Socialdemokraterna har presenterat ett förslag till nytt partiprogram. Det är ganska kortfattat, men det är ändå intressant att se vad de skriver om skolan och om den valfrihet som de påstått sig värna. Man kan snabbt konstatera att programmet är fritt från formuleringar om mångfald och olika profiler på skolor. Att individer är olika och har olika behov är inget man intresserar sig för. Resonemang om områden som kvalitet och skolans förmåga att bidra till att öka elevernas kunskapsnivå lyser också med sin frånvaro.

Programtexten slår fast att ”Målet för den demokratiska socialismen är ett solidariskt samhälle där alla människor är delaktiga och lever fria och jämlika”. Socialdemokraterna beskriver ”sitt ” samhälle så här: ”Där ska människors gemensamma vilja ha företräde framför marknaden”. Ett påstående som vid första åsynen kan tyckas bra, men som man snart inser haltar. För människors “vilja” kan naturligtvis lika gärna ses som “efterfrågan” på just en marknad. Och ser vi tillbaka på den svenska samhällsutvecklingen sedan 1970/1980-talet så var det när människors vilja inte längre var gemensam som det blev tydligt att det fanns en efterfrågan på mångfald och valfrihet på välfärdsområdet.

Det ensidiga offentliga utbudet tillgodosåg inte människors olika behov och deras efterfrågan. Förändringstrycket gentemot de politiska partierna ledde till att det för cirka 30 år sedan uppstod ett ökat och varierat utbud av välfärdstjänster. Privata välfärdsföretag bidrog till att tillgodose denna efterfrågan, till att utveckla tjänsterna och till att de blivit mer kostnadseffektiva. Skattebetalarna får mer välfärd för pengarna tack vare att mångfalden av verksamheter också leder till en effektivisering av såväl offentlig som privat verksamhet.

Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle.

Hela programförslaget andas ”nu måste politiken ta över och styra” på välfärdsområdet. Marknaden och marknadstänkandet utmålas som den stora boven i dagens samhälle. Det har enligt Socialdemokraterna lett till allt mindre av gemenskap och tillit. Det offentliga har dragit sig tillbaka, vilket lett till ”social splittring, mer utbredd fattigdom, ökad ojämlikhet och cementerat segregationen”.

Skolans misslyckande med det kompensatoriska uppdraget skylls på skolkoncernerna, bristen på resurser i skolan skylls på marknadiseringen av skolan och på att statens styrning har varit för svag. Detta trots att 84 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Det vill säga skolor vars huvudmän är kommunpolitikerna, i många fall just socialdemokrater.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna väljer att inte adressera de grundläggande problemen i skolan, som till exempel behovet av ökat kunskapsfokus och ledarskapet i skolan, utan i stället anklagar skolvalet och friskolorna för problemen i svensk skola.

Det ligger nära till hands att uppfatta det som att de väljer att försöka hamra fast en problembeskrivning, som syftar till att sätta en bild, snarare än att på allvar presentera en politik som kan åtgärda det faktum att cirka 17 000 elever lämnar grundskolan varje år utan behörighet till gymnasiet. Det riskerar att leda till att skattemedel slösas på fel åtgärder, och att grundproblemen består.

Att förbjuda vinstdrivande friskolor kommer inte att lösa problemet med att så många lämnar grundskolan utan behörighet. Knappast heller förslagen om ökat statligt ansvar och stärkt rådighet på skolområdet. Vi vet också att mer resurser inte är en garanti för bättre skolresultat. Det viktiga är i stället hur de befintliga resurserna används. Det har bland annat forskare vid Handelshögskolan i Stockholm visat i en intressant studie av hur lågpresterande grundskolor lyckats vända trenden.

Det blir allt mer uppenbart, ju mer man läser i programförslaget, att den egenmakt som familjer och elever har i dag tack vare skolvalet hotas. Välfärden ska enligt programmet vara en ”samhällelig angelägenhet”; ”Den ska styras gemensamt och utgå från medborgarnas behov, inte från enskilda producenters vinstintresse.”

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja”. 

Vän av ordning frågar sig vem eller vilka det är som uttolkar ”människors gemensamma vilja” i ett socialdemokratiskt samhälle. Rätten att välja skola har ett starkt stöd hos allmänheten. Efterfrågan på en plats i en friskola är betydligt större än antalet befintliga platser. Det visar köerna med all tydlighet. När allmänheten i dag får frågan om de tycker att man ska få välja grundskola så svarar sju av tio att de anser att det är viktigt. Är det en tillräcklig majoritet för att fastslå att den gemensamma viljan har företräde framför marknaden?

Socialdemokraterna vill se ”en demokratisk kontroll över välfärden, en styrning av välfärden och samhällsservice utifrån medborgarnas behov, inte marknadens.” Det är en mening utan konkretion, men en fråga som inställer sig är om det är en medveten åtgärd för att ludda till texten om skolan jämfört med det förslag som presenterades av den arbetsgrupp som riksdagsledamoten Lawen Redar ledde.

I den rapporten framfördes följande förslag: ”I skollagen införs ett krav på att alla skolhuvudmän för grundskolan aktivt ska verka för minskad skolsegregation vid sina skolenheter.” Det är ett krav som känns igen från den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” från 2020, där utredaren föreslog att skolhuvudmännen ska motverka skolsegregationen genom att ”aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Förslaget väckte en omfattande debatt eftersom det utgick från att skolan ska ansvara för att ha en ”bra blandning” av elever. Det betraktades som ett exempel på social ingenjörskonst och tolkades som ett förespråkande av ett införande av bussning av elever. I sitt yttrande över utredningens förslag var Diskrimineringsombudsmannen mycket tydlig i sitt remissvar;

Utredningen föreslår bland annat att huvudmän ska vara skyldiga att aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter. Det föreslås också att rektorer inom givna ramar ska ha ett ansvar för att verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper. I författningskommentaren uttalas att formuleringen ”allsidig social sammansättning” tar sikte på att elevgrupper med olika socioekonomisk bakgrund i större utsträckning bör mötas i skolorna. Någon närmare definition eller anvisning om tillämpningen ges dock inte. Ett sätt att uppnå en sådan elevsammansättning föreslås vara att tillämpa kvoter vid urval till skolenheter med förskoleklass och grundskola. … DO har tidigare yttrat sig över förslag som aktualiserar liknande frågor …  DO framhöll i sina yttranden att de då aktuella förslagen innebar en risk för att det vid de föreslagna bestämmelsernas praktiska tillämpning skulle kunna komma att göras överväganden kopplade till elevers etniska tillhörighet på ett sätt som står i strid med diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.

En tydlig kritik från myndigheten. Mot bakgrund av DO:s kritik och det tidigare presenterade förslaget med krav på agerande från alla skolhuvudmän för att minska skolsegregationen kan man undra om förslaget från Lawen Redars arbetsgrupp finns kvar ”i bakgrunden”? Eller har det avfärdats av de som skrivit det slutgiltiga förslaget till nytt partiprogram? En annan fråga som inställer sig är om resonemanget om vikten av gemensam styrning innebär att individens skolval i praktiken tas bort, eller om det ska tolkas som att du kan välja skola men det gäller att du väljer ”rätt skola” så att elevblandningen blir korrekt? Vad nu korrekt kan innebära avseende den specifika skolan.

/