Ulla Hamilton om…..

För ett resultat som visar att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse kan inte bara viftas bort som Suhonen mfl gör.

Den intressanta debattartikel som Gabriel Sahlgren och Nima Sanandaji hade nyligen i GP, där de visade att friskolornas Pisaresultat 2012 var betydligt bättre än de kommunala skolornas, föranledde replik från Daniel Suhonen mfl. Det är intressant att repliken på en artikel som baseras på en vetenskaplig analys av Pisa-resultatet inte innehåller några faktabaserade invändningar utan bara tyckande. Suhonen skriver bland annat ”Man ska vara mycket medveten om att Heller Sahlgrens och Sanandajis beräkningar vilar på en mycket osäker grund med risk för stora felkällor. Det är ingen tillfällighet att de ansvariga bakom Pisa inte drar dessa slutsatser. Men med det sagt vore det inte förvånande om det är skillnader.” utan att belägga detta påstående på något sätt i sin replik. Ett intressant debattknep som måhända lurar en del.

Sahlgren och Sanandaji framhåller också i sin slutreplik att deras analys är mer omfattande än den som OECD genomfört av svenska skolans Pisaresultat. ” Vi har utgått från de data som OECD har samlat in. Därför är beräkningarna i vår rapport också lika de som OECD:s experter har genomfört. Skillnaden är att de internationella experterna har gjort en något enklare jämförelse. De har inte inkluderat faktorer som kön, utländsk bakgrund, ålder och årskurs. De har dessutom bara analyserat skillnader mellan fristående och kommunala skolor i ett av de tre ämnen som Pisa undersöker, nämligen matematik. I vår studie inkluderar vi fler bakgrundsvariabler och analyserar samtliga tre ämnen.” 

Denna debattrunda är intressant eftersom den så väl illustrerar att fakta inte biter på vissa. Det är oroväckande då en vändning av skolresultaten ju måste baseras på fakta och välgrundade analyser och erfarenheter. Inte på -som Sahlgren och Sanandaji konstaterar i sin replik -ideologiska ställningstaganden. Deras resultat av analysen av Pisa-resultaten är häpnadsväckande och borde leda till följdfrågan, vad kan andra lära av detta?

För ett resultat som visar att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse kan inte bara viftas bort som Suhonen mfl gör.

Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag.

Att vara statlig utredare innebär att man har ett särskilt ansvar för att göra en allsidig bedömning och för att arbetet baseras på fakta. Det måste finnas en tilltro till att utredaren fullgör sitt uppdrag utan förutfattade meningar. I vart fall har det varit så, tillit har varit viktigt. Men denna inställning saknas i en av landets viktigaste – och mest kontroversiella – utredning. Jag tänker på den som Ilmar Reepalu är ansvarig för, den sk Välfärdsutredningen. Jag tillhör en av de som finns med i en referensgrupp till utredningen och jag kan konstatera att arbetssättet i denna utredning – till skillnad från tex Skolkostnadsutredningen – skiljer sig avsevärt. Skolkostnadsutredningen gav referensgruppen möjlighet att lämna synpunkter på texter och de var väldigt måna om att de förslag som lämnades hade ventilerats utifrån olika utgångspunkter så att de inte hamnade helt tokigt utifrån hur verkligheten ser ut.

Så fungerar det inte i Reepalus utredning. Där får vi information via media om vad utredningen har beställt. Det framgår också tydligt – från de som utfört uppdraget – att det är hårt styrt vad beräkningarna ska grundas på. Intressant nog leder detta arbetssätt till att de forskare som utredningen anlitat öppet kommenterar och kritiserar arbetssättet. De vill helt enkelt distansera sig från ett arbetssätt som ligger långt ifrån en forskares förhållningssätt.

I veckans nummer av Dagens Samhälle kan man läsa; ”Allt var klart, jag skulle bara skriva på. Men jag avsade mig uppdraget att fortsätta. Jag ställer inte upp på Ilmar Reepalus hantering av mina slutsatser. Mitt namn är nedkletat, säger Joachim Landström.” Den Handelsforskare som tagit över beställningsjobbet för att räkna på vinsttak, Tomas Hjelström, säger i samma artikel: ”Jag har haft en dialog med utredningen där jag har framför mina synpunkter, vilka jag vet ligger i linje med Joachim Landströms, med smärre undantag.” 

Det som dessa forskare nu har insett, och som det är utmärkt att det blir tydligt, är att detta är en utredning som inte bedrivs utifrån sakkunskap utan det är i stället Ilmar Reepalu som tycker och som utgår från konstruerade beräknade ”övervinstnivåer” som inte tar hänsyn till att de specifika förhållanden som gäller för tjänsteföretag. Det är uppenbart att han styr mot ett ideologiskt mål.  En annan Handelsprofessor, Per Strömberg, kommenterar också arbetssättet och beräkningsunderlaget i samma intressanta artikel : ”De flesta välfärdsverksamheter är servicebolag utan särskilt mycket investerat kapital. Det leder till absurda konsekvenser.” ”Ta två friskolor, där den ena äger sin byggnad och den andra hyr. Den första får då ta ut högre vinst eftersom man har investerat i fastigheten, den andra betydligt mindre eftersom den hyr.”

Referensgruppen har inte fått se några av dessa texter. Vi har fått besvara ett antal frågor och sett några utkast till beskrivningar av hur skolsystemen fungerar i andra länder. Det gör att referensgruppen snarare har varit ett debattforum mellan utredaren och hans referensgrupp än ett forum där referensgruppen har kunnat komma med synpunkter på utredarens förslag, som fallet var i Skolkostnadsutredningen. Men hade jobbet lagts upp på det sättet så hade man ju riskerat att inte kunna leverera den politiska beställningen..

Det borde väl få den mest inbitne friskolemotståndare att i vart fall bli lite nyfiken på vad friskolorna gör som leder till dessa stora skillnader jfr med kommunala skolor. Om man inte bryr sig om det så riskerar verkligen många att bli förlorare.

Det är lätt att konstatera att det finns en oerhört stor skillnad när det gäller synen på orsaken till de fallande kunskapsresultaten mellan undertecknad och många fler och Suhonen/Svensson. Av deras replik på min replik på SvD idag framgår det att allt är friskolornas fel, och framförallt de vinstdrivande friskolornas fel. De kan inte visa något belägg för sitt påstående om orsakssambandet men hävdar ändå sin ståndpunkt. De erkänner motvilligt att IFAU har konstaterat att resultaten började falla innan friskolereformens införande, men vidhåller att allt är friskolornas fel. I deras värld spelar lärarnas och skolledningens inställning till resultatuppföljning, att ha höga förväntningar på alla barn oavsett bakgrund och ledarskapet i sig ingen roll.

Jag vill påminna om det som jag skrev om igår – den analys av resultaten i Pisa år 2003 och 2012 som Gabriel H Sahlgren och Nima Sanandaji gjort. I sin analys har de tagit hänsyn till en mängd olika bakgrundsfaktorer, mer noggrant än den analys som OECD gjort tidigare, och de kommer fram till att fristående skolors prestationer, jämfört med kommunala skolor, har ökat över tid. Bland de förklaringsfaktorer som de lyfter fram finns bättre skol-och studiemiljö, mer läxor samt mer läraraktivitet. Det är en avsevärd skillnad i resultaten. Elever i fristående skolor ligger drygt 2 månader före i matematik, 3 månader före i naturvetenskap och 4 månader före i läsförståelse. Detta när elever med samma bakgrund jämförs. Det borde väl få den mest inbitne friskolemotståndare att i vart fall bli lite nyfiken på vad friskolorna gör som leder till dessa stora skillnader jfr med kommunala skolor. Om man inte bryr sig om det så riskerar verkligen många att bli förlorare.

Friskolorna har idag presenterat en rapport som bygger på Skolverkets SALSA-statistik. Det är en statistik där man tar hänsyn till föräldrars utbildningsnivå, om eleven är nyinvandrad och fördelningen pojkar/flickor i skolan. Utifrån elevsammansättningen räknar Skolverket ut ett förväntat genomsnittligt meritvärde för varje enskild skola. Detta jämförs sedan med det faktiska genomsnittliga meritvärdet efter avslutad grundskola. Noll är således detsamma som en förväntad prestation.

Vi har tittat på de 50 skolor som ”överpresterat” under de senaste fem läsåren och de som underpresterat. Eftersom andelen friskoleelever är ca 14 procent i grundskolan så ger det en bild av hur fördelningen borde se ut. Men i verkligheten är den så här:

Lå 2014/15 – 36 av 51

2013/14  – 31 av 57

2012/13  – 26 av 53

2011/12  – 27 av 54

2010/11  – 26 av 61

Vi har också tittat på hur det ser ut i botten, de 50 som underpresterar. Där är dessvärre också friskolor överrepresenterade under senare år. En  del av friskolorna är resursskolor, dvs för barn med särskilda behov. Detta framgår inte av Skolverkets statistik men vi har försökt att identifiera dem.

Att jämföra skolor på detta sätt ger givetvis inte hela sanningen men det ger en indikation om respektive skolas resultat. Därför är det bra att Skolverket nu tydligt presenterar denna statistik. Sverige kommer aldrig att kunna vända resultatutvecklingen om vi väljer Suhonen/Svensson vägen dvs att bara skylla allt på friskolorna och försöka stoppa dem. Fastnar vi i den debatten blir verkligen alla förlorare.

Det finns mycket som visar att det finns att lära av fristående skolor, och att fristående skolor också har att lära av kommunala skolor. Låt oss lära av de som presterar bra, de som lyfter enskilda elevers kunskapsnivå, oberoende av huvudmannaskap och oberoende av bakgrund. SALSA ger en intressant vägledning i det arbetet. Hur kommer det sig att vissa skolor överpresterar år ut och år in? Borde inte det var intressant att ta reda på – hur gör dom?

 

 

Elever i fristående skolor presterar cirka 10 poäng högre i matematik, 14 poäng högre i naturvetenskap och 18 poäng högre i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor, efter att bakgrundsvariablerna hålls konstant. Detta innebär att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse

I dagens GP kan  man läsa en mycket intressant artikel om en rapport som Gabriel H Sahlgren och Nima Sanadaij har skrivit. De har jämfört Pisa-resultaten i kommunala skolor och fristående skolor 2003 med 2012. De tar hänsyn till elevernas bakgrund. Resultaten i Pisa 2003 visar inte på någon skillnad mellan kommunala och fristående skolor. Det gör däremot resultaten 2012. Och det handlar om stora skillnader.  Deras analys visar att elever i fristående skolor presterar cirka 10 poäng högre i matematik, 14 poäng högre i naturvetenskap och 18 poäng högre i läsförståelse jämfört med elever i kommunala skolor, efter att bakgrundsvariablerna hålls konstant. Detta innebär att elever i friskolor ligger cirka två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse.

Deras resultat är ytterligare ett bevis på att friskolor dämpar resultatfallet eftersom friskolorna förbättrat sina resultat i förhållande till kommunala skolor under denna period, samtidigt som elevprestationerna i genomsnitt har fallit.  De konstaterar att ”Att slå undan benen för privata aktörer inom skolväsendet skulle därför knappast lösa några problem. Tvärtom riskerar resultaten att sjunka ytterligare. Att ställa höga krav på alla aktörer inom utbildningssystemet – privat som offentlig – är troligen en bättre strategi för att förbättra elevernas prestationer.”.

En mycket intressant rapport som borde läsas av många, tex Daniel Suhonen, som nyss i SvD felaktigt åter hävdade att friskolorna är orsaken till resultatfallet, av Åsa Fahlén LR och Johanna Jaara Åstrand Lärarförbundet och varför inte alla i regeringen. Och givetvis Ilmar Reepalu.

/

Ska vi komma till rätta med betygsinflationsfrågan så handlar det om att bl a nyttja de digitala verktyg som redan finns och som också används i andra länder och sluta upp med att smutskasta huvudmän. För problemet finns oberoende av huvudman.

Gårdagens Uppdrag Granskning verkar inte nöjda med innehållet i programmet eftersom de lägger ut en artikel där de tydligt pekar ut friskolor som syndabockar när det gäller glädjebetyg. ”Friskolor rättar generösare än kommunala skolor”. För säkerhets skull illustreras artikeln med en elev från en kommunal skola. Men det vet ju bara de som känner till att Nacka gymnasium är en kommunal skola.

Jonas Vlachos, forskare i nationalekonomi konstaterar i artikeln att ” Vi vet inte varför det är så men en anledning kan ju vara att lärarna på de fristående skolorna har större press på sig från skolledningen att uppvisa goda resultat. Och det enklaste sättet att uppvisa goda resultat är ju att helt enkelt rätta proven generösare.” 

Det är ju ett ärligt svar från en forskare – han spekulerar alltså i orsaken eftersom han svarar att han inte vet.

Att medvetet sätta glädjebetyg eller  att ägna sig åt glädjerättning är helt oacceptabelt, det är fusk. Jag skrev om glädjebetyg nyligen i Dagens Samhälle. Många av våra medlemmar jobbar medvetet med dessa frågor. Det kan man läsa om här.

Samtidigt kan det vara på sin plats att citera från Skolinspektionens beskrivning av ombedömningen av nationella prov och vad den syftar till ”Syftet med ombedömningen är inte att uttala sig om enskilda provbetyg. Ombedömningen kan aldrig leda till att ett provbetyg som satts av skolan ändras. Att en skolas bedömning av proven skiljer sig från genomsnittet betyder heller inte att skolans bedömningar är felaktiga. Olika bedömare tolkar provens bedömningsanvisningar olika, och de delprov som väljs ut för ombedömning är till stor del sådana där det inte finns tydliga ”rätt och fel svar” på frågorna. En hög avvikelsegrad i förhållande till andra skolor kan dock vara en indikation på att skolan behöver utveckla sina processer för bedömning och betygssättning. Det är alltid processen som leder fram till resultatet som granskas i Skolinspektionens tillsyn, inte resultaten/provbetygen i sig.”

I anslutning till att Vlachos och kollegan Tyrefors presenterade sin rapport om de nationella proven så bloggade jag om detta.  Jag skrev följande:

” Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich har för IFAU publicerat en studie som bland annat jämför fristående och kommunala gymnasieskolors rättning av nationella prov i gymnasieskolan. Forskarna kommer fram till att när skolornas egen rättning av proven jämförs med externt rättade prov så är friskolor i genomsnitt mer generösa i sin rättning.

Just skillnaden mellan kommunala och fristående skolor är forskarnas ingång i hela studien och det blev då också vinkeln i medierapporteringen. Att göra huvudmannafrågan till utgångspunkt är att göra eleverna en björntjänst. Rättningen av de nationella proven och betygsbedömningen är en mycket större fråga än så. Tittar man bara på de 25 procent som går i friskolor så missar man alla de gymnasieskolor där 75 procent av eleverna går. Att det förekommer ojämn och felaktig bedömning och betygsättning även i den kommunala skolan är det få som ifrågasätter. Det faktum att PISA-resultaten sjunkit snabbt för årskurs 9 medan genomsnittsbetygen samtidigt stiger pekar på just detta. Problemet är alltså egentligen inte i huvudsak ett friskoleproblem utan ett generellt problem, även om forskarnas problemformulering fokuserar på just bara jämförelsen mellan kommunala skolor och friskolor. Man kan undra varför….

Och just jämförelsen mellan huvudmän får forskarna att spekulera om att friskolor är mer generösa i sin bedömning för att gå eleverna till mötes (detta gäller oavsett om friskolan drivs som aktiebolag eller i annan bolagsform).

Och det är förstås inte heller så att friskolor genomgående rättar proven mer generöst. Spridningen av hur friskolorna gör är stor, större än bland kommunala skolor, konstaterar författarna själva. Det finns alltså friskolor som rättar generösare och som rättar mindre generöst än genomsnittet. Det är också viktigt att komma ihåg att när forskarna i den här studien fokuserar på skillnaden mellan huvudmän så har Skolinspektionen mer förutsättningslöst kommit fram till helt andra avgörande faktorer för hur rättvis bedömningen blir, t ex processerna för hur rättningen går till och tolkningsutrymmet i provens utformning.

Rättningsprocesserna är något som friskolor jobbar aktivt med och löpande utvecklar. Till exempel en av våra medlemmar Kunskapsgymnasiet samrättar nationella prov mellan sina skolor – och just samrättning är något som Skolinspektionen lyfter fram i sin studie som en väg till mer rättvis bedömning. Kunskapsgymnasiet har också inlett ett arbete med att använda Digiexam, ett IT-verktyg för att säkerställa rättssäkerheten vid rättning. Där är det t ex möjligt att anonymisera proven.

AcadeMedia är också ett exempel där man jobbar aktiv för rättvis bedömning. Några grundläggande principer i AcadeMedias arbete för att säkerställa likvärdig bedömning och betygssättning är att:

• Varje huvudman ansvarar för att den egna verksamheten ingår i någon sorts nätverk där samarbete kring likvärdig bedömning och betygssättning bedrivs. Ett minimikrav är att samarbeta med andra huvudmän inom AcadeMedia. Varje huvudman ska även eftersträva samarbete med utomstående skolhuvudmän – såväl fristående som kommunala.
• Varje rektor ansvarar för att bedömningen på den egna skolan är likvärdig och rättvis. Rektorn ansvarar också för att lärarna är väl förtrogna med regelverket och får det stöd de behöver i sitt arbete med bedömning och betygssättning.
• Varje rektor ansvarar för att lärarna regelbundet under terminernas gång diskuterar betygssättningen utifrån kunskapskraven i de olika ämnena, elevernas visade kunskaper och resultaten från de nationella proven.
• Varje rektor ansvarar för att de nationella proven genomförs och rättas på ett tillförlitligt sätt på den egna skolan. Skolan bör eftersträva att andra lärare än de ämnes-/kursansvariga deltar vid provens genomförande och i rättningen av proven.
• Varje rektor ansvarar för att resultaten från de nationella proven följs upp så snart de är rättade och för att resultaten jämförs med de planerade betygen. Detta ska göras i syfte att utreda om det finns systematiska avvikelser och vad dessa i så fall beror på. Samtliga betygssättande lärare (även de som undervisar i ämnen/kurser där inga nationella prov finns) bör involveras i detta arbete för att betygssättningen ska kunna kalibreras på skolövergripande nivå.

Bättre kvalitetsmätning i skolan

Förutom hur ”korrekt” de nationella proven rättas gör forskarna också anspråk på jämföra kvaliteten mellan friskolor och kommunala skolor. Det är där de nationella proven används som mått. Forskarna tar hänsyn till vissa bakgrundsfaktorer som kan påverka elevernas prestation, men som de själva konstaterar går det inte utesluta att det finns ytterligare skillnader mellan friskoleelever och elever i kommunala gymnasieskolor som analysen inte tar hänsyn till. Det är också på sin plats att uppmärksamma motsatta resultat. En tidigare IFAU-studie har visat att en ökning av andelen friskoleelever på grundskolenivå är positivt relaterad till en förbättring av skolresultaten i kommunen.

Och när det gäller att jämföra kvalitet i skolan, och kanske i synnerhet i gymnasieskolan, så är nationella proven en väldigt liten del av hela kvalitetsbilden vill jag påstå. Klart är att det både i grundskolan och gymnasieskolan behövs bättre metoder för att mäta och presentera kvalitetsmått – och förutsättningarna för kvalitetsmätning i de olika skolformerna är väldigt olika så där behövs olika modeller. Och det är obegripligt att vi inte redan har utvecklade digitala prov som gör det möjligt att utföra och rätta proven på ett ”opartiskt sätt”, dvs det görs digitalt. Det skulle undanröja de problem som Skolinspektionen konstaterar att bedömningsanvisningarna gör att det är uppenbar risk för att de tolkas på olika sätt.

En intressant aspekt i sammanhanget är också att när medlemmar har begärt att få titta på underlaget från Skolinspektionen för att hitta orsaken, och därmed kunna åtgärda, skillnaden mellan Skolinspektionens omrättning och skolans, så delar de inte med sig av det underlaget. Kort sagt finns det en hel del att göra när det gäller en likvärdig bedömning av elevernas kunskapsnivå och för att kunna jämföra kvalitet och resultat mellan skolor – och det gäller oavsett huvudmannaskap.”

 

Till sist kan jag inte låta bli att kommentera det faktum att Uppdrag granskning samarbetar med Lärarnas riksförbund när det gäller programupplägget. Lärarnas riksförbund gör en frivilligenkät till 1500 medlemmar med frågor kring press att sätta högre betyg. Svarsfrekvensen är 48 procent. Varannan lärare har alltså avstått från att delta. Det tyder ju inte på att det uppfattas som ett gigantiskt problem. Bland de som svarar är det var tredje som svarar att de någon gång har upplevt att rektor och/eller huvudman försökt påverka betygsättningen. 240 av 1500. Detta använder Uppdrag Granskning som grund för sitt program. Det är bara att gratulera Lärarnas riksförbund till att de lyckats att sälja in detta upplägg till Uppdrag Granskning. Arbetsmiljö är ju en viktig fråga för dem i den kommande avtalsrörelsen. ….

Men ska vi komma till rätta med betygsinflationsfrågan så handlar det om att bl a nyttja de digitala verktyg som redan finns och som också används i andra länder och sluta upp med att smutskasta huvudmän. För problemet finns oberoende av huvudman.

 

 

 

 

Olika ideologiska uppfattningar i olika kommuner kan då bli avgörande för om en fristående skola kan etableras eller inte. Detta kan enligt utredningens uppfattning knappast anses förenligt med grundläggande principer som lika villkor mellan kommunala och fristående skolor samt elevers rätt att välja skola.

Den sk Skolkostnadsutredningen, som presenterade sitt förslag igår, fick ett tilläggsuppdrag av regeringen. Det innebar att den skulle  utreda hur kommuner kan ges ett avgörande inflytande över nyetableringar av skolor som är avsedda att drivas med vinstsyfte , och lämna nödvändiga författningsförslag.

Jag kan inte undanhålla friskolebloggens läsare hur utredningen återrapporterar detta uppdrag. Utredaren, som till skillnad från den politiskt tillsatte Ilmar Reepalu, är en utredningsman i sann ämbetsmannaanda, konstaterar att han ”ser flera principiella svårigheter med att införa ett direkt avgörande inflytande för kommuner när det handlar om nyetableringar med vinstsyfte.”

Han konstaterar:

• att det stora flertalet associationsformer som finns bland skolhuvudmännen förutsätts tillvarata ägare/medlemmars eller motsvarandes ekonomiska intressen.
• att ekonomiska förutsättningar för en långsiktig verksamhet är viktigt, vilket gör att det måste vara möjligt att bygga upp ett överskott.

”Utredningen vill i sammanhanget också peka på att det finns andra sätt att tillgodogöra sig överskott än att dela ut vinst.” Som exempel nämns att ta ut en hög lön och därigenom minska vinsten. ”Fokuseringen på begreppet vinst kan därför inte anses vara helt ändamålsenligt i sammanhanget.” Kan en sågning bli tydligare än så?

Ja, för det kommer mera. Utredaren påpekar att villkoren för att få tillstånd för att driva friskola bygger på att verksamheten kan drivas i enlighet med gällande styrdokument och utan påtagliga negativa effekter på lång sikt för eleverna eller för kommunens skolor. Uppfylls dessa krav ska tillstånd ges. ” Om vinstsyfte införs som en ny grund för avgörande inflytande rubbas dessa förutsättningar.”

Utredningen fortsätter:

”Olika ideologiska uppfattningar i olika kommuner kan då bli avgörande för om en fristående skola kan etableras eller inte. Detta kan enligt utredningens uppfattning knappast anses förenligt med grundläggande principer som lika villkor mellan kommunala och fristående skolor samt elevers rätt att välja skola.” Ett resonemang som kommunledningen i Göteborg, Stockholm mfl kommuner borde läsa och begrunda, och agera efter.

Och så slutklämmen; utredningen gör därmed bedömningen ”…att det inte är möjligt att lämna något förslag med den innebörden.”

Sedan finns det andra delar i utredningens förslag som också är värda att kommentera, inte i lika positiva ordalag. Återkommer i den delen.

/

Hur kan någon, som har kunskap om hur det ser ut i skolsverige, tro att det finns en koppling mellan hur stor vinst som friskolor gör och resultatet i den svenska skolan? Skärpning SVT!

”Skolan är i kris – hur stora vinster ska friskolor få göra?” Det var den opartiska rubriken på det första ämnet för partiledardebatten i SVT Agenda igår kväll.

Det är sorgligt public service ägnar sig åt att späda på den felaktiga bilden av det svenska friskolesystemet. Det finns forskningsbelägg för att det inte finns något samband mellan resultatfallet i den svenska skolan och friskolereformen. IFAUs rapport gör en omfattande analys av vad som orsakat  resultatfallet och kommer fram till att fallet började före friskolereformens införande.

I Swedish Economic Forum Report 2015 ”Vinster, välfärd och entreprenörskap” så har forskaren Henrik Jordahl ett intressant kapitel om allmänhetens uppfattning om hur stora vinsterna är i välfärdsföretagen. Fakta är att välfärdsföretagens rörelsemarginal uppgår till ca 5 procent före skatt. Svenskarna tror att den i genomsnitt uppgår till 26 procent och var fjärde svensk tror att rörelsemarginalen är 40 procent eller högre.

85 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. Hur kan någon, som har kunskap om hur det ser ut i skolsverige, tro att det finns en koppling mellan hur stor vinst som friskolor gör och resultatet i den svenska skolan? Skärpning SVT!

Var vaksam när du hör att politiker och skolbyråkratern vill ha ”skolor med en bra blandning”. För det innebär att de vill undanröja effekterna av ditt skolval, om du har ”valt fel” enligt deras sätt att se.

Vid gårdagens frukostmöte om det svenska skolsystemet ur ett internationellt perspektiv (skrev om det i gårdagens blogg) så var det en intressant panel bestående av bl a statssekreterare Erik Nilsson (s), utbildningsdepartementet och skolborgarrådet i Stockholm Olle Burell (s). De sa inte emot utsagan att det svenska skolsystemet är det mest jämlika i världen. Men de problematiserade effekterna av det frias skolvalet. De menade att det var ett problem att föräldrar ”valde fel” utifrån perspektivet att de vill se skolor med barn från olika socialgrupper. Det är de inte ensamma om. Allt oftare hör man i debatten att det är viktigt att ”få skolor med en bra blandning i dagens svenska samhälle”. Vad innebär då ”en bra blandning” kan man undra.

Jag fick frågan från en journalist häromdagen; Är det inte ett problem att skolorna inte får en ”bra blandning” när du har ett fritt skolval? Min motfråga var då ”Vad menar du med en bra blandning?”. ”Och hur ska du åstadkomma den?”

Det låter väldigt bra att tala om en ”bra blandning av elever” . Men som sagt – vem definierar bra? Är bra perfekt fördelning utifrån föräldrars inkomst- så att alla inkomstgrupper bli ”statistiskt representerade”? Är bra fördelning utifrån eleverna bakgrund? Osv.

Det som är mest skrämmande med detta tal är att det helt och hållet bortser från individperspektivet. Människor är olika och det som en byråkrat kan anse vara en ”bra blandning” kan ur individens perspektiv vara helt fel. Även vår nya minister Anna Ekström talar om ”bra blandning i skolor”.

Det talas också om sk kamrateffekter. Tanken är där att elever från högutbildade familjer har ”sporra” elever från lågutbildade familjer till att lära sig mer. Ett märkligt synsätt att det är en elevs uppgift – det ska ju vara lärarnas uppgift. Det är det som är en del i skolans kompensatoriska uppdrag. Dessutom undrar jag om de som har detta synsätt inser att de underförstått säger att de inte har lika höga förväntningar på alla elever.

Kamrateffekten lyfte också journalisten fram. Jag ifrågasatte att det finns forskningsbelägg för att den existerar. Journalisten förklarade att flera forskare som vederbörande har intervjuat har talat om kamrateffekten. Men min följdfråga om vilket forskningsbelägg som de hade för den fick inget svar.

Gabriel Sahlgren, forskare knuten till bl a IFN, har skrivit en intressant rapport ”Ett skolpolitiskt villospår” där han går igenom forskningsläget nationellt och internationellt. Han konstaterar bland annat att de kamrateffekter man har kunnat se stämmer inte heller överens med teorin att blandade skolor skulle vara bra för resultaten. I stället indikerar studier det omvända, att en viss sortering av elever efter deras studieförmåga kan vara att föredra om man vill lyfta genomsnittet.

En annan variant, med samma tanke om att styra så att det blir ”bra blandning” är kontrollerat skolval. Vilket ju innebär att om det egna valet inte blir ”rätt” så korrigeras det av en byråkrat så att det blir ”bra blandning”. Även denna modell har granskats av en forskare, Erik Lakomaa ek dr vid Handelshögskolan i Stockholm, och han konstaterar bl a att trots att systemet har funnits länge i bla USA (för att korrigera bristen på valfrihet i USA) så är den empiriska forskningen kring systemets effekter begränsad. Han menar att ett obligatoriskt skolval sannolikt är effektivare för att få en mer balanserad elevsammansättning.

Så, var vaksam när du hör att politiker och skolbyråkratern vill ha ”skolor med en bra blandning”. För det innebär att de vill undanröja effekterna av ditt skolval, om du har ”valt fel” enligt deras sätt att se.

Sedan är det en annan sak att det finns mycket mer att göra när det gäller att se till att alla har tillräcklig information för att välja skola och information om att man kan välja skola. Om detta återkommer jag.

Jämför gärna det svenska skolsystemet med andra länder. Det finns all anledning att känna stolthet över ett så unikt system som vårt. I de flesta andra länder förutsätter valet av en fristående/privat skola att du har råd att betala. Den svenska modellen ger rik som fattig möjlighet att välja skola.

Friskolornas motståndare älskar att tala om Chile, och underförstått som att Sverige och Chile har liknande skolsystem. Inget kunde vara mer fel. Där kan skolorna välja elever, där har skolorna avgifter och där finns helt privata skolor för att bara nämna några skillnader. Det svenska skolsystemet är helt unikt. Det ger rik som fattig möjlighet att välja skola.

OECD har presenterat flera rapporter om hur skolsystemen ser ut i olika länder och dess effekter. Märkligt nog har dessa rapporter inte lyfts fram i den svenska skoldebatten. Men fakta är ju inte direkt efterfrågat i den debatt som pågår kring skolvalet och friskolor. Således bestämde vi oss för att göra det lite mer allmänt känt vad OECD har kommit fram till genom att ordna ett seminarium tillsammans med Svenskt Näringsliv. Det är intressant material som visar att Sverige särskiljer sig bland de 33 jämförda OECD-länderna genom att våra privat drivna grundskolor till 100 procent finansieras med offentliga medel. Det finns inga helt privatfinansierade grundskolor i Sverige. I många andra länder sker urvalet till fristående/privata skolor via kön, religion, ekonomi, studieresultat. Det är inte tillåtet i Sverige (med undantag av några idrotts- och kulturklasser). I Sverige följer pengen eleven utan att man behöver be om det, i andra länder finns det voucher/schoolarships som delas ut efter ansökan, skattereduktion är ytterligare en modell.

Så internationella jämförelser är intressanta men då handlar det att jämföra i stort – så som OECD har gjort. Då kan vi konstatera att när OECD tittar på ” Privat och offentlig involvering i skolans finansiering – Andelen av total finansiering  av skolan för ett typiskt skolår” så är Sverige är det enda land som har 0,0 i kolumnen ”Studentavgifter eller skolkostnader som betalas av förändrarna” och 0,0 i kolumn ”Välgörenhet, donationer, sponsorer och föräldrainsamlingar”. Finland har 0,1 i dessa två, Danmark 7,6 respektive 0,2, Chile 26,1 respektive 1,4, Norge 0,2 respektive 0,1. I Nederländerna finansieras de offentliga skolorna till  2,3 procent och de privata skolorna till 2,5 procent av studentavgifter eller skolkostnader som betalas av föräldrarna.

Jämför gärna det svenska skolsystemet med andra länder. Det finns all anledning att känna stolthet över ett så unikt system som vårt. I de flesta andra länder förutsätter valet av en fristående/privat skola att du har råd att betala. Den svenska modellen ger rik som fattig möjlighet att välja skola. Och det gör att makten att välja skola ligger hos föräldrar ooch elever. Med den stora, och ökande, boendesegregation som finns i vårt land har vårt skolsystem stora möjligheter att minska segregationen. Låt oss därför se till att utveckla detta unika system så att fler får kunskap om att de kan välja och information om vilka skolor som finns att välja och hur de skiljer sig åt när det gäller, resultat, kvalitet och profil.

/

 

 

Mot bakgrund av SKLs ekonomirapport och det minst sagt bekymmersamma läget när det gäller finansieringen av vård, skola och omsorg är det än mer förvånande att regeringen låter Reepalus sk välfärdsutredning fortsätta. Den syftar ju till att begränsa möjligheterna för privata aktörer att bidra till att utveckla välfärden och avlasta kommuner och landsting. Sämre timing av politiken får man leta efter.

Idag presenterade SKL sin Ekonomirapport för kommuner och landsting. Det är en dyster framtidsprognos där de varnar för kraftiga kostnadshöjningar framöver och räknar med att kostnaderna år 2020 kommer att vara 47 miljarder högre än intäkterna. Det motsvarar en skattesats på ca 2:10. Orsaken till detta är den demografiska utvecklingen med allt fler barn och allt fler äldre. Därtill kommer alla nyanlända.

Budskapet i SKLs rapport är egentligen ingen nyhet. Dels har de själva varnat för denna utveckling under flera år och dessutom så lyfte regeringens Långtidsutredning, som remissbehandlades under våren, dessa frågor. De konstaterade bl a att det inte är möjligt att höja skatterna för att kompensera för kostnadsökningarna eftersom det påverkar incitamenten för jobb och efterfrågan. I vårt remissvar, där vi även anslöt oss till Almegas yttrande,  lyfte vi fram vikten av att kommuner och landsting är öppna för att välfärdsföretag kan bidra i arbetet med att tillhandahålla välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. En öppenhet i denna del gör att kommuner och landsting kan avlastas en del investeringskostnader som annars skulle falla på dem om allt sker i egen regi.

Såväl SKLs ordförande som dess chefsekonom konstaterar också att det är viktigt att kommunerna blir mer effektiva ”Vi behöver samtidigt fortsätta att utveckla och effektivisera den egna verksamheten inom kommuner, landsting och regioner, säger Lena Micko, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting”.

Det är viktigt. Konkurrens leder till fokus på kvalitet och effektivitet. Ökad effektivitet innebär att vi får mer för våra skattepengar. Mot bakgrund av SKLs ekonomirapport och det minst sagt bekymmersamma läget när det gäller finansieringen av vård, skola och omsorg är det än mer förvånande att regeringen låter Reepalus sk välfärdsutredning fortsätta. Den syftar ju till att begränsa möjligheterna för privata aktörer att bidra till att utveckla välfärden och avlasta kommuner och landsting. Sämre timing av politiken får man leta efter.

Jag hoppas att Lena Mikko skickar ett exemplar at SKLs ekonomirapport till Ilmar Reepalu. Han skulle verkligen behöva läsa den och begrunda hur det utredningsförslag som han jobbar med kommer att hjälpa eller stjälpa utvecklingen av välfärdstjänsterna i Sverige. En annan stilla önskan vore att regeringen ser helheten på det viktiga välfärdsområdet i stället för att söka konflikt för konfliktens skull. Ett sådant beteende inger knappast förtroende.