Inlägg

Publicerat

Artikel i Smedjan – Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Gärna frihet – men först en gemensam vilja

Vad innebär egentligen den “gemensamma vilja” som enligt Socialdemokraterna ska styra skolan, och hur ska ett sådant synsätt kunna möta barns och föräldrars olika önskningar och behov? Det undrar Ulla Hamilton som läst förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram.

ULLA HAMILTON, 5 DECEMBER 2024

Socialdemokraterna har presenterat ett förslag till nytt partiprogram. Det är ganska kortfattat, men det är ändå intressant att se vad de skriver om skolan och om den valfrihet som de påstått sig värna. Man kan snabbt konstatera att programmet är fritt från formuleringar om mångfald och olika profiler på skolor. Att individer är olika och har olika behov är inget man intresserar sig för. Resonemang om områden som kvalitet och skolans förmåga att bidra till att öka elevernas kunskapsnivå lyser också med sin frånvaro.

Programtexten slår fast att ”Målet för den demokratiska socialismen är ett solidariskt samhälle där alla människor är delaktiga och lever fria och jämlika”. Socialdemokraterna beskriver ”sitt ” samhälle så här: ”Där ska människors gemensamma vilja ha företräde framför marknaden”. Ett påstående som vid första åsynen kan tyckas bra, men som man snart inser haltar. För människors “vilja” kan naturligtvis lika gärna ses som “efterfrågan” på just en marknad. Och ser vi tillbaka på den svenska samhällsutvecklingen sedan 1970/1980-talet så var det när människors vilja inte längre var gemensam som det blev tydligt att det fanns en efterfrågan på mångfald och valfrihet på välfärdsområdet.

Det ensidiga offentliga utbudet tillgodosåg inte människors olika behov och deras efterfrågan. Förändringstrycket gentemot de politiska partierna ledde till att det för cirka 30 år sedan uppstod ett ökat och varierat utbud av välfärdstjänster. Privata välfärdsföretag bidrog till att tillgodose denna efterfrågan, till att utveckla tjänsterna och till att de blivit mer kostnadseffektiva. Skattebetalarna får mer välfärd för pengarna tack vare att mångfalden av verksamheter också leder till en effektivisering av såväl offentlig som privat verksamhet.

Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle.

Hela programförslaget andas ”nu måste politiken ta över och styra” på välfärdsområdet. Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle. Det har enligt Socialdemokraterna lett till allt mindre av gemenskap och tillit. Det offentliga har dragit sig tillbaka, vilket lett till ”social splittring, mer utbredd fattigdom, ökad ojämlikhet och cementerat segregationen”.

Skolans misslyckande med det kompensatoriska uppdraget skylls på skolkoncernerna, bristen på resurser i skolan skylls på marknadiseringen av skolan och på att statens styrning har varit för svag. Detta trots att 84 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Det vill säga skolor vars huvudmän är kommunpolitikerna, i många fall just socialdemokrater.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna väljer att inte adressera de grundläggande problemen i skolan, som till exempel behovet av ökat kunskapsfokus och ledarskapet i skolan, utan i stället anklagar skolvalet och friskolorna för problemen i svensk skola.

Det ligger nära till hands att uppfatta det som att de väljer att försöka hamra fast en problembeskrivning, som syftar till att sätta en bild, snarare än att på allvar presentera en politik som kan åtgärda det faktum att cirka 17 000 elever lämnar grundskolan varje år utan behörighet till gymnasiet. Det riskerar att leda till att skattemedel slösas på fel åtgärder, och att grundproblemen består.

Att förbjuda vinstdrivande friskolor kommer inte att lösa problemet med att så många lämnar grundskolan utan behörighet. Knappast heller förslagen om ökat statligt ansvar och stärkt rådighet på skolområdet. Vi vet också att mer resurser inte är en garanti för bättre skolresultat. Det viktiga är i stället hur de befintliga resurserna används. Det har bland annat forskare vid Handelshögskolan i Stockholm visat i en intressant studie av hur lågpresterande grundskolor lyckats vända trenden.

Det blir allt mer uppenbart, ju mer man läser i programförslaget, att den egenmakt som familjer och elever har i dag tack vare skolvalet hotas. Välfärden ska enligt programmet vara en ”samhällelig angelägenhet”; ”Den ska styras gemensamt och utgå från medborgarnas behov, inte från enskilda producenters vinstintresse.”

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja”. 

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja” i ett socialdemokratiskt samhälle. Rätten att välja skola har ett starkt stöd hos allmänheten. Efterfrågan på en plats i en friskola är betydligt större än antalet befintliga platser. Det visar köerna med all tydlighet. När allmänheten i dag får frågan om de tycker att man ska få välja grundskola så svarar sju av tio att de anser att det är viktigt. Är det en tillräcklig majoritet för att fastslå att den gemensamma viljan har företräde framför marknaden?

Socialdemokraterna vill se ”en demokratisk kontroll över välfärden, en styrning av välfärden och samhällsservice utifrån medborgarnas behov, inte marknadens.” Det är en mening utan konkretion, men en fråga som inställer sig är om det är en medveten åtgärd för att ludda till texten om skolan jämfört med det förslag som presenterades av den arbetsgrupp som riksdagsledamoten Lawen Redar ledde.

I den rapporten framfördes följande förslag: ”I skollagen införs ett krav på att alla skolhuvudmän för grundskolan aktivt ska verka för minskad skolsegregation vid sina skolenheter.” Det är ett krav som känns igen från den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” från 2020, där utredaren föreslog att skolhuvudmännen ska motverka skolsegregationen genom att ”aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Förslaget väckte en omfattande debatt eftersom det utgick från att skolan ska ansvara för att ha en ”bra blandning” av elever. Det betraktades som ett exempel på social ingenjörskonst och tolkades som ett förespråkande av ett införande av bussning av elever. I sitt yttrande över utredningens förslag var Diskrimineringsombudsmannen mycket tydlig i sitt remissvar;

Utredningen föreslår bland annat att huvudmän ska vara skyldiga att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter. Det föreslås också att rektorer inom givna ramar ska ha ett ansvar för att verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper. I författningskommentaren uttalas att formuleringen ”allsidig social sammansättning” tar sikte på att elevgrupper med olika socioekonomisk bakgrund i större utsträckning bör mötas i skolorna. Någon närmare definition eller anvisning om tillämpningen ges dock inte. Ett sätt att uppnå en sådan elevsammansättning föreslås vara att tillämpa kvoter vid urval till skolenheter med förskoleklass och grundskola. … DO har tidigare yttrat sig över förslag som aktualiserar liknande frågor …  DO framhöll i sina yttranden att de då aktuella förslagen innebar en risk för att det vid de föreslagna bestämmelsernas praktiska tillämpning skulle kunna komma att göras överväganden kopplade till elevers etniska tillhörighet på ett sätt som står i strid med diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.

En tydlig kritik från myndigheten. Mot bakgrund av DO:s kritik och det tidigare presenterade förslaget med krav på agerande från alla skolhuvudmän för att minska skolsegregationen kan man undra om förslaget från Lawen Redars arbetsgrupp finns kvar ”i bakgrunden”? Eller har det avfärdats av de som skrivit det slutgiltiga förslaget till nytt partiprogram? En annan fråga som inställer sig är om resonemanget om vikten av gemensam styrning innebär att individens skolval i praktiken tas bort, eller om det ska tolkas som att du kan välja skola men det gäller att du väljer ”rätt skola” så att elevblandningen blir korrekt? Vad nu korrekt kan innebära avseende den specifika skolan.

/

Publicerat

En dag med förändringar för lärare och gymnasieutbildningar

I morse var jag på ett frukostmöte arrangerat av Svenskt Näringsliv. Det tog upp läget när det gäller de nya förutsättningarna för gymnasieutbildningarnas dimensionering. Syftet med det nya regelverket är att dimensioneringen av gymnasiets programutbud ska anpassas bättre till arbetsmarknadens efterfrågan. Antalet platser på yrkesprogrammen ska öka och antalet platser på högskoleförberedande program, som tex samhällsvetenskapliga och ekonomiprogrammet ska minska. Dimensioneringen ska ske utifrån ett planeringsunderlag som Skolverket tar fram. Modellen innebär också att tre kommuner ska samverka när det gäller planeringen av utbudet i deras kommuner. Det finns några problem med detta nya sätt att hantera utbudet när det gäller gymnasieprogrammen.

  1. Friskolorna står idag för ca 1/3 av antalet gymnasieplatser i landet (i Stockholmsregionen är det nästa hälften). Om de inte kommer med från början i planeringen så riskerar de att få ta ”resten av de platser som inte kommunerna redan har bokat upp”.
  2. Det finns så vitt jag förstår inget kvalitetsperspektiv när det gäller bedömningen av vilka skolhuvudmän som ska få erbjuda gymnasieprogramsplatser. Det handlar bara om kvantitet.
  3. Det finns en uppenbar risk med ett system som försöker att tvinga in ungdomar på utbildningar genom att underdimensionera andra. Avhoppen riskerar att öka och motivationen tryta.
  4. Det är uppenbart att det finns brist på yrkesutbildade i många branscher. Därför borde fokus ligga på att jobba för att dessa utbildningar blir attraktiva och aktivt valda av eleverna, i stället för att försöka tvinga in dem på utbildningarna.
  5. Många yrkesutbildningar lider av lärarbrist. Det är brist på yrkeslärare och det är krångligt att komma in på yrkeslärarutbildningen. Detta borde åtgärdas. Svenskt Näringsliv presenterar förslag på hur i denna rapport.
  6. Många yrkesprogram är dyra och för att skolhuvudmän ska våga satsa på att erbjuda dessa så måste det finnas en långsiktig planeringshorisont.

Det ska bli mycket intressant att se hur denna nya modell kommer att fungera i praktiken. Och det finns en uppenbar risk för att friskolorna kommer att dra det kortaste strået eftersom deras verksamhet förutsätter tillstånd från Skolinspektionen. Och Skolinspektionen kan mycket väl bestämma sig för att de bara ska titta på kommunernas utbud och sedan konstatera att efterfrågan redan täcks av de kommunala gymnasieskolorna så det ”blev inga platser över till friskolorna”.

Den andra händelsen idag var överlämnandet av Lärarutbildningsutredningens förslag till regeringen. Det är ett intressant förslag. Jag samtalade med Eva Nisser i Hamiltonpodden om hennes förväntningar på utredningen. Lyssna gärna på det samtalet. Peter Honeth har lyssnat väl på den kritik som framförs mot lärarutbildningarna. Han föreslår tex att det ska krävas ett C i betyg i svenska för att komma in på grund- och ämneslärarutbildningarna. Han skulle gärna ha krävt även C på förskollärarutbildningarna men avstod och landade på ett D. Skälet till det var att 50-60 procent av de sökande till denna utbildning inte skulle vara behöriga om man krävde betyget C. Och det skulle påverka tillgången på förskollärare för mycket. Man häpnar. Kunskaper i svenska är ju verkligen viktigt även i förskolan.

Andra positiva förslag var att utbildningarna ska ha ökade inslag när det gäller kognitionsvetenskap, ledarskap, och en tydlig koppling till forskningsbaserat arbete när det gäller läsning och läsförståelse samt ökat fokus på ämnesdidaktik. De föreslår också ökat fokus på skolnära delar i utbildningen.

Det som kan tyckas lite märkligt är att utredaren inte föreslår en minskning av antalet lärosäten som erbjuder lärarutbildningar. Däremot understryker han att samverkan mellan lärosätena måste öka. Det kommer att bli betydligt färre utbildningsplatser. Idag är de ca 10.000 och han förutsåg en minskning med 2000-3000 platser/år.

De nya kraven föreslås träda ikraft 2027 och det innebär att de första examinerade lärarna  kommer ut 2031. Det är långa ledtider. Elevkullarna kommer att minska kraftigt under 2030-talet, enligt SCB:s prognoser. Därför är timingen bra för att öka kraven för att komma in på lärarutbildningen enligt Peter Honeth. Nu återstår det att se hur detta förslag kommer att tas emot av remissinstanserna. De ökade betygskraven är välkomna. Förhoppningsvis leder de till att läraryrket blir mer attraktivt.

 

Publicerat

En klargörande replik om häpnadsväckande påståenden

I en insändare i Dagens Nyheter ger Aaron Israelson svar på tal i följande informativa replik.

Friskolor motarbetar gängbrottslighet bland unga 

Gunilla Sandegård vill avskaffa friskolor för att barn ”inte ska bli offer för gängkriminalitet”, skriver hon på DN:s insändarsida. Det kan tyckas vara ett magstarkt argument, till och med i den osedvanligt hätska debatten om friskolor. Men eftersom också dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S) i TV4:s partiledardebatt i februari 2022 varit inne på ett liknande resonemang kräver det trots allt ett svar.

Gängbrottsligheten är förvisso ett samhällsfenomen som slår brett. Eftersom den krupit ner i åldrarna har den i allt större utsträckning blivit en enorm utmaning också för skolor, såväl kommunala som fristående. Flera friskolor driver verksamhet i eller i anslutning till utsatta områden, vilket gör dem sårbara för gängvåldet.

Men när Sandegård skriver att hon dagligen läser ”om elever som inte klarar intagningen till gymnasium, elever som inte har tillräcklig kunskap för att läsa vidare på universitet, elever i yngre åldrar som inte klarar nationella prov på grund av undermålig undervisning i de friskolor de går i och stökiga klasser på grund av för stort elevantal och brist på personalstöd i klasserna” är hon fel ute.

Bland det hundratal grundskolor runt om i landet där över 30 procent av eleverna i fjol lämnade årskurs nio utan behörighet till gymnasiet var närmare 89 procent kommunala. Enligt Pisas kunskapsmätningar ligger friskolornas elever före de kommunala skolornas. I senaste Pisaundersökningen motsvarar försprånget ”inlärningen som sker under ett läsår”.

Enligt samma mätning är studiero centralt för att uppnå höga resultat. Det finns alltså mycket lite som tyder på att fristående skolor är stökigare, tvärtom. Det är också därför många väljer dem.

I själva verket pekar forskning från institutet IFAU på att det fria skolvalet är viktigast för elever i utsatta områden. Ett exempel är Internationella engelska skolan i Eskilstuna, som ligger i ett av Sveriges mest utsatta områden, Fröslunda. De allra flesta elever har utländsk bakgrund och tillhör, enligt en bearbetning av SCB:s socioekonomiska index, de fem skolor i kommunen med mest utmanande elevunderlag. Men gymnasiebehörigheten i skolan är högst i Eskilstuna med 96 procent.

Det finns fler exempel i bland annat Angered (Viljaskolan), Tynnered (Communityskolan), Norsborg (Freinetskolan Kastanjen) och på Järvafältet (Järvaskolan).

Om något bidrar friskolor till att motarbeta gängbrottsligheten bland unga. Det vore på tiden att vi visar de lärare och rektorer som sliter med dessa utmaningar dagligen lite uppskattning i stället.

 

Publicerat

Lärarutbildningen förslösar både skattemedel och humankapital

I veckans Hamiltonpodd samtalar jag med Eva Nisser, ekonom och mycket engagerad i utbildningsfrågor. I april 2024 presenterade Kommissionen för skattenytta rapporten ”Bättre lärarutbildning! Dagens lärarutbildning förslösar både skattemedel och humankapital.”. Rapporten är skriven av Eva Nisser och Inger Enkvist.

Den 29 november ska utredningen om en ny lärarutbildning presentera sitt förslag. Vilka förväntningar har Eva på denna? Vad är problemen med dagens lärarutbildning och hur borde den förändras? Lyssna på vårt samtal.

Publicerat

Samma friskoledebatt där som här

Det är intressant att följa debatten om friskolor och skolval i andra länder. Det är väldigt liten skillnad när det gäller påståenden om friskolorna i debatten. Men en stor skillnad mellan ländernas skolsystem är att Sverige har skolplikt och Danmark har undervisningsplikt. En dansk friskola kan, till skillnad från en svensk, välja vilka elever de tar in. Svenska friskolor är gratis men i Danmark kostar det i genomsnitt ca 15.300 kr/år. En dansk friskola startas på initiativ av föräldrar. Det finns anledning att återkomma i detta forum till mer information om hur det danska friskolesystemet fungerar. Men nu till en aktuell debattartikel från den danska organisationen Friskolerne. Dags för lite övning i danska.

Debat: Friskoler inkluderer flest med specialbehov i almenundervisningen

Friskoler og private grundskoler landet over viser hver dag i praksis, at elever med specialundervisningsbehov kan inkluderes i den almene undervisning. Det sker i et omfang, der langt overskrider folkeskolerne.

I årevis har inklusion været det højtbesungne ideal. Inklusionsloven i 2012 havde som ambition, at folkeskolerne skulle have en inklusionsgad på 96 procent – både af økonomiske og pædagogiske hensyn.

I 2022 blev inklusionsloven evalueret – og fik dumpekarakter. Færre elever med særlige behov inkluderes i dag i folkeskolen, end da inklusionsloven blev vedtaget for mere end ti år siden. Trist for klassefællesskaberne – trist for den enkelte elev – trist for forældrene.

Sideløbende med det markante fokus på inklusion i folkeskolen, har fortællingen i årevis været, at friskoler og private grundskoler ikke løfter specialundervisningsområdet tilstrækkeligt. Og der er tale om en hårdnakket fortælling.

Men nye tal fra børne- og undervisningsministeriet bekræfter dét, som skolefolk fra friskoler og private grundskoler har haft en klar fornemmelse af længe.

Faktum er, at friskoler og private grundskoler inkluderer langt flere elever med specialundervisningsbehov i klassefællesskabet end folkeskolerne.

På friskoler og private grundskoler er hele 3,4 procent af elever med specialundervisningsbehov såkaldt ’enkeltintegreret’. Det vil sige, at de er en del af klassefællesskabet – men med særlig støtte. I folkeskolen er det kun 0,9 procent af alle elever, der er enkeltintegreret i den almene undervisning.

Regeringens udlægning skurrer

Derfor skurrer det noget, når man i en artikel om elevers specialundervisningsbehov på Politiken og Skolemonitor i september kan læse, at børne- og undervisningsminister Mathias Tesfaye mener, at friskoler og private grundskoler bør påtage sig et større ansvar ved at optage og fastholde flere elever med særlige udfordringer.

Det er bevæggrunden for, at ministeren i finanslovsudspillet fra 2025 har indstillet at afsnøre yderligere 120 millioner kroner til specialundervisning på friskoler og private grundskoler.

Elever med specialundervisningsbehov vokser med 10 procent årligt på fri- og privatskolerne. Så, det er en god idé at lade midlerne følge med opgaverne.

Det skal måske lige bemærkes, at midlerne til specialundervisning tages af den samlede bevilling til friskoler og private grundskoler – og dermed altså fra det almenpædagogiske område på friskoler og private grundskoler.

Det er ikke ’nye’ penge, men en øget omfordeling. Og vi bakker fuldt op om denne prioritering.

Når den hårdnakkede fortælling om friskoler og private grundskolers manglende andel af specialundervisningselever holdes i hævd – ikke mindst fra Christiansborg, må vi både kaste lys på de reelle tal samt selve rammebetingelserne og vilkårene for at udføre specialundervisning for elever med særlige behov i grundskolen som et hele. De er nemlig væsensforskellige.

Friskoler og private grundskoler har lovhjemmel til alene at tilbyde enkeltintegreret specialundervisning, mens folkeskolen både kan tilbyde enkeltintegreret specialundervisning og undervisning i specialklasser.

De nye tale fra børne- og undervisningsministeriet viser, at der i folkeskolerne samlet set er 4,8 procent af eleverne, der modtager specialundervisning. Heraf går 3,9 procent af eleverne i en specialklasse. Som nævnt undervises kun 0,9 procent af eleverne med specialundervisningsbehov i den almene undervisning i folkeskolen.

Da friskoler og private grundskoler ikke må have specialklasser, skal alle elever med specialundervisningsbehov integreres i klasserne. Dette tal er som nævnt hele 3,4 procent.

Et presset system

Derfor giver det simpelthen ikke mening at blive ved med at slå på friskoler og private grundskoler med budskabet om, at skolerne ikke løfter tilstrækkeligt. Fortællingen er blevet fortykket i en grad, som gør, at ingen sætter spørgsmålstegn ved den længere. Det er skadeligt for samtalen.

Da friskolernes elever rent socioøkonomisk ligner folkeskoleelever til forveksling, må vi samtidig konstatere, at der kan være grænser for antallet af elever med særlige behov i den almene klasse.

Det vil folkeskolerne helt sikkert kunne tale med om, for der er jo en grund til, at hele 3,9 procent af eleverne i folkeskolen er placeret i specialklasser – altså uden for den almene undervisning i klassen.

Der er ingen tvivl om, at specialundervisningen er en udfordring for hele grundskolen – altså både folkeskoler og friskoler og private grundskoler.

Der er et støt stigende antal elever, der har brug for særlig tilrettelagt undervisning, hvilket kræver flere ressourcer – både fagligt og pædagogisk hos lærerne og flere økonomiske ressourcer, som må tages fra det almene undervisningstilbud.

Dertil kommer et behov for faglig pædagogisk sparring og dokumentation fra Pædagogisk Psykologisk Rådgivning, hvis vi skal lykkes med at tilbyde elever med særlige behov god undervisning. Også her er systemet presset.

Situationen er, at der er en reel risiko for, at normalområdet bliver mere og mere snævert. Det holder naturligvis ikke.

Virkeligheden er en anden i dag end for 20 år siden. Og der er brug for en oprigtig nysgerrighed på, hvad der bevirker, at nogle skoler faktisk lykkes med de rummelige klassefællesskaber. Den samtale bidrager vi meget gerne til.

11 nov 2024
Peter Bendix Pedersen Formand for Friskolerne

Maren Skotte Kommunikationschef Friskolorne

/

FAKTA

Specialundervisning i grundskolen

Folkeskolerne:

  • I alt modtager 4,8 procent af eleverne i folkeskolerne specialundervisning.
  • 0,9 procent er enkeltintegreret (i den almene undervisning)
  • 3,9 procent går i specialklasser (udenfor den almene undervisning)

Friskoler og private grundskoler:

  • I alt modtager 3,4 procent af eleverne i friskoler og private grundskoler specialundervisning.
  • Alle er enkeltintegrerede i den almene undervisning. Lovgivningen giver ikke friskoler og private grundskoler mulighed for at have specialskoler eller -klasser.

Specialskoler:

  • Desuden går 2,2 procent af alle grundskolens elever i specialskoler, hvortil de er visiteret. Disse elever kan både komme fra folkeskolen og fra de friskoler og private grundskoler.

Kilde: Børne- og Undervisningsministeriet, Center for Analyse og Struktur, i mail til Friskolerne

 

 

Publicerat

Vad vilja moderaterna i Stockholms stadshus?

Den sittande s-v-mp-majoriteten höjer skatten i Stockholm. Det innebär att rik som fattig får en högre skatt nästa år. Vad vill då moderaterna i Stockholm? Jag samtalade inför budgetdebatten , med Christofer Fjellner, oppositionsborgarråd (M), om detta. Det blev om bland annat skatter, trygghet och skola. Lyssna här.

 

Publicerat

Vetenskaplig grund och lärarutbildningarna

Skoldebatten går vidare. Jag har varit på safari med goda vänner i Kenya, men noterat att debatten om elevernas läskunnighet och läsförståelse går vidare. Det är egentligen förskräckligt att det finns grund för en sådan debatt om skolans förmåga. För kunskapen om hur man lär unga att läsa är knappast okänt område.

Att svensk skola idag inte klarar att fånga upp elever tidigt är minst sagt obegripligt. SvD:s reporter Maria Jelmini skriver om detta i SvD den 19 november. Hon tar upp bl a den rapport som Näringslivets Skolforum presenterade på ett seminarium den 21 augusti. Det budskap som professor Agneta Gulz, professor vid Lunds universitet, framförde när hon presenterade rapporten ”En F-3 lärarutbildning på vetenskaplig grund för bättre tidig läs- och skrivutveckling” var faktiskt skrämmande. Se seminariet här, hennes inslag kommer ca 23:50.

Efter att ha gått igenom svenskkursernas kurslitteratur konstaterar rapportförfattarna till exempel att ”Mycket material är inriktat på hur den som redan har en grundläggande läs- och skrivförmåga kan stöttas snarare än på hur man från början lär barn att läsa och skriva.”

De sammanfattar sin granskning  på följande sätt:

  • att majoriteten F-3 lärarutbildningar i Sverige inte erbjuder en vetenskapligt baserad utbildning som förbereder blivande F-3-lärare på att stötta elevers tidiga läs- och skrivutveckling
  • att många F-3-lärare examineras utan den teoretiska och praktiska kompetens de skulle behöva – och som de och deras elever förtjänar.

Hur har Sverige hamnat i ett sådant läge att landets lärarutbildningar bedriver en utbildning som inte baseras på aktuell vetenskapligt grund? Visserligen är det många som kritiserat lärarutbildningarna och dess innehåll, men det som dessa forskare lyfter fram är skrämmande. Frågan är hur många elever som drabbats av att lärarutbildningarna inte byggt på forskning som är väl etablerad i andra länder.

Rapportförfattarna lämnar förslag på åtgärder och menar att det bland annat handlar om att ge utrymme åt kunskapsbildningen Science of Reading. Ett kunskapsområde som enligt dem inte finns med i den svenska lärarutbildningen. Därför behöver lärosätena får ett mer specificerat uppdrag än idag. En viktig uppgift är att de ska åta sig att säkerställa att de F–3-lärare som examineras behärskar vissa specificerade kunskaper och färdigheter.
Det handlar om fem områden.
• Utvecklingen av en grundläggande läs- och skrivförmåga.
• De olika fördelar den får som tillägnar sig läs- och skrivförmåga.
• Hur man bör arbeta (och varför på detta sätt) för att hjälpa barn
att utveckla grundläggande läs- och skrivförmåga.
• Hur man kan arbeta med variationen i F–3-elevers förutsättningar.
• Evidensbaserad screening och Response to Intervention (RTI)

Budskapet i rapporten är tydligt! Frågan är om, och i så fall hur, det kommer att tas upp av de viktiga utredningar som sitter just nu. Den 29 november får vi ett första svar på frågan då utredningen ”Utveckla lärar- och förskollärarutbildningarna” ska lämna sitt förslag.  En annan utredning är Läroplansutredningen, som ska lämna sitt förslag senast den 28 februari 2025.

Det ska bli intressant att se hur dessa utredningsförslag kommer att ta hänsyn till den hårda kritik som bl a framfördes vid  Näringslivets skolforums intressanta seminarium i augusti 2024. Särskilt som bl a Agneta Gulz och andra intressanta forskare sitter med i läroplansutredningens expertgrupp.

Kommer dessa experter att påverka utredningens förslag i tillräcklig grad för att få till stånd en tydlig förändring?

Och en annan fråga – i nästa seg – är Hur kommer lärarutbildningarna och Skolverket att effektuera eventuella förändringar? Tidigare politiska ambitioner på dessa områden har ju knappast lett till det politiken syftade till.

/

Publicerat

Var nionde elev fick F i matte när de lämnade grundskolan vårterminen 2024

Skolverket publicerade rapporten ”Skolgången för elever med slutbetyget F” i veckan. En bedrövlig läsning. Den beskriver skolors oförmåga att ge stöd till elever i matematik. Detta trots att skolorna redan i åk 3 kan se att eleverna halkar efter. Rapporten visar att 4 av 10 inte får det stöd de har rätt till. Hur jobbar Internationella Engelska skolan med detta? Om det samtalar jag i veckans podd med Annakarin Johansson Sandman, head och academics på IES. Lyssna och lär!  

 

Publicerat

Gustaf Drougge i Smedjan: Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Jag vill dela med mig av en tänkvärd artikel av Gustaf Drougge, som Smedjan publicerade den 4 november 2024. Det är enkelt att säga att privata verksamheter ska omfattas av offentlighetsprincipen bara för att de får intäkter från det offentliga, men vad innebär det egentligen  i form av extra kostnader, risk för individers integritet, elever såväl som lärare, företagshemligheter mm. Han menar att en offentlighetsprincip för friskolor är att öppna Pandoras ask. Inte bara lär liknande krav snabbt komma att riktas mot andra branscher, det skulle också förvandla offentlighetsprincipen till ett instrument för destruktiv politisk aktivism, Läs Gustafs artikel nedan om bedöm själv om det verkligen är en bra idé./

*****************

Kraven på offentlighetsprincip är ett sluttande plan

Under november löper remisstiden ut för förslaget att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. Det är ett förslag som lämnar dörren vidöppen för politiker att införa offentlighetsprincipen i alla verksamheter de ogillar. Efter skolan riskerar det att bli privat driven vård och omsorg. Det är i grund och botten lika orimligt att vanskötta Thorénkoncernen måste lämna ut sina interna affärsmodeller som att ABF:s ledning skulle tvingas redovisa alla sina sms.

Att Liberalerna vill införa offentlighetsprincipen för ideella föreningar och privata företag inom skolan är att öppna Pandoras ask. Analysen om varför partiet gjort en 180-graders svängning handlar sannolikt mer om partiets känslighet för ett halvt dussin inflytelserika skoltwittrare än om att partiet gjort en fundamental idémässig resa under året.

Detta är tyvärr början på en bredare utveckling där marknadskritiska krafter, som vill minska individers rätt att göra egna val inom välfärden, har siktat in sig på den för tillfället politiskt enklaste sektorn – skolan.

Men utvecklingen stannar inte där. Hade detta skett för 15 år sedan, under den så kallade Caremaskandalen, skulle omsorgsföretagen ha varit först ut att krävas på samma typ av offentlighetsprincip. Grunden för den här typen av reglering är densamma, en strävan efter att politiskt kontrollera privata aktörer på ett sätt som riskerar att kväva den riskvillighet och det förtroende som dessa verksamheter bygger på.

Politiskt sett handlar detta om ett sluttande plan, där offentlighetsprincipens syfte kan förskjutas från att enbart gälla insyn i offentlig maktutövning till att användas som ett verktyg för att undergräva politiska motståndare. Det är knappast långsökt att föreställa sig att högerpartier skulle kunna kräva samma typ av granskning av organisationer som ABF, insamlingsverksamheter som lotterier eller fackföreningsarbete, med hänvisning till korruption eller andra missförhållanden inom deras verksamheter.

Frågan om gränsdragningen lyftes senast 19 oktober i Svenska Dagbladet av Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet. Där argumenterar Nergelius för att offentlighetsprincipen bör skyddas från att urvattnas genom att appliceras inom privat sektor och menar att det riskerar ”åsidosätta grundläggande principer om integritet och rättssäkerhet”.

Den de facto S-styrda utbildningsaktören ABF, som lät gängkriminella rekrytera på fritidsgårdar i Botkyrka hade säkerligen stoppats tidigare om offentlighetsprincipen tvingade verksamheten lämna all information. Hur många äldre dementa hade undgått att luras på sina pensioner om S-styrda lotteriföretag hade underställts offentlighetsprincipen? Vad är den moraliska överlägsenhet som gör det rimligare att tvinga på detta på ideella föreningar som driver förskolor än på skurkaktiga politiska verksamheter som blåser ovetande äldre?

Samtidigt är det fel att göra det. Som individer och medborgare  har vi en större makt. Vi har valfrihet att välja bort ABF och att välja bort bli månadsgivare till Socialdemokraterna.  Om Liberalernas och Socialdemokraternas förslag tillåts genomföras av övriga Tidöpartier, öppnas en dörr som snart kan omfatta hela välfärdssektorn, från sjukvård till omsorg. I stället för att försvara valfrihetens makt offras den av skäl som endast kan beskrivas som partistrategiska.

I Tidöavtalet beskrivs offentlighetsprincipen snarare som en insynsprincip:  “Eftersom offentlighetsprincipen lämpar sig dåligt för mindre friskolor borde det klargöras i en insynsprincip som gäller fristående skolor och blir motsvarigheten till offentlighetsprincipen för kommunala huvudmän.” Det ligger långt ifrån hur Liberalerna nu låter. Utifrån den mediala rapporteringen om Tidöavtalets stabilitet vore ett sådant avsteg förvånande.

Från ett strikt moraliskt perspektiv innebär offentlighetsprincipen ett intrång i äganderätten och den autonomi som alla privata aktörer, oavsett organisationsform, har rätt till. Det är en sak att ställa krav på omedelbar transparens för offentliga verksamheter som styrs av folkvalda. Men att likställa den offentliga maktens inflytande över våra liv med privata föreningar och företag som går att välja bort är oproportionerligt.

Ur ett ekonomiskt perspektiv hotar offentlighetsprincipen att förkasta en grundläggande princip för företagande – möjligheten att vara först att utveckla en tjänst eller produkt och genom innovation ta marknadsandelar, så kallat first mover advantage. Om alla aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om de verkar inom skola, vård eller omsorg, tvingas dela med sig av all sin information öppet, försvinner incitamenten för att utveckla nya tjänster och produkter.

Om alla kan se varje steg, varje strategi och varje teknisk utveckling, försvinner de ekonomiska drivkrafterna för innovation. Då får vi kommunala organisationer i aktiebolagsformat. Vad får oss tro att dessa företag skulle leverera bättre resultat än kommunerna?

Förespråkare av offentlighetsprincipen argumenterar ofta för att det skulle leda till ökad transparens och förtroende för välfärdssektorn. Men transparens kan uppnås på andra sätt utan att förstöra incitamenten för privata aktörer. Ett förstärkt och riktat inspektionssystem, öppet kvalitetssystem som visar bra och dåliga vårdgivare/skolor/äldreboenden och där insatser görs specifikt mot de aktörer som visat brister, skulle kunna ge samma effekt utan att belasta hela sektorn med betydande administrativa krav.

Tänk om samma logik hade gällt under covid-19-pandemin? Vi hade inte sett vacciner utvecklas på rekordtid om de företag som investerade i forskningen och tog riskerna inte hade fått möjlighet att behålla sina affärsmodeller och affärshemligheter. Möjligheten att göra vinster är en avgörande drivkraft för att företag ska vilja ta risker och investera i utveckling. Om vi tar bort rätten till egen information, underminerar vi förutsättningarna för innovation och effektivitet inom hela välfärdssektorn.

Som med alla verktyg för att hålla offentlig makt begränsad och transparent går dessa att missbruka. Redan för 10 år sedan motionerade moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson om att ”Regeringen bör utreda hur en bestämmelse om uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen bör utformas och återkomma till riksdagen med förslag”. Detta efter skandaler i Kalmar där en enskild medborgare ”terroriserade” kommunen med begäran om allmän handling på ett sätt så att kommunen fick anställa extra handläggare och budgeten påverkades.

I dagens politiserade värld med ideologiskt motiverade motståndare är det uppenbart att en offentlighetsprincip i privat sektor riskerar att missbrukas. Tillsammans med digitalisering kan en enskild medborgare tvinga ned en privat sektor på knä. Med patienter, äldre eller elever som får sämre förutsättningar när privata företag och föreningar tvingas flytta resurser från verksamhet till administration.

Hög ekonomisk risk måste matchas av hög ekonomisk vinst. Annars har vi inte företag som vågar ta risk utan i stället väljer att tjäna pengar på att spara in på sista kronan snarare än att skapa något helt nytt.

Att införa offentlighetsprincipen för privata aktörer inom välfärdssektorn, oavsett om det gäller skola, vård eller omsorg, är ett farligt steg som kan få långtgående konsekvenser. Det underminerar inte bara individens rätt att välja, utan hotar också innovation och utveckling inom hela sektorn. Det riskerar också att leda till ideologiskt motiverad lagstiftningsaktivism som drabbar patienter, elever och skattebetalare.

Gustaf Drougge är vd för Synaps, en partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på sjukvård.

Publicerat

Får man vräka ur sig vad som helst på Expressens ledarsida?

Debattören Linnea Lindquist har begått en artikel på Expressens ledarsida. Den är åter ett led i hennes attacker mot friskolor. Det är enligt henne struntprat att friskolor tar ansvar. Som exempel på detta tar hon Internationella Engelska skolan i Eskilstuna och försöker förminska de insatser som skolan och dess rektor gjort under de senaste åren. Varför kan man undra.

Jag skrev nyligen om den rapport som skolans förre rektor Damian Brunker skrivit om hur det var när han började på skolan 2020. Det är en mycket intressant läsning som Linnea uppenbarligen inte har läst, i vart fall inte med öppet sinne. Än mindre kan hon ha besökt skolan. För om hon har besökt skolan så är det helt obegripligt hur hon kan skriva att skolan har ”kapat åt sig ett mycket mer lätthanterligt elevunderlag än de kommunala skolorna”.

Damian Brunker skriver i rapporten;

”År 2020 hade 68 procent av eleverna utländsk bakgrund. De flesta eleverna var nu av somaliskt, arabiskt eller kurdiskt ursprung och till övervägande del muslimska. Tidigare hade skolan lockat elever från när och fjärran men nu var kön mycket uttömd och sörjde främst för familjer i närområdet. Det var 2020 som jag valde att lämna min roll på huvudkontoret och att återvända för att nu leda skolan som rektor. I juli 2024, året då jag avslutade min anställning på skolan, hade över 80 procent av skolans elever utländsk bakgrund. ”

Internationella Engelska skolan ligger i Fröslunda, ett särskilt utsatt område. Ett riktigt tufft område. När jag läser hennes ledare tänker jag; Hur kan det komma sig att en biträdande rektor kan vara så arg på att en skolledare i en friskola, en yrkeskollega, har förmått att skapa trygghet i skolan och förtroende bland de som bor runt skolan? Hur kan det locka fram en sådan ilska som dessutom framförs med helt felaktiga fakta?  Har hon missat att det går elever i denna skola som känner ungdomar som skjutits till döds bara runt hörnet från skolan? Har hon missat att rektorn själv blivit hotad?

För mig är det obegripligt att en skolföreträdare kan vara så förblindad av huvudmannafrågan att hon inte ens kan se att det finns många friskolor som gör stor skillnad för tusentals elever varje dag. Är inte det att ta ansvar för elever? Även i Göteborg, hennes förra hemstad, var det elever som sökte sig från hennes skolområde till Internationella Engelska skolan. Jag skulle tro att även elever som bor i närheten av hennes nuvarande arbetsplats på Järva sökt sig friskolor. Det är sorgligt att läsa hennes grundlösa påhopp.

Dessutom är det ju uppenbarligen så att kommunledningen i Eskilstuna har en helt annan uppfattning i sakfrågan, vilket framgår i denna artikel.

”Det är inte svårt att äta sig mätt när man har gräddfil till honnorsbordet” avslutar hon sin artikel. Jag inbjuder er kära läsare till detta  ”honnörsbord” i form av ett diagram. Eller har jag missuppfattat? Hon kanske menar att det är ett honnörsbord när andelen elever med utländsk bakgrund överstiger 80 procent….