentarer som antyder att orsaken är friskolorna. Det är fel av flera skäl. Forskning visar att resultatfallet skulle vara än värre om inte friskolorna fanns. Läsa gärna Böhlmark/Lindahls intressanta studie.

Idag går ca 85 procent av alla grundskoleelever i kommunala skolor. Är det någon som på allvar tror att de 15 procent av eleverna som går i friskolor skulle vara så erbarmligt dåliga att de orsakat resultatfallet? Tvärtom brukar ju friskolebelackarna anklaga friskolorna för att bara attrahera välpresterande elever, vilket i sig också är fel. Det visar tex Skolverkets intressanta Salsa-statistik, som jag skrev om för ca en vecka sedan.

Min uppmaning till alla ni som är allvarligt oroade över resultatfallet i skolan, se till att ta tag i problemet. Lösningen finns innanför skolans väggar. Det löses inte genom att jaga friskolor.

Innerst inne vet de, eller i vart fall vet tjänstemännen på finansdepartementet, att Sverige behöver tillväxt bland välfärdsföretagen för att klara framtidens utmaningar inom vård, skola och omsorg. Således har man också räknat med detta i budgeten.

Läser med intresse Johan Schück i dagens DN. Han avslöjar med önskvärd tydlighet att regeringens politik inte hänger ihop när det gäller välfärdsområdet. Alla som är något så när insatta i den svenska välfärdsdebatten vet att välfärdssektorn står inför stora utmaningar pga den demografiska utvecklingen, allt fler unga och allt fler äldre, och därtill flyktingströmmarna. Flera kommuner, och även SKL, konstaterar att man inte kommer att klara av att tillgodose den ökade efterfrågan på egen hand utan det behövs bidrag från välfärdsföretagen. Det är så alltså sällsynt dålig timing att hota med försämrade villkor för företag inom välfärdssektorn. Men det verkar inte bekymra regeringen. Som Johan Schück konstaterar så för man ett resonemang i den nyligen presenterade budgeten om att begränsa vinstmöjligheterna och även utdelningarna.

Det känner vi igen. Men det som är särskilt intressant är att regeringen uppenbarligen försöker att sitta på två stolar. Innerst inne vet de, eller i vart fall vet tjänstemännen på finansdepartementet, att Sverige behöver tillväxt bland välfärdsföretagen för att klara framtidens utmaningar inom vård, skola och omsorg. Således har man också räknat med detta i budgeten. Jag vet inte om regeringen hoppades på att ingen skulle orka läsa budgeten och se denna motsättning. Men då har de missbedömt duktiga journalister.

Tack Johan Schück för att du uppmärksammade denna motstridighet i budgeten. Vem man ska tacka för att det finns en ärlig framtidsbild i regeringens budget är mer oklart.

 

Så jag kan instämma i näringsminister Dambergs oro för trumpifiering av debatten. Men mitt råd till honom är att ”mota Olle i grind” och se till att hans kollegor i regeringen föregår med gott exempel i detta avseende.

”Sverige är ett litet land. Vår styrka ligger i vår förmåga att samverka och samarbeta. Vi har inte råd med en trumpifiering av debatten.” Så avslutar näringsminister Mikael Damberg sin debattartikel i Dagens Industri idag. Han anklagar Annie Lööf för att svartmåla Sverige och svensk ekonomi. Det vore intressant att höra vad näringsministern anser om hans regeringskollegors uttalanden om välfärdföretagen i Sverige. Det handlar om privata vård- och omsorgsföretag och förskolor/skolor som representerar en välfärdsmarknad som många anser har en stor exportpotential men som av regeringen betraktas som något som katten har släpat in. Uttalanden från statsminister Löfven som  ”vi har 60.000 barn som är till salu på börsen”, eller det svepande ogrundade talet om ”osund vinstjakt” måste bort inom välfärdssektorn från kollegan civilministern. Den senare är väl medveten om att de vinstnivåer som finns inom tex friskolesektorn ligger på 4-5 procent vilket är lågt jämfört med andra tjänsteföretag. Civilministern drar sig inte heller för att använda den teoretiskt uträknade siffran om sk ”övervinster” som finns i den rapport som Uppsaladocenten Landström har skrivit på uppdrag av Reepalu, 15 Miljarder kronor. Detta trots att han borde veta att det är en siffra som är baserad på ett helt felaktigt underlag, som också Landström själv har medgett.

Så jag kan instämma i näringsminister Dambergs oro för trumpifiering av debatten. Men mitt råd till honom är att ”mota Olle i grind” och se till att hans kollegor i regeringen föregår med gott exempel i detta avseende.  För vi har inte råd med en trumpifiering av debatten från regeringens sida. De drygt 400.000 barn/elever och medarbetarbetare som varje dag får till landets friskolor instämmer säkert också i detta, liksom alla deras familjer.

Det är mycket förvånande att utbildningsministern utser en person som är så profilerad i debatten till ordförande i Skolkommissionen. Det faktum att Jan-Eric Gustafsson använder begreppet ”marknadisering” avslöjar vilken inställning han har till friskolor och det fria skolvalet.

Idag kom ett pressmeddelande om vem som blir ny ordförande i regeringens Skolkommission. Det blir en känd debattör och friskolekritiker- professor Jan-Eric Gustafsson, Göteborgs universitet. Det är anmärkningsvärt att utbildningsministern har valt en person som redan tydligt tagit ställning i debatten i många av de frågor som Skolkommissionen förutsättningslöst ska titta på och komma med förslag kring.

I rapporten ”Policyideér för svensk skola” är han, tillsammans med Sverker Sörlin och Jonas Vlachos, mycket kritiska mot det stora arbete som IFAU har gjort i sin rapport ”Decentralisering, skolval och fristående skolor: resultat och likvärdighet i svensk skola”, där de bl a visar att skolresultaten började falla innan friskolereformen infördes. Gustafssons m.fl. kritik är väldigt svepande och saknar belägg i forskning. Jan-Eric Gustafsson blev också rejält kritiserad för detta av bla Björn Öckert IFAU och professor Anders Björklund professor vid Stockholms universitet. Jag kommenterade det på friskolebloggen i mars.

Så Skolkommissionens ledamöter kan redan nu förbereda sig för vad deras nya ordförande har för uppfattning genom att läsa SNS-rapporten och den debattartikel som han skrev i SvD i anslutning till det att rapporten presenterades i mars 2016.

Det vore ju trevligt om det är så att jag har fel i mina farhågor, att den nya ordföranden trots att han uppenbarligen är mycket låst i sin uppfattning om vad som är rätt och fel i den svenska skolan, kan lyfta sig från detta och fokusera på det som är riktigt viktigt för att vända resultatutvecklingen i den svenska skolan. Kvalitet och resultat oavsett huvudmannaskap. Men faktum kvarstår, det är mycket förvånande att utbildningsministern utser en person som är så profilerad i debatten till ordförande i Skolkommissionen. Det faktum att han använder begreppet ”marknadisering” avslöjar vilken inställning han har till friskolor och det fria skolvalet. Så frågan är: Kan Skolkommissionens nya ordförande verkligen gå in i arbetet med öppet sinne och bortse från de bestämda uppfattningar som han redan gett uttryck för?

/

Med en så hög profil som LO har i dessa frågor förväntar man sig mer kunskap om sakförhållanden

Läser i dagens SvD en intervju med LO-ordföranden. Han pläderar för att vinst ska förbjudas i friskolor. Hans argumentation i intervjun avslöjar att han har en rejäl brist på kunskap när det gäller friskolor och framförallt om orsaken till problemen i den svenska skolan. Men det klart, om man inte vet hur det förhåller sig är det lättare att anklaga friskolorna för att vara orsaken till resultatfallet i den svenska skolan.
Otur för honom då att:
– Forskare på IFAU analyserat just detta och kommit fram till att resultatfallet började innan friskolereformens införande.
– Forskare också konstaterat att fallet förmodligen skulle varit än värre om inte friskolorna funnits
– Forskning som visar att när en friskola etablerar sig i en kommun så leder det till ökat fokus på kvalitet och resultat i kommunala skolor
– Forskning som visar att det framförallt är friskolor med non-profitprofil som etablerar sig i områden med många högutbildade.
– andelen elever med utländsk bakgrund är högre i fristående grundskolor än kommunala.

Med en så hög profil som LO har i dessa frågor så hade jag förväntat mig mer kunskap om sakförhållanden från dess ordförande. Intervjun avslöjar hur dåligt påläst han är.
/

Lå 2014/15 var det enl Skolverkets Salsa 39 skolor som ”överpresterade rejält” med hänsyn taget till bakgrundsfaktorer. Av dessa var 28 friskolor och 11 kommunala skolor. 15 procent av landets grundskoleelever går i en friskola.

Skolverket har en intressant databas som heter SALSA. Där har landets skolors resultat räknats fram genom att de faktiska betygsresultaten sätts i relation till beräknat meritvärde som bygger på ett antal bakgrundsfaktorer, bland annat föräldrarnas utbildningsnivå och andel med utländsk bakgrund och nyanlända. Utifrån dessa bakgrundsfaktorer presenteras sedan ett förväntat resultat. En teoretisk beräkning men det ger en god indikation om skolans prestation. En intressant läsning som ger en bild av vilka skolor som ”överpresterar” i förhållande till bakgrundsfaktorerna. Särskilt intressant är det eftersom friskolor ofta anklagas för att välja sina elever – vilket inte är sant och dessutom olagligt. De verkar inte känna till att denna information finns, eller också vill de inte ta reda på det. Livet blir ju enklare om man inte behöver kontrollera fakta. Men på Skolverkets hemsida Välja skola finns alla skolor inlagda i ett diagram, som man hittar genom att välja en skola och gå vidare.

Jag har roat mig med att titta på vilka skolor i landet som har presterat +30 eller högre är förväntat resultat avseende genomsnittligt meritvärde för skolan åk 9. Läsåret 2014/15 var det 39 skolor som lyckades med detta av totalt 1.425 grundskolor. Av dessa var 28 friskolor och 11 kommunala skolor. 15 procent av landets grundskoleelever går i en friskola. Så här ser hela listan ut:

Stockholm International Academy (f) 57

Framstegsskolan i Stockholm (f) 54

Malmö International (k) 50

International School of Helsingborg (k) 50

Norrsundsskolan Norrtälje (k) 50

Elma School Stockholm (f) 48

Sthlms Internationella Montessoriskola (f) 46

Novia Engelska skolan Stockholm (f) 47

Fredrikshovs slottsskola Stockholm (f) 47

Vinsta grundskola Västra Stockholm (k) 47

Botkyrka friskola (f) 45

IES (Internationella Engelska Skolan) Skärholmen (f) 41

Maria Elementarskola Stockholm (f) 40

IES Borås (f) 40

Alfaskolan Solna (f) 40

Änglagårdsskolan Göteborg (f) 38

Kunskapsskolan Landskrona (f) 37

Kunskapsskolan Saltsjöbaden (f) 36

Kungsholmens grundskola (k) 36

IES Eskilstuna (f) 36

IES Jönköping (f) 35

Vittra Adolfsberg Helsingborg (f) 34

Västra Ramlösa skola Helsingborg (k) 34

Engelska skolan i Bromma (f) 34

Bäckagårdsskolan Malmö (k) 33

Carlssons skola Stockholm (f) 33

Hagnässkolan Upplands-Bro (k) 33

Europaskolan Södermalm Stockholm (f) 32

Lina grundskola Södertälje (k) 32

Birkaskolan Ekerö (f) 32

Vittra kronhusparken Gbg (f) 32

Kinnarpskolan Falköping (k) 31

Europaportens grundskola Malmö (f) 31

Enskilda Stockholm (f) 31

Sverigefinska skolan Stockholm (f) 31

Vittra Brotorp (f) 31

Idekulla skola Tingsryd (f) 31

The Englisch School Göteborg (f) 30

Smedshagsskolan Stockholm (k) 30

Jag förstår att denna lista inte ger ett förväntat resultat bland landets friskolebelackare. Men för alla andra kan det vara intressant att veta att friskolor är klart överrepresenterade när man tittar på genomsnittligt meritvärde och hänsyn tagits till bakgrundsfaktorer.  Inte minst borde detta intressera Ilmar Reepalu. Han borde fundera på hur detta kommer sig.

Det vi bevittnar nu är unikt. Via media får vi en inblick i hur Ilmar Reepalu styrt beställningen till en av de absolut viktigaste statliga utredningarna som pågår just nu. Vård, skola och omsorg. Utredaren har inte tillåtits göra konsekvensberäkningar och vinstberäkningar har gjorts på av Reepalu fastställt felaktigt underlag.

 

Idag replikerar Ilmar Reepalus rapportleverantör Joachim Landström på såväl Li Janssons och min artikel i SvD i fredags som på Ilmar Reepalu själv. Vi kritiserade Landström för att använda företag som inte alls har koppling till offentligt finansierad utbildning i sitt beräkningsunderlag för att teoretiskt beräkna sk ”övervinster”. Vi visade att han helt enkelt har använt fel underlag för sina beräkningar. Landström replikerar idag på detta och slår ifrån sig ansvaret för det felaktiga underlaget; ”Det är Välfärdsutredningen som definierat hur samplet ska se ut, det vill säga vad som ska ingå i undersökningen.” Ja vad ska en forskare göra när det avslöjas att han utgått ifrån ett felaktigt underlag? Landström väljer att avslöja hur beställningen sett ut.

Det vi bevittnar nu är unikt. Den person, som enligt Reepalu har levererat underlaget till hur begränsningar av vinster i välfärdsföretag ska utformas, tar i DN debatt idag även avstånd från sin beställare Reepalus kommentarer kring hur rapporten ska användas och förslaget utformas. Via media får vi en unik inblick i hur Ilmar Reepalu styrt beställningen till en av de absolut viktigaste statliga utredningarna som pågår just nu. Vård, skola och omsorg. Utredaren har inte tillåtits göra konsekvensberäkningar och vinstberäkningar har gjorts på av Reepalu fastställt felaktigt underlag.  Allt i syfte att leverera ett förslag som rycker undan mattan för en växande välfärdsmarknad och därmed också underminerar människors valfrihet. Och som dessutom påverkar hundratusentals medarbetare, miljontals människor i form av patienter, elever, föräldrar, anhöriga mfl.

Eller för att citera Landström i dagens debattartikel i DN; ”….när Reepalu går ut i SVT:s ”Agenda och” säger att nivån ska vara lägre än 10 procent så går han emot den underliggande analysmodellen. Skulle en sådan reglering bli verklighet skulle det i praktiken innebära ett förstatligande av välfärdssektorn, vilket allvarligt skulle skada Sverige, dess tillväxt och allas vårt välstånd.” Han beklagar också att Reepalu inte varit intresserad av att se konsekvensanalyser av det föreslagna vinsstaket.

Det ska bli intressant att se hur Reepaluutredningen ska hantera detta haveri. Reepalu har ju tydligt sagt att han kommer att utgå från Landströms rapport. Den rapportförfattare som skriver följande i dagens DN som kommentar till Reepalu;  ”Att bortse från värdeskapande investeringar i en regleringssituation är samma sak som att ta bort incitamenten för företagen att effektivisera sig och att förbättra tjänsteutbudet. Produktiviteten riskerar att försämras och Sverige får välfärdsförluster. Utebliven kompensation för detta vid en reglering är i det närmaste att i praktiken införa ett förbud mot privat företagande i välfärdssektorn.

Hur kan en statlig utredning hanteras på detta sätt? Man tror inte att det är sant. Hur kan skattemedel få användas på detta slarviga, oseriösa sätt av en utredare som tillsatts av en regering som säger att man måste ”säkerställa att skattepengarna används på rätt sätt”. Ska man skratta eller gråta?