Ulla Hamilton om…..

Friskoleelever presterar bättre än elever i kommunala skolor. Det var budskapet vid ett seminarium idag.

Friskoleelever presterar bättre än elever i kommunala skolor. Det var budskapet från Gabriel H Sahlgren vid ett seminarium som Svenskt Näringsliv arrangerade idag. Rapporten är en bomb menade seminariets moderator. Onekligen är det ett intressant resultat eftersom den går djupare i sin analys än vad OECD gjort i sin rapport ”Improving schools in Sweden”. Det är även intressant resultat med tanke på att Ilmar Reepalu i sin debattartikel i veckan hävdar att ”Med aktörer som drivs primärt av vinstsyftet finns större risker för att verksam­heter skär ned på sådan kvalitet som är svår att mäta och följa upp eller utformar sin verksamhet för att framförallt dra till sig brukare som är förknippade med låga kostnader.” Observera ordvalet ”finns större risker”. Det är väl valt eftersom det inte finns något belägg för att det är så i hans 850 sidor långa utredning.

Det som PISA-analysen visar är att 2003 var det ingen skillnad på resultaten mellan friskolor och kommunala skolor. 2012 är skillnaden stor, friskolor presterar betydligt bättre. Och som Gabriel Sahlgren konstaterar, elevsammansättningen mellan kommunala och fristående skolor har blivit mer lika under denna period, vilket gör resultatet än mer intressant. Drygt 2 månader före i matematik, 3 månader före i naturvetenskap och 4 månader före i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor. Vilken enorm skillnad. Detta material ska definitivt in i Reepalus fortsatta arbete med kvalitetsfrågor.

På seminariet medverkade också Internationella Engelska skolan i Enskedes rektor Robert Clark. Han menade att skolans tydliga policy när det gäller ordning och reda i klassrummet, läxor, tydlig skolledning och tvåspråkighet och fokus på individens inlärning är anledningen till att skolan är så populär. Hans egen skola har fullt tom 2026, så många barn står i kö till den skolan. Ordning och reda i skolan är enligt Gabriel Sahlgren en viktig framgångsfaktor för skolor.

Väl återkommen till jobbet så fann jag nedanstående pressmeddelande. En god illustration av vad den svenska skoldebatten kanske borde handla om  – hur kan vi öka kvaliteten i alla skolor, oavsett huvudman.

Föreläggande med vite för Rörsjöskolan 2, Zenith i Malmö kommun

Publicerad: 10 November 2016 10:00

Skolinspektionen har beslutat om föreläggande med vite på 1 000 000 kronor för att Malmö kommun skyndsamt ska rätta till allvarliga brister i tryggheten, studieron och värdegrundsarbetet vid Rörsjöskolan 2, Zenith.

Skolinspektionens tillsyn visar allvarliga brister vid grundskolan Rörsjöskolan 2, Zenith i Malmö kommun som äventyrar elevernas rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Skolinspektionen kräver att Malmö kommun skyndsamt rättar till bristerna och rapporterar till myndigheten senast den 20 april 2017. I annat fall kan Skolinspektionen ansöka hos förvaltningsrätten om att kommunen ska betala vite på 1 000 000 kronor.

Miljön på Rörsjöskolan 2, Zenith präglas inte av trygghet för alla elever. Elever berättar att det förekommer bråk och slagsmål på skolan, ibland med elever runt omkring som hejar på och filmar. Elever berättar att lärare inte alltid reagerat trots att eleverna har sagt till. Det finns områden på skolan där elever inte känner sig trygga.

Tillsynen visar också brister i elevernas studiero. Elever berättar om stökiga lektioner flera gånger i veckan och att det finns lektioner som det är ”kaos” på. Elever upplever att de inte alltid hinner med skolarbetet eftersom lektionstid används för att skapa ordning. Vid lektioner som Skolinspektionen besökte fick läraren ibland börja om för att det var så stökigt och för att elever kom för sent. Ibland var det även mycket högljutt i korridorerna med elever som sprang och jagade varandra.

Skolan har även brister i det förebyggande värdegrundsarbetet. Elever och lärare berättar att det förekommer nedsättande och rasistiska kommentarer mellan elever. Elever beskriver att det varierar i vilken utsträckning som lärare pratar om hur man får tilltala varandra och var gränserna går. Vid några lektioner som Skolinspektionen besökte förekom rasistiska och homofoba uttalanden, ibland utan att läraren ingrep. Enligt lärare och företrädare för elevhälsan har skolan inte bedrivit något förebyggande värdegrundsarbete under 2016.

Rörsjöskolan 2, Zenith har cirka 244 elever i årskurserna 6-9. Skolan granskas inom ramen för en regelbunden tillsyn av utbildningsverksamheten i Malmö kommun som Skolinspektionen genomför 2016.

Ladda ned

Skolinspektionens rapport kan laddas ned på www.skolinspektionen.se/rorsjo-vite-2016

Om allmänheten skulle ha kunskap om hur verkligheten ser ut, att rörelsemarginalen är 5 kronor på varje hundralapp (som ska täcka ränta, skatt, investeringar och ev utdelning) och att övriga 95 kronor går tillbaka till verksamheten, så skulle detta vara en ickefråga

Idag tar jag mig friheten att rakt av publicera en mycket viktig debattartikel av Henrik Jordahl, docent, Institutet för Näringslivsforskning och David Sundeń, ekonomie doktor, Lakeville Economic Consulting. Den finns publicerad i veckans utgåva av den tryckta Dagens Samhälle.

Mot bakgrund av vilken stor okunskap som finns när det gäller företagens villkor så uppmanar jag alla att sprida denna artikel till så många som möjligt! Skulle Reepalus förslag bli verklighet så försvinner förutsättningarna för att driva företag inom välfärdssektorn. Det är skrämmande att inte regeringen stoppar detta vansinne utan låter förslaget leva vidare. Att de dessutom gör det med argumentet att de har allmänheten med sig är ohederligt. De vet lika väl som vi att om allmänheten skulle ha kunskap om hur verkligheten ser ut, att rörelsemarginalen är 5 kronor på varje hundralapp (som ska täcka ränta, skatt, investeringar och ev utdelning) och att övriga 95 kronor går tillbaka till verksamheten, så skulle detta vara en ickefråga. Men i kampen om att behålla makten väger fakta väldigt lätt. Beakta detta alla som hånar Trump. Nu till artikeln om rapporten ”Vinstbegränsningar i välfärden”.  Understrykningarna är mina.

Falska problembilder i Välfärdsutredningen

Ilmar Reepalus Välfärdsutredning presenterade tidigare i veckan förslag på nya regler för vinstdrivande företag inom den skattefinansierade välfärden. Förslagen följer de tre huvudmotiv som regeringen har angett till utredningen:

1. Utdelning av vinst innebär ett betydande läckage av skattemedel, som inte används i verksamheten,
2. välfärdsföretagen gör mycket höga vinster, så kallade övervinster,
3. vinstsyftet hämmar kvaliteten hos vinstdrivande företag, speciellt hos företag med hög lönsamhet.

Utifrån dessa utgångspunkter har utredningen landat i ett förslag om att begränsa företagens rörelseresultat så att det maximalt får uppgå till statslåneräntan plus sju procent som andel av det totalt kapital som används i verksamheten. Enligt civilminister Ardalan Shekarabi behövs de en sådan lagstiftning som garanterar att de så kallade övervinsterna återförs till verksamheten, så att välfärdstjänsternas kvalitet förbättras. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt vill gå längre och helt förbjuda vinstuttag som överstiger en låg avkastning på det kapital som ägarna själva har satsat.

I en ny rapport, utgiven av Svenskt Näringsliv, granskar vi Välfärdsutredningens motiv och analyserar de samhällsekonomiska konsekvenserna av att införa en vinstbegränsning i den skattefinansierade välfärden. Vi finner att de av regeringen angivna motiven vilar på falska grunder. En vinstbegränsning riskerar dessutom att få betydande negativa konsekvenser.

För det första är det så kallade läckaget av skattemedel försumbart. Vi uppskattar att en vinstreglering kan återföra resurser som maximalt motsvarar 6 promille av de totala kostnaderna för skattefinansierade välfärdstjänster. Det säger sig självt att ett resurstillskott i den storleksklassen inte kan ha någon betydande påverkan på de tjänster som kommer brukarna till del. Välfärdsutredningens förslag på vinstbegränsning kommer alltså inte att möjliggöra fler anställda i vården, bättre stöd i skolan eller högre kvalitet i äldreomsorgen.

För det andra gör välfärdsföretagen inte några egentliga övervinster. Företagens rörelsemarginal är ett lämpligt mått på detta eftersom det anger välfärdsföretagens i överskott i förhållande till vad de tilldelas i skattemedel, det vill säga det mäter hur mycket som kan tänkas läcka ut ur välfärden. Faktum är att välfärdsföretagens rörelsemarginaler ligger på 5–6 procent, vilket är ungefär i nivå med eller lägre än jämförbara branscher. Trots detta ställs ibland frågan om dessa överskott ändå inte är ett slöseri jämfört med offentlig verksamhet. Här kan man lika gärna vända på resonemanget och fråga sig varför offentliga verksamheter inte levererar högre kvalitet än privata företag som gör vinst. Troligtvis är det så att offentlig verksamhet drivs mindre kostnadseffektivt, ett förhållande som är svårt att råda bot på genom att försämra de privata företagens villkor.

För det tredje går företagens vinst inte ut över tjänsternas kvalitet. Regeringen och Välfärdsutredningen har förvisso rätt i att det finns en teoretisk risk för att privata företag tummar på kvaliteten för att göra högre vinst. Det finns dock inga empiriska belägg för att detta sker systematiskt. I synnerhet saknas belägg för att de mest lönsamma företagen har sämre kvalitet. Vi har undersökt detta förhållande genom att jämföra Socialstyrelsens kvalitetsmått för äldreboenden med de privata företagens rörelsemarginaler. Vår undersökning visar att de mest lönsamma företagen inom äldreomsorgen levererar minst lika hög kvalitet som mindre lönsamma. Regeringen saknar således grund för påståendet att företag tjänar på att tillhandahålla välfärdstjänster med låg kvalitet.

Välfärdsutredningens samtliga utgångspunkter kan med andra ord avfärdas som falska. Ur detta perspektiv är det svårt att förstå varför Välfärdsutredningen tillsattes i sin nuvarande form. Regeringen borde rimligen först ha undersökt om vinster överhuvudtaget är problematiska. Istället lägger man nu fram förslag som syftar till att lösa obefintliga problem, men som får betydande negativa konsekvenser.

En trolig följd av en vinstbegränsning är att kostnaderna ökar i de företag som är mer lönsamma än vad reglerna tillåter. Problemet är att dessa kostnadsökningar knappast kan förväntas leda till några kvalitetsökningar. Företagen har starka skäl att öka kostnader som enkelt går att sänka eller som är av engångskaraktär, till exempel höjd ersättning till ledningen eller till ägare som arbetar i företaget. Sådana kostnader kan sedan enkelt justeras ned om lönsamheten i företaget försämras eller om ett regeringsskifte medför att vinsbegränsningen tas bort. Denna problematik kommer direkt att aktualiseras i många små välfärdsföretag. Men trots att det enligt Välfärdsutredningens definitioner finns tusentals småföretag som gör betydande övervinster hävdade Ilmar Reepalu vid sin presentation av utredningen att ”Dom som berörs av det här förslaget är de stora koncernerna”. Varför inte vara öppen med konsekvenserna?

En annan olycklig konsekvens av en vinstbegränsning är att det i vissa fall inte lönar sig att arbeta hårt för att driva verksamheten kostnadseffektivt. Risken är uppenbar att de mest lönsamma företagen blir mindre effektiva, och att resurser förslösas utan att välfärdstjänsternas kvalitet förbättras. Dessutom kan investeringar och nyföretagande i välfärdssektorn förväntas minska när avkastningen på investeringar begränsas genom ett politiskt satt vinsttak. Inget av detta bidrar till mer medel eller ökad kvalitet i välfärden, snarare tvärtom.

Den offentliga välfärden står inför betydande kvalitetsutmaningar när antalet äldre som ska dela på de offentliga resurserna blir allt fler. I detta läge är det viktigt att ta tillvara alla möjligheter att öka produktiviteten i den skattefinansierade välfärden. Att försämra drivkrafterna för nyföretagande, investeringar, kvalitet och kostnadseffektivitet är helt fel väg att gå. Tyvärr har Välfärdsutredningen slagit in just på denna väg och lägger nu istället fram förslag som begränsar möjligheterna att upprätthålla kvaliteten i framtidens välfärd.

Dagens välfärdstjänster lever inte upp till våra högt ställda förväntningar. Svenska elever uppvisar en dramatisk kunskapsförsämring samtidigt som betygen har skjutit i höjden. Sjukvården är full av exempel på människor som felbehandlas eller som inte får vård i tid. Sådana brister beror dock varken på driftsformer eller på lönsamhetsnivåer. Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet målat upp en bild av att hög lönsamhet är liktydig med bristande kvalitet. Det är dags att konstatera att denna bild är falsk och övergå till en faktabaserad diskussion om hur välfärdens kvalitet kan förbättras på ett kostnadseffektivt sätt.

/

 

Är det ”stöld” när friskolor, som enligt lag ska ha samma skolpeng som de kommunala skolorna men ofta får lägre skolpeng (vilket Skolverket har visat) kan leverera samma eller bättre resultat än de kommunala skolorna och samtidigt redovisa ett överskott?

Vinst i välfärdsföretag är stöld säger vårt lands civilminister, därtill utbildad jurist. Hur kan det vara ”stöld” när en vårdleverantör, som upphandlats av politiker, som gett ett anbud till politiker som accepterats av politiker kan leverera en tjänst och samtidigt gå med överskott (och då menar jag det gängse sättet att beräkna överskott på – inte det av Reepalu teoretiskt konstruerade måttet)? Jag kan förstå att kritik mot företag om de inte levererar kvalitet eller lever upp till avtalet, men inte heller det är stöld. Och om det skulle ske så ska ju avtalet brytas, politiken äger ju frågan.

Eller på skolans område. Är det ”stöld” när friskolor, som enligt lag ska ha samma skolpeng som de kommunala skolorna men ofta får lägre skolpeng (vilket Skolverket har visat)kan leverera samma eller bättre resultat än de kommunala skolorna och samtidigt redovisa ett överskott? Och vi talar om mycket pengar, av ca 224 Miljarder kronor uppgår skolpengen till friskolorna till 40,5 Miljarder (varav 9,8 är till friskolor som är stiftelser och föreningar), resten av pengarna är kommunal verksamhet -dvs 82 procent.

Med ministerns retorik är det ju den offentliga sektorn som ägnar sig åt ”stöld” eftersom de privata företagen år ut och år in kan visa att de kan bedriva en minst lika bra verksamhet eller ofta betydligt bättre (om man får tro brukarna och medarbetarna) till en lägre kostnad än den som bedrivs i kommunal regi. Eller för att uttrycka det annorlunda, välfärdsföretagen visar att den kommunala verksamheten bedrivs till en onödigt hög kostnad. Det är ju också därför som många kommuner och landsting upphandlar verksamheten i stället för att bedriva den i egen regi.

Finansdepartementets egen utredningsgrupp Eso har också nyligen konstaterar att att det finns en stor besparingspotential inom bl a skolans område. Det handlar om 8 miljarder kronor inom grundskolan, 3 miljarder kronor inom gymnasieskolan och 12 miljarder kronor inom äldreomsorgen. Det har de konstaterat genom att granska hur olika kommuner jobbar inom detta område – en enorm effektiviseringspotential således.  Är det någon som har hört civilministern anklaga kommunerna för stöld?

Var är detta land på väg?

Det mest ironiska i det hela är att regeringen i sin egen budget har räknat med fler anställda i privata välfärdsföretag och att denna sektor ska växa framöver. Hur i hela friden tänker de få ihop detta? Arma skattebetalare – denna regerings politik kommer att bli mycket dyr om den förverkligas.

Strax innan lunch idag överlämnade utredare Reepalu sin utredning ”Ordning och reda i välfärden” till minister Shekarabi. Reepalu inledde sin presentation med att säga att nu har vi äntligen bra underlag för att få ordning och reda i välfärden. Och namnet på utredningen är också ”Ordning och reda i välfärden”. Det hade varit trevligt om innehållet i utredningen också hade levt upp till detta epitet – eller åtminstone till ”ordning och reda i faktaunderlaget”. Trots att Reepalu talade i 38 minuter så kunde han inte alls belägga det som påstås – att vinstdrivande verksamhet leder till dålig kvalitet. Och det är inte så konstigt, för det finns inget sådant samband.

Det är sorgligt att denna utredning har fått pågå. Det kostar mycket pengar och det leder till fel fokus. Sverige behöver kraftsamla för att vända resultaten i skolan och vi behöver kraftsamla för att se till att skattepengarna används så effektivt som möjligt i välfärden. Och för att åstadkomma detta så vet alla som har någon kunskap om hur saker hänger ihop att den offentliga verksamheten måste effektiviseras. Det har Sveriges Kommuner och Landsting påpekat i sin ekonomiska rapport, det har statliga Långtidsutredningen påpekat och många många fler. Välfärdsföretagen har visat att det går att effektivisera verksamheten och leverera god kvalitet. Men de ideologiskt förblindade ögonen ser inte detta.

Vad gör då Reepalu för att lösa ett påstått problem? Jo han konstruerar ett vinsttak, letar tills han hittar ett mått för att mäta ”övervinster” och lägger sedan ett förslag som innebär att förutsättningarna för alla befintliga friskolor ändras totalt. Det är minst sagt ovanligt, för att inte säga unikt, att ett land som bekänner sig till marknadsekonomi och som påstår sig vilja värna entreprenörskap totalt ändrar förutsättningarna för att bedriva verksamhet i ett antal branscher. Till vilken nytta då? På vilket sätt ökar detta kvaliteten i verksamheten? Det har han inte kunnat visa.

Han presenterar ett förslag som har sågats av de experter som har räknat fram det. Han säger att han vill säkerställa att skattepengarna används till det som det är avsett för. Bara företagen gör av med alla pengar och struntar i att effektivisera verksamheten är han nöjd. Så kan det kanske fungera i den offentliga sektorn men så fungerar det inte i näringslivet. Där är man mån om att få ut mer verksamhet av varje krona, och det ska vara kvalitet på verksamheten.

Utredningen baseras inte på fakta, den baseras på ett urval av tyckande. Han beskyller friskolor för att inte jobba med det kompensatoriska uppdraget när det är kommunerna som har ansvar för att se till att de socioekonomiska variablarna är korrekta. Något som Skolinspektionen har kritiserat kommunerna för att de inte klarar av på ett bra sätt.  Dessutom avslöjar utredaren djup okunskap när han tex påstår att det inte kostar några pengar att starta en skola eftersom man får ersättning från dag ett. Hur kan han ha undgått att få kunskap om hur det fungerar efter att ha utrett frågan i 1.5 år? Alla som försökt starta en skola vet att det handlar om att man måste ha mycket pengar, miljontals kronor för att finansiera utredning, analys av elevefterfrågan, du måste ha lokal och personal på plats innan skolpengen betalas ut. Det handlar om flera års arbete innan ansökan kan lämnas in.

Han hävdar dessutom att det bara är de stora koncernerna som kommer att drabbas av förslaget. Samtidigt innebär förslaget att alla skolor som idag har tillstånd måste senast 1.9 2018 ha anpassat sig till det nya systemet, dvs accepterat vinsttaket.  Vi talar om alla fristående förskolor, grundskolor och gymnasieskolor i Sverige. Över 60.000 medarbetare berörs, över 340.000 elever berörs. Bara för att man låter ideologin styra. Tänk om man i stället kunde fokusera på kvalitet!

Det mest ironiska i det hela är att regeringen i sin egen budget har räknat med fler anställda i privata välfärdsföretag och att denna sektor ska växa framöver. Hur i hela friden tänker de få ihop detta? Arma skattebetalare – denna regerings politik kommer att bli mycket dyr om den förverkligas.

Hur vore det med lite  ”ordning och reda” i välfärdsutredningen?

 

Elever, föräldrar, äldre, anhöriga, medarbetare, patienter – många hundratusentals människor. De verkar inte ha någon betydelse i det politiska spelet.

Arma välfärdsföretagare vilken röra. Inför Reepalus presentation av sitt förslag om vinstbegränsningar skrivs nu debattartiklar av regeringsföreträdare, Fridolin, Ekström och Shekarabi, å ena sidan och av Jonas Sjöstedt å andra. Sjöstedt hotar att ta bort sitt stöd till regeringen om de inte gör upp med v och följer överenskommelsen. Regeringen skriver å sin sida att de vill förhandla med allianspartierna. Hur ska statsministern hantera detta?

Jonas Sjöstedt skriver på DN debatt 7.11
”Vi kommer att noga studera hur utredningens olika förslag sammantaget påverkar välfärden. Om det skulle visa sig att utredningens förslag inte uppfyller överenskommelsen är det överenskommelsen som gäller. Det lagförslag som regeringen ska lägga på riksdagens bord ska förhandlas med oss. Det ska se till att vinstjakten som incitament försvinner från välfärdssektorn och att skattemedel används till just den verksamhet de är avsedda för, så som slås fast i överenskommelsen. Att regeringen följer det är en förutsättning för vårt samarbete om budgeten. Vi utgår från att de lägger fram en proposition som följer överenskommelsen där vården, äldreomsorgen, skolan och de andra utpekade välfärdsområdena ingår. Vi ser fram emot att med ett massivt folkligt stöd i ryggen göra upp med vinstintresset och skapa en bättre välfärd.Vi kommer att noga studera hur utredningens olika förslag sammantaget påverkar välfärden. Om det skulle visa sig att utredningens förslag inte uppfyller överenskommelsen är det överenskommelsen som gäller. Det lagförslag som regeringen ska lägga på riksdagens bord ska förhandlas med oss. Det ska se till att vinstjakten som incitament försvinner från välfärdssektorn och att skattemedel används till just den verksamhet de är avsedda för, så som slås fast i överenskommelsen. Att regeringen följer det är en förutsättning för vårt samarbete om budgeten. Vi utgår från att de lägger fram en proposition som följer överenskommelsen där vården, äldreomsorgen, skolan och de andra utpekade välfärdsområdena ingår. Vi ser fram emot att med ett massivt folkligt stöd i ryggen göra upp med vinstintresset och skapa en bättre välfärd.”

Fridolin, Ekström och Shekarabi Brännpunkt SvD 7 .11
”Vi vill hitta långsiktigt stabila överenskommelser på skolområdet där kunskap, likvärdighet och bildning står i centrum – inte skolföre­tagens vinstjakt. Efter att Välfärdsutredningen presenteras i morgon kommer regeringen att samtala med de borgerliga partierna kring de förslag om vinst­begränsning som utredningen lägger fram. Skolan är alldeles för viktig för att användas som ett slagträ i den poli­tiska debatten.”

Man kan fråga sig – vart tog individen vägen i detta cyniska politiska spel? Hundratusentals elever, föräldrar, medarbetare, äldre, patienter, anhöriga är direkt berörda. Ja det räcker nog inte med hundratusentals – det är nog snarare miljon om man ser till alla berörda. Vilket sorgligt spel.

Här kommer 5 viktiga fakta som visar att friskolor påverkar positivt

DN presenterar idag en Ipsos-undersökning där 46 procent svarar ”påverkar mer negativt”  frågan ”på det hela taget skulle du säga att privata företag påverkar mer positivt eller påverkar mer negativt inom skolan” medan 25 procent svarar påverkar mer positivt. Detta resultat är beklämmande, men inte så konstigt med tanke på den massiva negativa debatt som varit under lång tid, kring bl a skolan. En debatt som till nästan 100% har handlat om vinstfrågan och knappast alls om kvalitet och resultat.

Media är framförallt intresserad av att lyfta fram konflikter och då är frågan om vinst i välfärdsföretag ”mumma”. Att undersökningar visar att allmänheten har en grovt felaktig uppfattning om hur vinstnivåerna ser ut i tex friskolor spelar ingen roll. Det verkar inte vara journalisternas uppgift att informera om hur det verkligen förhåller sig.

Men resultatet av undersökningen visar att vi har en tuff uppgift att visa hur verkligheten ser ut. Här kommer 5 viktiga fakta som visar att friskolor påverkar positivt:

1. Den svenska skolans resultatfall beror inte på friskolereformen. Resultatfallet började innan. Det finns forskare som inte håller med om detta, och de får ganska stort utrymme i media. Men faktum kvarstår, IFAU har visat att resultatfallet började innan friskolereformen.
2. Friskolors etablering i en kommun innebär att ökade prestationer i de kommunala skolorna. Det visar IFAU i en rapport.
3. Friskolor är klart överrepresenterade i Skolverkets statistik över vilka skolor som presterar bäst (överpresterar), med hänsyn taget till föräldrars inkomst mm.
4. Friskolor är föredömen när det gäller att uppfylla nationella mål, enligt Skolinspektionen. s 33. (”De fyra stora skolföretagen som ingått i granskningen har alla ett utmärkt kvalitetsarbete och en styrkedja som är tydlig för samtliga nivåer i organisationen. Skolans kärnprocess, undervisningen, står i fokus och måluppfyllelse enligt de nationella målen för utbildningen har en framträdande plats i arbetet. De har valt lite olika strategier för sitt kvalitetsarbete, men för det som varit granskningens fokus framstår dessa huvudmän som goda exempel.”)
5. PISA 2003 visade ingen skillnad på resultat mellan friskolor och kommunala skolor. PISA 2012 presterar friskolorna betydligt bättre än kommunala skolor. Det visar en rapport av forskaren Gabriel H Sahlgren och Nima Sanandaji.

Jag kan fortsätta med mer fakta men det får räcka för idag. Trevlig helg – och trevlig läsning!

Över 60.000 personer arbetar idag i friskolor runt om i landet. Över 340.000 elever går i fristående skolor. Det är deras vardag och framtid som beskrivs med orden ”Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren”

”Friskolor kan få ersättning för missad vinst” är rubriken på en text på SvTs hemsida. Det låter ju generöst. Men frågan är allvarligare än så. Redan för ett år sedan konstaterade Handelsprofessorn Lars Henriksson i rapporten ”Vinstbegränsningar — rättsliga frågeställningar” att förutsättningarna för Reepalus utredning -vinstbegränsningar – är oförenliga med både svensk grundlag och EU-rätt. Grundlagen stipulerar faktiskt att företag har rätt att få ersättning om staten förorsakar stor skada och allvarligt försämrar villkoren för att bedriva näringsverksamhet. Kommunal har idag presenterat en rapport – därav SvTs artikel på webben – med rubriken ”Rätten att reglera vinster i välfärden – en juridisk analys”. Denna juridiska analys, som är skriven av juridikstudenten Anton Östros och Oskar Taxén jurist och utredare på Kommunal.

För ett år sedan konstaterade Svenskt Näringsliv att lagstiftningen till skydd för äganderätten och näringsfriheten innebär att om utredningen kommer fram till förslag som innebär att man går vidare med idéerna om vinstförbud och inskränkningar i mångfalden så finns det en uppenbar risk att man lamslår en stor del av den svenska välfärden under lång tid framöver  Med stor sannolikhet kommer Sverige i så fall hamna i långdragna rättsprocesser i EU-domstolen som man har små utsikter att vinna.

Det ska bli intressant att se hur Ilmar Reepalu hanterar denna viktiga fråga i sitt förslag. För detta handlar i allra högsta grad om Sveriges anseende som företagsland och förutsättningarna för att driva företag.

Hur viktig frågan är har Henriksson visat i sin rapport. Och Kommunal konstaterar i sin rapport att ”I korthet kan konstateras att det av grundlagen och Europakonventionen följer att de företag som idag levererar välfärdstjänster är berättigade till rimlig ersättning vid en vinstbegränsningsreglering. Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren. Företag som har gjort investeringar som blir värdelösa, måste också medges kompensation. Med värdelösa menas då verksamhetsspecifika investeringar som saknar värde på marknaden eftersom företaget inte längre vill bedriva den nuvarande välfärdsverksamheten.”

60.000 personer arbetar idag i friskolor runt om i landet. Över 340.000 elever går i fristående skolor. Det är deras vardag och framtid som beskrivs med orden Det innebär att företagen måste ges skälig tid att avveckla sin verksamhet, om de inte vill bedriva sin verksamhet enligt de nya villkoren. Man kanske vill men inte kan pga att förutsättningarna blir omöjliga.

Är det verkligen regeringens mening att Vänsterpartiet ska få driva landet till denna galenskap? Inte ett ord till om att skattebetalarnas pengar ska värnas.

/

 

Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin.

Sverige är fantastiskt. I början av oktober kom SKL med sin Ekonomiska rapport 2016. Det är en intressant och skrämmande läsning om kommunernas och landstingens ekonomi idag och fram till 2020. I rapportens inledning konstateras det att ”Kommunsektorn står inför stora verksamhetsmässiga och ekonomiska utmaningar.  Utvecklingen går nu in i ett skede som innebär att kostnader för demografin ökar snabbare än intäkterna. Detta kräver ett nytt synsätt på kommunal välfärd och en rad åtgärder från stat, kommuner och landsting.” Det är lätt att instämma i detta. 650.000 fler invånare till 2020 påverkar givetvis skola, vård, omsorg men också många fler områden som socialtjänst, kollektivtrafik mm.

Jag skulle inte tro att SKL har i bakhuvudet den förändring som Reepalu har fått i uppdrag att lägga förslag på. Frågan är om han över huvud taget har närmat sig uppdraget genom att titta på just detta perspektiv. Ett perspektiv som ju i allra högsta grad är relevant. Istället verkar han fokusera på att lägga fram förslag som de facto kommer att innebära kraftigt försämrade förutsättningar för att bedriva verksamhet inom just de områden där kommunerna ser stora behov av utbyggnad. Diagrammet talar sitt tydliga språk

Det är lätt att inse vad det skulle innebära för den kommunala ekonomin om kommunerna var tvingade att stå för all investering och utbyggnad i egen regi. Det är inte möjligt. De skattehöjningar som det skulle kräva skulle vara förödande för den svenska ekonomin. Det vet SKL och det har även regeringens Långtidsutredning konstaterat, och därför så skriver SKL också att detta framtidsscenario kräver ”…avsevärda effektiviseringar i kommunernas olika verksamheter.” De konstaterar också att ”De kommande åren är utmaningarna så stora att det krävs en ny nivå av effektiviseringar.”

SCB visade nyligen att det under 2014 producerades verksamhet inom vård, skola och omsorg till ett värde av 960 miljarder kronor, av dessa så utförde privata företag verksamhet för 166 miljarder kronor. 17 procent av verksamheten inom välfärdssektorn utförs alltså enligt SCB av privata företag. Sedan 2010 har den totala produktionen inom vård, skola och omsorg ökat med 15 procent, men ökningen har gått snabbare inom den privata verksamheten. De har ökat sin verksamhet inom välfärdssektorn med 32 procent. Kommunerna är således redan nu mycket beroende av det som de privata företagen levererar inom välfärdssektorn.

Det är dessa företag som nu Reepalu vill komma åt med sina förslag om sk ”vinsttak”. Den svenska välfärdsdebatten har helt fel fokus. SKLs chefsekonom Annika Wallenskog kommenterar läget på följande sätt i förra veckans nummer av Dagens Samhälle: ”Privat välfärd är politiskt omdebatterat. Men kommuner är pragmatiska. För dem handlar det om att hantera problem i vardagen, och de privata bidrar till lösningar.”

 

 

 

 

Det är lätt att stå vid sidan om och klaga och skälla, det är kanske därför som läraryrket har så låg status idag.

Läste i helgen oktobernumret av Skolledaren. Det är en intressant tidskrift som jag rekommenderar till läsning. Landets skolledare är viktiga. Själva hävdar de att skolledare är  ”Sveriges viktigaste chefer”. Och det ligger mycket i det. Matz Nilsson ha en tänkvärd betraktelse i sin ledare. Han har tittat på Uppdrag Granskning, det program som handlade om betygssättning och kvalitet i undervisningen, och är förundrad över lärarnas inställning. Jag har skrivit om detta inslag tidigare och påpekat att det var intressant grepp att UG byggde sitt program på en enkät från LR där det dessutom var en dålig svarsfrekvens.

Matz Nilsson har helt rätt när han konstaterar att vi måste våga se och diskutera att undervisning och betygssättning inte fungerar prickfritt överallt. De största kvalitetsskillnaderna finns inom en skola, inte mellan olika skolor (Ja så är det även om man inte kan tro det när man hör den svenska skoldebatten.) Det gör att det är egentligen viktigare vilken lärare som en elev har än vilken skola hen väljer. Det är vad som händer i klassrummet som är det absolut viktigaste.

Matz Nilsson skriver ”Jag är förvånad över att så få initiativ tas från lärarprofessionens företrädare i syfte att etablera rekommendationer, så kallade standards, när det gäller metoder och förhållningssätt som är centrala för likvärdighet och rättssäkerhet.”  

Han är mycket kritisk till lärarkårens inställning när det gäller sitt eget ansvar för situationen. ”Det är märkligt, och oroande, att inte lärarna själva, i samarbete med sina fackliga företrädare, har formulerat en professionell ståndpunkt i denna viktiga fråga (avvägningen av hur mycket resultaten på de nationella proven ska betyda för slutbetyget (min anmärkning))”.

Matz Nilsson fortsätter ”Ryggmärgsreflexen från lärarfacken när betygssättning kommer på tal är att ingen ska lägga sig i lärares betygssättning. Det är en inställning som vore betydligt lättare att respektera om man samtidigt kunde se att de gör vad de kan för att upprätthålla rättssäkerheten för eleverna. Att kräva carte blanche samtidigt som besvärande fakta läggs på bordet, ex gällande avvikelser mellan betyg på nationella prov och ämnesbetyg, inger inte förtroende.” Det hade ju varit intressant om UG hade tagit upp den aspekten och frågat företrädare för lärarfacken om just detta.

Han slår sedan fast att ”Men så länge lärarfacken duckar för kvalitetsfrågorna är min uppfattning tydlig. Skolledare har i uppdrag att säkra kvalitet och likvärdighet i sin skola. Det innebär att rektorer sannolikt behöver intervenera mer snarare än mindre i skolans processer generellt och i betygssättningen specifikt.”

Matz Nilsson avslutar sin mycket kloka ledare med orden ”Vi backar inte från vårt ansvar.” 

Ett bra ledarskap i skolan är viktigt. Det visade vi på vårt seminarium i Almedalen  i somras. Det känns bra att ledningen för Skolledarna är så tydliga när det gäller sitt uppdrag att säkerställa kvalitet och rättssäkerhet i skolan. Det är lätt att stå vid sidan om och klaga och skälla, det är kanske därför som läraryrket har så låg status idag.

Heder åt de som istället agerar för att förbättra och leva upp till målen.

Det är också välkommet att kraven på god kvalitet ska gälla för såväl de kommunala skolorna där ca 80 procent av alla elever går som för de friskolor där 20 procent av eleverna går.

Idag har Moderaterna sina förslag kring hur kvaliteten på välfärdsområdet kan säkras, ”En välfärd som inte sviker någon”. Det är ett välkommet fokus på kvalitet i såväl privat som offentlig vård, skola och omsorg. Just detta att kvaliteten ska vara i fokus är något som verkligen saknas från regeringens sida. Där finns en oerhörd fixering på huvudmannaskap och vinstfrågan. Det är också välkommet att kraven på god kvalitet ska gälla för såväl de kommunala skolorna där ca 80 procent av alla elever går som för de friskolor där 20 procent av eleverna går.

En ökad tydlighet kring nationella mål, fokus på resultat och kvalitet är efterlängtat. Det gäller även de tydliga skrivningarna om att det viktiga inte är hur målen nås utan att de nås som visar på en insikt om att mångfalden måste värnas. På skolområdet finns redan idag tillståndsplikt för friskolor.

Moderaterna understryker vikten av lika behandling oavsett huvudmannaskap och det välkomnar vi. Idag granskas friskolor oftare än kommunala skolor trots att de stora problemen finns bland många kommunala skolor.  Tydliga sanktionsmöjligheter är också välkommet och dåliga skolor, oavsett huvudmannaskap och driftsform, ska inte få fortsätta att bedriva verksamhet.

Moderaterna inser att välfärdsföretagen behövs. Veckans nummer av Dagens Samhälle visar behovet med stor tydlighet. Samtidigt som debatten om välfärdsföretagens villkor pågår för fullt så köper kommuner och landsting mer tjänster än någonsin inom just vård, skola och omsorg, även om det inom skolan handlar om att eleven väljer. SKLs chefsekonom Annika Wallenskog kommenterar detta så här: ”Privat välfärd är politiskt omdebatterat. Men kommuner är pragmatiska. För dem handlar det om att hantera problem i vardagen, och de privata bidrar till lösningar.”

Precis så är det – och människor vill kunna välja. Det är också därför som det är rekordmånga barn och ungdomar som går i friskolor. Och hundratusentals står i kö till friskolor. Så visst är det obegripligt att det finns politiska partier som anser att man ska säga nej till privata investeringar.

Shekarabi borde konstatera att det är kvalitet och resultat som är det viktiga, inse behovet av att privata investerare bidrar i arbetet med att bygga ut välfärden, och därmed ”vända blad” till kvalitetsavsnittet i debatten om välfärdföretagen.

/